Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 6 (всего у книги 34 страниц)

För ett ögonblick föll Henrik Vanger ur rollen som godhjärtad patriark och Mikael kunde ana den hänsynslöse industriledaren i sin krafts dagar då denne drabbats av en motgång eller tvingats ta itu med någon trilskande styrelsejunior. Snabbt kröktes hans mun av ett bistert leende.

”Jag förstår.”

”Det hela är mycket enkelt. Du behöver inte gå några omvägar. Säg vad du vill att jag ska göra så kan jag nog bedöma om jag vill göra det eller inte.”

”Om jag inte kan övertala dig på trettio minuter så kommer jag inte att kunna göra det på trettio dagar heller, menar du.”

”Något åt det hållet.”

”Men min berättelse är faktiskt lång och komplicerad.”

”Förkorta och förenkla. Det gör vi inom journalistiken. Tjugonio minuter.”

Henrik Vanger höll upp en hand. ”Det räcker. Jag har förstått din poäng. Men det är aldrig god psykologi att överdriva. Jag behöver en människa som kan forska och tänka kritiskt, men som också har integritet. Jag tror att du har det och det är inget smicker. En bra journalist bör rimligen besitta dessa egenskaper och jag läste din bok Tempelriddarnamed stort intresse. Det är helt sant att jag valde dig därför att jag kände din far och därför att jag vet vem du är. Om jag förstått saken rätt har du fått sparken från din tidning efter Wennerströmaffären – eller åtminstone lämnat på egen begäran. Det betyder att du för närvarande inte är anställd någonstans och det krävs ingen större begåvning för att begripa att du förmodligen befinner dig i ekonomiskt trångmål.”

”Då kan du passa på att utnyttja min belägenhet, menar du?”

”Kanske är det sant. Men Mikael – får jag kalla dig Mikael? – jag tänker inte ljuga för dig eller hitta på osanna förevändningar. Jag är för gammal för sådant. Om du inte gillar vad jag säger så får du be mig dra åt skogen. Då får jag leta rätt på någon annan som vill jobba åt mig.”

”Okej, vari består jobbet som du vill erbjuda mig?”

”Hur mycket vet du om familjen Vanger?”

Mikael slog ut med händerna. ”Tja, ungefär det jag har hunnit läsa på nätet sedan Frode ringde mig i måndags. På din tid var Vangerkoncernen en av Sveriges tyngsta industrikoncerner, i dag är företaget betydligt reducerat. Martin Vanger är vd. Okej, jag vet en hel del annat, men vart vill du komma?”

”Martin är… han är en bra människa men i grund och botten en lättvindsseglare. Han är alldeles otillräcklig som vd för en koncern i kris. Han vill modernisera och specialisera – vilket är rätt tänkt – men han har svårt att driva igenom sina idéer och ännu svårare att klara finansieringen. För tjugofem år sedan var Vangerkoncernen en allvarlig konkurrent till Wallenbergsfären. Vi hade omkring 40 000 anställda i Sverige. Det gav sysselsättning, arbetstillfällen och inkomster för hela landet. I dag finns de flesta av dessa arbetstillfällen i Korea eller Brasilien. I dag är det drygt 10 000 anställda och om ett eller två år – om Martin inte får luft under vingarna – kommer vi att vara nere i kanske 5 000 anställda, huvudsakligen i små tillverkningsindustrier. Med andra ord – Vangerföretagen håller på att förpassas till historiens soptipp.”

Mikael nickade. Det Henrik Vanger berättade var ungefär vad han själv hade kommit fram till efter en stund framför datorn.

”Vangerföretagen är fortfarande ett av landets få renodlade familjeföretag, med ett drygt trettiotal familjemedlemmar som minoritetsdelägare i varierande utsträckning. Detta har alltid varit koncernens styrka men också vår största svaghet.”

