355 500 произведений, 25 200 авторов.

Электронная библиотека книг » Stieg Larsson » Män som hatar kvinnor » Текст книги (страница 1)
Män som hatar kvinnor
  • Текст добавлен: 10 октября 2016, 02:37

Текст книги "Män som hatar kvinnor"


Автор книги: Stieg Larsson


Жанр:

   

Триллеры


сообщить о нарушении

Текущая страница: 1 (всего у книги 34 страниц)

Stieg Larsson
Män som hatar kvinnor

PROLOG
Fredag 1 november

Det hade blivit en årligen återkommande händelse. Mottagaren av blomman fyllde nu åttiotvå år. När blomman anlänt öppnade han paketet och plockade bort presentpapperet. Därefter lyfte han telefonluren och slog numret till en före detta kriminalkommissarie som efter pensionen bosatt sig vid Siljan. De två männen var inte bara jämngamla, de var födda på samma dag – vilket i sammanhanget fick betraktas som något av en ironi. Kommissarien, som visste att samtalet skulle komma efter postutdelningen vid elvatiden på morgonen, drack kaffe medan han väntade. Detta år ringde telefonen redan halv elva. Han lyfte luren och sa hej utan att presentera sig.

”Den har kommit.”

”Vad är det i år?”

”Jag vet inte vad det är för blomma. Jag ska få den identifierad. Den är vit.”

”Inget brev, förmodar jag?”

”Nej. Inget annat än blomman. Ramen är densamma som i fjol. En sådan där billig ram man monterar själv.”

”Poststämpel?”

”Stockholm.”

”Handstil?”

”Som alltid, textat med versaler. Raka och prydliga bokstäver.”

Därmed var ämnet uttömt och de satt tysta i vardera änden av linjen i någon minut. Den pensionerade kommissarien lutade sig tillbaka vid köksbordet och sög på sin pipa. Han visste dock att han inte längre förväntades ställa någon förlösande eller knivskarpt intelligent fråga som kunde kasta nytt ljus över ärendet. Den tiden var sedan många år förbi och samtalet mellan de två åldrade männen hade närmast karaktären av en ritual kring ett mysterium som ingen annan människa i hela världen hade minsta intresse av att lösa.

Dess latinska namn var Leptospermum (Myrtaceae) rubinette. Det var en föga imponerande buskväxt med små ljunglika blad och en två centimeter stor vit blomma med fem kronblad. Den var ungefär tolv centimeter hög.

Växtens ursprung var Australiens bush och bergstrakter, där den kunde återfinnas i kraftiga grästuvor. I Australien kallades den för Desert Snow. Senare skulle en expert vid en botanisk trädgård i Uppsala konstatera att det var en ovanlig växt, som sällan odlades i Sverige. I sitt utlåtande skrev botanikern att växten var besläktad med Rosenmyrten, och att den ofta förväxlades med den betydligt vanligare kusinen Leptospermum scoparium,som växte i överflöd i Nya Zeeland. Skillnaden, enligt experten, bestod i att Rubinettehade ett litet antal mikroskopiskt små rosa punkter i spetsen av kronbladen som gav blomman en svagt rosa nyans.

Rubinettevar på det hela taget en förbluffande anspråkslös blomma. Den saknade kommersiellt värde. Den hade inga kända medicinska egenskaper och den kunde inte framkalla hallucinogena upplevelser. Den kunde inte ätas, den var oanvändbar som krydda och värdelös vid tillverkning av växtfärger. Däremot hade den en viss betydelse för Australiens urinvånare, aboriginerna, som traditionellt betraktade trakten och floran kring Ayers Rock som helig. Blommans enda syfte i tillvaron tycktes följaktligen vara att behaga omgivningen med sin nyckfulla skönhet.

I sitt utlåtande konstaterade Uppsalabotanikern att om Desert Snowvar ovanlig i Australien så var den direkt sällsynt i Skandinavien. Hon hade själv aldrig sett något exemplar, men efter att ha rådfrågat kollegor visste hon att det hade gjorts försök att introducera plantan vid en trädgård i Göteborg, och att det kunde tänkas att den på olika håll odlades privat av blomentusiaster och amatörbotaniker med egna små växthus. Orsaken till att den var svår att odla i Sverige var att den fordrade ett milt och torrt klimat och måste stå inomhus under vinterhalvåret. Den var olämplig i kalkhaltig mark och krävde bevattning underifrån, direkt till roten. Den krävde handlag.

