Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 25 (всего у книги 34 страниц)

Mikael tittade på sitt armbandsur. Strax efter åtta. Det var femtio minuter sedan skotten hade fallit. Gunnar Nilsson vattnade gräsmattan på sin tomt med bar överkropp och shorts. Hur länge har du varit där?Henrik Vangers hus var tomt så när som på hushållerskan Anna Nygren. Harald Vangers hus verkade öde som alltid. Han såg plötsligt Isabella Vanger i trädgården bakom sitt hus. Hon satt där och tycktes prata med någon. Det tog en sekund för Mikael att inse att det var den sjukliga Gerda Vanger, född 1922 och bosatt med sin son Alexander Vanger i ett av husen bortom Henrik. Han hade aldrig träffat henne men sett henne på tomten vid några enstaka tillfällen. Cecilia Vangers hus tycktes öde, men plötsligt såg Mikael en lampa tändas i hennes kök. Hon är hemma. Hade skytten varit en kvinna?Att Cecilia Vanger kunde hantera ett gevär tvivlade han inte en sekund på. Längre bort kunde han se Martin Vangers bil på gårdsplanen framför hans hus. Hur länge har du varit hemma?

Eller var det någon annan, som han inte ens hade tänkt på ännu? Frode? Alexander? För många möjligheter.

Han klättrade ned från Söderberget och följde vägen in i byn och gick omedelbart hem till sig utan att möta någon. Det första han blev medveten om var att dörren till stugan stod på glänt. Han hukade nästan instinktivt. Sedan kände han doften av kaffe och skymtade Lisbeth Salander genom köksfönstret.

Lisbeth hörde Mikael i farstun och vände sig mot honom. Hon stelnade till. Hans ansikte såg förfärligt ut, med utsmetat blod som börjat levra sig. Den vänstra sidan av hans vita t-tröja var genomdränkt av blod. Han tryckte en tygtrasa mot huvudet.

”Det är ett skalpsår som blöder utav bara fan, men det är ingen fara”, sa Mikael innan hon hunnit säga något.

Hon vände sig och plockade fram förbandslådan som stod i skafferiet, och som endast innehöll två paket plåster, myggstift och en liten rulle kirurgtejp. Han drog av sig kläderna och släppte dem på golvet, sedan gick han ut i badrummet och tittade sig i badrumsspegeln.

Såret i tinningen var ett ungefär tre centimeter långt snitt, så djupt att Mikael kunde lyfta upp en stor köttflik. Det blödde fortfarande och borde sys, men det skulle förmodligen läka om han tejpade, trodde han. Han fuktade en handduk och torkade av sig i ansiktet.

Han höll handduken mot tinningen medan han ställde sig under duschen och blundade. Sedan slog han knytnäven mot kaklet så hårt att han skrapade knogarna. Fuck you, tänkte han. Jag ska ta dig.

När Lisbeth rörde vid hans arm ryckte han till som om han hade fått en elektrisk stöt och stirrade på henne med sådan vrede i ögonen att hon ofrivilligt tog ett steg bakåt. Hon gav honom en tvål och gick ordlöst tillbaka ut i köket.

Mikael lade på tre bitar kirurgtejp då han hade duschat färdigt. Han gick in i sovrummet, satte på sig rena blåjeans och en ny t-tröja och tog mappen med utprintade bilder med sig. Han var så arg att han nästan skakade.

”Stanna här”, röt han till Lisbeth Salander.

Han promenerade över till Cecilia Vanger och satte handen på dörrklockan. Det dröjde en och en halv minut innan hon öppnade.

”Jag vill inte träffa dig”, sa hon. Sedan såg hon hans ansikte, där blod redan börjat sippra igenom tejpen. ”Vad har du gjort?”

”Släpp in mig. Vi måste prata.”

Hon tvekade.

”Vi har inget att prata om.”

”Nu har vi något att prata om och du kan antingen diskutera det här på trappen eller inne i köket.”

Mikaels röst var så sammanbiten att Cecilia Vanger tog ett steg åt sidan och släppte in honom. Han marscherade in till hennes köksbord.

”Vad har du gjort?” frågade hon igen.

