Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 27 (всего у книги 34 страниц)

”Harriet, Harriet, ständigt denna Harriet. Vi försökte… prata med henne. Gottfried försökte lära henne. Vi trodde att hon var en av oss och att hon skulle acceptera sin plikt, men hon var bara en vanlig… fitta. Jag trodde att jag hade henne under kontroll, men hon tänkte berätta för Henrik och jag förstod att jag inte kunde lita på henne. Förr eller senare skulle hon berätta om mig.”

”Du dödade henne.”

”Jag villedöda henne. Jag tänktegöra det men jag kom för sent. Jag kunde inte ta mig över hit till ön.”

Mikaels hjärna försökte ta in informationen, men det kändes som om en skylt kom upp med texten information overload. Martin Vanger visste inte vad som hade hänt med hans syster.

Helt plötsligt plockade Martin Vanger upp sin mobiltelefon från kavajen, granskade displayen och lade den på stolen bredvid pistolen.

”Det är dags att avsluta det här. Jag måste hinna ta hand om din anorektiska skata i natt också.”

Han öppnade ett skåp, plockade fram en smal läderrem och lade den som en strypsnara runt Mikaels hals. Han lossade kedjan som höll Mikael fjättrad vid golvet, drog upp honom på fötter och knuffade honom mot väggen. Han trädde läderremmen genom en ögla ovanför Mikaels huvud och spände så att han tvingades upp på tå.

”Är det för hårt? Kan du inte andas?” Han slackade någon centimeter och låste änden av remmen längre ned på väggen. ”Jag vill inte att du ska kvävas med en gång.”

Snaran skar så hårt in i Mikaels hals att han var oförmögen att säga något. Martin Vanger betraktade honom uppmärksamt.

Helt plötsligt knäppte han upp Mikaels byxor och drog ned dem tillsammans med kalsongerna. När han slet loss byxorna förlorade Mikael fotfästet och dinglade i någon sekund i strypsnaran innan hans tår åter fick kontakt med golvet. Martin Vanger gick till ett skåp och hämtade en sax. Han klippte upp Mikaels t-tröja och kastade resterna i en hög på golvet. Sedan ställde han sig en bit från Mikael och betraktade sitt offer.

”Jag har aldrig haft en pojke här”, sa Martin Vanger med allvarlig röst. ”Jag har aldrig rört vid någon annan man… mer än min far. Det var min plikt.”

Mikaels tinningar dunkade. Han kunde inte sätta kroppstyngden på fötterna utan att strypas. Han försökte få grepp med fingrarna i betongväggen bakom, men där fanns inget grepp att finna.

”Det är dags”, sa Martin Vanger.

Han lade handen på remmen och tyngde ned. Mikael kände hur strypsnaran omedelbart skar djupare in i hans hals.

”Jag har alltid undrat hur en man smakar.”

Han ökade tyngden på strypsnaran och böjde sig plötsligt fram och kysste Mikael på munnen i samma ögonblick som en kylig röst skar genom rummet.

”Du, ditt jävla äckel, i den här byhålan har jag monopol på det där.”

Mikael hörde Lisbeths röst genom en röd dimma. Han lyckades fokusera blicken och såg henne stå vid dörrposten. Hon tittade uttryckslöst på Martin Vanger.

”Nej… spring”, kraxade Mikael.

Mikael såg inte Martin Vangers ansiktsuttryck, men han kunde nästan fysiskt känna hans chock då han snurrade runt. En sekund stod tiden stilla. Sedan sträckte sig Martin Vanger efter pistolen som han hade lämnat på pallen.

Lisbeth Salander tog tre snabba kliv framåt och svingade en golfklubba hon hade haft gömd vid sidan. Järnet flög i en vid båge och träffade Martin Vanger över nyckelbenet vid axeln. Slaget hade en fruktansvärd kraft och Mikael kunde höra att någonting gick sönder. Martin Vanger vrålade.

”Gillar du smärta?” frågade Lisbeth Salander.

Hennes röst var sträv som sandpapper. Så länge Mikael levde skulle han aldrig glömma hennes ansikte när hon gick till angrepp. Tänderna var blottade som på ett rovdjur. Ögonen var glänsande kolsvarta. Hon rörde sig som en blixtsnabb spindel och tycktes helt fokuserad på sitt byte då hon svingade golfklubban igen och träffade Martin Vanger över revbenen.

