Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 2 (всего у книги 34 страниц)

”Du som är undersökande journalist och skriver om ekonomiska brott, varför skriver du ingenting om Hans-Erik Wennerström?”

”Jag visste inte att det fanns något att skriva om honom.”

”Gräv. Gräv för helvete. Hur mycket vet du om SIB-programmet?”

”Tja, det var en sorts biståndsprogram på 1990-talet för att hjälpa industrin i de forna öststaterna att komma på fötter. Det lades ned för ett par år sedan. Det är inget jag har skrivit något om.”

”SIB stod för Styrelsen för Industriellt Bistånd, ett projekt som backades upp av regeringen och som leddes av representanter för ett tiotal stora svenska företag. SIB fick statliga garantier för en rad projekt som beslutades i överenskommelse med regeringarna i Polen och Baltikum. LO var med på ett hörn, som garant för att även arbetarrörelsen i öst skulle stärkas genom den svenska modellen. Formellt sett var det ett biståndsprojekt som byggde på principen hjälp till självhjälp, och som skulle ge regimerna i öst en möjlighet att sanera sin ekonomi. I praktiken handlade det dock om att svenska företag fick statliga subventioner för att gå in och etablera sig som delägare i företag i öststaterna. Den där jävla kristna ministern var en varm anhängare av SIB. Det handlade om att etablera ett pappersbruk i Krakow, upprustning av en metallindustri i Riga, en cementfabrik i Tallinn, och så vidare. Pengarna fördelades av SIB:s styrelse, som bestod av idel tungviktare från bank– och industrivärlden.”

”Alltså skattepengar?”

”Ungefär 50 procent var statliga bidrag, resten ställde bankerna och industrin upp med. Men det var knappast ideell verksamhet. Bankerna och företagen räknade med att tjäna en rejäl slant. Annars skulle de fan inte bry sig.”

”Hur mycket pengar rörde det sig om?”

”Vänta, hör på här. I huvudsak handlade SIB om rejäla svenska företag som ville in på östmarknaden. Det var tunga företag som ABB och Skanska och sådana. Inga spekulationsföretag, med andra ord.”

”Påstår du att Skanska inte ägnar sig åt spekulationer? Var det inte deras vd som fick sparken sedan han låtit någon av sina pojkar spekulera bort en halv miljard i snabba klipp? Och hur är det med deras hysteriska husaffärer i London och Oslo?”

”Jovisst, idioter finns på vartenda företag i världen, men du vet vad jag menar. Det är företag som i alla fall producerar någonting. Ryggraden i svensk industri och allt det där.”

”Hur kommer Wennerström in i bilden?”

”Wennerström är jokern i sammanhanget. Alltså, det är en kille som kommer från ingenstans, som inte har någon bakgrund i den tunga industrin och som egentligen inte har något i de här sammanhangen att göra. Men han har dragit ihop en kolossal förmögenhet på börsen och investerat i stabila företag. Han har så att säga kommit in bakvägen.”

Mikael fyllde på sitt glas med Reimersholms Brännvin och lutade sig tillbaka i ruffen och tänkt efter vad han visste om Wennerström. Vilket egentligen inte var särskilt mycket. Född någonstans i Norrland där han startat ett investmentföretag på 1970-talet. Han tjänade en slant och flyttade till Stockholm, där han gjorde kometkarriär under det glada 1980-talet. Han skapade Wennerströmgruppen som döpts om till Wennerstroem Groupnär kontor etablerades i London och New York och företaget började nämnas i samma artiklar som Beijer. Han handlade med aktier och optioner och snabba klipp, och klev fram i kändispressen som en av våra talrika nya miljardärer med takvåning på Strandvägen, magnifik sommarvilla på Värmdö och en 23 meter lång motorkryssare som han köpt av en före detta tennisstjärna som hamnat på obestånd. En räknenisse, jovisst, men hela 1980-talet var räknenissarnas och fastighetsspekulanternas decennium och Wennerström hade inte utmärkt sig mer än någon annan. Snarare tvärtom; han hade förblivit något av en doldis bland De Stora Pojkarna. Han saknade Stenbecks yviga manér och vek inte ut sig i pressen som Barnevik. Han ratade fastigheter och gjorde istället massiva investeringar i det forna östblocket. När luften gått ur ballongen på 1990-talet och den ena direktören efter den andra tvingats utlösa sina fallskärmsavtal hade Wennerströms företag klarat sig förvånansvärt bra. Inte en tillstymmelse till skandal. A Swedish success story, hade självaste Financial Timessummerat.

