Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 7 (всего у книги 34 страниц)

”Det var sent i september och så kallt i vattnet att Harriet knappast gav sig iväg för att bada mitt under uppståndelsen. Men om hon plötsligt fått för sig att simma över till fastlandet skulle hon ha blivit observerad och vållat stor uppståndelse. Vi var dussintals ögon på bron, och på fastlandssidan stod två– eller trehundra människor längs vattnet och tittade på spektaklet.”

”Roddbåt?”

”Nej. Den dagen fanns noga räknat tretton båtar på Hedebyön. De flesta nöjesbåtarna var redan upptagna på land. Nere i gamla stughamnen låg två Pettersonbåtar i vattnet. Där fanns sju ekor, varav fem var uppdragna på land. Nedanför prästgården låg en eka på landbacken och en i sjön. Borta vid Östergården fanns ytterligare en motorbåt och en eka. Samtliga dessa båtar är inventerade och låg kvar på sina platser. Om hon hade rott över och gett sig av skulle hon naturligtvis ha varit tvungen att lämna båten på andra sidan.”

Henrik Vanger höll upp ett fjärde finger.

”Därmed återstår bara en enda rimlig möjlighet, nämligen att Harriet försvann mot sin vilja. Någon gjorde henne illa och skaffade undan kroppen.”

Lisbeth Salander tillbringade annandagens morgon med att läsa Mikael Blomkvists kontroversiella bok om ekonomijournalistik. Boken på 210 sidor hade titeln Tempelriddarnaoch undertiteln Bakläxa för ekonomireportrar. Omslaget var trendigt designat av Christer Malm och visade ett fotografi av Stockholms börshus. Christer Malm hade arbetat i PhotoShop och det tog en stund innan betraktaren blev varse att huset svävade i tomma luften. Det fanns ingen grund. Det var svårt att föreställa sig ett tydligare omslag för att effektivt ange tonen för vad som komma skulle.

Salander konstaterade att Blomkvist var en utmärkt stilist. Boken var skriven på ett rättframt och engagerande sätt, och även personer utan insyn i ekonomijournalistikens irrgångar kunde läsa den med behållning. Tonen var bitsk och sarkastisk, men framför allt övertygande.

Det första kapitlet var en sorts krigsförklaring där Blomkvist inte skrädde orden. Svenska ekonomijournalister hade de senaste tjugo åren utvecklats till en grupp inkompetenta springpojkar som var uppfyllda av sin egen betydelse och som saknade förmåga till kritiskt tänkande. Den sistnämnda slutsatsen drog han eftersom så många ekonomireportrar gång på gång utan minsta invändning nöjde sig med att återge de utsagor som lämnades av företagsdirektörer och börsspekulanter – även då dessa uppgifter var uppenbart vilseledande och felaktiga. Sådana ekonomireportrar var därmed antingen så naiva och lättlurade att de borde skiljas från sina uppdrag eller så var de – vilket var värre – personer som medvetet svek sitt journalistiska uppdrag att utföra kritiska granskningar och förse allmänheten med korrekt information. Blomkvist hävdade att han ofta skämdes över att bli kallad ekonomireporter, eftersom han då riskerade att sammanblandas med personer som han överhuvudtaget inte betraktade som reportrar.

Blomkvist jämförde ekonomijournalisternas insatser med hur kriminaljournalister eller utrikeskorrespondenter arbetade. Han målade upp en bild av det ramaskri som skulle följa om en rättsreporter på en stor dagstidning okritiskt började återge åklagarens uppgifter som automatiskt sanna i till exempel en mordrättegång, utan att skaffa information från försvarssidan eller intervjua offrets familj och bilda sig en uppfattning om vad som var rimligt och inte rimligt. Han menade att samma regler måste gälla för ekonomijournalister.

Återstoden av boken utgjorde beviskedjan som skulle styrka den inledande svadan. Ett långt kapitel granskade rapporteringen om ett känt dot.com-företag i sex ledande dagstidningar samt i Finanstidningen, Dagens Industrioch A-ekonomipå TV. Han citerade och summerade vad reportrarna hade sagt och skrivit innan han jämförde med hur situationen i verkligheten sett ut. Då han beskrev utvecklingen i företaget nämnde han gång på gång enkla frågor som en seriös reporterskulle ha ställt men som den samlade kåren av ekonomireportrar underlåtit att ställa. Det var ett snyggt grepp.