Henrik Vanger gjorde en konstpaus och talade med intensitet i rösten. ”Mikael, du kan ställa frågor senare, men jag vill att du tror mig på mitt ord då jag säger att jag avskyr de flesta av medlemmarna i familjen Vanger. Min familj består mestadels av rövare, girigbukar, översittare och oduglingar. Jag ledde företaget i trettiofem år – nästan hela tiden inbegripen i oförsonliga strider med övriga familjemedlemmar. Det var de och inte konkurrerande företag eller staten som var mina värsta fiender.”

Han gjorde en paus.

”Jag sa att jag vill anlita dig för att göra två saker. Jag vill att du ska skriva en historik eller biografi över familjen Vanger. För enkelhetens skull kan vi kalla det för min självbiografi. Det kommer inte att bli någon kyrklig läsning, utan en historia om hat och familjebråk och omåttlig girighet. Jag ställer alla mina dagböcker och arkiv till ditt förfogande. Du får fritt tillträde till mina innersta tankar och du får publicera precis all skit du hittar utan förbehåll. Jag tror att den historien skulle få Shakespeare att framstå som lättsam familjeunderhållning.”

”Varför?”

”Varför jag vill publicera en skandalhistoria om familjen Vanger? Eller vad jag har för motiv för att be dig skriva historien?”

”Bägge frågorna, antar jag.”

”Ärligt talat bryr jag mig inte om ifall boken blir publicerad eller inte. Men jag anser faktiskt att historien bör nedtecknas, om så endast i ett enda exemplar som du lämnar direkt till Kungliga biblioteket. Jag vill att min historia ska finnas tillgänglig för eftervärlden när jag dör. Mitt motiv för detta är det enklast tänkbara – hämnd.”

”Vem vill du hämnas på?”

”Du behöver inte tro mig, men jag har försökt att vara en hederlig människa, även som kapitalist och industriledare. Jag är stolt över att mitt namn är liktydigt med en man som hållit sitt ord och uppfyllt sina löften. Jag har aldrig spelat politiska spel. Jag har aldrig haft problem med att förhandla med fackföreningar. Till och med Tage Erlander hade respekt för mig på sin tid. För mig handlade det om etik; jag hade ansvar för tusentals människors levebröd och jag hade omsorg om mina anställda. Lustigt nog har Martin samma attityd, även om han är en helt annan sorts människa. Han har också försökt göra det rätta. Vi har kanske inte alltid lyckats, men på det hela taget finns det få saker som jag skäms över.”

”Dessvärre utgör nog jag och Martin sällsynta undantag i vår familj”, fortsatte Henrik Vanger. ”Det finns många orsaker till att Vangerföretagen i dag är på fallrepet, men en av de viktigaste är den kortsiktiga girighet som många av mina släktingar representerar. Om du åtar dig uppdraget kommer jag att förklara exakt hur min släkt burit sig åt då de skjutit koncernen i sank.”

Mikael funderade en stund.

”Okej. Jag ska inte ljuga för dig heller. Att skriva en sådan bok kommer att ta månader i anspråk. Jag har varken lust eller ork att göra det.”

”Jag tror att jag kan övertala dig.”

”Det tvivlar jag på. Men du sa att du ville att jag skulle göra två saker. Det här var alltså förevändningen. Vilket är ditt egentliga syfte?”

Henrik Vanger reste sig, återigen mödosamt, och hämtade fotografiet av Harriet Vanger från skrivbordet. Han placerade det framför Mikael.

”Orsaken till min önskan om att du ska skriva en biografi över familjen Vanger är att jag vill att du ska kartlägga individerna med en journalists ögon. Det ger dig också alibi för att rota i familjens historia. Det jag egentligen vill är att du ska lösa en gåta. Det är ditt uppdrag.”

”En gåta?”

”Harriet var alltså min bror Richards sondotter. Vi var fem bröder. Richard var äldst, född 1907. Jag var yngst, född 1920. Jag förstår inte hur Gud kunde åstadkomma denna barnaskara som…”

För några sekunder tappade Henrik Vanger tråden och tycktes försjunken i egna tankar. Sedan vände han sig mot Mikael med ny beslutsamhet i rösten.

