Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 11 (всего у книги 34 страниц)

”Det hade jag faktiskt inte en aning om. Det låter medeltida på något sätt.”

”Det är helt vanvettigt. Det innebär alltså att om Martin i dag ska kunna driva en policy så måste han ägna sig åt omfattande lobbyverksamhet för att tillförsäkra sig stöd från åtminstone 20-25 procent av delägarna. Det är ett lapptäcke av allianser, fraktioner och intriger.”

Henrik Vanger fortsatte:

”Gottfried Vanger dog barnlös 1901. Eller, förlåt mig, han var far till fyra döttrar, men på denna tid räknades liksom inte kvinnorna. De hade andelar, men det var männen i familjen som utgjorde ägarintresset. Det var först då kvinnlig rösträtt infördes, en bra bit in på 1900-talet, som kvinnor också fick tillträde till bolagsstämman.”

”Liberalt.”

”Var inte ironisk. Det var en annan tid. Hur som helst – Gottfrieds bror Birger Vanger fick tre söner – Johan, Fredrik och Gideon Vanger – som alla föddes i slutet av 1800-talet. Gideon Vanger kan vi räkna bort; han sålde ut sin andel och emigrerade till Amerika, där vi fortfarande har en gren av familjen. Men Johan och Fredrik Vanger förvandlade bolaget till den moderna Vangerkoncernen.”

Henrik Vanger plockade fram ett fotoalbum och visade bilder på persongalleriet medan han berättade. Foton från början av det förra seklet visade två män med kraftiga hakor och vattenkammat hår som stirrade in i kameraobjektivet utan minsta antydan till leenden.

Johan Vanger var familjens snille, han utbildade sig till ingenjör och utvecklade verkstadsindustrin med flera nya uppfinningar som han patenterade. Stål och järn blev basen i koncernen, men företaget expanderade också till andra områden, som textil. Johan Vanger dog 1956 och hade då tre döttrar – Sofia, Märit och Ingrid – som var de första kvinnor som fick automatiskt tillträde till koncernens bolagsstämma.

”Den andre brodern, Fredrik Vanger, var min far. Han var affärsmannen och industriledaren som omvandlade Johans uppfinningar till inkomster. Min pappa dog så sent som 1964. Han var aktiv i företagsledningen ända fram till sin död, även om han redan på 1950-talet överlät den dagliga ledningen på mig.

Det var precis som med generationen dessförinnan – fast tvärtom. Johan Vanger fick bara döttrar.” Henrik Vanger visade bilder av storbystade kvinnor med bredbrättade hattar och solparasoller. ”Och Fredrik – min pappa – fick bara söner. Vi blev sammanlagt fem bröder. Det var Richard, Harald, Greger, Gustav och jag.”

För att ha minsta chans att kunna hålla isär alla familjemedlemmar ritade Mikael upp ett familjeträd på några hoptejpade A4-ark. Han fetade namnen på de familjemedlemmar som hade varit närvarande på Hedeby ö vid familjemötet 1966, och därmed åtminstone teoretiskt kunde ha haft något med Harriet Vangers försvinnande att göra.

Mikael struntade i barn under tolv år – han utgick ifrån att vad som än hade hänt Harriet Vanger så måste han sätta en gräns för vad som var rimligt. Efter ett kort övervägande strök han även Henrik Vanger – om patriarken hade haft något med sin brors sondotters försvinnande att göra tillhörde hans agerande de senaste trettiosex åren det psykopatologiska fältet. Även Henrik Vangers mor, som 1966 hade befunnit sig i den aktningsvärda åldern av åttioett år, borde rimligen kunna avfärdas. Kvar fanns tjugotre familjemedlemmar som enligt Henrik Vanger borde ingå i gruppen ”misstänkta”. Sju av dessa hade sedan dess avlidit och några hade uppnått en respektingivande hög ålder.

Mikael var dock inte beredd att utan vidare svälja Henrik Vangers övertygelse om att en familjemedlem låg bakom Harriets försvinnande. Till listan av misstänkta måste en rad andra personer fogas.

Dirch Frode hade börjat arbeta som Henrik Vangers advokat våren 1962. Och vid sidan av herrskapet – vilka hade varit tjänstefolk då Harriet försvann? Den nuvarande ”gårdskarlen” Gunnar Nilsson – alibi eller inte – hade varit nitton år gammal, och hans pappa Magnus Nilsson hade i allra högsta grad varit närvarande på Hedebyön, liksom konstnären Eugen Norman och prästen Otto Falk. Var Falk gift? Östergårdsbonden Martin Aronsson, liksom sonen Jerker Aronsson, hade funnits på ön och i Harriet Vangers närhet under hennes uppväxt – vilket förhållande hade de till varandra? Var Martin Aronsson gift? Fanns ytterligare personer på gården?

