Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 9 (всего у книги 34 страниц)

”Henrik, förlåt att jag säger det, men jag kan inte ens vara säker på att du lever om ett år.”

Henrik Vanger suckade och tittade tankfullt ned mot fiskehamnen.

”Jag förstår. Jag ska prata med Dirch Frode så ska vi se om vi kan hitta på något. Men när det gäller Millenniumkanske jag kan hjälpa till på ett annat sätt. Jag har förstått att det är annonsörerna som drar sig ur.”

Mikael nickade långsamt.

”Annonsörerna är ett omedelbart problem, men krisen går djupare än så. Det är ett trovärdighetsproblem. Det spelar ingen roll hur många annonsörer vi har om folk inte vill köpa tidningen.”

”Det inser jag. Men jag är fortfarande styrelseledamot, om än passiv, i en tämligen stor koncern. Vi måste också annonsera någonstans. Låt oss diskutera saken framöver. Vill du ha kvällsmat…”

”Nej. Jag vill komma i ordning hos mig, handla och se mig omkring en aning. I morgon åker jag in till Hedestad och shoppar vinterkläder.”

”God idé.”

”Jag skulle vilja att du flyttar över arkivet om Harriet till mig.”

”Hanteras…”

”Med stor försiktighet – jag förstår.”

Mikael återvände till gäststugan och hackade tänder när han kommit innanför dörren. Han tittade på termometern utanför fönstret. Den visade på minus 15 grader och han kunde inte erinra sig att han någonsin varit så nedkyld som efter den drygt tjugo minuter långa promenaden.

Han ägnade den närmaste timmen åt att installera sig i vad som skulle bli hans bostad det kommande året. Kläderna i resväskan sorterade han in i garderoben i sovkammaren. Toalettartiklar gick in i badrumsskåpet. Den andra väskan var en fyrkantig trunk på hjul. Ur den plockade han fram böcker, cd-skivor och en cd-spelare, anteckningsböcker, en liten Sanyo reporterbandspelare, en liten Microtek scanner, en transportabel bläckstråleskrivare, en Minolta digitalkamera och annat som han ansett vara oundgängligt för ett års exil.

Han ställde upp böcker och cd-skivor i bokhyllan i arbetsrummet, bredvid två pärmar med researchmaterial om Hans-Erik Wennerström. Materialet var värdelöst men han kunde inte släppa det. De två pärmarna måste på något sätt omvandlas till byggstenar i hans fortsatta karriär.

Slutligen öppnade han axelremsväskan och ställde fram sin iBook på skrivbordet i arbetsrummet. Därefter hejdade han sig och såg sig omkring med ett fåraktigt ansiktsuttryck. The benefits of living in the countryside.Han insåg plötsligt att han inte hade någonstans att plugga in bredbandskabeln. Han hade inte ens ett telefonjack att koppla in ett gammalt modem i.

Mikael gick tillbaka till köket och ringde Telia från sin mobiltelefon. Efter lite krångel lyckades han få någon att plocka fram beställningen som Henrik Vanger hade gjort till gäststugan. Han frågade om ledningen hade kapacitet för ADSL och fick svaret att det var möjligt genom ett relä i Hedeby. Det skulle ta några dagar.

Klockan hade blivit strax efter fyra på eftermiddagen innan Mikael hade stökat färdigt. Han satte på sig raggsockorna och stövlarna igen och drog en extra tröja över huvudet. Vid ytterdörren hejdade han sig; han hade aldrig fått några nycklar till huset och hans Stockholmsinstinkter revolterade mot principen att lämna ytterdörren olåst. Han gick tillbaka in i köket och öppnade lådor. Till sist hittade han nyckeln på en spik inne i skafferiet.