”Det var 1992. Wennerström hörde plötsligt av sig till SIB och meddelade att han ville ha pengar. Han presenterade en plan, uppenbarligen förankrad bland lokala intressenter i Polen, som gällde att etablera en industri med tillverkning av emballage till livsmedelsindustrin.”

”Alltså en konservburksindustri.”

”Inte riktigt, men något åt det hållet. Jag har ingen aning om vilka han kände på SIB, men han kunde utan vidare vandra ut med 60 miljoner kronor.”

”Det här börjar låta spännande. Låt mig gissa att det var det sista någon såg av de pengarna.”

”Fel”, sa Robert Lindberg. Han log initierat innan han styrkte sig med några droppar brännvin.

”Det som hände sedan är ett stycke klassisk ekonomisk redovisning. Wennerström etablerade verkligen en emballageindustri i Polen, närmare bestämt i Lodz. Företaget hette Minos. SIB fick några entusiastiska rapporter under 1993, därefter tystnad. 1994 klappade Minos plötsligt ihop.”

Robert lindberg ställde ned det tomma nubbeglaset med en smäll för att markera hur företaget kollapsat.

”Problemet med SIB var att det inte fanns någon riktig rutin för hur projekten skulle redovisas. Du minns tidsandan. Alla var så optimistiska när Berlinmuren föll. Demokrati skulle införas, hotet om kärnvapenkrig var över och bolsjevikerna skulle bli riktiga kapitalister över en natt. Regeringen ville förankra demokratin i öst. Varenda kapitalist ville vara med på tåget och hjälpa till att bygga det nya Europa.

”Jag visste inte att kapitalister var så villiga att idka välgörenhet.”

”Tro mig, det var en kapitalists våta dröm. Ryssland och öststaterna är väl kanske världens största återstående marknad efter Kina. Industrin hade inga problem med att hjälpa regeringen, särskilt som företagen bara behövde stå för en bråkdel av utgifterna. Sammanlagt slukade SIB drygt 30 miljarder skattekronor. Pengarna skulle komma tillbaka i form av framtida vinster. Formellt var SIB regeringens initiativ, men industriinflytandet var så stort att SIB-styrelsen i praktiken arbetade självständigt.”

”Jag förstår. Finns det någon story i det här också?”

”Tålamod. När projekten startade var det inga problem med finansieringen. Sverige hade ännu inte drabbats av räntechocken. Regeringen var belåten för att den med SIB kunde peka på stora svenska insatser för demokratin i öst.”

”Det här var alltså under den borgerliga regeringen.”

”Blanda inte in politik i det här. Det handlar om pengar och skit samma om sossar eller moderater utser ministrarna. Alltså, full fart framåt, sedan kom valutaproblemen och därefter började några tokiga nydemokrater – du kommer ihåg Ny Demokrati? – gnälla om att det saknades insyn i vad SIB pysslade med. En av deras tomtar hade förväxlat SIB med SIDA och trodde att det handlade om nåt jävla do gooder-biståndsprojekt i stil med Tanzania. På våren 1994 tillsattes en utredning som skulle granska SIB. Vid det laget fanns anmärkningar kring flera projekt, men ett av de första som granskades var Minos.”

”Och Wennerström kunde inte redovisa vad pengarna använts till.”

”Tvärtom. Wennerström presenterade en alldeles utmärkt redovisning som gick ut på att drygt 54 miljoner kronor investerats i Minos, men att det visat sig att det fanns alltför stora strukturella problem i det efterblivna Polen för att en modern emballageindustri skulle kunna fungera, och att deras emballageindustri i praktiken blivit utkonkurrerad av ett liknande tyskt projekt. Tyskarna höll som bäst på att köpa upp hela Östblocket.”

