Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 33 (всего у книги 34 страниц)

”Jag behöver hjälp med ett antal transaktioner”, sa Monica Sholes på oklanderlig Oxfordengelska. När hon öppnade sin portfölj råkade hon tappa en reklampenna som visade att hon bodde på Hotel Zimmertal och som direktör Wagner artigt plockade upp åt henne. Hon avfyrade ett skälmskt leende och skrev kontonumret i blocket på bordet framför henne.

Direktör Wagner kastade en blick på henne och kategoriserade henne som bortskämd dotter till någon si eller så.

”Det är ett antal konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna. Automatisk transfer mot clearingkoder i sekvens.”

” FräuleinSholes, ni har förstås alla clearingkoder tillgängliga”, frågade han.

” Aber natürlich”, svarade hon med en så kraftig brytning att det var uppenbart att hon endast hade en usel skoltyska i bagaget.

Hon började recitera sextonsiffriga nummerserier utan att en enda gång referera till något papper. Direktör Wagner insåg att det skulle bli en slitsam förmiddag, men mot fyra procent av transfereringarna var han beredd att slopa lunchen.

Det tog längre tid än hon hade räknat med. Först strax efter tolv på dagen, något efter tidsschemat, lämnade Monica Sholes Bank Hauser General och promenerade tillbaka till Hotel Zimmertal. Hon visade upp sig i receptionen innan hon gick upp på sitt rum och tog av sig de kläder hon inhandlat. Hon behöll latexbysten på men ersatte pagefrisyren med Irene Nessers axellånga blonda hår. Hon klädde sig i mer hemtama kläder: boots med extra höga klackar, svarta byxor, en enkel tröja och en prydlig svart skinnjacka från Malungsboden i Stockholm. Hon granskade sig i spegeln. Hon såg inte alls ovårdad ut, men var inte heller någon rik arvtagerska längre. Innan Irene Nesser lämnade rummet sorterade hon ut ett antal av obligationerna, som hon placerade i en tunn mapp.

Fem över ett, några minuter försenad, gick hon in på Bank Dorffmann, som var belägen ungefär 70 meter från Bank Hauser General. Irene Nesser hade förhandsbokat ett möte med en direktör Hasselmann. Hon bad om ursäkt för sin sena ankomst. Hon pratade oklanderlig tyska med norsk brytning.

”Inga problem, Fräulein”, svarade direktör Hasselmann. ”Hur kan jag stå till tjänst?”

”Jag vill öppna ett konto. Jag har ett antal privatobligationer som jag vill omsätta.”

Irene Nesser placerade mappen på bordet framför honom.

Direktör Hasselmann ögnade igenom innehållet, först hastigt och därefter långsammare. Han höjde ett ögonbryn och log artigt.

Hon öppnade fem nummerkonton som hon kunde hantera via Internet och som ägdes av ett synnerligen anonymt brevlådeföretag i Gibraltar, som en lokal mäklare hade etablerat åt henne för 50 000 kronor av de pengar hon lånat av Mikael Blomkvist. Hon omvandlade femtio obligationer till pengar som hon placerade på kontona. Varje obligation hade ett värde motsvarande en miljon kronor.

Hennes ärende på Bank Dorffmann drog ut på tiden så att hon ytterligare halkade efter i tidsschemat. Hon hade ingen möjlighet att hinna med sina avslutande ärenden innan bankerna stängde för dagen. Irene Nesser återvände därför till Hotel Matterhorn, där hon tillbringade en timme med att visa upp sig och etablera sin närvaro. Hon hade dock huvudvärk och gjorde en tidig sorti. Hon köpte huvudvärkstabletter i receptionen och beställde väckning till klockan 8.00 följande morgon och drog sig tillbaka till sitt rum.

Klockan var närmare fem och alla banker i Europa hade stängt. Däremot hade bankerna på den amerikanska kontinenten öppnat. Hon startade sin PowerBook och kopplade upp sig på nätet genom sin mobiltelefon. Hon ägnade en timme åt att tömma de nummerkonton som hon hade etablerat på Bank Dorffmann tidigare under dagen.