Termometern hade sjunkit till minus 17. Mikael promenerade raskt över bron och upp för backen förbi kyrkan. Konsumbutiken låg bekvämt på ungefär 300 meters avstånd. Han fyllde två rågade papperskassar med stapelvaror, som han släpade hem innan han gick tillbaka över bron ytterligare en gång. Den här gången stannade han till vid Susannes Brokafé. Kvinnan bakom disken var i femtioårsåldern. Han frågade om det var hon som var Susanne och presenterade sig med förklaringen att han nog skulle bli en regelbunden kund på fiket framöver. Han var enda kunden i serveringen och Susanne bjöd på kaffet då han beställde en smörgås och handlade matbröd och en vetelängd. Han plockade med sig Hedestads-Kurirenfrån tidningsstället och satte sig vid ett bord med utsikt över bron och den fasadbelysta kyrkan. I mörkret såg det ut som ett julkort. Det tog ungefär fyra minuter att läsa tidningen. Den enda nyheten av intresse var en kort text som förklarade att en kommunpolitiker vid namn Birger Vanger (fp) ville satsa på IT TechCent– ett teknologiutvecklingscentrum i Hedestad. Han satt kvar en halvtimme, till dess att kaféet stängde klockan sex.

Halv åtta på kvällen ringde Mikael till Erika men fick bara svaret att abonnenten inte kunde nås. Han satte sig på kökssoffan och försökte läsa en roman som enligt baksidestexten var en sensationell debut av en tonårig feminist. Romanen handlade om författarinnans försök att få ordning på sitt sexliv under en resa till Paris, och Mikael undrade om han skulle kallas för feminist om han i gymnasial ton skrev en roman om sitt eget sexliv. Förmodligen inte. En orsak till att Mikael köpt boken var att förlaget hyllade debutanten som ”en ny Carina Rydberg”. Han konstaterade snart att så inte var fallet, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Han lade ifrån sig boken efter en stund och läste istället en westernnovell om Hopalong Cassidy i Rekordmagasinetfrån 1950-talet.

Varje halvtimme hördes en kort dämpad klang från kyrkklockan. Det lyste i fönstren hos gårdskarlen Gunnar Nilsson på andra sidan vägen, men Mikael kunde inte se någon människa i huset. I Harald Vangers hus var det mörkt. Vid niotiden körde en bil över bron och försvann mot udden. Vid midnatt släcktes fasadbelysningen på kyrkan. Det var uppenbarligen det sammantagna nöjeslivet i Hedeby en fredagskväll i början av januari. Det var förunderligt tyst.

Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika och kom fram till hennes svarare och ombads lämna ett meddelande. Han gjorde det och släckte lampan och gick och lade sig. Det sista han tänkte innan han somnade var att han skulle komma att löpa överhängande stor risk att bli skogstokig i Hedeby.

Det var en märklig känsla att vakna i absolut tystnad. Mikael gick från djup sömn till absolut vakenhet på bråkdelen av en sekund och låg därefter stilla och lyssnade. Det var kallt i rummet. Han vred huvudet och tittade på armbandsuret som han lagt på en pall intill sängen. Klockan var åtta minuter över sju på morgonen – han hade aldrig varit mycket till morgonmänniska och brukade ha svårt att vakna utan åtminstone dubbla väckarklockor. Nu hade han vaknat av sig själv och kände sig dessutom utvilad.

Han satte på kaffevatten innan han ställde sig under duschen där han plötsligt upplevde en lustfylld känsla av att iaktta sig själv. Kalle Blomkvist – forskningsresande i obygden.

Vattenblandaren växlade mellan skållhett och iskallt vid minsta beröring. Morgontidning saknades vid köksbordet. Smöret var djupfryst. Ingen osthyvel fanns i lådan med köksbestick. Det var fortfarande kolsvart utomhus. Termometern visade minus 21 grader. Det var lördag.

Hållplatsen för bussen till Hedestad låg mitt emot Konsumbutiken och Mikael inledde sin exil med att förverkliga planerna på en shoppingrunda. Han klev av bussen mitt emot järnvägsstationen och gjorde en rundtur genom centrum. Han köpte kraftiga vinterkängor, två par långkalsonger, några varma flanellskjortor, en rejäl halvlång vinterjacka, en varm mössa och fodrade handskar. På Teknikmagasinethittade han en liten bärbar TV med teleskopantenn. Säljaren försäkrade att han åtminstone skulle få in SVT ute i Hedeby och Mikael lovade att kräva pengarna tillbaka om det inte stämde.

