Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 17 (всего у книги 34 страниц)

”Har du någon bättre idé?” hade Erika svarat. ”Då är det dags att klämma fram den nu, innan vi renskriver och undertecknar avtalet.”

”Ricky, Vanger utnyttjar oss i någon sorts privat vendetta med Hans-Erik Wennerström.”

”So what? Vi om några driver en privat vendetta med Wennerström.”

Mikael hade vänt sig bort från henne och irriterat tänt en cigarett. Ordväxlingen hade fortsatt en lång stund, till dess att Erika hade gått in i hans sovrum, klätt av sig och krupit ned i sängen. Hon låtsades sova då Mikael två timmar senare kröp ned bredvid henne.

Under kvällen hade en reporter från DN ställt samma fråga till henne:

”Hur ska Millenniumnu med trovärdighet kunna hävda sitt oberoende?”

”Hur menar du?”

Reportern hade höjt på ögonbrynen. Han ansåg att frågan hade varit tillräckligt tydlig, men förtydligade i alla fall.

” Millenniumsuppgift är bland annat att granska företag. Hur ska tidningen nu på ett trovärdigt sätt kunna hävda att den granskar Vangerföretagen?”

Erika hade tittat på honom med ett häpet ansiktsuttryck, som om frågan var fullständigt oväntad.

”Påstår du att Millenniumstrovärdighet minskar därför att en känd resursstark finansiär har klivit in på scenen?”

”Ja, det är väl ganska uppenbart att ni inte med trovärdighet kan granska Vangerföretagen.”

”Är det en regel som gäller särskilt för Millennium?”

”Förlåt?”

”Jag menar, du arbetar för en tidning som i allra högsta grad ägs av tunga ekonomiska intressen. Betyder det att ingen av de tidningar som Bonnierkoncernen ger ut är trovärdig? Aftonbladetägs av ett norskt storföretag som i sin tur är en tung aktör inom data och kommunikation – betyder det att Aftonbladetsbevakning av elektronikindustrin inte är trovärdig? Metroägs av Stenbeckskoncernen. Menar du att inga tidningar i Sverige som har tunga ekonomiska intressen i ryggen är trovärdiga?”

”Nej, naturligtvis inte.”

”Varför antyder du i så fall att Millenniumstrovärdighet skulle minska därför att också vi har finansiärer?”

Reportern hade hållit upp handen.

”Okej, jag tar tillbaka frågan.”

”Nej. Gör inte det. Jag vill att du återger exakt vad jag sa. Och du kan tillägga att om DN lovar att fokusera lite extra på Vangerföretagen så ska vi fokusera lite mer på Bonniers.”

Men det varett etiskt dilemma.

Mikael arbetade för Henrik Vanger, som i sin tur befann sig i en position där han kunde sänka Millenniummed ett penndrag. Vad skulle hända om Mikael och Henrik Vanger blev ovänner om något?

Och framför allt – vilken prislapp satte hon på sin egen trovärdighet, och när förvandlades hon från en oberoende redaktör till en korrumperad sådan? Hon gillade varken frågorna eller svaren.

Lisbeth Salander kopplade ned sig från nätet och stängde sin PowerBook. Hon var arbetslös och hungrig. Det förstnämnda bekymrade henne inte direkt sedan hon återfått kontrollen över sitt bankkonto och advokat Bjurman redan fått status som ett vagt obehag i hennes förflutna. Hungern åtgärdade hon genom att gå ut i köket och sätta på kaffebryggaren. Hon gjorde tre stora limpmackor med ost, kaviar och ett sönderkokt ägg, vilket var det första hon ätit på många timmar. Hon åt sina nattmackor i soffan i vardagsrummet medan hon bearbetade den information hon inhämtat.

Dirch Frode från Hedestad hade anlitat henne att göra en personundersökning på Mikael Blomkvist, som dömts till fängelse för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Några månader senare kliver Henrik Vanger, också han från Hedestad, in i Millenniumsstyrelse och påstår att det pågår en konspiration för att knäcka tidningen. Allt detta samma dag som Mikael Blomkvist kryper in i fängelset. Mest fascinerande av allt: en två år gammal bakgrundsartikel – Med två tomma händer– om Hans-Erik Wennerström, som hon hittat i Finansmagasinet Monopolsnätupplaga. Där noterades att han inlett sin finansiella aufmarschpå just Vangerföretagen i slutet av 1960-talet.

