Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 15 (всего у книги 34 страниц)

Sex hade därutöver oftast handlat om någon i det löst sammansatta kompisgäng där hon själv egentligen inte var medlem, men där hon accepterades därför att hon hade lärt känna Cilla Norén. Hon hade träffat Cilla i slutet av tonåren då hon på Holger Palmgrens enträgna insisterande hade försökt komplettera missade betyg från grundskolan på Komvux. Cilla hade haft plommonrött hår med svarta slingor, svarta skinnbyxor, en ring i näsan och lika många nitar i bältet som Lisbeth själv. De hade blängt misstänksamt på varandra under första lektionen.

Av någon anledning som Lisbeth inte riktigt förstod hade de börjat umgås med varandra. Lisbeth var inte den enklaste människa att bli kompis med och särskilt inte under de åren, men Cilla hade ignorerat hennes tystnad och dragit med henne på krogen. Genom henne hade Lisbeth blivit medlem i Evil Fingers, som ursprungligen hade varit ett förortsband bestående av fyra tonåriga tjejer i Enskede som gillade hårdrock, och som tio år senare var ett större kompisgäng som träffades på Kvarnen på tisdagskvällar för att snacka skit om grabbar, diskutera feminism, pentagram, musik och politik och dricka stora mängder mellanöl. De gjorde också skäl för namnet.

Salander befann sig i utkanten av gänget och bidrog sällan till pratet, men hon accepterades som den hon var och kunde komma och gå som hon ville och sitta tyst med sin öl hela kvällen. Hon blev också hembjuden till dem på födelsedagsfester och julglögg och sådant, även om hon oftast uteblev.

Under de fem år hon umgåtts med Evil Fingers hade tjejerna förändrats. Hårfärgerna hade blivit mer normala och kläderna kom allt oftare från H M än från Myrorna. De studerade eller jobbade och en av tjejerna hade blivit mamma. Lisbeth kände det som om hon var den enda som inte hade förändrats ett dugg, vilket också kunde tolkas som att hon stod och stampade på samma fläck.

Men de hade fortfarande roligt när de träffades. Om det fanns en plats där hon kände någon form av gruppgemenskap så var det i sällskap med Evil Fingers, och i förlängningen också med de grabbar som utgjorde tjejgruppens bekantskapskrets.

Evil Fingersskulle lyssna. De skulle också ställa upp för henne. Men de hade ingen aning om att Lisbeth Salander hade ett tingsrättsbeslut på att hon var juridiskt otillräknelig. Hon ville inte att också de skulle börja titta snett på henne. Det var inte ett alternativ.

I övrigt hade hon inte en enda skolkamrat från det förflutna i sin adressbok. Hon saknade alla former av nätverk eller stödstrumpor eller politiska kontakter. Så vem skulle hon vända sig till för att berätta om sina problem med advokat Nils Bjurman?

Möjligen en. Hon övervägde länge och väl om hon skulle anförtro sig åt Dragan Armanskij; att knacka på hos honom och förklara sin belägenhet. Han hade sagt åt henne att om hon behövde hjälp med något skulle hon inte tveka att vända sig till honom. Hon var övertygad om att han menat allvar.

Också Armanskij hade tafsat på henne en gång, men det hade varit ett vänligt tafsande, utan onda avsikter och inte någon maktdemonstration. Men att be honom om hjälp bar henne emot. Han var hennes chef och det skulle sätta henne i skuld till honom. Lisbeth Salander lekte med tanken på hur hennes liv skulle gestalta sig om Armanskij istället för Bjurman var hennes förmyndare. Hon log plötsligt. Tanken var inte oangenäm, men Armanskij skulle förmodligen ta sitt uppdrag på så stort allvar att han skulle kväva henne med omsorg. Det var… hmm, möjligen ett alternativ.

Trots att hon hade god kunskap om vad en kvinnojour var till för föll det henne aldrig in att själv vända sig till en sådan. Kvinnojourer var i hennes ögon till för offer, vilket hon aldrig hade betraktat sig själv som. Hennes återstående alternativ bestod följaktligen i att göra det hon alltid hade gjort – ta saken i egna händer och själv reda ut sina problem. Det var definitivt ett alternativ.

Och det bådade inte gott för advokat Nils Bjurman.

