Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 23 (всего у книги 34 страниц)

”Nej, det är faktiskt inte så otroligt”, sa hon och höll upp ett finger. ”Vi har flera dussin ouppklarade kvinnomord i Sverige under 1900-talet. Den där professorn i kriminologi, Persson, sa en gång på Efterlystatt seriemördare är väldigt sällsynta i Sverige, men att vi säkert har haft några som aldrig blivit upptäckta.”

Mikael nickade. Hon höll upp ytterligare ett finger.

”De här morden har utförts under en mycket lång tidsperiod och på vitt skilda ställen i landet. Två av morden inträffade tätt efter varandra 1960, men omständigheterna var relativt olika – en bondmora i Karlstad och en tjugotvåårig hästflicka i Stockholm.”

Tre fingrar.

”Det finns inget självklart tydligt mönster. Morden har utförts på olika sätt och det finns ingen riktig signatur, men det är vissa saker som återkommer i de olika fallen. Djur. Eld. Grovt sexuellt våld. Och, som du påpekade, en parodi på bibelkunskap. Men uppenbarligen har ingen polisutredare tolkat något av morden utifrån Bibeln.”

Mikael nickade. Han sneglade på henne. Med sin späda kropp, sitt svarta linne, tatueringarna och ringarna i ansiktet såg Lisbeth Salander minst sagt malplacerad ut i gäststugan i Hedeby. När han försökte vara social under middagen var hon enstavig och svarade knappt på tilltal. Men då hon jobbade lät hon som ett proffs ut i fingerspetsarna. Hennes lägenhet nere i Stockholm hade sett ut som ett bombnedslag, men Mikael drog slutsatsen att Lisbeth Salander var synnerligen välsorterad i huvudet. Märkligt!

”Det är svårt att se sambandet mellan en prostituerad i Uddevalla som blir ihjälslagen bakom en container på en industritomt och en prästfru i Ronneby som blir strypt och utsatt för en mordbrand. Om man inte råkar ha den nyckel som Harriet gav oss, vill säga.”

”Vilket leder till nästa fråga”, sa Lisbeth.

”Hur fasiken Harriet blev indragen i det här. En sextonårig flicka som levde i en ganska skyddad miljö.”

”Det finns bara ett svar”, sa hon.

Mikael nickade igen.

”Det måste finnas en koppling till familjen Vanger.”

Vid elvatiden på kvällen hade de tragglat mordserien och diskuterat samband och udda detaljer till den grad att tankarna snurrade i Mikaels huvud. Han gnuggade sig i ögonen och sträckte på sig och frågade om hon hade lust att gå en kvällspromenad. Lisbeth Salander såg ut som om hon ansåg att sådana övningar var slöseri med tid, men nickade efter en kort stunds betänketid. Mikael föreslog att hon skulle byta om till långbyxor för myggens skull.

De tog svängen förbi småbåtshamnen under bron och ut mot Martin Vangers udde. Mikael pekade ut de olika husen och berättade om dem som bodde där. Han hade svårt att formulera sina tankar då han pekade ut Cecilia Vangers hus. Lisbeth sneglade på honom.

De passerade Martin Vangers skrytbåt och kom ut till udden där de slog sig ned på en sten och delade på en cigarett.

”Det finns ytterligare en koppling mellan mordoffren”, sa Mikael plötsligt. ”Du kanske redan har tänkt på det.”

”Vad?”

”Namnen.”

Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan skakade hon på huvudet.

”Alla är bibliska namn.”

”Det stämmer inte”, svarade Lisbeth snabbt. ”Varken Liv eller Lena finns i Bibeln.”

Mikael skakade på huvudet. ”Det gör de faktiskt. Liv betyder att leva, vilket är den bibliska betydelsen av namnet Eva. Och skärp dig, Sally – vad är Lena en förkortning av?”

Lisbeth Salander knep ihop ögonen av irritation och svor invärtes. Mikael hade tänkt snabbare än hon. Det gillade hon inte.

”Magdalena”, sa hon.

”Skökan, den första kvinnan, jungfru Maria… du har fullt hus i den här samlingen. Det här är så knäppt att en psykolog förmodligen skulle gå i spinn. Men det var faktiskt en annan sak jag tänkte på när det gällde namnen.”

