Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 28 (всего у книги 34 страниц)

”Jag påstår inte att människor enbart präglas av uppfostran, men jag tror att uppfostran spelar stor roll. Gottfrieds farsa slog honom sönder och samman under flera år. Sådant sätter sina spår.”

”Skitsnack”, upprepade Lisbeth. ”Gottfried är inte den enda ungen som blivit misshandlad. Det ger honom inte frikort att mörda kvinnor. Det valet gjorde han själv. Och samma sak med Martin.”

Mikael höll upp en hand.

”Låt oss inte gräla.”

”Jag grälar inte. Jag tycker bara att det är patetiskt att kräk alltid ska ha någon annan att skylla på.”

”Okej. De har ett personligt ansvar. Vi får reda ut det senare. Poängen är att Gottfried dog då Martin var sjutton år och inte hade någon som kunde vägleda honom. Han försökte fortsätta i sin pappas fotspår. I februari 1966 i Uppsala.”

Mikael sträckte sig efter en av Lisbeths cigaretter.

”Jag tänker inte ens börja spekulera i vilka impulser Gottfried försökte tillfredsställa och hur han själv tolkade det han gjorde. Där fanns någon sorts biblisk rotvälska som en psykiatriker möjligen skulle kunna få ordning på, som handlar om bestraffning och rening i någon bemärkelse. Skit samma vilket. Han var en seriemördare.”

Han funderade en sekund innan han fortsatte.

”Gottfried ville mörda kvinnor och klädde handlingarna i någon sorts pseudoreligiöst resonemang. Men Martin låtsades inte ens om att han hade en ursäkt. Han var organiserad och mördade systematiskt. Dessutom hade han pengar att lägga ned på sin hobby. Och han var klyftigare än sin pappa. Varje gång Gottfried lämnade ett lik efter sig så innebar det en polisutredning och en risk att någon skulle komma honom på spåren, eller åtminstone koppla samman de olika morden.”

”Martin Vanger byggde sitt hus på 1970-talet”, sa Lisbeth eftertänksamt.

”Jag tror att Henrik nämnde att det var 1978. Förmodligen beställde han ett säkerhetsvalv för viktiga arkiv eller något sådant. Han fick ett ljudisolerat, fönsterlöst rum med en ståldörr.”

”Han har haft rummet i tjugofem år.”

De tystnade en stund medan Mikael funderade över vilka ohyggligheter som måste ha ägt rum mitt i idyllen på Hedebyön under ett kvarts sekel. Lisbeth behövde inte fundera på den saken, hon hade sett samlingen med videofilmer. Hon noterade att Mikael omedvetet rörde vid sin hals.

”Gottfried hatade kvinnor och lärde sin son att hata kvinnor samtidigt som han våldtog honom. Men där fanns också någon sorts underton… jag tror att Gottfried fantiserade om att hans barn skulle dela hans milt sagt perverterade världsbild. När jag frågade om Harriet, hans egen syster, så sa Martin: Vi försökte prata med henne. Men hon var bara en vanlig fitta. Hon tänkte berätta för Henrik.”

Lisbeth nickade. ”Jag hörde honom. Det var ungefär då jag kom ned till källaren. Och det betyder att vi vet vad hennes mystiska samtal med Henrik skulle ha handlat om.”

Mikael rynkade pannan.

”Inte riktigt.” Han funderade en stund. ”Tänk på kronologin. Vi vet inte när Gottfried först våldtog sin son, men han tog med Martin när han mördade Lea Persson i Uddevalla 1962. Han drunknade 1965. Innan dess hade han och Martin försökt prata medHarriet. Vad ger det oss för ledtråd?”

”Gottfried gav sig inte bara på Martin. Han gav sig även på Harriet.”

Mikael nickade. ”Gottfried var läraren. Martin var eleven. Harriet var deras… vad då, leksak?”

”Gottfried lärde Martin att knulla sin syster.” Lisbeth pekade på polaroidbilderna. ”Det är svårt att avgöra hennes attityd från de här två bilderna eftersom man inte ser ansiktet, men hon försöker gömma sig för kameran.”

”Säg att det började då hon var fjorton år, 1964. Hon värjde sig – kunde inte acceptera, var Martins uttryck. Det var det hon hotade att skvallra om. Martin hade säkert inte mycket att säga till om i sammanhanget utan anpassade sig till sin pappa, men han och Gottfried hade skapat någon sorts… pakt som de försökte inviga Harriet i.”

