Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 12 (всего у книги 34 страниц)

KAPITEL 10: Torsdag 9 januari – Fredag 31 januari

Enligt Hedestads-Kuriren var Mikaels första månad i obygden den kallaste i mannaminne, eller (vilket Henrik Vanger upplyste honom om) åtminstone sedan krigsvintern 1942. Han var benägen att ta uppgiften för sann. Redan efter en vecka i Hedeby hade han lärt sig allt om långkalsonger, raggsockor och dubbla undertröjor.

Han upplevde några fruktansvärda dygn i mitten av januari då kylan kröp ned till ofattbara minus 37 grader. Något liknande hade han aldrig upplevt, inte ens under det år han tillbringat i Kiruna under sin värnplikt. En morgon hade vattenledningen frusit. Gunnar Nilsson hade försett honom med två stora plastdunkar så att han kunde laga mat och tvätta sig, men kylan hade varit paralyserande. På insidan av fönstren hade isblommor bildats och hur mycket han än eldade i vedspisen kände han sig ständigt nedkyld. Han tillbringade en lång stund varje dag med att klyva ved i skjulet bakom stugan.

Stundtals var han gråtfärdig och funderade på att ta en taxi in till staden och sätta sig på första bästa tåg söderut. Istället satte han på sig en extra tröja och svepte in sig i en filt där han satt vid köksbordet och drack kaffe och läste gamla polisprotokoll.

Sedan vände det och temperaturen gick upp till behagliga minus 10 grader.

Mikael hade börjat lära känna människor i Hedeby. Martin Vanger höll sitt löfte och bjöd på en egenhändigt tillagad middag – älgstek med italienskt rödvin. Industriledaren var ogift men umgicks med en Eva Hassel, som gjorde dem sällskap vid middagen. Eva Hassel var en varm och sällskapligt underhållande kvinna, Mikael fann henne utomordentligt attraktiv. Hon var tandläkare och bosatt inne i Hedestad men tillbringade helgerna hos Martin Vanger. Mikael fick efter hand veta att de hade känt varandra i många år, men att de hade börjat umgås först på gamla dar och inte hade sett någon anledning att gifta sig.

”Hon är faktiskt min tandläkare”, skrattade Martin Vanger.

”Och att bli ingift i den här tokiga släkten är inte riktigt min grej”, sa Eva Hassel och klappade Martin Vanger kärvänligt på knäet.

Martin Vangers villa var en arkitektritad ungkarlsdröm med möbler i svart, vitt och krom. Möblemanget var påkostat designergods som skulle ha fascinerat finsmakaren Christer Malm. Köket innehöll utrustning för en yrkeskock. I vardagsrummet fanns en vinylstereo av yppersta klass och en formidabel samling jazz från Tommy Dorsey till John Coltrane. Martin Vanger hade pengar och hans hem var påkostat och funktionellt, men också ganska opersonligt. Mikael noterade att tavlorna på väggarna var enkla reproduktioner och posters som man kunde hitta på Ikea – vackert men inte särskilt skrytsamt. Bokhyllorna, åtminstone i den del av huset som Mikael kunde se, var glest fyllda med Nationalencyklopedin och några souvenirböcker av det slag folk ger bort i julklapp i brist på bättre idéer. Sammantaget kunde Mikael bara spåra två personliga intressen i Martin Vangers liv: musik och matlagning. Det förstnämnda intresset visade sig i uppskattningsvis tretusen LP-skivor. Det sistnämnda avlästes av att Martin Vanger rundade ut ovanför livremmen.