KAPITEL 13: Torsdag 20 februari – Fredag 7 mars

Sista veckan i februari var Lisbeth Salander sin egen klient, med advokat Nils Erik Bjurman, född 1950, som ett prioriterat specialprojekt. Hon arbetade ungefär sexton timmar per dygn och gjorde en noggrannare personundersökning än någonsin tidigare. Hon utnyttjade alla arkiv och offentliga handlingar som hon kunde komma åt. Hon utforskade hans närmaste krets av släktingar och vänner. Hon tittade på hans ekonomi och kartlade i detalj hans karriär och uppdrag.

Resultatet var nedslående.

Han var jurist, medlem av Advokatsamfundet och författare till en respektabelt mångordig men exceptionellt tråkig avhandling i handelsjuridik. Hans rykte var oklanderligt. Advokat Bjurman hade aldrig någonsin prickats. Vid ett enda tillfälle hade han anmälts till Advokatsamfundet – han hade utpekats som mellanhand i en svart lägenhetsaffär drygt tio år tidigare, men hade kunnat bevisa sin oskuld och ärendet hade avskrivits. Hans ekonomi var i ordning; advokat Bjurman var förmögen, med åtminstone 10 miljoner kronor i tillgångar. Han betalade mer i skatt än han behövde, var medlem i Greenpeace och Amnesty och donerade pengar till Hjärt– och Lungfonden. Han hade sällan figurerat i massmedia men vid några tillfällen skrivit på offentliga upprop för politiska fångar i tredje världen. Han bodde i en femrummare på Upplandsgatan nära Odenplan och var sekreterare i sin bostadsrättsförening. Han var frånskild och barnlös.

Lisbeth Salander fokuserade på hans före detta hustru, som hette Elena och var född i Polen men hade bott i Sverige i hela sitt liv. Hon arbetade med rehabiliteringsvård och var till synes lyckligt omgift med en kollega till Bjurman. Inget att hämta där. Äktenskapet hade varat i fjorton år och skilsmässan hade varit friktionsfri.

Advokat Bjurman fungerade regelbundet som övervakare för ungdomar som hamnat i klammeri med rättvisan. Han hade varit god man för fyra ungdomar innan han blev förvaltare för Lisbeth Salander. Vid samtliga dessa tillfällen hade det handlat om minderåriga, där uppdraget avslutats med ett enkelt tingsrättsbeslut då de nått myndighetsålder. En av dessa klienter anlitade ännu Bjurman som advokat, så inte heller där tycktes någon motsättning finnas. Om Bjurman hade satt i system att utnyttja sina skyddslingar så syntes i varje fall inget på ytan, och hur än Lisbeth sökte på djupet hittade hon inga tecken på att något hade varit på tok. Samtliga fyra hade ordnade liv med pojk– respektive flickvänner, anställning, bostad och Med Mera-kort.

Hon hade ringt var och en av de fyra klienterna och presenterat sig som socialsekreterare som arbetade med en undersökning om hur barn som tidigare stått under godmanskap klarade sitt liv i jämförelse med andra barn. Javisst, självfallet kommer alla att vara helt anonyma.Hon hade satt ihop en enkät med tio frågor som hon ställde på telefon. Flera av frågorna var formulerade så att klienterna fick redogöra för hur de ansåg att godmanskapet hade fungerat – om de hade haft synpunkter på Bjurman så var hon övertygad om att det skulle ha framgått åtminstone hos någon av dem hon intervjuade. Men ingen hade något ont att säga om honom.

När Lisbeth Salander avslutat sin PU samlade hon ihop all dokumentation i en papperskasse från Ica och ställde den bland de tjugo andra tidningskassarna i hallen. Avokat Bjurman var till synes oklanderlig. Det fanns helt enkelt ingenting i hans förflutna som Lisbeth Salander kunde använda som hävstång. Hon visste bortom allt tvivel att han var ett kryp och ett äckel – men hon hittade ingenting hon kunde använda för att bevisa det.

Det var dags att överväga andra alternativ. När alla analyser var färdiga kvarstod en möjlighet som mer och mer attraktiv – eller åtminstone som ett fullt realistiskt alternativ. Det enklaste vore om Bjurman helt enkelt försvann ur hennes liv. En snabb hjärtattack. End of problem.Haken var bara att inte ens äckliga femtiofemåriga gubbar fick hjärtattack på beställning.

Men sådant kunde faktiskt åtgärdas.