[Possibly a table or diagram missing]

När Mikael började skriva upp alla namn ökade gruppen till ett fyrtiotal personer. Slutligen kastade han frustrerat ifrån sig tuschpennan. Klockan hade hunnit bli halv fyra på morgonen och termometern visade stadigt minus 21 grader. Det verkade bli en långvarig köldknäpp. Han längtade till sin säng på Bellmansgatan.

Mikael Blomkvist vaknade klockan nio på onsdagsmorgonen av att Telia knackade på dörren för att installera ett telefonjack och ADSL-modem. Klockan elva var han uppkopplad och kände sig inte längre helt yrkesmässigt handikappad. Däremot var telefonen fortfarande tyst. Erika hade inte besvarat hans samtal på en vecka. Hon måste verkligen vara arg. Han började också känna sig som en tjurskalle och vägrade att ringa till hennes kontor; så länge han ringde till hennes mobil kunde hon se att det var han och själv välja om hon ville svara eller inte. Vilket hon alltså inte ville.

Han startade i alla fall mailprogrammet och tittade igenom de dryga 350 mail som hade skickats till honom den senaste veckan. Ett dussin mail sparade han, resten var spam eller mailinglistor som han prenumererade på. Det första mail han öppnade var från ‹[email protected]› och innehöll texten HOPPAS DU FÅR SUGA KUUUK PÅ KÅKEN JÄVLA KOMUNISTSVIN. Mikael arkiverade mailet i en folder med rubriken Intelligent kritik.

Han skrev en kort text till ‹[email protected]›.

[Hej Ricky. Jag antar att du är mördande arg på mig eftersom du inte ringer tillbaka. Jag vill bara meddela att jag nu har fått nätet inkopplat och finns tillgänglig på mailen när du känner för att förlåta mig. Hedeby är för övrigt ett rustikt ställe väl värt ett besök./M.]

Vid lunchtid tog han sin iBook i väskan och promenerade upp till Susannes Brokafé, där han parkerade sig vid sitt vanliga hörnbord. När Susanne serverade honom kaffe och smörgås tittade hon nyfiket på datorn och undrade vad han arbetade med. Mikael använde för första gången sin cover storyoch förklarade att han var anställd av Henrik Vanger för att skriva en biografi. De utbytte artigheter. Susanne uppmanade Mikael att kolla med henne när han var redo för de verkliga avslöjandena.

”Jag har serverat Vangers i trettiofem år och känner till det mesta skvallret om familjen”, sa hon och gungade iväg in i köket.

Tablån som Mikael ritat upp gav besked om att familjen Vanger ihärdigt producerade nya avkommor. Med barn, barnbarn och barnbarnsbarn – som han inte brydde sig om att rita in – hade bröderna Fredrik och Johan Vanger omkring femtio sentida anförvanter. Mikael konstaterade också att medlemmarna hade en tendens att överleva till hög ålder. Fredrik Vanger hade blivit sjuttioåtta år medan hans bror Johan hade blivit sjuttiotvå. Ulrika Vanger hade dött vid åttiofyra. Av de två bröder som var i livet var Harald Vanger nittioett år och Henrik Vanger åttiotvå.

Det enda egentliga undantaget var Henrik Vangers bror Gustav, som hade dött i en lungsjukdom vid trettiosju års ålder. Henrik Vanger hade förklarat att Gustav alltid hade varit sjuklig och gått sina egna vägar, lite vid sidan av den övriga familjen. Han hade varit ogift och barnlös.

I övrigt hade de som dött unga gjort det av andra orsaker än sjukdom. Richard Vanger hade stupat som frivillig i finska vinterkriget, endast trettiotre år gammal. Gottfried Vanger, Harriets pappa, hade drunknat året innan hon försvann. Och Harriet själv hade bara varit sexton. Mikael noterade den underliga symmetrin som visade att just den grenen av familjen, farfar, far och dotter, hade härjats av olyckor. Kvar efter Richard fanns endast Martin Vanger, som ännu femtiofem år gammal var ogift och barnlös. Henrik Vanger hade dock upplyst honom om att Martin var särbo med en kvinna som var bosatt inne i Hedestad.

