Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 24 (всего у книги 34 страниц)

Mikael hade lagt sig och slagit upp en roman av Sara Paretsky när han hörde dörrhandtaget och tittade upp på Lisbeth Salander. Hon hade virat sitt lakan runt kroppen och stod tyst i dörröppningen en stund. Hon såg ut som om hon funderade på något.

”Något på tok?” frågade Mikael.

Hon skakade på huvudet.

”Vad vill du?”

Hon gick fram till honom och tog hans bok och lade den på nattduksbordet. Sedan böjde hon sig ned och kysste honom på munnen. Tydligare än så kunde hennes avsikter inte visas. Hon kröp snabbt upp i hans säng och satte sig och tittade på honom med forskande ögon. Hon lade en hand på lakanet över hans mage. När han inte protesterade böjde hon sig ned och bet honom i en av hans bröstvårtor.

Mikael Blomkvist var fullständigt perplex. Efter några sekunder grep han tag i hennes axlar och sköt henne ifrån sig så att han kunde se hennes ansikte. Han såg inte oberörd ut.

”Lisbeth… jag vet inte om det här är en så bra idé. Vi ska jobba ihop.”

”Jag vill ha sex med dig. Och jag kommer inte att ha problem med att jobba ihop med dig för den sakens skull, men jag kommer att ha ett jävla problem med dig om du sparkar ut mig härifrån.”

”Men vi känner knappt varandra.”

Hon skrattade plötsligt, kort, nästan som en hostning.

”När jag gjorde min PU på dig kunde jag konstatera att du inte låtit sådant hindra dig tidigare. Du är tvärtom en sådan som aldrig kan hålla fingrarna borta från kvinnor. Vad är det för fel? Är jag inte tillräckligt sexig för dig?”

Mikael skakade på huvudet och försökte komma på något begåvat att säga. När han inte svarade drog hon av honom lakanet och satte sig grensle över honom.

”Jag har inga kondomer”, sa Mikael.

”Skit i det.”

När Mikael vaknade hade Lisbeth redan klivit upp. Han hörde henne dona med kaffepannan inne i köket. Klockan var strax före sju. Han hade bara sovit i två timmar och låg kvar och blundade.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Inte vid något tillfälle hade hon ens med en blick antytt att hon var det minsta intresserad av honom.

”God morgon”, sa Lisbeth Salander från dörröppningen. Hon log faktiskt en aning.

”Hej”, sa Mikael.

”Vi har slut på mjölk. Jag åker upp till bensinmacken. De öppnar sju.”

Hon vände så snabbt att Mikael inte hann svara. Han hörde hur hon satte på sig skor och tog sin väska och mc-hjälm och försvann ut genom ytterdörren. Han slöt ögonen. Sedan hörde han ytterdörren öppnas igen och bara några sekunder senare var hon tillbaka i dörröppningen. Den här gången log hon inte.

”Det är bäst att du kommer och tittar”, sa hon med underlig röst.

Mikael var omedelbart på benen och drog på sig sina jeans. Under natten hade någon besökt gäststugan med en ovälkommen present. På bron låg ett halvt förkolnat kadaver av en styckad katt. Kattens ben och huvud hade skurits av, varefter kroppen hade flåtts och tarmar och magsäck tagits ut; resterna låg slängda intill kadavret, som tycktes ha stekts på en eld. Katthuvudet var intakt och hade placerats på sadeln till Lisbeth Salanders motorcykel. Mikael kände igen den rödbruna pälsen.

KAPITEL 22: Torsdag 10 juli

De åt frukost i trädgården under tystnad och utan mjölk i kaffet. Lisbeth hade plockat fram en liten Canon digitalkamera och fotograferat det makabra arrangemanget innan Mikael hämtat en sopsäck och städat bort det. Han hade placerat katten i bagageluckan på sin lånade bil, men var inte säker på vad han borde göra med kadavret. Rimligen borde han göra en polisanmälan om djurplågeri, möjligen olaga hot, men han var osäker på hur han skulle förklara varför hotet hade skett.

Vid halv nio promenerade Isabella Vanger förbi på väg över bron. Hon såg dem inte eller låtsades inte se dem.

”Hur mår du?” frågade Mikael slutligen Lisbeth.