Mikael Blomkvist skötte sin affär med rektor Cecilia Vanger med största diskretion. Hon hade tre regler: Hon ville inte att någon skulle känna till att de träffades. Hon ville att han skulle komma dit endast då hon ringde och var på humör. Och hon ville inte att han skulle sova över.

Hennes passion överrumplade och förbryllade Mikael. När han stötte ihop med henne på Susannes Brokafé var hon vänlig men sval och distanserad. Men när de träffades i hennes sovrum var hon vildsint passionerad.

Mikael ville egentligen inte snoka i hennes privatliv, men han var bokstavligen anställd för att snoka i hela familjen Vangers privatliv. Han kände sig kluven och samtidigt nyfiken. En dag frågade han Henrik Vanger vem hon hade varit gift med och vad som hade hänt. Han ställde frågan samtidigt som han betade av bakgrunden för Alexander och Birger och andra medlemmar i familjen som hade varit på Hedebyön då Harriet försvann.

”Cecilia? Jag tror inte att hon hade något med Harriet att göra.”

”Berätta om hennes bakgrund.”

”Hon flyttade tillbaka hit efter studierna och började arbeta som lärare. Hon träffade en man vid namn Jerry Karlsson, som dessvärre arbetade i Vangerkoncernen. De gifte sig. Jag trodde att äktenskapet var lyckligt – åtminstone till att börja med. Men efter ett par år började jag se att allt inte stod rätt till. Han misshandlade henne. Det var den vanliga historien – han slog och hon försvarade honom lojalt. Till sist slog han henne en gång för mycket. Hon blev svårt skadad och togs in på sjukhus. Jag pratade med henne och erbjöd min hjälp. Hon flyttade ut hit till Hedebyön och har vägrat att träffa sin man sedan dess. Jag såg till att han fick sparken.”

”Men hon är fortfarande gift med honom.”

”Det är väl en definitionsfråga. Jag vet faktiskt inte varför hon inte tagit ut skilsmässa. Men hon har aldrig velat gifta om sig, så det har väl inte varit aktuellt.”

”Den här Jerry Karlsson, hade han något med…”

”… med Harriet att göra? Nej, han bodde inte i Hedestad 1966 och hade inte börjat arbeta för koncernen.”

”Okej.”

”Mikael, jag håller av Cecilia. Hon kan vara knepig, men hon är en av de goda människorna i min släkt.”

Lisbeth Salander ägnade en vecka åt att med en byråkrats sinnelag planera advokat Nils Bjurmans frånfälle. Hon övervägde – och förkastade – olika metoder till dess att hon hade ett antal realistiska scenarion att välja bland. Inga impulshandlingar.Hennes allra första tanke hade varit att försöka arrangera en olyckshändelse, men hon hade snart resonerat sig fram till att det inte skulle spela någon roll om det var uppenbart mord.

Ett enda villkor måste uppfyllas. Advokat Bjurman måste dö på ett sådant sätt att hon själv aldrig skulle kunna länkas till dådet. Att hon skulle komma att figurera i en kommande polisutredning ansåg hon som mer eller mindre ofrånkomligt; hennes namn skulle förr eller senare dyka upp när Bjurmans verksamhet granskades. Men hon var en enda i ett helt universum av nuvarande eller tidigare klienter, hon hade träffat honom några enstaka gånger och för så vitt Bjurman själv inte hade antecknat i sin kalender att han tvingat henne att suga av honom – vilket hon bedömde som osannolikt – fanns det inget motiv för henne att mörda honom. Det skulle inte finnas minsta belägg för att hans död ens hade något med hans klienter att göra; det fanns tidigare flickvänner, släktingar, tillfälliga bekanta, kollegor och andra. Det fanns till och med det som brukade definieras som random violence,då gärningsman och offer inte kände varandra.

Om hennes namn kom upp skulle hon vara en hjälplös, omyndig flicka med papper på att hon var förståndshandikappad. Det var alltså en stor fördel om Bjurmans död skedde under så pass komplicerade former att en förståndshandikappad flicka inte skulle vara särskilt sannolik som gärningsman.

Hon ratade omgående alternativet skjutvapen. Själva anskaffandet skulle inte bereda henne några större praktiska problem, men vapen var något som polisen specialiserade sig på att spåra.