Personen Martin Vanger var en besynnerlig blandning av enfald, skärpa och älskvärdhet. Det fordrades ingen större analytisk förmåga för att dra slutsatsen att industriledaren var en människa som hade problem. Medan de lyssnade på Night in Tunisiakom konversationen till stor del att handla om Vangerkoncernen, och Martin Vanger gjorde ingen hemlighet av att han slogs för sin industris överlevnad. Ämnesvalet förbryllade Mikael; Martin Vanger var inte omedveten om att han hade en ytligt bekant ekonomijournalist som middagsgäst, men diskuterade ändå sitt företags interna problem så öppenhjärtigt att det framstod som vårdslöst. Uppenbarligen utgick han från att Mikael var en i familjen, eftersom han arbetade åt Henrik Vanger, och i likhet med den forne vd:n ansåg han att familjen bara hade sig själv att skylla för den situation företaget befann sig i. Däremot saknades den gamles bitterhet och oförsonliga förakt för släkten. Martin Vanger tycktes närmast vara märkligt road av familjens obotliga dårskap. Eva Hassel nickade men gjorde inga kommentarer. De hade uppenbarligen avhandlat frågan tidigare.

Martin Vanger var införstådd med att Mikael hade anlitats för att skriva en familjekrönika och frågade hur arbetet fortskred. Mikael svarade leende att han hade svårt att ens lära sig namnen på alla släktingar, men bad att få återkomma och göra en intervju när det passade. Vid flera tillfällen övervägde han att leda in samtalet på den gamles besatthet av Harriet Vangers försvinnande. Han antog att Henrik Vanger vid åtskilliga tillfällen hade plågat Harriets bror med sina teorier, och han antog också att Martin måste vara på det klara med att om Mikael skulle skriva en familjekrönika så skulle han knappast kunna undgå att lägga märke till att en familjemedlem var spårlöst försvunnen. Men Martin visade inga tecken på att ta upp ämnet och Mikael lät det bero. Tids nog skulle de få orsak att diskutera Harriet.

De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.

En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp – den sjätte i ordningen – och stängde dörren till arbetsrummet innan han öppnade ytterdörren för en rejält påpälsad blond kvinna i femtioårsåldern.

”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”

De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvinna. Mikael drog sig till minnes att Henrik Vanger hade talat om henne i uppskattande ordalag och nämnt att hon inte umgicks med sin far, men var bosatt granne med honom. De småpratade en stund innan hon kom in på sitt ärende.

”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”

”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”

”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”

Mikael granskade henne, osäker på vad hon egentligen ville ha sagt.

”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”

”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”

Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.

”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”

Cecilia Vanger log utan värme.

”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”

”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”

”Som min far, till exempel.”

”Din far nazisten?” frågade Mikael. Cecilia Vanger himlade med ögonen.

”Min far är tokig. Jag träffar honom bara någon gång per år trots att vi bor vägg i vägg.”

”Varför vill du inte träffa honom?”

”Vänta nu innan du rusar iväg och ställer en massa frågor – tänker du citera det jag säger? Eller kan jag föra ett normalt samtal med dig utan att behöva frukta att bli uthängd som en idiot?”

Mikael tvekade en stund, osäker på hur han skulle formulera sig.

”Jag har i uppdrag att skriva en bok som börjar då Alexandre Vangeersad landstiger med Bernadotte och som slutar i dag. Den kommer att handla om företagsimperiet under många decennier, men naturligtvis också om varför imperiet rasar och de motsättningar som finns i familjen. I den berättelsen är det omöjligt att undvika att skit flyter upp till ytan. Men det betyder inte att jag kommer att svartmåla eller ge en nidbild av familjen. Jag har till exempel träffat Martin Vanger, som jag upplever som en sympatisk människa och som jag kommer att beskriva som en sådan.”

Cecilia Vanger svarade inte.

”Det jag känner till om dig är att du är lärare…”

”Det är faktiskt värre än så, jag är rektor på Hedestads gymnasium.”

”Förlåt. Jag vet att Henrik Vanger tycker om dig, att du är gift men separerad… och det är väl ungefär allt. Du kan visst prata med mig utan att behöva frukta att bli citerad eller uthängd. Däremot kommer jag säkert att knacka på hos dig någon dag och be att få fråga om någon specifik händelse som du kanske kan kasta ljus över. Då är det en intervju och du kan välja om du vill svara eller inte. Men jag kommer att göra klart för dig när jag ställer en sådan fråga.”