”Bra.” Hon tittade förbryllat på honom. Okej då. Han vill att jag ska vara upprörd.”När jag hittar den jäveln som plågat ihjäl en oskyldig katt bara för att ge oss en varning så kommer jag att använda ett basebollträ.”

”Du tror att det är en varning?”

”Har du någon bättre förklaring? Och det betyder något.”

Mikael nickade. ”Vad som än är sanningen i den här historien så har vi oroat någon tillräckligt mycket för att den personen ska göra något riktigt galet. Men det finns ett annat problem också.”

”Jag vet. Det här är ett djuroffer i stil med 1954 och 1960. Men det verkar inte rimligt att en mördare som var aktiv för femtio år sedan smyger omkring och lägger torterade djurkadaver på din tröskel.”

Mikael instämde.

”De enda som i så fall kan komma i fråga är Harald Vanger och Isabella Vanger. Det finns ett antal äldre släktingar på Johan Vangers sida, men ingen av dem är bosatt i trakten.”

Mikael suckade.

”Isabella är en elak fan som säkert kan ha ihjäl en katt, men jag tvivlar på att hon sprang omkring och seriemördade kvinnor på 1950-talet. Harald Vanger… jag vet inte, han verkar så orkeslös att han knappt kan gå och jag har svårt att tro att han har smugit ut i natten och jagat rätt på en katt och gjort det där.”

”Om det inte är två personer. En äldre och en yngre.”

Mikael hörde plötsligt en bil passera och tittade upp och såg Cecilia Vanger försvinna över bron. Harald och Cecilia, tänkte han. Men tanken innehöll ett stort frågetecken; far och dotter umgicks inte och talade knappt med varandra. Trots Martin Vangers utfästelse att prata med henne hade hon fortfarande inte besvarat något av Mikaels telefonsamtal.

”Det måste vara någon som vet att vi gräver och att vi har gjort framsteg”, sa Lisbeth Salander och reste sig och gick in i stugan. När hon kom ut igen hade hon satt på sig skinnstället.

”Jag åker till Stockholm. Jag är tillbaka i kväll.”

”Vad ska du göra?”

”Hämta lite prylar. Om någon är galen nog att ha ihjäl en katt på det där sättet så kan han eller hon lika gärna ge sig på oss nästa gång. Eller anlägga en mordbrand när vi ligger och sover. Jag vill att du åker in till Hedestad och köper två brandsläckare och två brandvarnare i dag. En av brandsläckarna ska vara en halonsläckare.”

Utan övriga avskedsord satte hon på sig hjälmen, sparkade igång motorcykeln och försvann över bron.

Mikael dumpade kadavret i en soptunna vid bensinmacken innan han körde in till Hedestad och köpte brandsläckarna och brandvarnarna. Han lade dem i bagageluckan på bilen och körde till sjukhuset. Han hade ringt och gjort upp om att träffa Dirch Frode i kafeterian, och berättade vad som hade hänt på morgonen. Dirch Frode bleknade.

”Mikael, jag hade inte räknat med att den här historien kunde bli farlig.”

”Varför inte? Uppdraget bestod ju i att avslöja en mördare.”

”Men vem skulle… det här är ju inte klokt. Om det finns risk för ditt och fröken Salanders liv så måste vi avbryta. Jag kan prata med Henrik.”

”Nej. Absolut inte. Jag vill inte riskera att han får en hjärtattack till.”

”Han frågar hela tiden hur det går för dig.”

”Hälsa honom att jag nystar vidare.”

”Vad ska ni göra nu?”

”Jag har några frågor. Den första incidenten inträffade strax efter att Henrik fått sin hjärtattack och jag var nere i Stockholm över dagen. Någon sökte igenom mitt arbetsrum. Det var precis då jag hade knäckt bibelkoden och upptäckt bilderna på Järnvägsgatan. Jag hade berättat om det för dig och för Henrik. Martin visste om det eftersom han ordnade så att jag kunde komma in på Hedestads-Kuriren. Hur många fler kände till det?”

”Tja, jag vet ju inte exakt vem Martin pratat med. Men både Birger och Cecilia kände till det. De har diskuterat din jakt på bilder sinsemellan. Även Alexander känner till det. Och, förresten, Gunnar och Helena Nilsson. De var uppe och hälsade på Henrik och blev indragna i samtalet. Och Anita Vanger.”

