Текст книги "Män som hatar kvinnor"
Автор книги: Stieg Larsson
Жанр:
Триллеры
сообщить о нарушении
Текущая страница: 31 (всего у книги 34 страниц)
KAPITEL 28: Tisdag 29 juli – Fredag 24 oktober
Mikael Blomkvist hade hängt över hennes datautskrifter i tre dagar – kartonger med papper. Problemet var att detaljerna hela tiden ändrades. En optionsaffär i London. En valutaaffär i Paris genom ombud. Ett brevlådeföretag i Gibraltar. En plötslig fördubbling på ett konto på Chase Manhattan Bank i New York.
Och så de förbryllande frågetecknen: ett handelsbolag med 200 000 kronor på ett orört konto registrerat fem år tidigare i Santiago, Chile – ett av närmare trettio liknande företag i tolv olika länder – och inte en antydan om vilken verksamhet som man bedrev. Vilande bolag? I väntan på vad?Frontföretag för en annan verksamhet? Datorn gav inga svar på sådant som Wennerström hade i sitt huvud och som kanske var självklart för honom och därmed aldrig formulerades i ett elektroniskt dokument.
Salander var övertygad om att flertalet sådana frågor aldrig skulle kunna besvaras. De kunde se budskapet, men utan en nyckel skulle de inte kunna tolka betydelsen. Wennerströms imperium var som en lök där lager efter lager skalades av; en labyrint av företag som ägde varandra. Bolag, konton, fonder, värdepapper. De konstaterade att ingen – inte ens Wennerström själv – kunde ha total överblick. Wennerströms imperium hade ett eget liv.
Det fanns ett mönster, eller åtminstone en antydan till mönster. En labyrint av företag som ägde varandra. Wennerströms imperium var värderat till det befängda spektret mellan 100 och 400 miljarder kronor. Beroende på vem man frågade och hur man räknade. Men om företagen äger varandras tillgångar – vad blir då värdet av företagen?
När hon frågade tittade Mikael Blomkvist på henne med ett plågat ansiktsuttryck.
”Det där är esoterika”, svarade han och återgick till att sortera banktillgodohavanden.
De hade brådstörtat lämnat Hedebyön tidigt på morgonen när Lisbeth Salander släppt den bomb som nu uppslukade all vaken tid för Mikael Blomkvist. De hade åkt direkt hem till Lisbeth och tillbringat två dygn framför hennes dator medan hon guidat honom genom Wennerströms universum. Han hade många frågor. En av dessa var av ren nyfikenhet.
”Lisbeth, hur kan du praktiskt taget styra hans dator?”
”Det är en liten uppfinning min kollega Plaguehar gjort. Wennerström har en IBM laptop som han jobbar på, både hemma och på sitt kontor. Det betyder att all information finns på en enda hårddisk. Han har bredband i sin fastighet hemma. Plaguehar uppfunnit en sorts manschett som man knäpper runt själva bredbandskabeln och som jag testar åt honom; allting som Wennerström ser registreras av manschetten, som sänder informationen vidare till en server någonstans.”
”Har han ingen brandvägg?”
Lisbeth log.
”Jodå, han har en brandvägg. Men poängen är att manschetten också fungerar som en sorts brandvägg. Det tar en stund att hacka datorn på det här sättet. Säg att Wennerström får ett e-mail; det går först till Plaguesmanschett och kan läsas av oss innan det ens passerat hans brandvägg. Men det finurliga är att mailet skrivs om och det läggs till en källkod på några byte. Det här upprepas varje gång han laddar ned något till sin dator. Bilder är ännu bättre. Han surfar väldigt mycket på nätet. Varje gång han plockar hem en porrbild eller öppnar en ny hemsida lägger vi till några rader källkod. Efter ett tag, några timmar eller dagar beroende på hur mycket han använder datorn, har Wennerström laddat hem ett helt program på ungefär tre megabyte där varje bit fogas till nästa bit.”
”Och?”