Han snubblade över stolen och föll. Pistolen ramlade ned på golvet framför Lisbeths fötter. Hon sparkade den åt sidan, bort från honom.

Sedan slog hon en tredje gång, just när Martin Vanger försökte ta sig upp på fötter. Hon träffade honom med ett smackande ljud på höften. Ett fasansfullt läte trängde upp ur Martin Vangers strupe. Det fjärde slaget träffade honom bakifrån på skulderbladet.

”Lis… errth…” kraxade Mikael.

Han höll på att förlora medvetandet och smärtan i tinningarna var nästan outhärdlig.

Hon vände sig mot honom och såg att hans ansikte var tomatfärgat, att ögonen var vilt uppspärrade och att hans tunga höll på att tränga ut genom munnen.

Hon tittade sig snabbt omkring och såg kniven på golvet. Därefter kastade hon en blick på Martin Vanger som hade kommit upp i knästående och försökte kravla sig bort från henne med ena armen slappt hängande. Han skulle inte utgöra något problem under de närmaste sekunderna. Hon släppte golfklubban och hämtade kniven. Den hade en vass spets men en slö egg. Hon ställde sig på tå och skar febrilt för att nöta av läderremmen. Det tog flera sekunder innan Mikael äntligen kunde rasa ihop på golvet. Men snaran hade låst sig kring hans hals.

Lisbeth Salander kastade ytterligare en blick på Martin Vanger. Han hade kommit på fötter men stod dubbelvikt. Hon ignorerade honom och grävde för att få in fingrarna under strypsnaran. Hon vågade först inte skära men stack till sist in knivspetsen, och rispade Mikaels hals då hon försökte utvidga snaran. Slutligen lossnade den och Mikael drog några rosslande andetag.

Ett kort ögonblick upplevde Mikael en sensationell känsla av att kropp och själ förenades. Han fick perfekt syn och kunde urskilja varje dammkorn i rummet. Han fick perfekt hörsel och noterade varje andetag och frasande från kläder som om de kom ur hörlurar mot hans öron, och han kände lukten av Lisbeth Salanders svett och doften av skinnet i hennes jacka. Sedan sprack illusionen när blodet började strömma till hans huvud igen och hans ansikte återfick normal färg.

Lisbeth Salander vred på huvudet i samma ögonblick som Martin Vanger försvann ut genom dörren. Hon reste sig snabbt och hämtade pistolen – undersökte magasinet och osäkrade. Mikael noterade att hon tycktes ha hanterat vapen tidigare. Hon såg sig omkring och fokuserade på nycklarna till handbojorna som låg synliga på bordet.

”Jag tar honom”, sa hon och rusade mot dörren. Hon fångade upp nycklarna i farten och kastade dem med en backhand på golvet intill Mikael.

Mikael försökte ropa till henne att vänta men han fick bara fram ett raspigt ljud när hon redan hade försvunnit ut genom dörren.

Lisbeth hade inte glömt att Martin Vanger hade ett gevär någonstans och stannade med pistolen skjutklar framför sig då hon kom upp i passagen mellan garaget och köket. Hon lyssnade men kunde inte höra några ljud som skvallrade om var hennes byte befann sig. Instinktivt drog hon sig mot köket och var nästan framme då hon hörde bilen starta ute på gården.

Hon rusade tillbaka och ut genom smitdörren i garageporten. Från biluppfarten såg hon ett par baklyktor passera Henrik Vangers hus och svänga ned mot bron, och hon rusade efter för allt vad hennes ben förmådde. Hon stoppade pistolen i jackfickan och brydde sig inte om hjälmen då hon sparkade igång sin motorcykel. Några sekunder senare var hon på väg över bron.

Han hade kanske nittio sekunders försprång då hon kom fram till rondellen vid uppfarten till E4:an. Hon kunde inte se honom. Hon bromsade in och stängde motorn och lyssnade.