Pengarna delades upp i småportioner och användes till att betala fakturor för ett stort antal fiktiva företag runt om i världen. När hon var färdig hade pengarna lustigt nog transfereras tillbaka till Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, men nu till ett helt annat konto än de som de hade utgått från tidigare under dagen.

Irene Nesser ansåg att denna första portion nu var säkrad och näst intill omöjlig att spåra. Hon gjorde en enda utbetalning från kontot; drygt en miljon kronor placerades på ett konto som var kopplat till ett kreditkort som hon hade i plånboken. Kontot ägdes av ett anonymt företag med namnet Wasp Enterprises,som var registrerat i Gibraltar.

Några minuter senare lämnade en flicka med blond pagefrisyr Matterhorn genom en sidodörr i hotellbaren. Monica Sholes promenerade till Hotel Zimmertal, nickade artigt mot receptionisten och tog hissen upp till sitt rum.

Därefter tog hon god tid på sig att sätta på sig Monica Sholes stridsuniform, bättra på sin makeup och lägga ett extra lager hudkräm över tatueringen, innan hon gick ned till hotellrestaurangen och åt en vanvettigt god fiskmiddag. Hon beställde en flaska av ett årgångsvin som hon aldrig hört talas om men som kostade 1 200 kr, drack ungefär ett glas och lämnade vårdslöst resten innan hon flyttade över till hotellbaren. Hon lämnade drygt 500 kronor i dricks, vilket fick personalen att lägga märke till henne.

Hon tillbringade tre timmar med att låta sig bli uppraggad av en berusad italiensk ung man, med ett adligt namn som hon inte brydde sig om att lägga på minnet. De delade på två flaskor champagne, varav hon konsumerade ungefär ett glas.

Vid elvatiden böjde sig hennes berusade kavaljer fram och klämde henne ogenerat på brösten. Hon drog belåtet ned hans hand på bordet. Han tycktes inte ha noterat att han kramat mjuk latex. De var stundom högljudda och väckte en viss irritation bland andra gäster. Då Monica Sholes strax före midnatt noterade att en vakt började hålla dem under bister uppsikt hjälpte hon sin italienske vän till hans rum.

När han besökte badrummet hällde hon upp ett sista glas rödvin. Hon öppnade ett hopvikt papper och spetsade vinet med en krossad tablett Rohypnol. Han slocknade i en eländig hög på sängen inom en minut efter att hon hade skålat med honom. Hon lossade på hans slipsknut, drog av honom skorna och lade ett täcke över honom. Hon diskade i badrummet och torkade av glasen innan hon lämnade rummet.

Nästkommande morgon åt Monica Sholes frukost på sitt rum klockan sex, gav rundligt med dricks och checkade ut från Zimmertal före sju. Innan hon lämnade rummet ägnade hon fem minuter åt att torka bort fingeravtryck från dörrhandtag, garderober, toalettstol, telefonlur och andra föremål i rummet som hon hade vidrört.

Irene Nesser checkade ut från Matterhorn vid halv nio, strax efter väckningen. Hon tog en taxi och låste in sina väskor i en förvaringsbox på järnvägsstationen. Därefter tillbringade hon de kommande timmarna med att besöka nio privatbanker där hon portionerade ut delar av privatobligationerna från Caymanöarna. Klockan tre på eftermiddagen hade hon omsatt ungefär 10 procent av obligationerna i pengar som hon placerat på ett trettiotal nummerkonton. Återstoden av obligationerna buntade hon ihop och lade att vila i ett bankfack.

Irene Nesser skulle behöva göra fler besök i Zürich, men det brådskade inte.

Klockan halv fem på eftermiddagen tog Irene Nesser taxi till flygplatsen, där hon uppsökte damrummet och klippte sönder Monica Sholes pass och kreditkort i småsmulor som hon spolade ned i toaletten. Hon kastade saxen i en papperskorg. Efter den 11 september 2001 var det olämpligt att väcka uppmärksamhet med vassa föremål i bagaget.