Detta att det var en sällsynt blomma i Sverige borde teoretiskt sett göra det lättare att spåra just detta exemplars ursprung, men i praktiken var det en omöjlig uppgift. Det fanns inga register att slå i eller licenser att granska. Det fanns ingen som visste hur många privata odlare som överhuvudtaget gett sig på att försöka driva fram en så svårodlad blomma – det kunde handla om allt från någon enstaka till flera hundra blomentusiaster med tillgång till frön eller plantor. Dessa kunde ha köpts privat eller via postorder från någon annan odlare eller botanisk trädgård var som helst i Europa. Den kunde till och med ha hämtats direkt vid någon resa till Australien. Att identifiera just dessa odlare bland de miljoner svenskar som har ett litet växthus eller en blomkruka i ett vardagsrumsfönster var med andra ord en hopplös uppgift.

Den var bara en i raden av mystifierande blommor som alltid anlände i en vadderad brevpåse den 1 november. Arten varierade varje år, men det var vackra och oftast relativt sällsynta blommor. Som alltid var blomman pressad, omsorgsfullt monterad på akvarellpapper och placerad bakom glas i en enkel ram i formatet 29 x 16 centimeter.

Mysteriet med blommorna hade aldrig varit känt i massmedia eller bland allmänheten utan endast inom en begränsad krets. Tre decennier tidigare hade blommans årliga ankomst blivit föremål för analyser – på Statens Kriminaltekniska Laboratorium, bland fingeravtrycksexperter och grafologer, bland kriminalutredare och i en grupp släktingar och vänner till mottagaren. Nu bestod dramats aktörer av endast tre personer: det åldrade födelsedagsbarnet, den pensionerade polisen och så förstås den okände person som hade skickat presenten. Eftersom åtminstone de två förstnämnda befann sig i en så pass respektabel ålder att det var hög tid att förbereda sig för det ofrånkomliga, skulle kretsen av intresserade dessutom snart komma att minska.

Den pensionerade polisen var en luttrad veteran. Han skulle aldrig glömma sitt allra första ingripande som bestod i att finka en våldsam och gravt berusad ställverksmaskinist innan denne ställde till med elände för sig själv eller någon annan. Under sin karriär hade han burat in tjuvjägare, hustrumisshandlare, bedragare, biltjuvar och rattonyktra. Han hade träffat inbrottstjuvar, rånare, langare, våldtäktsmän och åtminstone en mer eller mindre sinnessjuk dynamitard. Han hade varit delaktig i nio mord– eller dråputredningar. Fem av dessa hade varit av den arten att dråparen själv ringt polisen och full av ruelse erkänt att han slagit ihjäl sin fru eller bror eller någon annan närstående. Tre utredningar hade varit spaningsmord; två som hade lösts efter några dygn och ett med bistånd av rikskriminalen efter två år.

Det nionde var polisiärt löst, det vill säga utredarna visste vem som var mördaren men bevisningen var så svag att åklagaren hade beslutat att låta fallet vila. Ärendet hade till kommissariens förtrytelse så småningom preskriberats. Men på det hela taget kunde han se tillbaka på en imponerande karriär och borde känna sig nöjd med vad han åstadkommit.

Han var allt annat än nöjd.

För kommissarien var Fallet med de pressade blommornaen kvarhängande tagg – det återstående olösta, frustrerande ärende som han hade ägnat ojämförligt mest tid åt.

Situationen var dubbelt befängd eftersom han efter bokstavligen tusentals timmars grubblerier både i och utanför tjänsten inte ens med säkerhet kunde avgöra om ett brott alls hade begåtts.