Hon övervägde kniv, som kunde inhandlas i närmaste järnaffär, men förkastade även detta. Även om hon dök upp utan förvarning och körde kniven i ryggen på honom så fanns det inga garantier för att han skulle dö omedelbart och ljudlöst, eller att han skulle dö överhuvudtaget. Det skulle också innebära ett möjligt tumult som skulle kunna väcka uppmärksamhet, och blod som kunde fastna i hennes kläder och utgöra en dramatisk bevisbörda.

Hon funderade även på en bomb av något slag, men det blev alltför komplicerat. Att tillverka själva bomben skulle inte innebära några problem – Internet vimlade av manualer för hur de mest dödliga tingestar kunde tillverkas. Däremot var det svårt att hitta ett sätt att placera bomben så att inte oskyldiga förbipasserande riskerade att komma till skada. Dessutom fanns återigen ingen garanti för att han verkligen skulle dö.

Telefonen ringde.

”Hej Lisbeth, det är Dragan. Jag har ett jobb åt dig.”

”Jag har inte tid.”

”Det här är viktigt.”

”Jag är upptagen.”

Hon lade på luren.

Slutligen fastnade hon för ett oväntat alternativ – gift. Valet överraskade henne själv, men vid närmare eftertanke var det perfekt.

Lisbeth Salander tillbringade några dygn med att finkamma Internet i jakt på ett lämpligt gift. Det fanns gott om alternativ. Ett sådant var ett av de absolut dödligaste gifter som vetenskapen kände till – cyanväte, bättre känt som blåsyra.

Cyanväte användes som komponent i vissa kemiska industrier, bland annat för färgframställning. Några milligram var tillräckligt för att döda en människa; 1 liter i en vattenreservoar skulle kunna ödelägga en medelstor stad.

Av förklarliga skäl var ett sådant dödligt ämne omgivet av rigorösa säkerhetskontroller. Men även om en politisk fanatiker med mord i sinnet inte kunde gå in på närmaste apotek och be att få köpa tio milliliter cyanväte så kunde det tillverkas i närmast obegränsade mängder i ett vanligt kök. Allt som behövdes var en blygsam laboratorieutrustning, som kunde hämtas ur en kemilåda för barn för några hundra kronor, och några ingredienser som kunde utvinnas ur vanliga hushållsprodukter. Manualen för tillverkningen fanns på Internet.

Ett annat alternativ var nikotin. Från en enda limpa cigaretter kunde hon extrahera tillräckligt många milligram och koka ihop till en lättflytande sirap. Ett ännu bättre ämne, dock lite krångligare att tillverka, var nikotinsulfat, som hade den egenskapen att det absorberades genom huden; det skulle alltså räcka med att sätta på sig gummihandskar, fylla en vattenpistol och spruta i advokat Bjurmans ansikte. Inom tjugo sekunder skulle han vara medvetslös och inom några minuter stendöd.

Lisbeth Salander hade fram till dess inte haft en aning om att så många helt vanliga hushållsprodukter från hennes lokala färghandel kunde omvandlas till dödliga vapen. Efter att ha studerat ämnet i några dagar var hon förvissad om att det inte fanns några tekniska hinder för att göra processen kort med förmyndaren.

Det återstod bara två problem: Bjurmans död skulle inte ge henne kontroll över hennes eget liv och det fanns ingen garanti för att Bjurmans efterträdare inte skulle vara sju resor värre. Konsekvensanalys.

Det hon behövde var ett sätt att kontrollerasin förvaltare och därmed sin egen situation. Hon satt stilla i den slitna soffan i vardagsrummet en hel kväll och gick på nytt igenom situationen i huvudet. När kvällen var över hade hon slopat planerna på giftmord och konstruerat en alternativ plan.

Planen var inte lockande och den förutsatte att hon lät Bjurman ge sig på henne igen. Men om hon genomförde den skulle hon vinna.

Trodde hon.

Under slutet av februari kom Mikael in i en lunk som förvandlade vistelsen i Hedeby till daglig rutin. Han klev upp klockan nio varje morgon, åt frukost och arbetade fram till tolv. Under den tiden smällde han i sig nytt material. Därefter gick han en timslång promenad, oavsett hur vädret var. På eftermiddagarna arbetade han vidare, hemma eller på Susannes Brokafé, med att antingen bearbeta det han hade läst på förmiddagen eller skriva stycken i det som skulle bli Henriks självbiografi. Mellan tre och sex var han alltid ledig. Det var då han passade på att handla, tvätta, åka in till Hedestad och sköta annan markservice. Vid sjutiden gick han över till Henrik Vanger och drog de frågetecken som hade dykt upp under dagen. Vid tiotiden var han hemma igen och läste fram till ett eller två på natten. Han betade systematiskt av Henriks dokumentsamling.