Man behövde inte vara överbegåvad för att dra slutsatsen att händelserna på något sätt var relaterade till varandra. Någonstans fanns en hund begraven och Lisbeth Salander gillade att gräva upp begravda hundar. Dessutom hade hon inget bättre för sig.

DEL 3: FUSIONER
16 maj till 14 juli

13 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för grövre sexuellt våld utanför sexuella relationer

KAPITEL 15: Fredag 16 maj – Lördag 31 maj

Mikael Blomkvist frigavs från Rullåkersanstalten fredagen den 16 maj, två månader efter att han burats in. Samma dag som han hade inställt sig på anstalten hade han utan större förhoppningar lämnat in en begäran om strafftidsförkortning. De tekniska orsakerna till att han frigavs blev han aldrig på det klara med, men han misstänkte att det möjligen hade något att göra med att han inte tog ut någon av sina helgpermissioner och att beläggningen på anstalten var fyrtiotvå personer medan antalet vårdplatser beräknades till trettioen. I vilket fall skrev anstaltschefen – en fyrtioårig exilpolack vid namn Peter Sarowsky, som Mikael kom mycket bra överens med – en rekommendation om att strafftiden borde avkortas.

Tiden på Rullåker hade varit lugn och behaglig. Anstalten var, som Sarowsky uttryckte det, till för strulpellar och rattfyllerister men inte för riktiga förbrytare. De dagliga rutinerna påminde om tillvaron på ett vandrarhem. Hans fyrtioen medfångar, varav hälften var andra generationens invandrare, betraktade Mikael som något av en främmande fågel i församlingen – vilket han också var. Han var den ende fången som det rapporterades om på TV, vilket skänkte honom en viss status, men ingen av medfångarna betraktade honom som en seriös förbrytare.

Det gjorde inte heller anstaltschefen. Redan första dagen blev Mikael uppkallad till ett samtal där han erbjöds terapi, utbildning på Komvux eller möjligheter till andra studier, samt arbetsvägledning. Mikael replikerade att han inte kände något större behov av social anpassning, att hans studieplaner var avklarade för flera decennier sedan och att han redan hade arbete. Däremot bad han om tillstånd att få behålla sin iBook i cellen för att kunna arbeta vidare på den bok han för ögonblicket var anställd att författa. Hans begäran beviljades utan vidare mankemang och Sarowsky tillhandahöll till och med ett låsbart skåp så att han kunde lämna datorn obevakad i cellen utan att få den stulen eller vandaliserad. Inte för att någon av medfångarna på allvar skulle göra något sådant – de höll snarast en skyddande hand över Mikael.

Sålunda tillbringade Mikael två relativt angenäma månader med att arbeta ungefär sex timmar om dagen på den Vangerska familjekrönikan. Arbetet avbröts endast av några timmars städarbete eller rekreation varje dag. Mikael och två medfångar, varav en kom från Skövde och en hade sina rötter i Chile, hade till uppgift att städa anstaltens gym varje dag. Rekreationen bestod i TV-tittande, kortspel eller styrketräning. Mikael upptäckte att han var hyfsad på poker men förlorade stadigt några 50-öringar om dagen. Anstaltsreglerna tillät spel om pengar om totalpotten låg under 5 kronor.

Han fick beskedet att han skulle släppas fri i förtid dagen före frigivningen, då Sarowsky tog upp honom till sitt tjänsterum och bjöd på en nubbe. Därefter ägnade Mikael kvällen åt att packa ihop sina kläder och anteckningsböcker.

Efter frigivningen åkte Mikael direkt tillbaka till sin stuga i Hedeby. Då han klev upp på bron hörde han ett jamande och fick sällskap av den rödbruna katten, som hälsade honom välkommen genom att stryka sig mot hans ben.

”Okej, kom in då”, sa han. ”Men jag har inte hunnit köpa mjölk.”

Han packade upp sitt bagage. Det kändes som om han hade haft semester och han upptäckte att han faktiskt saknade både Sarowsky och sina medfångars sällskap. Hur befängt det än verkade hade han trivts på Rullåker. Frigivningen hade dock kommit så oväntat att han inte hade förvarnat någon.