Lisbet väntade tålmodigt.

”Det är också traditionella judiska kvinnonamn. Familjen Vanger har haft mer än sin beskärda del av galna judehatare, nazister och konspirationsteoretiker. Harald Vanger däruppe är nittio-plus och var i sina bästa år på 1960-talet. Den enda gång jag träffat honom stod han och väste att hans egen dotter var en hora. Han har uppenbarligen problem med kvinnor.”

När de återkom till stugan gjorde de nattmackor och värmde på kaffet. Mikael sneglade på de cirka femhundra sidor som Dragan Armanskijs favoritresearcher hade producerat åt honom.

”Du har gjort ett fantastiskt grävjobb på rekordtid”, sa han. ”Tack. Och tack också för att du var snäll nog att komma upp hit och avrapportera.”

”Vad händer nu?” frågade Lisbeth.

”Jag ska prata med Dirch Frode i morgon så fixar vi betalningen.”

”Det var inte det jag menade.”

Mikael tittade på henne.

”Tja… grävjobbet jag anställde dig för är avklarat”, sa han försiktigt.

”Jag är inte färdig med det här.”

Mikael lutade sig bakåt i kökssoffan och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa någonting alls i hennes ögon. I ett halvår hade han arbetat ensam med Harriets försvinnande och helt plötsligt fanns det en annan människa – en van researcher – som insåg implikationerna. Han fattade beslutet på impuls.

”Jag vet. Den här historien kryper under skinnet på mig också. Jag pratar med Dirch Frode i morgon. Vi anställer dig ytterligare en vecka eller två som… hmm, researchassistent. Jag vet inte om han vill betala samma taxa som han betalar till Armanskij, men en hygglig månadslön borde vi kunna pressa ur honom.”

Lisbeth Salander gav honom plötsligt ett leende. Hon ville absolut inte bli avhängd och hade gärna gjort jobbet gratis.

”Jag håller på att somna”, sa hon och gick utan vidare diskussion in till sig och stängde dörren.

Efter två minuter öppnade hon dörren och stack ut huvudet.

”Jag tror att du har fel. Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

KAPITEL 21: Torsdag 3 juli – Torsdag 10 juli

Lisbeth Salander vaknade före Mikael, vid sextiden på morgonen. Hon satte på kaffevatten och ställde sig i duschen. När Mikael vaknade vid halv åtta satt hon och läste hans summering av fallet Harriet Vanger i iBooken. Han kom ut i köket med ett lakan runt midjan och gnuggade sömnen ur ögonen.

”Det finns kaffe på spisen”, sa hon.

Mikael sneglade över axeln på henne.

”Det där dokumentet var lösenordsskyddat”, sa han.

Hon vred huvudet och tittade upp på honom.

”Det tar trettio sekunder att ladda ned ett program från nätet som krackar Words krypteringsskydd”, sa hon.

”Vi måste ha ett samtal om det här med ditt och mitt”, sa Mikael och gick in i duschen.

När han kom tillbaka hade Lisbeth stängt hans dator och ställt tillbaka den på sin plats i arbetsrummet. Hon hade startat sin egen PowerBook. Mikael kände sig ganska övertygad om att hon redan hade överfört innehållet i hans dator till sin egen.

Lisbeth Salander var en informationsnarkoman med en högst liberal uppfattning om moral och etik.

Mikael hade precis hunnit sätta sig vid frukostbordet då det knackade på ytterdörren. Han gick och öppnade. Martin Vanger såg så sammanbiten ut att Mikael för en sekund trodde att han kom med dödsbud om Henrik Vanger.

”Nej, Henrik mår precis som i går. Jag har ett helt annat ärende. Kan jag komma in en stund?”

Mikael släppte in honom och presenterade honom för ”researchmedarbetaren” Lisbeth Salander. Hon gav industriledaren ett halvt ögonkast och en snabb nick innan hon återgick till sin dator. Martin Vanger hälsade automatiskt men såg så disträ ut att han knappt tycktes lägga märke till henne. Mikael hällde upp en kopp kaffe och bad honom slå sig ned.