”Anita? Hon i London.”

”Cecilias syster. Hon flög hem tillsammans med Cecilia när Henrik fick sin hjärtattack, men bodde på hotell och har så vitt jag vet inte varit ut på ön. Precis som Cecilia vill hon inte träffa sin far. Men hon åkte tillbaka igen för en vecka sedan, då Henrik kom ut från intensiven.”

”Var bor Cecilia? Jag såg henne i morse när hon körde över bron, men det är svart och tillbommat i hennes hus.”

”Misstänker du henne?”

”Nej, jag undrar bara var hon bor.”

”Hon bor hos sin bror, Birger. Det är promenadavstånd till Henrik.”

”Vet du var hon är just nu?”

”Nej. Hon är inte uppe hos Henrik i alla fall.”

”Tack”, sa Mikael och reste sig.

Familjen Vanger kretsade runt Hedestads sjukhus. I entréhallen passerade Birger Vanger mot hissarna. Mikael hade inte lust att stöta ihop med honom och väntade till dess att han försvunnit innan han gick ut i entréhallen. Istället stötte han ihop med Martin Vanger vid dörrarna, på nästan exakt samma plats där han träffat Cecilia Vanger vid det föregående besöket. De hälsade och skakade hand.

”Har du varit uppe och hälsat på Henrik?”

”Nej, jag har bara träffat Dirch Frode som hastigast.”

Martin Vanger såg trött och hålögd ut. Det slog Mikael att han hade åldrats väsentligt under det halvår de hade känt varandra. Kampen för att rädda det Vangerska imperiet var kostsam och Henriks plötsliga tillbud hade inte varit uppmuntrande.

”Hur går det för dig?” frågade Martin Vanger.

Mikael markerade omedelbart att han inte hade för avsikt att avbryta och åka hem till Stockholm.

”Jo tack. Det blir mer och mer intressant för var dag som går. När Henrik är friskare hoppas jag kunna tillfredsställa hans nyfikenhet.”

Birger Vanger var bosatt i ett radhus i vitt tegel på andra sidan vägen, på bara fem minuters gångavstånd från sjukhuset. Han hade utsikt mot havet och gästhamnen. Ingen öppnade då Mikael ringde på. Han ringde till Cecilias mobil men fick inget svar. Han satt kvar i bilen en stund och trummade med fingrarna mot ratten. Birger Vanger var ett oskrivet kort i samlingen; född 1939 och följaktligen endast tio år då mordet på Rebecka Jacobsson begicks. Däremot var han tjugosju år när Harriet försvann.

Enligt Henrik Vanger hade Birger och Harriet knappt umgåtts. Han hade vuxit upp hos sin familj i Uppsala och flyttat till Hedestad för att arbeta inom koncernen, men hoppat av efter ett par år och satsat på politiken. Men han hade varit i Uppsala då mordet på Lena Andersson begicks.

Mikael fick ingen rätsida på historien, men incidenten med katten hade skapat en känsla av överhängande hot och av att han började få ont om tid.

Hedebys gamle präst Otto Falk hade varit trettiosex år när Harriet försvann. Han var nu sjuttiotvå, yngre än Henrik Vanger men i avsevärt sämre intellektuell kondition. Mikael sökte rätt på honom på sjukhemmet Svalan, en gul tegelbyggnad en bit upp vid Hedeån i andra änden av staden. Mikael presenterade sig i receptionen och bad att få tala med pastor Falk. Han förklarade att han hade förstått att prästen led av Alzheimers sjukdom och förhörde sig om hur pass kommunicerbar han var. En översköterska gav honom svaret att pastor Falk hade fått sin diagnos tre år tidigare och att sjukdomen hade ett aggressivt förlopp. Falk var kommunicerbar, men han hade uselt närminne, kände inte igen vissa släktingar och var på det hela taget på väg in i dimmorna. Mikael varnades också för att den gamle kunde drabbas av ångestattacker om han blev pressad med frågor som han inte kunde besvara.

Den gamle prästen satt på en parksoffa ute i trädgården tillsammans med tre andra patienter och en vårdare. Mikael tillbringade en timme med att försöka prata med Falk.