Lisbeth nickade. ”I dina anteckningar har du skrivit att Henrik Vanger hade låtit Harriet flytta till hans hus vintern 1964.”

”Henrik såg att något var fel i hennes familj. Han trodde att det var grälen och slitningarna mellan Gottfried och Isabella som var orsaken, och tog henne till sig för att hon skulle få lugn och ro och kunna koncentrera sig på sina studier.”

”Ett streck i räkningen för Gottfried och Martin. De kunde inte lika lätt få tag på henne och kontrollera hennes liv. Men då och då… var skedde övergreppen?”

”Det måste ha varit i Gottfrieds stuga. Jag är nästan säker på att de här bilderna är tagna där – det är lätt att kontrollera. Stugan ligger perfekt till, isolerad och långt borta från byn. Sedan söp Gottfried till en sista gång och drunknade helt odramatiskt.”

Lisbeth nickade eftertänksamt. ”Harriets pappa hade eller försökte ha sex med henne, men gissningsvis invigde han henne inte i morden.”

Det var en svag punkt, insåg Mikael. Harriet hade antecknat namnen på Gottfrieds offer och parat ihop dem med bibelcitat, men hennes intresse för bibelkunskap dök upp först det sista året, då Gottfried redan var död. Han funderade en stund och försökte hitta en logisk förklaring.

”Någonstans under resans gång upptäckte Harriet att Gottfried inte bara var en incestförbrytare utan även en galen seriemördare”, sa han.

”Vi vet inte när hon upptäckte morden. Det kan ha varit alldeles innan Gottfried drunknade. Det kan till och med ha varit efter att han drunknade, om han hade en dagbok eller hade sparat tidningsartiklar om morden. Någonting satte henne på spåret.”

”Men det var inte det hon hotade att berätta för Henrik”, fyllde Mikael i.

”Det var Martin”, sa Lisbeth. ”Hennes pappa var död, men Martin fortsatte att tafsa på henne.”

”Just det.” Mikael nickade.

”Men hon tog ett år på sig att komma till skott.”

”Vad skulle du göra om du plötsligt upptäckte att din pappa var en seriemördare som knullade din brorsa?”

”Slå ihjäl fanskapet”, sa Lisbeth med så nykter röst att Mikael förmodade att hon inte skämtade. Han såg plötsligt hennes ansikte framför sig då hon attackerade Martin Vanger. Han log ett glädjelöst leende.

”Okej, men Harriet var inte du. Gottfried dog 1965, innan hon hade hunnit göra något. Det är också logiskt. När Gottfried dog skickade Isabella Martin till Uppsala. Han kanske var hemma under julen och något lov, men under året som följde träffade han inte Harriet särskilt ofta. Hon fick distans till honom.”

”Och hon började studera Bibeln.”

”Och i skenet av vad vi nu vet behöver det inte ha varit av religiösa skäl. Hon kanske helt enkelt ville begripa vad hennes pappa hade ägnat sig åt. Hon grubblade ända fram till Barnens dag 1966. Då ser hon plötsligt sin bror på Järnvägsgatan och vet att han är tillbaka. Vi vet inte om de pratade och om han sa någonting. Men vad som än hände fick Harriet en impuls att åka raka vägen hem för att prata med Henrik.”

”Och sedan försvann hon.”

När de hade gått igenom händelsekedjan var det inte svårt att förstå hur resten av pusslet måste ha sett ut. Mikael och Lisbeth packade. Innan de åkte ringde Mikael till Dirch Frode och förklarade att han och Lisbeth måste ge sig iväg en tid, men att han absolut ville hinna träffa Henrik Vanger innan han åkte.

Mikael ville veta vad Frode hade berättat för Henrik. Advokaten lät så pressad på rösten att Mikael blev orolig för honom. Efter en stund förklarade Frode att han bara hade berättat att Martin omkommit i en bilolycka.

När Mikael parkerade utanför Hedestads sjukhus bullrade åskan igen och himlen hade åter fyllts av tunga regnmoln. Han skyndade över parkeringen samtidigt som det började dugga.