De bägge männen visste att den person som monterat blomman hade använt handskar, och att det inte skulle finnas något fingeravtryck på vare sig ramen eller glaset. De visste att det skulle vara omöjligt att spåra avsändaren. De visste att ramen kunde köpas i fotoaffärer eller pappershandlar hela världen över. Det fanns helt enkelt inga spaningsuppslag att följa. Och poststämpeln hade varierat; oftast var den från Stockholm, men tre gånger från London, två från Paris, två från Köpenhamn, en gång från Madrid, en från Bonn och en gång, mest mystifierande, från Pensacola, USA. Medan alla övriga städer var kända huvudstäder hade Pensacola varit så obekant att kommissarien varit tvungen att leta upp staden i en atlas.

När de hade sagt adjö satt det åttiotvååriga födelsedagsbarnet stilla en lång stund och betraktade den vackra men betydelselösa australiensiska blomman som han ännu inte kände till namnet på. Sedan lyfte han blicken till väggen ovanför skrivbordet. Där hängde fyrtiotre pressade blommor inom glas och ram i fyra rader om tio blommor vardera och en oavslutad rad med fyra tavlor. I den översta raden saknades en tavla. Plats nummer nio gapade tom. Desert Snow skulle bli tavla nummer fyrtiofyra.

För första gången skedde dock något som bröt mönstret från tidigare år. Helt plötsligt och utan förvarning började han gråta. Han blev själv förvånad över detta plötsliga känsloutbrott efter nästan fyrtio år.

DEL 1: INCITAMENT
20 december till 3 januari

18 procent av kvinnorna i Sverige har någon gång blivit hotad av en man


KAPITEL 1: Fredag 20 december

Rättegången var ofrånkomligt över och allt som kunnat sägas hade redan sagts. Att han skulle fällas hade han inte för en sekund tvivlat på. Den skriftliga domen hade släppts klockan tio på fredagsmorgonen och nu återstod endast en slutsummering från de reportrar som väntade i korridoren utanför tingsrätten.

Mikael Blomkvist såg dem genom dörröppningen och dröjde på steget någon sekund. Han ville inte diskutera domslutet som han just hade hämtat, men frågorna var oundvikliga och han – om någon – visste att de måste ställas och besvaras. Så känns det att vara en brottsling, tänkte han. På fel sida om mikrofonen.Han sträckte besvärat på sig och försökte tvinga fram ett leende. Reportrarna log tillbaka och nickade vänligt, nästan generat mot honom.

”Låt se… Aftonbladet, Expressen, TT, TV4 och… var är du ifrån… jaså Dagens Industri. Jag måste ha blivit kändis”, konstaterade Mikael Blomkvist.

”Ge oss ett pratminus, Kalle Blomkvist”, sa reportern från den ena kvällstidningen.

Mikael Blomkvist, vars fullständiga namn råkade vara Carl Mikael Blomkvist, tvingade sig som alltid att inte himla med ögonen då han hörde smeknamnet. En gång, tjugo år tidigare, då han var tjugotre år gammal och precis hade börjat arbeta som journalist på sitt första sommarvikariat, hade Mikael Blomkvist utan egen förskyllan råkat avslöja en liga med bankrånare som under två års tid hade gjort fem uppmärksammade stötar. Att det var samma liga vid samtliga tillfällen rådde det ingen tvekan om; deras specialitet var att köra in i små samhällen och med militär precision råna en eller två banker åt gången. De var maskerade med latexmasker från Walt Disneys värld och döptes med en inte helt obegriplig polislogik till Kalle Anka-ligan. Tidningarna döpte dock om dem till Björnligan, vilket lät lite mer seriöst med tanke på att de vid två tillfällen hänsynslöst och till synes utan omsorg om människors väl och ve hade skjutit varningsskott och hotat förbipasserande eller alltför nyfikna.

Den sjätte stöten skedde mot en bank i Östergötland mitt under högsommaren. En reporter på lokalradion råkade befinna sig i banken just när rånet ägde rum och reagerade enligt tjänstemanualen. Så fort rånarna lämnat banken gick han till en telefonautomat och ringde in nyheten till direktsändning.