Klockan var strax efter sex på kvällen. Han gick snabbt upp till Konsum och handlade basvaror innan de stängde. När han kom hem slog han på sin mobiltelefon och ringde till Erika, vars mobilsvar angav att hon inte kunde nås för tillfället. Han pratade in ett meddelande om att de skulle höras under morgondagen.

Därefter promenerade han upp till sin arbetsgivare, som befann sig på bottenvåningen och häpet höjde ögonbrynen när han såg Mikael.

”Har du rymt?” var den gamles första ord.

”Lagligen frigiven i förtid.”

”Det var en överraskning.”

”För mig med. Jag fick veta det i går kväll.”

De tittade på varandra i några sekunder. Sedan överraskade den gamle Mikael genom att slå armarna om honom och ge honom en björnkram.

”Jag skulle just äta. Gör mig sällskap.”

Anna serverade fläskpannkaka med lingon. De satt kvar i matrummet och pratade i nästan två timmar. Mikael redogjorde för hur långt han hade kommit med familjekrönikan och var hål och luckor fanns. De pratade inte om Harriet Vanger, men hade ett utförligt samtal om Millennium.

”Vi har haft tre styrelsemöten. Fröken Berger och er partner Christer Malm har haft vänligheten att förlägga två av mötena hit upp, medan Dirch representerade mig på ett möte nere i Stockholm. Jag önskar verkligen att jag var några år yngre, men sanningen är att det är för tröttsamt för mig att åka så långt. Jag ska försöka ta mig ned under sommaren.”

”Jag tror nog att de kan hålla möten häruppe”, svarade Mikael. ”Och hur känns det att vara delägare i tidningen?”

Henrik Vanger log ett snett leende.

”Det är faktiskt det roligaste jag gjort på många år. Jag har tittat på ekonomin och det ser hyfsat ut. Jag behöver inte skjuta till så mycket pengar som jag trodde – gapet mellan inkomster och utgifter minskar.”

”Jag har pratat med Erika någon gång i veckan. Jag har förstått att annonsbiten har förstärkts.”

Henrik Vanger nickade. ”Det är på väg att vända, men det kommer att ta tid. Från början gick företag i Vangerkoncernen in och stödköpte annonssidor. Men redan har två gamla annonsörer – mobiltelefoner och en resebyrå – kommit tillbaka.” Han log brett. ”Vi kör också en lite mer personlig drive bland Wennerströms gamla fiender. Och tro mig, det finns en lång lista.”

”Har du hört något från Wennerström?”

”Nja, inte precis. Men vi har läckt ut att Wennerström organiserar bojkotten mot Millennium. Det får honom att verka småaktig. En journalist på DN lär ha frågat honom och fått ett snäsigt svar.”

”Du njuter av det här.”

”Njuter är fel ord. Jag borde ha ägnat mig åt det här för flera år sedan.”

”Vad är det egentligen mellan dig och Wennerström?”

”Försök inte. Det får du veta framåt nyår.”

Det var en behaglig vårkänsla i luften. När Mikael lämnade Henrik vid niotiden hade det börjat mörkna. Han tvekade en stund. Sedan gick han och knackade på hos Cecilia Vanger.

Han var inte säker på vad han förväntade sig. Cecilia Vanger spärrade upp ögonen och såg omedelbart obekväm ut men släppte in honom i hallen. De blev stående, plötsligt osäkra på varandra. Även hon frågade om han hade rymt och han förklarade hur det låg till.

”Jag ville bara säga hej. Kommer jag olämpligt?”

Hon undvek hans blick. Mikael märkte på en gång att hon inte var särskilt glad att se honom.

”Nej… nej, kom in. Vill du ha kaffe?”

”Gärna.”

Han följde henne in i köket. Hon stod med ryggen mot honom medan hon fyllde på vatten i kaffebryggaren. Mikael gick fram till henne och lade en hand på hennes axel. Hon stelnade.

”Cecilia, du ser inte ut som om du vill bjuda mig på kaffe.”

”Jag väntade dig först om en månad”, sa hon. ”Du överraskade mig.”