Pastor Falk påstod att han mycket väl kom ihåg Harriet Vanger. Han sken upp och beskrev henne som en förtjusande flicka. Mikael blev dock snabbt medveten om att pastorn hade lyckats glömma att hon saknats i snart trettiosju år; han pratade om henne som om han träffat henne nyligen och bad Mikael hälsa till henne och uppmana henne att hälsa på honom någon dag. Mikael lovade att göra det.

När Mikael tog upp vad som hade hänt den dag Harriet försvann blev pastorn förbryllad. Han kom uppenbarligen inte ihåg olyckan på bron. Först mot slutet av deras samtal nämnde han något som fick Mikael att spetsa öronen.

Det var när Mikael förde in samtalet på Harriets intresse för religion som pastor Falk plötsligt blev fundersam. Det var som om ett moln dragit över hans ansikte. Pastorn satt och gungade fram och tillbaka en stund och tittade plötsligt upp på Mikael och frågade vem han var. Mikael presenterade sig igen och den gamle funderade ytterligare en stund. Slutligen skakade han på huvudet och såg irriterad ut.

”Hon är ännu en sökande. Hon måste passa sig och du måste varna henne.”

”Vad ska jag varna henne för?”

Pastor Falk blev plötsligt upprörd. Han skakade på huvudet med sammandragna ögonbryn.

”Hon måste läsa sola scripturaoch förstå sufficientia scripturae. Endast så kan hon upprätthålla sola fide. Josef utesluter dem bestämt. De fanns aldrig upptagna i kanon.”

Mikael begrep inte ett dugg men antecknade flitigt. Sedan lutade sig pastor Falk fram mot honom och viskade förtroligt:

”Jag tror att hon är katolik. Hon svärmar för magi och har ännu inte funnit sin Gud. Hon måste vägledas.”

Ordet katolik hade tydligen en negativ klang för pastor Falk.

”Jag trodde att hon var intresserad av pingströrelsen?”

”Nej nej, inte pingströrelsen. Hon söker den förbjudna sanningen. Hon är ingen god kristen.”

Därefter tycktes pastor Falk glömma både Mikael och ämnet och började prata med en av de andra patienterna.

Mikael var hemma på Hedebyön strax efter två på eftermiddagen. Han gick över till Cecilia Vanger och knackade på, men utan framgång. Han provade hennes mobil igen men fick inget svar.

Han monterade en brandvarnare i köket och en i farstun. Han placerade en brandsläckare intill järnspisen utanför dörren till sovrummet och den andra vid toalettdörren. Därefter ordnade han lunch åt sig själv, bestående av kaffe och mackor, och satte sig ute i trädgården där han skrev in anteckningarna från samtalet med pastor Falk på sin iBook. Han funderade en lång stund och lyfte sedan blicken mot kyrkan.

Hedebys nya prästgård var en helt vanlig modern villa, på några minuters promenadavstånd från kyrkan. Mikael knackade på hos pastor Margareta Strandh vid fyratiden och förklarade att han kommit för att söka råd i ett teologiskt spörsmål. Margareta Strandh var en mörkhårig kvinna i hans egen ålder, klädd i jeans och flanellskjorta. Hon var barfota och hade målade tånaglar. Han hade tidigare stött ihop med henne på Susannes Brokafé vid några tillfällen och pratat med henne om pastor Falk. Mikael fick ett vänligt mottagande och blev inbjuden att slå sig ned i hennes trädgård.

Mikael berättade att han hade intervjuat Otto Falk och förklarade vad denne hade sagt, men att han inte hade förstått betydelsen. Margareta Strandh lyssnade, och bad sedan Mikael upprepa ord för ord vad Falk hade sagt. Hon funderade en stund.

”Jag fick tjänst här i Hedeby för bara tre år sedan och har faktiskt aldrig träffat pastor Falk. Han gick i pension flera år tidigare, men jag har förstått att han var tämligen högkyrklig. Det han sa till dig betydde ungefär att hålla sig till skriften allena – sola scriptura– och att den är sufficientia scripturae. Det sistnämnda är ett uttryck som fastslår Skriftens tillräcklighet bland bokstavstroende. Sola fidebetyder tron allena eller den rena tron.”