Han stannade till vid biblioteket och skaffade sig lånekort och plockade åt sig två kriminalromaner av Elizabeth George. I en pappershandel köpte han pennor och anteckningsblock. Han köpte också en sportbag att bära nyförvärven i.

Slutligen köpte han ett paket cigaretter; han hade slutat röka tio år tidigare, men fick stundom återfall och kände plötsligt ett sug efter nikotin. Han stoppade paketet i jackfickan utan att öppna det. Sista besöket var hos en optiker där han köpte linsvätska och beställde nya kontaktlinser.

Vid tvåtiden var han tillbaka i Hedeby och höll just på att plocka bort prislappar från kläderna då han hörde ytterdörren öppnas. En ljus kvinna i femtioårsåldern knackade på dörrposten till köket samtidigt som hon klev över tröskeln. Hon bar en sockerkaka på ett serveringsfat.

”Hej, jag ville bara hälsa välkommen. Jag heter Helen Nilsson och bor tvärs över vägen. Vi blir ju grannar.”

Mikael tog i hand och presenterade sig.

”Jo, jag har sett dig på TV. Det är roligt att det lyser här i gäststugan om kvällarna.”

Mikael satte på kaffe – hon protesterade men slog sig i alla fall ned vid köksbordet. Hon sneglade ut genom fönstret:

”Här kommer Henrik med min man. Du behövde visst några kartonger.”

Henrik Vanger och Gunnar Nilsson stannade till med en dragkärra utanför och Mikael skyndade ut för att hälsa och hjälpa till att lyfta in fyra flyttkartonger. De lämnade lådorna på golvet vid järnspisen. Mikael ställde fram kaffekoppar och skar upp Helens sockerkaka.

Gunnar och Helen Nilsson var trevliga människor. De verkade inte särskilt nyfikna på varför Mikael befann sig i Hedestad – att han arbetade åt Henrik Vanger tycktes vara förklaring nog. Mikael iakttog samspelet mellan Nilssons och Henrik Vanger och konstaterade att det var otvunget och saknade en tydlig uppdelning i herrskap och tjänstefolk. De satt och småpratade om byn och om vem som hade byggt den gäststuga som Mikael bodde i. Makarna Nilsson korrigerade Vanger då hans minne svek och han berättade i gengäld en skämtsam historia om då Gunnar Nilsson en kväll kommit hem och upptäckt den lokala begåvningsreserven från andra sidan bron på väg att bryta sig in genom fönstret i gäststugan; han hade gått över och frågat den efterblivne inbrottstjuven varför han inte använde den olåsta ytterdörren. Gunnar Nilsson granskade misstänksamt den lilla TV:n och erbjöd honom att komma över till dem på kvällarna om det var något program han ville titta på. De hade parabol.

Henrik Vanger dröjde sig kvar en kort stund efter att Nilssons hade gått hem till sitt. Den gamle förklarade att han ansåg det bäst om Mikael själv fick sortera upp arkivet och att han kunde komma upp till huset och fråga om det var något problem. Mikael tackade och sa att det nog skulle lösa sig.

När Mikael åter var ensam bar han in flyttkartongerna till arbetsrummet och började gå igenom innehållet.

Henrik Vangers privatspanande i sin brors sondotters försvinnande hade pågått i trettiosex år. Mikael hade svårt att avgöra om intresset var en ohälsosam besatthet eller om det med åren hade utvecklats till en intellektuell lek. Helt uppenbart var att den gamle patriarken hade tagit sig an verket med en hobbyarkeologs systemtänkande – materialet omfattade närmare sju hyllmeter.

Stommen bestod av de tjugosex pärmar som utgjorde polisens utredning om Harriet Vangers försvinnande. Mikael hade svårt att tänka sig att ett ”normalt” försvinnande skulle resultera i ett så omfattande utredningsmaterial. Å andra sidan hade Henrik Vanger med stor sannolikhet haft det inflytande som fordrades för att sysselsätta Hedestadspolisen med att följa upp både tänkbara och otänkbara spår.

