Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 32 (всего у книги 34 страниц)

Till ‹[email protected]›:

[Hej Mikael.

Harriet Vanger besökte mig på redaktionen i dag. Hon ringde fem minuter innan hon kom upp och jag var helt oförberedd. En vacker kvinna i eleganta kläder och med kylig blick.

Hon kom för att meddela att hon ersätter Martin Vanger som Henriks stand-by i styrelsen. Hon var artig och vänlig och försäkrade mig om att Vangerkoncernen inte tänkte backa ur överenskommelsen utan att familjen tvärtom fullständigt stod bakom Henriks förpliktelser mot tidningen. Hon bad att få en rundtur på redaktionen och ville veta hur jag upplevde situationen.

Jag sa som det var. Att det känns som att jag inte har fast mark under fötterna, att du förbjudit mig att hälsa på i Sandhamn och att jag inte vet vad du jobbar på, mer än att du tror att du ska nita Wennerström. (Jag antog att jag kunde berätta det. Hon sitter trots allt i vår styrelse.) Hon lyfte ett ögonbryn och log och frågade om jag tvivlade på att du skulle lyckas. Vad svarar man på sådant? Jag sa att jag skulle vara betydligt lugnare om jag visste vad som var på gång. Äsch, det är klart att jag litar på dig. Men du driver mig till vansinne.

Jag frågade om hon visste vad du sysslade med. Hon förnekade det men påstod att det var hennes intryck att du var märkligt rådig, med ett innovativt tänkeri. (Det var hennes ordval.)

Jag sa också att jag förstod att något dramatiskt hade hänt uppe i Hedestad och att jag höll på att bli galen av nyfikenhet vad gällde storyn kring Harriet Vanger. Jag kände mig kort sagt som en idiot.

Hon svarade med en motfråga och undrade om du verkligen inte berättat någonting för mig. Hon sa att hon förstått att du och jag hade ett speciellt förhållande och att du säkert skulle berätta när du fick lite tid över. Sedan frågade hon om hon kunde lita på mig. Vad skulle jag svara? Hon sitter i styrelsen för Millennium och du har lämnat mig utan någonting att förhandla med.

Sedan sa hon något underligt. Hon bad mig att inte döma vare sig henne eller dig för hårt. Hon påstod att hon stod i tacksamhetsskuld till dig och väldigt gärna skulle vilja att hon och jag också kunde vara vänner. Sedan lovade hon att berätta historien vid tillfälle, om du inte klarade av att göra det. Hon lämnade mig omtumlad för en halvtimme sedan. Jag tror att jag gillar henne, men jag vet inte om jag kan lita på henne. /Erika

P.S. Jag saknar dig. Jag får en känsla av att något otäckt hände i Hedestad. Christer säger att du har ett konstigt märke – strypmärke? – på halsen?]

Från ‹[email protected]›

Till ‹[email protected]›:

[Hej Ricky. Storyn om Harriet är så miserabelt eländig att du inte ens kan föreställa dig. Det är utmärkt om hon själv berättar den för dig. Jag kan knappt förmå mig att tänka på det.

I väntan på det går jag i god för att du kan lita på Harriet Vanger. Hon talade sanning när hon sa att hon står i tacksamhetsskuld till mig, och tro mig – hon kommer aldrig att göra något för att skada Millennium. Bli hennes vän om du gillar henne. Låt bli om du inte gillar henne. Men hon förtjänar respekt. Hon är en kvinna med ett tungt bagage och jag känner stor sympati för henne./M.]

Dagen därpå fick Mikael ytterligare ett mail.

Från ‹[email protected]›

Till ‹[email protected]›:

[Hej Mikael. Jag har försökt få tid över för att höra av mig till dig i flera veckor nu, men det verkar som om timmarna inte räcker till. Du försvann så snabbt från Hedeby att jag aldrig hann träffa dig och ta adjö.

Tiden sedan jag återkom till Sverige har varit fylld av omtumlande intryck och hårt arbete. Vangerföretagen befinner sig i kaos och tillsammans med Henrik har jag arbetat hårt med att bringa affärerna i ordning. I går besökte jag Millennium; jag går in som Henriks representant i styrelsen. Henrik har berättat utförligt om din och tidningens situation.