”Du sa att han hade fått 60 miljoner kronor.”

”Precis. SIB-pengarna fungerade som räntefria lån. Tanken var givetvis att företagen skulle betala tillbaka en del av pengarna under ett antal år. Men Minos hade gått omkull och projektet misslyckades, vilket var något som Wennerström inte kunde klandras för. Här trädde de statliga garantierna in och Wennerström hölls skadeslös. Han behövde helt enkelt inte betala tillbaka de pengar som gått förlorade när Minos gick omkull, och han kunde också visa att han förlorat motsvarande summa egna pengar.”

”Låt mig se om jag har fattat det här rätt. Regeringen tillhandahöll skattemiljarder och servade med diplomater som öppnade dörrar. Industrin fick pengarna och använde dem för att investera i joint venturessom de sedan kammade hem en rekorderlig profit på. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Några vinner och några betalar räkningarna och vi vet vilka som spelar vilka roller.”

”Du är en cyniker. Lånen skulle betalas tillbaka till staten.”

”Du sa att de var räntefria. Det betyder alltså att skattebetalarna inte fick någon utdelning alls för att de ställde upp med kosingen. Wennerström fick 60 mille varav 54 investerades. Vad hände med de återstående 6 miljonerna?”

”I samma ögonblick som det blev klart att SIB-projekten skulle utsättas för en granskning skickade Wennerström en check på 6 miljoner till SIB som återbetalning för mellanskillnaden. Därmed var saken ur världen rent juridiskt.”

Robert lindberg tystnade och gav Mikael en uppfordrande blick.

”Det låter som om Wennerström schabblade bort lite pengar för SIB, men i jämförelse med den halva miljard som försvann från Skanska eller med storyn om den där ABB-direktörens fallskärm på drygt en miljard – det var något som verkligen upprörde folk – så verkar det här inte vara så värst mycket att skriva om”, hade Mikael konstaterat. ”Dagens läsare är rätt mätta på texter om inkompetenta klippare, även om det är skattepengar. Finns det mer i storyn?”

”Den blir bara bättre.”

”Hur vet du allt det här om Wennerströms affärer i Polen?”

”På 1990-talet jobbade jag på Handelsbanken. Gissa vem som gjorde utredningarna åt bankens representant i SIB?”

”Aha. Berätta mer.”

”Alltså… för att sammanfatta. SIB fick en förklaring av Wennerström. Papper skrevs. Resterande pengar betalades tillbaka. Just det där att sex miljoner kom tillbaka var klyftigt. Om någon står i farstun med en kasse pengar som han vill ge till dig så tror man ju för fan att han har rent mjöl i påsen.”

”Kom till saken.”

”Men snälla Blomkvist, det är ju det här som är saken. SIB var nöjda med Wennerströms redovisning. Det var en investering som gått åt fanders, men det fanns inga anmärkningar mot hur den skötts. Vi tittade på fakturor och transfereringar och alla papper. Allt var mycket prydligt redovisat. Jag trodde på det. Min chef trodde på det. SIB trodde på det och regeringen hade inget att tillägga.”

”Var finns haken?”

”Det är nu historien börjar bli känslig”, sa Lindberg och såg plötsligt förbluffande nykter ut. ”Eftersom du är journalist så är det här off the record.”

”Lägg av. Du kan inte sitta och berätta saker för mig och sedan komma efteråt och säga att jag inte får föra det vidare.”

”Jovisst kan jag det. Det jag har berättat hittills är hur offentligt som helst. Du kan slå upp redovisningen om du vill. Resten av storyn – det jag inte har berättat – får du gärna skriva om, men du måste behandla mig som en anonym källa.”

”Jaha, men enligt gängse terminologi betyder off the record att jag fått veta något i förtroende men inte får skriva om det.”

”Jag skiter i terminologin. Skriv vad fan du vill, men jag är din anonyma källa. Är vi överens?”