Utöver polisens utredning fanns klippböcker, fotoalbum, kartor, souvenirer, informativa skrifter om Hedestad och Vangerföretagen, Harriet Vangers egen dagbok (som dock inte innehöll många sidor), skolböcker, hälsointyg och annat. Där fanns också inte mindre än sexton inbundna A4-volymer om etthundra sidor vardera, som närmast kunde betecknas som Henrik Vangers egen loggbok från spaningarna. I dessa anteckningsböcker hade patriarken med prydlig handstil skrivit om sina egna funderingar, hugskott, blindspår och iakttagelser. Mikael bläddrade lite på måfå. Texten hade en skönlitterär karaktär och Mikael fick en känsla av att volymerna var renskrifter från dussintals äldre anteckningsböcker. Slutligen fanns ett tiotal pärmar med material om olika personer i familjen Vanger; där var sidorna maskinskrivna och hade uppenbarligen tillkommit under en lång tidsperiod.

Henrik Vanger hade bedrivit spaningar mot sin egen familj.

Vid sjutiden hörde Mikael ett bestämt jamande och öppnade ytterdörren. En rödbrun katt smet snabbt förbi honom in i värmen.

”Jag förstår dig”, sa Mikael.

Katten sniffade runt i gäststugan en stund. Mikael hällde upp lite mjölk på ett fat som gästen lapade i sig. Därefter hoppade katten upp på kökssoffan och rullade ihop sig. Hon tänkte inte flytta på sig.

Klockan var efter tio på kvällen innan Mikael hade fått grepp om materialet och ställt upp allting i hyllorna i begriplig ordning. Han gick ut i köket och satte på en kanna kaffe och bredde två smörgåsar. Katten bjöd han på lite korv och leverpastej. Han hade inte ätit ordentligt på hela dagen men kände sig besynnerligt ointresserad av mat. När han fikat plockade han fram cigaretterna ur jackfickan och öppnade paketet.

Han lyssnade av sin mobil; Erika hade inte ringt och han försökte ringa henne. Återigen kom han bara fram till hennes telefonsvarare.

En av de första åtgärder som Mikael vidtog i sina privatspaningar var att scanna in den karta över Hedebyön som han hade fått låna av Henrik Vanger. Medan han fortfarande hade alla namn i färskt minne efter Henriks rundtur skrev han in vem som bodde i vilket hus. Han insåg snabbt att den Vangerska klanen hade ett så omfattande persongalleri att det skulle ta tid att lära sig vem som var vem.

Strax före midnatt satte han på sig varma kläder och de nyinköpta skorna och gick en promenad över bron. Han vek av på vägen längs sundet nedanför kyrkan. Isen hade lagt sig i sundet och inne i den gamla hamnen, men längre ut såg han ett mörkare bälte av öppet vatten. Medan han stod där släcktes fasadbelysningen på kyrkan och det blev mörkt omkring honom. Det var kallt och stjärnklart.

Helt plötsligt kände Mikael ett djupt missmod. Han kunde inte för sitt liv begripa hur han hade kunnat låta sig övertalas av Henrik Vanger att åta sig det befängda uppdraget. Erika hade helt rätt i att det var fullständigt slöseri med tid. Han borde befinna sig i Stockholm – förslagsvis i säng med Erika – och i full färd med att planera kriget mot Hans-Erik Wennerström. Men han kände sig håglös även vad gällde detta och hade inte den blekaste aning om hur han ens skulle kunna börja fundera ut en motstrategi.

