Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 26 (всего у книги 34 страниц)

Efter någon timme fick hon en idé. Hon vände sig till arkivchefen Bodil Lindgren och frågade om det fanns någon översikt över var Vangerkoncernen hade fabriker eller företag på 1950– och 1960-talet.

Bodil Lindgren betraktade Lisbeth Salander med påtaglig misstänksamhet och kyla. Hon var inte alls förtjust i att en vilt främmande människa fått lov att tränga sig in i de allra heligaste av koncernens arkiv och titta på vilka papper hon behagade. Och dessutom en flicka som såg ut som en femtonårig galen anarkist. Men Dirch Frode hade gett henne instruktioner som inte kunde misstolkas. Lisbeth Salander skulle få titta på allt hon pekade på. Och det var bråttom. Hon hämtade tryckta årsredovisningar från de år som Lisbeth efterfrågade; varje årsredovisning innehöll en karta över koncernens utposter runt om i Sverige.

Lisbeth kastade en blick på kartan och noterade att koncernen hade många fabriker, kontor och försäljningsställen. Hon konstaterade att på varje plats där ett mord begåtts fanns också en röd punkt, ibland flera punkter, som markerade Vangerkoncernen.

Den första kopplingen fick hon 1957. Rakel Lunde, Landskrona, hittades död dagen efter att företaget V C Bygg hade rott hem en stororder på åtskilliga miljoner för bygget av en ny centrumanläggning på orten. V C stod för Vanger Carlén Bygg, och ingick i Vangerkoncernen. Lokaltidningen hade intervjuat Gottfried Vanger, som kommit ned för att underteckna kontraktet.

Lisbeth mindes något hon läst i den gulnade polisutredningen i landsarkivet i Landskrona. Rakel Lunde, spåtant på fritiden, var städerska. Hon hade arbetat på V C Bygg.

Klockan sju på kvällen hade Mikael ringt Lisbeth ett dussin gånger och lika många gånger konstaterat att hennes mobil var avstängd. Hon ville inte bli avbruten när hon plöjde arkivet.

Han vandrade rastlöst fram och tillbaka i stugan. Han hade plockat fram Henriks anteckningar om Martin Vangers förehavanden vid Harriets försvinnande.

Martin Vanger läste sista året på gymnasiet i Uppsala 1966. Uppsala. Lena Andersson, sjuttonårig gymnasist. Huvudet skilt från istret.

Henrik hade nämnt det vid något tillfälle men Mikael var tvungen att konsultera sina anteckningar för att hitta passagen. Martin hade varit en inbunden pojke. De hade varit oroliga för honom. När hans pappa drunknade hade Isabella beslutat att skicka honom till Uppsala – ett miljöombyte där han inackorderades hos Harald Vanger. Harald och Martin?Det kändes inte riktigt rätt.

Martin Vanger hade inte fått plats i bilen på väg till mötet i Hedestad. Han hade missat tåget när han skulle åka hem till familjeträffen. Han hade anlänt sent på eftermiddagen och följaktligen tillhört dem som blivit strandsatta på fel sida om bron. Han kom till ön med båt först efter sex på kvällen; han hade tagits emot av bland andra Henrik Vanger själv. Henrik hade med anledning av detta placerat Martin mycket långt ned på listan över personer som kunde ha något med Harriets försvinnande att göra.

Martin Vanger påstod att han aldrig träffat Harriet den dagen. Han ljög. Han hade kommit till Hedestad tidigare under dagen och befunnit sig på Järnvägsgatan, ansikte mot ansikte med sin syster. Mikael kunde dokumentera lögnen med bilder som legat begravda i nästan fyrtio år.

Harriet Vanger hade sett sin bror och reagerat med chock. Hon hade åkt ut till Hedebyön och försökt prata med Henrik Vanger, men hade försvunnit innan samtalet hunnit bli av. Vad tänkte du berätta om? Uppsala? Men Lena Andersson, Uppsala, fanns inte på din lista. Du kände inte till det.

Storyn gick fortfarande inte ihop för Mikael. Harriet hade försvunnit vid tretiden på dagen. Martin hade bevisligen befunnit sig på andra sidan vattnet vid den tiden. Han syntes på fotografier från kyrkbacken. Han kunde omöjligen ha skadat Harriet Vanger på ön. En pusselbit saknades fortfarande. En medbrottsling? Anita Vanger?