”När de sista bitarna kommer på plats integreras programmet med hans Internetprogram. Han upplever det som att hans dator hänger sig och han måste göra en omstart. Under omstarten installeras en helt ny programvara. Han använder Microsoft Explorer.Nästa gång han startar Explorerstartar han egentligen ett helt annat program, som ligger osynligt på hans desktop och ser ut och fungerar som Explorer, men som också gör en massa andra saker. Först tar det kontroll över hans brandvägg och ser till att allting verkar fungera. Sedan börjar det scanna av datorn och skickar bitar av information varje gång han klickar på musen då han surfar. Efter ett tag, återigen beroende på hur mycket han surfar, har vi ackumulerat en komplett spegel av innehållet på hans hårddisk på en server någonstans. Därmed är det dags för HT:n.”
”HT?”
”Sorry. Plaguekallar det för HT. Hostile Takeover.”
”Jaha.”
”Det finurliga är vad som händer sedan. När strukturen är klar har Wennerström två kompletta hårddiskar, en på sin egen burk, en på vår server. Nästa gång han startar sin dator så startar han egentligen den speglade datorn. Han jobbar inte längre på sin egen dator utan i själva verket på vår server. Hans dator blir en aning långsammare, men det är knappt märkbart. Och när jag är uppkopplad till servern kan jag tappa hans dator i realtid. Varje gång Wennerström trycker på en tangent på sin dator ser jag det på min.”
”Jag antar att din kompis också är en hacker.”
”Det var han som ordnade avlyssningen i London. Han är en smula socialt inkompetent och träffar aldrig människor, men på nätet är han en legend.”
”Okej”, sa Mikael och log uppgivet mot henne. ”Fråga nummer två: Varför berättade du inte om Wennerström tidigare?”
”Du har aldrig frågat mig.”
”Och om jag aldrig hade frågat dig – ponera att jag aldrig träffat dig – så skulle du ha suttit på din kunskap om att Wennerström var en gangster medan Millenniumgick i konkurs.”
”Det var ingen som hade bett mig avslöja Wennerström”, svarade Lisbeth med snusförnuftig röst.
”Men om?”
”Jag berättade ju”, svarade hon defensivt.
Mikael släppte ämnet.
Mikael var helt absorberad av det som fanns i Wennerströms dator. Lisbeth hade bränt ned innehållet i Wennerströms hårddisk – drygt fem gigabyte – på ett tiotal cd-skivor och kände sig som om hon mer eller mindre hade flyttat in i Mikaels lägenhet. Hon väntade tålmodigt och besvarade de frågor han hela tiden ställde.
”Jag begriper inte hur han kan vara så djävulskt korkad att han samlar allt material om sin smutsiga byk på en hårddisk”, sa Mikael. ”Om det någonsin hamnar hos polisen…”
”Folk är inte rationella. Min gissning är att han helt enkelt inte tror att polisen någonsin skulle få för sig att ta hans dator i beslag.”
”Höjd över alla misstankar. Jag håller med om att han är en arrogant skitstövel, men han måste ju ha säkerhetskonsulter omkring sig som talar om hur han ska hantera sin dator. Det finns material i datorn som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till 1993.”
”Datorn är rätt ny. Den tillverkades för ett år sedan, men han tycks ha överfört all gammal korrespondens och sånt till hårddisken istället för att lagra på cd-skivor. Men han använder i alla fall krypteringsprogram.”
”Vilket är helt värdelöst om du befinner dig inne i hans dator och läser av lösenorden varje gång han skriver in dem.”
När de hade varit tillbaka i Stockholm i fyra dagar ringde plötsligt Christer Malm på Mikaels mobil och väckte honom vid tretiden på natten.
”Henry Cortez var ute på krogen med en väninna i kväll.”
”Jaha”, svarade Mikael sömndrucket.
”På väg hem hamnade de på Centralens krog.”
”Det är inget bra ställe att förföra på.”