Om det hade varit dagtid i det ögonblicket skulle han ha gått till Henrik Vanger och brutit kontraktet och åkt hem. Men från krönet vid kyrkan kunde han konstatera att det redan var mörkt och stilla i den Vangerska gården. Från kyrkan såg han hela bebyggelsen på ösidan. Harald Vangers hus var också släckt, men det lyste hos Cecilia Vanger liksom i Martin Vangers villa längst ut på udden, och i det hus som var uthyrt. I småbåtshamnen lyste det hos Eugen Norman, målaren i den dragiga stugan, där det också bolmade ett kraftigt gnistregn ur en skorsten. Det lyste även på övervåningen i kaféet och Mikael undrade om Susanne bodde där och om hon i så fall var ensam.

Mikael sov länge på söndagsmorgonen och vaknade panikslagen av att gäststugan fylldes av ett overkligt dån. Det tog honom en sekund att orientera sig och inse att han lyssnade på kyrkklockor som kallade till högmässa och att klockan följaktligen måste vara strax före elva. Han kände sig håglös och låg kvar en stund. Då han hörde ett uppfordrande jamande från dörröppningen klev han upp och släppte ut katten.

Vid tolv hade han duschat och ätit frukost. Han gick beslutsamt in i arbetsrummet och plockade ned den första pärmen i polisutredningen. Sedan tvekade han. Från gavelfönstret såg han reklamskylten för Susannes Brokafé och han stoppade pärmen i sin axelväska och satte på sig ytterkläderna. När han kom fram till kaféet upptäckte han att det var bräddfullt med gäster och han insåg plötsligt svaret på en fråga som hade legat i bakhuvudet: hur ett kafé kunde överleva i en håla som Hedeby. Susanne hade specialiserat sig på kyrkobesökare och kaffe till begravningar och andra arrangemang.

Han tog en promenad istället. Konsum hade stängt på söndagar och han fortsatte ytterligare några hundra meter längs vägen mot Hedestad, där han köpte tidningar på en söndagsöppen bensinmack. Han ägnade en timme åt att promenera runt Hedeby och bekanta sig med omgivningarna på fastlandssidan. Området närmast kyrkan och förbi Konsum var kärnan med äldre bebyggelse, tvåvånings stenhus som Mikael gissade hade uppförts på 1910– eller 1920-talet och som bildade en kort stadsgata. Norr om infartsvägen fanns välskötta hyreshus med lägenheter för barnfamiljer. Längs vattnet och på södra sidan om kyrkan fanns huvudsakligen villabebyggelse. Hedeby var utan tvekan ett relativt välbärgat område för Hedestads beslutsfattare och tjänstemän.

När han återvände till bron hade anstormningen på Susannes Brokafé tunnats ut, men Susanne stökade fortfarande med att plocka disk från borden.

”Söndagsrusch?” hälsade han.

Hon nickade och stoppade in en hårslinga bakom örat. ”Hej, Mikael.”

”Så du kommer ihåg vad jag heter.”

”Svårt att undgå”, svarade hon. ”Jag såg dig på TV vid rättegången före jul.”

Mikael blev plötsligt generad. ”De måste fylla nyheterna med någonting”, mumlade han och troppade av till hörnbordet med utsikt över bron. När han mötte Susannes blick log hon.

Klockan tre på eftermiddagen meddelade Susanne att hon stängde kaféet för dagen. Efter kyrkruschen hade några enstaka gäster kommit och gått. Mikael hade läst drygt en femtedel av den första pärmen i polisutredningen om Harriet Vangers försvinnande. Han slog ihop pärmen, stoppade ned sitt anteckningsblock i väskan och promenerade raskt över bron hem till sig.

Katten väntade på trappan och Mikael såg sig omkring och undrade vems katten egentligen var. Han släppte in den i alla fall, eftersom det ändå var någon sorts sällskap.

Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika men nådde fortfarande bara hennes mobilsvar. Hon var uppenbarligen rasande på honom. Han hade kunnat ringa till direktnumret på redaktionen eller hem till henne, men beslutade sig tjurskalligt för att inte göra det. Han hade redan lämnat tillräckligt många telefonmeddelanden. Istället kokade han kaffe till sig själv, makade katten åt sidan i kökssoffan och slog upp pärmen vid köksbordet.

