Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 13 (всего у книги 34 страниц)

”Nej, jag tycker inte det är särskilt kul att bli knullad i ändan – men vad fan har du med det att göra?”

Det var enda gången hon hade brusat upp i Bjurmans sällskap. Hon var medveten om hur hennes blick kunde uppfattas och hade tittat ned i golvet för att ögonen inte skulle förråda hennes känslor. När hon åter tittat på honom hade han flinat från andra sidan skrivbordet. Lisbeth Salander hade med ens vetat att hennes liv skulle ta en dramatisk vändning. Hon lämnade advokat Bjurman med en känsla av äckel. Hon hade varit oförberedd. Palmgren skulle aldrig ha kommit på tanken att ställa sådana frågor, däremot hade han alltid varit tillgänglig om hon hade velat diskutera något. Vilket hon sällan utnyttjat.

Bjurman var en serious Pain in the Assoch han var – insåg hon – på väg att uppgraderas till ett Major Problem.

KAPITEL 11: Lördag 1 februari – Tisdag 18 februari

Under de korta timmar som det var ljust på lördagen gick Mikael och Erika en promenad förbi stughamnen längs vägen mot Östergården. Trots att Mikael hade bott på Hedebyön en månad hade han aldrig tidigare promenerat inåt ön; kyla med omväxlande snöstormar hade effektivt avskräckt från sådana övningar. Men lördagen var solig och behaglig, precis som om Erika hade tagit med sig en antydan till vårväder bortåt horisonten. Det var bara 5 grader kallt. Vägen kantades av meterhöga plogkanter. Så fort de lämnat stugområdet var de inne i tät granskog och Mikael överraskades av att Söderberget ovanför stugorna var betydligt högre och mer otillgängligt än vad det såg ut att vara från byn. Han reflekterade under bråkdelen av en sekund över hur många gånger Harriet Vanger hade lekt där som barn, men slog därefter bort henne ur tankarna. Efter någon kilometer upphörde skogen tvärt vid ett stängsel där hemmanet Östergården började. De kunde se en vit träbyggnad och en stor röd ladugård. De avstod från att gå upp på gården och vände tillbaka samma väg.

När de passerade uppfarten till Vangerska gården knackade Henrik Vanger kraftigt på fönstret på övervåningen och vinkade bestämt att de skulle komma upp. Mikael och Erika tittade på varandra.

”Vill du träffa en industrilegend?” frågade Mikael.

”Bits han?”

”Inte på lördagar.”

Henrik Vanger tog emot i dörren till arbetsrummet och skakade hand.

”Jag känner igen er. Ni måste vara fröken Berger”, hälsade han. ”Mikael har inte sagt ett ord om att ni tänkte besöka Hedeby.”

En av Erikas mest framträdande egenskaper var hennes förmåga att omedelbart knyta vänskapsband med de mest olika individer. Mikael hade sett henne koppla på sin charm på femåriga pojkar, som inom tio minuter var fullt beredda att överge sin mamma. Gubbar på åttio plus tycktes inte utgöra något undantag. Hennes skrattgropar var bara aptitretare. Efter två minuter ignorerade Erika och Henrik Vanger fullständigt Mikael och pladdrade på som om de känt varandra sedan barnsben – nåja, med tanke på åldersskillnaden åtminstone sedan Erikas barnsben.

Erika inledde med att ogenerat banna Henrik Vanger för att han lurat ut hennes ansvarige utgivare till obygden. Den gamle replikerade med att så vitt han kunde förstå av diverse pressmeddelanden hade hon redan avskedat honom, och om hon inte redan gjort det så vore det kanske hög tid att lätta på ballasten på redaktionen. Erika övervägde påståendet under en konstpaus och granskade Mikael med ett kritiskt öga. I vilket fall, konstaterade Henrik Vanger, så skulle förmodligen en tids rustikt lantliv enbart göra unge herr Blomkvist gott. Detta höll Erika med om.