Jag hoppas att du accepterar att jag dyker upp på det sättet. Om du inte vill ha mig (eller någon annan från familjen) i styrelsen så förstår jag dig, men jag försäkrar att jag kommer att göra allt för att bistå Millennium. Jag står i djup skuld till dig och försäkrar dig att mina avsikter i detta sammanhang alltid kommer att vara de bästa.

Jag träffade din vän Erika Berger. Jag vet inte riktigt vad hon tyckte om mig och jag var förvånad över att du inte berättat om det som hänt för henne.

Jag vill väldigt gärna bli din vän. Om du alls orkar med någon i familjen Vanger framledes. Bästa hälsningar, Harriet

P.S. Jag förstod av Erika att du tänker ge dig på Wennerström igen. Dirch Frode har berättat om hur Henrik lurade dig. Vad kan jag säga. Jag är ledsen. Om det finns något jag kan göra måste du höra av dig.]

Från ‹[email protected]›

Till ‹[email protected]›:

[Hej Harriet. Jag försvann väldigt brådstörtat från Hedeby och arbetar nu med det jag egentligen borde ha ägnat mig åt i år. Du kommer att få information i god tid innan texten går i tryck, men jag tror att jag vågar påstå att det sistlidna årets problem snart kommer att vara över.

Jag hoppas att du och Erika blir vänner och jag har självfallet inga problem med att du dyker upp i Millenniums styrelse. Jag kommer att berätta vad som hände för Erika. Men just nu har jag varken ork eller tid och vill få lite distans först.

Låt oss hålla kontakten. Hälsningar/Mikael]

Lisbeth ägnade inte Mikaels skrivande särskilt stort intresse. Hon tittade upp från sin bok då Mikael sa någonting som hon först inte uppfattade.

”Förlåt. Jag pratade högt. Jag sa att det här är grovt.”

”Vad är grovt?”

”Wennerström hade en affär med en tjugotvåårig servitris som han gjorde med barn. Har du inte läst hans korrespondens med advokaten?”

”Snälla Mikael – du har tio år av korrespondens, e-post, avtal, resehandlingar och gud vet vad på den där hårddisken. Så fascinerad av Wennerström är jag inte att jag smäller i mig sex gigabyte med nonsens. Jag har läst en bråkdel, mest för att tillfredsställa min nyfikenhet, och konstaterat att han är en gangster.”

”Okej. Han gjorde henne med barn 1997. Då hon ville ha kompensation satte hans advokat någon på att övertala henne att göra abort. Jag antar att avsikten var att erbjuda henne en summa pengar, men hon var inte intresserad. Då gick övertalningen till så att torpeden höll henne under vattenytan i ett badkar till dess att hon gick med på att lämna Wennerström i fred. Och detta skriver Wennerströms idiot till advokat i ett mail – för all del krypterat, men i alla fall… Jag ger inte mycket för begåvningsnivån i den här samlingen.”

”Hur gick det med tjejen?”

”Hon gjorde abort. Wennerström var nöjd.”

Lisbeth Salander sa ingenting på tio minuter. Hennes ögon hade plötsligt blivit svarta.

”Ytterligare en man som hatar kvinnor”, mumlade hon till sist. Mikael hörde henne inte.

Hon lånade cd-skivorna och tillbringade de närmaste dagarna med att noggrant läsa Wennerströms e-post och andra dokument. Medan Mikael jobbade vidare låg Lisbeth på sovloftet med sin PowerBook i knäet och funderade över Wennerströms märkliga imperium.

Hon hade fått en besynnerlig tanke som hon plötsligt inte kunde släppa. Mest av allt undrade hon varför hon inte tänkt tanken tidigare.

I slutet av oktober printade Mikael ut en sida och stängde av datorn redan klockan elva på förmiddagen. Utan ett ord klättrade han upp till sovloftet och räckte Lisbeth en försvarlig bunt papper. Därefter somnade han. Hon väckte honom på kvällen och framförde synpunkter på texten.

Strax efter två på morgonen gjorde Mikael en sista backup på sin text.

Nästa dag bommade han igen fönsterluckorna i stugan och låste. Lisbeths semester var över. De åkte in till Stockholm tillsammans.