Han kände hennes olust och vände henne runt så att han kunde se hennes ansikte. De stod tysta en kort stund. Hon ville fortfarande inte möta hans blick.

”Cecilia. Strunta i kaffet. Vad är det som är på tok?”

Hon skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

”Mikael, jag vill att du går. Fråga inget. Gå bara.”

Mikael promenerade först hem till sin stuga, men blev obeslutsamt stående vid grinden. Istället för att gå in gick han ned till vattnet vid bron och satte sig på en sten. Han tände en cigarett medan han sorterade tankarna och undrade vad som kunde ha förändrat Cecilia Vangers attityd till honom så dramatiskt.

Han hörde plötsligt motorljud och såg en stor vit båt smyga in i sundet under bron. När den passerade såg Mikael att det var Martin Vanger som stod vid rodret, med blicken fokuserad för att hålla undan från någon grynna i vattnet. Båten var en tolv meter lång motorkryssare – ett imponerande kraftpaket. Han reste sig och följde efter på strandpromenaden längs vattnet. Han upptäckte plötsligt att flera båtar redan låg i vattnet vid olika bryggor, en blandning av motorbåtar och segelbåtar. Det fanns flera Petterssonbåtar och vid en brygga låg en IF och guppade i eftersvallet. Andra båtar var större och mer dyrbara farkoster. Han noterade en Hallberg-Rassy. Sommaren hade anlänt. Därmed kunde han också avgöra den klassmässiga uppdelningen av Hedebys marina liv – Martin Vanger hade utan tvekan den största och mest dyrbara båten i omgivningen.

Han stannade nedanför Cecilia Vangers hus och sneglade mot de upplysta fönstren på övervåningen. Sedan gick han hem till sig och satte på kaffe. Han tittade in i sitt arbetsrum medan han väntade på att det skulle bli färdigt.

Innan han inställde sig i fängelset hade han burit tillbaka merparten av Henrik Vangers dokumentation om Harriet. Det hade känts som ett klokt beslut att inte lämna hela dokumentationen i ett tomt hus under en längre tid. Nu gapade hyllorna tomma. Allt han hade kvar av utredningen var fem av Henrik Vangers egna anteckningsböcker, som han hade haft med sig till Rullåker och som han vid det här laget kunde utantill. Och, konstaterade han, ett fotoalbum som han hade glömt högst upp i bokhyllan.

Han plockade ned albumet och tog med det in till köksbordet. Han hällde upp kaffe och slog sig ned och började bläddra.

Det var bilderna som hade tagits den dag Harriet försvann. Först kom den sista bilden på Harriet, vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad. Därefter följde drygt 180 knivskarpa bilder från tankbilsolyckan på bron. Han hade granskat albumet bild för bild med förstoringsglas vid flera tillfällen tidigare. Nu tittade han förstrött igenom det; han visste att han inte skulle hitta något som kunde göra honom klokare. Han kände sig plötsligt utled på gåtan Harriet Vanger och slog igen albumet med en smäll.

Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ut i mörkret.

Sedan vände han blicken mot fotoalbumet igen. Han kunde inte riktigt förklara känslan, men helt plötsligt uppstod en undflyende tanke, som om han hade reagerat på någonting han just hade sett. Det var som om ett osynligt väsen hade blåst försiktigt i hans öra och nackhåren reste sig en aning.

Han satte sig och slog upp albumet igen. Han gick igenom det sida för sida, varje bild från bron. Han tittade på den yngre upplagan av en oljeindränkt Henrik Vanger och en yngre Harald Vanger, en man som han ännu inte hade sett skymten av. Det trasiga broräcket, byggnaderna, fönstren och fordonen som syntes i bild. Han hade inga problem med att identifiera en tjugoårig Cecilia Vanger mitt i hopen av åskådare. Hon hade en ljus klänning och en mörk kavaj på sig och syntes på ett tjugotal bilder i albumet.

Han kände en plötslig upphetsning. Genom åren hade Mikael lärt sig att lita på sina instinkter. Han hade reagerat på något i albumet, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad.

Han satt fortfarande kvar vid köksbordet och stirrade på bilderna vid elvatiden då han hörde ytterdörren öppnas.