Från arkiven kunde Lisbeth konstatera att Gottfried Vangers position inom koncernen hade förändrats genom åren. Han var född 1927. Vid tjugo års ålder hade han träffat Isabella Vanger och strax gjort henne gravid; Martin Vanger föddes 1948 och därmed fanns ingen tvekan om att ungdomarna skulle gifta sig.

När han var tjugotvå år hade han plockats in till Vangerkoncernens huvudkontor av Henrik Vanger. Han var uppenbarligen begåvad och sågs kanske som en påläggskalv. Han säkrade en plats i styrelsen vid tjugofem, som biträdande chef för avdelningen för företagsutveckling. En stigande stjärna.

Någon gång i mitten av 1950-talet avstannade karriären. Han söp. Äktenskapet med Isabella var på upphällningen. Barnen, Harriet och Martin, for illa. Henrik satte ned foten.Gottfrieds karriär hade nått sin kulmen. 1956 tillsattes ytterligare en tjänst som biträdande utvecklingschef. Två biträdande chefer – en som gjorde jobbet medan Gottfried söp och var borta långa perioder.

Men Gottfried var fortfarande en Vanger, dessutom charmig och vältalig. Från 1957 tycktes hans uppgift ha bestått i att resa land och rike kring och inviga fabriker, lösa lokala konflikter och sprida en image av att koncernledningen faktiskt brydde sig. Vi skickar en av våra söner för att lyssna till era problem. Vi tar er på allvar.

Den andra kopplingen hittade hon vid halv sju på kvällen. Gottfried Vanger hade deltagit i en förhandling i Karlstad där Vangerkoncernen hade köpt ett lokalt trävaruföretag. Dagen därpå hade bondmoran Magda Lovisa Sjöberg hittats mördad.

Den tredje kopplingen upptäckte hon bara femton minuter senare. Uddevalla 1962. Samma dag som Lea Persson försvann hade lokaltidningen intervjuat Gottfried Vanger om en möjlig utbyggnad av hamnen.

Tre timmar senare hade Lisbeth Salander konstaterat att Gottfried Vanger varit närvarande på orten vid åtminstone fem av de åtta morden, dagarna närmast före eller närmast efter händelsen. Hon saknade information om morden 1949 och 1954. Hon studerade en bild av honom i ett pressklipp. En vacker smal man med mörkblont hår; han var snarlik Clark Gable i Borta med vinden.

1949 var Gottfried tjugotvå år. Det första mordet skedde på hemmaplan. Hedestad. Rebecka Jacobsson, kontorist på Vangerkoncernen. Var träffades ni? Vad lovade du henne?

När Bodil Lindgren ville stänga och gå hem klockan sju fräste Lisbeth Salander till henne att hon inte var klar. Hon fick gärna gå hem, bara hon lämnade en nyckel så att Lisbeth kunde låsa. Arkivchefen var vid det laget så irriterad över att en ung flicka kunde domdera över henne att hon ringde hem till Dirch Frode för att begära instruktioner. Frode avgjorde på stående fot att Lisbeth skulle få stanna hela natten om hon ville. Kunde fru Lindgren vara vänlig att meddela detta till vakten på kontoret, så att de kunde släppa ut henne när hon ville gå?

Lisbeth Salander bet sig i underläppen. Problemet var förstås att Gottfried Vanger hade drunknat i fyllan 1965, medan det sista mordet hade begåtts i Uppsala i februari 1966. Hon undrade om hon hade haft fel då hon hade fört upp den sjuttonåriga gymnasisten Lena Andersson på listan. Nej. Det var inte riktigt samma signatur, men det var samma bibliska parodi. De måste hänga samman.

Klockan nio hade det börjat mörkna. Det var kyligare i luften och duggregnade. Mikael satt vid köksbordet och trummade med fingrarna då Martin Vangers Volvo körde över bron och försvann ut mot udden. Det ställde på något sätt saken på sin spets.