”Låt mig berätta om min bror Richard Vanger. Det är också ett smakprov ur den familjekrönika jag vill att du ska skriva.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och erbjöd Mikael påfyllning.

”1924, vid sjutton års ålder, var Richard en fanatisk nationalist och judehatare som anslöt sig till Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, en av Sveriges allra första nazigrupper. Är det inte fascinerande att nazister alltid lyckas placera ordet friheti sin propaganda?”

Henrik Vanger plockade fram ytterligare ett fotoalbum och bläddrade upp rätt sida.

”Här är Richard i sällskap med veterinär Birger Furugård, som snart blev ledare för den så kallade Furugårdsrörelsen, som var det tidiga 1930-talets stora nazirörelse. Men Richard stannade inte hos honom. Bara något år senare blev han medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation, SFKO. Där lärde han känna Per Engdahl och andra individer som med åren skulle bli nationens politiska skamfläckar.”

Han bläddrade en sida framåt i albumet. Richard Vanger i uniform.

”1927 tog han värvning i det militära – mot vår fars vilja – och under 1930-talet betade han av flertalet nazigrupper i landet. Om det existerade en sjuk konspirativ sammanslutning så kan du vara övertygad om att hans namn återfanns i medlemsmatrikeln. 1933 bildades Lindholmrörelsen, det vill säga Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Hur väl bevandrad är du i den svenska nazismens historia?”

”Jag är inte historiker men jag har läst en och annan bok.”

”1939 startade alltså andra världskriget och därefter finska vinterkriget. Ett stort antal aktivister i Lindholmrörelsen anslöt sig som Finlandsfrivilliga. Richard var en av dem; vid det laget var han kapten i svenska armén. Han stupade i februari 1940, strax innan fredsfördraget med Sovjetunionen. Han blev då en martyr i nazirörelsen och fick en egen kampgrupp uppkallad efter sig. Än i dag samlas ett antal stollar på en kyrkogård i Stockholm på årsdagen av Richard Vangers död för att hylla honom.”

”Jag förstår.”

”1926, då han var nitton år, umgicks han med en kvinna vid namn Margareta som var dotter till en lärare i Falun. De träffades i politiska sammanhang och hade ett förhållande som resulterade i en son, Gottfried, som föddes 1927. Richard gifte sig med Margareta då sonen föddes. Under första halvan av 1930-talet hade min bror placerat sin fru och sitt barn här i Hedestad medan han själv var stationerad vid regementet i Gävle. På fritiden reste han omkring och missionerade för nazismen. 1936 hade han en rejäl sammandrabbning med min far, vilket resulterade i att min far drog in allt ekonomiskt understöd till Richard. Därefter fick han klara sig på egen hand. Han flyttade med familjen till Stockholm och levde i relativt armod.”

”Han hade inga egna pengar?”

”Arvet han hade i koncernen var låst. Han kunde inte sälja utanför familjen. Till saken hör att Richard var en brutal hustyrann med få försonande drag. Han slog sin fru och han misshandlade sitt barn. Gottfried växte upp som en kuvad och hunsad pojke. Han var tretton år då Richard stupade; jag tror att det var Gottfrieds dittills lyckligaste dag. Min far förbarmade sig över änkan och barnet och tog upp dem hit till Hedestad, där han inhyste dem i en lägenhet och såg till att Margareta fick en dräglig tillvaro.”

”Om Richard hade representerat familjens mörka och fanatiska sida så representerade Gottfried den lättjefulla sidan. När han var i artonårsåldern tog jag mig an honom – han var trots allt min döde brors son – men du ska komma ihåg att åldersskillnaden mellan oss inte var stor. Jag var bara sju år äldre. Redan då satt jag i koncernens ledning och det var klart att jag var den som skulle ta över efter min far medan Gottfried närmast betraktades som en utböling i familjen.”

Henrik Vanger funderade en stund.