”Jag förstår.”

”Allt detta är så att säga grundläggande dogmer. Det är i stort sett kyrkans plattform och inget ovanligt alls. Han sa helt enkelt: Läs Bibeln – den ger tillräcklig kunskap och borgar för den rena tron.”

Mikael kände sig lite generad.

”Nu måste jag fråga dig i vilket sammanhang det här samtalet fördes?”

”Jag frågade om en människa som han hade träffat för många år sedan och som jag skriver om.”

”En religiös sökare?”

”Något åt det hållet.”

”Okej. Jag tror att jag förstår sammanhanget. Pastor Falk sa två saker till – att Josef utesluter dem bestämtoch att de aldrig fanns upptagna i kanon. Är det möjligt att du hörde fel och att han sa Josefus istället för Josef? Det är egentligen samma namn.”

”Det är inte omöjligt”, sa Mikael. ”Jag bandade samtalet om du vill lyssna.”

”Nej, det tror jag inte är nödvändigt. Dessa två meningar fastslår tämligen entydigt vad han syftade på. Josefus var en judisk historieskrivare och sentensen att de fanns aldrig upptagna i kanontorde ha syftat på att de aldrig fanns i den hebreiska kanon.”

”Och det betyder?”

Hon skrattade.

”Pastor Falk påstod att den här personen svärmade för esoteriska källor, närmare bestämt för Apokryferna. Ordet apokryphosbetyder dold och Apokryferna är alltså de dolda böckerna som somliga anser mycket kontroversiella och andra anser bör ingå i Gamla testamentet. Det är Tobit, Judit, Ester, Baruk, Syrak, Makabéerböckerna och några andra.”

”Förlåt min okunskap. Jag har hört talas om Apokryferna men aldrig läst dem. Vad är det för speciellt med dessa?”

”Det är egentligen inget speciellt alls med dem, mer än att de tillkom något senare än återstoden av Gamla testamentet. Apokryferna har därför strukits ur den hebreiska bibeln – inte därför att de judiska skriftlärda misstrodde deras innehåll utan helt enkelt därför att de skrivits efter den tid då Guds uppenbarelseverk avslutats. Däremot finns Apokryferna i den gamla grekiska bibelöversättningen. De är inte kontroversiella i till exempel den romersk-katolska kyrkan.”

”Jag förstår.”

”De är dock synnerligen kontroversiella i den protestantiska kyrkan. Under reformationen sökte sig teologerna till den gamla hebreiska bibeln. Martin Luther plockade ut Apokryferna ur reformationens bibel och senare deklarerade Calvin att apokryferna absolut inte fick ligga till grund för trosövertygelser. De innehåller alltså sådant som motsäger eller på något sätt strider mot Claritas Scripturae– Skriftens klarhet.”

”Med andra ord censurerade böcker.”

”Exakt. Apokryferna hävdar till exempel att magi kan praktiseras, att lögn i vissa fall kan vara tillåten och liknande utsagor, som självfallet upprör dogmatiska uttolkare av Skriften.”

”Jag förstår. Så om någon svärmar för religion är det inte otänkbart att Apokryferna dyker upp på läslistan och att en sådan som pastor Falk skulle uppröras av detta.”

”Exakt. Det är nästan oundvikligt att stöta ihop med Apokryferna om du är intresserad av bibelkunskap eller katolsk tro, och det är lika sannolikt att någon som är intresserad av esotErika i allmänhet skulle läsa dem.”

”Du råkar inte ha ett exemplar av Apokryferna?”

Hon skrattade igen. Ett ljust, vänligt skratt.

”Naturligtvis. Apokryferna är faktiskt utgivna som en SOU, en statlig utredning från Bibelkommissionen på 1980-talet.”

Dragan Armanskij undrade vad som var på gång då Lisbeth Salander bad om ett enskilt samtal. Han stängde dörren och viftade ned henne i besöksstolen. Hon förklarade att arbetet för Mikael Blomkvist var avslutat – Dirch Frode skulle betala före månadens slut – men att hon beslutat sig för att hänga kvar i utredningen. Mikael hade erbjudit henne en väsentligt lägre månadslön.

