Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 14 (всего у книги 34 страниц)

”Nej, som rektor hinner jag inte. Men jag har varit lärare i historia, religion och samhällskunskap. Och jag har några år kvar.”

”Kvar?”

Hon log. ”Jag är femtiosex år gammal. Snart pensionär.”

”Du ser inte ut att vara över femtio, snarare i fyrtioårsåldern.”

”Smicker, smicker. Hur gammal är du?”

”Fyrtio plus”, log Mikael.

”Och alldeles nyss var du tjugo. Vad snabbt det går. Livet alltså.”

Cecilia Vanger hällde upp kaffe och frågade om Mikael var hungrig. Han sa att han redan hade ätit; vilket var en sanning med modifikation. Han slarvade med maten och satte i sig smörgåsar istället. Men han var inte hungrig.

”Så varför kom du över? Är det dags att ställa de där frågorna?”

”Ärligt talat… jag kom inte över för att ställa frågor. Jag tror att jag bara ville hälsa på.”

Cecilia Vanger log plötsligt.

”Du är dömd till fängelse, du flyttar till Hedeby, plöjer materialet i Henriks favorithobby, sover inte på nätterna, går långa nattpromenader när det är svinkallt… har jag missat något?”

”Mitt liv håller på att gå i putten.” Mikael log tillbaka.

”Vem var kvinnan som hälsade på dig i helgen?”

”Erika… hon är chefredaktör på Millennium.”

”Din flickvän?”

”Inte precis. Hon är gift. Jag är mera en vän och ’occasional lover’.”

Cecilia Vanger gapskrattade.

”Vad är det som är så roligt?”

”Sättet du sa det på. Occasional lover. Jag gillar uttrycket.”

Mikael skrattade. Han tyckte plötsligt om Cecilia Vanger.

”Jag skulle också behöva en occasional lover”, sa hon.

Hon sparkade av sig tofflorna och satte upp foten på hans knä. Mikael lade automatiskt handen på hennes fot och rörde vid hennes hud. Han tvekade en sekund – han kände att han var ute på helt oväntade och okända farvatten. Men han började försiktigt massera hennes fotsula med tummen.

”Jag är också gift”, sa Cecilia Vanger.

”Jag vet. Man skiljer sig inte i den Vangerska klanen.”

”Jag har inte träffat min man på snart tjugo år.”

”Vad hände?”

”Det angår dig inte. Jag har inte haft sex på… hmm, det är tre år nu.”

”Det förvånar mig.”

”Varför det? Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Jag vill absolut inte ha en pojkvän eller äkta man eller sambo. Jag trivs rätt bra med mig själv. Vem ska jag ha sex med? Någon av lärarna på skolan? – skulle inte tro det. Någon av eleverna? Det skulle bli en mumsig historia för skvallertanterna. De håller minsann rätt på folk som heter Vanger. Och här på Hedebyön bor bara släktingar eller folk som redan är gifta.”

Hon lutade sig fram och kysste honom på halsen.

”Chockerar jag dig?”

”Nej. Men jag vet inte om det här är en bra idé. Jag jobbar för din farbror.”

”Och jag är nog den sista som skulle skvallra. Men ärligt talat, Henrik skulle förmodligen inte ha något emot det.”

Hon satte sig grensle över honom och kysste honom på munnen. Hennes hår var fortfarande vått och hon doftade schampo. Han fumlade med knapparna i hennes flanellskjorta och drog ned den över hennes axlar. Hon hade inte brytt sig om att sätta på någon bh. Hon tryckte sig mot honom när han kysste hennes bröst.

advokat Bjurman kom runt bordet och visade balansräkningen för hennes konto – som hon redan kände till ned till sista öre men som hon inte längre själv kunde förfoga över. Han stod bakom hennes rygg. Plötsligt masserade han hennes nacke och lät en hand glida över vänstra axeln tvärs över hennes bröst. Han lade handen på hennes högra bröst och höll kvar den. När hon inte tycktes protestera kramade han bröstet. Lisbeth Salander satt blickstilla. Hon kände hans andedräkt i nacken och studerade brevkniven på hans skrivbord; hon kunde enkelt nå den med sin fria hand.