”Får jag komma in?” frågade Cecilia Vanger. Utan att vänta på svar satte hon sig mitt emot honom på andra sidan köksbordet. Mikael fick en underlig känsla av déjà vu. Hon var klädd i en vid, tunn ljus klänning och en gråblå kavaj, kläder som nästan var identiska med dem hon hade på bilderna från 1966.

”Det är du som är problemet”, sa hon.

Mikael höjde ögonbrynen.

”Förlåt mig, men du tog mig helt på sängen då du knackade på i kväll. Nu är jag så olycklig att jag inte kan sova.”

”Varför är du olycklig?”

”Begriper du inte det?”

Han skakade på huvudet.

”Kan jag berätta utan att du skrattar åt mig?”

”Jag lovar att inte skratta.”

”När jag förförde dig i vintras var det en galen impulshandling. Jag ville ha kul. Ingenting annat. Den där första kvällen var jag bara full i fan och jag hade inte tänkt inleda något långvarigt med dig. Sedan blev det någonting annat. Jag vill att du ska veta att de veckor du var min occasional lover var några av de mest behagliga i hela mitt liv.”

”Jag tyckte också att det var väldigt trevligt.”

”Mikael, jag har ljugit för dig och för mig själv hela tiden. Jag har aldrig varit särskilt sexuellt lössläppt. Jag har haft fem sexpartners i hela mitt liv. En gång när jag var tjugoett år och debuterade. Sedan med min man som jag träffade då jag var tjugofem och som visade sig vara ett kräk. Och sedan dess några gånger med tre karlar som jag träffade med några års mellanrum. Men du lockade fram någonting hos mig. Jag kunde bara inte få nog. Det hade något att göra med att allting hos dig var så kravlöst.”

”Cecilia, du behöver inte…”

”Sch – avbryt mig inte. Då kommer jag aldrig att kunna berätta det här.”

Mikael satt tyst.

”Den dag du försvann till fängelset var jag så olycklig. Helt plötsligt var du borta, precis som om du aldrig funnits. Det var mörkt här i gäststugan. Det var kallt och tomt i min säng. Helt plötsligt var jag bara en femtiosexårig tant igen.”

Hon satt tyst en stund och tittade Mikael i ögonen.

”Jag blev kär i dig i vintras. Det var inte meningen, men jag blev det. Och helt plötsligt insåg jag att du bara är här tillfälligt och en dag kommer du att vara borta för gott, medan jag blir kvar här i resten av mitt liv. Det gjorde så jävla ont att jag bestämde mig för att inte släppa in dig igen då du kom ut från fängelset.”

”Jag är ledsen.”

”Det är inte ditt fel.”

De satt tysta en stund.

”När du gått i kväll satt jag och lipade. Jag önskar att jag fick en chans att leva om mitt liv. Sedan bestämde jag mig för en sak.”

”Vad då?”

Hon tittade ned i bordet.

”Att jag måste vara fullständigt sinnesrubbad om jag slutar träffa dig bara för att du ska åka härifrån en dag. Mikael, kan vi börja om igen? Kan du glömma vad som hände tidigare i kväll?”

”Det är glömt”, sa Mikael. ”Men tack för att du berättade.”

Hon tittade fortfarande ned i bordet.

”Om du vill ha mig så vill jag väldigt gärna.”

Hon tittade plötsligt upp på honom igen. Sedan reste hon sig och gick bort till sovrumsdörren. Hon släppte kavajen på golvet och drog klänningen över huvudet medan hon gick.

Mikael och Cecilia vaknade samtidigt av att ytterdörren öppnades och någon gick genom köket. De hörde dunsen av en väska som ställdes ned på golvet vid järnspisen. Sedan stod plötsligt Erika i sovrumsdörren med ett leende som förvandlades till förfäran.

”O kära nån.” Hon tog ett steg tillbaka.

”Hej Erika”, sa Mikael.

”Hej. Förlåt mig. Ber tusen gånger om ursäkt för att jag rusade in. Jag borde ha knackat.”

”Vi borde ha låst ytterdörren. Erika – det här är Cecilia Vanger. Cecilia – Erika Berger är chefredaktör på Millennium.”

”Hej”, sa Cecilia.