Innan de var framme i Stockholm hade Mikael en känslig fråga som han måste dryfta med Lisbeth. Han tog upp ämnet då de drack kaffe ur pappersmuggar på Vaxholmsbåten.

”Det vi måste komma överens om är vad jag ska berätta för Erika. Hon kommer att vägra publicera detta om jag inte kan förklara hur jag har fått tag på materialet.”

Erika Berger. Mikaels mångåriga älskarinna och chefredaktör. Lisbeth hade aldrig träffat henne och var inte säker på att hon ville göra det heller. Hon kändes som en odefinierad störning i tillvaron.

”Vad vet hon om mig?”

”Ingenting.” Han suckade. ”Faktum är att jag har undvikit Erika ända sedan i somras. Jag har inte kunnat berätta om vad som hände i Hedestad därför att jag skäms så förbannat. Hon är väldigt frustrerad över att jag har varit så knapphändig med information. Hon vet naturligtvis att jag har suttit ute i Sandhamn och skrivit den här texten, men hon vet inte vad den innehåller.”

”Hmm.”

”Om ett par timmar får hon manuset. Då kommer hon att föranstalta ett tredje gradens läxförhör. Frågan är vad jag ska säga till henne.”

”Vad vill du säga?”

”Jag vill berätta sanningen.”

Lisbeth fick en rynka mellan ögonbrynen.

”Lisbeth, Erika och jag grälar nästan alltid. Det är liksom en del av vår jargong. Men vi litar obetingat på varandra. Hon är absolut pålitlig. Du är en källa. Hon skulle hellre dö än avslöja dig.”

”Hur många fler kommer du att behöva berätta för?”

”Absolut ingen. Det kommer att gå i graven med mig och Erika. Men jag kommer inte att avslöja din hemlighet för henne om du säger nej. Däremot tänker jag inte ljuga för Erika och hitta på någon källa som inte finns.”

Lisbeth funderade ända tills de lade till nedanför Grand Hotel. Konsekvensanalys. Till sist gav hon motvilligt Mikael tillstånd att presentera henne för Erika. Han satte på mobilen och ringde.

Erika Berger fick samtalet från Mikael mitt i ett lunchmöte med Malin Eriksson, som hon övervägde att anställa som redaktionssekreterare. Malin var tjugonio år och hade arbetat i vikariesvängen i fem år. Hon hade aldrig haft ett fast jobb och hade börjat misströsta om att någonsin få något. Tjänsten var inte utannonserad; Erika hade fått tips om Malin Eriksson genom en gammal bekant på en veckotidning. Hon hade ringt upp henne samma dag som hon slutade sitt senaste vikariat och hört efter om hon var intresserad av att söka jobb på Millennium.

”Det är ett vikariat på tre månader”, sa Erika. ”Men om det funkar kan det bli fast.”

”Jag har hört rykten om att Millenniumkommer att läggas ned snart.”

Erika Berger log.

”Du ska inte tro på rykten.”

”Den här Dahlman som jag ska ersätta…” Malin Eriksson tvekade. ”Han går till en tidning som ägs av Hans-Erik Wennerström…”

Erika nickade. ”Det är väl knappast någon branschhemlighet att vi befinner oss i konflikt med Wennerström. Han gillar inte folk som är anställda på Millennium.”

”Så om jag tar jobb på Millenniumkommer även jag att hamna i den kategorin.”

”Sannolikheten är stor för det, ja.”

”Men Dahlman fick jobb på Finansmagasinet?”

”Man kan säga att det är Wennerströms sätt att betala för diverse tjänster som Dahlman gjort. Är du fortfarande intresserad?”

Malin Eriksson funderade en stund. Sedan nickade hon.

”När vill du att jag ska börja?”

Just då ringde Mikael Blomkvist och avbröt anställningsintervjun.

Erika använde sina egna nycklar för att öppna dörren till Mikaels lägenhet. Det var första gången sedan hans korta besök på redaktionen vid midsommar som hon träffat honom öga mot öga. Hon gick in i vardagsrummet och hittade en anorektiskt mager flicka i soffan, klädd i en nött skinnjacka och med fötterna uppslängda på soffbordet. Hon trodde först att flickan var i femtonårsåldern, men det var innan hon såg hennes ögon. Hon betraktade fortfarande uppenbarelsen när Mikael kom in med en kanna kaffe och fikabröd.