Himlen var fylld av tunga moln. Vid horisonten såg hon en antydan till gryning. Sedan hörde hon motorljud och såg en glimt av Martin Vangers bil på E4:an på väg söderut. Lisbeth sparkade igång motorn igen, lade in en växel och passerade under viadukten. Hon höll 80 km i timmen då hon kom upp genom kurvan i uppfarten. Framför henne fanns en raksträcka. Hon såg ingen trafik och drog ned gasen i botten och flög fram. När vägen började kröka sig längs en lång ås låg hon på 170 km i timmen, vilket var ungefär den högsta hastighet hennes egenhändigt trimmade lättviktare förmådde prestera i nedförsbacke. Efter två minuter såg hon Martin Vangers bil ungefär fyrahundra meter framför sig.

Konsekvensanalys. Vad gör jag nu?

Hon drog ned gasen till rimligare 120 km i timmen och höll jämna steg med honom. Hon förlorade honom ur sikte i några sekunder när de passerade några skarpa kurvor. Sedan kom de ut på en lång raksträcka. Hon låg ungefär tvåhundra meter efter.

Han måste ha sett lyktan från hennes motorcykel och ökade farten när de passerade en lång kurva. Hon drog ned gasen i botten men tappade terräng i kurvorna.

Hon såg lastbilsljusen på långt håll. Det gjorde Martin Vanger också. Helt plötsligt ökade han farten ytterligare och gled över i den motsatta filen när han hade hundrafemtio meter kvar till mötet. Lisbeth såg lastbilen bromsa och frenetiskt blinka med lyktorna, men han avverkade gapet på några sekunder och kollisionen var oundviklig. Martin Vanger körde rakt in i fronten på lastbilen med en fruktansvärd smäll.

Lisbeth Salander bromsade instinktivt. Sedan såg hon hur släpet började lägga sig tvärs över hennes fil. I den hastighet hon höll tog det två sekunder att köra sträckan fram till olycksplatsen. Hon ökade gasen och styrde ut i vägrenen och undvek bakändan av lastbilen med någon meter då hon passerade. I ögonvrån såg hon flammor slå upp under lastbilsfronten.

Hon fortsatte ytterligare hundrafemtio meter innan hon stannade och vände sig om. Hon såg föraren i lastbilen hoppa från hytten på passagerarsidan. Då drog hon på gas igen. Vid Åkerby, två kilometer längre söderut, tog hon av till vänster och följde den gamla landsvägen tillbaka norrut, parallellt med E4:an. Hon körde förbi olycksplatsen på en höjd och såg att två personbilar hade stannat. Det brann kraftigt från vraket, som satt helt fastkilat och tillplattat under lastbilen. En man försökte släcka elden med en liten brandsläckare.

Hon drog på gas och var strax i Hedeby och rullade över bron på låga varv. Hon parkerade utanför gäststugan och gick tillbaka till Martin Vangers hus.

Mikael kämpade fortfarande med handbojorna. Hans händer var så bortdomnade att han inte kunde få grepp om nyckeln. Lisbeth låste upp bojorna åt honom och höll honom medan blodet började cirkulera i hans händer igen.

”Martin?” frågade Mikael med hes röst.

”Död. Han styrde rakt in i fronten på en lastbil i 150 kilometer i timmen några kilometer söderut på E4:an.”

Mikael glodde på henne. Hon hade bara varit borta några minuter.

”Vi måste… ringa polisen”, kraxade Mikael. Han hostade plötsligt kraftigt.

”Varför det?” undrade Lisbeth Salander.

I tio minuter var Mikael oförmögen att resa sig. Han satt kvar på golvet, naken och lutad mot en vägg. Han masserade halsen och lyfte vattenflaskan med klumpiga fingrar. Lisbeth väntade tålmodigt till dess att hans känsel började återvända. Hon använde tiden till att fundera.

”Klä på dig.”

Hon använde Mikaels sönderklippta t-tröja för att torka bort fingeravtryck från handbojorna, kniven och golfklubban. Hon tog PET-flaskan med sig.

”Vad gör du?”

”Klä på dig. Det ljusnar ute. Skynda.”

Mikael ställde sig på ostadiga ben och lyckades dra på sig kalsonger och jeans. Han klev i sina sneakers. Lisbeth stoppade hans strumpor i sin jackficka och hejdade honom.

”Exakt vad har du rört härnere i källaren?”