Mikael Blomkvist tillbringade några dagar med en kvinnlig bekant i hennes föräldrars sommarstuga i närheten av Katrineholm. Exakt varför han gjorde kopplingen kunde han inte redogöra för ens då polisen frågade honom, men i samma ögonblick som han lyssnade på nyheterna kom han att tänka på ett gäng med fyra grabbar i en sommarstuga några hundra meter längre bort. Han hade sett dem några dagar tidigare då de hade spelat badminton ute på tomten och han hade promenerat förbi med sin väninna på väg till en glasskiosk.

Allt han hade sett var fyra blonda och vältränade unga män i shorts och med bar överkropp. De var uppenbarligen kroppsbyggare och det hade varit något med de badmintonspelande unga männen som gjort att han tittat en extra gång – möjligen var det att matchen skedde i stekhett solgass med något som han uppfattade som våldsamt fokuserad energi. Det såg inte ut som något tidsfördriv, vilket hade fått Mikael att lägga märke till dem.

Det fanns ingen rationell anledning att misstänka dem för att vara bankrånare, men likafullt hade han tagit en promenad och slagit sig ned på en kulle där han hade utsikt över stugan, och där han kunde konstatera att det verkade tomt för ögonblicket. Det dröjde ungefär fyrtio minuter innan grabbgänget körde in och parkerade en Volvo på tomten. Gänget tycktes ha bråttom och släpade på var sin sportbag, vilket i sig inte behövde betyda att de gjort något annat än varit och badat någonstans. Men en av dem gjorde en tur tillbaka till bilen och plockade ut ett föremål som han snabbt täckte med en sportjacka, och till och med från sin relativt avlägsna observationspost kunde Mikael konstatera att det var en hederlig gammal AK4 av precis det slag han själv nyligen varit gift med under ett års militärtjänst. Han ringde följaktligen polisen och berättade om sin iakttagelse. Det blev upptakten till en tre dygn lång och intensivt mediabevakad belägring av sommarstugan, med Mikael på första parkett och med ett rejält tilltaget frilansarvode från den ena kvällstidningen. Polisen etablerade sitt högkvarter i en husvagn på tomten till sommarstugan där Mikael bodde.

Björnligans fall gav Mikael precis den stjärnstatus han som ung journalist behövde i branschen. Berömmelsens baksida var att den andra kvällstidningen inte kunde avhålla sig från att sätta rubriken Kalle Blomkvist löste fallet. Den raljerande texten var skriven av en äldre kvinnlig kolumnist och innehöll ett dussin hänvisningar till Astrid Lindgrens unge detektiv. Till råga på allt hade tidningen illustrerat med en kornig bild där Mikael med halvöppen mun och pekfingret höjt tycktes stå och ge en uniformerad polis instruktioner av något slag. I själva verket hade han pekat ut vägen till stugans utedass.

Det spelade ingen roll att Mikael Blomkvist aldrig i hela sitt liv använt tilltalsnamnet Carl eller någonsin undertecknat en text med namnet Carl Blomkvist. Från den stunden var han till sin förtvivlan känd bland journalistkollegor som Kalle Blomkvist– ett epitet uttalat med spefull retsamhet, inte ovänligt men heller aldrig riktigt vänligt. Astrid Lindgren i all ära – han älskade böckerna men avskydde smeknamnet. Det tog honom flera år och långt tyngre journalistiska meriter innan epitetet började blekna bort, och fortfarande ryggade han varje gång namnet användes i hans närhet.

Så han log fridsamt och tittade kvällstidningen i ögonen.

”Äsch, hitta på något. Du brukar ju alltid fantisera ihop dina texter.”

Tonen var inte otrevlig. De var alla mer eller mindre bekanta med varandra och Mikaels värsta kritiker hade avstått från att närvara. Han hade tidigare arbetat ihop med en av dem och på en fest några år tidigare hade han nästan lyckats ragga upp en annan – Hon från TV4.

”Du fick på skallen ordentligt därinne”, konstaterade Dagens Industri, som tydligen skickat en ung vikarie.

”Javars”, erkände Mikael. Något annat kunde han knappast påstå.

”Hur känns det?”

Trots allvaret kunde varken Mikael eller de äldre journalisterna låta bli att dra på munnen åt följdfrågan. Mikael bytte ett ögonkast med TV4. Hur känns det, den fråga som Seriösa Journalister i alla tider påstått vara den enda som Fåniga Sportreportrar någonsin klarat av att ställa till den Andfådde Idrottsmannen på andra sidan målsnöret. Men sedan blev han allvarlig igen.