”Så jag kan prata med dig… off the record, som ni brukar säga.”

”Jo visst.”

”Och det här är off the record?”

”Du är en granne som kommit för att hälsa på och dricka en kopp kaffe, ingenting annat.”

”Okej. Då får jag fråga dig en sak?”

”Var så god.”

”Hur mycket av den här boken kommer att handla om Harriet Vanger?”

Mikael bet sig i underläppen och tvekade. Han anslog en lättsam ton.

”Ärligt talat, det har jag inte en aning om. Det är klart att det mycket väl kan bli ett kapitel – det är ju onekligen en dramatisk händelse, som påverkat åtminstone Henrik Vanger.”

”Men du är inte här för att undersöka hennes försvinnande?”

”Vad får dig att tro det?”

”Tja, det faktum att Gunnar Nilsson släpade över fyra flyttkartonger hit. Det borde motsvara Henriks samling av privatspaningar genom åren. Och när jag sneglade in i Harriets gamla rum där Henrik brukar förvara samlingen så var den borta.”

Cecilia Vanger var inte dum.

”Det där får du faktiskt diskutera med Henrik Vanger och inte med mig”, svarade Mikael. ”Men visst – Henrik har pratat en hel del om Harriets försvinnande och jag tycker att det är intressant att läsa materialet.”

Cecilia Vanger log ytterligare ett glädjelöst leende.

”Ibland undrar jag vem som är galnast – min pappa eller min farbror. Jag måste ha diskuterat Harriets försvinnande med honom tusen gånger.”

”Vad tror du hände med henne?”

”Är det där en intervjufråga?”

”Nej”, skrattade Mikael. ”Det är en fråga av nyfikenhet.”

”Det jag är nyfiken på är om du också är en stolle. Om du har köpt Henriks resonemang eller om det är du som driver på Henrik?”

”Du menar att Henrik är en stolle?”

”Missförstå mig inte. Henrik är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag känner. Jag tycker mycket bra om honom. Men i detta avseende är han besatt.”

”Men besattheten har en verklig grund. Harriet är faktiskt försvunnen.”

”Jag är bara så jävla less på hela historien. Den har förgiftat våra liv i så många år och den tar aldrig slut.” Hon reste sig plötsligt och drog på sig pälsjackan. ”Jag måste gå. Du verkar trevlig. Det tycker Martin också, men hans omdöme är inte alltid det bästa. Du är välkommen över på kaffe hos mig när du har lust. Jag är nästan alltid hemma på kvällarna.”

”Tack”, svarade Mikael. När hon gick mot ytterdörren ropade han efter henne. ”Du svarade inte på frågan som inte var en intervjufråga.”

Hon dröjde vid dörren och svarade utan att titta på honom.

”Jag har ingen aning om vad som hände Harriet. Men jag tror att det var en olycka som har en så enkel och vardaglig förklaring att vi kommer att häpna om vi någonsin får reda på svaret.”

Hon vände sig om och log mot honom – för första gången med värme. Sedan vinkade hon och försvann. Mikael satt stilla vid köksbordet och begrundade det faktum att Cecilia Vanger var en av de personer som stod med fet stil på hans tablå över familjemedlemmar som befann sig på ön då Harriet Vanger försvann.

Om Cecilia Vanger på det hela taget hade varit en trivsam bekantskap kunde inte detsamma sägas om Isabella Vanger. Harriet Vangers mor var sjuttiofem år gammal och precis som Henrik Vanger förvarnat en rasande parant kvinna, som vagt påminde om en åldrande Lauren Bacall. Hon var smal, klädd i svart persianpäls med matchande mössa och stödd på en svart käpp då Mikael stötte ihop med henne en morgon på väg till Susannes Brokafé. Hon såg ut som en åldrande vampyr; fortfarande bildskön men giftig som en orm. Isabella Vanger var uppenbarligen på väg hem efter en promenad; hon ropade till honom från korsvägen.

”Hallå där, unge man. Kom hit.”