Under fem minuter diskuterade de hans tillkortakommanden i högst retfulla ordalag. Mikael lutade sig tillbaka och låtsades förnärmad, men rynkade pannan då Erika gjorde några kryptiska, dubbelbottnade kommentarer som eventuellt kunde anspela på hans brister som journalist, men lika gärna på bristande sexuella förmågor. Henrik Vanger lade huvudet bakåt och gapskrattade.

Mikael häpnade; kommentarerna var bara skämt, men han hade inte tidigare upplevt Henrik Vanger så ledig och avslappnad. Han såg plötsligt framför sig hur en femtio år yngre – äsch, trettio år yngre – Henrik Vanger måste ha varit en charmerande förförare och attraktiv kvinnokarl. Han hade aldrig gift om sig. Det måste ha funnits kvinnor som korsat hans väg, men i snart ett halvsekel hade han förblivit ungkarl.

Mikael tog en klunk kaffe och spetsade öronen igen då han insåg att samtalet plötsligt hade blivit allvarligt och handlade om Millennium.

”Jag har förstått på Mikael att ni har problem med tidningen.” Erika sneglade på Mikael. ”Nej, han har inte diskuterat era interna göranden och låtanden, men man måste vara både blind och döv för att missa att er tidning precis som Vangerföretagen befinner sig i utförsbacke.”

”Vi kommer nog att reda upp situationen”, svarade Erika försiktigt.

”Det tvivlar jag på”, replikerade Henrik Vanger.

”Varför det?”

”Låt oss se, hur många anställda har ni, sex? En upplaga på 21 000 som kommer en gång i månaden, tryck och distribution, lokaler… Ni behöver en årsomsättning på säg 10 miljoner. Ungefär hälften av den summan måste vara annonsintäkter.”

”Och?”

”Hans-Erik Wennerström är en långsint och småsint djävul som inte lär glömma er i första taget. Hur många annonsörer har ni förlorat de senaste månaderna?”

Erika satt avvaktande och iakttog Henrik Vanger. Mikael kom på sig själv med att hålla andan. Vid de tillfällen då han och den gamle hade berört ämnet Millenniumhade det handlat om antingen retfulla kommentarer eller situationen för tidningen i förhållande till Mikaels förmåga att göra ett fullgott arbete i Hedestad. Mikael och Erika var medgrundare av och delägare i tidningen men det var uppenbart att Vanger nu enbart vände sig till Erika, som en chef till en annan. Det skickades signaler mellan dem som Mikael inte kunde förstå eller tolka, vilket möjligen hade att göra med att han i grunden var en fattig arbetargrabb från Norrland och hon en överklassflicka med anrik internationell stamtavla.

”Kan jag få lite mer kaffe?” frågade Erika. Henrik Vanger serverade omedelbart. ”Okej, du har gjort din hemläxa. Vi blöder. Sedan då?”

”Hur länge?”

”Ett halvår har vi på oss att vända. Max åtta nio månader. Men vi har helt enkelt inte tillräckligt med kapital för att klara oss längre än så.”

Den gamles ansikte var outgrundligt då han tittade ut genom fönstret. Kyrkan stod fortfarande kvar.

”Visste ni att jag var tidningsägare en gång i tiden?”

Både Mikael och Erika skakade på huvudet. Henrik Vanger skrattade plötsligt.

”Vi ägde sex norrländska dagstidningar. Det var på 1950– och 1960-talet. Det var min pappas idé – han trodde att det kunde vara politiskt fördelaktigt att ha media i ryggen. Vi är faktiskt fortfarande en av ägarna till Hedestads-Kuriren, Birger Vanger är styrelseordförande i ägargruppen. Han är son till Harald”, inflikade han till Mikael.

”Och dessutom kommunpolitiker”, konstaterade Mikael.

”Martin sitter också i styrelsen. Han håller rätt på Birger.”

”Varför avvecklade ni tidningsägandet?” frågade Mikael.

”Strukturrationaliseringen på 1960-talet. Tidningsutgivningen var på något sätt mera en hobby än ett intresse. När vi behövde strama åt budgeten var det en av de första tillgångar vi sålde ut på 1970-talet. Men jag vet vad det innebär att driva en tidning… Får jag ställa en personlig fråga?”