Henrik Vanger var klädd i morgonrock och satt vid ett bord vid fönstret i sitt rum. Det var ingen tvekan om att sjukdomen hade satt sina spår, men den gamle hade återfått färgen i ansiktet och såg i alla fall ut att vara på bättringsvägen. De skakade hand. Mikael bad privatsköterskan lämna dem ensamma några minuter.

”Du har hållit dig borta”, sa Henrik Vanger.

Mikael nickade. ”Med avsikt. Din släkt vill inte att jag ska visa mig här, men i dag är alla hos Isabella.”

”Stackars Martin”, sa Henrik.

”Henrik. Du gav mig i uppdrag att gräva fram sanningen om vad som hände med Harriet. Hade du förväntat dig att sanningen skulle vara smärtfri?”

Den gamle såg på honom. Sedan vidgades hans ögon.

”Martin?”

”Han är en del av storyn.”

Henrik Vanger blundade.

”Nu har jag en fråga till dig.”

”Vad?”

”Vill du fortfarande veta vad som hände? Även om det kommer att göra ont och även om sanningen är värre än du föreställt dig?”

Henrik Vanger såg länge på Mikael. Sedan nickade han.

”Jag vill veta. Det var hela poängen med ditt uppdrag.”

”Okej. Jag tror att jag vet vad som hände med Harriet. Men det saknas en sista pusselbit innan jag är klar.”

”Berätta.”

”Nej. Inte i dag. Det jag vill att du ska göra nu är att fortsätta att vila. Doktorn säger att krisen är över och att du håller på att tillfriskna.”

”Behandla mig inte som ett barn.”

”Jag är inte i hamn ännu. Just nu har jag bara en gissning. Jag ska ge mig ut och försöka hitta den sista pusselbiten. Nästa gång jag dyker upp kommer jag att berätta hela historien. Det kan dröja en liten tid. Men jag vill att du ska veta att jag kommer tillbaka och att du ska få veta sanningen.”

Lisbeth drog en presenning över motorcykeln, lämnade den på skuggsidan av stugan och satte sig med Mikael i hans lånade bil. Åskvädret hade återvänt med förnyad styrka och strax söder om Gävle drabbades de av ett så kraftigt skyfall att Mikael knappt kunde se vägen framför sig. Han tog det säkra före det osäkra och styrde in till en bensinmack. De drack kaffe medan de väntade på att det skulle lätta, och var framme i Stockholm först vid sjutiden på kvällen. Mikael gav Lisbeth portkoden till sin bostad och släppte av henne vid T-centralen. Hans lägenhet kändes främmande då han klev in genom dörren.

Han dammsög och torkade rent medan Lisbeth gjorde ett ärende till Plaguei Sundbyberg. Hon knackade på hos Mikael vid midnatt och ägnade tio minuter åt att noga granska varje vinkel och vrå i lägenheten. Därefter stod hon en lång stund vid fönstren och betraktade utsikten mot Slussen.

Sovavdelningen skärmades av med en länga fristående garderober och bokhyllor från Ikea. De klädde av sig och sov några timmar.

Vid tolvtiden nästa dag landade de på Gatwick i London. De möttes av regn. Mikael hade bokat rum på Hotel James vid Hyde Park, ett utmärkt hotell i jämförelse med alla ruckel i Bayswater som han alltid hamnat på vid tidigare Londonbesök. Räkningen gick på Dirch Frodes löpande utgiftskonto.

Klockan fem på eftermiddagen stod de i baren när en man i trettioårsåldern kom fram till dem. Han var nästan skallig, hade ett blont skägg och var klädd i för stor kavaj, jeans och seglarskor.

” Wasp?” frågade han.

” Trinity?” undrade hon. De nickade till varandra. Han frågade inte vad Mikael hette.

Trinitys partner presenterades som Bob the Dog. Han väntade i en gammal Volkswagen skåpbil runt hörnet. De klev in genom skjutdörrarna och satte sig på väggfasta vippstolar. Medan Bob navigerade genom Londontrafiken diskuterade Wasp och Trinity.

”Plague sa att det handlade om ett crash-bang job.”

”Telefonavlyssning och koll på e-posten i en dator. Det kan gå väldigt snabbt eller ta ett par dagar, beroende på hur mycket press han sätter in.” Lisbeth vinkade med tummen mot Mikael. ”Klarar ni av det?”

”Har hundar loppor?” svarade Trinity.