Mikael såg sig omkring. Han försökte komma ihåg. Till sist sa han att han ingenting rört utom dörren och nycklarna. Lisbeth hittade nycklarna i Martin Vangers kavaj som han hade hängt över stolen. Hon torkade noga av dörrhandtaget och strömbrytaren och släckte lampan. Hon ledde Mikael upp för källartrappan och bad honom vänta i passagen medan hon återbördade golfklubban till dess rätta plats. När hon återkom hade hon en mörk t-tröja med sig som hade tillhört Martin Vanger.

”Sätt på dig den. Jag vill inte att någon ska se dig springa omkring med bar överkropp i natt.”

Mikael insåg att han befann sig i chocktillstånd. Lisbeth hade tagit kommandot och han lydde viljelöst hennes order. Hon ledde honom från Martin Vangers hus. Hela tiden höll hon om honom. Så fort de kommit innanför dörren i Mikaels stuga hejdade hon honom.

”Om någon har sett oss och frågar vad vi var ute och gjorde i natt, så har du och jag varit ute på udden på en nattpromenad och haft sex med varandra.”

”Lisbeth, jag kan inte…”

”Ställ dig i duschen. Nu.”

Hon hjälpte honom av med kläderna och skickade ut honom i badrummet. Sedan satte hon på kaffepannan och bredde snabbt ett halvdussin tjocka limpsmörgåsar med ost och leverpastej och saltgurka. Hon satt vid köksbordet och tänkte intensivt då Mikael haltade tillbaka in i rummet. Hon granskade de blodutgjutningar och skrapsår som syntes på hans kropp. Strypsnaran hade skavt så hårt att han hade ett mörkrött märke runt hela halsen, och kniven hade gjort en blodig reva i skinnet på halsens vänstra sida.

”Kom”, sa hon. ”Lägg dig i sängen.”

Hon hämtade plåster och täckte såret med en kompress. Därefter hällde hon upp kaffe och räckte honom en smörgås.

”Jag är inte hungrig”, sa Mikael.

”Ät”, kommenderade Lisbeth Salander och tog en stor tugga av en ostsmörgås.

Mikael blundade en stund. Sedan satte han sig upp och tog en tugga. Halsen ömmade så kraftigt att han endast med nöd kunde svälja.

Lisbeth tog av sig skinnjackan och hämtade en burk tigerbalsam från sin necessär.

”Låt kaffet svalna en stund. Lägg dig på mage.”

Hon ägnade fem minuter åt att massera hans rygg och smörja in honom med linimentet. Sedan vände hon på honom och gav honom samma behandling på framsidan.

”Du kommer att ha rejäla blåmärken ett tag framöver.”

”Lisbeth, vi måste ringa polisen.”

”Nej”, svarade hon med sådan hetta i rösten att Mikael förvånat öppnade ögonen och tittade på henne. ”Om du ringer polisen så drar jag. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Martin Vanger är död. Han dog i en bilolycka. Han var ensam i bilen. Det finns vittnen. Låt polisen eller någon annan upptäcka den där jävla tortyrhålan. Du och jag är precis lika okunniga om dess existens som alla andra här i byn.”

”Varför?”

Hon ignorerade honom och masserade hans ömmande lår.

”Lisbeth, vi kan inte bara…”

”Om du tjatar så släpar jag tillbaka dig till Martins håla och kedjar fast dig igen.”

Medan hon pratade somnade Mikael, lika plötsligt som om han hade svimmat.

KAPITEL 25: Lördag 12 juli – Måndag 14 juli

Mikael vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och krafsade runt halsen för att få bort strypsnaran. Lisbeth gick in till honom och grep tag i hans händer och höll honom stilla. Han öppnade ögonen och tittade ofokuserat på henne.

”Jag visste inte att du spelade golf”, mumlade han och slöt ögonen igen. Hon satt kvar hos honom i ett par minuter tills hon var säker på att han hade somnat om. Medan Mikael sovit hade Lisbeth återvänt till Martin Vangers källare för att undersöka brottsplatsen. Förutom tortyrredskapen hade hon hittat en stor samling våldspornografiska tidningar och en mängd polaroidbilder inklistrade i album.