”Lyssna. Janne Dahlman har semester. Henry upptäckte plötsligt honom vid ett bord i sällskap med en annan man.”
”Och?”
”Henry kände igen sällskapet från hans byline. Krister Söder.”
”Jag tycker mig känna igen namnet, men…”
”Han jobbar på Finansmagasinet Monopolsom ägs av Wennerströmgruppen”, fortsatte Malm.
Mikael satte sig upp i sängen.
”Är du kvar?”
”Jag är kvar. Det behöver inte betyda något. Söder är en vanlig journalist och kan vara en gammal kompis till Dahlman.”
”Okej, jag är paranoid. För tre månader sedan köpte Millenniumett reportage av en frilans. Veckan innan vi skulle publicera körde Söder ett nästan identiskt avslöjande. Det var samma story om en mobiltillverkare som mörkat en rapport om att de använder en felaktig komponent som kan ge kortslutning.”
”Jag hör vad du säger. Men det är sådant som händer. Har du pratat med Erika?”
”Nej, hon är fortfarande bortrest och kommer hem först nästa vecka.”
”Gör ingenting. Jag ringer tillbaka senare”, sa Mikael och stängde mobilen.
”Problem?” frågade Lisbeth Salander.
” Millennium”, sa Mikael. Jag måste åka in en sväng. Har du lust att hänga med?”
Redaktionen var öde vid fyratiden på morgonen. Det tog Lisbeth Salander ungefär tre minuter att knäcka lösenordsskyddet på Janne Dahlmans dator och ytterligare två minuter att överföra innehållet till Mikaels iBook.
Merparten av mailen fanns dock i Janne Dahlmans egen laptop, som de inte hade tillgång till. Men genom hans stationära arbetsdator på Millenniumkunde Lisbeth Salander lista ut att Dahlman förutom sin egen millennium.se-adress hade ett privat hotmailkonto på Internet. Det tog henne sex minuter att knäcka kontot och ladda ned hans korrespondens från det senaste året. Fem minuter senare hade Mikael belägg för att Janne Dahlman både läckt information om situationen på Millenniumoch hållit redaktören på Finansmagasinet Monopoluppdaterad om vilka reportage Erika Berger planerat till olika nummer. Spionaget hade pågått åtminstone sedan föregående höst.
De stängde datorerna och gick tillbaka till Mikaels lägenhet och sov några timmar. Han ringde till Christer Malm vid tiotiden på morgonen.
”Jag har bevis för att Dahlman jobbar för Wennerström.”
”Jag visste väl det. Okej, jag ger det där jävla svinet sparken i dag.”
”Gör inte det. Gör absolut ingenting.”
”Ingenting?”
”Christer, lita på mig. Hur länge har Dahlman semester?”
”Han börjar jobba på måndag.”
”Hur många är inne på redaktionen i dag?”
”Tja, det är halvtomt.”
”Kan du kalla till ett möte klockan två. Säg inte vad det handlar om. Jag kommer dit.”
Det var sex personer som bänkade sig vid konferensbordet framför Mikael. Christer Malm såg trött ut. Henry Cortez såg nyförälskad ut på det sätt som bara tjugofyraåringar kan göra. Monika Nilsson såg förväntansfull ut; Christer Malm hade inte sagt ett ord om vad mötet skulle handla om, men hon hade varit med tillräckligt länge för att veta att något ovanligt var i görningen, och hon var irriterad över att ha hållits utanför the information loop. Den enda som såg ut som vanligt var deltidaren Ingela Oskarsson, som jobbade två dagar i veckan med att sköta administration och prenumerantregister och annat, och som inte hade sett riktigt avstressad ut sedan hon blev mamma två år tidigare. Den andra deltidaren var frilansjournalisten Lotta Karim, som hade ett liknande kontrakt som Henry Cortez och just hade börjat jobba efter semestern. Christer hade också lyckats mobilisera Sonny Magnusson från semestern.
Mikael började med att hälsa på alla och bad om ursäkt för att han varit så totalt frånvarande under året.