”Vad gäller saken?”

”Du prenumererar inte på Hedestads-Kuriren?”

”Nej. Jag läser den ibland uppe på Susannes Brokafé.”

”Då har du alltså inte läst morgonens tidning.”

”Det låter på dig som om jag borde göra det.”

Martin Vanger lade Hedestads-Kurirenpå bordet framför Mikael. Han hade fått en tvåspaltare som puff på ettan och fortsättning på sidan fyra. Han granskade rubriken.

HÄR GÖMMER SIG FÖRTALSDÖMDE JOURNALISTEN

Texten var illustrerad med en bild som tagits med teleobjektiv från kyrkbacken på andra sidan bron och porträtterade Mikael just då han kom ut genom dörren till sin stuga.

Reportern Conny Torsson hade gjort ett gott hantverk då han snickrat ihop sitt nidporträtt av Mikael. Texten rekapitulerade Wennerströmaffären och poängterade att Mikael lämnat Millenniumi skam och att han nyligen hade avtjänat en tid i fängelse. Texten avslutades med det sedvanliga påståendet om att Mikael avböjt att uttala sig för Hedestads– Kuriren. Tonen var av sådant slag att det knappast kunde undgå någon Hedestadsbo att det strök omkring en Jävligt Skum Nollåtta i bygden. Inget av påståendena i texten var åtalbart, men de var vinklade så att de framställde Mikael i suspekt dager; bildsättning och text var av samma slag som när politiska terrorister brukar framställas. Millenniumbeskrevs som en ”agitatorisk tidning” med låg trovärdighet och Mikaels bok om ekonomijournalistik presenterades som en samling ”kontroversiella påståenden” om respekterade journalister.

”Mikael… jag har inte ord nog att uttrycka vad jag känner när jag läser den här artikeln. Den är vidrig.”

”Det här är ett beställningsjobb”, svarade Mikael lugnt. Han tittade forskande på Martin Vanger.

”Jag hoppas att du förstår att jag inte har ett dugg med det här att göra. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste tidningen.”

”Vem?”

”Jag har ringt några samtal nu på morgonen. Conny Torsson är sommarvikarie. Men han gjorde jobbet på uppdrag av Birger.”

”Jag trodde inte att Birger hade något inflytande på redaktionen – han är ju trots allt kommunalråd och politiker.”

”Formellt har han inget inflytande. Men chefredaktör på Kurirenär Gunnar Karlman, son till Ingrid Vanger på Johan Vangers gren av familjen. Birger och Gunnar är nära vänner sedan många år.”

”Jag förstår.”

”Torsson får sparken med omedelbar verkan.”

”Hur gammal är han?”

”Ärligt talat så vet jag inte. Jag har aldrig träffat honom.”

”Ge honom inte sparken. När han ringde mig lät det som en ganska ung och oerfaren reporter.”

”Det här kan helt enkelt inte få passera utan konsekvenser.”

”Om du vill ha min åsikt så tycks det som om situationen är lite absurd när chefredaktören för en tidning som ägs av familjen Vanger går till angrepp mot en annan tidning där Henrik Vanger är delägare och där du sitter i styrelsen. Chefredaktör Karlman går alltså till angrepp mot dig och Henrik.”

Martin Vanger övervägde Mikaels ord men skakade långsamt på huvudet.

”Jag förstår vad du menar. Jag bör lägga ansvaret där det hör hemma. Karlman är delägare i koncernen och har alltid bedrivit krypskytte mot mig, men det här verkar mest vara Birgers hämnd för att du snoppade av honom i korridoren på sjukhuset. Du är en nagel i ögat på honom.”

”Jag vet. Det är därför jag tror att Torsson ändå är den med mest rent mjöl i påsen. Det fordras väldigt mycket för att en ung vikarie ska säga nej när chefredaktören beordrar honom att skriva på ett visst sätt.”

”Jag kan begära att du får en offentlig ursäkt på nyhetsplats i morgon.”

”Gör inte det. Det blir bara en utdragen strid som förvärrar situationen ytterligare.”

”Så du menar att jag inte ska göra någonting?”