”Du påstår att mitt grävande efter sanningen om Harriet Vanger är en fåfäng sysselsättningsterapi för Henrik. Det är möjligt, men för en timme sedan försökte någon skjuta skallen av mig och i natt var det någon som lämnade en styckad katt på min farstubro.”

Cecilia Vanger öppnade munnen, men Mikael avbröt henne.

”Cecilia, jag skiter i vad du har för hang-ups och vad du grubblar på och att du plötsligt hatar blotta åsynen av mig. Jag kommer aldrig att gå i närheten av dig igen och du behöver inte vara rädd att jag ska besvära dig eller hänga efter dig. Just nu önskar jag att jag aldrig hade hört talas om vare sig dig eller någon annan i familjen Vanger. Men jag vill ha svar på mina frågor. Ju snabbare du svarar, desto snabbare blir du av med mig.”

”Vad vill du veta?”

”Ett: Var fanns du för en timme sedan?”

Cecilia blev mörk i ansiktet.

”För en timme sedan var jag inne i Hedestad. Jag kom hit för en halvtimme sedan.”

”Kan någon vittna om var du befann dig?”

”Inte vad jag vet. Jag behöver inte stå till svars inför dig.”

”Två: Varför öppnade du fönstret i Harriet Vangers rum den dag hon försvann?”

”Vad?”

”Du hörde frågan. I alla år har Henrik försökt lista ut vem som öppnade fönstret i Harriets rum, precis under de kritiska minuter då hon försvann. Alla har förnekat att de gjorde det. Någon ljuger.”

”Och vad i helvete får dig att tro att det var jag som gjorde det?”

”Den här bilden”, sa Mikael och slängde ned det suddiga fotografiet på hennes köksbord.

Cecilia Vanger gick fram till bordet och betraktade bilden. Mikael tyckte sig kunna utläsa häpnad och rädsla. Hon tittade upp på honom. Mikael kände plötsligt hur en liten rännil av blod rann ned för hans kind och droppade på hans tröja.

”Det fanns ett sextiotal personer på ön den där dagen” sa han. ”Tjugoåtta var kvinnor. Fem eller sex hade axellångt blont hår. En enda av dessa hade en ljus klänning på sig.”

Hon stirrade intensivt på bilden.

”Och du tror att det där skulle vara jag?”

”Om det inte är du så skulle jag väldigt gärna vilja veta vem du tror att det är. Den här bilden har aldrig tidigare varit känd. Jag har haft den i flera veckor nu och försökt prata med dig. Jag är förmodligen en idiot, men jag har inte visat den för Henrik eller någon annan eftersom jag är livrädd för att misstänkliggöra dig eller göra dig illa. Men jag måste få ett svar.”

”Du ska få ett svar.” Hon höll upp bilden och räckte den till honom. ”Den där dagen var jag inte inne i Harriets rum. Det är inte jag på bilden. Jag hade inte ett dugg med hennes försvinnande att göra.”

Hon gick bort till ytterdörren.

”Du har fått ditt svar. Nu vill jag att du går. Jag tror att du bör be en läkare titta på det där såret.”

Lisbeth Salander körde honom till Hedestads sjukhus. Det räckte med två stygn och ett rejält plåster för att försluta såret. Han fick kortisonsalva för utslagen efter brännässlorna på halsen och händerna.

När de lämnade sjukhuset satt Mikael en lång stund och undrade om han inte borde gå till polisen. Han såg plötsligt rubrikerna framför sig. Förtalsdömde journalisten i skottdrama. Han ruskade på huvudet. ”Kör hem”, sa han till Lisbeth.

Då de återkom till Hedebyön hade det mörknat, vilket passade Lisbeth Salander utmärkt. Hon ställde en sportbag på köksbordet.

”Jag lånade utrustning från Milton Security och det är dags att göra bruk av den nu. Sätt på kaffet så länge.”

Hon placerade fyra batteridrivna rörelsedetektorer runt huset och förklarade att om någon gick närmare än sex sju meter skulle en radiosignal sätta igång ett litet piplarm som hon installerade i Mikaels sovrum. Samtidigt skulle två ljuskänsliga videokameror som hon placerat i träd på baksidan och på framsidan av stugan börja sända signaler till en PC laptop som hon ställde i skåpet i farstun. Hon maskerade kamerorna med mörkt tyg så att bara objektivet syntes.