Irene Nesser tog Flight GD890 med Lufthansa till Oslo och flygbussen vidare till Oslo central där hon gick in på damrummet och sorterade om sina kläder. Hon placerade alla persedlar som tillhörde Monica Sholes persona – pagefrisyr och märkeskläder – i tre plastkassar som hon dumpade i olika soptunnor och papperskorgar vid järnvägsstationen. Den tomma Samsoniteväskan ställde hon i en olåst förvaringsbox. Guldlänken och örhängena var designerprylar som kunde spåras; de försvann ned i en avloppsbrunn.

Efter en viss ångestfylld tvekan beslutade sig Irene Nesser för att behålla den falska latexbysten.

Därefter befann hon sig i tidsnöd och kastade i sig middag i form av en hamburgare på McDonald’s medan hon överförde innehållet i den exklusiva skinnportföljen till sin travel bag. När hon gick lämnade hon den tomma portföljen under bordet. Hon köpte caffe latte to goi en kiosk och sprang till nattåget till Stockholm. Hon hann fram precis när de höll på att stänga dörrarna. Hon hade bokat egen sovkupé.

När hon låst kupédörren kände hon att adrenalinhalten för första gången på två dygn sjönk till normal nivå. Hon öppnade kupéfönstret och trotsade rökförbudet genom att tända en cigarett, och stod och drack kaffet i små klunkar medan tåget rullade ut från Oslo.

I huvudet gick hon igenom sin checklista för att vara säker på att hon inte glömt någon detalj. Efter en stund rynkade hon ögonbrynen och kände efter i fickorna i jackan. Hon plockade fram reklampennan från Hotel Zimmertal och granskade den eftertänksamt i någon minut innan hon släppte den genom springan i kupéfönstret.

Efter femton minuter kröp hon ned i sängen och somnade nästan omedelbart.

EPILOG: REVISIONSBERÄTTELSE
Torsdag 27 november – Tisdag 30 december

Millenniums temanummer om Hans-Erik Wennerström omfattade hela fyrtiosex sidor av tidningen och briserade som en tidsinställd bomb sista veckan i november. Huvudtexten hade en gemensam byline av Mikael Blomkvist och Erika Berger. De första timmarna visste inte media hur de skulle hantera scoopet; en liknande text hade året innan resulterat i att Mikael Blomkvist dömts till fängelse för förtal och synbarligen fått sparken från tidskriften Millennium. Hans trovärdighet betraktades därmed som tämligen låg. Nu var samma tidning tillbaka med en story av samme journalist som innehöll betydligt grövre påståenden än den text han fällts för. Innehållet var bitvis så absurt att det trotsade sunt förnuft. Mediesverige avvaktade misstroget.

Men på kvällen toppade Hon på TV4 med en elva minuter lång summering av höjdpunkterna i Blomkvists anklagelser. Erika Berger hade ätit lunch med henne några dagar tidigare och gett henne en exklusiv förhands.

TV4:s brutala profilering skåpade ut de statliga nyheterna, som hakade på först vid niosändningen. Då gick även TT ut med ett första telegram med den försiktiga rubriken Dömd journalist anklagar finansman för grov brottslighet. Texten var en kortfattad rewrite på TV-inslaget, men att TT alls tog upp ämnet utlöste en febril aktivitet på den konservativa morgontidningen och ett dussintal stora landsortstidningar för att hinna sätta om ettan innan pressarna rullade igång. Fram till dess hade tidningarna halvt om halvt beslutat sig för att ignorera Millenniumspåståenden.

Den liberala morgontidningen hade kommenterat Millenniumsscoop i form av en ledarartikel, författad av chefredaktören personligen, tidigare på eftermiddagen. Chefredaktören hade därefter gått till en middagsbjudning då TV4:s nyheter rullade igång, och redaktionssekreterarens febrila påringningar om att det ”kunde ligga något” i Blomkvists påståenden hade han avfärdat med de sedermera klassiska orden ”trams – det skulle våra ekonomireportrar ha hittat för länge sedan”. Följaktligen var den liberale chefredaktörens ledare den enda medierösten i landet som fullständigt slaktade Millenniumspåståenden. Ledaren innehöll ord som personförföljelse, kriminell slaskjournalistiskoch krav på åtgärder mot åtalbara påståenden om hedervärda medborgare. Det var dock det enda inlägg chefredaktören gjorde i debatten.