Ett annat kapitel handlade om lanseringen av Telia-aktien – det var bokens mest raljerande och ironiska avsnitt, där några namngivna ekonomiskribenter formligen hudflängdes, däribland en viss William Borg, som Mikael tycktes vara särskilt irriterad på. Ytterligare ett kapitel, i slutet av boken, jämförde svenska och utländska ekonomireportrars kompetensnivå. Blomkvist beskrev hur seriösa reportrarpå Financial Times, The Economistoch några tyska ekonomitidningar hade rapporterat om motsvarande ämnen i sina länder. Jämförelsen utföll inte till de svenska journalisternas fördel. Ett slutkapitel innehöll en skiss med förslag på hur den bedrövliga situationen skulle kunna åtgärdas. Bokens slutord återknöt till inledningen:

Om en riksdagsreporter skulle hantera sin uppgift på motsvarande sätt genom att okritiskt dra en lans för varje beslut som klubbades, hur befängt det än var, eller om en politisk reporter skulle brista i omdöme på ett liknande sätt – då skulle den reportern få sparken eller i varje fall omplaceras till en avdelning där han eller hon inte kunde åstadkomma så stor skada. I ekonomireportrarnas värld gäller dock inte det normala journalistiska uppdraget att göra kritiska granskningar och sakligt rapportera fynden till läsarna. Här hyllas istället den mest framgångsrike skojaren. Här skapas också framtidens Sverige och här undergrävs det sista förtroendet för journalisterna som yrkeskår.

Det var ord och inga visor. Tonen var frän och Salander hade ingen svårighet att förstå den upprörda debatt som följt i både branschorganet Journalisten,vissa ekonomitidningar och på dagstidningarnas ledar– och ekonomisidor. Även om endast ett fåtal ekonomireportrar nämndes vid namn i boken så förmodade Lisbeth Salander att branschen var tillräckligt liten för att alla skulle förstå exakt vem som avsågs när olika tidningar citerades. Blomkvist hade skaffat sig bittra fiender, vilket också återspeglades i dussintals skadeglada kommentarer till domslutet i Wennerströmaffären.

Hon slog igen boken och tittade på baksidesbilden av författaren. Mikael Blomkvist var fotograferad från sidan. Den mörkblonda luggen föll lite vårdslöst över pannan, som om en vindpust hade dragit förbi just innan fotografen knäppte eller som om (vilket var mera troligt) fotografen Christer Malm hade stylat honom. Han tittade in i kameran med ett ironiskt leende och en blick som förmodligen avsåg att vara charmig och pojkaktig. En ganska vacker man. På väg mot tre månader i fängelse.

”Hej Kalle Blomkvist”, sa hon högt för sig själv. ”Du är rätt kaxig, va?”

Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad:

[Har du tid?]

Hon skrev under med Waspoch skickade mailet till adressen ‹[email protected]›. För säkerhets skull körde hon det enkla meddelandet i krypteringsprogrammet PGP.

Därefter satte hon på sig svarta jeans, kraftiga vinterskor, en varm polotröja, en mörk skepparjacka samt matchande blekgula fingervantar, mössa och halsduk. Hon tog bort ringarna ur ögonbryn och näsborre, lade på ett svagt rosa läppstift och granskade sig själv i badrumsspegeln. Hon såg ut som vilken helgflanör som helst och betraktade klädseln som anständigt stridskamouflage för en expedition bakom fiendens linjer. Hon tog tunnelbanan från Zinkensdamm till Östermalmstorg och gick mot Strandvägen. Hon promenerade i mittallén medan hon läste numren på husen. Nästan framme vid Djurgårdsbron stannade hon och betraktade den port hon sökte. Hon gick över gatan och väntade några meter från entrén.

Hon konstaterade att de flesta människor som var ute och promenerade i det kyliga annandagsvädret gick på kajen, medan bara ett fåtal rörde sig längs trottoaren mot husen.