Det hade inte funnits någon dagbok. Däremot hade hon hittat två A4-pärmar med passfoton och handskrivna anteckningar om kvinnor. Hon hade plockat med sig pärmarna i en nylonbag, tillsammans med Martin Vangers Dell PC laptop som hon hittat på hallbordet på övervåningen. När Mikael hade somnat om fortsatte Lisbeth genomgången av Martin Vangers dator och pärmar. Klockan var efter sex på morgonen när hon släckte ned datorn. Hon tände en cigarett och bet sig eftertänksamt i underläppen.

Tillsammans med Mikael Blomkvist hade hon tagit upp jakten på vad de trodde var en historisk seriemördare. De hade hittat något helt annat. Hon kunde knappt föreställa sig de fasor som måste ha utspelat sig i Martin Vangers källare, mitt i den välordnade idyllen.

Hon försökte förstå.

Martin Vanger hade dödat kvinnor sedan 1960-talet, de senaste femton åren med en periodicitet av ungefär ett eller två offer per år. Dödandet hade varit så diskret och välorganiserat att ingen ens hade insett att en seriemördare var aktiv. Hur var det möjligt?

Pärmarna gav delvis svaret på frågan.

Hans offer var anonyma kvinnor, ofta relativt nyanlända invandrarflickor som saknade vänner och sociala kontakter i Sverige. Där fanns även prostituerade och socialt utsatta kvinnor med missbruk eller andra problem i bakgrunden.

Från sina egna studier i sexualsadismens psykologi hade Lisbeth Salander lärt sig att den sortens mördare gärna samlade på sig souvenirer från sina offer. Sådana souvenirer fungerade som minnen som mördaren kunde använda för att återskapa en del av den njutning han upplevt. Martin Vanger hade utvecklat denna egenhet genom att föra en dödsbok. Han hade noga katalogiserat och betygsatt sina offer. Han hade kommenterat och beskrivit deras lidanden. Han hade dokumenterat sitt mördande med videofilmer och fotografier.

Våldet och dödandet var målsättningen, men Lisbeth drog slutsatsen att det i själva verket var jakten som var Martin Vangers huvudsakliga intresse. I sin laptop hade han skapat en databas med register över hundratals kvinnor. Där fanns anställda inom Vangerkoncernen, servitriser på restauranger han brukade besöka, receptionister på hotell, personal på Försäkringskassan, sekreterare hos affärsbekanta och mängder av andra kvinnor. Det tycktes som om Martin Vanger registrerade och kartlade i stort sett varje kvinna han kom i kontakt med.

Martin Vanger hade bara mördat en bråkdel av dessa kvinnor, men alla kvinnor i hans närhet var potentiella offer som han bokförde och granskade. Kartläggningen hade karaktären av passionerad hobbyverksamhet, som han måste ha ägnat oräkneliga timmar åt.

Är hon gift eller ensamstående? Har hon barn och familj? Var arbetar hon? Var bor hon? Vilken bil kör hon? Vad har hon för utbildning? Hårfärg? Hudfärg? Kroppsform?

Lisbeth drog slutsatsen att insamlandet av personuppgifter om potentiella offer måste ha varit ett betydande inslag i Martin Vangers sexuella fantasier. Han var i första hand en stalker och i andra hand en mördare.

När Lisbeth hade läst färdigt upptäckte hon ett litet kuvert i en av pärmarna. Hon pillrade ut två tummade och bleknade polaroidbilder. På den första bilden satt en mörkhårig flicka vid ett bord. Flickan hade mörka byxor och bar överkropp med små toppiga bröst. Hon vände ansiktet bort från kameran och var på väg att höja en arm som avvärjande skydd, ungefär som om fotografen plötsligt hade överraskat henne med att lyfta kameran. På den andra bilden var hon även naken på underkroppen. Hon låg på mage på en säng med blått överkast. Ansiktet var fortfarande vänt bort från kameran.

Lisbeth stoppade kuvertet med bilderna i fickan på sin jacka. Därefter bar hon bort pärmarna till järnspisen och repade eld på en tändsticka. När hon eldat färdigt rörde hon om i askan. Det ösregnade fortfarande då hon gick en kort promenad och diskret dumpade Martin Vangers laptop i vattnet under bron.

När Dirch Frode ryckte upp dörren klockan halv åtta på morgonen satt Lisbeth vid köksbordet och rökte en cigarett och drack kaffe. Frode var askgrå i ansiktet och såg ut som om han hade fått ett brutalt uppvaknande.