Mikael och Erika granskade varandra.

”Förlåt att jag varit alldeles omöjlig”, sa Mikael.

Erika lade huvudet på sned. Någonting hade förändrats hos Mikael. Han såg tärd ut, magrare än hon mindes honom. Hans ögon var skamsna och en kort sekund undvek han hennes blick. Hon sneglade på hans hals. Där syntes en bleknad men tydligt urskiljbar rand.

”Jag har undvikit dig. Det är en väldigt lång historia och jag är inte stolt över min roll i den. Men vi får ta det senare… just nu vill jag presentera dig för den här unga damen. Erika, det här är Lisbeth Salander. Lisbeth, Erika Berger är chefredaktör på Millenniumoch min bästa vän.”

Lisbeth granskade hennes eleganta kläder och självsäkra uppträdande och bestämde sig redan efter tio sekunder för att Erika Berger sannolikt inte skulle bli hennes bästa vän.

Mötet varade i fem timmar. Erika ringde två gånger och avbokade andra möten. Hon ägnade en timme åt att läsa delar av det bokmanus som Mikael hade satt i hennes hand. Hon hade tusen frågor men insåg att det skulle ta veckor innan hon fick dem besvarade. Det viktiga var det manuskript som hon slutligen lade ifrån sig. Om ens bråkdelen av dessa påståenden var korrekta hade en helt ny situation uppstått.

Erika tittade på Mikael. Hon hade aldrig tvivlat på att han var en ärlig människa, men under en kort sekund kände hon svindel och undrade om Wennerströmaffären hade knäckt honom – att han hade producerat ett fantasifoster. I det ögonblicket ställde Mikael fram två kartonger med utprintat källmaterial. Erika bleknade. Naturligtvis ville hon veta hur han hade kommit i besittning av materialet.

Det tog en lång stund att övertyga henne om att den besynnerliga flickan, som ännu inte hade sagt ett ord under mötet, hade obegränsad tillgång till Hans-Erik Wennerströms dator. Inte bara hans – hon hade också hackat sig in i flera av hans advokaters och närmaste medarbetares datorer.

Erikas spontana reaktion var att de inte kunde använda materialet eftersom det tillkommit genom illegalt dataintrång.

Men det kunde de naturligtvis. Mikael påpekade att de inte hade någon skyldighet att redovisa hur de hade fått tag på materialet. De kunde lika gärna ha en källa med tillgång till Wennerströms dator som hade bränt ned hans hårddisk på några cd-skivor.

Till sist förstod Erika vilket vapen hon höll i sin hand. Hon kände sig utmattad och hade fortfarande frågor, men visste inte var hon skulle börja. Slutligen lutade hon sig bakåt i soffan och slog ut med armarna.

”Mikael, vad hände uppe i Hedestad?”

Lisbeth Salander tittade snabbt upp. Mikael satt tyst en lång stund. Han svarade med en motfråga.

”Hur kommer du överens med Harriet Vanger?”

”Bra. Tror jag. Jag har träffat henne två gånger. Jag och Christer åkte upp till Hedestad för ett styrelsemöte i förra veckan. Vi drack oss berusade på vin.”

”Och hur gick styrelsemötet?”

”Hon håller sitt ord.”

”Ricky, jag vet att du är frustrerad över att jag har duckat och hittat på ursäkter för att slippa berätta. Du och jag har aldrig haft hemligheter för varandra och helt plötsligt har jag ett halvår av mitt liv som jag… inte klarar av att berätta om för dig.”

Erika mötte Mikaels blick. Hon kände honom utan och innan, men det hon läste i hans ögon var något hon aldrig tidigare sett. Han såg vädjande ut. Han bönföll henne att inte fråga. Hon öppnade munnen och tittade hjälplöst på honom. Lisbeth Salander iakttog deras tysta konversation med neutral blick. Hon lade sig inte i samtalet.

”Var det så illa?”

”Det var värre. Jag har fruktat det här samtalet. Jag lovar att berätta för dig, men jag har ägnat flera månader åt att trycka ned känslorna medan Wennerström absorberat mitt intresse… jag är inte riktigt beredd än. Jag skulle vara glad om Harriet berättade istället för mig.”