”Min far visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot sin sonson och det var jag som insisterade på att någonting måste göras. Jag gav honom arbete inom koncernen. Det var efter kriget. Han försökte nog göra ett anständigt jobb, men han hade svårt att koncentrera sig. Han var en slarver, en charmör och festprisse, han hade kvinnotycke och det fanns perioder då han drack för mycket. Jag har svårt att beskriva mina känslor för honom… han var inte en odugling, men han var allt annat än pålitlig och gjorde mig ofta djupt besviken. Med åren blev han alkoholiserad och 1965 omkom han i en drunkningsolycka. Det var här i andra änden av Hedebyön, där han hade en stuga som han låtit bygga och dit han brukade dra sig tillbaka för att dricka.

”Han är alltså Harriets och Martins far?” frågade Mikael och pekade mot porträttet på serveringsbordet. Mot sin vilja måste han erkänna att den gamles berättelse var intressant.

”Riktigt. I slutet av 1940-talet träffade Gottfried en kvinna vid namn Isabella Koenig, en ung tyska som kommit till Sverige efter kriget. Isabella var faktiskt en skönhet – jag menar att hon var strålande vacker som Greta Garbo eller Ingrid Bergman. Harriet fick nog sina gener från Isabella snarare än från Gottfried. Som du ser på fotografiet var hon mycket vacker redan då hon var fjorton år.”

Både Mikael och Henrik Vanger begrundade fotografiet.

”Men låt mig fortsätta. Isabella var född 1928 och lever fortfarande. Då hon var elva år började kriget och du kan föreställa dig hur det var att vara tonåring i Berlin medan bombplanen vräkte ut sina laster. Jag kan föreställa mig att då hon klev iland i Sverige kändes det som om hon kommit till paradiset på jorden. Dessvärre delade hon alltför många av Gottfrieds later; hon var slösaktig och festade ständigt och hon och Gottfried framstod ibland mer som supkamrater än äkta makar. Hon reste också flitigt i Sverige och utomlands och saknade på det hela taget ansvarskänsla. Det gick naturligtvis ut över barnen. Martin föddes 1948 och Harriet 1950. Deras uppväxt var kaotisk, med en mor som ständigt övergav dem och en far som närmade sig alkoholism.”

”1958 ingrep jag. Gottfried och Isabella var då bosatta inne i Hedestad – jag tvingade dem att flytta ut hit. Jag hade fått nog och beslutade mig för att försöka bryta den onda cirkeln. Martin och Harriet lämnades nu mer eller mindre vind för våg.”

Henrik Vanger tittade på klockan.

”Mina trettio minuter är strax ute men jag börjar närma mig slutet på berättelsen. Ger du mig respit?”

Mikael nickade. ”Fortsätt.”

”I korthet då. Jag var barnlös – en dramatisk kontrast till övriga bröder och familjemedlemmar, som tycktes vara besatta av ett enfaldigt behov av att fortplanta släkten Vanger. Gottfried och Isabella flyttade hit men äktenskapet var på upphällningen. Redan efter ett år flyttade Gottfried ut till sin stuga. Han bodde alldeles ensam där långa perioder och flyttade in till Isabella när det blev för kallt. Själv tog jag mig an Martin och Harriet och de blev på många sätt de barn jag själv aldrig fick.

Martin var… sanningen att säga fanns det en tid i hans ungdom då jag fruktade att han skulle gå i sin pappas fotspår. Han var vek och inbunden och grubblande, men han kunde också vara charmig och entusiastisk. Han hade några jobbiga tonår, men han rätade ut sig då han började på universitetet. Han är… tja, han är trots allt vd för resterna av Vangerkoncernen, vilket får betraktas som godkänt betyg.”

”Och Harriet”, frågade Mikael.

”Harriet blev min ögonsten. Jag försökte ge henne trygghet och självförtroende och vi tydde oss till varandra. Jag såg henne som min egen dotter och hon kom att stå mig betydligt närmare än hon stod sina föräldrar. Du förstår, Harriet var mycket speciell. Hon var inbunden – precis som sin bror – och som tonåring svärmade hon för religion, och skilde sig därmed från alla andra i vår familj. Men hon hade en klar begåvning och hon var rasande intelligent. Hon hade både moral och ryggrad. När hon var fjorton femton år var jag fullt övertygad om att hon – i jämförelse med sin bror och alla mediokra kusiner och brorsbarn omkring mig – var den person som var skickad att en dag leda Vangerföretagen eller åtminstone spela en central roll där.”