Anita Vanger bodde i ett litet radhus i den prydliga förorten St. Albans, en dryg timmes bilfärd norrut. Från skåpbilen kunde de se henne komma hem och låsa upp dörren vid sju på kvällen. De väntade till dess att hon hade duschat, ätit en bit mat och satt framför TV:n innan Mikael ringde på dörren.

En nästan identisk kopia av Cecilia Vanger öppnade, med ansiktet i ett artigt frågetecken.

”Hej Anita. Jag heter Mikael Blomkvist. Henrik Vanger har bett mig hälsa på dig. Jag antar att du har hört nyheterna om Martin.”

Hennes ansikte växlade från förvåning till vaksamhet. Så fort hon hörde namnet visste hon exakt vem Mikael Blomkvist var. Hon hade haft kontakt med Cecilia Vanger, som sannolikt gett uttryck för en viss irritation gentemot Mikael. Men Henrik Vangers namn innebar att hon var tvungen att öppna dörren. Hon bjöd Mikael att slå sig ned i vardagsrummet. Han såg sig omkring. Anita Vangers hem var smakfullt möblerat av en person som hade pengar och yrkesliv men som inte gjorde så mycket väsen av sig. Han noterade ett signerat grafiskt blad av Anders Zorn ovanför en öppen spis som byggts om till gaselement.

”Förlåt att jag besvärar dig så här oväntat, men jag var ändå i London och har försökt ringa dig under dagen.”

”Jag förstår. Vad gäller det?” Rösten var defensiv.

”Tänker du åka till begravningen?”

”Nej, jag och Martin stod inte varandra nära och jag kan inte komma ifrån.”

Mikael nickade. Anita Vanger hade i görligaste mån hållit sig borta från Hedestad i trettio år. Sedan hennes far flyttat tillbaka till Hedebyön hade hon knappt satt sin fot där.

”Jag vill veta vad som hände med Harriet Vanger. Det är dags för sanningen.”

”Harriet? Jag förstår inte vad du menar.”

Mikael log åt hennes spelade förvåning.

”Du var Harriets närmaste vän i familjen. Det var dig hon vände sig till med sin fasansfulla berättelse.”

”Du är inte riktigt klok”, sa Anita Vanger.

”Det har du förmodligen rätt i”, sa Mikael med lätt röst. ”Anita, du var i Harriets rum den där dagen. Jag har bildbevis. Om några dagar kommer jag att rapportera till Henrik och sedan får han ta det därifrån. Varför inte berätta för mig vad som hände?”

Anita Vanger reste sig.

”Lämna mitt hus omedelbart.”

Mikael reste sig.

”Okej, men förr eller senare måste du prata med mig.”

”Jag har inget att säga till dig.”

”Martin är död”, sa Mikael med eftertryck. ”Du har aldrig tyckt om Martin. Jag tror att du flyttade till London inte bara för att slippa träffa din pappa utan också för att inte behöva träffa Martin. Det betyder att du också visste, och den enda som kunde ha berättat var Harriet. Frågan är bara vad du gjorde med din kunskap.”

Anita Vanger smällde igen dörren framför näsan på Mikael.

Lisbeth Salander log belåtet mot Mikael medan hon befriade honom från mikrofonen han hade under skjortan.

”Hon lyfte telefonluren inom trettio sekunder efter att hon hade stängt dörren”, sa Lisbeth.

”Landsnumret är Australien”, rapporterade Trinity och släppte hörlurarna på det lilla arbetsbordet i skåpbilen. ”Jag måste kolla vad det är för area code.” Han knappade på sin laptop.

”Okej, hon ringde följande nummer, som går till en telefon i en ort som heter Tennant Creek, norr om Alice Springs i Northern Territory. Vill du höra samtalet?”

Mikael nickade. ”Vad är klockan i Australien nu?”

”Ungefär fem på morgonen.” Trinity startade digitalspelaren och kopplade på en högtalare. Mikael kunde höra åtta ringsignaler gå fram innan någon lyfte luren. Samtalet fördes på engelska.

”Hej. Det är jag.”

”Umm, jag är visserligen morgonpigg men…”

”Jag hade tänkt ringa i går… Martin är död. Han körde ihjäl sig i förrgår.”

Tystnad. Därefter något som lät som en harkling men som kunde tolkas som ”Bra”.