”Vad är det för märken du har runt halsen?”

”Lisbeth räddade mitt liv däruppe. Om hon inte hade funnits där hade jag varit död nu.”

Erikas ögon vidgades. Hon tittade på flickan i skinnjackan.

”Och just nu måste du göra ett avtal med henne. Hon är vår källa.”

Erika Berger satt stilla en lång stund och funderade. Sedan gjorde hon något som förbluffade Mikael och chockerade Lisbeth och till och med överraskade henne själv. Hela tiden som hon suttit vid Mikaels vardagsrumsbord hade hon känt Lisbeth Salanders blick. En tystlåten flicka med fientliga vibrationer.

Erika reste sig upp och gick runt bordet och slog armarna om Lisbeth Salander. Lisbeth värjde sig som en mask som håller på att bli krokad.

KAPITEL 29: Lördag 1 november – Tisdag 25 november

Lisbeth Salander surfade i Hans-Erik Wennerströms cyberimperium. Hon hade suttit fixerad vid dataskärmen i drygt elva timmar. Det hugskott som hade materialiserats i någon outforskad avkrok av hennes hjärna under sista veckan i Sandhamn hade vuxit till en manisk sysselsättning. I fyra veckor hade hon isolerat sig i sin lägenhet och ignorerat alla samtal från Dragan Armanskij. Hon hade tillbringat tolv eller femton timmar varje dygn framför dataskärmen, och övrig vaken tid hade hon grubblat på ett och samma problem.

Under månaden som gått hade hon haft sporadisk kontakt med Mikael Blomkvist; han var lika besatt och upptagen av sitt arbete på Millenniumsredaktion. De hade konfererat på telefon ett par gånger i veckan och hon hade fortlöpande hållit honom uppdaterad om Wennerströms korrespondens och andra förehavanden.

För hundrade gången gick hon igenom varje detalj. Hon var inte rädd att hon hade missat något, men hon var inte säker på att hon hade förstått hur alla intrikata kopplingar hängde ihop.

Wennerströms omskrivna imperium var som en levande och oformlig, pulserande organism, som ständigt bytte skepnad. Det bestod av optioner, obligationer, aktier, delägarskap, låneräntor, inkomsträntor, panter, konton, transfereringar och tusen andra beståndsdelar. En sagolikt stor del av tillgångarna fanns placerade i brevlådeföretag som ägde varandra.

Ekonominissarnas mest fantastiska analyser av Wennerstroem Groupuppskattade värdet till över 900 miljarder kronor. Det var en bluff, eller åtminstone en grovt överdriven siffra. Men Wennerström var ingen fattiglapp. Lisbeth Salander uppskattade de verkliga tillgångarna till mellan 90 och 100 miljarder kronor, vilket inte var fy skam. En seriös revision av hela koncernen skulle ta år i anspråk. Sammantaget hade Salander identifierat närmare tretusen separata konton och banktillgångar över hela världen. Wennerström ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt – det var affärer.

Någonstans i den Wennerströmska organismen fanns också substans. Tre tillgångar dök ständigt upp i hierarkin. De fasta svenska tillgångarna var oantastliga och autentiska, uthängda till offentlig granskning, bokslut och revisioner. Den amerikanska verksamheten var solid och en bank i New York utgjorde basen för alla rörliga pengar. Storyn låg i verksamheten med brevlådeföretag på platser som Gibraltar och Cypern och Macao. Wennerström var som en diversebutik för illegal vapenhandel, pengatvätt för suspekta företag i Colombia och synnerligen oortodoxa affärer i Ryssland.

Ett anonymt konto på Caymanöarna var speciellt; det kontrollerades av Wennerström personligen, men stod utanför alla affärer. Någon tiondels promille av varje affär som Wennerström gjorde droppade hela tiden in till Caymanöarna via brevlådeföretag.

