Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 20 (всего у книги 34 страниц)

Den dagen existerade pressmeddelandet bara på ett enda ställe i hela världen. I Mikaels egen dator. I hans iBook, inte i arbetsdatorn på redaktionen. Texten hade aldrig printats ut. Inte ens Erika Berger hade haft en kopia, även om de hade diskuterat ämnet i allmänna ordalag.

Mikael Blomkvist lade långsamt ned Lisbeth Salanders personundersökning. Han beslutade sig för att inte tända ytterligare någon cigarett. Istället satte han på sig jackan och gick ut i den ljusa natten, en vecka före midsommar. Han följde stranden längs sundet, förbi Cecilia Vangers tomt och den vräkiga motorbåten nedanför Martin Vangers villa. Han promenerade långsamt och funderade. Slutligen satte han sig på en sten och tittade på blinkfyrarna ute i Hedestadsbukten. Det fanns bara en slutsats att dra.

Du har varit inne i min dator, fröken Salander, sa han högt för sig själv. Du är en jävla hacker.

KAPITEL 18: Onsdag 18 juni

Lisbeth Salander vaknade med ett ryck ur en drömlös sömn. Hon kände sig vagt illamående. Hon behövde inte vrida huvudet och titta efter för att veta att Mimmi redan hade försvunnit till jobbet, men doften av henne hängde kvar i den instängda luften i sovrummet. Hon hade druckit för många öl på tisdagsmötet på Kvarnen tillsammans med Evil Fingerskvällen innan. Strax före stängningsdags hade Mimmi dykt upp och gjort henne sällskap hem och ned i sängen.

Till skillnad från Mimmi hade Lisbeth Salander aldrig på allvar betraktat sig som lesbisk. Hon hade aldrig ägnat tid åt att grubbla över om hon var hetero-, homo– eller möjligen bisexuell. På det hela taget struntade hon i etiketter och ansåg att det knappast angick någon annan vem hon tillbringade natten med. Om hon absolut måste välja sexuell preferens så föredrog hon pojkar – åtminstone ledde de statistiken. Problemet var bara att hitta en pojke som inte var en tönt och som eventuellt också dög till något i sängen, och Mimmi var en söt kompromiss med en förmåga att tända henne. Hon hade träffat Mimmi i ett öltält på Pridefestivalen ett år tidigare och hon var den enda person som Lisbeth själv hade introducerat i Evil Fingers. Deras relation hade pågått av och till det gångna året men var fortfarande enbart ett tidsfördriv för dem båda. Mimmi hade en varm och mjuk kropp att ligga tätt intill, men det var också en människa Lisbeth kunde vakna och till och med äta frukost tillsammans med.

Klockan på nattduksbordet visade halv tio på förmiddagen och hon började just fundera över vad som hade väckt henne när dörrklockan ringde igen. Hon satte sig förbryllad upp. Ingenbrukade någonsin ringa på hos henne vid den tiden på dygnet. Ytterst få brukade överhuvudtaget ringa på hennes dörr. Yrvaket drog hon lakanet runt kroppen och trampade ostadigt ut till hallen och öppnade. Hon tittade rakt in i Mikael Blomkvists ögon och kände paniken rusa genom kroppen och tog ofrivilligt ett steg tillbaka.

”Godmorgon, fröken Salander”, hälsade han muntert. ”Jag förstår att det blev sent i går. Får jag komma in?”

Utan att vänta på inbjudan klev han över tröskeln och drog igen dörren efter sig. Han betraktade nyfiket klädhögen på hallgolvet och berget av tidningskassar och sneglade in genom sovrumsdörren medan Lisbeth Salanders värld snurrade i fel riktning – hur, vad, vem? Mikael Blomkvist såg roat på hennes vidöppna mun.

”Jag antog att du inte ätit frukost än så jag tog bagels med mig. En rostbiff, en kalkon med dijonsenap och en vegetarisk med avokado. Jag vet inte vad du gillar. Rostbiff?” Han försvann in i köket och hittade omedelbart hennes kaffebryggare. ”Var har du kaffet?” ropade han. Salander stod som förlamad i hallen till dess att hon hörde vattenkranen spola. Hon tog tre snabba kliv.

”Stopp!” Hon insåg att hon skrikit och sänkte rösten. ”Du kan för helvete inte bara stövla in som om du bodde här. Vi känner ju inte ens varandra.”