”Jag kan naturligtvis bara beklaga att domstolen inte kom till en annan slutsats”, svarade han lite formellt.

”Tre månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. Det är kännbart”, sa Hon från TV4.

”Jag överlever.”

”Kommer du att be Wennerström om ursäkt? Ta i hand?”

”Nej, det tror jag knappast. Min uppfattning om herr Wennerströms affärsmoral har inte förändrats nämnvärt.”

”Så du hävdar fortfarande att han är en skurk?” frågade Dagens Industrisnabbt.

Det låg ett pratminus med en potentiellt förödande rubrik bakom frågan och Mikael hade kunnat halka på bananskalet om inte reportern signalerat faran genom att skjuta fram mikrofonen lite för ivrigt. Han funderade på svaret några sekunder.

Domstolen hade just fastställt att Mikael Blomkvist ärekränkt finansmannen Hans-Erik Wennerström. Han hade dömts för förtal. Rättegången var avslutad och han hade inga planer på att överklaga. Men vad skulle hända om han oförsiktigt upprepade sina påståenden redan på domstolstrappan? Mikael beslutade sig för att han inte ville ta reda på svaret.

”Jag ansåg att jag hade goda skäl att publicera de uppgifter som jag hade. Domstolen tyckte annorlunda och jag måste naturligtvis acceptera att den juridiska processen haft sin gång. Nu ska vi på redaktionen diskutera domslutet ordentligt innan vi bestämmer vad vi ska göra. Mer än så finns inte att tillägga.”

”Men du glömde bort att man som journalist faktiskt måste kunna belägga sina påståenden”, sa Hon från TV4 med en antydan till skärpa i rösten. Påståendet kunde knappast förnekas. De hade varit goda vänner. Hennes ansikte var neutralt men Mikael tyckte sig kunna urskilja en antydan till besviket avståndstagande i hennes ögon.

Mikael Blomkvist stannade kvar och besvarade frågor i ytterligare några plågsamma minuter. Den fråga som låg outtalad i luften men som ingen reporter kom sig för att ställa – kanske därför att det var så generande obegripligt – var hur Mikael hade kunnat skriva en text som så fullständigt saknade substans. Reportrarna på plats, undantaget vikarien på Dagens Industri, var alla veteraner med bred yrkesbakgrund. För dem låg svaret på frågan bortom det begripligas gräns.

TV4 ställde honom utanför dörren till rådhuset och drog sina frågor separat framför kameran. Hon var vänligare än vad han förtjänade och det blev tillräckligt många pratminus för att alla reportrar skulle bli nöjda. Storyn skulle resultera i rubriker – det var oundvikligt – men han tvingade sig att komma ihåg att det faktiskt inte var årets största mediehändelse det handlade om. Reportrarna hade fått det de ville ha och drog sig tillbaka till sina respektive redaktioner.

Han hade tänkt promenera, men det var en blåsig decemberdag och han var redan nedkyld efter intervjun. Det var då han stod ensam på trappan till rådhuset som han höjde blicken och såg William Borg kliva ur sin bil, där han suttit medan intervjun pågått. Deras ögon möttes, sedan log William Borg.

”Det var värt att komma hit bara för att få se dig med det där papperet i handen.”

Mikael svarade inte. William Borg och Mikael Blomkvist hade känt varandra i femton år. De hade en gång arbetat ihop som vikarierande ekonomireportrar på en morgontidning. Det kanske berodde på bristande personkemi, men där hade en livslång ovänskap grundlagts. Borg hade i Mikaels ögon varit en usel reporter och en jobbig, småaktigt hämndlysten människa som trakasserade omgivningen med korkade skämt och uttalade sig nedsättande om äldre, och följaktligen mer erfarna, reportrar. Han tycktes särskilt ogilla äldre kvinnliga reportrar. De hade haft ett första gräl som följts av ytterligare tjafs till dess att motsättningen blivit personlig.