Salander arbetade i ett hypnotiskt tillstånd. Konton – klick– e-post – klick– balansräkningar – klick. Hon noterade de senaste transfereringarna. Hon följde spåret av en liten transaktion i Japan till Singapore och vidare via Luxemburg till Caymanöarna. Hon förstod hur det fungerade. Hon var som en del av impulserna i cyberrymden. Små förändringar. Den senaste e-posten. Ett enda magert mail av någorlunda perifert intresse hade avsänts klockan tio på kvällen. Krypteringsprogrammet PGP, rattle, rattle, ett skämt för den som redan befann sig inne i hans dator och kunde läsa meddelandet i klartext:

[Berger har slutat bråka om annonser. Har hon gett upp eller har hon något annat i görningen? Din källa på redaktionen försäkrade ju att de är på fallrepet, men det verkar som om de just anställt en ny person. Ta reda på vad som händer. Blomkvist har skrivit som en dåre ute i Sandhamn de senaste veckorna men ingen vet vad han skriver. Han har varit synlig på redaktionen de senaste dagarna. Kan du ordna en förhands på nästa nummer./HEW]

Inget dramatiskt. Låt honom grubbla. Du är redan såld, gubbe.

Halv sex på morgonen kopplade hon ned och stängde av datorn och letade rätt på ett nytt cigarettpaket. Hon hade druckit fyra, nej fem Coca-Cola under natten och hämtade en sjätte och slog sig ned i soffan. Hon var klädd i bara trosor och en urtvättad kamouflagemönstrad reklamtröja för Soldier of Fortune Magazine,med texten Kill them all and let God sort them out. Hon upptäckte att hon frös, och sträckte sig efter en filt som hon svepte om sig.

Hon kände sig hög, som om hon hade ätit någon olämplig och förmodligen illegal substans. Hon fokuserade blicken på en gatlykta utanför fönstret och satt stilla medan hjärnan arbetade för högtryck. Mamma – Klick– syrran – Klick– Mimmi – Klick– Holger Palmgren. Evil Fingers. Och Armanskij. Jobbet. Harriet Vanger. Klick. Martin Vanger. Klick. Golfklubban. Klick. Advokat Nils Bjurman. Klick. Varenda jävla detalj som hon inte kunde glömma ens om hon försökte.

Hon undrade om Bjurman någonsin skulle ta av sig kläderna framför en kvinna igen, och hur han i så fall skulle förklara tatueringen på sin mage. Och hur han skulle undvika att ta av sig kläderna nästa gång han var på läkarbesök.

Och Mikael Blomkvist. Klick.

Hon bedömde honom som en god människa, möjligen med ett stundom lite för framträdande Bror Duktig-komplex. Och dessvärre outhärdligt naiv i vissa elementära moraliska spörsmål. Han var en överseende och förlåtande natur, som sökte förklaringar och psykologiska ursäkter för människors handlande, och som aldrig skulle begripa att världens rovdjur bara förstod ett språk. Hon kände nästan en obekväm beskyddarinstinkt när hon tänkte på honom.

Hon mindes inte när hon somnade, men vaknade nio nästa morgon med nackspärr och med huvudet snett mot väggen bakom soffan. Hon vacklade ut i sovrummet och somnade om.

Det var utan tvekan deras livs viktigaste reportage. Erika Berger var för första gången på ett och ett halvt år lycklig på det sätt som bara en redaktör med ett dunderscoop i ugnen kan vara. Tillsammans med Mikael finslipade hon texten för sista gången när Lisbeth Salander ringde på hans mobil.

”Jag glömde säga att Wennerström börjar bli orolig efter allt ditt skrivande den senaste tiden och har beställt en förhands på nästa nummer.”

”Hur vet du… äsch, glöm det. Någon info om hur han tänker bära sig åt?”

”Nix. Bara en logisk gissning.”

Mikael tänkte några sekunder. ”Tryckeriet”, utbrast han.

Erika höjde ögonbrynen.

”Om ni håller tätt på redaktionen finns det inte så många andra möjligheter. Så vitt inte någon av hans torpeder tänker göra ett nattligt besök hos er.”

Mikael vände sig till Erika: ”Boka nytt tryckeri för det här numret. Nu. Och ring Dragan Armanskij – jag vill ha nattvakter här under den närmaste veckan.” Tillbaka till Lisbeth. ”Tack Sally.”

”Vad är det värt?”

”Hur menar du?”

”Vad är tipset värt?”