”Så vad hände?”

”Vi har nu kommit fram till den egentliga orsaken till att jag vill anlita dig. Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger och som därefter ägnat snart fyrtio år åt att försöka driva mig till vansinne.”

KAPITEL 5: Torsdag 26 december

För första gången sedan Henrik Vanger inledde sin monolog hade den gamle lyckats överrumpla honom. Mikael var tvungen att be honom upprepa vad han just sagt för att vara säker på att han hört rätt. Ingenting i de klipp han hade läst antydde att ett mord skulle ha begåtts i den Vangerska familjens kärna.

”Det var den 22 september 1966. Harriet var sexton år och hade precis börjat andra året på gymnasiet. Det var en lördag och det blev den värsta dagen i mitt liv. Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger att jag tror att jag kan redogöra för varje minut av vad som skedde under den dagen – allt utom det viktigaste.”

Han svepte med handen.

”Här i huset var en stor del av min släkt samlad. Det var en årligen återkommande vedervärdig middagsbjudning, då delägare i Vangerkoncernen träffades för att diskutera familjens affärer. Det var en tradition som min farfar på sin tid införde och som oftast resulterade i mer eller mindre avskyvärda tillställningar. Traditionen upphörde på 1980-talet, då Martin helt sonika bestämde att alla diskussioner om företaget skulle ske på reguljära styrelsemöten och stämmor. Det är det bästa beslut han har fattat. I dag har familjen inte träffats på en sådan tillställning på tjugo år.”

”Du sa att Harriet mördades…”

”Vänta. Låt mig berätta vad som hände. Det var alltså en lördag. Det var också festdag, med Barnens dag-tåg som arrangerades av idrottsklubben inne i Hedestad. Harriet hade varit inne i stan under dagen och tittat på festtåget tillsammans med några skolkamrater. Hon återkom hit till Hedebyön strax efter två på eftermiddagen; middagen skulle börja klockan fem och hon förväntades delta tillsammans med de andra ungdomarna i släkten.”

Henrik Vanger reste sig och gick fram till fönstret. Han tecknade åt Mikael att ansluta, och pekade:

”Klockan 14.15, några minuter efter att Harriet hade kommit hem, skedde en dramatisk olycka där ute på bron. En man vid namn Gustav Aronsson, bror till en bonde på Östergård – ett hemman en bit in här på Hedebyön – svängde upp på bron och frontalkolliderade med en tankbil som var på väg hit för att leverera brännolja. Riktigt hur olyckan gick till blev aldrig klarlagt – det är god sikt åt båda hållen – men bägge höll för hög hastighet och det som borde ha blivit ett lindrigt tillbud utvecklades till en katastrof. Föraren i tankbilen försökte undvika kollisionen och vred förmodligen instinktivt på ratten. Han körde in i broräcket och välte; tankbilen lade sig tvärs över bron med bakvagnen långt ute över kanten på bortre sidan… En metallstolpe trycktes in som ett spjut i tanken och eldfarlig brännolja började spruta ut. Samtidigt satt Gustav Aronsson fastklämd i sin bil och skrek oavbrutet i svåra smärtor. Tankbilens förare var också skadad, men lyckades ta sig ut för egen maskin.”

Den gamle gjorde en tankepaus och satte sig igen.

”Olyckan hade egentligen ingenting med Harriet att göra. Men den var betydelsefull på ett alldeles särskilt sätt. Det uppstod ett totalt kaos då tillskyndande människor försökte hjälpa till. Brandfaran var överhängande och det gick storlarm. Polis, ambulans, räddningstjänst, brandkår, massmedia och nyfikna anlände i rask takt. Alla samlades naturligtvis på fastlandssidan; här på ösidan gjorde vi allt för att få ut Aronsson ur bilvraket, vilket visade sig vara djävulskt svårt. Han var ordentligt fastklämd och allvarligt skadad.”