Han läste koncentrerat och långsamt för att inte missa någon detalj. När han sent på kvällen slog ihop pärmen hade han fyllt flera sidor i sitt anteckningsblock – med både minnesstolpar och frågor som han hoppades få svar på i kommande pärmar. Materialet var i kronologisk ordning; han var osäker på om Henrik Vanger hade sorterat det eller om det var polisens eget system på 1960-talet.

Det allra första bladet var en fotokopia av en handskriven anmälningsblankett från Hedestadspolisens larmcentral. Den polis som svarat i telefon hade undertecknat med Vb. Ryttinger, vilket Mikael tolkade som vaktbefäl. Som anmälare angavs Henrik Vanger, vars adress och telefonnummer fanns antecknade. Rapporten var daterad klockan 11.14 på söndagsmorgonen den 23 september 1966. Texten var kortfattat kärv:

Samtal fr. Hrk. Vanger uppg. att brorsdotter (?) Harriet Ulrika VANGER, född 15 jan 1950 (16 år) är försvunnen från sitt hem på Hedeby ö sedan lördag e.m. Anml. uttrycker stor oro.

Klockan 11.20 fanns en anteckning som fastslog att P-014 (Polisbil? Patrull? Pråmskeppare?) hade beordrats rycka ut till platsen.

Klockan 11.35 hade en annan, mer svårtydd handstil än Ryttingers, infogat att Konst. Magnusson rapp. bron till Hedeby ö fortf. avspärrad. Trnsp. m. båt.I marginalen fanns en oläslig signatur.

Klockan 12.14 återkom Ryttinger: Telefonsamb. kst Magnusson i H-by rapp. att 16-åriga Harriet Vanger saknas sedan tidigt lördag em. Fam. uttrycker stor oro. Tros ej ha sovit i sin säng under natten. Kan ej ha lämnat ön pga. broolycka. Ingen av tillfr. familjemedl. har kunsk. om var HV bef. sig.

Klockan 12.19: G.M. inform. per tel. om ärendet.

Den sista anteckningen var daterad klockan 13.42: G.M. på plats H-by; övertar ärendet.

Redan nästkommande blad avslöjade att den kryptiska signaturen G. M. åsyftade en kriminalinspektör Gustaf Morell, som kommit med båt till Hedebyön där han övertagit befälet och upprättat en formell anmälan om Harriet Vangers försvinnande. Till skillnad från de inledande noteringarna med dess omotiverade förkortningar var Morells rapporter författade på skrivmaskin och på läsbar prosa. På de följande sidorna redogjordes för vilka åtgärder som vidtagits med en saklighet och detaljrikedom som överraskade Mikael.

Morell hade gått systematiskt tillväga. Han hade först intervjuat Henrik Vanger i sällskap med Isabella Vanger, Harriets mamma. Därefter hade han i tur och ordning pratat med en Ulrika Vanger, Harald Vanger, en Greger Vanger, Harriets bror Martin Vanger samt en Anita Vanger. Mikael drog slutsatsen att dessa personer hade intervjuats i någon sorts skala av fallande betydelse.

Ulrika Vanger var mor till Henrik Vanger och hade uppenbarligen en status motsvarande änkedrottning. Ulrika Vanger var bosatt på Vangerska gården och hade inga upplysningar att lämna. Hon hade gått och lagt sig tidigt kvällen innan och hade inte sett Harriet på flera dagar. Hon tycktes ha insisterat på att få träffa kriminalinspektör Morell endast för att uttrycka sin åsikt, vilken var att polisen omedelbart måste agera.

Harald Vanger var Henriks bror och rankad som nummer två på listan över inflytelsErika familjemedlemmar. Han förklarade att han hade träffat Harriet Vanger som hastigast då hon återvände från festdagen i Hedestad, men att han ” icke sett henne sedan olyckan på bron ägt rum och icke ägde kännedom om var hon för närvarande befann sig”.