”Men vi har problem. En avskyvärd journalist som Henrik anställt knackade på hos mig alldeles nyss. Han ställer frågor om vad som hände 1966. Han vet någonting.”

Tystnad igen. Sedan en befallande röst.

”Anita. Lägg på luren nu. Vi får inte ha kontakt på en tid.”

”Men…”

”Skriv brev. Berätta vad som hänt.” Därefter bröts samtalet.

”Skärpt tjej”, sa Lisbeth Salander med beundran i rösten.

De återvände till hotellet strax före elva på kvällen. Receptionen bistod med att boka platser på nästa möjliga flyg till Australien. Efter en stund hade de platser på ett plan som skulle avgå först 19.05 nästa kväll med destination Canberra, New South Wales.

Med alla detaljer avklarade klädde de av sig och stöp i säng.

Det var Lisbeth Salanders första besök i London och de tillbringade förmiddagen med att promenera från Tottenham Court Road och genom Soho. De stannade och drack caffe latte på Old Compton Street. Vid tretiden återvände de till hotellet för att hämta sitt bagage. Medan Mikael betalade räkningen satte Lisbeth på sin mobiltelefon och upptäckte att hon fått ett SMS.

”Dragan Armanskij vill att jag ska ringa.”

Hon lånade en telefon i receptionen och ringde sin chef. Mikael stod en bit därifrån och såg plötsligt hur Lisbeth vände sig mot honom med ett stelnat uttryck i ansiktet. Han var omedelbart framme vid henne.

”Vad?”

”Min mamma är död. Jag måste åka hem.”

Lisbeth såg så förtvivlad ut att Mikael slog armarna om henne. Hon sköt honom ifrån sig.

De tog en kaffe i hotellbaren. När Mikael sa att han skulle avboka biljetterna till Australien och följa med henne hem till Stockholm skakade hon på huvudet.

”Nej”, sa hon kort. ”Vi kan inte strula bort jobbet nu. Men du får åka ensam till Australien.”

De skildes utanför hotellet och tog bussar till var sin flygplats.

KAPITEL 26: Tisdag 15 juli – Torsdag 17 juli

Mikael flög från Canberra till Alice Springs med inrikesflyg, vilket var hans enda alternativ då han anlände sent på eftermiddagen. Därefter hade han att välja på att antingen chartra ett plan eller hyra en bil för den återstående fyrtio mil långa färden norrut. Han valde det senare alternativet.

En okänd person med den bibliska signaturen Joshua,som ingick i Plagueseller möjligen Trinitysmystiska internationella nätverk, hade lämnat ett kuvert som väntade på Mikael i informationsdisken på flygplatsen när han kom till Canberra.

Telefonnumret som Anita ringt gick till något som kallades Cochran Farm. Ett kort PM gav mer kött på benen – bokstavligt talat. Det var en fårfarm.

En summering som plockats från Internet gav detaljer om Australiens fårindustri. Australien har 18 miljoner invånare. 53 000 av dessa är fårfarmare som håller rätt på ungefär 120 miljoner får. Enbart exporten av ull omsätter drygt 3,5 miljarder dollar årligen. Till detta kommer en export av 700 miljoner ton fårkött samt skinn till klädindustrin. Kött– och ullproduktion är en av landets viktigaste näringsgrenar.

Cochran Farm, grundad 1891 av en Jeremy Cochran, var Australiens femte största jordbruksindustri med omkring 60 000 Merino sheep, vars ull betraktades som särdeles fin. Förutom fårskötsel ägnade sig företaget även åt kor, svin och höns.

Mikael konstaterade att Cochran Farm var ett storföretag med en imponerande årsomsättning, baserat på export till bland annat USA, Japan, Kina och Europa.

Personbiografierna som bifogades var ännu mer fascinerande.

1972 hade Cochran Farm gått i arv från en Raymond Cochran till en Spencer Cochran, utbildad i Oxford i England. Spencer avled 1994 och farmen hade sedan dess drivits av hans änka. Hon figurerade på en suddig, lågupplöst bild som laddats ned från Cochran Farms hemsida på Internet och som visade en kortklippt blond kvinna som stod med ansiktet halvt skymt och klappade ett får. Enligt Joshua hade paret gift sig i Italien 1971.

Hennes namn var Anita Cochran.