Under natten var Millenniumsredaktion fullt bemannad. Enligt planerna skulle bara Erika Berger och den nytillträdda redaktionssekreteraren Malin Eriksson stanna för att ta emot eventuella samtal. Klockan tio på kvällen satt dock fortfarande samtliga medarbetare kvar, och de hade dessutom fått sällskap av inte mindre än fyra tidigare medarbetare och ett halvdussin stadiga frilansare. Vid midnatt korkade Christer Malm upp en flaska bubbelvin. Det var när en gammal bekant skickade en förhands från den ena kvällstidningen, som ägnade sexton sidor åt Wennerströmaffären under vinjetten Finansmaffian. När kvällstidningarna publicerades nästkommande dag startade ett mediedrev av sällan skådat slag.

Redaktionssekreterare Malin Eriksson drog slutsatsen att hon skulle komma att trivas på Millennium.

Under den kommande veckan skälvde Börssverige då Finanspolisen började utreda ärendet, åklagare kopplades in och en panikslagen säljverksamhet utbröt. Två dagar efter avslöjandet förvandlades Wennerströmaffären till ett regeringsärende, som föranledde näringsministern att uttala sig.

Drevet innebar inte att media svalde Millenniumspåståenden utan kritiska frågor – därtill var avslöjandena alltför grova. Men till skillnad från den första Wennerströmaffären kunde Millenniumdenna gång lägga ut en dramatiskt övertygande bevisbörda: Wennerströms egen e-post och kopior på innehållet i hans dator, som innehöll balansräkningar från hemliga banktillgångar på Caymanöarna och två dussin andra länder, hemliga avtal och andra dumheter, som en mer försiktig gangster inte för sitt liv skulle ha lämnat på en hårddisk. Det stod snart klart att om Millenniumspåståenden höll ända upp i hovrätten – och att ärendet förr eller senare måste hamna där var alla överens om – så var det den ojämförligt största bubbla i svensk finansvärld som hade brustit sedan Kreugerkraschen 1932. Wennerströmaffären fick alla Gotabankshärvor och Trustorsvindlerier att blekna i jämförelse. Det var bedrägeri i så stor skala att ingen ens vågade spekulera i hur många enskilda lagbrott som hade förekommit.

För första gången i svensk ekonomijournalistik användes ord som systematisk brottslighet, maffia och gangstervälde. Wennerström och hans närmaste krets av unga börsmäklare, delägare och Armaniklädda advokater porträtterades som vilken liga av bankrånare eller narkotikalangare som helst.

Under de första dygnens mediedrev var Mikael Blomkvist osynlig. Han svarade inte på e-post och kunde inte nås på telefon. Alla redaktionella kommentarer gjordes av Erika Berger, som spann som en katt då hon intervjuades av rikstäckande svenska medier och betydelsefulla lokaltidningar, samt efter hand även av ett växande antal utländska media. Varje gång hon fick frågan om hur Millenniumhade kunnat komma i besittning av all denna högst privata interna dokumentation svarade hon med ett kryptiskt leende, som snabbt omvandlades till en dimridå: ”Vi kan naturligtvis inte röja vår källa.”

När hon fick frågor om varför fjolårets avslöjande om Wennerström hade blivit ett sådant fiasko blev hon ännu mer kryptisk. Hon ljög aldrig, men hon sa kanske inte alltid hela sanningen. Off the record, när hon inte hade en mikrofon under näsan, undslapp hon sig några gåtfulla stickrepliker, som när de pusslades ihop ledde till förhastade slutsatser. Därmed föddes ett rykte som snart fick legendariska proportioner och som hävdade att Mikael Blomkvist inte hade presenterat något försvar i rätten och frivilligt låtit sig dömas till fängelse och dryga böter därför att hans dokumentation annars oundvikligen skulle ha lett till att hans källa hade identifierats. Han jämfördes med amerikanska medieförebilder, som hellre går i fängelse än röjer en källa, och beskrevs som en hjälte i så infamt smickrande termer att han blev generad. Men det var inte läge att dementera missförstånden.