”Det vi ska diskutera i dag har varken jag eller Christer hunnit dra med Erika, men jag kan försäkra er om att i det här fallet talar jag för henne. I dag ska vi avgöra Millenniumsframtid.”
Han gjorde en paus och lät orden sjunka in. Ingen ställde några frågor.
”Det senaste året har varit tungt. Jag är förvånad över att ingen av er har kommit på bättre tankar och sökt jobb någon annanstans. Jag måste utgå från att ni antingen är spritt språngande galna eller exceptionellt lojala och råkar gilla att jobba på just den här tidningen. Jag tänker därför lägga några kort på bordet och be er om en sista insats.”
”Sista insats”, undrade Monika Nilsson. ”Det låter som om du tänker lägga ned tidningen?”
”Exakt”, svarade Mikael. ”Efter semestern kommer Erika att samla oss alla till ett dystert redaktionsmöte med besked om att Millenniumläggs ned till jul och att ni alla är uppsagda.”
Nu spred sig en viss oro i församlingen. Till och med Christer Malm trodde för en sekund att Mikael menade allvar. Sedan noterade alla hans belåtna leende.
”Det ni ska göra under hösten är att spela dubbelspel. Det är nämligen så att vår käre redaktionssekreterare Janne Dahlman extraknäcker som informatör åt Hans-Erik Wennerström. Fienden är följaktligen hela tiden informerad om exakt vad som sker på redaktionen och det förklarar en hel del av de bakslag vi råkat ut för det senaste året. Inte minst du, Sonny, då en del annonsörer som verkat positiva plötsligt har dragit sig ur.”
”Det kunde jag väl ge mig fan på”, sa Monika Nilsson.
Janne Dahlman hade aldrig varit särskilt populär på redaktionen och avslöjandet var uppenbarligen ingen chock för någon. Mikael avbröt det mummel som uppstod.
”Orsaken till att jag berättar det här för er är att jag har absolut förtroende för er. Jag har jobbat ihop med er i flera år och jag vet att ni har huvudena rätt påskruvade. Därför vet jag också att ni kommer att spela med i vad som händer nu i höst. Det är utomordentligt viktigt att Wennerström förleds att tro att Millenniumhåller på att kollapsa. Det blir ert jobb att få honom att tro det.”
”Hur ligger vi egentligen till?” frågade Henry Cortez.
”Så här är det. Jag vet att det har varit jobbigt för alla och vi är inte i hamn ännu. Millenniumborde enligt allt sunt förnuft vara på väg ned i graven. Jag ger er mitt ord på att det inte kommer att ske. Millenniumär i dag starkare än vad vi var för ett år sedan. När det här mötet är över kommer jag att försvinna igen i drygt två månader. Fram mot slutet av oktober är jag tillbaka. Då kommer vi att klippa vingarna av Hans-Erik Wennerström.”
”Hur då?” undrade Cortez.
”Sorry. Det tänker jag inte läcka till er. Jag kommer att skriva en ny story om Wennerström. Den här gången ska vi göra det på rätt sätt. Sedan ska vi börja rusta för julfest här på tidningen. Jag tänker mig helstekt Wennerström till förrätt och diverse kritiker till efterrätt.”
Plötsligt var stämningen munter. Mikael undrade hur han skulle ha känt sig om han suttit vid konferensbordet och lyssnat till sig själv. Misstänksam? Jo förmodligen. Men uppenbarligen hade han ännu förtroendekapital bland Millenniumslilla skara av anställda. Han höll upp handen igen.
”För att det här ska lyckas är det viktigt att Wennerström tror att Millenniumhåller på att gå under. Jag vill inte att han ska hitta på någon motkampanj eller sopa undan bevis i sista minuten. Därför ska vi till att börja med skriva ett manus som ni ska jobba efter i höst. För det första är det viktigt att inget av det vi diskuterar i dag sätts på papper eller diskuteras per e-post eller med någon utanför det här rummet. Vi vet inte i vilken utsträckning Dahlman rotar i våra datorer och jag har blivit varse att det tydligen är ganska enkelt att läsa medarbetarnas privata e-post. Alltså – det här drar vi muntligt. Om ni under de närmaste veckorna måste ventilera det här så får ni vända er till Christer och träffas hemma hos honom. Ytterst diskret.”