Men hon gjorde ingenting. Om det var någon utantilläxa Holger Palmgren hade lärt henne under sina år så var det att impulsiva handlingar ledde till strul, och strul kunde få obehagliga konsekvenser. Hon gjorde aldrig någonting utan att först överväga konsekvenserna.

Det inledande sexuella övergreppet – som i juridiska termer definierades som sexuellt ofredande och utnyttjande av person i beroendeställning, och teoretiskt kunde rendera Bjurman upp till två års fängelse – varade bara några korta sekunder. Men det var tillräckligt för att en gräns oåterkalleligen skulle ha passerats. För Lisbeth Salander var det en militär styrkedemonstration av en fientlig trupp – en markering om att bortom deras noga definierade juridiska relation så var hon utlämnad åt hans godtycke och vapenlös. När deras ögon möttes några sekunder senare var hans mun halvöppen och hon kunde läsa lustan i hans ansikte. Salanders eget ansikte röjde inga känslor.

Bjurman vandrade tillbaka till sin sida av skrivbordet och slog sig ned i sin bekväma skinnfåtölj.

”Jag kan inte skriva ut pengar till dig hur som helst”, sa han plötsligt. ”Varför behöver du en så dyr dator? Det finns betydligt billigare apparater som du kan spela dataspel på.”

”Jag vill kunna förfoga över mina egna pengar som tidigare.”

Advokat Bjurman gav henne en medlidsam blick.

”Vi får se hur det blir med den saken. Du måste först lära dig att vara social och komma överens med folk.”

Advokat Bjurmans leende skulle möjligen ha dämpats något om han hade kunnat läsa hennes tankar bakom de uttryckslösa ögonen.

”Jag tror att du och jag kommer att bli goda vänner”, sa Bjurman. ”Vi måste kunna lita på varandra.”

När hon inte svarade förtydligade han.

”Du är ju en vuxen kvinna nu, Lisbeth.”

Hon nickade.

”Kom hit”, sa han och höll ut en hand.

Lisbeth Salander fixerade blicken på brevkniven i några sekunder innan hon reste sig och gick till honom. Konsekvenser. Han fattade hennes hand och tryckte den mot sitt skrev. Hon kunde känna hans kön genom de mörka gabardinbyxorna.

”Om du är snäll mot mig kommer jag att vara snäll mot dig”, sa han.

Hon var stel som en pinne då han lade sin andra hand runt hennes nacke och drog ned henne till knästående med ansiktet framför hans skrev.

”Du har gjort det här förr, eller hur”, sa han då han öppnade gylfen. Han doftade som om han strax innan hade tvättat sig med tvål och vatten.

Lisbeth Salander vred sitt ansikte åt sidan och försökte resa sig men han höll henne i ett fast grepp. Rent styrkemässigt var hon ingen match för honom; hon vägde dryga 40 kilo mot hans 95. Han fattade tag i hennes huvud med bägge händerna och vände hennes ansikte så att deras ögon möttes.

”Om du är snäll mot mig kommer jag att vara snäll mot dig”, upprepade han. ”Om du bråkar kan jag placera dig på dårhus för resten av livet. Skulle du tycka om det?”

Hon svarade inte.

”Skulle du tycka om det?” upprepade han.

Hon skakade på huvudet.

Han väntade till dess att hon slog ned blicken i – som han uppfattade det – underkastelse. Sedan drog han henne närmare. Lisbeth Salander öppnade läpparna och tog emot honom i munnen. Han behöll hela tiden greppet runt nacken och drog henne våldsamt mot sig. Hon hade oupphörligt kräkreflexer under de tio minuter han juckade; när det äntligen gick för honom höll han henne så hårt att hon knappt kunde andas.

Han lät henne använda en liten toalett innanför hans kontor. Lisbeth Salander skakade i hela kroppen medan hon tvättade sig i ansiktet och försökte gnugga bort fläckarna på tröjan. Hon åt av hans tandkräm för att få bort smaken. När hon kom ut till hans kontor igen satt han oberörd bakom skrivbordet och bläddrade i papper.