Hon fick tålmodigt vänta nästan en halvtimme innan en äldre kvinna med käpp närmade sig från Djurgårdshållet. Kvinnan stannade och granskade misstänksamt Salander, som log vänligt och hälsade med en artig knyck på nacken. Damen med käppen hälsade tillbaka och såg ut som om hon försökte placera den unga flickan. Salander vände ryggen till och tog några steg bort från porten, ungefär som om hon otåligt väntade på någon och vankade av och an. När hon vände sig om hade damen med käppen nått fram till porten och slog omständligt numret till kodlåset. Salander hade inga svårigheter att uppfatta kombinationen 1260.

Hon väntade fem minuter innan hon gick fram till porten. Då Salander slog numret knäppte låset till. Hon öppnade och såg sig omkring i trapphuset. En bit innanför entrén fanns en övervakningskamera som hon kastade en blick på och ignorerade; kameran var en modell som Milton Security saluförde och som aktiverades först om ett inbrotts– eller överfallslarm gick i fastigheten. Längre in, till vänster om en antik hiss, fanns en dörr med ytterligare ett kodlås; hon testade 1260 och konstaterade att samma kombination som gällde för porten också gällde för ingången till källarplan och soprum. Slarvigt, slarvigt.Hon ägnade exakt tre minuter åt att undersöka källarplanet, där hon lokaliserade en olåst tvättstuga och ett grovsoprum. Därefter använde hon en uppsättning dyrkar som hon hade lånatav Miltons låsexpert för att öppna en låst dörr till vad som tycktes vara en möteslokal för bostadsrättsföreningen. Längst in i källaren fanns en hobbylokal. Slutligen hittade hon det hon sökte – ett mindre utrymme som fungerade som husets elcentral. Hon granskade elmätare, proppskåp och kopplingsdosor och plockade därefter fram en Canon digitalkamera, stor som ett cigarettpaket. Hon tog tre bilder av det hon var intresserad av.

På väg ut gav hon tavlan vid hissen ett sekundsnabbt ögonkast och läste namnet för den översta våningen. Wennerström.

Därefter lämnade hon fastigheten och promenerade raskt till Nationalmuseum, där hon gick in i kafeterian för att värma sig och dricka kaffe. Efter någon halvtimme åkte hon tillbaka till Söder och gick upp till sin lägenhet.

Hon hade fått svar från ‹[email protected]›. Då hon översatte det i PGP bestod det kort och gott i talet 20.

KAPITEL 6: Torsdag 26 december

Mikael Blomkvists utsatta tidsgräns på trettio minuter hade redan passerats med god marginal. Klockan var halv fem och eftermiddagståget var inte längre att tänka på. Däremot hade han fortfarande möjlighet att hinna med kvällståget halv tio. Han stod vid fönstret och masserade sin nacke medan han betraktade den upplysta fasaden på kyrkan på andra sidan bron. Henrik Vanger hade visat honom ett klippalbum, med artiklar om händelsen från både ortstidningen och riksmedia. Det hade varit ett tämligen stort medieintresse under en tid – flicka i känd industrifamilj spårlöst försvunnen. Men då ingen kropp återfunnits och inga genombrott i spaningarna ägt rum avtog intresset efter hand. Trots att det handlade om en framstående industrifamilj var fallet Harriet Vanger mer än trettiosex år senare en bortglömd historia. Den rådande teorin i artiklar från slutet av 1960-talet tycktes vara att hon drunknat och svepts ut till havs – en tragedi, men något som kan drabba vilken familj som helst.

Mikael hade mot bättre vetande blivit fascinerad av den gamles berättelse, men när Henrik Vanger hade bett om en paus för toalettbesök hade Mikael återfått sin skepsis. Den gamle hade dock ännu inte kommit till slutet och Mikael hade till sist lovat att lyssna på hela historien.

”Vad tror du själv hände med henne?” frågade Mikael då Henrik Vanger återkom till rummet.

”Normalt fanns ungefär tjugofem personer fast bosatta här, men på grund av familjeträffen befann sig ett sextiotal personer på Hedebyön den dagen. Av dessa kan mellan tjugo och tjugofem personer mer eller mindre uteslutas. Jag tror att någon av de återstående – och med stor sannolikhet någon från familjen – dödade Harriet och gömde kroppen.”