En tredje kamera placerade hon i en fågelholk ovanför dörren. För att få in kabeln borrade hon ett hål rakt genom väggen. Objektivet var riktat mot vägen och gången från grinden upp till ytterdörren. Den tog en lågupplöst bild varje sekund och lagrade på hårddisken i ytterligare en PC laptop i garderoben.

Därefter installerade hon en tryckkänslig dörrmatta i farstun. Om någon lyckades undvika IR-detektorerna och tog sig in i huset skulle en siren på 115 decibel gå igång. Lisbeth demonstrerade hur han skulle stänga av detektorerna med en nyckel till en dosa hon hade placerat i garderoben. Hon hade också lånat en nattkikare som hon placerade på bordet i arbetsrummet.

”Du lämnar inte mycket åt slumpen”, sa Mikael och hällde upp kaffe till henne.

”En sak till. Inga fler joggingturer innan vi löst det här.”

”Tro mig. Jag har tappat intresset för motion.”

”Det är inget skämt. Det här började som en historisk gåta men i morse låg en död katt på trappen och i kväll försökte någon skjuta skallen av dig. Vi är någon på spåren.”

De åt en sen middag med kallskuret och potatissallad. Mikael var plötsligt dödstrött och hade en blixtrande huvudvärk. Han orkade inte prata utan gick och lade sig.

Lisbeth Salander stannade uppe och läste vidare i utredningen till tvåtiden på natten. Uppdraget i Hedeby hade utvecklats till något både hotfullt och komplicerat.

KAPITEL 23: Fredag 11 juli

Mikael vaknade klockan sex av att solen sken honom rakt i ansiktet genom en springa i gardinerna. Huvudet värkte obestämt och det gjorde ont då han fingrade på plåstret. Lisbeth Salander låg på mage med armen över honom. Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan.

Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Mikael klättrade försiktigt ur sängen och drog för gardinen. Han gick på toaletten och tassade därefter tillbaka till sängen och försökte krypa ned utan att väcka henne.

Ett par timmar senare åt de frukost ute i trädgården. Lisbet Salander tittade på Mikael.

”Vi har en gåta att lösa. Hur gör vi det här?”

”Summerar de fakta vi har. Försöker hitta fler.”

”Ett faktum är att någon i vår närhet är ute efter dig.”

”Frågan är bara varför? Är det för att vi håller på att lösa mysteriet med Harriet eller för att vi har hittat en okänd seriemördare?”

”Det måste hänga ihop.”

Mikael nickade.

”Om Harriet lyckades lista ut att det fanns en seriemördare måste det ha varit någon i hennes närhet. Tittar vi på persongalleriet på 1960-talet så fanns det åtminstone två dussin möjliga kandidater. I dag finns det knappt någon av dem kvar mer än Harald Vanger, och jag tror helt enkelt inte att det är han som vid snart nittiofem springer omkring med ett gevär i Fröskogen. Han skulle knappt orka lyfta en älgstudsare. Personerna är antingen för gamla för att vara farliga i dag eller för unga för att ha varit med på 1950-talet. Då är vi tillbaka på ruta ett igen.”

”Om det inte är så att det är två personer som samarbetar. En äldre och en yngre.”

”Harald och Cecilia. Jag tror inte det. Jag tror att hon talade sanning när hon påstod att det inte var hon i fönstret.”

”Men vem var det då?”

De slog upp Mikaels iBook och ägnade den följande timmen åt att än en gång detaljgranska alla människor som syntes på bilderna från olyckan på bron.

”Jag kan inte tänka mig annat än att alla människor i byn måste ha varit nere och tittat på uppståndelsen. Det var september. De flesta har på sig jackor eller tröjor. Det finns bara en person som har långt blont hår och ljus klänning.”

”Cecilia Vanger syns på väldigt många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka. Mellan husen och folket som tittar på olyckan. Här pratar hon med Isabella. Här står hon tillsammans med prästen Falk. Här är hon med Greger Vanger, mellanbrodern.”