”Självklart”, svarade Mikael.

Sett i efterhand hade naturligtvis hans svar varit ett misstag.

”Då så. Den där storyn om Minos utspelade sig alltså för ett decennium sedan, precis efter att muren fallit och när bolsjevikerna började bli anständiga kapitalister. Jag var en av de personer som utredde Wennerström, och jag tyckte hela tiden att det var något jävla skumt med storyn.”

”Varför sa du ingenting då du utredde?”

”Jag diskuterade det med min chef. Men grejen var att det inte fanns något att ta på. Alla papper var okej. Jag kunde bara sätta mitt namn under redovisningen. Men varje gång jag senare har stött på Wennerströms namn i pressen har jag tänkt på Minos.”

”Jaha.”

”Saken är den att några år senare, i mitten av 1990-talet, gjorde min bank lite affärer med Wennerström. Faktiskt rätt stora affärer. Det gick inte så bra.”

”Han blåste er på pengar?”

”Nej, inte riktigt så grovt. Vi tjänade båda på affärerna. Det var snarare att… jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Nu är jag inne och pratar om min egen arbetsgivare och det vill jag inte. Men det som slog mig – det bestående och sammanlagda intrycket, som man säger – var inte positivt. Wennerström framställs i media som ett hejdundrande ekonomiskt orakel. Det är det han lever på. Det är hans förtroendekapital.”

”Jag vet vad du menar.”

”Mitt intryck var att karln helt enkelt var en bluff. Han var inte alls särskilt ekonomiskt begåvad. Tvärtom, jag uppfattade honom som ofattbart grund i vissa frågor. Han hade några riktigt skärpta young warriorssom rådgivare, men jag tyckte hjärtligt illa om honom personligen.”

”Okej.”

”För något år sedan åkte jag ned till Polen i ett helt annat ärende. Vårt sällskap åt middag med några investerare i Lodz och jag råkade hamna vid samma bord som borgmästaren. Vi pratade om hur svårt det var att få Polens ekonomi på fötter och allt sånt, och hur det nu var så råkade jag nämna Minosprojektet. Borgmästaren såg helt oförstående ut en stund – som om han aldrig hört talas om Minos – men kom sedan på att det var någon liten skitaffär som det aldrig blivit någonting av. Han avfärdade det med ett skratt och sa – jag citerar ordagrant – att om det var allt som svenska investerare kunde åstadkomma så skulle vårt land snart gå omkull. Är du med?”

”Uttalandet antyder att borgmästaren i Lodz är en begåvad karl, men fortsätt.”

”Den där frasen låg och malde i bakhuvudet på mig. Nästa dag hade jag ett möte på morgonen men resten av dagen ledigt. Bara på rent jävelskap åkte jag ut och tittade på Minos nedlagda fabrik i en liten by alldeles utanför Lodz, med en krog i en lada och utedass på gården. Den stora Minosfabriken var ett fallfärdigt ruckel. En gammal lagerbyggnad i korrugerad plåt som Röda armén satt upp på 1950-talet. Jag träffade en vakt på tomten som kunde prata lite tyska och fick veta att en av hans kusiner hade arbetat på Minos. Kusinen bodde alldeles intill och vi gick hem till honom. Vakten följde med och tolkade. Är du intresserad av att höra vad han sa?”

”Jag kan knappt bärga mig.”

”Minos startade hösten 1992. Det fanns som mest femton anställda, de flesta av dem gamla kärringar. Lönen var drygt 150 spänn i månaden. Först fanns det inga maskiner, så de anställda fick gå och städa i rucklet. I början av oktober kom tre kartongmaskiner som var inköpta i Portugal. De var gamla och slitna och fullkomligt omoderna. Skrotvärdet kan inte ha varit mer än några tusenlappar. Maskinerna fungerade visserligen, men gick sönder hela tiden. Reservdelar saknades naturligtvis, så Minos drabbades av ständiga produktionsstopp. Oftast var det någon anställd som hoppade in och reparerade maskinen provisoriskt.”