Frågan var riktad till Erika, som höjde ett ögonbryn och gjorde en gest åt Vanger att fortsätta.

”Jag har inte frågat Mikael om detta och om ni inte vill svara så behöver ni inte säga något. Jag vill veta varför ni hamnade i den här soppan. Hade ni en story eller inte?”

Mikael och Erika utbytte ögonkast. Nu var det Mikaels tur att se outgrundlig ut. Erika tvekade en sekund innan hon talade.

”Vi hade en story. Men det var en helt annan story egentligen.”

Henrik Vanger nickade, precis som om han hade förstått vad Erika sagt. Inte ens Mikael begrep.

”Jag vill inte diskutera saken”, klippte Mikael av diskussionen. ”Jag gjorde research och skrev texten. Jag hade alla källor jag behövde. Sedan gick det åt skogen.”

”Men du hade källa på allt du skrev?”

Mikael nickade. Henrik Vangers röst var plötsligt skarp.

”Jag vill inte låtsas som att jag begriper hur i helvete ni kunde gå på en sådan mina. Jag kan inte komma på någon liknande historia annat än möjligen Lundahlaffären i Expressenpå 1960-talet, om ni ungdomar hört talas om den. Var er källa också en komplett mytoman?” Han skakade på huvudet och vände sig till Erika med lägre röst. ”Jag har varit tidningsutgivare förr och kan bli det igen. Vad skulle ni säga om att få ytterligare en delägare?”

Frågan kom som en blixt från en klar himmel men Erika tycktes inte vara det minsta överraskad.

”Hur menar du?” frågade hon.

Henrik Vanger undvek frågan med en motfråga. ”Hur länge stannar du i Hedestad?”

”Jag åker hem i morgon.”

”Kan du tänka dig – ja du och Mikael förstås – att förnöja en gammal man genom att komma på middag hos mig i kväll? Klockan sju?”

”Det passar utmärkt. Vi kommer gärna. Men du undviker den fråga jag ställde. Varför skulle du vilja bli delägare i Millennium?”

”Jag undviker inte frågan. Jag tänkte snarare att vi kunde diskutera den över en bit mat. Jag måste ha ett samtal med min advokat, Dirch Frode, innan jag kan formulera något konkret. Men i all enkelhet kan jag säga att jag har pengar att investera. Om tidningen överlever och börjar gå med vinst igen så gör jag en vinst. Om inte – tja, jag har gjort betydligt större förluster i mina dagar.”

Mikael var på väg att öppna munnen då Erika lade sin hand på hans knä.

”Jag och Mikael har slagits hårt för att vi ska kunna vara helt oberoende.”

”Trams. Ingen människa är helt oberoende. Man jag är inte ute efter att ta över tidningen och jag ger fullständigt tusan i innehållet. Den där jäveln Stenbeck fick pluspoäng genom att ge ut Moderna Tider, då kan jag stå bakom Millennium. Som dessutom är en bra tidning.”

”Har det här någonting med Wennerström att göra?” frågade Mikael plötsligt. Henrik Vanger log.

”Mikael, jag är över åttio år. Det finns saker jag ångrar att jag inte gjort och människor som jag ångrar att jag inte jävlats mera med. Men, apropå det” – han vände sig till Erika igen – ”en sådan investering är förbunden med åtminstone ett villkor.”

”Låt höra”, sa Erika Berger.

”Mikael Blomkvist måste återta posten som ansvarig utgivare.”

”Nej”, sa Mikael genast.

”Jo”, sa Henrik Vanger lika skarpt. ”Wennerström kommer att få ett slaganfall om vi går ut med ett pressmeddelande om att Vangerföretagen backar upp Millenniumoch du samtidigt återgår som ansvarig utgivare. Det är den absolut tydligaste signal vi kan skicka – alla förstår att det inte är ett maktövertagande och att den redaktionella policyn ligger fast. Och bara det kommer att ge de annonsörer som överväger att dra sig ur orsak att fundera en gång till. Och Wennerström är inte allsmäktig. Han har också fiender, och det finns företag som kommer att börja vilja annonsera.”

”Vad i helvete handlade det där om”, sa Mikael i samma ögonblick som Erika stängde ytterdörren.