Den befallande tonen var svår att missta sig på. Mikael såg sig omkring och drog slutsatsen att det var han själv som avsågs. Han gick fram till henne.

”Jag är Isabella Vanger”, förkunnade kvinnan.

”Hej, jag heter Mikael Blomkvist.” Han sträckte fram en hand som hon fullständigt ignorerade.

”Är det du som är den där figuren som snokar i våra familjeangelägenheter?”

”Mja, jag är den figur som Henrik Vanger har kontrakterat för att hjälpa till med hans bok om familjen Vanger.”

”Det har du inget med att göra.”

”Vilket? Att Henrik Vanger kontrakterat mig eller att jag accepterat? I det första fallet tror jag att det är Henriks ensak, i det andra fallet att det är min angelägenhet.”

”Du förstår precis vad jag menar. Jag tycker inte om att folk snokar i mitt liv.”

”Okej, jag ska inte snoka i ditt liv. Resten får du avhandla med Henrik Vanger.”

Isabella Vanger höjde plötsligt sin käpp och stötte handtaget mot Mikaels bröst. Kraften var obefintlig, men han tog häpet ett steg bakåt.

”Håll dig borta från mig.”

Isabella Vanger vände på klacken och fortsatte mot sitt hus. Mikael stod kvar med en min som om han just hade mött en livs levande seriefigur. När han höjde blicken såg han Henrik Vanger i fönstret till sitt arbetsrum. Han hade en kaffekopp i handen som han höjde till en ironisk skål. Mikael slog uppgivet ut med händerna, skakade på huvudet och gick till Susannes kafé.

Den enda resa Mikael företog under den första månaden var en dagstur till en vik vid Siljan. Han lånade Dirch Frodes Mercedes och körde genom ett snölandskap för att tillbringa en eftermiddag tillsammans med kriminalinspektör Gustaf Morell. Mikael hade försökt bilda sig en uppfattning om Morell på grundval av hur han framstod i polisundersökningen; det han fann var en senig gubbe som rörde sig stillsamt och talade ännu långsammare.

Mikael hade haft med sig ett anteckningsblock med ungefär tio frågor, huvudsakligen hugskott som hade dykt upp under den tid han hade läst polisutredningen. Morell svarade pedagogiskt på varje fråga som Mikael formulerade. Till sist hade han lagt bort anteckningarna och förklarat för Morell att frågorna bara hade varit en ursäkt för att åka ned och träffa den pensionerade kommissarien. Det han egentligen ville var att få en pratstund med honom och få ställa den enda väsentliga frågan: Fanns det något i polisutredningen som han inte satt på papper – någon fundering eller intuitiv känsla som han ville delge honom?

Eftersom Morell liksom Henrik Vanger hade tillbringat trettiosex år med att grubbla på mysteriet med Harriets försvinnande hade Mikael förväntat sig att han skulle mötas av ett visst motstånd – han var den nya grabben som kom in och klampade runt i den snårskog där Morell hade gått vilse. Men det fanns inte tillstymmelse till fientlighet. Morell stoppade omsorgsfullt sin pipa och satte eld på en tändsticka innan han svarade.

”Jo, det är klart att jag har tankar. Men de är så vaga och undflyende att jag inte riktigt kan formulera dem.”

”Vad tror du hände med Harriet?”

”Jag tror att hon blev mördad. I detta är jag ense med Henrik. Det är den enda rimliga förklaringen. Men vi har aldrig förstått motivet. Jag tror att hon blev mördad av ett specifikt skäl – inte ett vansinnesdåd eller en överfallsvåldtäkt eller något sådant. Om vi visste motivet så skulle vi veta vem som mördade henne.”

Morell funderade en stund.

”Mordet kan ha utförts spontant. Med det menar jag att någon grep tillfället i flykten när en möjlighet uppenbarade sig i det kaos som uppstod efter olyckan. Mördaren gömde kroppen och forslade bort den vid ett senare tillfälle, medan vi gick skallgång efter henne.”

”Då talar vi om någon som är iskall.”