”Det här börjar likna en story”, erkände Mikael. ”Vad tillverkades egentligen på Minos?”

”Under 1992 och halva 1993 körde de fram helt vanliga pappkartonger till diskmedel och äggkartonger och sådant. Sedan producerade de papperspåsar. Men fabriken hade ständigt ont om råvara och så värst mycket produktion var det aldrig fråga om.”

”Det här låter inte som någon jätteinvestering precis.”

”Jag räknade på det. Den totala hyreskostnaden låg på 15 000 spänn för två år. Löner kan ha gått på maximalt 150 000 – och då är jag generös. Inköp av maskiner och transporter… en skåpbil som levererade äggkartongerna… gissningsvis 250 000. Lägg till expeditionsavgifter för tillstånd, lite resor fram och tillbaka – tydligen var det bara en enda person från Sverige som besökte byn vid några tillfällen. Tja, säg att hela operationen gick på under en miljon. En dag sommaren 1993 kom förmannen ned till fabriken och sa att den var nedlagd, och kort därefter kom en ungersk lastbil och hämtade maskinparken. Exit Minos.”

Under rättegången hade Mikael ofta tänkt tillbaka på den där midsommaraftonen. Samtalstonen hade större delen av kvällen varit gymnasial och vänskapligt grälande, precis som under skoltiden. Som tonåringar hade de delat de bördor man bär i den åldern. Som vuxna var de egentligen främlingar, i grund och botten mycket olika människor. Under kvällen hade Mikael reflekterat över att han inte riktigt kunde komma ihåg vad det var som hade gjort dem till goda vänner under gymnasietiden. Han mindes Robert som en tyst och reserverad pojke, ofattbart blyg för flickor. Som vuxen var han en framgångsrik… tja, klättrare inom bankvärlden. Mikael tvivlade inte ett ögonblick på att hans kamrat hade åsikter som gick stick i stäv med det mesta i hans egen världsbild.

Mikael drack sig sällan berusad, men det slumpartade mötet hade vänt en misslyckad segling till en angenäm afton, där nivån i brännvinsflaskan makligt närmat sig botten. Just därför att samtalet hållit en gymnasial ton hade han först inte tagit Roberts berättelse om Wennerström på allvar, men sent omsider hade de journalistiska instinkterna vaknat till liv. Helt plötsligt hade han lyssnat uppmärksamt på Roberts berättelse och de logiska invändningarna hade infunnit sig.

”Vänta en sekund”, vädjade Mikael. ”Wennerström är ju ett toppnamn bland börsklipparna. Om jag inte har helt fel är han väl miljardär…”

”Uppskattningsvis sitter Wennerstroem Grouppå sisådär 200 miljarder. Du tänker fråga varför en miljardär överhuvudtaget skulle bry sig om att svindla till sig fickpengar på futtiga 50 miljoner.”

”Nja, snarare varför han skulle riskera allt genom en uppenbar svindel.”

”Jag vet inte om man kan säga att svindeln är precis uppenbar; en helt enig SIB-styrelse, bankfolk, regeringen och riksdagens revisorer har godtagit Wennerströms redovisning.”

”Det handlar i alla fall om en struntsumma.”

”Förvisso. Men tänk efter; Wennerstroem Groupär ett investmentföretag som handlar med allting som man kan göra klipp på – värdepapper, optioner, valuta… you name it. Wennerström tog kontakt med SIB 1992, just när botten var på väg att gå ur marknaden. Kommer du ihåg hösten 1992?”

”Om jag gör. Jag hade rörliga lån på lägenheten då riksbanksräntan gick upp till 500 procent i oktober. Jag drogs med 19 procents ränta i ett års tid.”

”Mmm, det var tider det”, log Robert. ”Själv gick jag back något alldeles förbannat det året. Och Hans-Erik Wennerström – precis som alla andra aktörer på marknaden – brottades med samma problem. Företaget hade miljarder bundna i papper av olika slag, men förbluffande lite kontanter. Helt plötsligt kunde de inte längre låna nya fantasibelopp. Det vanliga i ett sådant läge är att man kränger några fastigheter och slickar såren efter förlusten – men 1992 ville helt plötsligt ingen jävel köpa fastigheter.”