”Vi försökte bända loss honom med handkraft, men det gick inte. Han måste skäras eller sågas ut. Problemet var att vi inte kunde göra någonting som riskerade att skapa gnistbildning; vi stod mitt i en sjö av olja intill en vält tankbil. Om den hade exploderat skulle vi ha upphört att existera. Det tog dessutom lång tid innan vi kunde få hjälp från fastlandssidan; tankbilen låg som en kil över hela bron, och att klättra över tankarna skulle vara detsamma som att klättra över en bomb.”

Mikael hade fortfarande en känsla av att den gamle berättade en noga repeterad och avvägd historia, med avsikt att fånga hans intresse. Men Mikael accepterade också att Henrik Vanger var en utmärkt historieberättare med förmåga att engagera en lyssnare. Däremot hade han fortfarande ingen uppfattning om vart historien slutligen skulle leda.

”Det som är betydelsefullt med olyckan är att bron var avstängd under det kommande dygnet. Först sent på söndagskvällen hade man lyckats pumpa ut återstående bränsle och då kunde man lyfta bort tankbilen och öppna bron för passerande igen. Under dessa drygt 24 timmar var Hedebyön i praktiken avskuren från omvärlden. Det enda sättet att ta sig över till fastlandet var med en brandbåt som sattes in för att skeppa folk från småbåtshamnen på den här sidan till den gamla fiskehamnen nedanför kyrkan. Under flera timmar användes båten bara av räddningspersonal – det var inte förrän ganska sent på lördagskvällen som privatpersoner började skeppas över. Förstår du innebörden av detta?”

Mikael nickade: ”Jag antar att någonting hände med Harriet här på ön och att antalet misstänkta utgörs av den begränsade skara personer som befann sig här. Ett slags låsta rummet-mysterium i ö-format?”

Henrik Vanger log ironiskt.

”Mikael, du anar inte hur rätt du har. Även jag har läst min Dorothy Sayers. Följande är fakta: Harriet anlände hit till ön ungefär tio minuter efter två. Om vi även inkluderar barn och ogifta sällskap hade allt som allt närmare fyrtio gäster anlänt under dagen. Tillsammans med personal och bofasta fanns sextiofyra personer här eller omkring gården. Somliga – de som skulle övernatta – höll på att installera sig i omkringliggande gårdar eller i gästrum.”

”Harriet bodde tidigare i ett hus tvärs över vägen, men som jag redan berättat var varken hennes pappa Gottfried eller hennes mamma Isabella stabila och jag kunde ju se hur Harriet plågades. Hon kunde inte koncentrera sig på studierna och 1964, då hon var fjorton, lät jag henne flytta över hit till mitt hus. Isabella tyckte nog att det var skönt att slippa ansvaret för henne. Hon fick ett rum häruppe och bodde här de sista två åren. Det var alltså hit hon kom den där dagen. Vi vet att hon träffade och växlade några ord med Harald Vanger ute på gården – han är en av mina äldre bröder. Därefter kom hon upp för trappan hit, till det här rummet, och hälsade på mig. Hon sa att hon ville prata med mig om någonting. Just då hade jag några andra familjemedlemmar hos mig och jag hade inte tid med henne. Men hon verkade så angelägen att jag lovade att jag strax skulle komma till hennes rum. Hon nickade och gick ut genom den där dörren. Det var sista gången jag såg henne. Någon minut senare smällde det på bron och det kaos som utbröt kullkastade alla planer för dagen.”

”Hur dog hon?”