Mikael övernattade i en uttorkad håla med det hoppfulla namnet Wannado. På den lokala puben åt han fårstek och sänkte tre pints tillsammans med lokala talanger som kallade honom mateoch pratade med en lustig accent. Han kände sig som om han klivit in i inspelningen av Crocodile Dundee.

Innan han somnade sent på natten ringde han till Erika Berger i New York.

”Jag är ledsen, Ricky, men jag har varit så upptagen att jag inte haft tid att ringa.”

”Vad tusan händer i Hedestad”, exploderade hon. ”Christer ringde och berättade att Martin Vanger har dött i en bilolycka.”

”Det är en lång historia.”

”Och varför svarar du inte i telefon? Jag har ringt som en tokig de senaste dagarna.”

”Den fungerar inte här.”

”Var håller du hus?”

”Just nu ungefär tjugo mil norr om Alice Springs. I Australien, alltså.”

Mikael hade sällan lyckats överraska Erika i något avseende. Den här gången var hon tyst i nästan tio sekunder.

”Och vad gör du i Australien? Om jag får fråga.”

”Jag håller på att avsluta jobbet. Jag är tillbaka i Sverige om några dagar. Jag ringde bara för att berätta att uppdraget för Henrik Vanger snart är avklarat.”

”Du menar inte att du har listat ut vad som hände med Harriet?”

”Det verkar så.”

Han anlände till Cochran Farm vid tolvtiden nästa dag, bara för att mötas av beskedet att Anita Cochran befann sig i ett produktionsdistrikt vid en plats som hette Makawaka och som låg ytterligare tolv mil längre västerut.

Klockan hade hunnit bli fyra på eftermiddagen innan Mikael hade letat sig fram på ett otal backroads. Han stannade vid en grind där ett gäng fårfarmare hade samlats runt motorhuven på en jeep för att dricka kaffe. Mikael klev ut, presenterade sig och förklarade att han sökte Anita Cochran. Sällskapet sneglade på en muskulös man i trettioårsåldern som tydligen var den som fattade beslut i gänget. Han hade bar överkropp och var brunbränd utom där hans t-tröja hade suttit. På huvudet satt en cowboyhatt.

” Well mate, chefen är någon mil åt det hållet”, sa han och pekade med tummen.

Han tittade skeptiskt på Mikaels bil och lade till att det nog inte var en så klok idé att åka vidare med en japansk leksaksbil. Till sist sa den brunbrände atleten att han ändå skulle dit och kunde köra Mikael i sin jeep, vilket var vad som fordrades i den oländiga terrängen. Mikael tackade och tog sin datorväska med sig.

Mannen presenterade sig som Jeff och berättade att han var Studs Manager at the Station. Mikael bad om en översättning. Jeff sneglade på honom och konstaterade att Mikael inte var från trakten. Han förklarade att Studs Managervar ungefär motsvarigheten till en kassachef på en bank, fast han förvaltade får, och att Stationvar det australiensiska ordet för ranch.

De fortsatte att prata medan Jeff godmodigt lotsade jeepen i 20 kilometer i timmen ned genom en ravin med 20 graders sidolutning. Mikael tackade sin lyckliga stjärna för att han inte hade försökt att köra med sin hyrbil. Han frågade vad som fanns nere i ravinen och fick veta att det var betesmark för 700 får.

”Jag har förstått att Cochran Farm är en av de större.”

”Vi är en av de största i Australien”, svarade Jeff med viss stolthet i rösten. ”Vi har ungefär 9 000 får här i Makawakadistriktet, men vi har Stationsbåde i New South Wales och i Western Australia. Sammanlagt har vi drygt 63 000 får.”

De kom ut ur ravinen till ett kulligt men beskedligare landskap. Mikael hörde plötsligt skottlossning. Han såg fårkadaver, stora brasor och ett dussin farmarbetare. Alla tycktes ha bössor i händerna. Det pågick uppenbarligen slakt av får.

Ofrivilligt associerade Mikael till bibliska offerlamm.

Sedan såg han en kvinna i jeans och vit-och-rödrutig skjorta och kort blont hår. Jeff parkerade några meter från henne.

” Hi boss. We got a tourist”, sa han.

Mikael klev ur jeepen och tittade på henne. Hon tittade tillbaka med frågande ögon.