Greger Vanger, bror till Henrik och Harald, uppgav att han hade träffat den försvunna sextonåringen då hon besökt Henrik Vangers arbetsrum och bett att få tala med Henrik efter besöket i Hedestad tidigare under dagen. Greger Vanger uppgav att han själv inte hade pratat med henne utan bara hade hälsat kort. Han visste inte var hon kunde tänkas befinna sig men uttryckte åsikten att hon förmodligen bara tanklöst hade åkt till någon kamrat utan att meddela detta och säkerligen snart skulle dyka upp igen. På frågan om hur hon i så fall hade lämnat ön kunde han inte ge besked.

Martin Vanger intervjuades som hastigast. Han läste sista året på gymnasiet i Uppsala, där han var inhyst hos Harald Vanger. Han hade inte fått plats i Haralds bil och istället åkt tåg till Hedeby och anlänt så sent att han fastnat på fel sida om broolyckan och inte kommit över förrän sent på aftonen med båt. Han intervjuades i förhoppningen om att hans syster hade meddelat sig med honom och kanske gett en antydan om att hon tänkte rymma. Frågan möttes av protester från Harriets mor, men kommissarie Morell ansåg i det ögonblicket att en rymning närmast var en förhoppning. Martin hade dock inte talat med sin syster sedan sommarlovet och hade inga upplysningar av värde att lämna.

Anita Vanger var dotter till Harald Vanger men angavs felaktigt som ”kusin” till Harriet – i själva verket var Harriet hennes kusinbarn. Hon läste första året på universitetet i Stockholm och hade tillbringat sommaren i Hedeby. Hon var nästan jämnårig med Harriet och de hade blivit nära vänner. Hon uppgav att hon hade anlänt till ön tillsammans med sin far på lördagen och sett fram mot att få träffa Harriet, men att hon inte hade hunnit göra det. Anita Vanger uppgav att hon kände oro och att det var olikt Harriet att försvinna någonstans utan att meddela familjen. I denna slutsats fick hon stöd av både Henrik och Isabella Vanger.

Samtidigt som kriminalinspektör Morell hade intervjuat familjemedlemmarna hade han beordrat poliskonstaplarna Magnusson och Bergman – patrull 014 – att organisera en första skallgångskedja medan det ännu var ljust. På grund av att bron fortfarande var avspärrad var det svårt att inkalla förstärkning från fastlandssidan; den första skallgångskedjan bestod av ett trettiotal tillgängliga personer av varierande kön och ålder. De områden som avsöktes under eftermiddagen var de obebodda husen i Fiskehamnen, stränderna på udden och längs sundet, skogspartiet närmast byn samt det så kallade Söderberget ovanför Fiskehamnen. Det sistnämnda stället avsöktes sedan någon framkastat teorin att Harriet möjligen kunde ha sökt sig dit för att få en god överblick över olycksplatsen på bron. Patruller skickades även till Östergård samt till Gottfrieds stuga på andra sidan ön, där Harriet ibland vistades.

Sökandet efter Harriet Vanger var dock resultatlöst och avbröts först långt efter mörkrets inbrott vid tiotiden på kvällen. Temperaturen under natten sjönk till nollgradigt.

Under eftermiddagen hade kriminalinspektör Morell etablerat sitt högkvarter i en salong som Henrik Vanger ställt till förfogande i bottenvåningen i Vangerska gården. Han hade vidtagit en rad åtgärder.

I sällskap med Isabella Vanger hade han inspekterat Harriets rum och försökt få en uppfattning om ifall någonting saknades, kläder, någon väska eller liknande som kunde antyda att Harriet Vanger rymt hemifrån. Isabella Vanger hade inte varit särskilt hjälpsam och tycktes inte ha någon större kunskap om hur hennes dotters garderob såg ut. Hon var ofta klädd i jeans, men de ser ju likadana ut.Harriets handväska hade återfunnits på hennes skrivbord. Den innehöll legitimation, en plånbok med nio kronor och femtio öre, en kam, en handspegel och en näsduk. Efter inspektionen hade Harriets rum spärrats av.

Morell hade kallat flera personer till förhör, både familjemedlemmar och anställda. Samtliga intervjuer var noggrant bokförda.