Genom åren hade Mikael och William Borg stött ihop med jämna mellanrum, men det var först i slutet av 1990-talet som de hade blivit riktiga ovänner. Mikael hade skrivit en bok om ekonomijournalistik och citerat flitigt ur en mängd korkade artiklar som hade Borgs signatur. I Mikaels version hade Borg framstått som en viktigpetter som fått de allra flesta fakta om bakfoten och skrivit hyllningsartiklar till dot.com-företag som strax var på väg att gå under. Borg hade inte uppskattat Mikaels analys och vid ett slumpartat möte på en krog på Söder hade de nästan råkat i handgemäng. I samma veva hade Borg lämnat journalistiken och han arbetade nu som informatör för en väsentligt högre lön på ett företag som till råga på allt ingick i industrimannen Hans-Erik Wennerströms intressesfär.

De tittade på varandra en lång stund innan Mikael vände på klacken och gick därifrån. Det var så typiskt Borg att åka till rådhuset bara för att ställa sig och gapskratta.

När han var på väg därifrån bromsade just buss 40 in och han hoppade på mest för att komma bort från platsen. Han klev av vid Fridhemsplan och stod obeslutsam kvar vid hållplatsen, fortfarande med domen i handen. Slutligen bestämde han sig för att promenera över till Kafé Annavid garagenedfarten till polishuset.

Mindre än en halv minut efter att han hade beställt en caffe latte och en smörgås började lunchnyheterna på radion. Storyn kom på tredje plats, efter en självmordsbombare i Jerusalem och nyheten att regeringen tillsatt en kommission för att utreda en ny påstådd kartellbildning inom byggindustrin.


Journalisten Mikael Blomkvist på tidskriften Millennium dömdes på fredagsmorgonen till tre månaders fängelse för grovt förtal av industrimannen Hans-Erik Wennerström. Det var i en uppmärksammad artikel tidigare i år om den så kallade Minosaffären som Blomkvist hävdade att Wennerström använt statliga medel, avsedda för industriinvesteringar i Polen, till vapenaffärer. Mikael Blomkvist dömdes även att betala 150 000 kronor i skadestånd. I en kommentar säger Wennerströms advokat Bertil Camnermarker att hans klient är nöjd med domen. Det är ett synnerligen grovt fall av förtal, sa han.

Domen var tjugosex sidor lång. Den redogjorde för sakskälen till varför Mikael befunnits skyldig till femton fall av grovt förtal av affärsmannen Hans-Erik Wennerström. Mikael konstaterade att var och en av de åtalspunkter han fällts för kostade tiotusen kronor och sex dagars fängelse. Exklusive rättegångskostnader och hans eget advokatarvode. Han orkade inte ens börja fundera över var notan skulle sluta, men konstaterade också att det kunde ha varit värre; rätten hade valt att fria honom på sju punkter.

I takt med att han läste formuleringarna i domen infann sig en allt tyngre och allt obehagligare känsla i magtrakten. Det förvånade honom. Redan när rättegången inletts hade han vetat att om inte ett mirakel inträffade så skulle han bli fälld. Vid det laget hade det inte rått någon tvekan om den saken och han hade försonats med tanken. Han hade suttit av de två rättegångsdagarna tämligen obekymrat och i elva dagar hade han också, utan att känna något särskilt, väntat på att domstolen skulle tänka färdigt och formulera den text han nu höll i handen. Det var först nu, då processen var över, som obehaget sköljde över honom.

När han tog en tugga tycktes brödet svälla i munnen. Han fick svårt att svälja och sköt smörgåsen åt sidan.

Det var första gången som Mikael Blomkvist hade blivit dömd för något brott – första gången han överhuvudtaget hade varit misstänkt eller åtalad för någonting. Jämförelsevis var domslutet en bagatell. Ett lättviktsbrott. Det handlade trots allt inte om väpnat rån, mord eller våldtäkt. Ekonomiskt sett var domen dock kännbar. Millenniumvar inte medievärldens flaggskepp med obegränsade tillgångar – tidskriften levde på marginalerna – men domen innebar heller inte en katastrof för den. Problemet var att Mikael var en av Millenniumsdelägare samtidigt som han, idiotiskt nog, både var skribent och tidskriftens ansvarige utgivare. Skadeståndet, 150 000 kr, tänkte Mikael betala ur egen ficka, vilket i stort sett skulle utplåna hans sparkapital. Tidningen svarade för rättegångskostnaderna. Med klok hushållning skulle det ordna sig.