”Vänta. Det är mer komplicerat än så och jag måste berätta historien i kronologisk ordning. När kollisionen ägde rum släppte folk vad de hade för händerna och sprang till olycksplatsen. Jag var… jag antar att jag tog kommandot och var febrilt sysselsatt de närmaste timmarna. Vi vet att Harriet också kom ned till bron strax efter kollisionen – flera personer såg henne – men explosionsrisken gjorde att jag beordrade alla som inte skulle hjälpa till med att få loss Aronsson ur bilvraket att dra sig tillbaka. Vi var fem personer som stannade kvar på olycksplatsen. Det var jag och min bror Harald. Det var en karl som heter Magnus Nilsson och som var gårdskarl hos mig. Det var en sågverksarbetare som heter Sixten Nordlander och som hade ett hus nere vid fiskehamnen. Och det var en grabb som heter Jerker Aronsson. Han var bara sexton och jag skulle egentligen ha skickat iväg honom, men han var brorson till Aronsson i bilen och kom förbi på cykel på väg in till stan bara någon minut efter olyckan.”

”Ungefär klockan 14.40 var Harriet inne i köket här i huset. Hon drack ett glas mjölk och växlade några ord med en kvinna vid namn Astrid, som var kokerska. De tittade genom fönstret på tumultet vid bron.”

”Klockan 14.55 gick Harriet över gårdsplanen. Hon sågs bland annat av sin mor, Isabella, men de pratade inte med varandra. Någon minut senare träffade hon Otto Falk, som var präst i kyrkan i Hedeby. På den tiden låg prästgården där Martin Vanger har sin villa i dag och prästen bodde alltså på den här sidan om bron. Prästen hade varit förkyld och låg och sov då kollisionen inträffade; han hade missat dramatiken och precis blivit larmad och var på väg till bron. Harriet hejdade honom på vägen och ville växla några ord med honom, men han viftade bort henne och skyndade förbi. Otto Falk var den sista person som såg henne i livet.”

”Hur dog hon?” upprepade Mikael.

”Jag vet inte”, svarade Henrik Vanger med en plågad blick. ”Först någon gång vid femtiden på eftermiddagen hade vi fått ut Aronsson ur bilen – han överlevde förresten, om än illa tilltygad – och något efter sex betraktades brandfaran som över. Ön var fortfarande avskuren men det började lugna ned sig. Det var inte förrän vi satte oss till bords för att äta en försenad middag vid åttatiden som vi upptäckte att Harriet saknades. Jag skickade en av hennes kusiner att hämta henne från sitt rum, men hon kom tillbaka och sa att hon inte kunde hitta henne. Jag tänkte inte så mycket på det; jag trodde väl att hon hade gått en promenad eller att hon inte fått bud om att middagen skulle börja. Och under kvällen fick jag ägna mig åt diverse bråk med familjen. Inte förrän morgonen därpå, när Isabella försökte få tag på henne, insåg vi att ingen visste var hon befann sig och att ingen hade sett henne sedan dagen innan.”

Han slog ut med armarna.

”Sedan den dagen är Harriet Vanger spårlöst försvunnen.”

”Försvunnen?” ekade Mikael.

”Under alla dessa år har vi inte kunnat hitta så mycket som ett mikroskopiskt fragment efter henne.”

”Men om hon är försvunnen kan du ju inte veta att någon mördade henne.”

”Jag förstår din invändning. Jag har tänkt i precis samma banor. Då en människa försvinner spårlöst kan en av fyra saker ha hänt. Hon kan ha försvunnit frivilligt och håller sig gömd. Hon kan ha råkat ut för en olycka och omkommit. Hon kan ha begått självmord. Och hon kan slutligen ha utsatts för ett brott. Jag har övervägt alla dessa möjligheter.”

”Men du tror alltså att någon har bragt henne om livet. Varför det?”

”Därför att det är den enda rimliga slutsatsen.” Henrik Vanger höll upp ett finger. ”Från början hoppades jag att hon hade rymt. Men allteftersom dagarna gick förstod vi alla att så inte var fallet. Jag menar, hur skulle en sextonårig flicka från en ganska skyddad miljö, även om hon är klipsk, kunna klara sig själv, gömma sig och förbli gömd utan att upptäckas? Var skulle hon få pengar ifrån? Och även om hon fick ett jobb någonstans så skulle hon behöva en skattsedel och en adress.”

Han höll upp två fingrar.