Martin Vanger hade varit arton då hans syster försvann. Han tillhörde det fåtal nära släktingar som med viss säkerhet kunde avföras från listan över dem som potentiellt kunde ha något med hennes försvinnande att göra. Den hösten hade han varit bosatt i Uppsala där han läste sista året på gymnasiet. Han skulle delta i familjemötet men anlände först sent på eftermiddagen, och befann sig sålunda bland åskådarna på fel sida om bron under den kritiska timme då hans syster gick upp i rök.

Mikael noterade ytterligare två egenheter i familjeträdet. Den första var att giftermålen tycktes vara på livstid; ingen medlem i släkten Vanger hade någonsin genomgått en skilsmässa eller gift om sig, inte ens om partnern dött i unga år. Mikael undrade hur statistiskt vanligt det var. Cecilia Vanger hade separerat från sin man för flera år sedan men var så vitt Mikael kunde förstå fortfarande gift.

Den andra egenheten var att familjen tycktes geografiskt splittrad mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” sidan. Fredrik Vangers ättlingar, som Henrik Vanger tillhörde, hade traditionellt spelat ledande roller i företaget och huvudsakligen varit bosatta i eller i närheten av Hedestad. Medlemmarna i Johan Vangers gren av familjen, som endast producerat kvinnliga arvtagare, hade gift sig och skingrats till andra delar av landet; de var huvudsakligen bosatta i Stockholm, Malmö och Göteborg eller utomlands, och anlände endast till Hedestad för sommarferier eller viktigare möten inom koncernen. Ett enda undantag var Ingrid Vanger, vars son Gunnar Karlman var bosatt i Hedestad. Han var chefredaktör för lokaltidningen Hedestads-Kuriren.

Som privatspanare menade Henrik att det ”underliggande motivet till mordet på Harriet” kanske stod att söka i företagets struktur – det faktum att han redan tidigt aviserat att Harriet var något alldeles extra, att motivet möjligen var att skada Henrik själv, eller att Harriet hade funnit någon form av känslig information som rörde koncernen och därigenom utgjorde ett hot mot någon. Allt detta var lösa spekulationer, likafullt hade han på detta sätt identifierat en krets bestående av tretton personer som han framhöll som ”särskilt intressanta”.

Gårdagens samtal med Henrik Vanger hade varit upplysande på en annan punkt. Från allra första stund hade den gamle talat med Mikael om sin familj i så föraktfulla och nedsättande ordalag att det hade framstått som kufiskt. Mikael hade undrat om patriarkens misstankar mot sin familj rörande Harriets försvinnande hade fått hans omdöme att svikta, men nu började han inse att Henrik Vanger faktiskt gjorde en förbluffande nykter värdering.

Den bild som växte fram avslöjade en familj som var socialt och ekonomiskt framgångsrik men som i alla vardagliga avseenden var klart och tydligt dysfunktionell.

Henrik Vangers far hade varit en kall och okänslig människa som avlat sina barn och låtit sin hustru sköta deras uppfostran och välbefinnande. Fram till dess att barnen befann sig i sextonårsåldern hade de knappt träffat sin far, utom vid speciella familjetillställningar då de förväntades närvara och samtidigt vara osynliga. Henrik Vanger kunde inte komma ihåg att hans far någonsin på minsta sätt uttryckt någon form av kärlek; däremot hade sonen ofta fått veta att han var inkompetent och blivit måltavla för en förintande kritik. Kroppsaga hade sällan förekommit, det behövdes inte. De enda gånger han vunnit sin fars respekt var senare i livet, då han gjorde insatser i Vangerkoncernen.

Den äldste brodern, Richard, hade revolterat. Efter ett gräl, vars orsak aldrig hade diskuterats i familjen, hade Richard flyttat till Uppsala för att studera. Där hade han inlett den nazistiska karriär som Henrik Vanger redan berättat för Mikael om, och som så småningom skulle föra honom till skyttegravarna i finska vinterkriget.

Vad den gamle inte tidigare berättat var att ytterligare två av bröderna hade gjort snarlika karriärer.

Både Harald och Greger Vanger hade 1930 följt sin storebror i fotspåren till Uppsala. Harald och Greger hade stått varandra nära, men Henrik Vanger var osäker på i vilken utsträckning de också hade umgåtts med Richard. Helt klart var att bröderna anslöt sig till Per Engdahls fasciströrelse Det Nya Sverige. Harald Vanger hade därefter lojalt följt Per Engdahl genom åren, först till Sveriges Nationella Förbund, därefter till Svensk Opposition och slutligen in i Nysvenska Rörelsen, då den grundades efter krigsslutet. Han förblev medlem fram till Per Engdahls död på 1990-talet och var under perioder en av den övervintrade svenska fascismens viktigaste ekonomiska bidragsgivare.