”Jag har en enskild firma”, sa Lisbeth Salander. ”Hittills har jag aldrig tagit något jobb som du inte har gett mig enligt vårt avtal. Det jag vill veta är vad som händer i vår relation om jag tar jobb på egen hand?”

Dragan Armanskij slog ut med händerna.

”Du är egenföretagare, du kan ta in egna jobb hur du vill och debitera efter eget huvud. Jag är bara glad om du tjänar egna pengar. Däremot skulle det vara illojalt av dig att sno åt dig kunder som du får genom oss.”

”Det har jag inga planer på. Jag har fullföljt jobbet enligt det kontrakt vi gjorde med Blomkvist. Det jobbet är nu avslutat. Det här handlar om att jagvill stanna kvar på fallet. Jag skulle göra det gratis.”

”Gör aldrig någonting gratis.”

”Du förstår vad jag menar. Jag vill veta vart den här historien leder. Jag har övertalat Mikael Blomkvist att be Dirch Frode om ett fortsättningsavtal som researchmedarbetare.”

Hon lämnade över kontraktet till Armanskij som ögnade igenom det.

”Med den lönen kan du lika gärna jobba gratis. Lisbeth, du har talang. Du behöver inte jobba för fickpengar. Du vet att du kan tjäna betydligt mer hos mig om du går upp till heltid.”

”Jag vill inte jobba heltid. Men, Dragan, min lojalitet ligger hos dig. Du har varit schyst mot mig sedan jag började här. Jag vill veta om ett sådant här kontrakt är okej med dig så att det inte blir något strul mellan oss.”

”Jag förstår.” Han funderade en stund. ”Det är helt okej. Tack för att du frågade. Om det dyker upp sådana här situationer i framtiden vill jag att du frågar mig så blir det inga missförstånd.”

Lisbeth Salander satt tyst i någon minut medan hon övervägde om det fanns något att tillägga. Hon naglade fast Dragan Armanskij med blicken utan att säga något. Istället nickade hon bara och reste sig och gick, som vanligt utan avskedsfraser. När hon hade fått det besked hon velat ha tappade hon helt intresset för Armanskij. Han log stillsamt. Att hon alls hade frågat honom om råd innebar en ny höjdpunkt i hennes socialiseringsprocess.

Han öppnade en mapp med en rapport om säkerheten på ett museum där en stor utställning av franska impressionister snart skulle öppna. Sedan lade han ned mappen och tittade mot dörren där Salander precis gått ut. Han tänkte på hur hon hade skrattat tillsammans med Mikael Blomkvist på sitt arbetsrum och undrade om hon höll på att bli vuxen eller om det var Blomkvist som lockade. Han kände också en plötslig oro. Han hade aldrig kunnat frigöra sig från känslan att Lisbeth Salander var ett perfekt offer. Och nu jagade hon en galning ute i obygden.

På väg norrut igen gjorde Lisbeth Salander en impulsiv avstickare förbi Äppelvikens sjukhem och hälsade på sin mamma. Bortsett från besöket på midsommaraftonen hade hon inte träffat sin mor sedan jul och hon hade dåligt samvete för att hon så sällan tog sig tid. Ett nytt besök inom loppet av några veckor var rekord.

Hennes mor satt inne i dagrummet. Lisbeth stannade en dryg timme och tog med henne på en promenad ned till ankdammen i parken utanför sjukhuset. Hennes mor fortsatte att blanda ihop Lisbeth med hennes syster. Hon var som vanligt inte riktigt närvarande men verkade oroad över besöket.

När Lisbeth tog adjö ville hennes mor inte släppa taget om hennes hand. Lisbeth lovade att snart besöka henne igen, men modern tittade oroligt och olyckligt efter henne.

Det var som om hon haft en föraning om en annalkande katastrof.

Mikael tillbringade två timmar i trädgården bakom sin stuga med att bläddra i Apokryferna, utan att komma till någon annan insikt än att han slösade bort sin tid.

Däremot slog honom en tanke. Han undrade plötsligt hur religiös Harriet Vanger egentligen hade varit. Intresset för bibelstudier hade uppstått det sista året innan hon försvann. Hon hade länkat ett antal bibelcitat till en serie mord och hade därefter läst inte bara Bibeln ordentligt utan även Apokryferna och intresserat sig för katolicismen.

