Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 34 (всего у книги 34 страниц)

Hans konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, innehållande 260 miljoner amerikanska dollar – omkring två miljarder svenska kronor – hade nämligen tömts dagen före Millenniumspublicering.

Pengarna hade funnits på ett antal konton som endast Wennerström personligen kunde förfoga över. Han behövde inte ens inställa sig på banken, det räckte med att han angav en serie clearingkoder för att kunna överföra pengarna till vilken annan bank som helst i världen. Pengarna hade överförts till Schweiz, där en kvinnlig medhjälpare hade omsatt summan i anonyma privatobligationer. Alla clearingkoder hade varit i sin ordning.

Europol hade gått ut med en internationell efterlysning av den okända kvinna som hade använt ett stulet engelskt pass med namnet Monica Sholes, och som uppgavs ha levt lyxliv på ett av Zürichs dyraste hotell. En förhållandevis skarp bild för att komma från en övervakningskamera porträtterade en kortväxt kvinna med blond pagefrisyr, bred mun, framträdande byst, exklusiva märkeskläder och guldsmycken.

Mikael Blomkvist granskade bilden, först med ett hastigt ögonkast och därefter med ett allt mer misstroget ansiktsuttryck. Efter några sekunder trevade han efter ett förstoringsglas i sin skrivbordslåda och försökte urskilja detaljerna i ansiktsdragen i tidningens raster.

Han lade slutligen ifrån sig tidningen och satt mållös i flera minuter. Sedan började han skratta så hysteriskt att Christer Malm stack in huvudet och undrade vad som stod på. Mikael viftade avvärjande med handen.

På julaftonens förmiddag åkte Mikael till Årsta och hälsade på sin förra fru och dottern Pernilla och bytte julklappar. Pernilla fick en dator som hon hade önskat sig och som Mikael och Monica köpt tillsammans. Mikael fick en slips av Monica och en deckare av Åke Edwardson av sin dotter. Till skillnad från förra julen var de upprymda av den mediala dramatik som utspelats kring Millennium.

De åt lunch tillsammans. Mikael sneglade på Pernilla. Han hade inte träffat sin dotter sedan hon plötsligt besökt honom i Hedestad. Han insåg plötsligt att han aldrig hade diskuterat hennes vurmande för en bibeltrogen sekt i Skellefteå med hennes mor. Och han kunde heller inte berätta att det var dotterns bibelkunskap som slutligen hade satt honom på rätt spår när det gällde Harriet Vangers försvinnande. Han hade inte talat med sin dotter sedan dess och kände ett styng av dåligt samvete.

Han var ingen bra pappa.

Han pussade sin dotter adjö efter lunchen och mötte Lisbeth Salander vid Slussen och åkte ut till Sandhamn. De hade knappt träffats sedan Millenniumsbomb briserade. De anlände sent på julafton och stannade över helgdagarna.

Mikael var som alltid underhållande sällskap, men Lisbeth Salander hade en obehaglig känsla av att han granskade henne med en särdeles udda blick när hon återbetalade lånet med en check på 120 000 kronor. Men han sa ingenting.

De tog en promenad till Trovill och tillbaka (vilket Lisbeth uppfattade som slöseri med tid), åt julmiddag på värdshuset och drog sig tillbaka till Mikaels bod där de tände en brasa i täljstenskaminen, satte på en skiva med Elvis och ägnade sig åt anspråkslöst sex. När Lisbeth emellanåt kom upp till ytan försökte hon få grepp om sina egna känslor.

Hon hade inga problem med Mikael som älskare. De hade roligt i sängen. Det var en påtagligt fysisk samvaro. Och han försökte aldrig dressera henne.

Hennes problem var att hon inte kunde tolka sina känslor för Mikael. Inte sedan långt före puberteten hade hon sänkt garden och släppt en annan människa så nära inpå livet som hon gjort med Mikael Blomkvist. Han hade en rent ut sagt påfrestande förmåga att tränga igenom hennes försvarsmekanismer och lura henne att gång på gång prata om personliga angelägenheter och privata känslor. Även om hon hade förstånd nog att ignorera de flesta av hans frågor så berättade hon om sig själv på ett sätt som hon annars inte ens under dödshot hade kunnat tänka sig att göra med någon annan människa. Det skrämde henne och fick henne att känna sig naken och utlämnad till hans godtycke.