”Det är inte lönt. Karlman kommer att krångla och i värsta fall blir du utmålad som en skurk som i egenskap av ägare på ett illegitimt sätt försöker påverka den fria opinionsbildningen.”

”Förlåt mig, Mikael, men jag håller inte med dig. Jag har faktiskt också rätt att skapa opinion. Min åsikt är att den här artikeln stinker – och jag tänker nog göra min personliga inställning klar. Jag är trots allt Henriks ersättare i Millenniumsstyrelse och i den rollen kan jag inte låta sådana här insinuationer passera opåtalade.”

”Okej.”

”Jag kommer alltså att begära replik. I denna kommer jag att utmåla Karlman som en idiot. Han får skylla sig själv.”

”Okej, du måste agera efter din egen övertygelse.”

”För mig är det också viktigt att du verkligen förstår att jag inte har något med det här infama angreppet att göra.”

”Jag tror dig”, svarade Mikael.

”Dessutom – jag vill egentligen inte dra upp det nu, men det här aktualiserar vad vi redan har utbytt åsikter om. Det är viktigt att åter installera dig på Millenniumsredaktion så att vi kan visa en enad front utåt. Så länge du är borta kommer skitsnacket att fortgå. Jag tror på Millenniumoch jag är övertygad om att vi kan vinna den här striden tillsammans.”

”Jag förstår din synpunkt, men nu är det min tur att vara oense med dig. Jag kan inte bryta kontraktet med Henrik och faktum är att jag inte vill bryta det. Du förstår, jag tycker faktiskt om honom. Och det här med Harriet…”

”Ja?”

”Jag förstår att det är jobbigt för dig och jag inser att Henrik har varit besatt av detta i många år.”

”Oss emellan – jag älskar Henrik och han är min mentor, men när det gäller Harriet har han varit besatt på gränsen till rättshaveri.”

”När jag började det här jobbet hade jag attityden att det var bortkastad tid. Men saken är den att vi mot all förmodan har hittat nytt material. Jag tror att vi står inför ett genombrott och att det kanske är möjligt att ge ett svar på frågan om vad som hände.”

”Du vill inte berätta vad det är ni har hittat?”

”Enligt kontraktet får jag inte diskutera detta med någon utan Henriks personliga medgivande.”

Martin Vanger lutade hakan mot handen. Mikael läste tvivel i hans ögon. Till sist fattade Martin ett beslut.

”Okej, i så fall är det bästa vi kan göra att så fort som möjligt reda ut gåtan om Harriet. Då säger jag så här: jag ger dig allt stöd jag kan så att du så fort som möjligt kan avsluta arbetet på ett tillfredsställande sätt och därefter återgå till Millennium.”

”Bra. Jag vill inte behöva slåss mot dig också.”

”Det behöver du inte göra. Du har mitt fulla stöd. Du kan vända dig till mig när du vill om du stöter på problem. Jag ska trycka till Birger ordentligt så att han inte lägger hinder i vägen på något sätt. Och jag ska försöka prata med Cecilia så att hon lugnar ned sig.”

”Tack. Jag måste få möjlighet att ställa frågor till henne och hon har ignorerat mina försök till samtal i en månad nu.”

Martin Vanger log plötsligt.

”Ni har kanske andra saker att reda ut. Men det lägger jag mig inte i.”

De skakade hand.

Lisbeth Salander hade under tystnad lyssnat till replikskiftet mellan Mikael och Martin Vanger. När Martin gått sträckte hon sig efter Hedestads-Kurirenoch ögnade igenom artikeln. Hon lade ifrån sig tidningen utan någon kommentar.

Mikael satt tyst och funderade. Gunnar Karlman var född 1942 och hade följaktligen varit tjugofyra 1966. Han var också en av de personer som varit närvarande på ön då Harriet försvann.

Efter frukosten satte Mikael sin researchmedarbetare på att läsa in sig på polisutredningen. Han sållade materialet och gav henne pärmarna som fokuserade på Harriets försvinnande. Han gav henne alla bilder från broolyckan, samt den långa redigerade sammanställningen av Henriks privatspaningar.

Därefter gick Mikael över till Dirch Frode och lät honom formulera ett anställningskontrakt som innebar att Lisbeth anställdes som medarbetare för en månad framåt.