”Jag har ett dussin invändningar.”

”Låt höra.”

”Tja, en invändning är förstås att även om någon gömde hennes kropp så borde den ha återfunnits om sökandet varit så pedantiskt som du menar.”

”Sanningen att säga har sökandet varit ännu mer omfattande än vad jag berättat. Det var först då jag började tänka på Harriet som ett mordoffer som jag insåg flera möjligheter till hur hennes kropp kunde ha försvunnit. Det här kan jag inte bevisa, men det befinner sig i alla fall inom rimlighetens gräns.”

”Okej, berätta.”

”Harriet försvann någon gång vid 15-tiden. Cirka 14.55 sågs hon av prästen Otto Falk som var på språng till olycksplatsen. Ungefär samtidigt anlände en fotograf från lokaltidningen, som under den kommande timmen tog ett stort antal bilder av dramat. Vi – det vill säga polisen – granskade filmerna och kunde konstatera att Harriet inte syntes på någon bild alls; däremot kunde man se samtliga andra personer som fanns i byn på åtminstone någon bildruta, undantaget mycket små barn.”

Henrik Vanger hämtade ett nytt fotoalbum och lade på bordet framför Mikael.

”Det här är bilder från den dagen. Den första bilden är tagen inne i Hedestad under Barnens dag-tåget. Det är samma fotograf. Bilden togs ungefär 13.15 och på den syns faktiskt Harriet.”

Bilden var tagen från andra våningen i ett hus och visade en gata där festtåget – lastbilar med clowner och baddräktsklädda flickor – just passerade. På trottoaren trängdes åskådare. Henrik Vanger pekade på en person i klungan.

”Det där är Harriet. Det är ungefär två timmar innan hon försvinner, och hon befinner sig med några klasskamrater inne i stan. Det är den sista bilden av henne. Men det finns ytterligare en intressant bild.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Återstoden av albumet innehöll drygt etthundraåttio bilder – sex rullar – från katastrofen på bron. Efter att ha hört berättelsen var det nästan påträngande att plötsligt se den i form av skarpa svartvita bilder. Fotografen var en god hantverkare som fångat olyckans kaos. Ett stort antal bilder fokuserade på aktiviteterna kring den välta tankbilen. Mikael hade inga problem med att urskilja en gestikulerande fyrtiofemårig Henrik Vanger indränkt i brännolja.

”Det där är min bror Harald.” Den gamle pekade på en man i kavaj som stod halvt framåtböjd och pekade på något i det bilvrak där Aronsson satt fastklämd. ”Min bror Harald är en obehaglig människa men jag tror att han kan strykas från listan över misstänkta. Med undantag för en kort stund, då han var tvungen att springa tillbaka hit till gården för att byta skor, befann han sig på bron hela tiden.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Bilderna avlöste varandra. Fokus på tankbilen. Fokus på åskådare vid strandkanten. Fokus på Aronssons bilvrak. Översiktsbilder. Närgångna telefotobilder.

”Det här är den intressanta bilden”, sa Henrik Vanger. ”Så vitt vi kunnat fastställa är den tagen ungefär 15.40-15.45, alltså drygt fyrtiofem minuter efter att Harriet träffade prästen Falk. Om du tittar på vårt hus, fönstret i mitten på andra våningen. Det är Harriets rum. På föregående bild är fönstret stängt. Här är det öppet.”

”Någon befann sig i Harriets rum vid den tidpunkten.”

”Jag har frågat samtliga; ingen vill kännas vid att de har öppnat fönstret.”

”Vilket betyder att det antingen var Harriet själv, och att hon levde vid den tidpunkten, eller att någon ljuger för dig. Men varför skulle en mördare gå in i hennes rum och öppna fönstret? Och varför skulle någon ljuga?”

Henrik Vanger skakade på huvudet. Det fanns inget svar.

”Harriet försvann någon gång kring eller strax efter 15.00. Dessa bilder ger en viss uppfattning om var folk befann sig vid den tiden. Det är därför jag kan stryka en del personer från listan över misstänkta. Av samma skäl kan jag markera att ett antal personer som inte befinner sig på bilderna vid den tiden måste infogas bland de misstänkta.”