”Sätt dig, Lisbeth”, uppmanade han utan att titta på henne. Hon satte sig. Slutligen vände han blicken mot henne och log.

”Du är ju vuxen nu, eller hur, Lisbeth?”

Hon nickade.

”Då måste du också kunna leka vuxenlekar”, sa han. Han använde en ton som om han talade till ett barn. Hon replikerade inte. En liten rynka uppstod i hans panna.

”Jag tror inte att det är en bra idé om du berättar om våra lekar för någon annan. Tänk efter – vem skulle tro på dig? Det finns papper på att du inte är tillräknelig.” När hon inte svarade fortsatte han. ”Det skulle bli ditt ord mot mitt. Vems tror du skulle väga tyngst?”

Han suckade då hon fortfarande inte svarade. Han blev plötsligt irriterad över att hon bara satt mol tyst och iakttog honom – men han behärskade sig.

”Vi kommer att bli goda vänner, du och jag”, sa han. ”Jag tycker att du var klok som vände dig till mig i dag. Du kan alltid komma till mig.”

”Jag behöver 10 000 till min dator”, sa hon plötsligt med låg röst, precis som om hon återupptog det samtal de haft innan avbrottet.

Advokat Bjurman höjde på ögonbrynen. Hårdkokt jävel. Hon är ju för fan helt efterbliven.Han räckte henne checken han hade skrivit då hon var ute på toaletten. Det här är bättre än en hora; hon får betalt med sina egna pengar.Han log ett överlägset leende. Lisbeth Salander tog checken och gick.

KAPITEL 12: Onsdag 19 februari

Om Lisbeth Salander hade varit en vanlig medborgare skulle hon med största sannolikhet ha ringt polisen och anmält våldtäkten i samma ögonblick som hon lämnade advokat Bjurmans kontor. Blåmärken runt nacke och hals, liksom en signatur av spermafläckar med hans DNA på hennes kropp och kläder skulle ha utgjort tung teknisk bevisning. Även om advokat Bjurman hade slingrat sig genom att påstå att hon var med på deteller hon förförde migeller det var hon som ville suga av migoch andra utsagor som våldtäktsmän rutinmässigt anför, så hade han ändå gjort sig skyldig till så många brott mot förvaltarskapslagen att han omedelbart skulle ha fråntagits sin kontroll över henne. En anmälan skulle förmodligen ha resulterat i att Lisbeth Salander fått en riktig advokat, med god kunskap om övergrepp mot kvinnor, vilket i sin tur möjligen hade lett till en diskussion om problemets kärna – nämligen hennes omyndigförklaring.

Sedan 1989 existerar inte längre begreppet omyndigförklaradom vuxna personer.

Det finns två grader av förmynderi – godmanskap och förvaltning.

En god maninträder som frivillig hjälp för personer som av olika skäl har problem med att klara dagliga rutiner, betala räkningar eller sköta sin hygien. Den som utses till god man är ofta en släkting eller nära bekant. Om sådan närstående saknas kan de sociala myndigheterna utse en god man. Godmanskap är en lindrig form av förmynderi, där huvudmannen– den omyndigförklarade – fortfarande har kontroll över sina tillgångar och där beslut fattas i samråd.

Förvaltarskapär en betydlig hårdare form av kontroll, där huvudmannen fråntas befogenheter att själv förfoga över sina pengar och fatta beslut i olika frågor. Den exakta formuleringen innebär att förvaltaren övertar huvudmannens hela rättshandlingsförmåga. I Sverige står drygt 4 000 personer under förvaltning. De vanligaste skälen till förvaltarskap är uppenbar psykisk sjukdom eller psykisk sjukdom i förening med grovt missbruk av alkohol eller narkotika. En mindre del utgörs av senildementa. Förvånansvärt många av de personer som står under förvaltarskap är relativt unga, trettiofem år eller yngre. En av dessa var Lisbeth Salander.

Att frånta en människa kontrollen över sitt liv, det vill säga över sitt bankkonto, är en av de mest kränkande åtgärder en demokrati kan ta till, inte minst då det gäller unga människor. Det är kränkande även om syftet med åtgärden kan anses vara gott och socialt rimligt. Frågor om förvaltarskap är därför potentiellt känsliga politiska ärenden, som omgärdas av rigorösa bestämmelser och kontrolleras av en Överförmyndarnämnd. Denna lyder under länsstyrelsen och kontrolleras i sin tur av Justitieombudsmannen.