Samtidigt – när hon tittade ned på hans sovande figur och lyssnade till hans snarkningar – kände hon att hon aldrig tidigare i sitt liv så förbehållslöst litat på en annan människa. Hon visste med absolut förvissning att Mikael Blomkvist aldrig skulle utnyttja sin kunskap om henne för att skada henne. Det låg inte i hans natur.

Det enda de aldrig diskuterade var deras relation till varandra. Hon vågade inte och Mikael tog aldrig upp tråden.

Någon gång på annandagens morgon kom hon till en förfärande insikt. Hur det hade gått till begrep hon inte, och inte heller hur hon skulle hantera det. Hon var kär för första gången i sitt tjugofemåriga liv.

Att han var nästan dubbelt så gammal brydde hon sig inte om. Inte heller att han var en av Sveriges för ögonblicket mest omskrivna personer, som till och med funnits på omslaget till Newsweek– det var bara såpopera. Men Mikael Blomkvist var ingen erotisk fantasi eller dagdröm. Det måste ta slut och det kunde inte fungera. Vad skulle han ha henne till? Hon var möjligen ett tidsfördriv i väntan på någon vars liv inte var ett jävla råttbo.

Med ens förstod hon att kärlek var det ögonblick då hjärtat plötsligt ville brista.

När Mikael vaknade, sent på förmiddagen, hade hon kokat kaffe och dukat fram frukostbröd. Han gjorde henne sällskap vid bordet och märkte strax att någonting i hennes attityd hade förändrats – hon var en aning mer reserverad. När han frågade henne om någonting var på tok såg hon neutralt oförstående ut.

Den första mellandagen tog Mikael Blomkvist tåget upp till Hedestad. Han hade varma kläder och riktiga vinterskor när Dirch Frode mötte honom på stationen och lågmält gratulerade till de mediala framgångarna. Det var första gången sedan augusti som han besökte Hedestad och det var nästan på dagen ett år sedan han kom dit första gången. De skakade hand och pratade artigt med varandra, men mellan dem fanns också en hel del outsagt och Mikael kände sig obehaglig till mods.

Allt var förberett och affärstransaktionen hos Dirch Frode tog bara några minuter. Frode hade erbjudit sig att placera pengarna på ett bekvämt konto utomlands, men Mikael hade insisterat på att det skulle betalas ut som vanligt arvode i vita pengar till hans företag.

”Jag har inte råd med någon annan form av ersättning”, hade han svarat med kort tonfall då Frode undrat.

Besöket var inte enbart av ekonomisk natur. Mikael hade kvar kläder, böcker och en del personliga tillhörigheter i gäststugan sedan han och Lisbeth brådstörtat lämnat Hedeby.

Henrik Vanger var fortfarande bräcklig efter sin hjärtattack, men han hade flyttat tillbaka hem från Hedestads sjukhem. Han hade ständigt sällskap av en inhyrd privatsköterska, som vägrade låta honom göra långa promenader, gå i trappor och diskutera sådant som kunde uppröra honom. Just i mellandagarna hade han dessutom drabbats av en mild förkylning och omgående beordrats att inta sängläge.

”Dessutom är hon dyr”, klagade Henrik Vanger.

Mikael Blomkvist var föga upprörd och ansåg att den gamle hade råd med den utgiften med tanke på hur många skattekronor han hade försnillat under sitt liv. Henrik Vanger betraktade honom surmulet innan han började skratta.

”Fan också, du var värd varenda krona. Jag visste väl det.”

”Ärligt talat, jag trodde aldrig att jag skulle kunna lösa gåtan.”

”Jag tänker inte tacka dig”, sa Henrik Vanger.

”Det har jag aldrig förväntat mig”, svarade Mikael.

”Du har fått ordentligt betalt.”

”Jag klagar inte.”

”Du gjorde ett jobb åt mig och lönen ska vara tack nog.”

”Jag är bara här för att säga att jag betraktar jobbet som avslutat.”

Henrik Vanger krökte på läpparna. ”Du har inte avslutat jobbet”, sa han.

”Jag vet det.”

”Du har inte skrivit krönikan om familjen Vanger som vi kom överens om.”

”Jag vet det. Jag kommer inte att skriva den.”