”Hej Harriet. Det var länge sedan vi sågs”, sa Mikael på svenska.

Ingen av männen som arbetade åt Anita Cochran förstod vad han sa men de kunde läsa hennes reaktion. Hon tog ett steg bakåt och såg skräckslagen ut. Anita Cochrans mannar hade en beskyddande attityd till sin boss. De noterade reaktionen, slutade flina och sträckte på sig, beredda att ingripa mot den besynnerlige främlingen, som uppenbarligen förorsakade chefen obehag. Jeffs vänlighet var plötsligt som bortblåst då han tog ett steg närmare Mikael.

Mikael blev medveten om att han befann sig i en otillgänglig trakt på andra sidan jordklotet, omringad av ett gäng svettiga fårfarmare med bössor i händerna. Ett ord från Anita Cochran och de skulle kunna slita honom i stycken.

Sedan var ögonblicket förbi. Harriet Vanger viftade avvärjande med handen och mannarna tog några steg bakåt. Hon gick fram till Mikael och mötte hans blick. Hon var genomsvettig och smutsig i ansiktet. Mikael lade märke till att hennes blonda hår hade en mörkare hårbotten. Hon var äldre och magrare i ansiktet, men hade utvecklats till precis den vackra kvinna som konfirmationsfotot hade utlovat.

”Har vi träffats förr?” frågade Harriet Vanger.

”Jo. Jag heter Mikael Blomkvist. Du var min barnvakt en sommar när jag var tre år gammal. Du var tolv eller tretton år.”

Det tog några sekunder innan hennes blick klarnade och Mikael såg att hon plötsligt mindes honom. Hon såg häpen ut.

”Vad vill du?”

”Harriet, jag är inte din fiende. Jag är inte här för att göra dig illa. Men vi måste prata.”

Hon vände sig till Jeff och sa åt honom att ta över och tecknade till Mikael att följa med. De promenerade ungefär 200 meter till en grupp vita canvastält i en liten träddunge. Hon pekade på en tältstol vid ett rangligt bord, hällde upp vatten i ett handfat och sköljde av sig i ansiktet innan hon torkade sig och gick in i tältet och bytte skjorta. Hon hämtade två öl från en kylväska och slog sig ned mitt emot Mikael.

”Okej. Prata då.”

”Varför skjuter ni fåren?”

”Vi har en smittsam epidemi. De flesta av de här fåren är förmodligen helt friska, men vi kan inte riskera att det sprider sig. Vi kommer att bli tvungna att nödslakta över 600 får den närmaste veckan. Så jag är inte på gott humör.”

Mikael nickade.

”Din bror körde ihjäl sig för några dagar sedan.”

”Jag hörde det.”

”Från Anita Vanger då hon ringde dig.”

Hon såg forskande på honom en lång stund. Sedan nickade hon. Hon insåg det meningslösa i att förneka självklarheter.

”Hur hittade du mig?”

”Vi avlyssnade Anitas telefon.” Mikael tyckte inte heller att det fanns orsak att ljuga. ”Jag träffade din bror några minuter innan han dog.”

Harriet Vanger rynkade ögonbrynen. Han mötte hennes blick. Sedan drog han av sig den fåniga scarf han använde, vek ned kragen och visade randen efter strypsnaran. Det var inflammerat rött och han skulle förmodligen få ett ärr till minne av Martin Vanger.

”Din bror hade hängt upp mig i en strypsnara då min partner dök upp och spöade skiten ur honom.”

Någonting tändes i Harriets ögon.

”Jag tror att det är bäst att du berättar historien från början.”

Det tog över en timme. Mikael började med att berätta vem han var och vad han arbetade med. Han beskrev hur han hade fått uppdraget av Henrik Vanger och varför det hade passat honom att bosätta sig i Hedeby. Han sammanfattade hur polisutredningen hade kört fast och berättade om hur Henrik hade bedrivit privatspaningar i alla år, övertygad om att någon i familjen hade mördat Harriet. Han startade sin dator och förklarade hur han hade hittat bilderna på Järnvägsgatan och hur han och Lisbeth hade börjat spåra en seriemördare som visade sig vara två personer.