Mikael visste inte vad han skulle ta sig till. Hela hans kropp brann av lust att ställa frågor – att konfrontera. Det var förvisso inte en klok attityd om han misstänkte att Martin Vanger var en galen mördare som dödat sin syster och en flicka i Uppsala, och som dessutom försökt skjuta Mikael. Men Martin Vanger var också en magnet. Och han visste inte att Mikael visste, och han kunde gå över till honom med förevändningen att… tja, lämna tillbaka nyckeln till Gottfried Vangers stuga? Mikael låste dörren efter sig och promenerade långsamt ut mot udden.

Harald Vangers hus var som vanligt kolmörkt. Henrik Vangers hus var släckt så när som på ett rum in mot gården. Anna hade gått och lagt sig. Isabellas hus var mörkt. Cecilia var inte hemma. Det lyste på övervåningen i Alexander Vangers hus men det var släckt i de två hus som beboddes av människor som inte var medlemmar av familjen Vanger. Han såg inte en levande själ.

Han stannade obeslutsam framför Martin Vangers hus, tog fram mobilen och slog Lisbeth Salanders nummer. Fortfarande inget svar. Han stängde av mobilen så att den inte skulle ringa.

Det lyste på undervåningen. Mikael gick över gräsmattan och stannade några meter från köksfönstret men kunde inte se någon rörelse. Han fortsatte runt huset och stannade vid varje fönster men såg inte till Martin Vanger. Däremot upptäckte han att smitdörren i garageporten stod på glänt. Var inte en jävla idiot.Han kunde inte motstå frestelsen att ta sig en snabb titt.

Det första han såg, på en snickarbänk, var en öppnad kartong med ammunition till en älgstudsare. Därefter såg han två bensindunkar på golvet under bänken. Förberedelser för ett nattligt besök igen, Martin?

”Kom in, Mikael. Jag såg dig på vägen.”

Mikaels hjärta stannade. Han vred långsamt på huvudet och såg Martin Vanger i dunklet vid en dörr som ledde in i huset.

”Du kunde helt enkelt inte hålla dig borta, eller hur?”

Rösten var lugn, nästan vänlig.

”Hej Martin”, svarade Mikael.

”Kom in”, upprepade Martin Vanger. ”Den här vägen.”

Han tog ett steg framåt och åt sidan och höll ut sin vänstra hand till en inbjudande gest. Han höjde högerhanden och Mikael såg en reflex av matt metall.

”Jag har en Glock i handen. Gör inget dumt. På det här avståndet kan jag inte missa.”

Mikael gick långsamt närmare. När han var framme vid Martin Vanger stannade han och såg honom i ögonen.

”Jag var tvungen att komma hit. Det finns så många frågor.”

”Jag förstår det. In genom dörren.”

Mikael gick långsamt in i huset. Passagen ledde till hallen mot köket, men innan han var framme hejdade Martin Vanger honom med en lätt hand på hans axel.

”Nej, inte så långt. Till höger där. Öppna sidodörren.”

Källaren. När Mikael var halvvägs ned för källartrappen vred Martin Vanger om en strömbrytare och lampor tändes. Till höger fanns pannrummet. Rakt fram kände Mikael doften av tvättmedel. Martin Vanger styrde honom till vänster, in i ett förrådsrum med gamla möbler och kartonger. Längst in fanns ytterligare en dörr. En säkerhetsdörr i stål med sjutillhållarlås.

”Här”, sa Martin Vanger och kastade en nyckelknippa till Mikael. ”Öppna.”

Mikael öppnade dörren.

”Det finns en strömbrytare till vänster.”

Mikael hade öppnat dörren till helvetet.

Vid niotiden gick Lisbeth och köpte kaffe och en inplastad smörgås från en Selectamaskin i korridoren utanför arkivet. Hon fortsatte att bläddra i gamla papper och fokuserade på att hitta något spår av Gottfried Vanger i Kalmar 1954. Hon misslyckades.

Hon funderade på att ringa Mikael, men beslutade sig för att gå igenom personaltidningarna också innan hon gjorde kväll.

Rummet var ungefär 5 x 10 meter stort. Mikael antog att det geografiskt låg längs husets norra kortsida.

Martin Vanger hade inrett sin privata tortyrkammare med omsorg. Till vänster kedjor, metallöglor i taket och golvet, ett bord med läderremmar där han kunde spänna fast sina offer. Och så videoutrustning. En inspelningsstudio. Längst ned i rummet fanns en stålbur där hans gäster kunde hållas inspärrade en längre tid. Till höger om dörren säng och en TV-hörna. I en hylla kunde Mikael se en mängd videofilmer.