När han kom tillbaka till gäststugan hade Lisbeth flyttat ut till trädgården och satt försjunken i polisutredningen. Mikael gick in och värmde på kaffet. Han betraktade henne genom köksfönstret. Det verkade som om hon skummade genom utredningen och använde högst tio eller femton sekunder till varje sida. Hon bläddrade mekaniskt och Mikael blev förvånad över att hon slarvade med genomläsningen; det var motsägelsefullt eftersom hennes egen utredning var så kompetent. Han tog ut två koppar kaffe och gjorde henne sällskap vid trädgårdsbordet.

”Det du har skrivit om Harriets försvinnande skrevs innan du kom på att vi jagar en seriemördare.”

”Det stämmer. Jag antecknade sådant som jag tyckte var betydelsefullt, frågor jag ville ställa till Henrik Vanger och annat. Som du säkert märkt var det ganska ostrukturerat. Ända fram till nu har jag egentligen bara trevat i dunkel och försökt skriva en story – ett kapitel i biografin över Henrik Vanger.”

”Och nu?”

”Tidigare har all utredning fokuserat på Hedebyön. Nu är jag övertygad om att den här storyn började inne i Hedestad tidigare på dagen. Det förskjuter perspektivet.”

Lisbeth nickade. Hon funderade en stund.

”Det var starkt av dig att komma på det här med bilderna”, sa hon.

Mikael höjde ögonbrynen. Lisbeth Salander verkade inte vara en person som slösade med beröm och Mikael kände sig underligt smickrad. Å andra sidan – rent journalistiskt var det faktiskt en ovanlig bedrift.

”Det är din tur att fylla i detaljerna. Hur gick det med den där bilden som du jagade uppe i Norsjö?”

”Du menar att du intekollade på bilderna i min dator?”

”Jag hade inte tid. Jag ville hellre läsa vad du hade för tankar och drog för slutsatser.”

Mikael suckade, startade sin iBook och klickade upp bildmappen.

”Det är fascinerande. Besöket i Norsjö var en framgång och en total besvikelse. Jag hittade bilden, men den säger inte mycket. Den där kvinnan, Mildred Berggren, hade sparat alla sina semesterbilder i ett album där hon prydligt klistrat in både stort och smått. Den bilden fanns med. Den var tagen med en billig färgfilm. Efter trettiosju år var kopian rätt blek med ett kraftigt gulstick, men hon hade kvar negativen i en skokartong. Jag fick låna alla negativ från Hedestad och har scannat in dem. Det här är vad Harriet såg.”

Han klickade upp en bild som hade dokumentnamnet [HARRIET/bd-19.eps].

Lisbeth förstod hans besvikelse. Hon såg en lätt ofokuserad bild tagen med vidvinkel som visade clowner i Barnens dag-tåget. I bakgrunden syntes hörnet av Sundströms herrmode. Ett tiotal personer stod på trottoaren i bakgrunden, mellan clownerna och fronten på den efterföljande lastbilen.

”Jag tror att det var den här personen hon såg. Dels därför att jag försökt triangulera vad hon tittade på med ledning av hur hennes ansikte var vänt – jag har ritat upp gatukorsningen exakt – och dels därför att det här är den enda personen som tycks titta rakt in i kameran. Alltså, han stirrade på Harriet.”

Det Lisbeth såg var en oskarp figur som stod lite bakom åskådarna, en bit in på tvärgatan. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält på axlarna och mörka byxor, möjligen jeans. Mikael zoomade in så att figuren fyllde hela skärmen från midjehöjd. Bilden blev omedelbart suddigare.

”Det är en man. Han är ungefär 1,80 lång, ordinär kroppsbyggnad. Han har mörkblont halvlångt hår och är slätrakad. Men det är omöjligt att urskilja ansiktsdragen eller ens uppskatta åldern. Han kan vara mellan tonåren och medelåldern.”

”Man kan manipulera bilden…”

”Jag har manipulerat bilden. Jag har till och med skickat en kopia till Christer Malm på Millenniumsom är en jävel på bildbehandling.” Mikael klickade upp en ny bild. ”Det här är det absolut bästa jag kan få fram. Kameran är helt enkelt för usel och avståndet för långt.”