”Det finns en detalj. Harriet kom till Henriks rum och bad att få prata med honom. I efterhand tycks det mig som ett märkligt beteende – hon visste mycket väl att han hade fullt upp med alla släktingar som drällde omkring. Jag tror att Harriet utgjorde ett hot mot någon, att hon ville berätta något för Henrik och att mördaren förstod att hon skulle… tja, skvallra.”

”Henrik var upptagen med några familjemedlemmar…”

”Det var fyra personer i rummet, förutom Henrik. Det var hans bror Greger, ett kusinbarn som heter Magnus Sjögren, och det var Harald Vangers två barn, Birger och Cecilia. Men det betyder ingenting. Ponera att Harriet hade upptäckt att någon försnillat pengar från företaget – rent hypotetiskt. Hon kan ha haft den kunskapen i månader och vid flera tillfällen till och med diskuterat det med personen i fråga. Hon kan ha försökt utpressa honom, eller så kan hon ha tyckt synd om honom och inte vetat om hon skulle avslöja honom. Hon kan ha bestämt sig plötsligt och berättat det för mördaren, som i desperation slår ihjäl henne.”

”Du använder ordet honom.”

”Rent statistiskt är de flesta mördare män. Men visst, släkten Vanger innehåller några fruntimmer som är ena riktiga eldgafflar.”

”Jag har träffat Isabella.”

”Hon är en av dem. Men det finns flera. Cecilia Vanger kan vara rejält vass. Har du träffat Sara Sjögren?” Mikael skakade på huvudet. ”Hon är dotter till Sofia Vanger, en av Henriks kusiner. Där kan du prata om en riktigt otrevlig och hänsynslös kvinna. Men hon var bosatt i Malmö och hade så vitt jag kunnat utröna inte något motiv att döda Harriet.”

”Okej.”

”Problemet är bara att hur vi än vrider och vänder på det hela så har vi aldrig begripit motivet. Det är det viktiga. Kommer vi på motivet så vet vi vad som hände och vem som var ansvarig.”

”Du arbetade intensivt med det här fallet. Finns det någonting som du inte har följt upp?”

Gustaf Morell skrockade.

”Nej du, Mikael. Jag har ägnat en oändlig tid åt detta fall och jag kan inte komma på någonting som jag inte följt upp så långt det gick. Även efter att jag blev befordrad och flyttade från Hedestad.”

”Flyttade?”

”Ja, jag är inte ursprungligen från Hedestad. Jag hade tjänst där mellan 1963 och 1968. Därefter blev jag kommissarie och flyttade till Gävlepolisen för återstoden av min karriär. Men även i Gävle fortsatte jag att rota i Harriets försvinnande.”

”Henrik Vanger låg på, kan jag tänka mig.”

”Jo visst. Men det var inte därför. Gåtan Harriet fascinerar mig än i dag. Jag menar… se det så här, varje polis har sitt eget olösta mysterium. Jag minns från min tid i Hedestad hur äldre kollegor pratade om fallet Rebecka i kafferummet. Det var särskilt en polisman som hette Torstensson – han är död sedan många år – som år efter år gick tillbaka till just det fallet. På fritiden och på semestrarna. När det var stiltje hos det lokala buset brukade han plocka fram pärmarna och fundera.”

”Det var också en försvunnen flicka?”

Kommissarie Morell såg häpen ut en sekund. Sedan log han då han insåg att Mikael sökte någon sorts koppling.

”Nej, jag tog inte upp det av det skälet. Jag talar om polismannens själ. Fallet Rebecka var något som hände innan Harriet Vanger ens var född och det är preskriberat sedan länge. Någon gång på 1940-talet blev en kvinna i Hedestad överfallen, våldtagen och mördad. Det är inget ovanligt. Varje polis måste någon gång i sin karriär utreda den sortens händelse, men det jag menar är att det finns fall som biter sig fast och kryper under skinnet på utredarna. Den här flickan mördades på det mest brutala sätt. Mördaren hade bundit henne och stuckit in hennes huvud på de falnande kolen i en öppen eldstad. Jag vet inte hur lång tid det tog för den stackars flickan att dö och vilka plågor hon upplevde.”