Medan han pratade föll skymningen. Mannarna gjorde kväll, lägereldar tändes och grytor började puttra. Mikael noterade att Jeff höll sig i närheten av sin chef och höll ett misstänksamt öga på Mikael. Kocken serverade mat till Harriet och Mikael. De öppnade ytterligare varsin öl. När Mikael var färdig med sin berättelse satt Harriet tyst en stund.

”Herregud”, sa hon.

”Du missade mordet i Uppsala.”

”Jag tittade inte ens efter det. Jag var så glad att min pappa var död och att det våldet var över. Det föll mig aldrig in att Martin…” Hon tystnade. ”Jag är glad att han är död.”

”Jag förstår dig.”

”Men din berättelse förklarar inte hur ni förstod att jag var vid liv.”

”När vi hade listat ut vad som hade hänt var det inte så svårt att räkna ut resten. För att kunna försvinna måste du ha haft hjälp. Anita Vanger var din förtrogna och den enda som kunde komma i fråga. Ni hade blivit vänner och hon hade tillbringat sommaren med dig. Ni hade bott ute i Gottfrieds stuga. Om det var någon du hade anförtrott dig åt så var det hon – och hon hade just fått körkort.”

Harriet Vanger tittade på honom med neutralt ansikte.

”Och nu när du vet att jag lever, vad ska du göra nu?”

”Jag kommer att berätta för Henrik. Han förtjänar att få veta.”

”Och sedan? Du är journalist.”

”Harriet, jag tänker inte hänga ut dig. Jag har redan begått så många tjänstefel i den här soppan att Journalistförbundet förmodligen skulle utesluta mig om de kände till dem.” Han försökte skämta. ”Ett mer eller mindre spelar inte någon roll och jag vill inte förarga min gamla barnvakt.”

Hon var inte road.

”Hur många känner till sanningen?”

”Att du lever? Just nu är det bara du och jag och Anita och min partner Lisbeth. Dirch Frode känner till ungefär två tredjedelar av storyn, men han tror fortfarande att du dog på 1960-talet.”

Harriet Vanger tycktes fundera på något. Hon tittade ut i mörkret. Mikael fick åter en obehaglig känsla av att han befann sig i en utsatt situation och påminde sig att Harriet Vanger hade en hagelbössa lutad mot tältduken en halvmeter ifrån sig. Sedan ruskade han på sig och slutade fantisera. Han bytte samtalsämne.

”Men hur bar du dig åt för att bli fårfarmare i Australien? Jag har redan förstått att Anita Vanger smugglade ut dig från Hedebyön, förmodligen i bagageluckan på sin bil när bron öppnades dagen efter olyckan.”

”Jag låg faktiskt bara på golvet i baksätet med en filt över mig. Men det var ingen som tittade. Jag gick till Anita då hon kom till ön och berättade att jag måste fly. Du gissade rätt i att jag anförtrott mig åt henne. Hon hjälpte mig och hon har varit en lojal vän i alla dessa år.”

”Hur hamnade du i Australien?”

”Först bodde jag i Anitas studentrum i Stockholm några veckor innan jag lämnade Sverige. Anita hade egna pengar som hon frikostigt lånade ut. Jag fick också hennes pass. Vi var snarlika och allt jag behövde göra var att färga håret blont. I fyra år bodde jag i ett kloster i Italien – jag var inte nunna, det finns kloster där man kan hyra rum billigt för att få vara i fred och tänka. Sedan träffade jag Spencer Cochran av en slump. Han var några år äldre än jag, just färdig med sin examen i England, och luffade runt i Europa. Jag blev kär. Han med. Svårare än så var det inte. AnitaVanger gifte sig med honom 1971. Jag har aldrig ångrat mig. Han var en underbar man. Tyvärr dog han för åtta år sedan och jag blev plötsligt ägare till farmen.”

”Men passet – någon borde ha upptäckt att det fanns två Anita Vanger?”

”Nej, varför det? En svenska som heter Anita Vanger och är gift med Spencer Cochran. Om hon bor i London eller Australien spelar ingen roll. I London är hon Spencer Cochrans separerade fru. I Australien är hon hans högst närvarande fru. De samkör inte dataregister mellan Canberra och London. Dessutom fick jag snart australiensiskt pass i namnet Cochran. Arrangemanget fungerar utmärkt. Det enda som hade kunnat stjälpa storyn var om Anita själv hade velat gifta sig. Mitt äktenskap är registrerat i den svenska folkbokföringen.”