En sak var alla överens om: den person som lämnat ut dokumentationen måste vara någon i Wennerströms mest betrodda innersta krets. Därmed inleddes en långrandig sidodebatt om vem som var the Deep Throat– medarbetare med möjliga orsaker till missnöje, advokater och till och med Wennerströms kokainberoende dotter och andra familjemedlemmar porträtterades som möjliga kandidater. Varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger sa någonting. De kommenterade aldrig någonsin ämnet.

Erika log belåtet och visste att de hade vunnit då den ena kvällstidningen på drevets tredje dag satte rubriken Millenniums revansch. Texten var ett insmickrande porträtt av tidskriften och dess medarbetare, och dessutom illustrerad med en synnerligen fördelaktig bild av Erika Berger. Hon kallades den undersökande journalistikens drottning. Sådant innebär poäng i nöjesspalternas ranking och det talades om Stora Journalistpriset.

Fem dagar efter att Millenniumavlossat den inledande kanonsalvan distribuerades Mikael Blomkvists bok Maffians bankirtill bokhandlarna. Boken hade skrivits under de febrila dygnen i Sandhamn i september och oktober, och i all hast och under stort hemlighetsmakeri tryckts på Hallvigs Reklam i Morgongåva. Det var den första boken som utgavs på ett helt nytt förlag med Millenniumsegen logga. Den var kryptiskt dedicerad: Till Sally, som visade mig golfsportens fördelar.

Det var en tegelsten på sexhundrafemton sidor i pocketformat. Den låga upplagan på tvåtusen exemplar närmast garanterade att det skulle bli en förlustaffär, men upplagan sålde faktiskt slut redan efter ett par dagar och Erika Berger beställde snabbt ytterligare tiotusen exemplar.

Recensenterna konstaterade att Mikael Blomkvist den här gången i alla fall inte tänkte spara på krutet då det handlade om att publicera utförliga källhänvisningar. I denna iakttagelse hade de helt rätt. Två tredjedelar av boken bestod av bilagor som var direkta avskrifter av dokumentationen från Wennerströms dator. Samtidigt som boken publicerades lade Millenniumupp texter från Wennerströms dator som källmaterial i nedladdningsbara PDF-filer på sin hemsida på Internet. Vem som helst som hade minsta intresse kunde själv granska källmaterialet.

Mikael Blomkvists besynnerliga frånvaro var en del av den mediestrategi som han och Erika snickrat ihop. Varenda tidning i landet sökte honom. Först när boken lanserades framträdde Mikael i en exklusiv intervju som gjordes av Hon på TV4, som därmed än en gång skåpade ut statstelevisionen. Det var dock inget vänskapsarrangemang och frågorna var allt annat än inställsamma.

Mikael var särskilt nöjd med ett replikskifte då han tittade på videobandet från sitt framträdande. Intervjun hade gjorts i direktsändning i det ögonblick när Stockholmsbörsen befann sig i fritt fall och finansvalparna hotade med att kasta sig ut från diverse fönster. Han hade fått frågan om vilket ansvar Millenniumhade för att Sveriges ekonomi nu höll på att haverera.

”Påståendet att Sveriges ekonomi håller på att haverera är nonsens”, hade Mikael blixtsnabbt replikerat.

Hon på TV4 hade sett perplex ut. Svaret hade inte följt den mall hon förväntat sig och hon hade plötsligt tvingats improvisera. Mikael fick den följdfråga som han hade hoppats på: ”Vi upplever just nu det största enskilda raset i svensk börshistoria – du menar att det är nonsens?”

”Du måste skilja på två saker – svensk ekonomi och svensk börsmarknad. Svensk ekonomi är summan av alla varor och tjänster som produceras i det här landet varje dag. Det är telefoner från Ericsson, bilar från Volvo, kycklingar från Scan och transporter från Kiruna till Skövde. Det är svensk ekonomi och den är precis lika stark eller svag i dag som den var för en vecka sedan.”