Mikael skrev ingen e-postpå en whiteboard.
”För det andra ska ni bli ovänner. Jag vill att ni börjar med att hacka på mig varje gång Janne Dahlman är i närheten. Överdriv inte. Låt bara era naturliga bitchiga egon kliva fram. Christer, jag vill att du och Erika har en allvarlig schism. Använd fantasin och var hemlighetsfull om orsaken, men få det att se ut som om tidningen håller på att spricka och att alla är ovänner med varandra.”
Han skrev bitchingpå whiteboarden.
”För det tredje: När Erika kommer hem ska du, Christer, informera henne om vad som är på gång. Hennes jobb blir att se till att Janne Dahlman tror att vårt avtal med Vangerkoncernen – som håller oss flytande just nu – har gått i putten på grund av att Henrik Vanger är svårt sjuk och Martin Vanger har kört ihjäl sig.”
Han skrev ordet desinformation.
”Men avtalet är alltså solitt?” undrade Monika Nilsson.
”Tro mig”, sa Mikael bistert. ”Vangerkoncernen kommer att gå mycket långt för att se till att Millenniumöverlever. Om några veckor, säg i slutet av augusti, ska Erika sammankalla ett möte och varsla om uppsägningar. Det är viktigt att ni alla begriper att det är en fejk och att den enda som kommer att försvinna härifrån är Janne Dahlman. Men spela med hela tiden. Börja prata om att ni har sökt nytt jobb och snacka om hur usel referens det är att ha Millenniumi sitt CV. Och så vidare.”
”Och du tror att det här spelet kommer att rädda Millennium?” frågade Sonny Magnusson.
”Jag vet att det kommer att göra det. Sonny, jag vill att du sätter ihop en fejkad månadsrapport som visar att annonsmarknaden svängt de senaste månaderna och att antalet prenumeranter nu också sjunker.”
”Det här låter kul”, sa Monika. ”Ska vi hålla det internt på redaktionen eller ska vi läcka till andra media också?”
”Håll det internt på redaktionen. Om storyn dyker upp någon annanstans vet vi vem som har placerat den. Om någon frågar oss om några månader så ska vi bara kunna svara – vad då, du har lyssnat på grundlösa rykten och det har väl aldrig varit aktuellt att lägga ned Millennium. Det bästa som kan hända är att Dahlman går ut och tipsar andra massmedia. Då får han själv stå där som en idiot efteråt. Om ni kan ge Dahlman ett eller annat tips på någon trovärdig men komplett idiotisk historia så är det helt okej.”
De ägnade två timmar åt att koka ihop ett scenario och fördela roller till var och en.
Efter mötet gick Mikael och drack kaffe med Christer Malm på Java vid Hornsgatspuckeln.
”Christer, det är väldigt viktigt att du plockar upp Erika redan på Arlanda och sätter in henne i läget. Du måste övertyga henne om att hon ska spela med i det här spelet. Om jag känner henne rätt kommer hon att vilja ta itu med Dahlman omedelbart – det får inte ske. Jag vill inte att Wennerström ska ha en susning och hinna fiffla bort något bevismaterial.”
”Okej.”
”Och se till att Erika håller sig borta från e-posten tills hon installerat krypteringsprogrammet PGP och lärt sig att använda det. Genom Dahlman kan Wennerström med stor sannolikhet läsa allt vi mailar till varandra. Jag vill att du och alla andra på redaktionen installerar PGP. Gör det naturligt. Du ska få ett namn på en datakonsult som du ska kontakta och som kommer att se över nätverk och datorer för alla på redaktionen. Låt honom installera programvaran som om det är en helt naturlig service.”