Så fort de kom in i rummet riktade Martin Vanger pistolen mot Mikael och beordrade honom att lägga sig på mage på golvet. Mikael vägrade.

”Okej”, sa Martin Vanger. ”Då skjuter jag dig i knäskålen.”

Han siktade. Mikael kapitulerade. Han hade inget val.

Han hade hoppats att Martin skulle släppa vaksamheten en tiondels sekund – han visste att han skulle vinna vilket slagsmål som helst mot Martin Vanger. Han hade haft en vag chans i passagen en trappa upp när Martin lade sin hand på hans axel, men han hade tvekat. Därefter hade Martin inte kommit i närheten av honom. Utan knäskål skulle han vara chanslös. Han lade sig på golvet.

Martin närmade sig bakifrån och sa åt Mikael att lägga händerna på ryggen. Han låste dem med handbojor. Sedan sparkade han Mikael i skrevet och överöste honom med våldsamma slag.

Vad som hände därefter framstod som en mardröm. Martin Vanger pendlade mellan rationalitet och sinnessjukdom. Stundtals var han till synes lugn. I nästa stund gick han fram och tillbaka i källaren som ett djur i en bur. Han sparkade Mikael flera gånger. Allt Mikael kunde göra var att försöka skydda huvudet och ta emot smällarna med kroppens mjukdelar. Efter några minuter värkte Mikaels kropp från ett dussin blessyrer.

Under den första halvtimmen sa Martin inte ett ord och var inte kommunicerbar. Därefter tycktes han lugna sig. Han hämtade en kedja och trädde den runt Mikaels hals och låste fast honom med ett hänglås vid en ögla i golvet. Han lämnade Mikael ensam i en dryg kvart. Då han återkom hade han med sig en literflaska bordsvatten. Han slog sig ned på en stol och betraktade Mikael medan han drack.

”Kan jag få lite vatten?” frågade Mikael.

Martin Vanger böjde sig ned och lät honom frikostigt dricka ur flaskan. Mikael svalde girigt.

”Tack.”

”Ständigt lika artig, Kalle Blomkvist.”

”Varför alla sparkar?” frågade Mikael.

”Därför att du gör mig så arg. Du förtjänar att bestraffas. Varför åkte du inte bara hem? Du behövdes på Millennium. Jag menade allvar – vi kunde ha gjort det till en stor tidning. Vi kunde ha jobbat ihop i många år.”

Mikael gjorde en grimas och försökte lägga kroppen i en bekvämare ställning. Han var försvarslös. Allt han hade var sin röst.

”Jag antar att du menar att den chansen är förbi”, sa Mikael.

Martin Vanger skrattade.

”Jag är ledsen, Mikael. Men du förstår naturligtvis att du kommer att dö härnere.”

Mikael nickade.

”Hur fan kom ni på mig, du och det där anorektiska spöket som du drog in i det här?”

”Du ljög om vad du gjorde den dag då Harriet försvann. Jag kan bevisa att du var i Hedestad vid Barnens dag-tåget. Du blev fotograferad när du stod och tittade på Harriet.”

”Var det därför du åkte till Norsjö?”

”Ja, för att hämta bilden. Den togs av ett par som befann sig i Hedestad av en slump. De hade bara stannat till.”

Martin Vanger skakade på huvudet.

”Det är fan i mig inte sant”, sa han.

Mikael funderade intensivt på vad han skulle säga för att kunna förhindra eller åtminstone skjuta upp sin avrättning.

”Var finns bilden nu?”

”Negativet? Det ligger i mitt bankfack på Handelsbanken här i Hedestad… du visste inte att jag hade skaffat ett bankfack?” Han ljög obesvärat. ”Kopiorna finns lite här och där. I både min och Lisbeths datorer, på bildservern på Millennium, och på servern på Milton Security där Lisbeth jobbar.”

Martin Vanger avvaktade och försökte avgöra om Mikael bluffade eller inte.

”Hur mycket vet Salander?”