Han gjorde en konstpaus och drack en klunk vatten.

”Börsen är något helt annat. Där finns ingen ekonomi och ingen produktion av varor och tjänster. Där finns bara fantasier där man från timme till timme beslutar att nu är det eller det företaget värt så många miljarder mer eller mindre. Det har inte ett dyft med verkligheten eller med svensk ekonomi att göra.”

”Så du menar att det inte spelar någon roll att börsen faller som en sten?”

”Nä, det spelar ingen som helst roll”, svarade Mikael med en så trött och uppgiven röst att han framstod som ett orakel. Repliken skulle komma att citeras åtskilliga gånger under det kommande året. Han fortsatte:

”Det betyder bara att en massa stora spekulanter nu håller på att flytta över sina aktieposter från svenska företag till tyska. Det är alltså finansnissarna som en något tuffare reporter borde identifiera och hänga ut som landsförrädare. Det är de som systematiskt och möjligen medvetet skadar svensk ekonomi för att tillfredsställa sina klienters profitintressen.”

Sedan gjorde Hon på TV4 misstaget att ställa exakt den fråga som Mikael ville få.

”Så du menar att media inte har något ansvar?”

”Jo, media har i allra högsta grad ett ansvar. I minst tjugo år har ett stort antal ekonomireportrar underlåtit att granska Hans-Erik Wennerström. De har tvärtom hjälpt till med att bygga upp hans prestige genom huvudlösa idolporträtt. Om de hade skött sitt jobb de senaste tjugo åren skulle vi inte befinna oss i den här situationen i dag.”

Framträdandet innebar en brytpunkt. Erika Berger var i efterhand övertygad om att det var först i det ögonblick då Mikael satt i TV och lugnt försvarade sina påståenden som Mediesverige, trots att Millenniumtoppat löpen i en veckas tid, insåg att storyn verkligen höll och att tidningens fantastiska påståenden faktiskt var sanna. Hans attityd hade gett storyn en kompasskurs.

Efter intervjun gled Wennerströmaffären omärkligt över från ekonomiredaktionerna till kriminalreportrarnas desk. Det markerade ett nytänkande på tidningsredaktionerna. Tidigare hade vanliga kriminalreportrar sällan eller aldrig skrivit om ekonomisk brottslighet, annat än om det handlade om ryska maffian eller jugoslaviska cigarettsmugglare. Kriminalreportrar förväntades inte utreda intrikata händelser på börsen. En kvällstidning tog till och med Mikael Blomkvist på orden och fyllde två uppslag med porträtt på några av finanshusens viktigaste mäklare, som just var i färd med att köpa tyska värdepapper. Tidningen satte rubriken De säljer sitt land. Samtliga mäklare erbjöds att kommentera påståendena. Alla avböjde. Men handeln med aktier minskade betänkligt den dagen och några mäklare som ville framstå som progressiva patrioter började gå emot strömmen. Mikael Blomkvist gapskrattade.

Trycket blev så stort att allvarliga män i mörka kostymer lade pannorna i bekymrade veck och bröt mot den viktigaste regeln i det exklusiva sällskap som utgjorde Finanssveriges innersta krets – de uttalade sig om en kollega. Helt plötsligt satt pensionerade Volvochefer, industriledare och bankchefer i TV och svarade på frågor för att begränsa skadeverkningarna. Alla insåg situationens allvar och det handlade om att snabbt distansera sig från Wennerstroem Groupoch göra sig av med eventuella aktieinnehav. Wennerström (konstaterade de med nästan en röst) var nog trots allt inte en riktig industriman och hade aldrig varit riktigt accepterad i klubben. Någon påminde om att han i grund och botten var en enkel arbetarpojke från Norrland, vars framgångar kanske stigit honom åt huvudet. Någon beskrev hans agerande som en personlig tragedi. Andra upptäckte att de i många år haft sina dubier om Wennerström – han var för skrytsam och hade andra later.