Harald Vanger hade studerat medicin i Uppsala och hamnade nästan omedelbart i kretsar som vurmade för rashygien och rasbiologi. Under en period arbetade han vid Svenska Rasbiologiska Institutet och blev som läkare en framträdande aktör i kampanjen för sterilisering av oönskade befolkningselement.

Citat, Henrik Vanger, band 2, 02950:

Harald gick längre än så. 1937 var han medförfattare – under pseudonym, gudskelov – till en bok med titeln Folkens Nya Europa. Det här fick jag veta först på 1970-talet. Jag har en kopia som du kan få läsa. Det är förmodligen en av de vidrigaste böcker som utkommit på svenska språket. Harald argumenterade inte enbart för sterilisering utan även för eutanasi – aktiv dödshjälp till människor som störde hans estetiska smak och inte passade in i hans bild av den perfekta svenska folkstammen. Han pläderade alltså för massmord i en text som var författad på oklanderlig akademisk prosa och innehöll alla nödvändiga medicinska argument. Ta bort de handikappade. Låt inte samebefolkningen breda ut sig; där finns ett mongoliskt inflytande. Psykiskt sjuka kommer att uppleva döden som en befrielse, eller hur? Lösaktiga kvinnor, tattare, zigenare och judar – du kan själv föreställa dig. I min brors fantasier hade Auschwitz kunnat vara beläget i Dalarna.

Greger Vanger blev efter kriget adjunkt och så småningom rektor för gymnasieskolan i Hedestad. Henrik hade trott att han varit partilös sedan kriget och hade övergett nazismen. Han dog 1974 och först när Henrik gick igenom hans kvarlåtenskap fick han genom dennes korrespondens veta att hans bror på 1950-talet hade anslutit sig till den politiskt betydelselösa men komplett stolliga sekten Nordiska Rikspartiet, NRP. Han hade förblivit medlem fram till sin död.

Citat, Henrik Vanger, band 2, 04167: ” Tre av mina bröder var följaktligen politiskt sinnessjuka. Hur sjuka var de i andra avseenden?”

Den ende av bröderna som fann ett visst mått av nåd inför Henrik Vangers ögon var den sjuklige Gustav, som alltså avled i en lungsjukdom 1955. Gustav hade varit ointresserad av politik och framstod närmast som en världsfrånvänd konstnärssjäl, inte det minsta intresserad av affärer eller av att arbeta inom Vangerkoncernen. Mikael frågade Henrik Vanger:

”Nu lever bara du och Harald. Varför flyttade han tillbaka till Hedeby?”

”Han flyttade hem 1979, strax innan han skulle fylla 70. Han äger huset.”

”Det måste kännas konstigt att leva så nära en bror som man hatar.”

Henrik Vanger tittade förvånat på Mikael.

”Du har missförstått mig. Jag hatar inte min bror. Jag känner möjligen medlidande för honom. Han är en komplett idiot och det är han som hatar mig.”

”Han hatar dig?”

”Exakt. Jag tror att det var därför han flyttade tillbaka. För att kunna tillbringa sina sista år med att hata mig på nära håll.”

”Varför hatar han dig?”

”Därför att jag gifte mig.”

”Det där tror jag att du måste förklara.”

Henrik Vanger hade tidigt förlorat kontakten med sina äldre bröder. Han var den ende i brödraskaran som visade någon fallenhet för affärer – hans fars sista hopp. Han var ointresserad av politik och undvek Uppsala, istället valde han att studera ekonomi i Stockholm. Sedan han fyllt arton år hade han tillbringat varje lov och sommaruppehåll som praktikant på något av Vangerkoncernens många kontor eller i någon av dess företagsstyrelser. Han fick lära sig familjeföretagets alla irrgångar.

Den 10 juni 1941 – mitt under brinnande världskrig – skickades Henrik till Tyskland på ett sex veckors besök vid Vangerkoncernens handelskontor i Hamburg. Han var då bara tjugo år och hade Vangerföretagens tyske agent, en åldrande företagsveteran vid namn Hermann Lobach, som förkläde och mentor.