Hade hon egentligen bedrivit samma undersökning som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander bedrev trettiosju år senare – var det en mördarjakt som sporrat hennes intresse snarare än religiositet? Pastor Falk hade antytt att hon snarast (i hans ögon) hade varit en sökare och inte en god kristen.

Han avbröts i sina funderingar av att Erika ringde på mobilen.

”Jag ville bara ringa och berätta att jag och Greger åker på semester nästa vecka. Jag blir borta i fyra veckor.”

”Vart ska ni?”

”New York. Greger har en utställning och därefter tänkte vi åka till Karibien. Vi har fått låna ett hus på Antigua av en bekant till Greger och stannar där i två veckor.”

”Det låter härligt. Ha det så bra. Och hälsa Greger.”

”Jag har inte varit riktigt ledig på tre år. Det nya numret är klart och vi har gjort nästan hela nästa nummer. Jag önskar att du kunde gå in som redaktör, men Christer har lovat att ta det.”

”Han kan ringa mig om han behöver hjälp. Hur går det med Janne Dahlman?”

Hon tvekade en stund.

”Han går också på semester nästa vecka. Jag har petat in Henry som tillfällig redaktionssekreterare. Han och Christer sköter butiken.”

”Okej.”

”Jag litar inte på Dahlman. Men han sköter sig. Jag är tillbaka den sjunde augusti.”

Vid sjutiden hade Mikael försökt ringa Cecilia Vanger fem gånger. Han hade SMS:at ett meddelande till henne att ringa honom, men utan att få svar.

Han slog beslutsamt ihop Apokryferna och satte på sig träningsoverallen och låste dörren innan han gav sig iväg på sin dagliga terrängrunda.

Han följde den smala vägen längs stranden innan han vek av in i skogen. Han forcerade snår och rotvältor så snabbt han kunde och kom utmattad fram till Befästningen, med på tok för hög puls. Han stannade vid ett av de gamla skyttefästena och stretchade i några minuter.

Plötsligt hörde han en skarp knall samtidigt som en kula slog in i en grå betongmur någon centimeter från hans huvud. Därefter kände han smärta vid hårfästet då splitter rev upp ett djupt jack.

I vad som tycktes vara en evighet stod Mikael paralyserad och oförmögen att inse vad som hade hänt. Sedan kastade han sig handlöst ned i skyttevärnet och slog sig nästan fördärvad då han landade på skuldran. Det andra skottet föll i samma ögonblick som han kastade sig. Kulan träffade betongfundamentet där han just hade stått.

Mikael kom på fötter och såg sig omkring. Han befann sig ungefär i befästningens mitt. Till höger och vänster löpte trånga, meterdjupa, överväxta passager till skyttevärn som var utspridda längs en linje på drygt tvåhundrafemtio meter. Hukande började han springa söderut genom labyrinten.

Han hörde plötsligt ett eko av kapten Adolfssons oefterhärmliga röst på en vinterövning på fältjägarskolan i Kiruna. För helvete, Blomkvist, håll ned skallen om du inte vill få röven bortskjuten.Fortfarande, tjugo år senare, mindes han de extra övningar som kapten Adolfsson brukade kommendera.

Efter ungefär sextio meter stannade han med dunkande hjärta och hämtade andan. Han kunde inte höra några andra ljud än sin egen andhämtning. Det mänskliga ögat uppfattar rörelse mycket snabbare än former och skepnader. Rör dig långsamt då du spanar.Mikael höjde långsamt blicken någon centimeter ovanför värnets kant. Solen låg rakt framför honom och gjorde det omöjligt att urskilja detaljer, men han kunde inte se någon rörelse.

Mikael drog ned huvudet igen och fortsatte till det sista skyttevärnet. Det spelar ingen roll hur bra vapen fienden har. Om han inte kan se dig så kan han inte träffa dig. Skydd, skydd, skydd. Se till att du aldrig är exponerad.

Mikael befann sig nu ungefär trehundra meter från gränsen till Östergårdens hemman. Fyrtio meter från honom fanns en halvt ogenomtränglig snårskog med mängder av sly. Men för att nå snårskogen måste han ta sig från skyttevärnet ned för en brant där han skulle vara helt exponerad. Det var den enda vägen ut. I ryggen hade han havet.