”Har du visat bilden för någon? Folk kan känna igen kroppshållningen…”

”Jag har visat bilden för Dirch Frode. Han har ingen aning om vem personen är.”

”Dirch Frode är nog inte den mest alerta personen i Hedestad.”

”Nej, men det är honom och Henrik Vanger som jag jobbar åt. Jag vill visa bilden för Henrik innan jag börjar sprida den.”

”Han kanske bara är en åskådare.”

”Det är möjligt. Men i så fall förmådde han utlösa en märklig reaktion hos Harriet.”

Under den kommande veckan arbetade Mikael och Lisbeth med fallet Harriet i stort sett varje vaket ögonblick. Lisbeth fortsatte att läsa igenom utredningen och smattrade iväg fråga efter fråga som Mikael försökte besvara. Det kunde bara finnas en sanning och varje svävande svar eller oklarhet ledde till fördjupade resonemang. De ägnade en hel dag åt att granska tidsschemat för aktörerna under tiden för broolyckan.

Lisbeth Salander framstod efter hand som allt mer motsägelsefull för Mikael. Trots att hon bara skummade texterna i utredningen tycktes hon hela tiden fastna för de mest obskyra och motstridiga detaljerna.

De gjorde avbrott på eftermiddagarna, när hettan gjorde det olidligt i trädgården. Några gånger gick de ned och badade i kanalen eller promenerade upp till terrassen på Susannes Brokafé. Susanne betraktade plötsligt Mikael med viss demonstrativ kyla. Han insåg att Lisbeth såg ut som om hon knappt var lovlig och ändå uppenbarligen bodde hemma hos honom, vilket i Susannes ögon förvandlade honom till en medelålders gubbsjuk karl. Det kändes obehagligt.

Mikael fortsatte att göra en terrängrunda varje afton. Lisbeth kommenterade inte hans övningar när han andfådd återkom till stugan. Att springa över stock och sten var uppenbarligen inte hennes uppfattning om sommarnöje.

”Jag är fyrtio plus”, sa Mikael till henne. ”Jag måste motionera om jag inte ska fylla ut midjan något alldeles förfärligt.”

”Jaha.”

”Tränar du aldrig?”

”Jag boxas ibland.”

”Boxas?”

”Ja, du vet, med handskar.”

Mikael gick och duschade och försökte föreställa sig Lisbeth i en boxningsring. Han var inte säker på att hon inte drev med honom. En fråga måste helt enkelt ställas.

”Vilken viktklass boxas du i?”

”Ingen alls. Jag sparrar lite då och då mot grabbarna i en boxningsklubb på Söder.”

Varför förvånar det mig inte, tänkte Mikael. Men han konstaterade att hon i alla fall hade berättat något om sig själv. Han kände fortfarande inte till några basfakta om henne; hur det kom sig att hon hade börjat arbeta för Armanskij, vilken utbildning hon hade eller vad hennes föräldrar gjorde. Så fort Mikael försökte fråga om hennes privatliv slöt hon sig som en mussla och svarade enstavigt eller ignorerade honom fullständigt.

En eftermiddag lade Lisbeth Salander plötsligt ifrån sig en pärm och tittade på Mikael med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vad vet du om Otto Falk? Prästen.”

”Ganska lite. Jag träffade den nuvarande prästen här i kyrkan några gånger i början av året och hon berättade att Falk fortfarande lever men är bosatt på något geriatrikerhem i Hedestad. Alzheimers.”

”Varifrån kom han?”

”Härifrån Hedestad. Han studerade i Uppsala och var kring trettio då han flyttade hem igen.”

”Han var ogift. Och Harriet umgicks med honom.”

”Varför frågar du?”

”Jag konstaterar bara att snuten, den där Morell, var ganska mild mot honom i förhören.”

”På 1960-talet hade präster fortfarande en helt annan ställning i samhället. Att han bodde härute på ön, närmast makten så att säga, var naturligt.”

”Jag undrar hur noga polisen genomsökte prästgården. På bilderna syns det att det var ett stort trähus och det måste ha funnits gott om ställen för att gömma undan en kropp ett tag.”