De satt tysta en stund och begrundade kontraktsbrottet. Därefter fortsatte Mikael:

”Jag kan inte skriva storyn. Jag kan inte berätta om familjen Vanger och avsiktligt utelämna den mest centrala handlingen de senaste decennierna – om Harriet och hennes pappa och bror och om morden. Hur skulle jag kunna skriva ett kapitel om Martins tid som vd och låtsas att jag inte känner till vad som finns i hans källare? Men jag kan heller inte skriva storyn utan att än en gång förstöra Harriets liv.”

”Jag förstår ditt dilemma och jag är tacksam för det val du har gjort.”

”Alltså går jag ifrån storyn.”

Henrik Vanger nickade.

”Grattis. Du lyckades korrumpera mig. Jag ska förstöra alla anteckningar och bandupptagningar med dig.”

”Jag tycker faktiskt inte att du blev korrumperad”, sa Henrik Vanger.

”Det känns så. Och då är det förmodligen så.”

”Du hade att välja mellan ditt jobb som journalist och ditt jobb som medmänniska. Jag är rätt säker på att jag inte hade kunnat köpa din tystnad och att du hade valt journalistrollen och hängt ut oss om Harriet hade varit delaktig eller om du hade uppfattat mig som en skitstövel.”

Mikael sa ingenting. Henrik tittade på honom.

”Vi har invigt Cecilia i hela historien. Jag och Dirch Frode är snart borta och Harriet kommer att behöva stöd från några i familjen. Cecilia kommer att gå in och ta aktiv del i styrelsen. Det blir hon och Harriet som leder koncernen framöver.”

”Hur tog hon det?”

”Hon blev naturligtvis chockad. Hon åkte utomlands en tid. Ett tag var jag rädd att hon inte skulle komma tillbaka.”

”Men hon gjorde det.”

”Martin var en av de få människor i släkten som Cecilia alltid kommit överens med. Det var svårt för henne att upptäcka sanningen om honom. Cecilia vet nu också vad du gjorde för familjen.”

Mikael ryckte på axlarna.

”Tack, Mikael”, sa Henrik Vanger.

Mikael ryckte på axlarna igen.

”Dessutom skulle jag inte orka skriva storyn”, sa han. ”Familjen Vanger står mig upp i halsen.”

De begrundade detta en stund innan Mikael bytte ämne.

”Hur känns det att vara vd igen efter tjugofem år?”

”Det är ytterst tillfälligt, men… jag önskar att jag var yngre. Nu jobbar jag bara tre timmar om dagen. Alla möten sker i det här rummet och Dirch Frode har återinträtt som min torped om någon trilskas.”

”Bäva månde juniorerna. Det tog mig ett bra tag att begripa att Frode inte bara var en beskedlig ekonomisk rådgivare utan också en person som löser problem åt dig.”

”Exakt. Men alla beslut tas tillsammans med Harriet och det är hon som gör fotarbetet på kontoret.”

”Hur är det med henne?” frågade Mikael.

”Hon har ärvt både sin brors och sin mammas andelar. Tillsammans kontrollerar vi drygt 33 procent av koncernen.”

”Räcker det?”

”Jag vet inte. Birger stretar emot och försöker lägga krokben för henne. Alexander har plötsligt insett att han har en möjlighet att bli betydelsefull och har lierat sig med Birger. Min bror Harald har cancer och kommer inte att leva länge till. Han har den enda återstående stora aktieposten på 7 procent, som barnen kommer att ärva. Cecilia och Anita kommer att alliera sig med Harriet.”

”Då kontrollerar ni över 40 procent.”

”En sådan röstkartell har aldrig funnits inom familjen tidigare. Tillräckligt många en– och tvåprocentare kommer att rösta med oss. Harriet efterträder mig som vd i februari.”

”Hon kommer inte att bli lycklig.”

”Nej, men det är nödvändigt. Vi måste få in nya partners och nytt blod. Vi har också möjlighet att samarbeta med hennes egen koncern i Australien. Det finns möjligheter.”

”Var är Harriet i dag?”

”Du har otur. Hon är i London. Men hon vill väldigt gärna träffa dig.”

”Jag kommer att träffa henne på styrelsemötet i januari om hon ersätter dig.”

”Jag vet.”

”Hälsa henne att jag aldrig kommer att diskutera vad som hände på 1960-talet med någon utom Erika Berger.”

”Jag vet det och Harriet vet det också. Du är en moralisk människa.”

”Men hälsa henne också att allt hon gör från och med nu kan hamna i tidningen om hon inte passar sig. Vangerkoncernen kommer inte att få frikort i bevakningen.”