”Hej”, sa Erika. Hon såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle gå fram och väluppfostrat skaka hand eller om hon bara skulle gå därifrån. ”Eh, jag… jag kan gå en promenad…”

”Vad sägs om att sätta på kaffepannan istället?” Mikael tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Strax efter tolv på dagen.

Erika nickade och drog igen sovrumsdörren. Mikael och Cecilia tittade på varandra. Cecilia såg besvärad ut. De hade älskat och pratat till fyra på morgonen. Sedan hade Cecilia sagt att hon tänkte sova över och att hon i fortsättningen tänkte ge blanka fan i vem som visste att hon knullade med Mikael. Hon hade sovit med ryggen mot honom och med hans arm runt sitt bröst.

”Hörru, det är okej”, sa Mikael. ”Erika är gift och hon är inte min flickvän. Vi träffas ibland, men hon bryr sig inte ett dyft om att du och jag har någonting ihop. Däremot är hon förmodligen väldigt generad just nu.”

När de kom ut i köket en stund senare hade Erika dukat fram kaffe, juice, apelsinmarmelad, ost och rostat bröd. Det doftade gott. Cecilia gick raka vägen fram till henne och sträckte fram handen.

”Det blev lite hastigt därinne. Hej.”

”Snälla Cecilia, förlåt mig för att jag klampade in som en elefant”, sa en djupt olycklig Erika.

”Glöm det, för guds skull. Nu dricker vi kaffe.”

”Hej”, sa Mikael och kramade om Erika innan han satte sig. ”Hur kom du hit?”

”Körde upp nu på morgonen, förstås. Jag fick ditt meddelande vid två i natt och försökte ringa.”

”Jag hade stängt av mobilen”, sa Mikael och log mot Cecilia Vanger.

Efter frukosten ursäktade sig Erika och lämnade Mikael och Cecilia ensamma med förevändningen att hon måste hälsa på Henrik Vanger. Cecilia dukade av med ryggen mot Mikael. Han gick fram och slog armarna runt henne.

”Vad händer nu?” sa Cecilia.

”Ingenting. Så här är det bara – Erika är min bästa vän. Hon och jag har haft ihop det till och från i tjugo år och kommer förhoppningsvis att ha ihop det i tjugo år till. Men vi har aldrig varit ett par och vi går aldrig i vägen för varandras romanser.”

”Är det det vi har? En romans?”

”Jag vet inte vad vi har, men uppenbarligen trivs vi med varandra.”

”Var ska hon sova i natt?”

”Vi ordnar ett rum åt henne någonstans. Ett gästrum hos Henrik. Hon kommer inte att sova i min säng.”

Cecilia funderade en stund.

”Jag vet inte om jag klarar av det här. Du och hon kanske fungerar så, men jag vet inte… jag har aldrig…” Hon skakade på huvudet. ”Jag går hem till mig nu. Jag måste få fundera på det här ett tag.”

”Cecilia, du har frågat mig tidigare och jag har berättat om mitt och Erikas förhållande. Hennes existens kan inte vara någon överraskning för dig.”

”Det är sant. Men så länge hon fanns på bekvämt avstånd nere i Stockholm kunde jag ignorera henne.”

Cecilia satte på sig sin kavaj.

”Situationen är dråplig”, log hon. ”Kom över på middag i kväll. Ta Erika med dig. Jag tror att jag kommer att gilla henne.”

Erika hade redan klarat av frågan om nattlogi. Vid de tillfällen hon varit uppe i Hedeby för att träffa Henrik Vanger hade hon övernattat i ett av hans gästrum och hon bad helt frankt att få låna rummet igen. Henrik kunde knappt dölja sin förtjusning och försäkrade att hon var välkommen när som helst.

Med sådana formalia ur vägen gick Mikael och Erika en promenad över bron och slog sig ned på terrassen på Susannes Brokafé strax före stängningsdags.

”Jag är djupt missnöjd”, sa Erika. ”Jag åkte upp för att hälsa dig välkommen tillbaka till friheten och hittar dig i säng med byns femme fatale.”

”Förlåt.”

”Så hur länge har du och miss Big Tits…” Erika vispade med pekfingret.

”Ungefär sedan Henrik blev delägare.”

”Aha.”

”Aha, vad då?”

”Bara nyfiken.”

”Cecilia är en bra kvinna. Jag tycker om henne.”