Överlag driver Överförmyndarnämnden sin verksamhet under svåra förhållanden. Men med tanke på de känsliga frågor myndigheten hanterar har förbluffande få klagomål eller skandaler avslöjats i media.

Vid enstaka tillfällen förekommer rapporter om att åtal väckts mot någon god man eller förvaltare som ägnat sig åt att försnilla pengar eller att olovandes ha sålt sin klients bostadsrätt och stoppat pengarna i egen ficka. Men dessa fall är relativt sällsynta, vilket i sin tur kan bero på en av två saker: antingen att myndigheten utför sitt jobb utomordentligt bra eller att huvudmännen inte har möjlighet att klaga och på ett trovärdigt sätt göra sig hörda bland journalister och myndigheter.

Överförmyndarnämnden är ålagd att årligen granska om det finns skäl att ansöka om upphävande av ett förvaltarskap. Eftersom Lisbeth Salander framhärdade i sin rigida vägran att underkasta sig psykiatriska undersökningar – hon växlade inte ens ett hövligt god morgonmed sina läkare – så hade myndigheten aldrig funnit skäl att ändra beslutet. Följaktligen uppstod ett förhållande av status quo och följaktligen förblev hon år efter år ställd under förvaltarskap.

Lagtexten fastslår dock att behovet av förvaltarskap ska anpassas i varje enskilt fall. Holger Palmgren hade tolkat detta som att Lisbeth Salander gärna fick sköta sina egna pengar och sitt eget liv. Han hade till punkt och pricka uppfyllt myndighetens krav och lämnat en månatlig rapport och en årlig revision, men hade därutöver behandlat Lisbeth Salander som vilken normal ung kvinna som helst och inte lagt sig i hennes val av livsstil eller umgänge. Han menade att det varken var hans eller samhällets sak att avgöra om den unga damen ville ha en ring i näsan och en tatuering på halsen. Denna något egensinniga attityd till tingsrättens beslut var en orsak till att de kommit så bra överens.

Så länge Holger Palmgren varit hennes förvaltare hade Lisbeth Salander inte grubblat nämnvärt över sin juridiska status. Advokat Nils Bjurman tolkade dock förvaltarskapslagen på ett helt annat sätt.

Lisbeth Salander var nu en gång för alla inte som normala människor. Hon hade en rudimentär kunskap om juridik – det var ett område hon aldrig haft anledning att fördjupa sig i – och hennes förtroende för polismakten var på det hela taget obefintligt. För henne var polisen en vagt definierad fientlig slagstyrka vars praktiska insatser genom åren bestått i att omhänderta eller förnedra henne. Senast hon hade haft något med polisen att göra var då hon en eftermiddag i maj föregående år hade passerat Götgatan på väg till Milton Security och plötsligt stått öga mot öga med en visirförsedd kravallpolis, som utan någon som helst provokation från hennes sida hade gett henne ett batongslag över axeln. Hennes spontana impuls hade varit att omedelbart gå till våldsamt motangrepp med en Coca-Cola-flaska hon råkade ha i handen. Dessbättre hade polismannen vänt på klacken och rusat vidare innan hon hann agera. Först senare fick hon veta att Reclaim the Street hade haft en demonstration längre upp på gatan.

Tanken att besöka de visirmaskerades högkvarter och anmäla Nils Bjurman för sexuella övergrepp existerade inte i hennes medvetande. Och för övrigt – vad skulle hon anmäla? Bjurman hade tagit henne på brösten. Vilken polis som helst skulle ha kastat en blick på henne och konstaterat att med hennes miniatyrknoppar var det osannolikt och om det hade hänt så borde hon närmast vara stolt över att någonville besvära sig. Och det där med att suga av – det var hennes ord mot hans och vanligen brukade andras ord väga tyngre än hennes. Polisen var inte ett alternativ.