Mikael tvekade. Lisbeth Salander var för ögonblicket hans enda hopp om räddning. Vad skulle hon göra när hon kom hem och upptäckte att han var försvunnen? Han hade lagt bilden på Martin Vanger i täckjackan på köksbordet. Skulle hon göra kopplingen? Skulle hon slå larm? Hon är inte en sådan som ringer polisen.Mardrömmen var att hon skulle gå över till Martin Vanger och ringa på dörren och kräva att få veta var Mikael fanns.

”Svara”, sa Martin Vanger med iskall röst.

”Jag tänker. Lisbeth vet ungefär lika mycket som jag, kanske till och med mer. Jag skulle gissa att hon vet mer än jag. Hon är smart. Det var hon som gjorde kopplingen till Lena Andersson.”

”Lena Andersson?” Martin Vanger såg helt perplex ut.

”Den sjuttonåriga flicka som du torterade till döds i Uppsala i februari 1966. Säg inte att du har glömt henne.”

Martin Vangers blick klarnade. För första gången såg han en aning skakad ut. Han visste inte att någon hade gjort den kopplingen – Lena Andersson hade inte funnits i Harriets telefonbok.

”Martin”, sa Mikael med så stadig röst han förmådde. ”Martin, det är över. Du kan kanske döda mig, men det är över. Det är för många som vet och den här gången kommer du att åka dit.”

Martin Vanger kom snabbt på fötter och började åter gå fram och tillbaka i rummet. Han slog plötsligt knytnäven mot väggen. Jag måste komma ihåg att han är irrationell. Katten. Han hade kunnat ta ned katten hit, men han gick till familjekapellet. Han agerar inte rationellt.Martin Vanger stannade till.

”Jag tror att du ljuger. Det är bara du och Salander som vet något. Ni har inte pratat med någon, då skulle polisen ha varit här redan. En ordentlig brasa i gäststugan så kommer bevisen att vara borta.”

”Och om du har fel?”

Han log plötsligt.

”Om jag har fel så är det verkligen slut. Men jag tror inte det. Jag spelar på att du bluffar. Vad har jag för val?” Han funderade. ”Det är den där jävla fittan som är den svaga länken. Jag måste hitta henne.”

”Hon åkte till Stockholm vid lunchtid.”

Martin Vanger skrattade.

”Jaså. Varför har hon i så fall suttit i arkivet på Vangerkoncernen hela kvällen?”

Mikaels hjärta gjorde ett dubbelslag. Han visste. Han hade vetat hela tiden.

”Det stämmer. Hon skulle förbi arkivet och sedan till Stockholm”, svarade Mikael så lugnt han förmådde. ”Jag visste inte att hon stannade så länge.”

”Sluta nu. Arkivchefen meddelade mig att Dirch Frode hade gett henne order om att låta Salander sitta hur sent hon ville. Det betyder att hon kommer hem någon gång i natt. Vakten ska ringa mig när hon lämnar kontoret.”

DEL 4: HOSTILE TAKEOVER
11 juli till 30 december

92 procent av kvinnorna i Sverige som utsatts för sexuellt våld vid den senaste våldserfarenheten har inte anmält saken till polisen

KAPITEL 24: Fredag 11 juli – Lördag 12 juli

Martin Vanger böjde sig ned och muddrade Mikaels fickor. Han hittade nyckeln.

”Smart av er att byta lås”, kommenterade han. ”Jag kommer att ta hand om din flickvän när hon kommer hem.”

Mikael svarade inte. Han påminde sig om att Martin Vanger var en erfaren förhandlare från många industriella holmgångar. Han hade synat en bluff tidigare.

”Varför?”

”Varför vad då?”

”Varför allt detta?” Mikael nickade obestämt med huvudet mot rummet.

Martin Vanger böjde sig ned och lade en hand under Mikaels haka och lyfte huvudet så att deras blickar möttes.

”Därför att det är så lätt”, sa han. ”Kvinnor försvinner hela tiden. Det är ingen som saknar dem. Invandrare. Horor från Ryssland. Tusentals människor passerar Sverige varje år.”

Han släppte Mikaels huvud och reste sig, nästan stolt över att få demonstrera.

Martin Vangers ord träffade Mikael som knytnävsslag.