” Cash-flow problem.”

”Exakt. Och Wennerström var inte ensam om att ha sådana problem. Varenda affärsman…”

”Säg inte affärsman. Kalla dem vad du vill, men att kalla dem affärsmän är att förolämpa en seriös yrkeskategori.”

”… börsklippare då, hade cash-flow problems… Se det så här:Wennerström fick 60 miljoner kronor. Sex mille betalade han tillbaka, men först efter tre år. Utgifterna för Minos kan inte ha gått på mycket mer än någon miljon. Bara räntan på 60 miljoner i tre år är värd en hel del. Beroende på hur han investerade pengarna kan han ha fördubblat eller tiodubblat SIB-pengarna. Då pratar vi inte längre om kattskit. Skål förresten.”

KAPITEL 2: Fredag 20 december

Dragan Armanskij var femtiosex år och född i Kroatien. Hans far var armenisk jude från Vitryssland. Hans mor var bosnisk muslim med grekiskt påbrå. Hon hade svarat för hans kulturella uppfostran och följaktligen befann han sig i vuxen ålder i den stora heterogena grupp som av massmedia definierades som muslimer. Migrationsverket bokförde honom märkligt nog som serb. Hans pass fastslog att han var svensk medborgare och passfotot visade ett fyrkantigt ansikte med kraftigt käkparti, mörk skäggbotten och grå tinningar. Han kallades ofta araben,trots att han inte hade minsta arabiskt inslag i sin bakgrund. Däremot var han en genetisk gatukorsning av det slag som rasbiologiska stollar med stor sannolikhet skulle beskriva som underlägset humanvirke.

Hans utseende påminde vagt om den stereotypa rollen som lokal underboss i någon amerikansk gangsterfilm. I verkligheten var han varken narkotikasmugglare eller torped för maffian. Han var en begåvad företagsekonom som hade börjat arbeta som ekonomiassistent på säkerhetsföretaget Milton Security i början av 1970-talet och som tre decennier senare avancerat till vd och operativ chef för företaget.

Intresset för säkerhetsfrågor hade växt efter hand och förvandlats till fascination. Det var som ett strategispel – att identifiera hotbilder, utveckla motstrategier och hela tiden ligga steget före industrispioner, utpressare och tjuvar. Det började med att han upptäckte hur ett skickligt bedrägeri mot en kund hade genomförts med hjälp av kreativ bokföring. Han kunde bevisa vem i en grupp om ett dussin personer som stod bakom, och fortfarande trettio år senare mindes han hur häpen han hade blivit då han insett att hela förskingringen hade möjliggjorts genom att företaget i fråga hade missat att täppa till några enkla hål i säkerhetsrutinerna. Själv förvandlades han från räknenisse till medspelare i företagets utveckling, och expert på ekonomiska bedrägerier. Efter fem år hamnade han i företagets ledningsgrupp och ytterligare tio år senare blev han – inte utan motstånd – vd. Nu hade motståndet sedan länge tystnat. Under sina år på företaget hade han förvandlat Milton Security till ett av Sveriges mest kompetenta och mest anlitade säkerhetsföretag.

Milton Security hade trehundraåttio heltidsanställda medarbetare och ytterligare drygt trehundra pålitliga frilansare, som arvoderades efter behov. Det var följaktligen ett litet företag i jämförelse med Falck eller Svensk Bevakningstjänst. När Armanskij var nyanställd hette företaget fortfarande Johan Fredrik Miltons Allmänna Bevaknings AB och hade en kundkrets bestående av köpcentra som behövde butikskontrollanter och muskelstinna vakter. Under hans ledning hade företaget bytt namn till det mer internationellt gångbara Milton Security och satsat på spetsteknologi. Personalstyrkan hade bytts ut, avdankade nattvakter, uniformsfetischister och extraknäckande gymnasister hade ersatts av människor med seriös kompetens. Armanskij anställde äldre före detta poliser som operativa chefer, statsvetare med insikter i internationell terrorism, personskydd och företagsspionage och framför allt teletekniker och dataexperter. Företaget flyttade från Solna till nya ståndsmässiga lokaler i närheten av Slussen, mitt inne i Stockholm.