”Du svarade inte på frågan om hur du tror att kroppen försvann. Jag inser just att det naturligtvis finns ett självklart svar. Ett vanligt hederligt illusionisttrick.”

”Det finns faktiskt flera helt realistiska sätt att utföra det på. Någon gång kring 15.00 slår mördaren till. Han eller hon använde förmodligen inget tillhygge – då hade vi kanske hittat blodspår. Jag gissar att Harriet ströps och jag gissar att det skedde här – bakom muren på gårdsplanen; en plats som inte syns för fotografen och som ligger i en död vinkel från huset. Där finns en kort smitväg om man vill promenera den närmaste vägen från prästgården – där hon sist sågs – och tillbaka till huset. I dag finns en liten plantering och en gräsmatta där, men på 1960-talet var det en grusplan som användes som bilparkering. Allt mördaren behövde göra var att öppna en bagagelucka och stoppa in Harriet. När vi började gå skallgång dagen därpå var det ingen som tänkte sig att ett brott begåtts – vi fokuserade på stränderna, byggnader och skogspartiet närmast byn.”

”Alltså var det ingen som kontrollerade bilarnas bagageutrymmen.”

”Och på kvällen nästa dag var det fritt fram för mördaren att ta sin bil och köra över bron och gömma kroppen någon annanstans.”

Mikael nickade. ”Mitt framför näsan på alla som går skallgång. Om det gått till på det viset handlar det om en mycket kallblodig jävel.”

Henrik Vanger skrattade bittert. ”Du gav just en träffande beskrivning av ett stort antal medlemmar i familjen Vanger.”

De fortsatte diskussionen över middagen klockan sex. Anna hade dukat fram stekt hare med vinbärsgelé och potatis. Henrik Vanger serverade ett fylligt rödvin. Mikael hade fortfarande gott om tid att hinna med sista tåget. Det var dags att avrunda, tyckte han.

”Jag erkänner att det är en fascinerande historia du har berättat. Men jag blir inte riktigt klok på varför du berättar den för mig.”

”Det har jag faktiskt redan sagt. Jag vill avslöja den fähund som mördade min brors sondotter. Och det är det jag vill anlita dig för.”

”Hur?”

Henrik Vanger lade ned kniv och gaffel. ”Mikael, i snart trettiosju år har jag grubblat mig fördärvad på vad som hände Harriet. Under årens lopp har jag använt allt mer av min fritid till att leta efter henne.”

Han tystnade och plockade av sig glasögonen och tittade på någon osynlig smutsfläck på linsen. Sedan lyfte han blicken och betraktade Mikael.

”Om jag ska vara riktigt ärlig var Harriets försvinnande orsaken till att jag så småningom lämnade rodret i koncernledningen. Jag tappade lusten. Jag visste att det fanns en mördare i min närhet och grubblandet och sökandet efter sanningen blev en belastning för mitt arbete. Det värsta är att det inte blev en lättare börda med tiden – tvärtom. Ungefär 1970 hade jag en period då jag bara ville vara i fred. Vid det laget hade Martin klivit in i styrelsen och han fick ta över mer och mer av min arbetsbörda. 1976 trädde jag tillbaka och Martin tog över som vd. Jag har fortfarande en styrelseplats men jag har inte gjort många knop sedan jag fyllde femtio. De senaste trettiosex åren har det inte gått en dag utan att jag har grubblat på Harriets försvinnande. Du kanske anser att jag är besatt av detta – åtminstone anser de flesta av mina släktingar att jag är det. Och förmodligen är det så.”

”Det var en fruktansvärd händelse.”

”Mer än så. Den förstörde mitt liv. Det är ett faktum som jag blivit allt mer medveten om ju längre tiden gått. Har du bra självkännedom?”

”Tja, jag anser naturligtvis det.”

”Det har jag också. Jag kan inte släppa vad som hände. Men mina motiv har förändrats med åren. Från början var det kanske sorg. Jag ville hitta henne och åtminstone få begrava henne. Det handlade om att ge Harriet upprättelse.”

”På vilket sätt har det förändrats?”

”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”

”Hobby?”