”Vänta”, sa Mikael plötsligt. ”Vad har Greger i handen?”

”Något fyrkantigt. Det ser ut som en låda av något slag.”

”Det är ju en Hasselbladare. Han hade också en kamera.”

De spelade upp bilderna ytterligare en gång. Greger syntes på flera bilder, men var ofta skymd. På en bild syntes det tydligt att han hade en fyrkantig låda i handen.

”Jag tror att du har rätt. Det är en kamera.”

”Vilket betyder att vi måste ge oss ut på ny bildjakt.”

”Okej, vi lämnar det så länge”, sa Lisbeth Salander. ”Låt mig formulera en hypotes.”

”Var så god.”

”Vad sägs om att någon i den yngre generationen känner till att någon i den äldre generationen var en seriemördare men inte vill att det ska komma ut. Familjens heder och allt det där. Det skulle betyda att det är två personer inblandade men att de inte samarbetar. Mördaren kan vara död sedan länge medan vår plågoande bara vill att vi ska lägga ned allting och åka hem.”

”Jag har tänkt på det”, svarade Mikael. ”Men varför i så fall lägga en styckad katt på vår bro? Det är en direkt referens till morden.” Mikael knackade på Harriets bibel. ”Återigen en parodi på lagen om brännoffer.”

Lisbeth Salander lutade sig bakåt och tittade upp mot kyrkan medan hon eftertänksamt citerade Bibeln. Det lät som om hon pratade för sig själv.

” Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.”

Hon tystnade och blev plötsligt medveten om att Mikael betraktade henne med ett spänt ansiktsuttryck. Han slog upp inledningen till Leviticus.

”Kan du vers 12 också?”

Lisbeth var tyst.

”Och han skall…” började Mikael och nickade åt henne.

” Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Hennes röst var iskall.

”Och nästa vers?”

Hon reste sig plötsligt.

”Lisbeth, du har fotografiskt minne”, utbrast Mikael häpet. ”Det är därför du läser sidorna i utredningen på tio sekunder.”

Reaktionen var nästan explosiv. Hennes blick naglade fast Mikael med sådant ursinne att han häpnade. Sedan fylldes hennes ögon med förtvivlan och hon vände sig plötsligt om och sprang mot grinden.

”Lisbeth”, ropade Mikael häpet efter henne.

Hon försvann upp för landsvägen.

Mikael bar in hennes dator, kopplade på larmet och låste ytterdörren innan han gav sig iväg och letade efter henne. Han hittade henne tjugo minuter senare på en brygga nere i småbåtshamnen, där hon satt och doppade fötterna i vattnet och rökte en cigarett. Hon hörde honom komma ut på bryggan och han såg hennes axlar stelna till en aning. Han stannade två meter ifrån henne.

”Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men det var inte min mening att göra dig upprörd.”

Hon svarade inte.

Han gick fram och satte sig bredvid henne och lade försiktigt sin hand på hennes axel.

”Snälla Lisbeth, prata med mig.”

Hon vred huvudet och tittade på honom.

”Det finns inget att prata om”, sa hon. ”Jag är ett freak helt enkelt.”

”Jag skulle vara glad om jag hade hälften så bra minne som du.”

Hon kastade cigarettfimpen i vattnet.

Mikael satt tyst en lång stund. Vad ska jag säga? Du är en helt vanlig tjej. Det gör väl inget om du är lite annorlunda. Vad har du för självbild egentligen?

”Jag har tyckt att du varit annorlunda ända sedan den första sekund jag såg dig”, sa han. ”Och vet du en sak? Det var mycket länge sedan jag spontant tyckte så väldigt bra om någon från första stund.”

Några barn kom ut från en stuga på andra sidan hamnen och kastade sig i vattnet. Eugen Norman, målaren som Mikael ännu inte växlat ett enda ord med, satt på en stol utanför sitt hus och sög på en pipa och betraktade Mikael och Lisbeth.

”Jag vill väldigt gärna vara din vän, om du vill ha mig som vän”, sa Mikael. ”Men det måste du bestämma. Jag går tillbaka till stugan och sätter på mera kaffe. Kom hem när du känner för det.”