”Jag tror att det kallas förberedande sonderingar för en affärsuppgörelse”, svarade hon. ”Du har inte berättat för mig att Henrik Vanger är en sådan raring.”

Mikael ställde sig framför henne. ”Ricky, du visste exakt vad det här samtalet skulle handla om.”

”Hey, toy boy. Klockan är bara tre och jag vill bli ordentligt underhållen före middagen.”

Mikael Blomkvist kokade av ilska. Men han hade aldrig lyckats vara arg på Erika någon längre stund.

Erika hade på sig en svart klänning, en midjekort kavaj och pumps som hon av en händelse hade packat ned i sin lilla resväska. Hon insisterade på att Mikael skulle ha slips och kavaj. Han satte på sig svarta byxor, grå skjorta och en mörk slips och tog en grå uddakavaj. När de punktligt knackade på hos Henrik Vanger visade det sig att även Dirch Frode och Martin Vanger tillhörde gästerna. Samtliga hade slips och kavaj förutom Henrik, som stoltserade med fluga och en brun kofta.

”Fördelen med att vara över åttio är att ingen kan anmärka på hur man klär sig”, konstaterade han.

Erika var på strålande humör under hela middagen.

Det var först när de senare flyttade ut till en salong med öppen spis och hällde upp konjak i allas glas som diskussionen började på allvar. De pratade i nästan två timmar innan de hade en skiss till en uppgörelse på bordet.

Dirch Frode skulle upprätta ett företag som var helägt av Henrik Vanger, och vars styrelse bestod av honom själv, Frode och Martin Vanger. Företaget skulle under en fyraårsperiod investera en summa pengar som täckte gapet mellan inkomster och utgifter för Millennium. Pengarna hämtades ur Henrik Vangers personliga tillgångar. I gengäld skulle Henrik Vanger få en synlig post i tidningens styrelse. Avtalet skulle löpa på fyra år men kunde sägas upp av Millenniumefter två år. Men en sådan förtida uppsägning skulle bli kostsam, eftersom Henrik endast kunde köpas ut genom att hela den summa han lagt in återbetalades.

I händelse av Henrik Vangers plötsliga död skulle Martin Vanger ersätta honom i styrelsen under återstoden av den tid som överenskommelsen gällde. Om Martin ville fortsätta sitt engagemang utöver detta fick han själv ta ställning till det då den dagen kom. Martin Vanger tycktes dock road av möjligheten att ge Hans-Erik Wennerström betalt för gammal ost och Mikael undrade vari motsättningen mellan dem egentligen bestod.

När de hade en preliminär överenskommelse färdig fyllde Martin Vanger på konjaksglasen. Henrik Vanger passade på att luta sig fram mot Mikael och med låg röst förklara att avtalet inte på något sätt påverkade hans och Mikaels överenskommelse.

Det beslutades också att nyordningen, för att få största mediala genomslag, skulle presenteras samma dag som Mikael Blomkvist inställde sig i fängelset i mitten av mars. Att sammankoppla en kraftigt negativ händelse med en nyordning var rent pr-mässigt så fel att det inte kunde annat än förbrylla Mikaels belackare och ge maximal uppmärksamhet åt Henrik Vangers tillträde. Men alla insåg också logiken – det var en markering om att pestflaggan som vajade ovanför Millenniumsredaktion var på väg att halas och att tidningen hade beskyddare som var villiga att sätta hårt mot hårt. Vangerföretagen må befinna sig i kris, men det var fortfarande en tung industrikoncern som kunde spela offensivt om det behövdes.

Hela samtalet hade varit en diskussion mellan å ena sidan Erika och å andra sidan Henrik och Martin. Ingen hade frågat Mikael vad han ansåg om saken.

Sent på natten låg Mikael med huvudet på Erikas bröst och tittade henne i ögonen.

”Hur länge har du och Henrik Vanger diskuterat den här uppgörelsen?” frågade han.

”Ungefär en vecka”, log hon.

”Är Christer införstådd?”

”Självklart.”

”Varför fick jag ingenting veta?”