”Vad vill du ha?”

”Det vill jag diskutera över en kaffe. Nu.”

De träffades på Kaffebarpå Hornsgatan. Salander såg så allvarlig ut när Mikael slog sig ned på pallen intill henne att han kände ett hugg av oro. Hon gick som vanligt rakt på sak.

”Jag behöver låna pengar.”

Mikael log ett av sina mest enfaldiga leenden och trevade efter plånboken.

”Visst. Hur mycket?”

”120 000 kronor.”

”Oops.” Han stoppade tillbaka plånboken. ”Jag har inte så mycket pengar på mig.”

”Jag skämtar inte. Jag behöver låna 120 000 kronor i – låt säga sex veckor. Jag har en chans att göra en investering men jag har ingen att vända mig till. Du har ungefär 140 000 på ditt konto just nu. Du får tillbaka pengarna.”

Mikael kommenterade inte det faktum att Lisbeth Salander hade genomborrat banksekretessen och listat ut hur mycket pengar han hade på kontot. Han använde Internetbank och svaret var uppenbart.

”Du behöver inte låna pengar av mig”, svarade han. ”Vi har inte diskuterat din andel än, men den täcker gott och väl det du försöker låna.”

”Andel?”

”Sally, jag har ett sinnessjukt stort arvode att inkassera från Henrik Vanger och vi ska göra upp vid årsskiftet. Jag skulle vara död och Millenniumskulle ha gått under utan dig. Jag tänker dela arvodet med dig. Fifty-fifty.”

Lisbeth Salander tittade forskande på honom. En rynka hade dykt upp i hennes panna. Mikael hade börjat vänja sig vid hennes tysta pauser. Slutligen skakade hon på huvudet.

”Jag vill inte ha dina pengar.”

”Men…”

”Jag vill inte ha en enda krona av dig.” Hon log plötsligt sitt skeva leende. ”Annat än om de kommer i form av presenter på min födelsedag.”

”Jag inser just att jag aldrig fått veta när du fyller år. ”

”Du är journalisten. Lista ut det.”

”Ärligt talat, Salander, jag menar allvar om att dela pengarna.”

”Jag menar också allvar. Jag vill inte ha dina pengar. Jag vill låna 120 000 och jag behöver pengarna i morgon.”

Mikael Blomkvist satt tyst. Hon frågar inte ens hur stor hennes andel är.”Sally, jag går gärna till banken med dig i dag och lånar dig den summa du ber om. Men vid årsskiftet ska vi ta ett nytt prat om din andel.” Han höll upp handen. ”När fyller du år förresten?”

”På valborgsmässoafton”, svarade hon. ”Passande, eller hur. Då går jag omkring med en kvast mellan benen.”

Hon landade i Zürich halv åtta på kvällen och tog taxi till turisthotellet Matterhorn. Hon hade bokat rum under namnet Irene Nesser och identifierade sig med ett norskt pass i detta namn. Irene Nesser hade axellångt blont hår. Hon hade inhandlat peruken i Stockholm och använt 10 000 av lånet från Mikael Blomkvist till att köpa två pass genom en av de obskyra kontakterna i Plaguesinternationella nätverk.

Hon gick omedelbart till sitt rum, låste dörren och klädde av sig. Hon lade sig på sängen och tittade upp i taket i rummet som kostade 1 600 kronor per natt. Hon kände sig tom. Hon hade redan satt sprätt på hälften av den summa hon lånat av Mikael Blomkvist, och trots att hon hade skjutit till varenda krona av sina egna sparpengar låg hon på en slimmad budget. Hon slutade tänka och somnade nästan omedelbart.

Hon vaknade strax efter fem på morgonen. Det första hon gjorde var att duscha och ägna en lång stund åt att maskera tatueringen på sin hals med ett tjockt lager hudfärgad kräm och puder över skarven. Hennes andra punkt på checklistan var inbokning på en skönhetssalong i foajén på ett väsentligt dyrare hotell halv sju på morgonen. Hon köpte ytterligare en blond peruk, denna med halvlång pagefrisyr, därefter fick hon manikyr, med lösa röda naglar över hennes nedbitna stumpar, falska ögonfransar, mera puder, rouge och slutligen läppstift och annat kladd. Kostnad drygt 8 000 kronor.