Efter att hon hade lämnat Bjurmans kontor hade hon istället åkt hem, duschat, ätit två smörgåsar med ost och saltgurka och satt sig ned för att tänka i den slitna och noppiga soffan i vardagsrummet.

En vanlig människa skulle kanske ha ansett att hennes brist på reaktion hade legat henne till last – det skulle ha varit ytterligare ett belägg för att hon på något sätt var så onormal att inte ens en våldtäkt förmådde frambringa en nöjaktig emotionell respons.

Hennes bekantskapskrets var förvisso inte stor, och bestod heller inte av skyddad medelklass från förortens villastäder, men vid arton års ålder hade Lisbeth Salander inte känt en enda flicka som inte vid åtminstone något tillfälle hade tvingats utföra någon form av sexuell handling mot sin vilja. Flertalet sådana övergrepp handlade om lite äldre pojkvänner, som med ett visst mått av bestämt tvång sett till att få sin vilja igenom. Så vitt Lisbeth Salander kände till hade sådana incidenter stundom lett till gråt och ilskna utbrott, men aldrig till en polisanmälan.

I Lisbeth Salanders värld var detta sakernas naturliga tillstånd. Som tjej var hon lovligt byte, framför allt om hon var klädd i en sliten svart skinnjacka och hade piercade ögonbryn, tatueringar och noll social status.

Det var inget att lipa över.

Däremot var det inte tal om att advokat Bjurman ostraffatskulle kunna tvinga henne att suga av honom. Lisbeth Salander glömde aldrig en oförrätt och var av naturen allt annat än förlåtande.

Hennes juridiska status var dock besvärlig. Så länge hon kunde minnas hade hon betraktats som knepig och omotiverat våldsam. De första journalanteckningarna kom från skolsköterskans pärm på lågstadiet. Hon hade blivit hemskickad därför att hon hade slagit och knuffat en klasskamrat mot en klädhängare så att blodvite uppstått. Hon mindes fortfarande sitt offer med irritation; en överviktig pojke vid namn David Gustavsson som brukade retas och kasta saker på henne och som skulle växa upp till att bli en formidabel mobbare. På den tiden visste hon inte ens vad ordet mobbning betydde, men när hon återkom dagen därpå hade David hotfullt utlovat hämnd och hon hade golvat honom med en rak höger som förstärkts med en golfboll och som hade lett till nytt blodvite och en ny journalanteckning.

Reglerna för det sociala umgänget i skolan hade alltid förbryllat henne. Hon skötte sig själv och lade sig inte i vad folk omkring henne gjorde. Ändå fanns det alltid någon som absolut inte ville lämna henne i fred.

I mellanstadiet hade hon vid flera tillfällen blivit hemskickad efter att ha hamnat i våldsamma bråk med klasskamrater. Betydligt kraftigare pojkar i klassen lärde sig snart att det kunde vara förenat med obehag att bråka med den spinkiga flickan – till skillnad från andra flickor i klassen backade hon aldrig undan och tvekade inte en sekund inför att ta till knytnävarna eller tillhyggen för att freda sig. Hon gick omkring med attityden att hon hellre skulle låta sig misshandlas till döds än att ta emot skit.

Dessutom hämnades hon.

När Lisbeth Salander gick i sexan hade hon hamnat i bråk med en väsentligt större och kraftigare pojke. Hon hade inte varit någon match för honom rent fysiskt. Han hade först roat knuffat omkull henne flera gånger, därefter gett henne örfilar när hon försökte gå till motangrepp. Ingenting hjälpte dock, hur överlägsen han än var så fortsatte den dumma bruden att angripa, och efter ett tag hade till och med klasskamraterna börjat anse att det gick för långt. Hon hade varit så uppenbart försvarslös att det hade blivit pinsamt. Till sist hade pojken gett henne ett ordentligt knytnävsslag som spräckt hennes läpp och fått henne att se stjärnor. De hade lämnat henne på marken bakom gymnastiksalen. Hon hade varit hemma i två dagar. Den tredje dagens morgon hade hon väntat på sin plågoande med ett brännbollsträ, som hon drog till honom över örat med. För detta tilltag blev hon uppkallad till rektor som beslutade att polisanmäla henne för misshandel, vilket resulterade i en särskild social utredning.