Herregud. Det är ingen historisk gåta. Martin Vanger mördar kvinnor i dag. Och jag vandrade helt aningslöst rakt in…

”Jag har ingen gäst just nu. Men det kanske kan roa dig att veta att medan du och Henrik satt och gaggade under vintern och våren så fanns det en flicka härnere. Hon hette Irina och var från Vitryssland. Medan du satt och åt middag med mig satt hon inlåst i den här buren. Det var en angenäm kväll, eller hur?”

Martin Vanger hoppade upp på bordet och lät benen dingla. Mikael blundade. Han kände plötsligt sura uppstötningar i halsen och svalde kraftigt.

”Var gör du av kropparna?”

”Jag har båten vid bryggan precis här nedanför. Jag tar dem långt ut till havs. Till skillnad från min far lämnar jag inga spår efter mig. Men han var också smart. Han spred ut sina offer över hela Sverige.”

Pusselbitarna började falla på plats för Mikael.

Gottfried Vanger. Från 1949 till 1965. Därefter tog Martin Vanger över 1966, i Uppsala.

”Du beundrar din pappa.”

”Det var han som lärde mig. Han initierade mig när jag var fjorton.”

”Uddevalla. Lea Persson.”

”Just det. Jag var med. Jag tittade bara på, men jag var med.”

”1964, Sara Witt i Ronneby.”

”Jag var sexton år. Det var första gången jag hade en kvinna. Gottfried lärde mig. Det var jag som ströp henne.”

Han skryter. Herre min gud, vilken jävla sjuk familj.

”Du inser väl att det här är sjukt?”

Martin Vanger ryckte lätt på axlarna.

”Jag tror inte att du kan förstå det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död.”

”Du njuter av att tortera och mörda kvinnor, Martin.”

Koncernchefen funderade en stund, med blicken fixerad på en tom punkt på väggen bakom Mikael. Sedan log han sitt charmiga, blixtrande leende.

”Jag tror faktiskt inte det. Om jag gör en intellektuell analys av mitt tillstånd är jag mera en serievåldtäktsman än en seriemördare. Egentligen är jag en seriekidnappare. Dödandet kommer så att säga som en naturlig följd av att jag måste dölja mitt brott. Förstår du?”

Mikael visste inte hur han skulle svara och nickade bara.

”Naturligtvis är mina handlingar inte socialt acceptabla men mitt brott är i första hand ett brott mot samhällets konventioner. Döden kommer först i slutet av mina gästers vistelse här, när jag tröttnat på dem. Det är alltid så fascinerande att se deras besvikelse.”

”Besvikelse”, frågade Mikael häpet.

”Exakt. Besvikelse. De tror att om de är mig till lags så kommer de att överleva. De anpassar sig till mina regler. De börjar lita på mig och utvecklar ett kamratskap med mig och ända in i det sista hoppas de att kamratskapet betyder något. Besvikelsen kommer av att de plötsligt upptäcker att de blivit lurade.”

Martin Vanger gick runt bordet och lutade sig mot stålburen.

”Du med dina småborgerliga konventioner kommer aldrig att förstå, men spänningen består i att planera kidnappningen. Det får inte vara impulshandlingar – sådana kidnappare åker alltid dit. Det är en ren vetenskap med tusen detaljer jag måste ta hänsyn till. Jag måste identifiera ett byte och kartlägga hennes liv. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur kan jag komma åt henne? Hur ska jag bära mig åt för att på något sätt bli ensam med mitt byte,utan att mitt namn syns eller någonsin kommer upp i någon framtida polisutredning?”

Sluta, tänkte Mikael. Martin Vanger diskuterade kidnappningar och mord i en nästan akademisk ton, ungefär som om han hade en avvikande åsikt i något esoteriskt teologiskt spörsmål.

”Är du verkligen intresserad av detta, Mikael?”

Han böjde sig ned och strök Mikael över kinden. Hans beröring var varsam, nästan öm.

”Du inser väl att det här bara kan sluta på ett sätt. Stör det dig om jag röker?”

Mikael skakade på huvudet.

”Du får gärna bjuda på en cigarett”, svarade han.

Martin Vanger gjorde honom till viljes. Han tände två cigaretter och placerade den ena varligt mellan Mikaels läppar, lät honom dra ett bloss och höll i den.

”Tack”, sa Mikael automatiskt.