Hon betalade med ett kreditkort i namnet Monica Sholes och presenterade ett engelskt pass i detta namn som kunde styrka hennes identitet.

Nästa anhalt var Camille’s House of Fashion150 meter ned för gatan. Efter en timme kom hon ut iförd svarta stövlar, svarta strumpbyxor, en sandfärgad kjol med matchande blus, en midjelång jacka och en basker. Allt var dyra märkeskläder. Hon hade låtit en säljare göra urvalet. Hon hade även plockat åt sig en exklusiv skinnportfölj och en liten Samsonite-resväska. Kronan på verket var diskreta örhängen och en enkel guldlänk runt halsen. Kreditkortet hade debiterats med ytterligare 44 000 kronor.

För första gången i sitt liv hade Lisbeth Salander dessutom en byst som – när hon tittade sig i dörrspegeln – fick henne att dra efter andan. Bysten var lika falsk som Monica Sholes identitet. Den var gjord i latex och hade inhandlats i en butik i Köpenhamn där transvestiter gjorde sina inköp.

Hon var redo för krig.

Strax efter nio gick hon två kvarter till anrika Hotel Zimmertal, där hon bokat rum under namnet Monica Sholes. Hon gav motsvarande 100 kronor i dricks till en pojke som bar upp hennes nyinköpta resväska, och som innehöll hennes travel bag. Sviten var liten och kostade bara 22 000 kr per dygn. Hon hade bokat en natt. När hon var ensam tittade hon sig omkring. Från fönstret hade hon en strålande utsikt över Zürich See, vilket inte intresserade henne det minsta. Däremot tillbringade hon närmare fem minuter med att storögt granska sig själv i en spegel. Hon såg en helt främmande människa. Storbystade Monica Sholes i blond pagefrisyr hade mer makeup än vad Lisbeth Salander använde under en månad. Det såg… annorlunda ut.

Halv tio åt hon äntligen frukost, bestående av två koppar kaffe och en bagel med sylt i hotellbaren. Kostnad 210 kronor. Are these people nuts?

Strax före tio satte Monica Sholes ned kaffekoppen, öppnade sin mobiltelefon och slog ett nummer till en modemuppkoppling på Hawaii. Efter tre ringsignaler startade en uppkopplingston. Modemet bet. Monica Sholes svarade genom att slå en sexsiffrig kod på sin mobil och SMS:ade ett meddelande som innehöll instruktionen att starta ett program som Lisbeth Salander hade skrivit särskilt för detta ändamål.

I Honolulu vaknade programmet till liv på en anonym hemsida på en server som formellt stod på universitetet. Programmet var enkelt. Det hade bara till funktion att skicka instruktioner att starta ett annat program i en annan server, som i detta fall var en helt vanlig kommersiell sajt som erbjöd Internettjänster i Holland. Det programmet hade i sin tur till uppgift att leta rätt på den speglade hårddisken som tillhörde Hans-Erik Wennerström, och ta kommandot över det program som redovisade innehållet på hans dryga tretusen bankkonton runt om i världen.

Det var bara ett konto som var av intresse. Lisbeth Salander hade noterat att Wennerström granskade kontot ett par gånger i veckan. Om han startade sin dator och gick in i just denna fil skulle allt se normalt ut. Programmet redovisade små förändringar som kunde förväntas, beräknat på hur kontot normalt hade förändrats under de föregående sex månaderna. Om Wennerström under de närmaste 48 timmarna gick in och beordrade att pengar skulle utbetalas eller flyttas från kontot skulle programmet tjänstvilligt rapportera att så hade skett. I verkligheten skulle förändringen bara ha skett på den speglade hårddisken i Holland.

Monica Sholes stängde mobiltelefonen i det ögonblick hon hörde fyra korta tonsignaler som bekräftade att programmet hade startat.

Hon lämnade Zimmertal och promenerade till Bank Hauser General, tvärs över gatan, där hon hade bokat tid med en direktör Wagner klockan 10.00. Hon infann sig tre minuter före avtalad tid och använde väntetiden till att posera framför övervakningskameran, som tog hennes bild då hon passerade till avdelningen med kontor för diskreta privata konsultationer.