”Det är sant. Men det finns ingenting i materialet som antyder att han skulle ha någon koppling till seriemord eller till Harriets försvinnande.”

”Det gör det faktiskt”, sa Lisbeth Salander och log skevt mot Mikael. ”För det första var han präst, och präster om några har ett speciellt förhållande till Bibeln. För det andra var han den siste som såg och pratade med Harriet.”

”Men han gick omedelbart ned till olycksplatsen och stannade där i flera timmar. Han syns på mängder av bilder, särskilt under den tid då Harriet måste ha försvunnit.”

”Äsch, jag kan knäcka hans alibi. Men det var faktiskt en helt annan sak jag tänkte på. Den här historien handlar om en sadistisk kvinnomördare.”

”Ja?”

”Jag var… jag hade lite tid för mig själv i våras och läste en del om sadister i ett helt annat sammanhang. En av de texter jag läste var en manual från FBI i USA, som påstod att slående många av de seriemördare som gripits kommer från dysfunktionella hem och ägnade sig åt att tortera djur i barndomen. Ett antal av de amerikanska seriemördarna hade dessutom gripits för mordbränder.”

”Djuroffer och brännoffer, menar du.”

”Ja. Både plågade djur och eld dyker upp i flera av Harriets mordfall. Men det jag egentligen tänkte på var att prästgården brann ned i slutet av 1970-talet.”

Mikael funderade en stund.

”Vagt”, sa han slutligen.

Lisbeth Salander nickade. ”Instämmer. Men värt att notera. Jag hittar ingenting i utredningen om vad som orsakade branden och det skulle vara spännande att få veta om det förekom andra mystiska bränder på 1960-talet. Dessutom skulle det vara intressant att ta reda på om det förekom fall av djurplågeri eller stympning av djur i trakten vid den här tiden.”

När Lisbeth gick och lade sig den sjunde natten i Hedeby var hon vagt irriterad på Mikael Blomkvist. I en vecka hade hon tillbringat så gott som varje vaken minut med honom; i vanliga fall brukade sju minuters sällskap med en annan människa vara fullt tillräckligt för att ge henne huvudvärk.

Hon hade för länge sedan konstaterat att hon inte var bra på sociala relationer och inrättat sig i ett liv som enstöring. Hon var fullt nöjd med detta om folk bara lät henne vara i fred och sköta sitt. Dessvärre var omgivningen inte så klok och förståndig, hon måste värja sig mot sociala myndigheter, barnavårdsmyndigheter, överförmyndarnämnder, skattemyndigheter, poliser, kuratorer, psykologer, psykiatriker, lärare och garderobsvakter som (bortsett från vakterna på Kvarnen, som vid det här laget kände henne) aldrig ville släppa in henne på krogen trots att hon nu hade fyllt tjugofem år. Det fanns en hel armé av människor som inte tycktes ha något bättre för sig än att försöka styra hennes liv och, om de gavs möjlighet, korrigera det sätt hon valt att leva på.

Hon hade tidigt lärt sig att det inte tjänade något till att gråta. Hon hade också lärt sig att vid varje tillfälle då hon försökt göra någon uppmärksam på något i hennes liv så hade situationen bara blivit värre. Följaktligen var det upp till henne att själv lösa sina problem med de metoder hon fann nödvändiga. Något som advokat Nils Bjurman blivit varse.

Mikael Blomkvist hade samma irriterande förmåga som alla andra människor att snoka i hennes privatliv och ställa frågor som hon inte ville besvara. Däremot reagerade han inte alls som flertalet män hon hade träffat.

När hon ignorerade hans frågor ryckte han bara på axlarna och släppte ämnet och lämnade henne i fred. Förbluffande.

Hennes första åtgärd, när hon fick tag på hans iBook första morgonen i stugan, hade naturligtvis varit att överföra all information till sin egen dator. På så sätt spelade det mindre roll om han dumpade henne från fallet; hon skulle i alla fall ha tillgång till materialet.