Martin Vanger skrattade igen.

”Du ser. Du har redan börjat anpassa dig till underkastelsens princip. Jag håller ditt liv i mina händer, Mikael. Du vet att jag kan döda dig vilken sekund som helst. Du vädjade till mig att jag skulle förbättra din livskvalité och du gjorde det genom att använda ett rationellt argument och lite smicker. Du fick en belöning.”

Mikael nickade. Hans hjärta bultade nästan outhärdligt.

Kvart över elva drack Lisbeth Salander vatten ur sin PET-flaska medan hon vände blad. Till skillnad från Mikael tidigare under dagen satte hon inte drycken i vrångstrupen. Däremot spärrade hon upp ögonen när hon gjorde kopplingen.

Klick!

I två timmar hade hon plöjt personaltidningar från Vangerkoncernens alla väderstreck. Huvudtidningen hette rätt och slätt Företagsinformationoch bar Vangerkoncernens logga – en svensk flagga som fladdrade i vinden och vars spets formade en pil. Tidningen tillverkades uppenbarligen av reklamavdelningen på koncernstaben och innehöll propaganda som skulle bidra till att få de anställda att känna sig som medlemmar i en enda stor familj.

Lagom till sportlovet i februari 1967 hade Henrik Vanger i en storsint gest bjudit femtio av huvudkontorets anställda med familjer på en veckas skidsemester i Härjedalen. Inbjudan kom sig av att koncernen hade uppvisat rekordresultat året innan – det var ett tack för många timmars arbetsinsatser. PR-avdelningen följde med och gjorde ett fotoreportage från den skidby som hade hyrts för ändamålet.

Många bilder med roande bildtexter var från skidbacken. Några kom från samkväm i baren, med skrattande, frostbitna anställda som höjde en eller annan ölsejdel. Två bilder var från ett litet förmiddagsevenemang där Henrik Vanger utsåg den fyrtioettåriga kontoristen Ulla-Britt Mogren till Årets bästa kontorsarbetare. Hon fick en bonus på 500 kronor och en skål av glas.

Prisutdelningen hade skett på terrassen till skidhotellet, tydligen precis innan folk tänkte kasta sig ut i skidbackarna igen. Ett tjugotal personer syntes på bilden.

Längst till höger, alldeles bakom Henrik Vanger, stod en man med långt ljust hår. Han var klädd i mörk täckjacka med ett distinkt fält vid axelpartiet. Eftersom tidningen var i svartvitt syntes inte färgen, men Lisbeth Salander var beredd att pantsätta sitt huvud på att axelpartiet var rött.

Bildtexten förklarade sammanhanget: Längst till höger nittonårige Martin Vanger som studerar i Uppsala. Han omtalas redan som ett framtidslöfte inom koncernledningen.

” Got you”, sa Lisbeth Salander med låg röst.

Hon släckte skrivbordslampan och lämnade personaltidningarna i en röra på skrivbordet – något för den där subban Bodil Lindgren att ta hand om i morgon.

Hon gick ut på parkeringsplatsen genom en sidodörr. Halvvägs till motorcykeln kom hon ihåg att hon hade lovat att meddela vakten då hon gick. Hon stannade och sneglade över parkeringen. Vakten satt på andra sidan byggnaden. Det betydde att hon skulle vara tvungen att gå tillbaka och runt huset. Fuck that, bestämde hon.

När hon kom fram till motorcykeln satte hon på mobiltelefonen och slog Mikaels nummer. Hon fick ett meddelande att abonnenten inte kunde nås. Däremot upptäckte hon att Mikael hade försökt ringa henne inte mindre än tretton gånger mellan klockan halv fyra och nio. De senaste två timmarna hade han inte ringt.

Lisbeth slog numret till den fasta telefonen i gäststugan, men fick inget svar. Hon rynkade ögonbrynen, spände fast datorväskan, satte på sig hjälmen och sparkade igång motorcykeln. Färden från huvudkontoret vid infarten till Hedestads industriområde och ut till Hedebyön tog tio minuter. Det lyste i köket men stugan var tom.

Lisbeth Salander gick ut och såg sig omkring. Hennes första tanke var att Mikael hade gått över till Dirch Frode, men redan från bron kunde hon konstatera att lamporna i Frodes villa på andra sidan vattnet var släckta. Hon tittade på sitt armbandsur, som visade tjugo minuter i midnatt.