”Varför i all världen skulle jag diskutera det med dig? Du har avgått som ansvarig utgivare, lämnat både redaktionen och styrelsen och bosatt dig mitt ute i skogen.”

Mikael funderade på saken en stund.

”Du menar att jag förtjänar att behandlas som en idiot.”

”O ja”, sa hon med eftertryck.

”Du har verkligen varit sur på mig.”

”Mikael, jag har aldrig känt mig så förbannad, övergiven och sviken som när du vandrade ut från redaktionen. Jag har aldrig tidigare varit så arg på dig.” Hon tog ett stadigt tag i hans hår och sköt honom nedåt i sängen.

När Erika lämnade Hedeby på söndagen var Mikael så irriterad på Henrik Vanger att han inte ville riskera att stöta ihop med vare sig honom eller någon annan medlem av klanen. Han åkte istället in till Hedestad och tillbringade eftermiddagen med att promenera runt i staden, besöka biblioteket och dricka kaffe på ett konditori. På kvällen gick han på bio och såg Sagan om ringen, som han hade missat trots att det haft premiär ett helt år tidigare. Han tyckte plötsligt att orcher till skillnad från människor var enkla och okomplicerade varelser.

Han avrundade kvällen på McDonald’s i Hedestad och återvände till Hedebyön först med sista bussen vid midnatt. Han gjorde kaffe och satte sig vid köksbordet och plockade fram en pärm. Han läste till klockan fyra på morgonen.

Det fanns ett antal frågetecken i utredningen om Harriet Vanger som framstod som allt besynnerligare ju längre Mikael trängde in i dokumentationen. Detta var inga revolutionerande upptäckter som han gjorde på egen hand, utan problem som hade hållit kommissarie Gustaf Morell sysselsatt i långa perioder, inte minst på fritiden.

Under det sista året av sitt liv hade Harriet Vanger förändrats. I viss mån kunde förändringen förklaras med den metamorfos som alla ungdomar i en eller annan form går igenom en viss period i tonåren. Harriet hade varit på väg att bli vuxen, men i hennes fall vittnade både klasskamrater, lärare och flera medlemmar i familjen om att hon hade blivit sluten och inbunden.

Den flicka som två år tidigare hade varit en helt normal och sprallig tonåring hade tydligt distanserat sig från sin omgivning. På skolan hade hon fortfarande umgåtts med sina vänner, men nu på ett sätt som en av hennes kompisar beskrev som ”opersonligt”. Det ord väninnan använde hade varit tillräckligt ovanligt för att Morell skulle anteckna det och ställa följdfrågor. Den förklaring han hade fått var att Harriet hade slutat prata om sig själv, berätta skvaller eller säga saker i förtroende.

Under sin uppväxt hade Harriet Vanger varit kristen på barns vis – söndagsskola, aftonbön och konfirmation. Det sista året tycktes hon också ha blivit religiös. Hon läste Bibeln och gick regelbundet i kyrkan. Hon hade dock inte tytt sig till pastor Otto Falk på Hedebyön, som var vän i familjen Vanger, utan under våren sökt sig till en pingstförsamling inne i Hedestad. Engagemanget i pingstkyrkan hade dock inte varat länge. Redan efter två månader hade hon lämnat församlingen och istället börjat läsa böcker om katolsk tro.

Religiöst tonårssvärmeri? Kanske, men ingen annan i familjen Vanger hade varit nämnvärt religiös och det var svårt att utröna vilka impulser som styrde hennes tankar. En förklaring till hennes intresse för Gud kunde förstås ha varit att hennes pappa omkommit i en drunkningsolycka ett år tidigare. Gustaf Morell drog i alla fall slutsatsen att något hade hänt i Harriets liv som tryckte henne eller påverkade henne, men hade svårt att avgöra vari detta något bestod. Morell, liksom Henrik Vanger, hade ägnat mycket tid åt att prata med hennes väninnor för att hitta någon som hon kunde ha anförtrott sig åt.