Han reste sig och lämnade henne i fred. Han hade bara hunnit halvvägs upp för backen då han hörde hennes steg bakom sig. De gick tillbaka tillsammans utan att säga något.

Hon hejdade honom just när de kom fram till stugan.

”Jag höll på att formulera en tanke… Vi pratade om att allting är en parodi på Bibeln. Visserligen styckade han en katt, men jag antar att det var svårt att få tag på en oxe. Men han följer grundstoryn. Jag undrar…”

Hon tittade upp mot kyrkan.

”… och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet…”

De gick över bron och upp till kyrkan och såg sig omkring. Mikael kände på kyrkporten, den var låst. De vandrade runt en liten stund och tittade på gravstenarna på måfå och kom till kapellet som stod en bit ned mot vattnet. Helt plötsligt spärrade Mikael upp ögonen. Det var inte ett kapell utan en gravkrypta. Ovanför dörren kunde han läsa det uthuggna namnet Vanger och en strof på latin, som han inte visste vad den betydde.

”Att till tidens ände vila”, sa Lisbeth Salander.

Mikael tittade på henne. Hon ryckte på axlarna.

”Jag såg den strofen någonstans”, sa hon.

Mikael gapskrattade plötsligt. Hon stelnade till och såg först ilsken ut, men insåg att han inte skrattade åt henne utan åt det dråpliga i situationen och slappnade av.

Mikael kände på porten. Den var låst. Han funderade en stund och sa till Lisbeth att slå sig ned och vänta på honom. Mikael gick över till Anna Nygren och knackade på. Han förklarade att han ville titta närmare på familjen Vangers gravkapell och undrade var Henrik förvarade nyckeln. Anna såg tveksam ut men gav med sig då Mikael påminde om att han arbetade direkt för Henrik. Hon hämtade nyckeln från hans skrivbord.

Så fort Mikael och Lisbeth slog upp porten visste de att de haft rätt. Stanken av bränt kadaver och förkolnade rester låg tung i luften. Men kattplågaren hade inte gjort någon brasa. I ett hörn stod en blåslampa av det slag som skidåkare använder för att valla skidorna. Lisbeth plockade upp sin digitalkamera ur en ficka i jeanskjolen och tog några bilder. Hon tog blåslampan med sig.

”Det kan bli bevismaterial. Han kanske har lämnat fingeravtryck”, sa hon.

”Visst, vi kan be alla i familjen Vanger att lämna fingeravtryck”, sa Mikael sarkastiskt. ”Det skulle vara roande att se dig försöka få Isabellas.”

”Det finns sätt”, svarade Lisbeth.

Det var gott om blod på golvet och där fanns också en bultsax som de förmodade hade använts för att klippa av katthuvudet.

Mikael tittade sig omkring. En upphöjd huvudgrav tillhörde Alexandre Vangeersad och fyra gravsättningar i golvet härbärgerade de tidigaste familjemedlemmarna. Därefter hade familjen Vanger uppenbarligen övergått till kremering. Ett trettiotal luckor i väggen hade namn på medlemmar i klanen. Mikael följde familjekrönikan framåt och undrade var de begravde familjemedlemmar som inte fick plats i kapellet – de som kanske inte ansågs tillräckligt betydelsefulla.

”Då vet vi”, sa Mikael när de korsade bron. ”Vi jagar en komplett galning.”

”Hur menar du?”

Mikael hejdade stegen mitt på bron och lutade sig mot broräcket.

”Om det hade varit en vanlig knäppskalle som försökt skrämma oss så hade han tagit ned katten i garaget eller till och med ut i skogen. Han gick till familjekapellet. Det är tvångsmässigt. Tänk på vilken risk han måste ha tagit. Det är sommar och folk är faktiskt ute och promenerar på nätterna. Vägen över kyrkogården är en genväg mellan norra och södra Hedeby. Även om han stängde porten så måste katten ha levt rövare och det måste ha luktat bränt.”

”Han?”