Hon återvände hem, öppnade garderoben och plockade ut PC:n som lagrade övervakningsbilder från de kameror hon hade placerat ut. Det tog henne en stund att följa händelseutvecklingen.

Klockan 15.32 hade Mikael kommit till stugan.

Klockan 16.03 hade han gått ut i trädgården och druckit kaffe. Han hade haft en mapp med sig som han studerat. Han hade ringt tre korta samtal under den timme han satt ute i trädgården. Samtliga tre samtal korresponderade på minuten med samtal hon inte hade besvarat.

Klockan 17.21 hade Mikael gått en promenad. Han var tillbaka mindre än 15 minuter senare.

Klockan 18.20 hade han gått ut till grinden och tittat mot bron.

Klockan 21.03 hade han gått ut. Han hade inte kommit tillbaka.

Lisbeth snabbspolade bilderna från den andra PC:n, som visade grinden och vägen utanför ytterdörren. Hon kunde se vilka personer som hade rört sig fram och tillbaka under dagen.

Klockan 19.12 hade Gunnar Nilsson kommit hem.

Klockan 19.42 hade någon i den Saab som tillhörde Östergården kört mot Hedestadshållet.

Klockan 20.02 hade bilen återkommit – en tur ned till kiosken i bensinmacken?

Därefter hände ingenting förrän prick klockan 21, då Martin Vangers bil passerade. Tre minuter senare hade Mikael lämnat stugan.

En knapp timme senare, klockan 21.50, hade Martin Vanger plötsligt kommit in i objektivets synfält. Han hade stått vid grinden i över en minut och betraktat stugan och kikat in genom köksfönstret. Han hade gått upp på bron och känt på dörren och plockat fram en nyckel. Därefter måste han ha upptäckt att det satt ett nytt lås i dörren och stått stilla en kort stund innan han hade vänt på klacken och lämnat stugan.

Lisbeth Salander kände plötsligt en iskyla sprida sig i mellangärdet.

Martin Vanger hade återigen lämnat Mikael ensam en lång stund. Han låg stilla i sin obekväma ställning, med händerna bojade på ryggen och halsen fäst med en tunn kätting i öglan i golvet. Han fingrade på handbojorna men visste att han inte skulle kunna öppna dem. Bojorna satt så hårt att han hade förlorat känseln i händerna.

Han var chanslös. Han blundade.

Han visste inte hur lång tid som gått då han hörde Martin Vangers steg igen. Företagsledaren kom in i hans synfält. Han såg bekymrad ut.

”Obekvämt?” frågade han.

”Ja”, svarade Mikael.

”Det är ditt eget fel. Du skulle ha åkt hem.”

”Varför mördar du?”

”Det är ett val jag har gjort. Jag skulle kunna diskutera moraliska och intellektuella aspekter av mitt handlande med dig hela natten, men det förändrar inte faktum. Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst.”

”Du mördar kvinnor.”

”Vi som mördar för att bejaka vår njutning – jag är ju inte ensam om den här hobbyn – vi lever ett fullständigt liv.”

”Men varför Harriet? Din egen syster?”

Martin Vangers ansikte förändrades plötsligt. Han var framme hos Mikael i ett enda kliv och slet tag i hans hår.

”Vad hände med henne?”

”Vad menar du?” flämtade Mikael.

Han försökte vrida huvudet för att minska smärtan i hårbotten. Kedjan stramade omedelbart runt halsen.

”Du och Salander. Vad har ni kommit på?”

”Släpp mig. Vi pratar ju.”

Martin Vanger släppte håret och satte sig med korslagda ben framför Mikael. Helt plötsligt höll han fram en kniv. Han satte knivspetsen mot skinnet just under Mikaels öga. Mikael tvingade sig att möta Martin Vangers blick.

”Vad i helvete hände med henne?”

”Jag förstår inte. Jag trodde att du mördade henne.”

Martin Vanger stirrade på Mikael en lång stund. Sedan slappnade han av. Han reste sig och vandrade genom rummet medan han tänkte. Han släppte kniven på golvet och skrattade och vände sig mot Mikael.