”Min nästa tanke var naturligtvis att hon råkat ut för en olycka av något slag. Kan du göra mig en tjänst – gå till skrivbordet och öppna översta lådan. Det ligger en karta där.”

Mikael gjorde som han blivit ombedd och vek ut kartbladet på serveringsbordet. Hedebyön var en oregelbundet formad landmassa som var ungefär tre kilometer lång och som mest svällde ut till en bredd på drygt en och en halv kilometer. En stor del av ön bestod av skog. Bebyggelsen fanns i anslutning till bron och runt den lilla stughamnen; på bortre sidan av ön fanns ett hemman, Östergården, varifrån den olycksalige Aronsson startat sin biltur.

”Kom ihåg att hon inte kan ha lämnat ön”, underströk Henrik Vanger. ”Här på Hedebyön kan man dö i olyckor precis som var som helst. Man kan träffas av blixten – men det åskade inte den dagen. Man kan bli ihjältrampad av en häst, ramla ned i en brunn eller falla i en klippskreva. Det finns säkert hundratals sätt att drabbas av en olycka här. Jag har funderat på de flesta.”

Han höll upp ett tredje finger:

”Det finns ett aber, och detta gäller även för den tredje möjligheten – att flickan mot förmodan skulle ha tagit livet av sig. Någonstans på denna begränsade yta måste kroppen finnas.”

Henrik Vanger smällde ned handen mitt på kartan.

”Dagarna efter hennes försvinnande gick vi skallgång, fram och tillbaka över ön. Manskapet plöjde vartenda dike, varenda åkerlapp, bergsskreva och rotvälta. Vi har gått igenom varje byggnad, skorsten, dagbrunn, lada och smygvind.”

Den gamle släppte Mikael med blicken och tittade ut i mörkret utanför fönstret. Hans röst blev lägre och mer personlig.

”Under hösten sökte jag henne, även sedan skallgången upphört och folk hade gett upp. Då jag inte var tvungen att ägna mig åt mitt arbete började jag gå promenader fram och tillbaka över ön. Det blev vinter utan att vi hittade något spår efter henne. På våren fortsatte jag till dess att jag insåg det orimliga i mitt letande. När det blev sommar anställde jag tre vana skogskarlar som med likhundar gjorde om allt sökande. De finkammade systematiskt varenda kvadratmeter av ön. Vid det laget hade jag börjat tänka att någon kunde ha gjort henne illa. De sökte alltså efter en grav där någon gömt henne. De höll på i tre månader. Vi hittade inte minsta spår efter Harriet. Det var som om hon upplösts i tomma intet.

”Jag kan tänka mig ett antal möjligheter”, invände Mikael.

”Låt höra.”

”Hon kan ha drunknat eller dränkt sig. Det här är en ö och vatten kan dölja det mesta.”

”Det är sant. Men sannolikheten är inte stor. Betänk nu följande: om Harriet råkade ut för en olycka och drunknade så måste det logiskt sett ha skett någonstans precis i närheten av byn. Kom ihåg att uppståndelsen på bron var det mest dramatiska som hade hänt här på Hedebyön på flera decennier och knappast en stund då en normalt nyfiken sextonårig flicka väljer att gå en promenad till andra sidan av ön.”

”Men än viktigare”, fortsatte han, ”är att det inte är särskilt strömt här och att vindarna vid den tiden på året var nordliga eller nordostliga. Om någonting hamnar i vattnet så kommer det upp någonstans längs stranden på fastlandet, och där finns bebyggelse i stort sett hela vägen. Tro inte att vi inte tänkte på det; vi draggade naturligtvis på alla platser där hon rimligen kunde ha gått ned i vattnet. Jag hyrde också in ungdomar från en dykarklubb här i Hedestad. De ägnade den sommaren åt att finkamma bottnen i sundet och längs stränderna… inte ett spår. Jag är övertygad om att hon inte ligger i vattnet; då hade vi hittat henne.”

”Men kan hon inte ha råkat ut för en olycka någon annanstans? Bron var visserligen avspärrad, men det är en kort sträcka över till fastlandet. Hon kan ha simmat eller rott över.”