”Jag ska göra mitt bästa. Men Mikael – vad har du på gång?”
”Wennerström. Jag tänker spika upp honom på en ladugårdsdörr.”
”Hur?”
”Sorry. Tills vidare är det min hemlighet. Låt mig bara säga att jag har material som kommer att få vårt förra avslöjande att se ut som familjeunderhållning.”
Christer Malm såg besvärad ut.
”Jag har alltid litat på dig, Mikael. Betyder det här att du inte litar på mig?”
Mikael skrattade.
”Nej. Men just nu bedriver jag tämligen grov kriminell verksamhet, som kan ge mig två års fängelse. Det är så att säga formerna för min research som är lite tveksamma… Jag spelar med ungefär lika schysta metoder som Wennerström. Jag vill inte att du eller Erika eller någon annan på Millenniumska vara inblandad på något sätt.”
”Du har en förmåga att oroa mig.”
”Ta det lugnt. Och du kan hälsa Erika att storyn kommer att bli stor. Mycket stor.”
”Erika kommer att vilja veta vad du har på gång…”
Mikael funderade en sekund. Sedan log han.
”Hälsa henne att hon gjorde helt klart för mig i våras när hon skrev kontrakt med Henrik Vanger bakom ryggen på mig att jag numera bara är en vanlig dödlig frilans, som inte längre sitter i styrelsen och inte har något inflytande på Millenniumspolicy. Det måste betyda att jag heller inte längre har några skyldigheter att informera henne. Men jag lovar att om hon uppför sig bra så ska jag ge henne första tjing på storyn.”
Christer Malm garvade plötsligt.
”Hon kommer att bli rasande”, konstaterade han muntert.
Mikael insåg att han inte varit helt ärlig mot Christer Malm. Han undvek medvetet Erika. Det naturliga hade varit att omedelbart ta kontakt med henne och inviga henne i den information han satt på. Men han ville inte prata med henne. Vid dussintals tillfällen hade han stått med mobiltelefonen i handen och klickat fram hennes nummer. Varje gång hade han ångrat sig.
Han visste vad som var problemet. Han kunde inte se henne i ögonen.
Den cover uphan bidragit till i Hedestad var journalistiskt oförlåtlig. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara det för henne utan att ljuga, och var det något han aldrig någonsin tänkte göra så var det att ljuga för Erika Berger.
Och framför allt orkade han inte ta itu med den biten samtidigt som han skulle ge sig på Wennerström. Följaktligen sköt han upp mötet, stängde av mobilen och avstod från att prata med henne. Han visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.
Omedelbart efter redaktionsmötet flyttade Mikael ut till sin stuga i Sandhamn, där han inte varit på över ett år. I bagaget hade han två kartonger utprintat material och de cd-skivor som Lisbeth Salander hade försett honom med. Han bunkrade upp med mat, låste in sig, öppnade sin iBook och började skriva. Han gick en kort promenad och köpte tidningar och handlade varje dag. Det var fortfarande fullt med segelbåtar i gästhamnen och ungdomar som lånat pappas båt satt som vanligt på Dykarbaren och söp sig redlösa. Mikael märkte knappt omgivningen. Han satt i praktiken framför sin dator från den stund han slog upp ögonen till dess att han stupade av utmattning på kvällen.
Krypterad e-post från chefredaktör ‹[email protected]› till tjänstledige ansvarige utgivaren ‹[email protected]›:
[Mikael. Jag måste få veta vad som händer – herregud, jag kommer hem från semestern till totalt kaos. Nyheten om Janne Dahlman och det här dubbelspelet som du hittat på. Martin Vanger är död. Harriet Vanger lever. Vad händer uppe i Hedeby? Var är du? Finns någon story? Varför svarar du inte i mobilen? /E.