”Var är Mikael?” frågade han.

”Han sover fortfarande.”

Dirch Frode slog sig ned på en köksstol. Lisbeth hällde upp kaffe och sköt över en kopp till honom.

”Martin… Jag fick just veta att Martin körde ihjäl sig i natt.”

”Trist”, sa Lisbeth Salander och tog en klunk kaffe.

Dirch Frode höjde blicken. Först stirrade han oförstående på henne. Sedan vidgades hans ögon.

”Vad…?”

”Han krockade. Så förargligt.”

”Vet du vad som hände?”

”Han styrde bilen rakt in i fronten på en lastbil. Han begick självmord. Pressen, stressen och ett vacklande finansimperium blev för mycket för honom. Åtminstone är det vad jag misstänker kommer att stå på löpsedlarna.”

Dirch Frode såg ut som om han skulle få en hjärnblödning. Han reste sig hastigt och gick till sovrummet och öppnade dörren.

”Låt honom sova”, sa Lisbeth skarpt.

Frode tittade på den sovande figuren. Han såg blåmärken i ansiktet och blodutgjutningar på överkroppen. Sedan såg han det flammande strecket där strypsnaran hade suttit. Lisbeth rörde vid hans arm och drog igen dörren. Frode backade tillbaka och sjönk långsamt ned i kökssoffan.

Lisbeth Salander berättade kortfattat vad som hade hänt under natten. Hon gav en utförlig beskrivning av hur Martin Vangers skräckkammare sett ut och hur hon hade hittat Mikael i en strypsnara, med verkställande direktören för Vangerkoncernen stående framför honom. Hon berättade vad hon hade hittat i koncernens arkiv under gårdagen och hur hon länkade Martins pappa till åtminstone sju kvinnomord.

Dirch Frode avbröt henne inte en enda gång. När hon slutade tala satt han stum i flera minuter innan han häftigt andades ut och långsamt skakade på huvudet.

”Vad ska vi ta oss till?”

”Det är inte mitt problem”, svarade Lisbeth med uttryckslös röst.

”Men…”

”Som jag ser det har jag aldrig satt min fot i Hedestad.”

”Jag förstår inte.”

”Jag vill under inga omständigheter förekomma i någon polisrapport. Jag existerar inte i det här sammanhanget. Om mitt namn nämns i samband med den här historien så kommer jag att förneka att jag har varit här och jag kommer inte att besvara en enda fråga.”

Dirch Frode såg forskande på henne.

”Jag förstår inte.”

”Du behöver inte förstå.”

”Vad ska jag göra då?”

”Det bestämmer du själv, bara du lämnar mig och Mikael utanför.”

Dirch Frode var likblek.

”Se det så här: det enda du vet är att Martin Vanger omkommit i en trafikolycka. Du har ingen aning om att han också är en galen mördare och du har aldrig hört talas om rummet som finns i hans källare.”

Hon lade nyckeln på bordet mellan dem.

”Du har tid på dig till dess att någon ska städa ur Martins källare och upptäcker rummet. Det kanske dröjer ett tag.”

”Vi måste gå till polisen med det här.”

”Inte vi. Du kan gå till polisen om du vill. Det är ditt beslut.”

”Det kan inte tystas ned.”

”Jag föreslår inte att det ska tystas ned utan att du ska lämna mig och Mikael utanför. När du upptäcker rummet så drar du dina egna slutsatser och bestämmer själv vem du vill berätta för.”

”Om det du säger är sant så betyder det att Martin har kidnappat och mördat kvinnor… det måste finnas familjer som är förtvivlade över att de inte vet var deras barn finns. Vi kan inte bara…”

”Det är riktigt. Men det finns ett problem. Kropparna är borta. Kanske hittar du pass eller id-kort i någon låda. Möjligen kan några av offren identifieras från videofilmerna. Men du behöver inte fatta ett beslut i dag. Tänk igenom saken.”

Dirch Frode såg panikslagen ut.

”Åh herregud. Det här blir dödsstöten för koncernen. Hur många familjer kommer att bli arbetslösa om det kommer ut att Martin…”

Frode vaggade fram och tillbaka, ställd inför ett moraliskt dilemma.