Under de kommande veckorna, allt eftersom Millenniumsdokumentation skärskådades och pusslades ihop, kopplades Wennerströms imperium av obskyra företag till hjärtat av den internationella maffian, som omfattade allt från illegal vapenhandel och pengatvätt för sydamerikansk droghandel till prostitution i New York och till och med indirekt till barnsexhandel i Mexiko. Ett Wennerströmföretag som var registrerat på Cypern vållade dramatisk uppståndelse då det avslöjades att det försökt köpa upparbetat uran från den svarta marknaden i Ukraina. Överallt tycktes något av Wennerströms outtömliga förråd av obskyra brevlådeföretag dyka upp i skumma sammanhang.

Erika Berger konstaterade att boken om Wennerström var det bästa Mikael någonsin skrivit. Innehållet var stilistiskt ojämnt och språket var bitvis till och med uselt – det hade inte funnits tid för något skönskrivande – men Mikael gav igen för gammal ost och hela boken var besjälad av ett ursinne som ingen läsare kunde undgå att känna.

Av en slump sprang Mikael Blomkvist på sin antagonist, den före detta ekonomireportern William Borg. De stötte ihop vid ytterdörren på Kvarnen, då Mikael, Erika Berger och Christer Malm tagit luciakvällen ledigt för att tillsammans med tidningens övriga anställda gå ut och på företagets bekostnad dricka sig redlöst berusade. Borg var i sällskap med en våldsamt berusad flicka i Lisbeth Salanders ålder.

Mikael tvärstannade. William Borg hade alltid lockat fram hans sämsta sidor och han var tvungen att lägga band på sig för att inte säga eller göra något olämpligt. Istället stod han och Borg mol tysta och mätte varandra med blicken.

Mikaels avsky för Borg var fysiskt påtaglig. Erika hade avbrutit machofasonerna genom att gå tillbaka och ta Mikael under armen och leda in honom till baren.

Mikael bestämde sig för att vid tillfälle be Lisbeth Salander göra en av sina delikata personundersökningar på Borg. Bara för formens skull.

Under hela mediestormen var dramats huvudperson, finansmannen Hans-Erik Wennerström, huvudsakligen osynlig. Den dag då Millenniumsartikel publicerades hade finansmannen kommenterat texten vid en sedan tidigare utlyst presskonferens i ett helt annat ärende. Wennerström deklarerade att beskyllningarna var grundlösa och att den dokumentation som hänvisades till var ett falsarium. Han påminde om att samme reporter ett år tidigare dömts för förtal.

Därefter svarade endast Wennerströms advokater på massmedias frågor. Två dagar efter att Mikael Blomkvists bok hade distribuerats började ett ihärdigt rykte göra gällande att Wennerström hade lämnat Sverige. Kvällstidningarna använde ordet flykt i rubrikerna. När Finanspolisen under vecka två försökte få officiell kontakt med Wennerström konstaterades att denne inte befann sig i landet. I mitten av december bekräftade polisen att Wennerström var efterspanad och dagen före nyårsafton gick en formell efterlysning ut via internationella polisorganisationer. Samma dag greps en av Wennerströms närmaste rådgivare på Arlanda när han försökte gå ombord på ett plan till London.

Flera veckor senare rapporterade en svensk turist att han sett Hans-Erik Wennerström kliva in i en bil i Bridgetown, huvudstaden på Barbados i Västindien. Som belägg för sitt påstående bifogade turisten ett fotografi som från relativt långt håll visade en vit man i solglasögon, vit uppknäppt skjorta och ljusa byxor. Mannen kunde inte med säkerhet identifieras, men kvällstidningarna skickade reportrar som fruktlöst försökte spåra Wennerström bland de karibiska öarna. Det var den första i en lång rad sightingsav den flyende miljardären.

Efter sex månader avbröts polisjakten. Då hittades Hans-Erik Wennerström död i en lägenhet i Marbella, Spanien, där han var bosatt under namnet Victor Fleming. Han hade skjutits med tre skott i huvudet från nära håll. Den spanska polisen arbetade efter teorin att han hade råkat ertappa en inbrottstjuv.