P.S. Jag förstod piken, som Christer njutningsfullt framförde. Det här ska du få äta upp. Är du arg på mig på allvar?]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Hej Ricky. Nej för guds skull, jag är inte arg. Förlåt mig för att jag inte hunnit hålla dig uppdaterad, men de senaste månaderna har mitt liv varit en bergochdalbana. Jag ska berätta allt då vi träffas, men inte per e-post. Just nu är jag i Sandhamn. Det finns en story, men Harriet Vanger är inte den storyn. Jag kommer att sitta klistrad här den närmaste tiden. Sedan är det över. Lita på mig. Puss kram. M.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Sandhamn? Jag kommer ut och hälsar på dig omedelbart.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Inte just nu. Vänta ett par veckor, åtminstone till dess att jag har fått ordning på texten. Dessutom väntar jag annat besök.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Då håller jag mig naturligtvis borta. Men jag måste få veta vad som händer. Henrik Vanger har blivit vd igen och svarar inte när jag ringer. Om avtalet med Vanger spruckit så måste jag få veta det. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag måste få veta om tidningen kommer att överleva eller inte. Ricky
P.S. Vem är hon?]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[För det första: Du kan vara helt övertygad om att Henrik inte kommer att dra sig ur. Men han har haft en svår hjärtattack och jobbar bara en stund varje dag och jag gissar att kaoset efter Martins död och Harriets återuppståndelse tar alla hans krafter.
För det andra: Millennium kommer att överleva. Jag jobbar på vårt livs viktigaste reportage och när vi publicerar det kommer vi att sänka Wennerström för gott.
För det tredje: Mitt liv är upp och ned just nu, men du och jag och Millennium – ingenting har förändrats. Lita på mig. Puss/Mikael.
P.S. Jag ska presentera er så fort tillfälle ges. Hon kommer att sätta myror i huvudet på dig.]
När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.
Lisbeth såg sig omkring i hans stuga och konstaterade nästan omedelbart att hon trivdes. Huset stod direkt på en brygga, med vattnet två meter från dörren. Det var bara 6 x 5 meter, men så högt i tak att ett sovloft rymdes i toppen av en spiraltrappa. Hon kunde stå raklång – Mikael var tvungen att huka sig några centimeter. Hon inspekterade sängen och konstaterade att den var bred nog att rymma dem båda.
Stugan hade ett stort fönster mot vattnet, alldeles intill ytterdörren. Där fanns Mikaels köksbord som också fungerade som arbetsbord. På väggen vid arbetsbordet fanns en hylla med en cd-spelare och en stor samling Elvis Presley blandat med hårdrock, vilket inte var Lisbeths förstahandsval av musik.
I ett hörn stod en täljstenskamin med glasad front. I övrigt bestod möblemanget bara av ett stort väggfast kläd– och linneskåp och en diskbänk, som även fungerade som tvättalkov, bakom ett duschdraperi. Vid diskbänken fanns ett litet fönster mot stugans sida. Under spiraltrappan hade han byggt ett avskilt utrymme för en mulltoalett. Hela stugan var inredd som kajutan i en båt, med fiffiga stuvfack.
I sin personundersökning om Mikael Blomkvist hade hon slagit fast att han hade renoverat stugan och snickrat ihop inredningen själv – en slutsats hämtad från kommentarer från en bekant som skickat honom e-post efter ett besök i Sandhamn, och som imponerats av hans händighet. Allting var välstädat, anspråkslöst och enkelt, nästan spartanskt. Hon förstod varför han älskade stugan i Sandhamn så mycket.
Efter två timmar lyckades hon distrahera Mikael till den grad att han frustrerad stängde datorn, rakade sig och tog henne på en guidad rundtur i Sandhamn. Vädret var regnigt och blåsigt och de landade strax på värdshuset. Mikael berättade vad han hade skrivit och Lisbeth gav honom en cd-skiva med uppdateringar från Wennerströms dator.