”Fy fan.”

”Precis. Det var så ondskefullt. Stackars Torstensson var förste utredare på plats när hon hittades och mordet förblev olöst, trots att experthjälp från Stockholm kallades in. Han kunde aldrig någonsin släppa fallet.”

”Jag förstår.”

”Mitt Rebeckafall är alltså Harriet. I hennes fall vet vi inte ens hur hon dog. Tekniskt sett kan vi ju inte ens bevisa att ett mord har ägt rum. Men jag har aldrig kunnat släppa det.”

Han funderade en stund.

”Att vara mordutredare kan vara världens ensammaste yrke. Offrets vänner är upprörda och förtvivlade, men förr eller senare – efter några veckor eller månader – återgår livet till vardagen igen. För de närmaste i familjen tar det längre tid, men även de kommer över sorgen och förtvivlan. Livet går vidare. Men de olösta morden gnager. Till sist finns det bara en person kvar som tänker på offret och försöker ge offret rättvisa – den polisman som blir kvar med utredningen.”

ytterligare tre personer i den Vangerska familjen bodde på Hedebyön. Alexander Vanger, född 1946 och son till tredjebrodern Greger, bodde i ett renoverat trähus från tidigt 1900-tal. Av Henrik fick Mikael veta att Alexander Vanger för närvarande befann sig i Västindien, där han ägnade sig åt sin favoritsysselsättning – att segla och fördriva tiden utan att göra ett skapandes grand. Henriks sågning av brorsonen var så tvär att Mikael drog slutsatsen att Alexander Vanger hade varit föremål för vissa kontroverser. Han nöjde sig med att konstatera att Alexander hade varit tjugo år då Harriet Vanger försvann, och att han tillhörde kretsen av familjemedlemmar som befunnit sig på plats.

Tillsammans med Alexander bodde hans mor Gerda, åttio år gammal och änka efter Greger Vanger. Mikael såg aldrig till henne; hon var sjuklig och huvudsakligen sängliggande.

Den tredje familjemedlemmen var naturligtvis Harald Vanger. Under den första månaden hade Mikael inte lyckats få ens en skymt av den gamle rasbiologen. Harald Vangers hus, som var Mikaels närmaste grannbyggnad, stod dyster och till synes olycksbådande med mörkläggningsgardiner över fönstren. Vid flera tillfällen hade Mikael tyckt sig ana en krusning i gardinerna när han passerat, och vid ett tillfälle då han skulle gå och lägga sig sent en natt hade han plötsligt upptäckt ett ljussken från ett rum på övervåningen. Det hade varit en glipa i en gardin. I över tjugo minuter hade han fascinerad stått i mörkret vid sitt eget köksfönster och betraktat ljuset innan han struntade i alltsammans och huttrande gick till sängs. På morgonen var gardinen åter på plats.

Harald Vanger tycktes vara ett osynligt men ständigt närvarande andeväsen som präglade en del av livet i byn genom sin frånvaro. I Mikaels fantasi antog Harald Vanger allt mer formen av en ondskefull Gollum som spionerade på omgivningen bakom gardinerna och ägnade sig åt mystiska ting i sin tillbommade håla.

Harald Vanger fick besök en gång om dagen av hemtjänsten, en äldre kvinna från andra sidan bron som pulsade med matkassar genom snödrivorna till hans dörr eftersom han vägrade låta skotta gårdsuppfarten. ”Gårdskarln” Gunnar Nilsson skakade på huvudet när Mikael frågade honom. Han förklarade att han hade erbjudit sig att skotta, men att Harald Vanger uppenbarligen inte ville att någon människa skulle sätta sin fot på hans tomt. En enda gång, första vintern då Harald Vanger återvänt till Hedebyön, hade Gunnar Nilsson automatiskt kört upp traktorn för att röja snö på gårdsplanen, precis som han gjorde på alla gårdsuppfarter. Tilltaget hade resulterat i att Harald Vanger kommit utrusande och gormat till dess att Nilsson avlägsnat sig.