”Jag ska varna henne.”

Mikael lämnade Henrik Vanger när den gamle så småningom slumrade till. Han packade sina tillhörigheter i två väskor. När han för sista gången stängde dörren till gäststugan tvekade han en stund men gick sedan över till Cecilia Vanger och knackade på. Hon var inte hemma. Han tog upp sin fickalmanacka och rev ut en sida och skrev några ord. Förlåt mig. Jag önskar dig allt gott.Han lämnade lappen tillsammans med sitt visitkort i brevlådan. Martin Vangers villa stod tom. En elektrisk julstake lyste i köksfönstret.

Han tog kvällståget tillbaka till Stockholm.

Under mellandagarna kopplade Lisbeth Salander bort omvärlden. Hon svarade inte i telefon och knäppte inte på datorn. Hon ägnade två dagar åt att tvätta kläder, skura och röja i lägenheten. Årsgamla pizzakartonger och dagstidningar buntades ihop och kastades. Sammantaget bar hon ut sex svarta sopsäckar och ett tjugotal papperskassar med tidningar. Det kändes som om hon beslutat sig för att börja ett nytt liv. Hon tänkte köpa en ny lägenhet – när hon hittade något som passade – men fram till dess skulle hennes gamla hem vara mer skinande rent än hon kunde minnas att det någonsin hade varit.

Därefter satt hon som förlamad och grubblade. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv känt en sådan längtan. Hon ville att Mikael Blomkvist skulle ringa på hennes dörr och… vad då? Lyfta henne från golvet, upp i sina armar? Passionerat dra in henne i sovrummet och slita av henne kläderna? Nej, egentligen ville hon bara ha hans sällskap. Hon ville höra honom säga att han tyckte om henne för den hon var. Att hon var speciell i hans värld och i hans liv. Hon ville att han skulle ge henne en gest av kärlek, inte bara av vänskap och kamratskap. Jag håller på att bli knäpp, tänkte hon.

Hon tvivlade på sig själv. Mikael Blomkvist levde i en värld som befolkades av människor med respektabla yrken, som hade välordnade liv och massor med vuxenpoäng. Hans bekanta gjorde saker, syntes i TV och skapade rubriker. Vad ska du ha mig till? Lisbeth Salanders största skräck, så stor och svart att den hade fobiska proportioner, var att folk skulle skratta åt hennes känslor. Och helt plötsligt tycktes all hennes mödosamt konstruerade självkänsla ha raserats.

Då bestämde hon sig. Det tog henne flera timmar att mobilisera det mod som krävdes, men hon var tvungen att träffa honom och berätta hur hon kände det.

Allt annat var outhärdligt.

Hon behövde en förevändning för att knacka på hans dörr. Hon hade inte gett honom någon julklapp men visste vad hon skulle köpa. I en skrotbod hade hon sett en serie reklamskyltar i plåt från 1950-talet, med figurer i pressad relief. En av skyltarna föreställde Elvis Presley med gitarr på höften och en pratbubbla med texten Heartbreak Hotel. Hon hade inget som helst sinne för inredning men till och med hon insåg att skylten skulle passa perfekt i boden i Sandhamn. Den kostade 780 kronor och hon prutade av princip ned priset till 700. Hon fick den inslagen, tog den under armen och promenerade mot hans bostad på Bellmansgatan.

På Hornsgatan råkade hon kasta en blick mot Kaffebaroch såg plötsligt Mikael komma ut med Erika Berger i släptåg. Han sa någonting och Erika skrattade och lade armen runt hans midja och pussade honom på kinden. De försvann längs Brännkyrkagatan i riktning mot Bellmansgatan. Deras kroppsspråk lämnade inget utrymme för feltolkningar – det var uppenbart vad de hade i sinnet.

Smärtan var så omedelbar och avskyvärd att Lisbeth stannade mitt i ett steg, oförmögen att röra sig. En del av henne ville rusa i kapp dem. Hon ville ta plåtskylten och använda den vassa eggen till att klyva Erika Bergers huvud. Hon gjorde ingenting medan tankarna rusade genom hennes huvud. Konsekvensanalys. Slutligen lugnade hon sig.

Salander, du är en pinsam idiot, sa hon högt till sig själv.

Hon vände på klacken och gick hem till sin nystädade lägenhet. När hon passerade Zinkensdamm började det snöa. Hon dumpade Elvis i en sopcontainer.