”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen rann ut i sanden fortsatte jag. Jag har försökt gå systematiskt och vetenskapligt till väga. Jag har samlat på all information som har varit möjlig att hitta – fotografierna däruppe, polisutredningen, jag har antecknat allt som människor berättat för mig om vad de gjorde den dagen. Jag har alltså ägnat nästan halva mitt liv åt att samla information om en enda dag.”

”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”

”Jag tror inte det.”

Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.

”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det finns en detalj kvar innan min historia är komplett. Det är den mest förbryllande.”

Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit henne att använda någon av Miltons bilar. Förr eller senare, tänkte hon, måste jag skaffa ett eget fordon. Hon saknade bil men ägde däremot en motorcykel – en begagnad lättviktare, en Kawasaki 125 kubik, som hon använde sommartid. Under vintern stod hojen inlåst i hennes källarförråd.

Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fanns angivet. Hon hade ingen aning om vem Svensson var eller om någon sådan person överhuvudtaget existerade i lägenheten.

”Hej Plague”, hälsade hon.

” Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”

Mannen, som var tre år äldre än Lisbeth Salander, var 189 centimeter lång och vägde 152 kilo. Själv var hon 154 centimeter lång och vägde 42 kilo och hade alltid känt sig som en dvärg intill Plague. Som vanligt var det mörkt i hans lägenhet; skenet från en enda tänd lampa silade ut i hallen från det sovrum han använde som arbetsrum. Det luktade instängt och unket.

”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa härinne. Om du någonsin går ut kan jag tipsa om såpa. Finns på Konsum.”

Han log blekt men svarade inte och tecknade åt henne att följa med in i köket. Han slog sig ned vid köksbordet utan att tända någon lampa. Belysningen bestod huvudsakligen av skenet från gatlyktan utanför fönstret.

”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”

”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”

”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att grannarna ska klaga och socialen komma på inspektion? Då kanske du hamnar på dårhus.”

”Har du något till mig?”

Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.

”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”

”Vad vill du ha?”

”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”

Han log och placerade ett föremål på bordet framför henne.

”Berätta hur den fungerar.”

Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plaguevar möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.

Henrik Vanger stannade vid sitt skrivbord och väntade till dess att han åter hade Mikaels uppmärksamhet. Mikael tittade på sitt armbandsur. ”Du pratade om en förbryllande detalj?”

Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”

Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.

”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”

Han pekade på nästa tavla.

”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försvann hon och då bröts traditionen.”

Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.

”1967, ett år efter att hon hade försvunnit, fick jag den här blomman på min födelsedag. Det är en viol.”

”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.

”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”

”Du menar att…” Mikael svepte med handen.

”Just det. På min födelsedag varje förbannat år. Förstår du hur det känns? Det är riktat mot mig, precis som om mördaren vill tortera mig. Jag har grubblat mig fördärvad över om det kanske är så att Harriet röjdes undan därför att någon ville komma åt mig. Det var ingen hemlighet att Harriet och jag hade ett speciellt förhållande och att jag såg henne som min egen dotter.”

”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.

När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av henne. Därefter gick hon till sitt arbetsrum och hängde skinnjackan över en kontorsstol.

Arbetsrummet var en 2 x 3 meter stor kub innanför en glasvägg. Den innehöll ett skrivbord med en äldre stationär Dell PC, en kontorsstol, en papperskorg, en telefon och en bokhylla. Bokhyllan innehöll en uppsättning telefonkataloger och tre tomma anteckningsblock. De två skrivbordslådorna innehöll några förbrukade kulspetspennor, gem och ett anteckningsblock. I fönstret stod en död blomma med bruna, vissnade blad. Lisbeth Salander granskade eftertänksamt blomman, som om det var första gången hon såg den. Efter en stund lyfte hon beslutsamt över den till papperskorgen.

Hon hade sällan något ärende till sitt kontor och besökte det kanske ett halvt dussin gånger per år, huvudsakligen om hon behövde sitta för sig själv och bearbeta någon rapport strax före avlämning. Dragan Armanskij hade insisterat på att hon skulle ha en egen plats. Hans motivering var att hon då skulle känna sig som en del av företaget även om hon arbetade som frilans. Själv misstänkte hon att Armanskij hoppades att han därigenom skulle få möjlighet att hålla ett vakande öga på henne och lägga sig i hennes privata angelägenheter. Från början hade hon placerats längre ned i korridoren, i ett större rum som hon förväntades dela med en kollega, men eftersom hon aldrig var där hade han till sist flyttat in henne i den skrubb som blivit över i korridorlängan.