Hennes klasskamrater hade betraktat henne som knäpp och behandlat henne därefter. Hon väckte också föga sympati bland lärarna, som stundom uppfattade henne som en plåga. Hon hade aldrig varit särskilt talför och blev känd som eleven som aldrig räckte upp handen och ofta inte svarade då läraren försökte ställa en direkt fråga till henne. Däremot visste ingen om det berodde på att hon inte kunde svaret eller något annat, vilket avspeglades i betygen. Att hon hade problem rådde det inget tvivel om, men på något besynnerligt sätt ville ingen riktigt ta på sig ansvaret för den besvärliga flickan, trots att hon diskuterades vid åtskilliga möten med kollegiet. Hon hamnade därför i situationen att även lärarna struntade i henne och lät henne sitta i sin surmulna tystnad.

Vid ett tillfälle då en vikarie som inte kände till hennes speciella uppträdande hade pressat henne att besvara en fråga i matematik hade hon fått ett hysteriskt utbrott och slagit och sparkat mot läraren. Hon avslutade mellanstadiet och flyttade till en annan skola, utan att ha en enda kamrat att säga adjö till. En oälskad flicka med ett udda beteende.

Sedan hände Allt Det Onda som hon inte ville tänka på, precis då hon stod på tröskeln till tonåren. Det sista utbrottet, som färdigställde mönstret och föranledde att journalanteckningarna från grundskolan plockades fram. Sedan dess hade hon juridiskt betraktats som… tja, knäpp. Ett freak.Lisbeth Salander hade aldrig behövt några papper för att veta att hon var annorlunda. Det var å andra sidan inget som bekymrat henne så länge hennes förmyndare hade varit Holger Palmgren, som hon vid behov hade kunnat linda runt sitt lillfinger.

I och med Bjurmans ankomst hotade omyndigförklaringen att bli en dramatisk belastning i hennes liv. Oavsett vem hon vände sig till skulle potentiella fallgropar öppna sig, och vad skulle hända om hon förlorade kampen? Skulle hon bli institutionaliserad? Inspärrad på dårhus? Det var verkligen inte ett alternativ.

Senare på natten, när Cecilia Vanger och Mikael låg stilla med benen omslingrade och Cecilias bröst vilade mot Mikaels sida, tittade hon upp på honom.

”Tack. Det var länge sedan sist. Du är helt okej i sängen.”

Mikael log. Sexuellt relaterat smicker var alltid barnsligt tillfredsställande.

”Jag hade kul”, sa Mikael. ”Det här var oväntat, men roligt.”

”Jag gör gärna om det”, sa Cecilia Vanger. ”Om du har lust.”

Mikael tittade på henne.

”Du menar väl inte att du vill ha en älskare?”

”En occasional lover”, sa Cecilia Vanger. ”Men jag vill att du går hem innan du somnar. Jag vill inte vakna i morgon bitti och ha dig här innan jag har fått ordning på musklerna och ansiktet. Sedan är det helt okej om du inte berättar för hela byn att vi har ihop det.”

”Skulle inte tro det”, sa Mikael.

”Framför allt vill jag inte att Isabella ska veta om det. Hon är en sådan svinpäls.”

”Och din närmaste granne… jag har träffat henne.”

”Ja, men som tur är ser hon inte min ytterdörr från sitt hus. Mikael, var diskret, snälla.”

”Jag ska vara diskret.”

”Tack. Dricker du?”

”Ibland.”

”Jag är sugen på något fruktigt med gin i. Vill du ha?”

”Gärna.”

Hon drog ett lakan kring sig och försvann till bottenvåningen. Mikael passade på att gå på toaletten och skölja av sig. Han stod naken och betraktade hennes bokhylla då hon återvände med en karaff isvatten och två gin och lime. De skålade.

”Varför kom du hit?” frågade hon.

”Inget särskilt. Jag bara…”

”Du har suttit hemma och läst Henriks utredning. Och du kommer över till mig. Man måste inte vara särskilt begåvad för att förstå vad du grubblar på.”

”Har du läst utredningen?”