När 1990-talet inleddes var Milton Security rustat att erbjuda en helt ny sorts trygghet till en exklusiv skara kunder, huvudsakligen medelstora företag med extremt hög omsättning och välbärgade privatpersoner – nyrika rockstjärnor, börsklippare och dot.com-direktörer. En stor del av verksamheten fokuserade på att erbjuda livvaktsskydd och säkerhetslösningar till svenska företag utomlands, framför allt i Mellanöstern. Denna del av verksamheten svarade numera för närmare 70 procent av företagets omsättning. Under Armanskijs tid hade omsättningen ökat från drygt 40 miljoner årligen till närmare 2 miljarder. Att sälja säkerhet var en extremt lukrativ bransch.

Verksamheten fördelades på tre huvudområden: säkerhetskonsultationer,som bestod i att identifiera tänkbara eller inbillade faror; motåtgärder,som vanligen bestod i installation av dyrbara övervakningskameror, inbrotts– eller brandlarm, elektroniska låsanordningar och datautrustning; och slutligen personskyddtill privatpersoner eller företag som upplevde någon form av verkligt eller inbillat hot. Den sistnämnda marknaden hade mer än fyrtiodubblats på tio år och de senaste åren hade en ny kundgrupp uppstått i form av någorlunda välbärgade kvinnor som sökte skydd mot före detta pojkvänner eller makar eller mot okända stalkers som sett dem på TV och fixerat sig vid deras trånga jumprar eller färgen på deras läppstift. Milton Security var dessutom samarbetspartner med liknande välrenommerade företag i andra europeiska länder och USA, och hanterade säkerheten för flera internationella gäster på Sverigebesök; till exempel en känd amerikansk skådespelerska som under två månader spelade in film i Trollhättan och vars agent ansåg att hennes status var sådan att hon behövde livvakter då hon tog sina sällsynta promenader runt hotellet.

Ett fjärde, betydligt mindre område som endast sysselsatte enstaka medarbetare, bestod i vad som kallades PU eller P-Und, i intern jargong pundare, vilket skulle utläsas personundersökningar.

Armanskij var inte odelat förtjust i den delen av verksamheten. Den var budgetmässigt mindre lukrativ och därtill ett besvärligt ämne som ställde större krav på medarbetarens omdöme och kompetens än på kunskap om teleteknik eller installation av diskret övervakningsapparatur. Personundersökningar var acceptabla då det handlade om enkla kreditupplysningar, bakgrundskontroller inför en anställning eller för att undersöka misstankar om att någon anställd läckte företagsinformation eller ägnade sig åt brottslig verksamhet. I sådana fall var pundarnaen del av den operativa verksamheten.

Men alltför ofta kom hans företagskunder Dragandes med privata problem som hade en tendens att skapa ovälkommet tjafs. Jag vill veta vad det är för slusk som min dotter umgås med… Jag tror att min fru är otrogen… Grabben är bra men har hamnat i dåligt sällskap… Jag är utsatt för utpressning…Armanskij sa oftast tvärt nej. Om dottern var vuxen hade hon rätt att umgås med vilken slusk hon än önskade och han menade att otrohet var något som makar borde reda ut på egen hand. Dolda i alla sådana förfrågningar fanns fallgropar som potentiellt kunde leda till skandaler och skapa juridiska bekymmer för Milton Security. Dragan Armanskij höll därför noga koll på dessa uppdrag, trots att de endast genererade fickpengar i företagets totala omsättning.