Men sedan hade hon avsiktligt provocerat honom genom att sitta och läsa dokumenten i hans iBook då han vaknade. Hon hade förväntat sig ett raseriutbrott. Istället hade han sett närmast uppgiven ut och muttrat något ironiskt om henne och gått och duschat och därefter börjat diskutera det hon hade läst. En märklig kille. Man kunde nästan förledas att tro att han litade på henne.

Men att han kände till hennes talanger som hacker var allvarligt. Lisbeth Salander var medveten om att den juridiska termen för det hackande hon ägnade sig åt, både yrkesmässigt och som hobby, var olaga dataintrång och kunde straffas med upp till två års fängelse. Det var en känslig punkt för henne – hon ville inte bli inlåst och ett fängelsestraff skulle dessutom med stor sannolikhet innebära att hon fråntogs sina datorer och därmed den enda sysselsättning som hon var riktigt bra på. Hon hade aldrig ens övervägt att berätta för Dragan Armanskij eller någon annan hur hon plockade fram den information de betalade för.

Med undantag för Plagueoch ett fåtal personer på nätet som i likhet med henne ägnade sig åt hacking på professionell nivå – och flertalet av dessa kände henne endast som Waspoch visste inte vem hon var eller var hon bodde – så var det bara Kalle Blomkvistsom hade snubblat över hennes hemlighet. Han hade kommit på henne därför att hon hade gjort ett misstag som inte ens tolvåriga nybörjare i branschen dabbar sig med, vilket endast bevisade att hennes hjärna höll på att ätas upp av maskar och att hon förtjänade spöstraff. Men han hade inte blivit vansinnig av ilska och rört upp himmel och jord – istället hade han anställt henne.

Följaktligen var hon vagt irriterad på honom.

När de ätit en nattmacka strax innan hon gick och lade sig hade han plötsligt frågat henne om hon var en bra hacker. Till sin egen häpnad svarade hon spontant på frågan.

”Jag är förmodligen bäst i Sverige. Det finns kanske ytterligare två eller tre personer på ungefär min nivå.”

Hon tvekade inte om sanningshalten i sitt svar. Plaguehade varit bättre än hon en gång i tiden, men hon hade gått om honom för länge sedan.

Däremot kändes det konstigt att säga orden. Hon hade aldrig gjort det tidigare. Hon hade aldrig ens haft någon utomstående att föra den sortens samtal med, och hon njöt plötsligt av att han tycktes imponerad av hennes kunskaper. Därefter hade han förstört känslan genom att ställa följdfrågan hur hon hade lärt sig hacking.

Hon visste inte hur hon skulle svara. Jag har alltid kunnat det.Istället hade hon gått och lagt sig utan att säga god natt.

För att ytterligare irritera henne tycktes inte Mikael reagera på att hon bara gick sin väg. Hon låg och lyssnade på hur han rörde sig inne i köket, plockade av och diskade. Han hade alltid varit uppe senare än hon, men nu var han tydligen också på väg till sängs. Hon hörde honom i badrummet och hur han gick in till sitt sovrum och stängde dörren. Efter en stund hörde hon knirrandet då han kröp ned i sängen, en halvmeter från henne, men på andra sidan väggen.

Under den vecka hon hade bott hos honom hade han inte flörtat med henne. Han hade jobbat ihop med henne, frågat efter hennes åsikt, slagit henne på fingrarna då hon tänkt fel och erkänt hennes poänger då hon tillrättavisat honom. Han hade tamejfan behandlat henne som en människa.

Hon insåg plötsligt att hon gillade Mikael Blomkvists sällskap och kanske till och med litade på honom. Hon hade aldrig litat på någon utom möjligen Holger Palmgren. Fast av helt olika skäl. Palmgren hade varit en förutsägbar do gooder.

Hon reste sig plötsligt och ställde sig vid fönstret och tittade rastlöst ut i mörkret. Det svåraste hon visste var att visa sig naken för en annan människa för första gången. Hon var övertygad om att hennes spinkiga kropp var frånstötande. Hennes bröst var patetiska. Hon hade inga höfter att tala om. I sina egna ögon hade hon inte särskilt mycket att erbjuda. Men bortsett från det var hon en helt vanlig kvinna, med precis samma lust och sexualdrift som alla andra. Hon stod kvar och funderade i nästan tjugo minuter innan hon beslutade sig.