”Jag tror inte att Cecilia Vanger smög omkring med en blåslampa häromnatten.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Jag litar inte på någon av de här figurerna, inklusive Frode och din Henrik. Det där är en släkt som kommer att blåsa dig om de får en chans. Så vad gör vi nu?”

Det var tyst en stund. Sedan måste Mikael fråga:

”Jag har listat ut rätt många hemligheter om dig. Hur många är det som känner till att du är en hacker?”

”Ingen.”

”Ingen utom jag, menar du.”

”Vart vill du komma?”

”Jag vill veta om du är okej med mig. Om du litar på mig?”

Hon betraktade honom en lång stund. Till sist ryckte hon åter på axlarna.

”Det är inget jag kan göra något åt.”

”Litar du på mig”, envisades Mikael.

”Tills vidare”, svarade hon.

”Bra. Låt oss ta en promenad till Dirch Frode.”

Advokat Frodes fru, som såg Lisbeth Salander för första gången, betraktade henne storögt samtidigt som hon log artigt och visade ut dem till trädgården på baksidan. Frode sken upp då han såg Lisbeth. Han reste sig och hälsade artigt.

”Bra att jag fick träffa dig”, sa han. ”Jag har haft dåligt samvete för att jag inte nog uttryckt min tacksamhet över det utomordentliga arbete du gjort för oss. Både i vintras och nu i sommar.”

Lisbeth blängde misstänksamt på honom.

”Jag fick betalt”, sa hon.

”Det var inte det. Jag hade förutfattade meningar om dig när jag såg dig. Det ber jag om ursäkt för.”

Mikael blev överraskad. Dirch Frode var kapabel att be en tjugofemårig piercad och tatuerad flicka om ursäkt för något han inte ens behövde ursäkta sig för. Advokaten klättrade plötsligt ett par pinnhål i Mikaels ögon. Lisbeth Salander tittade rakt fram och ignorerade honom.

Frode såg på Mikael.

”Vad har du gjort i pannan?”

De slog sig ned. Mikael summerade det senaste dygnets utveckling. Då han berättade hur någon skjutit tre skott mot honom ute vid befästningen flög Frode upp. Han verkade genuint upprörd.

”Detta är ju fullkomligt vansinnigt.” Han gjorde en paus och spände ögonen i Mikael. ”Jag är ledsen, men detta måste få ett slut. Jag kan inte riskera era liv. Jag måste prata med Henrik och bryta kontraktet.”

”Sätt dig”, sa Mikael.

”Du förstår inte…”

”Det jag förstår är att jag och Lisbeth har kommit så nära att den som ligger bakom det här agerar sinnesförvirrat och i panik. Vi har några frågor. För det första: Hur många nycklar finns det till familjen Vangers gravkapell och vilka personer har en sådan?”

Frode funderade en stund.

”Sanningen att säga så vet jag inte. Jag skulle tro att flera familjemedlemmar har tillgång till kapellet. Jag vet att Henrik har nyckel och att Isabella brukar sitta där ibland, men jag vet inte om hon har egen nyckel eller lånar av Henrik.”

”Okej. Du sitter fortfarande i Vangerkoncernens styrelse. Finns det något företagsarkiv? Ett bibliotek eller liknande, där det samlas pressklipp och information om företaget genom åren?”

”Ja, det finns det. På huvudkontoret inne i Hedestad.”

”Vi behöver få tillgång till det. Finns det gamla personaltidningar och sådant där också?”

”Jag måste än en gång svara att jag inte vet. Jag har inte själv varit i arkivet på åtminstone trettio år. Men du ska tala med en kvinna som heter Bodil Lindgren och är ansvarig för hur alla papper i koncernen bevaras.”

”Kan du ringa henne och se till att Lisbeth får en möjlighet att besöka arkivet redan nu i eftermiddag. Hon vill läsa alla gamla pressklipp om Vangerkoncernen. Det är utomordentligt viktigt att hon får tillgång till allt som kan vara av intresse.”

”Det kan jag nog ordna. Något mer?”

”Ja, Greger Vanger hade en Hasselbladare i handen den dag broolyckan ägde rum. Det betyder att också han kan ha fotograferat. Var kan de bilderna ha hamnat efter hans död?”