”Det är en aspekt. Jag antar att Isabella Vanger ärver sin son. Jag tror inte att det är lämpligt om hon blir den första som informeras om Martins hobby.”

”Jag måste gå och titta…”

”Jag tycker att du ska hålla dig borta från det där rummet i dag”, sa Lisbeth skarpt. ”Du har mängder av bestyr. Du måste åka och informera Henrik, och du måste sammankalla styrelsen till extra möte och göra vad det nu är ni skulle ha gjort om er vd hade omkommit under helt normala omständigheter.”

Dirch Frode begrundade hennes ord. Hans hjärta bultade. Han var den gamle advokaten och problemlösaren som förväntades ha en plan färdig för att möta varje hinder och han kände sig enbart handlingsförlamad. Han insåg plötsligt att han satt och tog emot instruktioner från en ung flicka. På något sätt hade hon tagit kontrollen över situationen och kom med de riktlinjer som han själv inte kunde formulera.

”Och Harriet…?”

”Jag och Mikael är inte klara än. Men du kan hälsa Henrik Vanger att jag tror att vi kommer att lösa det här.”

Martin Vangers oväntade bortgång toppade radionyheterna klockan nio då Mikael vaknade. Ingenting nämndes om nattens händelser mer än att industrimannen oförklarligt och i hög fart kommit över på fel sida av vägen.

Han hade varit ensam i bilen. Lokalradion körde ett längre inslag som präglades av oro för Vangerkoncernens framtid och för vad dödsfallet skulle få för ekonomiska konsekvenser för företaget.

Ett hastigt komponerat lunchtelegram från TT hade rubriken En bygd i chockoch summerade Vangerkoncernens akuta problem. Det undgick ingen att enbart i Hedestad var över 3 000 av ortens 21 000 invånare anställda vid Vangerkoncernen eller på annat sätt helt beroende av företagets välstånd. Vangerkoncernens vd var död och dess förre vd var en åldring som låg svårt sjuk efter en hjärtattack. En naturlig arvtagare saknades. Allt detta i en tid som ansågs som den mest kritiska i företagets historia.

Mikael Blomkvist hade haft möjlighet att åka in till polisstationen i Hedestad och förklara vad som hade skett under natten, men Lisbeth Salander hade redan satt en process i rörelse. I och med att han inte omedelbart ringde polisen blev det allt svårare att göra det för varje timme som gick. Han tillbringade förmiddagen i dyster tystnad på kökssoffan, där han betraktade regnet och de tunga molnen utanför. Vid tiotiden kom ytterligare en kraftig åskskur men vid lunchtid slutade det regna och vinden mojnade en aning. Han gick ut och torkade av trädgårdsmöblerna och slog sig ned med en mugg kaffe. Han hade en skjorta med uppvikt krage.

Martins död lade naturligtvis en skugga över det dagliga livet i Hedeby. Bilar stannade utanför Isabella Vangers hus i takt med att klanen samlades. Kondoleanser framfördes. Lisbeth betraktade processionen känslokallt. Mikael satt mol tyst.

”Hur mår du?” frågade hon slutligen.

Mikael grubblade på svaret en stund.

”Jag tror att jag fortfarande befinner mig i chock”, sa han. ”Jag var hjälplös. I flera timmar var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag kände dödsångest och kunde inte göra någonting alls.”

Han sträckte ut en hand och lade den på hennes knä.

”Tack”, sa han. ”Om du inte hade dykt upp så hade han dödat mig.”

Lisbeth gav honom ett skevt leende.

”Fast… jag kan inte begripa hur du kunde vara en sådan jävla idiot att du gav dig på honom ensam. Jag låg på golvet därnere och bad böner om att du skulle se bilden och lägga ihop två och två och ringa polisen.”

”Om jag hade väntat på polisen så hade du nog inte överlevt. Jag kunde inte låta den där jäveln ha ihjäl dig.”

”Varför vill du inte prata med polisen?” frågade Mikael.

”Jag pratar inte med myndigheter.”

”Varför inte?”

”Min ensak. Men i ditt fall tror jag inte att det är ett bra karriärdrag att bli uthängd som journalisten som blev avklädd av Martin Vanger, den notoriske seriemördaren. Om du inte gillar Kalle Blomkvistså kan du tänka dig helt nya epitet.”