Då deltagarna i den första skallgångskedjan efter hand återkommit med nedslående besked fattade kommissarien beslut om att ett mer systematiskt sökande måste genomföras. Under kvällen och natten inkallades förstärkning; Morell kontaktade bland annat ordföranden i Hedestads Orienteringsklubb och vädjade om hjälp med att telefonledes inkalla medlemmarna till skallgång. Vid midnatt fick han beskedet att femtiotre aktiva idrottare, främst från juniorsektionen, skulle infinna sig på Vangerska gården klockan 07.00 nästkommande morgon. Henrik Vanger bidrog genom att helt sonika inkalla en del av morgonskiftet, femtio man, från Vangerkoncernens pappersbruk på orten. Henrik Vanger organiserade även mat och dryck.

Mikael Blomkvist kunde livligt föreställa sig de scener som måste ha utspelat sig på Vangerska gården under dessa händelsErika dygn. Det framgick tydligt att olyckan på bron bidragit till förvirringen under de första timmarna; dels genom att försvåra möjligheterna att få effektiv förstärkning från fastlandet, dels eftersom alla ansåg att två så dramatiska händelser på samma plats och vid samma tidpunkt på något sätt rimligen måste vara länkade till varandra. När tankbilen lyftes bort hade kriminalinspektör Morell till och med gått ned till bron för att försäkra sig om att Harriet Vanger på något osannolikt sätt inte hade hamnat under vraket. Detta var den enda irrationella handling som Mikael kunde spåra i kommissariens agerande, eftersom den försvunna flickan ju bevisligen hade varit synlig på ön efter att olyckan hade ägt rum. Likafullt hade spaningsledaren, utan att kunna ge en rimlig förklaring, svårt att frigöra sig från tanken att den ena händelsen på något sätt hade orsakat den andra.

Under det första förvirrade dygnet sjönk förhoppningarna om att ärendet skulle få en snabb och lycklig upplösning. Dessa ersattes gradvis av två spekulationer. Trots de uppenbara svårigheterna med att omärkligt kunna lämna ön ville Morell inte avskriva möjligheten att hon hade rymt hemifrån. Han beslutade att Harriet Vanger skulle efterlysas och beordrade patrullerande poliser inne i Hedestad att hålla ögonen öppna efter den försvunna flickan. Han gav även en kollega vid kriminalavdelningen i uppdrag att höra bussförare och personal på järnvägsstationen för att få veta om någon kunde ha sett henne.

I takt med att negativa besked kom in växte sannolikheten för att Harriet Vanger hade råkat ut för en olycka. Denna teori kom att dominera spaningsupplägget under de kommande dygnen.

Den stora skallgångskedjan två dagar efter hennes försvinnande var – så vitt Mikael Blomkvist kunde avgöra – synnerligen kompetent genomförd. Polis och brandmän med erfarenhet från liknande ärenden organiserade sökandet. Hedebyön hade visserligen några svårtillgängliga terrängavsnitt, men ytan var trots allt begränsad och hela ön finkammades under dagen. En polisbåt och två frivilliga Petterssonbåtar genomsökte efter bästa förmåga vattnen runt ön.

Nästa dag fortsatte sökandet med reducerat manskap. Denna gång skickades patruller att göra en andra skallgång i särskilt oländiga terrängavsnitt, samt i ett område som kallades ”Befästningen” – ett övergivet bunkersystem som anlagts av kustförsvaret under andra världskriget. Denna dag genomsöktes även små krypin, brunnar, jordkällare, uthus och vindsutrymmen i byn.

En viss frustration kunde avläsas i en tjänsteanteckning då sökandet avbröts den tredje dagen efter försvinnandet. Gustaf Morell var naturligtvis ännu inte medveten om det, men i det ögonblicket hade han i praktiken nått så långt i spaningarna som han någonsin skulle komma. Han var förbryllad och hade svårt att ange något naturligt nästa steg eller någon plats där sökandet borde fortsätta. Harriet Vanger hade till synes upplösts i tomma intet och Henrik Vangers snart fyrtioåriga pina hade inletts.