”Svårt att säga, men hos hans änka eller son är väl den mest naturliga gissningen.”

”Kan du…”

”Jag ringer till Alexander och frågar.”

”Vad ska jag leta efter?” undrade Lisbeth Salander när de lämnade Frode och passerade bron på väg tillbaka till ön.

”Pressklipp och personaltidningar. Jag vill att du läser igenom allt du kan hitta i anslutning till de datum då morden begicks på 1950– och 1960-talet. Anteckna allt du reagerar på eller som du upplever som det minsta märkvärdigt. Jag tror att det är bäst att du gör den biten. Du har bättre minne än jag, har jag förstått.”

Hon boxade honom i sidan. Fem minuter senare knattrade hennes lättviktare över bron.

Mikael skakade hand med Alexander Vanger. Merparten av den tid som Mikael tillbringat i Hedeby hade Alexander varit bortrest och Mikael hade tidigare bara träffat honom som hastigast. Han var tjugo år då Harriet försvann.

”Dirch Frode sa att du ville titta på gamla bilder.”

”Din pappa hade en Hasselblad.”

”Det stämmer. Den finns fortfarande kvar, men ingen använder den.”

”Du vet att jag forskar i vad som hände med Harriet på uppdrag av Henrik.”

”Jag har förstått det. Och det finns många som inte är särskilt glada över den saken.”

”Det må så vara. Du behöver naturligtvis inte visa mig någonting.”

”Äsch. Vad vill du se?”

”Om din pappa tog några bilder dagen då Harriet försvann.”

De gick upp på vinden. Det tog några minuter innan Alexander lyckades lokalisera en kartong med en stor mängd osorterade bilder.

”Du kan låna hem hela lådan”, sa han. ”Om det finns några så finns de där.”

Mikael tillbringade en timme med att sortera bilderna i Greger Vangers kvarlämnade kartong. Som illustrationer till familjekrönikan innehöll kartongen godbitar, däribland en mängd bilder av Greger Vanger tillsammans med 1940-talets store svenske nazistledare Sven Olof Lindholm. Mikael lade dessa åt sidan.

Han hittade flera kuvert med bilder som Greger Vanger uppenbarligen tagit själv och som visade olika personer och familjesammankomster, samt en mängd typiska semesterbilder från fjällfiske och en Italienresa med familjen. De hade bland annat besökt lutande tornet i Pisa.

Så småningom hittade han fyra bilder från tankbilsolyckan. Trots sin synnerligen professionella kamera var Greger en usel fotograf. Bilderna zoomade antingen in på själva tankbilen eller visade folk bakifrån. Han hittade en enda bild där Cecilia Vanger syntes i halvprofil.

Mikael scannade in bilderna, men visste redan att de inte skulle tillföra något. Han packade ihop kartongen igen och åt en smörgås medan han funderade. Vid tretiden gick han upp till Anna Nygren.

”Jag undrar om Henrik har fler fotoalbum än de som ingår i hans forskning om Harriet?”

”Ja, Henrik har ju alltid varit fotointresserad, ända sedan han var ung, har jag förstått. Han har många album uppe i arbetsrummet.”

”Kan du visa mig?”

Anna Nygren tvekade. Det var en sak att lämna ut nyckeln till gravkapellet – där styrde i vilket fall Gud – och en helt annan att släppa in Mikael i Henriks Vangers arbetsrum. Där styrde nämligen Guds överordnade. Mikael föreslog att Anna skulle ringa till Dirch Frode om hon var tveksam. Till sist gick hon motvilligt med på att släppa in Mikael. Ungefär en hyllmeter längst nere vid golvet bestod enbart av pärmar fyllda med fotografier. Mikael satte sig vid Henriks arbetsbord och slog upp det första albumet.