Han upptäckte till sin förvåning att arbetet med att formulera Henriks självbiografi gick som på räls. Han hade redan närmare 120 sidor av familjekrönikan färdig som skiss – det omfattade perioden från det att Jean Baptiste Bernadotte hade landstigit i Sverige till ungefär 1920-talet. Därefter var han tvungen att gå långsammare fram och börja väga sina ord.

Genom biblioteket i Hedestad hade han beställt fram böcker som behandlade nazismen under denna tid, bland annat Helene Lööws doktorsavhandling Hakkorset och Wasakärven. Han hade skrivit ytterligare ungefär fyrtio sidor som utkast om Henrik och hans bröder, där han uteslutande fokuserade på Henrik som den person som höll samman berättelsen. Han hade en lång lista över research han måste göra om hur företag såg ut och fungerade på den tiden, och han upptäckte att familjen Vanger dessutom hade varit djupt insyltad i Ivar Kreugers imperium – ytterligare en sidohistoria som måste fräschas upp. Sammantaget räknade han med att han hade ungefär trehundra sidor kvar att skriva. Han hade en tidsplan som innebar att han ville ha ett färdigt utkast för Henrik Vanger att ta ställning till den första september, så att han kunde använda hösten till att arbeta om texten.

Däremot kom Mikael inte en millimeter framåt i utredningen om Harriet Vanger. Hur mycket han än läste och grubblade över detaljerna i det omfattande materialet så hittade han inte ett enda uppslag som på något sätt rubbade utredningen.

En lördagskväll i slutet av februari hade han ett långt samtal med Henrik Vanger där han redovisade sina obefintliga framsteg. Den gamle lyssnade tålmodigt till honom medan han gick igenom alla de återvändsgränder han besökt.

”Kort sagt, Henrik – jag hittar ingenting i utredningen som inte redan är kört i botten.”

”Jag förstår vad du menar. Jag har själv grubblat mig fördärvad. Och samtidigt är jag säker på att vi måste ha missat någonting. Inget brott är så perfekt.”

”Vi kan faktiskt inte ens avgöra om ett brott har begåtts.”

Henrik Vanger suckade och slog frustrerat ut med handen.

”Fortsätt”, bad han. ”Avsluta jobbet.”

”Det är meningslöst.”

”Kanske det. Men ge inte upp.”

Mikael suckade.

”Telefonnumren”, sa han slutligen.

”Ja.”

”De måste betyda någonting.”

”Ja.”

”De är skrivna med avsikt.”

”Ja.”

”Men vi kan inte tolka dem.”

”Nej.”

”Eller så tolkar vi dem fel.”

”Precis.”

”Det är inte telefonnummer. De betyder något helt annat.”

”Kanske det.”

Mikael suckade igen och gick hem för att läsa vidare.

Advokat Nils Bjurman drog en suck av lättnad när Lisbeth Salander på nytt ringde honom och förklarade att hon behövde mer pengar. Hon hade krånglat sig ur deras senaste schemalagda möte med ursäkten att hon var tvungen att arbeta, och en svag oro hade gnagt i honom. Höll hon på att förvandlas till ett ohanterligt problembarn? Men i och med att hon uteblivit från mötet hade hon heller inte fått några fickpengar och förr eller senare skulle hon vara tvungen att söka sig till honom. Han oroades också över möjligheten att hon hade berättat om hans tilltag för någon utomstående.

Hennes korta samtal med honom om att hon behövde pengar var därför en tillfredsställande bekräftelse på att situationen var under kontroll. Men hon måste tyglas, avgjorde Nils Bjurman. Hon måste förstå vem som bestämde, först då skulle de kunna bygga en mer konstruktiv relation. Han gav henne därför instruktioner om att de denna gång skulle träffas i hans bostad vid Odenplan, inte på kontoret. Inför denna begäran hade Lisbeth Salander varit tyst i andra änden av telefonluren en god stund – jävla trögtänkta fitta– innan hon slutligen accepterat.