Morgonens ämne var dessvärre just en personundersökning och Dragan Armanskij rättade till pressvecken innan han lutade sig bakåt i sin bekväma kontorsstol. Han betraktade misstroget sin trettiotvå år yngre medarbetare Lisbeth Salander och konstaterade för tusende gången att knappast någon människa kunde framstå som mer malplacerad på ett prestigefyllt säkerhetsföretag än hon. Hans misstro var både klok och irrationell. I Armanskijs ögon var Lisbeth Salander utan jämförelse den mest kompetenta researcher han träffat på under alla sina år i branschen. Under de fyra år hon arbetat för honom hade hon inte schabblat på något enda uppdrag eller lämnat en enda medioker rapport.

Tvärtom – hennes produkter var i en klass för sig. Armanskij var övertygad om att Lisbeth Salander ägde en unik gåva. Vem som helst kunde plocka fram kreditupplysningar eller göra en kontroll hos kronofogden, men Salander hade fantasi och kom alltid tillbaka med något helt annat än det förväntade. Riktigt hur hon bar sig åt hade han aldrig förstått och stundom tycktes hennes förmåga att hitta information vara ren magi. Hon var extremt väl förtrogen med byråkratiska arkiv och kunde leta rätt på de mest obskyra människor. Framför allt hade hon en förmåga att krypa under skinnet på den person hon undersökte. Fanns det någon skit att gräva fram så zoomade hon in som en programmerad kryssningsmissil.

Nog hade hon gåvan alltid.

Hennes rapporter kunde utgöra en förödande katastrof för den person som hamnade i hennes radar. Armanskij blev fortfarande svettig när han mindes det tillfälle då han gett henne uppdraget att göra en rutinkontroll på en forskare i läkemedelsbranschen inför ett företagsuppköp. Jobbet var avsett att ta en vecka men drog ut på tiden. Efter fyra veckors tystnad och flera påstötningar som hon ignorerat kom hon tillbaka med en rapport som dokumenterade att objektet i fråga var pedofil och vid minst två tillfällen hade köpt sex av en trettonårig barnprostituerad i Tallinn, samt att vissa tecken antydde att han hade ett ohälsosamt intresse för sin dåvarande sambos dotter.

Salander hade egenskaper som stundom drev Armanskij till förtvivlans brant. Då hon hade upptäckt att mannen var pedofil hade hon inte lyft luren och larmat Armanskij eller kommit inrusande på hans kontor och bett om ett samtal. Tvärtom – utan att med ett ord markera att rapporten skulle innehålla sprängstoff av närmast nukleära proportioner hade hon lagt den på hans skrivbord en kväll, precis när Armanskij skulle släcka lampan och gå hem för dagen. Han hade plockat med sig rapporten och först sent på kvällen slagit upp den då han avstressad delade på en flaska vin med sin fru framför TV:n i vardagsrummet i villan på Lidingö.

Rapporten var som alltid nästan vetenskapligt noggrann med fotnoter, citat och exakta källhänvisningar. De första sidorna redogjorde för objektets bakgrund, utbildning, karriär och ekonomiska situation. Först på sidan 24, under en mellanrubrik, hade Salander släppt bomben om utflykterna till Tallinn, i samma sakliga tonläge som hon redogjorde för att han bodde i en villa i Sollentuna och körde en mörkblå Volvo. För att styrka sina påståenden hänvisade hon till dokumentation i en omfångsrik bilaga, däribland fotografier av den trettonåriga flickan i sällskap med objektet. Bilden hade tagits i en hotellkorridor i Tallinn och han hade handen under hennes jumper. På något sätt hade Lisbeth Salander dessutom lyckats leta rätt på flickan i fråga och förmått henne att lämna en detaljerad bandad redogörelse.

Rapporten hade skapat precis det kaos som Armanskij ville undvika. Först hade han varit tvungen att äta ett par tabletter av den magsårsmedicin som hans läkare ordinerat. Därefter hade han kallat uppdragsgivaren till ett dystert blixtsamtal. Slutligen hade han – trots uppdragsgivarens spontana ovilja – varit tvungen att omedelbart överlämna materialet till polisen. Det sistnämnda innebar att Milton Security riskerade att dras in i en härva av anklagelser och motanklagelser. Om dokumentationen inte höll eller mannen blev frikänd skulle företaget potentiellt riskera åtal för förtal. Det var ett elände.