”Jag kritiserar inte. Jag är bara missnöjd. Godis inom räckhåll och så måste jag banta. Hur var fängelset?”

”Som en hyfsad arbetssemester. Hur går tidningen?”

”Bättre. Vi är fortfarande ute och slirar i marginalen, men för första gången på ett år ökar annonsvolymen. Vi ligger fortfarande långt under vad vi hade för ett år sedan, men vi är i alla fall på väg uppåt igen. Det är Henriks förtjänst. Men det underliga är att prenumeranterna börjat öka.”

”Det brukar gå lite upp och ned med jämna mellanrum.”

”Med några hundra hit eller dit. Men vi har ökat med tretusen prenumeranter de senaste tre månaderna. Ökningen har varit rätt stadig med drygt tvåhundrafemtio nya i veckan. Jag trodde först att det bara var en slump, men det fortsätter att komma in nya prenumeranter. Det är den största enskilda upplageökningen någonsin. De betyder mer än inkomsterna från annonserna. Samtidigt tycks våra gamla prenumeranter förnya rätt konsekvent över hela linjen.”

”Varför?” frågade Mikael förbryllad.

”Jag vet inte. Ingen av oss begriper det. Vi har inte kört någon annonskampanj. Christer har ägnat en vecka åt att göra stickprov på vilka det är som dyker upp. För det första är det helt nya prenumeranter. För det andra är 70 procent kvinnor. Normalt är det 70 procent män som prenumererar. För det tredje kan prenumeranterna beskrivas som medelinkomsttagare i förorten med kvalificerade jobb: lärare, lägre chefsjobb, tjänstemän.”

”Medelklassens revolt mot storkapitalet?”

”Jag vet inte. Men fortsätter det här så kommer det att bli en ordentlig förändring av prenumerantstocken. Vi hade en redaktionskonferens för två veckor sedan och beslutade att delvis börja lägga in nytt material i tidningen; jag vill ha fler artiklar om fackliga frågor med koppling till TCO och den sortens texter, men också mer undersökande reportage om till exempel kvinnofrågor.”

”Var bara försiktig med att ändra för mycket”, sa Mikael. ”Om vi får nya prenumeranter så gillar de förmodligen vad som redan står i tidningen.”

Cecilia Vanger hade även bjudit Henrik Vanger på middagen, möjligen för att minska risken för obehagliga samtalsämnen. Hon hade lagat viltgryta och serverade rödvin. Erika och Henrik ägnade en stor del av samtalet åt en diskussion om Millenniumsutveckling och de nya prenumeranterna, men samtalet gled efter hand över till andra ting. Erika vände sig plötsligt mot Mikael och frågade honom om hur hans arbete fortskred.

”Jag räknar med att ha ett utkast till familjekrönikan klar om någon månad som Henrik kan titta på.”

”En krönika i familjen Addams anda”, log Cecilia.

”Den har vissa historiska aspekter”, medgav Mikael.

Cecilia sneglade på Henrik Vanger.

”Mikael, Henrik är egentligen inte intresserad av familjekrönikan. Han vill att du ska lösa gåtan om Harriets försvinnande.”

Mikael sa ingenting. Ända sedan han inlett sin relation med Cecilia hade han pratat tämligen öppet om Harriet med henne. Cecilia hade redan listat ut att det var hans egentliga uppdrag, även om han aldrig formellt erkänt det. Däremot hade han aldrig berättat för Henrik att han och Cecilia diskuterat ämnet. Henriks buskiga ögonbryn drog ihop sig en smula. Erika var tyst.

”Snälla du”, sa Cecilia till Henrik. ”Jag är inte korkad. Jag vet inte exakt vilket avtal du och Mikael har, men hans vistelse här i Hedeby handlar om Harriet. Eller hur?”

Henrik nickade och sneglade på Mikael.

”Jag sa ju att hon var skärpt.” Han vände sig till Erika. ”Jag antar att Mikael förklarat för dig vad han sysslar med här i Hedeby.”

Hon nickade.

”Och jag antar att du anser att det är en vettlös sysselsättning. Nej, du behöver inte svara. Det är en befängd och vettlös sysselsättning. Men jag måste få veta.”

”Jag har inga synpunkter på saken”, sa Erika diplomatiskt.