”Jag vill inte trötta ut dig med alla detaljer, men då jag åkte var Hitler och Stalin fortfarande goda vänner och någon östfront fanns inte. Alla trodde ännu att Hitler var oövervinnelig. Det fanns en känsla av… optimism och desperation, tror jag är de rätta orden. Mer än ett halvsekel senare är det fortfarande svårt att ge ord åt stämningarna. Missförstå mig inte – jag var aldrig någonsin nazist och Hitler framstod i mina ögon som en löjlig operettfigur. Men det var svårt att inte smittas av den framtidsoptimism som rådde bland vanliga människor i Hamburg. Trots att kriget kröp allt närmare, och flera bombräder ägde rum mot Hamburg under den tid jag var där, verkade människorna mest anse att det var ett tillfälligt irritationsmoment – att det snart skulle bli fred och att Hitler skulle upprätta sitt Neuropa,det nya Europa. Folk ville tro att Hitler var Gud. Så lät det ju i propagandan.”

Henrik Vanger slog upp ett av sina många fotoalbum.

”Det här är Hermann Lobach. Han försvann 1944, omkom förmodligen i någon bombräd och begravdes. Vi fick aldrig veta hans öde. Under mina veckor i Hamburg kom jag att stå honom nära. Jag var inneboende hos honom och hans familj i en förnäm våning i Hamburgs kvarter för de välbeställda. Vi umgicks dagligen. Han var lika lite nazist som jag, men han var medlem i nazistpartiet av bekvämlighet. Medlemskortet öppnade dörrar och underlättade hans möjligheter att göra affärer för Vangerkoncernens räkning – och affärer var precis vad vi gjorde. Vi byggde godsvagnar till deras tåg – jag har alltid undrat om någon av vagnarna gick med destination Polen. Vi sålde tyg till deras uniformer och rör till deras radioapparater – fast officiellt visste vi ju inte vad de använde varorna till. Och Hermann Lobach visste hur man rodde ett kontrakt i hamn, han var underhållande och gemytlig. Den perfekte nazisten. Efter hand började jag inse att han också var en man som desperat försökte dölja en hemlighet.

Natten till den 22 juni 1941 knackade plötsligt Hermann Lobach på dörren till mitt sovrum och väckte mig. Mitt rum låg granne med hans frus sovrum och han tecknade till mig att vara tyst och klä på mig och följa med honom. Vi gick en trappa ned och satte oss i en röksalong. Det var uppenbart att Lobach hade varit vaken hela natten. Han hade radion på och jag förstod att något dramatiskt hade hänt. Operation Barbarossa hade inletts. Tyskland hade gått till anfall mot Sovjetunionen under midsommarhelgen.”

Henrik Vanger gjorde en uppgiven gest med handen.

”Hermann Lobach ställde fram två glas och hällde upp rejäla snapsar åt oss. Han var märkbart skakad. När jag frågade honom vad detta innebar svarade han med klarsyn att det innebar slutet för Tyskland och nazismen. Jag trodde honom bara halvt om halvt – Hitler syntes ju omöjlig att besegra – men Lobach skålade med mig för Tysklands undergång. Sedan tog han itu med det praktiska.”

Mikael nickade som tecken på att han fortfarande följde med i historien.

”För det första hade han ingen möjlighet att kontakta min far för instruktioner, men han hade på eget bevåg beslutat att avbryta min vistelse i Tyskland och skicka hem mig så snart det gick. För det andra ville han be mig göra något för honom.”

Henrik Vanger pekade på ett gulnat och kantstött porträtt av en mörkhårig kvinna i halvprofil.

”Hermann Lobach var gift sedan fyrtio år, men år 1919 hade han träffat en rasande vacker och hälften så gammal kvinna som han blev dödligt förälskad i. Hon var en enkel och fattig sömmerska. Lobach uppvaktade henne och som så många andra välbeställda män hade han råd att installera henne i en lägenhet på bekvämt avstånd från sitt kontor. Hon blev hans älskarinna. 1921 födde hon honom en dotter som döptes till Edith.”

”Rik äldre man, ung fattig kvinna och ett kärleksbarn – det kan inte ha varit särskilt mycket till skandal ens på 1940-talet”, kommenterade Mikael.

”Helt riktigt. Om det inte hade varit för en sak. Kvinnan var judinna och Lobach var följaktligen far till en judisk dotter mitt inne i Nazityskland. Han var i praktiken en rasförrädare.”

”Ah – det förändrar onekligen situationen. Vad hände?”