”Delar av den. Jag har levt hela mitt vuxna liv med den. Man kan inte umgås med Henrik utan att drabbas av gåtan Harriet.”

”Det är faktiskt ett fascinerande problem. Jag menar, det är ett låsta rummet-mysterium på en hel ö. Och ingenting i utredningen tycks följa normal logik. Varenda fråga förblir obesvarad, varenda ledtråd leder till en återvändsgränd.”

”Mmm, det är sådant folk blir besatta av.”

”Du var på ön den dagen.”

”Ja. Jag var här och jag upplevde hela kalabaliken. Jag bodde egentligen i Stockholm och pluggade. Jag önskar att jag hade stannat hemma den helgen.”

”Hur var hon egentligen? Människor tycks ha tolkat henne helt olika.”

”Är det här off the record eller…”

”Det är off the record.”

”Jag har ingen aning om vad som rörde sig i Harriets huvud. Du syftar förstås på det sista året. Ena dagen var hon en religiös knäppskalle. Nästa dag lade hon på makeup som en hora och gick till skolan i den tajtaste jumper hon hade. Man behöver inte vara psykolog för att begripa att hon var djupt olycklig. Men jag var som sagt inte här och fick bara höra skvaller.”

”Vad var det som utlöste problemen?”

”Gottfried och Isabella, förstås. Deras äktenskap var rena snurren. De festade eller slogs. Inte fysiskt – Gottfried var inte en sådan som slog och han var närmast rädd för Isabella. Hon hade ett fruktansvärt humör. Någon gång i början av 1960-talet flyttade han ut mer eller mindre permanent till sin stuga längst ut på ön, där Isabella aldrig satte sin fot. Det fanns perioder då han dök upp i byn och såg ut som en slusk. Och sedan blev han nykter och klädde sig prydligt igen och försökte sköta sitt jobb.”

”Var det ingen som ville hjälpa Harriet?”

”Henrik förstås. Hon flyttade ju in hos honom till slut. Men glöm inte bort att han var upptagen med att spela rollen av den store industrimannen. Han var oftast på resa någonstans och hade inte så mycket tid att vara med Harriet och Martin. Jag missade mycket av det här eftersom jag bodde först i Uppsala och sedan i Stockholm – och jag hade heller ingen lätt uppväxt med Harald som pappa, det kan jag försäkra. Men i efterhand har jag förstått att problemet var att Harriet aldrig anförtrodde sig åt någon. Tvärtom, hon försökte hålla skenet uppe och låtsas som om de var en lycklig familj.”

”Förnekelse.”

”Naturligtvis. Men hon förändrades när hennes pappa drunknade. Då kunde hon inte låtsas att allting var okej längre. Fram till dess hade hon varit… jag vet inte hur jag ska förklara det, överbegåvad och brådmogen men i allra högsta grad en någorlunda vanlig tonåring. Det sista året var hon fortfarande blixtrande intelligent, femmor på alla skrivningar och så, men det var som om hon saknade en egen själ.”

”Hur drunknade hennes pappa?”

”Gottfried? Hur prosaiskt som helst. Han ramlade ur en roddbåt precis nedanför stugan. Han hade gylfen öppen och extremt hög promillehalt i blodet, så du kan gissa hur det gick till. Det var Martin som hittade honom.”

”Det visste jag inte.”

”Det är lustigt. Martin har utvecklats till en riktigt bra människa. Om du hade frågat mig för trettiofem år sedan skulle jag ha sagt att han var den i familjen som behövde psykolog.”

”Hurså?”

”Harriet var inte ensam om att fara illa av situationen. Martin var i många år så tyst och inbunden att han närmast kunde beskrivas som folkskygg. Båda barnen hade det jobbigt. Jag menar, det hade vi allihopa. Jag hade mina problem med min pappa – jag antar att du förstått att han är spritt språngande galen. Min syster Anita hade samma problem, liksom Alexander, min kusin. Det var tufft att vara ung i familjen Vanger.”

”Vad har hänt med din syster?”