”Naturligtvis har du det.” Han vände sig till Mikael. ”Snart har halva året gått. Berätta. Har du överhuvudtaget hittat någonting som vi inte redan utrett?”

Mikael undvek att möta Henriks blick. Han tänkte omedelbart på den besynnerliga känsla han upplevt då han kvällen innan suttit och tittat i fotoalbumet. Känslan hade följt honom hela dagen, men han hade inte haft tid att slå sig ned och öppna albumet igen. Han var inte säker på om han fantiserade eller inte, men han visste att han hade gjort en reflektion av något slag. Han hade varit på vippen att tänka en avgörande tanke. Slutligen tittade han upp på Henrik Vanger och skakade på huvudet.

”Jag har inte kommit på ett jota.”

Den gamle mannen granskade honom plötsligt med ett vaksamt uttryck i ansiktet. Han avstod från att kommentera Mikaels replik och nickade slutligen.

”Jag vet inte hur det är med er ungdomar, men för mig är det dags att dra sig tillbaka. Tack för middagen, Cecilia. God natt, Erika. Hälsa på mig i morgon innan du åker.”

När Henrik Vanger hade stängt ytterdörren lägrade sig tystnaden. Det var Cecilia som bröt den.

”Mikael, vad var det där om?”

”Det betyder att Henrik Vanger är lika känslig för folks reaktioner som en seismograf. I går kväll då du kom över till mig satt jag och tittade i fotoalbumet.”

”Ja?”

”Jag såg någonting. Jag vet inte vad och jag kan inte sätta fingret på det. Det var någonting som nästan blev en tanke, men jag missade att snappa upp den.”

”Men vad var det du tänkte på?”

”Jag vet helt enkelt inte. Och sedan kom du över och jag… hmm… fick roligare saker att fundera över.”

Cecilia rodnade. Hon undvek Erikas blick och gjorde sig ett ärende ut till köket för att sätta på kaffe.

Det var en varm och solig majdag. Grönskan hade skjutit fart och Mikael kom på sig själv med att gnola Den blomstertid nu kommer.

Erika tillbringade natten i Henriks gästrum. Efter middagen hade Mikael frågat Cecilia om hon ville ha sällskap. Hon hade svarat att hon var upptagen med betygskonferenser och att hon var trött och ville sova. Erika pussade Mikael på kinden och lämnade Hedebyön tidigt på måndagsmorgonen.

När Mikael hade åkt in i fängelse i mitten av mars hade snön fortfarande legat tung över landskapet. Nu grönskade björkarna och gräsmattan runt hans stuga var fet och välmående. Han hade för första gången en möjlighet att se sig om på hela Hedebyön. Vid åttatiden gick han över och bad att få låna en termos av Anna. Han pratade kort med Henrik, som just klivit upp, och fick med sig hans karta över ön. En plats han ville titta närmare på var Gottfrieds stuga, som indirekt hade dykt upp flera gånger i polisutredningen, eftersom Harriet hade tillbringat en del tid där. Henrik förklarade att stugan ägdes av Martin Vanger men att den huvudsakligen stått oanvänd genom åren. Vid enstaka tillfällen brukade någon släkting låna den.

Mikael hann precis fånga Martin Vanger på väg till arbetet inne i Hedestad. Han förklarade sitt ärende och bad att få låna nyckeln. Martin granskade honom med ett roat leende.

”Jag antar att familjekrönikan nu kommit fram till kapitlet om Harriet.”

”Jag vill bara titta mig omkring…”

Martin Vanger bad honom vänta och kom strax tillbaka med nyckeln.

”Är det okej då?”

”Vad mig anbelangar så kan du flytta in där om du har lust. Bortsett från att den ligger i andra änden av ön så är det faktiskt en trevligare plats än huset där du bor.”

Mikael kokade kaffe och gjorde några smörgåsar. Han fyllde en flaska med vatten innan han gav sig iväg och stoppade färdkosten i en ryggsäck som han hängde över ena axeln. Han följde en smal och halvt igenvuxen väg som löpte längs bukten på Hedebyöns norra sida. Gottfrieds stuga låg på en udde ungefär två kilometer från byn och det tog honom bara en halvtimme att i maklig takt avverka sträckan.