”Ediths mor greps 1939. Hon försvann och vi kan bara anta vad som blev hennes öde. Det var välkänt att hon hade en dotter som ännu inte noterats på någon transportlista, och som nu eftersöktes av den avdelning inom Gestapo som hade till uppgift att spåra flyende judar. Sommaren 1941, samma vecka som jag anlände till Hamburg, hade Ediths mor sammankopplats med Hermann Lobach och han hade kallats till förhör. Han hade erkänt förhållandet och faderskapet, men uppgav att han inte hade en aning om var hans dotter befann sig och att han inte hade haft någon kontakt med henne på tio år.”

”Och var befann sig dottern?”

”Jag hade träffat henne varje dag i Lobachs bostad. En söt och tyst tjugoårig flicka som städade mitt rum och hjälpte till att servera kvällsmaten. 1937 hade förföljelserna mot judar pågått i flera år och Ediths mor hade bönfallit Lobach om hjälp. Och han hade hjälpt till – Lobach älskade sitt oäkta barn lika mycket som sina officiella barn. Han hade gömt henne på det mest osannolika ställe han kunde tänka sig – mitt framför näsan på alla. Han hade ordnat falska papper och anställt henne som hushållerska.”

”Kände hans fru till vem hon var?”

”Nej, hon hade ingen aning om arrangemanget.”

”Vad hände?”

”Det hade fungerat i fyra år, men nu kände Lobach snaran dras åt. Det var bara en tidsfråga innan Gestapo skulle knacka på dörren. Allt detta berättade han alltså för mig en natt bara ett par veckor innan jag skulle återvända till Sverige. Sedan hämtade han upp sin dotter och presenterade oss. Hon var mycket blyg och vågade inte ens möta min blick. Lobach bönföll mig om att rädda hennes liv.”

”Hur?”

”Han hade arrangerat det hela. Enligt planerna skulle jag stanna ytterligare tre veckor och därefter åka nattåg till Köpenhamn och ta båten över sundet – en relativt ofarlig resa även i krigstid. Två dagar efter vårt samtal skulle dock ett lastfartyg som ägdes av Vangerkoncernen lämna Hamburg med destination Sverige. Lobach ville skicka mig med fartyget istället, utan dröjsmål ut ur Tyskland. Ändringen i resplanerna måste godkännas av säkerhetstjänsten; det var byråkratiskt men inget problem. Men Lobach ville ha mig ombord på fartyget.

”Tillsammans med Edith, förmodar jag.”

”Edith smugglades ombord gömd i en av trehundra lårar med maskinvaror. Min uppgift var att skydda henne om hon skulle bli upptäckt medan vi fortfarande fanns på tyskt territorialvatten och hindra kaptenen ombord från att göra något dumt. Annars skulle jag vänta till dess att vi befann oss en bra bit från Tyskland innan jag släppte upp henne.”

”Okej.”

”Det lät enkelt men blev en mardrömsresa. Kaptenen ombord hette Oskar Granath, och han var allt annat än förtjust i att plötsligt ha ansvar för en snorkig arvtagare till hans arbetsgivare. Vi lämnade Hamburg vid niotiden en kväll i slutet av juni. Vi var precis på väg ut ur den inre hamnen då flyglarmet började tjuta. En engelsk bombräd – den kraftigaste jag upplevt, och hamnen var förstås ett prioriterat område. Jag överdriver inte när jag säger att jag nästan pissade i byxorna när krevader började slå upp i närheten. Men på något sätt klarade vi oss och efter motorhaveri och en eländigt stormig natt i minfyllda vatten anlöpte vi Karlskrona nästa eftermiddag. Nu tänker du fråga vad som hände med flickan.”

”Jag tror att jag redan vet.”

”Min far blev förstås rasande. Jag hade riskerat allt genom mitt idiotiska tilltag. Och flickan kunde deporteras när som helst – tänk på att det var 1941. Men vid det laget var jag redan lika dödligt kär i henne som Lobach hade varit i hennes mor. Jag friade och gav min far ett ultimatum – antingen accepterade han äktenskapet eller så fick han se sig om efter en ny påläggskalv i familjeföretaget. Han vek sig.

”Men hon dog?”

”Ja, på tok för ung. Redan 1958. Vi fick drygt sexton år tillsammans. Hon hade ett medfött hjärtfel. Och det visade sig att jag var steril – vi fick aldrig några barn. Och det är därför min bror hatar mig.”

”Därför att du gifte dig med henne.”

”Därför att jag – för att använda hans terminologi – gifte mig med en smutsig judehora. För honom var det ett förräderi mot rasen, folkstammen, moralen och precis allt han själv stod för.”

”Han är ju galen.”

”Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.”