Dessvärre kunde Gunnar Nilsson inte skotta Mikaels gårdsplan eftersom grinden var för smal för traktorn. Där var det fortfarande snöskovel och handkraft som gällde.

I mitten av januari gav Mikael Blomkvist sin advokat i uppdrag att utröna när han skulle avtjäna sina tre månader i fängelse. Han var angelägen om att få saken avklarad så fort som möjligt. Att komma in i fängelse visade sig vara enklare än vad han hade föreställt sig. Efter någon veckas dividerande beslutades att Mikael den 17 mars skulle inställa sig på Rullåkersanstalten utanför Östersund, en öppen anstalt för mindre kriminellt belastade. Mikaels advokat meddelade också att strafftiden med stor sannolikhet skulle kortas en aning.

”Fint”, sa Mikael utan någon större entusiasm.

Han satt vid köksbordet och smekte den brunspräckliga katten, som tagit för vana att dyka upp med några dagars mellanrum och tillbringa natten hos Mikael. Av Helen Nilsson tvärs över vägen hade han fått veta att katten kallades Tjorven och inte tillhörde någon särskild, utan brukade gå rundor i husen.

Mikael träffade sin uppdragsgivare nästan varje eftermiddag. Ibland blev det ett kort samtal, ibland satt de i timmar och diskuterade Harriet Vangers försvinnande och alla möjliga detaljer i Henrik Vangers privatutredning.

Inte sällan bestod samtalen i att Mikael formulerade en teori som Henrik Vanger sköt i sank. Mikael försökte hålla distans till sitt uppdrag, men kände samtidigt att det fanns ögonblick då han själv var ohjälpligt fascinerad av den pusselgåta som Harriets försvinnande utgjorde.

Mikael hade försäkrat Erika om att han också skulle formulera en strategi för att kunna ta upp kampen med Hans-Erik Wennerström, men efter en månad i Hedestad hade han inte ens öppnat de gamla pärmar vars innehåll hade fört honom till tingsrätten. Tvärtom – han sköt hela problemet ifrån sig. Varje gång han började fundera på Wennerström och sin egen situation föll han ned i djupaste missmod och orkeslöshet. I ögonblick av klarsyn undrade han om han höll på att bli lika stollig som den gamle. Hans yrkesmässiga karriär hade rasat som ett korthus och hans reaktion var att gömma sig i en liten by på landet där han jagade spöken. Dessutom saknade han Erika.

Henrik Vanger betraktade sin medspanare med reserverad oro. Han anade att Mikael Blomkvist inte alltid befann sig helt i balans. I slutet av januari fattade den gamle ett beslut som överraskade honom själv. Han lyfte telefonluren och ringde till Stockholm. Samtalet kom att vara i tjugo minuter och handlade till stor del om Mikael Blomkvist.

Det hade tagit nästan en månad för Erikas ilska att lägga sig. Klockan halv tio en av de sista kvällarna i januari ringde hon.

”Du tänker verkligen stanna kvar däruppe”, löd hennes inledande hälsning. Samtalet kom så överraskande att Mikael först inte kom sig för att replikera. Sedan log han och svepte filten tätare omkring sig.

”Hej Ricky. Du borde prova på själv.”

”Varför det? Finns det någon särskild charm med att bo i Tjottahejti?”

”Jag har just borstat tänderna i isvatten. Det ilar i plomberna.”

”Skyll dig själv. Men det är svinkallt härnere i Stockholm också.”

”Berätta.”

”Vi har tappat två tredjedelar av våra fasta annonsörer. Ingen vill säga någonting rent ut, men…”

”Jag vet. Gör en lista över dem som hoppar av. Någon dag ska vi presentera dem i ett lämpligt reportage.”

”Micke… jag har räknat på det och om vi inte får in nya annonsörer så går vi under till hösten. Så enkelt är det.”

”Det kommer att vända.”