Han reflekterade över att möjligen sälja bostadsrätten, vilket skulle svida i skinnet. I slutet av det glada 1980-talet, under en period då han faktiskt hade haft fast anställning och relativt god inkomst, hade han sett sig om efter en permanent bostad. Han hade sprungit på lägenhetsvisningar och ratat det mesta innan han snubblat över en vindsvåning på 65 kvadrat precis i början av Bellmansgatan. Den föregående ägaren hade börjat inreda den till en beboelig bostad men hade plötsligt fått jobb på något dot.com-företag utomlands och Mikael hade kunnat köpa renoveringsobjektet billigt.

Mikael hade ratat inredningsarkitektens skisser och själv avslutat arbetet. Han lade pengarna på att fixa badrum och kök och struntade i resten. Istället för att lägga parkettgolv och smälla upp innerväggar till en planerad tvåa slipade han vindsplankorna, målade kalkfärg direkt på de grova originalväggarna och täckte de värsta skavankerna med ett par akvareller av Emanuel Bernstone. Resultatet blev en helt öppen lägenhetslösning, med en sovavdelning bakom en bokhylla och matplats och vardagsrum intill ett litet barkök. Lägenheten hade två fönster i vindskupor och ett gavelfönster med utsikt över takåsarna mot Riddarfjärden och Gamla stan. Han såg en glipa vatten vid Slussen och hade utsikt mot Stadshuset. I dagsläget skulle han inte ha råd med en sådan lägenhet och han ville gärna behålla den.

Men att han kanske riskerade att förlora lägenheten var ingenting i jämförelse med att han yrkesmässigt hade gått på en rejäl snyting, vars skadeverkningar det skulle ta lång tid att reparera. Om de överhuvudtaget kunde repareras.

Det handlade om förtroende. Under överskådlig framtid skulle många redaktörer tveka att publicera en historia med hans byline. Han hade fortfarande tillräckligt många vänner i branschen som skulle acceptera att han fallit offer för otur och tillfälligheter, men han hade inte längre råd att begå minsta misstag.

Det som sved mest var dock förödmjukelsen.

Han hade haft alla trumf på hand men likafullt förlorat mot en halvgangster i Armanikostym. En fähund till börsklippare. En yuppie med en kändisadvokat som flinat sig igenom hela rättegången.

Hur fan hade det kunnat gå så snett?

Wennerströmaffären hade börjat så lovande i sittbrunnen på en gul Mälar-30 på midsommarafton ett och ett halvt år tidigare. Alltsammans hade varit en slump som hade sitt upphov i att en före detta journalistkollega, numera informationsnisse på landstinget, velat imponera på sin nya flickvän och obetänksamt hyrt en Scampi för några dagars oplanerad men romantisk skärgårdssegling. Flickvännen, nyligen avflyttad från Hallstahammar för att studera i Stockholm, hade efter visst motstånd låtit sig övertalas, med förbehållet att även hennes syster och systerns pojkvän skulle få följa med. Ingen i trion från Hallstahammar hade någonsin tidigare suttit i en segelbåt. Problemet var bara att även informationsnissen var mer entusiastisk än erfaren som seglare. Tre dagar före avfärd hade han desperat ringt Mikael och övertalat honom att följa med som femte och navigationskunnig besättningsman.

Mikael hade först ställt sig kallsinnig till förslaget, men fallit till föga inför löftet om några dagars avkoppling i skärgården med, som det hette, god mat och trevligt sällskap. Av dessa förespeglingar blev dock intet och seglatsen hade utvecklats till en långt värre katastrof än han kunnat föreställa sig. De hade seglat den vackra men föga dramatiska rutten från Bullandö upp genom Furusundsleden i knappa fem sekundmeter, ändå hade informationsnissens nya flickvän omedelbart blivit sjösjuk. Hennes syster hade börjat gräla med sin pojkvän, och ingen av dem visade något intresse för att vilja lära sig minsta lilla om segling. Det stod snart klart att det var Mikael som förväntades sköta båten medan övriga kom med välvilliga men huvudsakligen meningslösa råd. Efter första övernattningen i en vik på Ängsö hade han varit beredd att lägga till i Furusund och ta bussen hem. Det var endast desperata vädjanden från informationsnissen som hade fått honom att stanna kvar ombord.