Mikael satte sig på huk och funderade. Han blev plötsligt medveten om smärtan i tinningen och upptäckte att han blödde ymnigt och att hans t-tröja var genomdränkt av blod. Fragment från kulan eller splitter från betongfundamentet hade rivit upp ett djupt jack i hårfästet. Skalpsår slutar aldrig blöda, tänkte han innan han åter koncentrerade sig på sin belägenhet. Ett skott hade kunnat vara ett vådaskott. Två skott betydde att någon hade försökt döda honom. Han visste inte om skytten fanns kvar därute och hade laddat om och väntade på att han skulle visa sig.

Han försökte lugna sig och tänka rationellt. Valet bestod i att vänta eller på något sätt ta sig därifrån. Om skytten fanns kvar var det senare alternativet avgjort olämpligt. Men om han väntade kunde skytten lugnt promenera upp till Befästningen och leta rätt på honom och skjuta honom på nära håll.

Han (eller hon?) kan inte veta om jag gått till höger eller vänster.Gevär, kanske en älgstudsare. Förmodligen med kikarsikte. Det betydde att skytten hade ett begränsat synfält om han spanade efter Mikael genom linsen.

Om du är i trångmål – ta initiativet.Det är bättre än att vänta. Han avvaktade och lyssnade efter ljud i två minuter, hävde sig därefter upp ur skyttevärnet och hasade ned för branten så snabbt han kunde.

Ett tredje skott brann av då han var halvvägs vid snåren, men kulan missade grovt. I nästa ögonblick kastade han sig raklång genom ridån av sly och rullade genom ett hav av brännässlor. Han var omedelbart på fötter och började hukande röra sig från skytten. Efter femtio meter stannade han och lyssnade. Plötsligt hörde han en gren som knakade någonstans mellan honom och befästningen. Han gled försiktigt ned på mage.

Ålning medelst hasninghade varit ett annat av kapten Adolfssons favorituttryck. Mikael avverkade de följande hundrafemtio metrarna långt nere i undervegetationen. Han rörde sig ljudlöst och gav noga akt på kvistar och grenar. Vid två tillfällen hörde han plötsliga knakanden inne i snårskogen. Det första tycktes komma från hans omedelbara närhet, kanske tjugo meter till höger om den plats där han befann sig. Han stelnade till och låg blickstilla. Efter en stund höjde han försiktigt huvudet och spanade men kunde inte se någon. Han låg länge stilla med nerverna på helspänn, beredd till flykt eller möjligen ett desperat motangrepp om fiendenskulle gå rakt på honom. Nästa knakande han hörde var från betydligt längre avstånd. Därefter tystnad.

Han vet att jag är här. Men har han placerat sig någonstans och väntar på att jag ska börja röra på mig eller har han dragit sig tillbaka?

Han fortsatte att röra sig genom undervegetationen till dess att han kom fram till stängslet vid Östergårdens betesmark.

Det här var nästa kritiska ögonblick. En stig följde utsidan av stängslet. Han låg raklång på marken och spanade. Han kunde skymta husen rakt fram, ungefär fyrahundra meter upp på en svag sluttning, och till höger om husen såg han ett dussin betande kor. Varför hade ingen hört skotten och kommit för att undersöka? Sommar. Det är inte säkert att någon är hemma just nu.

Att ge sig ut på betesmarken var det inte tal om – där skulle han vara helt oskyddad – men den raka stigen längs stängslet var å andra sidan den plats han själv skulle ha placerat sig på för att få fritt skottfält. Han drog sig försiktigt tillbaka in i snåren till dess att de upphörde och en gles tallskog tog vid.

Mikael tog omvägen runt Östergårdens ägor och Söderberget hem. Då han passerade Östergården konstaterade han att bilen var borta. På toppen av Söderberget stannade han och betraktade Hedeby. I de gamla fiskebodarna i småbåtshamnen fanns sommargäster; några kvinnor satt i baddräkter på en brygga och pratade med varandra. Han kände doften av en utomhusgrill. Några barn plaskade vid bryggorna i småbåtshamnen.