En viss förhoppning sattes till den två år äldre Anita Vanger, den dotter till Harald Vanger som hade tillbringat sommaren 1966 på Hedebyön och ansåg sig ha blivit nära vän till Harriet. Men inte heller Anita Vanger hade några riktiga besked att ge. De hade umgåtts under sommaren, badat, promenerat, pratat om film, popband och böcker. Harriet hade ofta följt med när Anita övningskörde. Vid ett tillfälle hade de druckit sig salongsberusade på en flaska vin som de rövat från hushållet. Under flera veckor hade de dessutom bott helt ensamma i Gottfrieds stuga längst ut på Hedebyön, en rustik liten byggnad som hade uppförts av Harriets pappa i början av 1950-talet.

Frågorna om Harriet Vangers privata tankar och känslor förblev obesvarade. Mikael noterade dock en diskrepans i beskrivningen: uppgifterna om hennes inbundna sinnelag kom till stor del från skolkamrater och i viss mån från familjemedlemmar, medan Anita Vanger inte alls hade uppfattat henne som sluten. Han gjorde en minnesanteckning om att vid tillfälle dryfta frågan med Henrik Vanger.

Ett mer konkret frågetecken, som Morell ägnat betydligt större intresse åt, var en förbryllande sida i Harriet Vangers kalender, en vackert inbunden julklapp som hon hade fått året innan hon försvann. Den första halvan av kalendern innehöll en timplan dag för dag där Harriet antecknat möten, datum för skrivningar på gymnasiet, läxor och annat. Kalendern lämnade stort utrymme åt dagboksanteckningar, men Harriet förde bara dagbok högst sporadiskt. Hon började ambitiöst i januari med några korta anteckningar om vem hon träffat på jullovet och några kommentarer om filmer hon sett. Därefter skrev hon inget personligt förrän vid skolavslutningen, då hon eventuellt – beroende på hur anteckningarna tolkades – på avstånd hade varit intresserad av en icke namngiven pojke.

Det var dock sidorna med telefonregister som innehöll det verkliga mysteriet. Prydligt antecknade i alfabetisk ordning fanns familjemedlemmar, klasskamrater, vissa lärare, några medlemmar i pingstförsamlingen och andra enkelt identifierbara personer i hennes omgivning. På den allra sista sidan i telefonboken, blank och egentligen utanför det alfabetiska registret, fanns fem namn och lika många telefonnummer. Tre kvinnliga namn och två initialer.

De femsiffriga telefonnummer som började med 32 var Hedestadsnummer på 1960-talet. Det avvikande 30-numret ledde till Norrbyn utanför Hedestad. Det enda problemet, när kriminalinspektör Morell systematiskt kontaktat alla i Harriets bekantskapskrets, var att ingen hade en aning om vilka personer som dessa telefonnummer gick till.

Det första numret till ”Magda” tycktes lovande. Det ledde till en tyg– och sybehörsaffär på Parkgatan 12. Telefonen ägdes av en Margot Lundmark, vars mor faktiskt hette Magda och stundom brukade jobba extra i butiken. Magda var dock sextionio år gammal och hade ingen aning om vem Harriet Vanger var. Inte heller fanns det några belägg för att Harriet någonsin besökt eller handlat i butiken. Sömnad var inget hon ägnade sig åt.

Det andra numret till ”Sara” ledde till en småbarnsfamilj vid namn Toresson, som bodde i Väststan på andra sidan järnvägen. Familjen bestod av Anders och Monica samt barnen Jonas och Peter, som vid den tiden befann sig i förskoleåldern. Någon Sara existerade inte i familjen, och man kände inte heller till vem Harriet Vanger var, mer än att hon omskrivits i massmedia som saknad. Den enda vaga kopplingen mellan Harriet och familjen Toresson var att Anders, som var takläggare, under några veckor ett år tidigare hade lagt om tegeltaket på den skola där Harriet gick i nian. Det fanns alltså en teoretisk möjlighet att de kunde ha träffats, även om det måste bedömas som utomordentligt osannolikt.

De återstående tre telefonnumren ledde till liknande återvändsgränder. På RL, nummer 32027, hade faktiskt en Rosmarie Larsson varit bosatt. Dessvärre var hon avliden sedan flera år.