Wennerströms död kom inte som någon överraskning för Lisbeth Salander. Hon misstänkte på goda grunder att hans frånfälle hade att göra med att han inte längre hade tillgång till pengarna på en viss bank på Caymanöarna, som han skulle ha behövt för att betala vissa colombianska skulder.

Om någon hade besvärat sig med att be Lisbeth Salander om hjälp att spåra Wennerström så hade hon nästan dagligen kunnat tala om exakt var han befann sig. Hon hade via Internet följt hans desperata flykt genom ett dussin länder och sett en tilltagande panik i hans e-post så fort han kopplat upp sin laptop någonstans. Men inte ens Mikael Blomkvist trodde att den flyende ex-miljardären var så korkad att han släpade med sig samma dator som så grundligt hade penetrerats.

Efter ett halvår hade Lisbeth tröttnat på att följa Wennerström. Den fråga som återstod att besvara var hur långt hennes eget engagemang sträckte sig. Wennerström var utan tvekan en fähund av stora mått, men han var inte hennes personliga fiende och hon hade inget eget intresse av att ingripa mot honom. Hon kunde tipsa Mikael Blomkvist, men han skulle förmodligen bara publicera en story. Hon kunde tipsa polisen, men sannolikheten för att Wennerström skulle bli förvarnad och hinna försvinna igen var relativt stor. Dessutom pratade hon av princip inte med polisen.

Men det fanns andra skulder som var obetalda. Hon tänkte på den gravida tjugotvååriga servitris som fått huvudet nedtryckt under vattnet i sitt badkar.

Fyra dagar innan Wennerström hittades död hade hon bestämt sig. Hon hade öppnat sin mobiltelefon och ringt till en advokat i Miami, Florida, som tycktes vara en av de personer som Wennerström mest av allt gömde sig för. Hon hade pratat med en sekreterare och bett henne framföra ett kryptiskt meddelande. Namnet Wennerstroem och en adress i Marbella. Det var allt.

Hon knäppte av TV-nyheterna halvvägs in i den dramatiska rapporteringen om Wennerströms frånfälle. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde en leverpastejsmörgås med skivad gurka.

Erika Berger och Christer Malm ägnade sig åt det årliga julbestyret medan Mikael satt i Erikas fåtölj och drack glögg och tittade på. Samtliga medarbetare och ett flertal stadiga frilansare fick en julklapp – detta år en axelväska med Millenniumslogga. Efter att ha slagit in presenterna satte de sig att skriva och frankera drygt tvåhundra julkort till tryckeriet, fotografer och mediekollegor.

Mikael försökte i det längsta motstå frestelsen, men till sist kunde han inte avhålla sig. Han plockade upp ett allra sista julkort och skrev texten God jul och Gott nytt år. Tack för en storartad insats under det gångna året.

Han skrev under med sitt namn och adresserade kortet till Janne Dahlman, c/o redaktionen på Finansmagasinet Monopol.

Då Mikael kom hem på kvällen hade han själv fått en avi på ett paket. Han hämtade ut julklappen morgonen därpå och öppnade den då han kommit in på redaktionen. Paketet innehöll ett myggstift och en kvarting Reimersholms brännvin. Mikael öppnade kortet och läste texten: Om du inte har något annat för dig så kommer jag att ankra vid Arholma på midsommarafton.Det var undertecknat av den forne skolkamraten Robert Lindberg.

Traditionellt brukade Millenniumstänga redaktionen veckan före jul och över nyårshelgen. Det här året var det lite si och så med den saken; trycket på den lilla redaktionen hade varit kolossalt och fortfarande ringde journalister från all världens hörn dagligen. Det var dagen före julafton som Mikael Blomkvist nästan av en slump råkade läsa en artikel i Financial Timessom summerade dagsläget för den internationella bankkommission som i all hast tillsatts för att utreda Wennerströms imperium. Artikeln uppgav att kommissionen arbetade efter hypotesen att Wennerström förmodligen i sista stund hade fått någon form av varning om det förestående avslöjandet.