Lisbeth Salander plockade fram den manschett hon hade hämtat hos Plague. Hon lade föremålet på bordet framför sig och betraktade det eftertänksamt medan hon bet sig i underläppen och funderade.

Klockan var över elva på kvällen och hon var ensam på våningsplanet. Hon kände sig plötsligt uttråkad.

Efter en stund reste hon sig och gick längst bort i korridoren där hon kände på dörren till Dragan Armanskijs rum. Låst. Hon såg sig omkring. Sannolikheten för att någon skulle dyka upp i korridoren vid midnatt på annandag jul var i det närmaste obefintlig. Hon öppnade dörren med en piratkopia till företagets huvudnyckel som hon sett till att skaffa flera år tidigare.

Armanskijs rum var rymligt, med skrivbord, besöksstolar och ett litet konferensbord med plats för åtta personer i ett hörn. Det var oklanderligt välstädat. Hon hade inte snokat hos honom på länge och när hon nu ändå var på kontoret… Hon tillbringade en timme vid hans skrivbord och uppdaterade sig om jakten på en misstänkt företagsspion, vilka personer som placerats under coverpå ett företag där en organiserad stöldliga härjade, samt vilka åtgärder som i största hemlighet vidtagits för att skydda en klient som fruktade att hennes barn hotades att kidnappas av sin far.

Till sist placerade hon alla papper exakt som de hade legat, låste dörren till Armanskijs rum och promenerade hem till Lundagatan. Hon kände sig tillfreds med dagen.

Mikael Blomkvist skakade återigen på huvudet. Henrik Vanger hade satt sig bakom skrivbordet och betraktade Mikael med lugn blick, som om han redan var beredd på alla invändningar.

”Jag vet inte om vi någonsin kommer att få veta sanningen men jag vill inte gå i graven utan att åtminstone göra ett sista försök”, sa den gamle. ”Jag vill helt enkelt anställa dig för att gå igenom allt bevismaterial en sista gång.”

”Det här är inte riktigt klokt”, konstaterade Mikael.

”Varför skulle det inte vara klokt?”

”Jag har hört tillräckligt. Henrik, jag förstår din sorg, men jag ska också vara ärlig mot dig. Det du ber mig göra är slöseri med tid och pengar. Du ber mig trolla fram en lösning på ett mysterium som kriminalpoliser och riktiga brottsutredare med väsentligt större resurser gått bet på i åratal. Du ber mig lösa ett brott nästan fyrtio år efter att det begicks. Hur skulle jag kunna göra det?”

”Vi har inte diskuterat ditt arvode”, replikerade Henrik Vanger.

”Det behövs inte.”

”Om du säger nej kan jag inte tvinga dig. Men lyssna på vad jag erbjuder. Dirch Frode har redan formulerat ett kontrakt. Vi kan förhandla om detaljer, men kontraktet är enkelt och allt som saknas är din underskrift.”

”Henrik, det här är meningslöst. Jag kan inte lösa gåtan med Harriets försvinnande.”

”Enligt kontraktet behöver du inte göra det. Allt jag begär är att du gör ditt allra bästa. Om du misslyckas så är det Guds vilja eller – om du inte tror på honom – ödet.”

Mikael suckade. Han hade börjat känna sig allt mer obehaglig till mods och ville avsluta besöket i Hedeby men gav ändå vika.

”Låt höra.”

”Jag vill att du under ett år bor och arbetar här i Hedeby. Jag vill att du ska gå igenom hela utredningen om Harriets försvinnande, papper för papper. Jag vill att du granskar allt med nya fräscha ögon. Jag vill att du ifrågasätter alla gamla slutsatser precis som en undersökande reporter ska göra. Jag vill att du söker sådant som jag och polisen och andra utredare kan ha missat.”

”Du ber mig överge hela mitt liv och min karriär för att i ett år ägna mig åt något som är fullständigt bortkastad tid.”