Hennes plan hade varit att möta honom på hans kontor, precis som förra gången. Nu var hon tvungen att träffa honom på okänt territorium. Mötet bestämdes till fredag kväll. Hon hade fått portkoden och ringde på hans dörrklocka halv nio, en halvtimme senare än överenskommet. Det var den tid som hon hade behövt i trapphusets mörker för att gå igenom planen en sista gång, överväga alternativ, stålsätta sig och mobilisera det mod hon behövde.

Vid åttatiden på kvällen stängde Mikael av sin dator och satte på sig ytterkläderna. Han lämnade belysningen på i arbetsrummet. Utomhus var det stjärnklart och nollgradigt. Han promenerade raskt upp för backen, förbi Henrik Vangers hus, på vägen mot Östergården. Strax bortom Henriks hus vek han av till vänster och följde en oplogad men upptrampad promenadväg längs stranden. Fyrarna blinkade ute i vattnet och ljusen från Hedestad sken vackert i mörkret. Han behövde frisk luft, men framför allt ville han undvika Isabella Vangers spejande ögon. Vid Martin Vangers hus promenerade han upp till vägen och anlände till Cecilia Vanger strax efter halv nio. De gick genast upp till hennes sovrum.

De träffades en eller två gånger i veckan. Cecilia Vanger hade inte bara blivit hans älskarinna i obygden, hon hade också blivit den person han hade börjat anförtro sig åt. Han hade betydligt större utbyte av att diskutera Harriet Vanger med henne än med Henrik.

Planen gick nästan omedelbart på tok.

Advokat Nils Bjurman var klädd i morgonrock då han öppnade dörren till sin lägenhet. Han hade hunnit bli irriterad över hennes sena ankomst och vinkade in henne. Hon var klädd i svarta jeans, svart t-tröja och den obligatoriska skinnjackan. Hon hade svarta boots och en liten ryggsäck med en rem över bröstet.

”Har du inte ens lärt dig klockan”, hälsade Bjurman snäsigt. Salander sa ingenting. Hon såg sig omkring. Lägenheten såg ut ungefär som hon hade förväntat sig efter att ha studerat planritningen i Stadsbyggnadskontorets arkiv. Han hade ljusa möbler i björk och bok.

”Kom”, sa Bjurman i vänligare ton. Han lade en arm runt hennes axlar och ledde henne genom en hall till lägenhetens inre. Inget kringsnack.Han öppnade dörren till ett sovrum. Det rådde ingen tvekan om vilka tjänster Lisbeth Salander förväntades utföra.

Hon såg sig snabbt omkring. Ungkarlsmöblering. En dubbelsäng med hög sänggavel i rostfritt stål. En byrå som också fungerade som nattduksbord. Sänglampor med dämpat ljus. En garderob med spegelglas längs ena långsidan. En rottingstol och ett litet bord i hörnet närmast dörren. Han tog henne i handen och ledde henne mot sängen.

”Berätta vad du behöver pengar till den här gången. Fler dataprylar?”

”Mat”, svarade hon.

”Naturligtvis. Så dumt av mig, du missade ju vårt senaste möte.” Han lade en hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte så att deras ögon möttes. ”Hur mår du?”

Hon ryckte på axlarna.

”Har du tänkt över vad jag sa förra gången?”

”Vad då?”

”Lisbeth, gör dig inte dummare än vad du är. Jag vill att du och jag ska vara goda vänner och hjälpa varandra.”

Hon svarade inte. Advokat Bjurman stod emot en frustrerad impuls att ge henne en örfil för att väcka liv i henne.

”Tyckte du om vår vuxenlek förra gången?”

”Nej.”

Han höjde på ögonbrynen.

”Lisbeth, var inte dum nu.”

”Jag behöver pengar för att köpa mat.”

”Det var ju just det vi pratade om förra gången. Om du är snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Men om du bara bråkar med mig så…” Hans grepp om hennes haka hårdnade och hon vred sig loss.

”Jag vill ha mina pengar. Vad vill du att jag ska göra?”

”Du vet precis hur jag vill ha det.” Han grep henne i axeln och drog henne mot sängen.