Henrik Vanger hade sparat alla möjliga familjebilder. Många var uppenbarligen från långt före hans tid. Några av de äldsta bilderna var daterade till 1870-talet och visade barska män och strama kvinnor. Där fanns bilder på Henriks föräldrar och andra släktingar. En bild visade hur Henriks pappa firade midsommar med goda vänner i Sandhamn 1906. En annan Sandhamnsbild visade Fredrik Vanger och hans fru Ulrika tillsammans med Anders Zorn och Albert Engström vid ett bord med öppnade buteljer. Han hittade en tonårig kostymklädd Henrik Vanger på cykel. Andra bilder visade människor på fabriksgolv och i direktionsrum. Han hittade sjökapten Oskar Granath som mitt under brinnande krig hade transporterat Henrik och hans älskade Edith Lobach till säkerheten i Karlskrona.

Anna kom upp med en kopp kaffe till honom. Han tackade. Han kom fram till modern tid och bläddrade förbi bilder som visade Henrik Vanger i sin krafts dagar då han invigde fabriker eller skakade hand med Tage Erlander. En bild från tidigt 60-tal visade Henrik och Marcus Wallenberg. De två kapitalisterna stirrade bistert på varandra och uppenbarligen rådde ingen större kärlek dem emellan.

Han bläddrade framåt och stannade plötsligt på ett uppslag där Henrik hade skrivit Familjeråd 1966med blyerts. Två färgbilder visade herrar som pratade och rökte cigarr. Mikael kände igen Henrik, Harald, Greger och flera av de manliga ingiftena i Johan Vangers gren av familjen. Två bilder visade middagen, där ett fyrtiotal män och kvinnor satt till bords och tittade in i kameran. Mikael insåg plötsligt att bilderna var tagna efter att dramatiken på bron var över men innan någon var medveten om att Harriet hade försvunnit. Han studerade deras ansikten. Det här var den middag som hon skulle ha varit med på. Visste någon av herrarna redan att hon var borta? Bilderna gav inget svar.

Sedan satte Mikael plötsligt kaffet i vrångstrupen. Han hostade och satte sig häftigt upp i stolen.

Vid bordets bortre kortsida satt Cecilia Vanger i sin ljusa klänning och log in i kameran. Bredvid henne satt en annan blond kvinna med långt hår och en identisk ljus klänning. De var så lika att de hade kunnat vara tvillingar. Och plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster – det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.

Vad var det Lisbeth hade sagt? Cecilia Vanger syns på många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka mellan olika grupper.Inte alls. Det var två personer och av en slump hade de aldrig fastnat på samma bildruta. På de svartvita distansbilderna hade de sett identiska ut. Henrik hade förmodligen hela tiden sett skillnad på systrarna, men för Mikael och Lisbeth hade de varit så snarlika att de hade utgått från att de var samma person. Och ingen hade påtalat misstaget eftersom de aldrig hade tänkt på att ställa frågan.

Mikael vände blad och kände hur håren i nacken reste sig. Det var som om en kall vindpust dragit genom rummet.

Det var bilder tagna nästa dag, då sökandet efter Harriet hade inletts. En ung kriminalinspektör Gustaf Morell gav instruktioner till en klunga med två uniformerade poliser och ett tiotal män i stövlar som just skulle ge sig ut på skallgång. Henrik Vanger hade knälång regnjacka och kortbrättad engelsk hatt.

Längst till vänster i bild fanns en ung, aningen rundnätt man med ljust halvlångt hår. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält i axelhöjd. Bilden var skarp. Mikael kände omedelbart igen honom, men tog för säkerhets skull ut bilden och gick ned till Anna Nygren och frågade om hon kände igen honom.

”Jo visst, det där är Martin. Han är väl ungefär arton år på bilden.”

Lisbeth Salander plöjde i kronologisk ordning årgång efter årgång av pressklipp om Vangerkoncernen. Hon började 1949 och arbetade sig framåt. Problemet var att klipparkivet var gigantiskt. Koncernen nämndes i media i stort sett varje dag under den aktuella perioden – inte enbart i riksmedia utan framför allt i lokalpressen. Det var ekonomianalyser, fackföreningar, förhandlingar och hot om varsel, fabriksöppningar och fabriksnedläggningar, årsbokslut, byte av direktörer, nya varor som introducerades… det var en ström av nyheter. Klick. Klick. Klick.Hennes hjärna gick på högvarv när hon fokuserade och tog in informationen i ett gulnat klipp.