”Anita bor i London. Hon åkte över på 1970-talet för att jobba åt en svensk resebyrå och blev kvar. Hon gifte sig med någon karl som hon aldrig presenterade för släkten och som hon sedan dess separerat från. I dag är hon en av linjecheferna på British Airways. Hon och jag kommer bra överens men vi har rätt usel kontakt och träffas bara någon gång vartannat år eller så. Hon kommer aldrig hem till Hedestad.”

”Varför inte?”

”Vår pappa är galen. Räcker det som förklaring?”

”Men du blev kvar här.”

”Jag och Birger, min bror.”

”Politikern.”

”Skojar du? Birger är äldre än Anita och jag. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt. I sina egna ögon är han en enastående betydelsefull politiker med en framtid i riksdagen och kanske en ministerpost om borgarna skulle vinna. I själva verket är han ett måttligt begåvat kommunalråd i en avkrok, vilket torde vara både höjd– och slutpunkten i hans karriär.”

”En sak som fascinerar mig med familjen Vanger är att alla tycker så illa om varandra.”

”Det är inte riktigt sant. Jag håller av Martin och Henrik väldigt mycket. Och jag har alltid kommit bra överens med min syster, även om vi träffas alltför sällan. Jag avskyr Isabella, har inte mycket till övers för Alexander. Och jag pratar inte med min far. Det är väl ungefär fifty-fifty i släkten. Birger är… hmm, mera en uppblåst klant än en dålig människa. Men jag förstår vad du menar. Se det så här: om man är medlem av familjen Vanger lär man sig väldigt tidigt att tala klarspråk. Vi säger vad vi tycker.”

”Jo, jag har märkt att ni är rätt rakt på sak.” Mikael sträckte fram handen och rörde vid hennes bröst. ”Jag hade bara varit här en kvart då du överföll mig därnere.”

”Ärligt talat har jag funderat på hur du skulle vara i sängen sedan jag såg dig första gången. Och det kändes helt rätt att prova.”

För första gången i sitt liv kände Lisbeth Salander ett starkt behov av att be någon om råd. Problemet var dock att för att kunna be om råd var hon tvungen att anförtro sig åt någon, vilket i sin tur betydde att hon var tvungen att utlämna sig själv och berätta om sina hemligheter. Vem skulle hon berätta för? Hon var helt enkelt inte bra på kontakter med andra människor.

Lisbeth Salander hade noga räknat – då hon bockade av sin adressbok i huvudet – tio personer som i någon bemärkelse kunde sägas ingå i hennes bekantskapskrets. Det var en generös bedömning, insåg hon själv.

Hon kunde prata med Plague, som var en någorlunda fast punkt i hennes tillvaro. Men han var definitivt inte en vän och han var den absolut siste som skulle kunna bidra till att lösa hennes problem. Det var inte ett alternativ.

Lisbeth Salanders sexliv var inte fullt så blygsamt som hon hade gett sken av inför advokat Bjurman. Däremot hade sex alltid (eller i varje fall ganska ofta) skett på hennes villkor och initiativ. Hon hade noga räknat haft ett femtiotal partners sedan femtonårsåldern. Det kunde översättas med ungefär fem partners per år, vilket var okej för en singeltjej som med åren kommit att betrakta sex som ett nöjsamt tidsfördriv.

De allra flesta av dessa tillfälliga partners hade hon dock haft under en dryg tvåårsperiod. Det hade varit under de tumultartade år i slutet av tonåren då hon borde ha blivit myndig. Det fanns en tid då Lisbeth Salander hade stått vid ett vägskäl och inte riktigt haft kontroll över sitt liv, och då hennes framtid hade kunnat anta formen av ytterligare en serie journalanteckningar om droger, alkohol och omhändertaganden på olika vårdanstalter. Sedan hon fyllt tjugo och börjat arbeta på Milton Security hade hon lugnat sig väsentligt och – ansåg hon själv – fått grepp om sitt liv.

Hon kände inte längre ett behov av att vara någon till lags som bjudit henne på tre öl på krogen, och hon kände sig inte det minsta självförverkligad genom att gå hem tillsammans med ett fyllo som hon knappt visste namnet på. Det senaste året hade hon haft en enda regelbunden sexpartner och kunde knappast beskrivas som promiskuös, vilket hennes journalanteckningar från de sena tonåren antydde.