Mikael såg forskande på henne och släppte ämnet.

”Vi har ett problem”, sa Lisbeth.

Mikael nickade. ”Vad hände med Harriet?”

Lisbeth lade de två polaroidbilderna på bordet framför honom. Hon förklarade var hon hade hittat dem. Mikael studerade bilderna intensivt en stund innan han höjde blicken.

”Det kan vara hon”, sa han slutligen. ”Jag kan inte svära på det, men kroppsbyggnaden och håret påminner om alla bilder av henne jag sett.”

Mikael och Lisbeth satt i trädgården en timme och pusslade ihop detaljerna. De upptäckte att de båda två från var sitt håll hade identifierat Martin Vanger som den felande länken.

Lisbeth hade aldrig upptäckt fotot som Mikael lämnat på köksbordet. Hon hade dragit slutsatsen att Mikael gjort något korkat efter att ha studerat bilderna från övervakningskamerorna. Hon hade gått över till Martin Vangers hus via strandpromenaden och tittat i alla fönster utan att se en levande själ. Hon hade försiktigt känt på alla dörrar och fönster på bottenvåningen. Till sist hade hon klättrat upp till en öppen balkongdörr på övervåningen. Det hade tagit lång tid och hon hade rört sig ytterst försiktigt då hon sökte igenom rum efter rum i huset. Så småningom hade hon hittat trappan ned till källaren. Martin hade slarvat; han hade lämnat dörren till sin skräckkammare på glänt och hon hade fått en bra uppfattning om situationen.

Mikael frågade hur mycket hon hade hört av vad Martin sagt.

”Inte särskilt mycket. Jag kom dit när han frågade ut dig om vad som hade hänt med Harriet, just innan han hängde upp dig i snaran. Jag lämnade er någon minut medan jag gick upp och letade ett vapen. Jag hittade golfklubborna i en garderob.”

”Martin Vanger hade inte en aning om vad som hände med Harriet”, sa Mikael.

”Tror du honom?”

”Ja”, sa Mikael tveklöst. ”Martin Vanger var galnare än en tokig iller… var får jag alla liknelser ifrån… men han erkände alla brott han begått. Han pratade fritt. Jag tror att han faktiskt ville imponera på mig. Men när det gällde Harriet var han precis lika desperat som Henrik Vanger att få reda på vad som egentligen hänt.”

”Så… vart leder det oss?”

”Vi vet att Gottfried Vanger svarade för den första mordserien, mellan 1949 och 1965.”

”Okej. Och han lärde upp Martin Vanger.”

”Snacka om dysfunktionell familj”, sa Mikael. ”Martin hade egentligen ingen chans.”

Lisbeth Salander gav Mikael en underlig blick.

”Det Martin berättade för mig – även om det var rapsodiskt – var att hans pappa hade lärt upp honom sedan han kom in i puberteten. Han var med vid mordet på Lea i Uddevalla 1962. Då var han fjorton. Han var med vid mordet på Sara 1964. Den gången var han själv aktiv. Han var sexton år.”

”Och?”

”Han sa att han inte var homosexuell och aldrig hade rört vid en man – med undantag för sin far. Det får mig att tro att… tja, den enda slutsatsen är att hans pappa våldtog honom. De sexuella övergreppen måste ha pågått en längre tid. Han blev så att säga fostrad av sin far.”

”Skitsnack”, sa Lisbeth Salander.

Hennes röst var plötsligt hård som flinta. Mikael betraktade henne förbluffad. Hennes blick var stadig. Där fanns inte ett uns av medkännande.

”Martin hade precis samma chans som alla andra att slå tillbaka. Han gjorde sina val. Han mördade och våldtog för att han tyckte om det.”

”Okej, jag säger inte emot. Men Martin var en kuvad pojke och präglades av sin far, precis som Gottfried hade kuvats av sin pappa, nazisten.”

”Jaha, då förutsätter du att Martin inte hade någon egen vilja och att människor blir vad de uppfostras till.”

Mikael log försiktigt. ”Är det en öm punkt?”

Lisbeth Salanders ögon flammade plötsligt av sammanbiten ilska. Mikael fortsatte snabbt.