Kriminalinspektör Morell fokuserade en stor del av sina undersökningar under vintern 1966-67 på att försöka förklara varför Harriet hade antecknat dessa namn och nummer.

En första gissning bestod inte oväntat i att telefonnumren var skrivna som någon sorts personlig kod – Morell gjorde därför ett försök att sätta sig in i hur en tonårig flicka möjligen kunde ha resonerat. Eftersom 32-serien uppenbarligen syftade på Hedestad laborerade han med att kasta om de återstående tre siffrorna. Varken 32601 eller 32160 ledde till någon Magda. Allt eftersom Morell fortsatte sin nummermystik upptäckte han förstås att om han bytte tillräckligt många nummer så hittade han förr eller senare någon koppling till Harriet. Om han till exempel ökade var och en av de tre sista siffrorna i 32016 med 1 så fick han nummer 32127 – vilket var numret till advokat Dirch Frodes kontor i Hedestad. Problemet var bara att en sådan koppling inte betydde ett dyft. Dessutom hittade han aldrig någon kod som kunde förklara samtliga fem nummer samtidigt.

Morell vidgade resonemangen. Kunde siffrorna betyda något annat? 1960-talets bilnummer innehöll länsbokstav och fem siffror – en återvändsgränd.

Kommissarien övergav därefter siffrorna och koncentrerade sig på namnen. Han gick så långt att han skaffade en lista över samtliga personer i Hedestad som hette Mari, Magda och Sara eller hade initialerna RL respektive RJ. Han fick därmed en förteckning på sammanlagt trehundrasju personer. Bland dessa fanns faktiskt hela tjugonio personer som hade någon form av anknytning till Harriet; en skolkamrat från nian hette till exempel Roland Jacobsson, RJ. De var dock bara ytligt bekanta och hade inte haft någon kontakt sedan Harriet börjat på gymnasiet. Och dessutom fanns ingen koppling till telefonnumret.

Telefonboksmysteriet förblev olöst.

Det fjärde mötet med advokat Bjurman var inte en av deras schemalagda träffar. Hon hade varit tvungen att ta kontakt med honom.

Andra veckan i februari omkom Lisbeth Salanders laptop i en olyckshändelse som var så onödig att hon kände frustrerad mordlystnad. Hon hade cyklat till ett möte på Milton Security och rullat in cykeln bakom en pelare i garaget. När hon ställt ned ryggsäcken på golvet för att komma åt cykellåset hade en mörkröd Saab backat ut. Hon stod med ryggen till och hörde knakandet i ryggsäcken. Bilföraren märkte ingenting och hade obekymrat försvunnit upp mot garageutfarten.

Ryggan innehöll hennes vita Apple iBook 600 med 25 Gb hårddisk och 420 Mb RAM, tillverkad i januari 2002 och försedd med en 14-tums bildskärm. Vid köptillfället hade den utgjort Apples state of the art. Lisbeth Salanders datorer var uppgraderade med de allra senaste och stundom mest dyrbara konfigurationerna – datautrustning var i stort sett den enda extravaganta posten på hennes utgiftskonto.

När hon öppnade ryggsäcken kunde hon konstatera att locket på datorn var knäckt. Hon pluggade in nätsladden och gjorde ett försök att starta datorn; den gav inte ens ifrån sig en dödsryckning. Hon tog resterna till Timmys MacJesus Shoppå Brännkyrkagatan, i förhoppning om att åtminstone något av hårddisken kunde räddas. Efter en kort stunds mekande hade Timmy skakat på huvudet.

”Sorry. Hoppet är ute”, konstaterade han. ”Du får ordna en fin begravning.”

Förlusten av datorn var deprimerande men inte någon katastrof. Lisbeth Salander hade kommit alldeles utmärkt överens med den under det år hon hade haft den. Hon hade backup på alla dokument och hon hade en äldre stationär Mac G3 hemma och dessutom en fem år gammal Toshiba PC laptop som hon kunde använda. Men – förbannat– hon behövde en snabb och modern burk.

Hon fastnade inte oväntat för det bästa tänkbara alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPC 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk. Den hade BlueTooth och inbyggd cd– och dvd-brännare.