”Vänta”, sa Lisbeth Salander snabbt. Hon gav honom en resignerad blick och nickade sedan kort. Hon drog av sig ryggsäcken och skinnjackan med nitarna och såg sig omkring. Hon lade skinnjackan i rottingstolen, ställde ryggsäcken på det runda bordet och tog några tveksamma steg mot sängen. Sedan stannade hon som om hon fått kalla fötter. Bjurman gick närmare.

”Vänta”, sa hon igen, med en röst som om hon försökte tala honom till rätta. ”Jag vill inte behöva suga av dig varenda gång jag behöver pengar.”

Bjurmans ansiktsuttryck förändrades. Helt plötsligt gav han henne en örfil med handflatan. Salander spärrade upp ögonen men innan hon hann reagera hade han gripit tag i hennes axel och kastat henne framstupa på sängen. Hon överrumplades av det plötsliga våldet. När hon försökte vända sig om tryckte han ned henne på sängen och satte sig grensle över henne.

Precis som förra gången var hon ingen match för honom rent fysiskt. Hennes möjlighet att göra motstånd bestod i att hon skulle kunna skada honom med naglar i ögonen eller med något tillhygge. Men det scenario hon hade planerat hade redan rykt all världens väg. Jävlar, tänkte Lisbeth Salander när han slet av hennes t-tröja. Hon insåg med förfärande klarsyn att hon tagit sig vatten över huvudet.

Hon hörde honom öppna byrålådan bredvid sängen och uppfattade rasslet av metall. Först insåg hon inte vad som hände, sedan såg hon armlänken slutas runt hennes handled. Han lyfte hennes armar, drog handbojorna runt en av stolparna i sänggaveln och låste hennes andra hand. Det tog honom bara en kort stund att dra av henne skor och jeans. Slutligen drog han av henne trosorna och höll dem i handen.

”Du måste lära dig att lita på mig, Lisbeth”, sa han. ”Jag ska lära dig hur den här vuxenleken går till. När du är otrevlig mot mig kommer du att bli bestraffad. När du är snäll mot mig kommer vi att vara vänner.”

Han satte sig grensle över henne igen.

”Så du gillar inte analsex”, sa han.

Lisbeth Salander öppnade munnen för att skrika. Han grep tag i hennes hår och tvingade in trosorna i hennes mun. Hon kände honom lägga någonting runt hennes anklar, dra isär hennes ben och binda fast dem så att hon låg helt utlämnad. Hon hörde honom röra sig i rummet men kunde inte se honom genom t-tröjan runt ansiktet. Han dröjde flera minuter. Hon kunde knappt andas. Sedan kände hon en vanvettig smärta då han våldsamt tryckte in något i hennes ända.

Cecilia Vangers regel var fortfarande att Mikael inte fick sova över. Strax efter två på natten klädde han på sig, medan hon låg kvar naken på sängen och smålog mot honom.

”Jag gillar dig, Mikael. Jag gillar ditt sällskap.”

”Jag gillar dig också.”

Hon drog ned honom i sängen igen och fick av honom skjortan som han nyss hade satt på sig. Han blev kvar i ytterligare en timme.

Då Mikael sent omsider passerade Harald Vangers hus var han övertygad om att han såg en av gardinerna på övervåningen röra sig. Men det var för mörkt för att han skulle kunna vara helt säker.

Lisbeth Salander fick sätta på sig kläderna vid fyratiden på lördagsmorgonen. Hon tog sin skinnjacka och ryggsäcken och haltade mot utgången, där han väntade på henne, nyduschad och prydligt klädd. Han gav henne en check på 2 500 kr.

”Jag kör dig hem”, sa han och öppnade dörren.

Hon klev över tröskeln, ut ur lägenheten och vände sig mot honom. Hennes kropp såg bräcklig ut och ansiktet var svullet av gråt, och han ryggade nästan tillbaka då han mötte hennes blick. Han hade aldrig i hela sitt liv mött ett sådant naket glödande hat. Lisbeth Salander såg precis så sinnessjuk ut som hennes journal antydde.

”Nej”, sa hon, så tyst att han knappt kunde höra orden. ”Jag kan ta mig hem på egen hand.”

Han lade en hand på hennes axel.

”Säkert?”

Hon nickade. Greppet runt hennes axel hårdnade.

”Du kommer ihåg vad vi kom överens om. Du kommer hit nästa lördag.”

Hon nickade igen. Kuvad. Han släppte henne.