Vid tolvtiden nästa dag, tillräckligt tidigt för att det fortfarande skulle finnas några få lediga platser, hade de förtöjt vid gästbryggan på Arholma. De hade brassat mat och precis ätit lunch när Mikael noterade en gul M-30 i plast som gled in i viken på bara storseglet. Båten gjorde en stillsam lov medan skepparen spanade efter en plats vid bryggan. Mikael kastade en blick omkring sig och konstaterade att utrymmet mellan deras Scampi och en H-båt på styrbords sida förmodligen var det enda hålet, och det skulle nätt och jämnt räcka för den smala M-30:n. Han reste sig i aktern och pekade; skepparen på M-30:n höjde handen till tack och girade upp mot bryggan. En ensamseglare som inte tänkte besvära sig med att dra igång motorn, noterade Mikael. Han hörde rasslet från ankarkättingen och några sekunder därefter gick storen ned, medan skepparen rörde sig som en skållad råtta för att lägga rodret rakt i hålet och samtidigt ordna en tamp i fören.

Mikael klev upp på relingen och höll ut en hand för att markera att han kunde ta emot. Nykomlingen gjorde en sista kursändring och gled perfekt fram till aktern på Scampin, nästan helt utan fart. Det var först i det ögonblick då nykomlingen skickade tampen till Mikael som de kände igen varandra och brast ut i förtjusta leenden.

”Hej Robban”, sa Mikael. ”Varför använder du inte motorn så slipper du skrapa färgen av alla båtar i hamn.”

”Hej Micke. Jag tyckte väl att det var något bekant över dig. Motorn skulle jag gärna använda om jag bara kunde få igång den. Eländet dog ute vid Rödlöga för två dagar sedan.”

De skakade hand över relingen.

En evighet tidigare, på Kungsholmens gymnasium på 1970-talet, hade Mikael Blomkvist och Robert Lindberg varit vänner, till och med mycket goda vänner. Som så ofta sker med gamla skolkamrater hade vänskapen upphört efter examensdagen. De hade gått skilda vägar och träffats knappt ett halvdussin gånger de senaste tjugo åren. När de nu oväntat möttes på Arholma brygga hade de inte setts på åtminstone sju eller åtta år. Nu granskade de nyfiket varandra. Robert var brunbränd med tovigt hår och två veckors skäggstubb.

Mikael kände sig plötsligt på avsevärt bättre humör. När informationsnissen och hans enfaldiga sällskap gått upp för att dansa runt midsommarstången vid handelsboden på andra sidan ön hade han blivit sittande med sill och nubbe i sittbrunnen på M-30:n och pratat strunt med skolkamraten.

Någon gång på kvällen, sedan de hade gett upp kampen mot de ökända Arholmamyggen och flyttat ned i ruffen, och efter ett betydande antal nubbar, hade samtalet förvandlats till ett kamratligt munhuggande om moral och etik i affärsvärlden. Bägge hade de valt karriärer som i någon bemärkelse fokuserade på rikets finanser. Robert Lindberg hade gått från gymnasiet till Handelshögskolan och in i bankvärlden. Mikael Blomkvist hade hamnat på journalisthögskolan och ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att avslöja tvivelaktiga affärer inom just bank– och affärsvärlden. Samtalet började kretsa kring det moraliskt riktiga i vissa fallskärmsavtal som utlösts under 1990-talet. Efter att tappert ha försvarat några av de mest uppmärksammade fallskärmarna hade Lindberg ställt ned glaset och motvilligt konstaterat att det nog dolde sig en och annan korrumperad fähund i affärsvärlden, trots allt. Han hade tittat på Mikael med plötsligt allvarliga ögon.


    Ваша оценка произведения:

Популярные книги за неделю