Hon skrattade trött i andra änden av luren.

”Det kan du inte sitta däruppe i lapphelvetet och bara påstå.”

”Du, det är åtminstone femtio mil till närmaste sameby.”

Erika var tyst.

”Erika, jag är…”

”Jag vet. A man’s gotta do what a man’s gotta do and all that crap. Du behöver inte säga något. Förlåt att jag har varit en bitch och inte svarat på dina samtal. Kan vi börja om? Vågar jag komma upp och hälsa på dig?”

”När som helst.”

”Måste jag ha bössa med varghagel med mig?”

”Inte då. Vi hyr in några lappar med hundspann. När kommer du?”

”Fredag kväll. Okej?”

Livet kändes plötsligt oändligt mycket ljusare för Mikael.

Bortsett från den smala skottade gången upp till dörren låg nästan en meter snö på tomten. Mikael granskade kritiskt snöskoveln en lång minut och gick därefter över till Gunnar Nilsson och frågade om Erika kunde parkera sin BMW hos dem under besöket. Det var inga problem. De hade gott om plats i dubbelgaraget och kunde dessutom erbjuda motorvärmare.

Erika bilade upp under eftermiddagen och anlände omkring sex på kvällen. De betraktade varandra avvaktande i några sekunder och kramades en betydligt längre stund.

Det fanns inte så mycket att titta på utomhus i kvällsmörkret mer än den upplysta kyrkan, och både Konsum och Susannes Brokafé höll på att stänga. De drog sig alltså raskt hem. Mikael lagade middag medan Erika snokade runt i hans hus, fällde kommentarer om kvarvarande Rekordmagasinetfrån 1950-talet och fördjupade sig i hans pärmar i arbetsrummet. De åt lammkotletter med stuvad potatis och gräddsås – på tok för många kalorier – och drack rödvin. Mikael försökte ta upp tråden men Erika var inte på humör att diskutera Millennium. Istället pratade de i två timmar om vad Mikael gjorde däruppe och hur de mådde. Därefter undersökte de om sängen var tillräckligt bred för att rymma dem båda.

Det tredje mötet med advokat Nils Bjurman hade blivit inställt, ombokat och slutligen schemalagt till femtiden samma fredag. Vid tidigare möten hade Lisbeth Salander tagits emot av en kvinna i femtiofemårsåldern som doftade mysk och fungerade som kontorets sekreterare. Den här gången hade hon gått för dagen och advokat Bjurman doftade svagt av sprit. Han viftade ned Salander i en besöksstol och bläddrade frånvarande i papper till dess att han plötsligt tycktes bli medveten om hennes närvaro.

Det hade blivit ett nytt förhör. Denna gång hade han frågat ut Lisbeth Salander om hennes sexliv – vilket var något som hon definitivt ansåg tillhörde hennes privatliv och som hon inte hade för avsikt att diskutera med någon alls.

Efter besöket visste hon att hon hanterat saken fel. Hon hade först suttit tyst och undvikit att svara på hans frågor; han hade tolkat det som att hon var blyg, efterbliven eller hade något att dölja, och börjat pressa henne på svar. Salander hade insett att han inte skulle ge sig och hade börjat ge honom knapphändiga och harmlösa svar av det slag som hon antog skulle passa in på hennes psykologiska profil. Hon hade nämnt Magnus– som enligt hennes beskrivning var en jämnårig och lite nördig dataprogrammerare som uppträdde mot henne som en gentleman, tog henne på bio och emellanåt tog sig ned i hennes säng. Magnusvar ren fiktion som blev till i samma takt som hon berättade, men Bjurman hade tagit nyheten som förevändning för att under den närmaste timmen ingående kartlägga hennes sexliv. Hur ofta har du sex?Då och då. Vem tar initiativet – är det du eller han?Jag. Använder ni kondom?Naturligtvis – hon hade hört talas om HIV. Vilken är din favoritställning?Tja, vanligen på rygg. Tycker du om oralsex?Öhh, vänta nu en sekund… Har du haft analsex någon gång?