Sedan drog hon hem honom till loftet och lyckades få av honom kläderna och distraherade honom ytterligare. Hon vaknade sent på natten av att hon var ensam i sängen och tittade ned från loftet och såg honom sitta böjd över sin dator. Hon låg länge med huvudet lutat i handen och betraktade honom. Han verkade lycklig, och själv kände hon sig plötsligt besynnerligt tillfreds med tillvaron.
Lisbeth stannade bara i fem dagar innan hon åkte tillbaka till Stockholm för ett jobb som Dragan Armanskij desperat ringt om. Hon ägnade elva arbetsdagar åt uppgiften, avrapporterade och åkte ut till Sandhamn igen. Papperstraven med utprintade sidor vid Mikaels iBook hade vuxit.
Den här gången stannade hon i fyra veckor. De utvecklade en rutin. De klev upp klockan åtta och åt frukost och umgicks någon timme. Därefter arbetade Mikael intensivt till sent på eftermiddagen, då de gick en promenad och pratade med varandra. Lisbeth tillbringade merparten av dagarna i sängen, där hon antingen läste böcker eller surfade på nätet via Mikaels ADSL-modem. Hon undvek att störa Mikael under dagarna. De åt middag ganska sent och först därefter tog Lisbeth initiativet och tvingade upp honom till sovloftet, där hon såg till att han ägnade henne all tänkbar uppmärksamhet.
Lisbeth upplevde det som om hon befann sig på sitt livs första semester.
Krypterad e-post från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Hej M. Det är officiellt nu. Janne Dahlman har sagt upp sig och börjar på Finansmagasinet Monopol om tre veckor. Jag har gjort dig till viljes och inte sagt någonting och alla går omkring och spelar apspel. E.
PS. Alla verkar i alla fall ha roligt. Henry och Lotta hade ett gräl där de slängde saker på varandra för ett par dagar sedan. De har drivit med Dahlman så grovt att jag inte begriper hur han kan undgå att inse att det är en fejk.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Önska honom lycka till och låt honom gå. Men lås in bordssilvret. Puss kram/M.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Jag står utan redaktionssekreterare två veckor innan vi ska gå i press, och min undersökande journalist sitter i Sandhamn och vägrar prata med mig. Micke, jag går på knäna. Kan du rycka in?
/Erika]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Håll ut ett par veckor till, sedan är vi i hamn. Och börja planera för att decembernumret kommer att bli olikt allt annat vi gjort. Min text kommer att ligga på omkring 40 sidor i tidningen. M.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Det blir ett temanummer. Jag behöver tre veckor till. Kan du göra följande: (1) inregistrera ett förlag med namnet Millennium, (2) skaffa fram ett ISBN-nummer, (3) be Christer knåpa ihop en snygg logga för vårt nya bokförlag och (4) leta rätt på ett bra tryckeri som kan göra pocketformat snabbt och billigt. Och förresten, vi kommer att behöva kapital för att trycka vår första bok. Puss/Mikael]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Temanummer. Bokförlag. Pengar. Yes master. Något annat du vill att jag ska göra? Dansa naken på Slussplan?/E.
P.S. Jag förmodar att du vet vad du gör. Men vad gör jag med Dahlman?]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Gör ingenting med Dahlman. Låt honom gå. Monopol kommer inte att överleva länge. Ta in mera frilansmaterial till det här numret. Och anställ en ny redaktionssekreterare, för böveln./M.
P.S. Jag vill väldigt gärna se dig naken på Slussplan. D.S.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Slussplan – in your dreams. Men vi har alltid anställt tillsammans.
/Ricky]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Och vi har alltid varit överens om vem vi ska anställa. Det är vi även denna gång, vem du än väljer. Vi kommer att nita Wennerström. Det är hela storyn. Låt mig bara få avsluta i fred./M.]
I början av oktober läste Lisbeth Salander en notis som hon hittat i Hedestads-Kurirensnätupplaga. Hon gjorde Mikael uppmärksam på den. Isabella Vanger hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Hon sörjdes av sin nyligen återuppståndna dotter Harriet Vanger.
Krypterad e-post från ‹[email protected]›