Den hade framför allt laptopvärldens första 17-tums bildskärm med NVIDIA-grafik och en upplösning på 1440x900 pixel som chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden.

Det var de bärbara datorernas Rolls Royce i form av hårdvara, men det som verkligen triggade Lisbeth Salanders ha-begär var den enkla finessen att tangentbordet försetts med bakgrundsbelysning, så att hon kunde se bokstäverna på tangentbordet även om hon skulle befinna sig i kompakt mörker. Så enkelt. Varför hade ingen tänkt på det förr?

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Den kostade 38 000 kr plus moms.

Detvar ett problem.

Hon lade i alla fall beställningen hos MacJesus, som hon brukade köpa alla sina datorprylar från och som därför gav en rimlig rabatt. Några dagar senare räknade Lisbeth Salander ihop utgifterna. Försäkringen på hennes förolyckade dator skulle täcka en bra bit av inköpet, men med självrisken och det högre priset på nyförvärvet var hon i alla fall drygt 18 000 kronor kort. I en kaffeburk hemma hade hon 10 000 kronor undanstoppade för att alltid ha lite kontanter tillgängliga, men det täckte inte hela beloppet. Hon sände onda tankar till advokat Bjurman, men bet i det sura äpplet och ringde sin förmyndare och förklarade att hon behövde pengar för en oväntad utgift. Bjurman svarade att han inte hade tid med henne under dagen. Salander replikerade att det skulle ta honom tjugo sekunder att skriva ut en check på 10 000 kr. Han förklarade att han inte kunde skriva ut pengar på så lösa boliner, men sedan gav han med sig och efter lite betänketid bokade han in henne för ett möte efter arbetstid, halv åtta på kvällen.

Mikael erkände att han inte hade kompetens nog att bedöma en brottsundersökning, men drog ändå slutsatsen att kriminalinspektör Morell hade varit exceptionellt samvetsgrann och lyft på stenar långt utöver vad tjänsten fordrade. När Mikael lade ifrån sig den formella polisutredningen dök Morell fortfarande upp som aktör i Henriks egna anteckningar; ett vänskapsband hade uppstått och Mikael undrade om Morell hade blivit lika besatt som industriledaren. Han drog dock slutsatsen att Morell knappast hade missat något. Svaret på gåtan Harriet Vanger skulle inte hittas i en i det närmaste perfekt polisundersökning. Alla tänkbara frågor hade redan ställts och alla ledtrådar hade följts upp, även de uppenbart befängda.

Han hade ännu inte läst hela utredningen, men ju längre fram i handlingen han kom desto mer obskyra blev de ledtrådar och tips som följdes upp. Han förväntade sig inte att hitta något hans föregångare hade missat och kände sig villrådig inför hur han själv skulle angripa problemet. Slutligen hade en övertygelse mognat fram: den enda rimliga framkomliga vägen för hans egen del var att försöka utröna de inblandade personernas psykologiska bevekelsegrunder.

Det mest uppenbara frågetecknet rörde Harriet själv. Vem var hon egentligen?

Från fönstret i sin stuga hade Mikael sett att lyset på övervåningen i Cecilia Vangers hus tändes vid femtiden på eftermiddagen. Han knackade på hennes dörr vid halv åtta, just då vinjetten för TV-nyheterna började. Hon öppnade iförd morgonrock och hade vått hår under en gul frottéhandduk. Mikael bad genast om ursäkt för att han störde och gjorde en ansats att backa, men hon vinkade in honom i köket. Hon satte på en kaffebryggare och försvann upp för trappan till övervåningen i några minuter. När hon kom ned igen hade hon satt på sig jeans och en rutig flanellskjorta.

”Jag började tro att du inte skulle våga hälsa på.”

”Jag borde ha ringt först, men jag såg att det lyste och fick en impuls.”

”Jag har sett att det lyser hela nätterna hos dig. Och du är ofta ute och promenerar efter midnatt. Nattuggla?”

Mikael ryckte på axlarna. ”Det har blivit så.” Han tittade på några skolböcker som låg staplade på kanten av köksbordet. ”Du undervisar fortfarande, rektorn?”