Mikael Blomkvist hejdade sig med kannan ovanför bryggarens vattenbehållare och vred huvudet mot henne. Han svarade med allvarlig röst.

”Fel! Du känner mig bättre än de flesta andra människor. Eller hur?”

Han vände ryggen mot henne och fortsatte att hälla upp vattnet och började öppna burkar på diskbänken. ”Apropå det så vet jag hur du bär dig åt. Jag känner till dina hemligheter.”

Lisbeth Salander blundade och önskade att golvet skulle sluta gunga under hennes fötter. Hon befann sig i ett tillstånd av intellektuell förlamning. Hon var bakfull. Situationen var overklig och hennes hjärna vägrade att fungera. Aldrig tidigare hade hon mött något av sina objekt ansikte mot ansikte. Han vet var jag bor!Han stod inne i hennes kök. Det var omöjligt. Det skulle inte kunna hända. Han vet vem jag är!

Hon insåg plötsligt att lakanet hade glidit upp och svepte det tätare runt kroppen. Han sa något som hon först inte uppfattade. ”Vi måste prata”, upprepade han. ”Men jag tror att du behöver ställa dig under duschen först.”

Hon försökte tala förnuftigt. ”Hör på – om du tänker ställa till med bråk så är det inte mig du ska vända dig till. Jag gjorde ett jobb. Du ska prata med min chef.”

Han ställde sig framför henne och höll upp händerna med handflatorna utåt. Jag är obeväpnad.Ett universellt fredstecken.

”Jag har redan pratat med Dragan Armanskij. Han vill förresten att du ska ringa honom – du svarade aldrig på mobilen i går kväll.”

Han gick fram mot henne. Hon kände inget hot men ryggade ändå tillbaka någon centimeter då han nuddade vid hennes arm och visade mot badrumsdörren. Hon gillade inte att någon petade på henne utan tillstånd, även om avsikten var vänskaplig.

”Inget bråk alls”, sa han med lugn röst. ”Men jag är väldigt angelägen om att få prata med dig. När du har vaknat, vill säga. Kaffet är klart då du fått på dig lite kläder. Duschen. Schas.”

Hon lydde honom viljelöst. Lisbeth Salander är aldrig viljelös, tänkte hon.

Inne i badrummet lutade hon sig mot dörren och försökte samla tankarna. Hon var mer skakad än hon trodde var möjligt. Sedan insåg hon långsamt att hon hade en blåsa som höll på att sprängas och att en dusch inte bara var ett gott råd utan en nödvändighet efter nattens tumult. När hon var färdig smet hon in i sovrummet och drog på sig trosor, jeans och en t-tröja med texten Armageddon was yesterday – today we have a serious problem.

Efter en sekunds eftertanke letade hon rätt på sin skinnjacka, som låg slängd över en stol. Hon plockade upp elpistolen ur fickan, kontrollerade laddningen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Kaffedoft spred sig i lägenheten. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till köket.

”Städar du aldrig”, hälsade han.

Han hade fyllt diskhon med gammalt porslin, tömt askkopparna, kastat det gamla mjölkpaketet och rensat bordet från fem veckors lager av tidningar, torkat av och dukat upp med koppar och – han hade inte skämtat – bagels. Det såg inbjudande ut och hon var faktiskt hungrig efter natten med Mimmi. Okej, vi får se vart det här leder.Hon slog sig avvaktande ned mitt emot honom.

”Du svarade aldrig på frågan. Rostbiff, kalkon eller vegetariskt?”

”Rostbiff.”

”Då tar jag kalkonen.”

De åt frukost under tystnad medan de ömsesidigt granskade varandra. När hon ätit upp sin bagel satte hon också i sig hälften av den vegetariska som blivit över. Hon plockade upp ett skrynkligt paket från fönsterbrädan och grävde fram en cigarett.

”Okej, då vet jag det”, bröt han tystnaden. ”Jag är kanske inte lika bra som du på att göra personundersökningar, men nu har jag i alla fall listat ut att du varken är vegan eller – som Dirch Frode trodde – anorektiker. Jag ska lägga in uppgifterna i min rapport om dig.”

Salander stirrade på honom, men när hon såg hans ansikte insåg hon att han drev med henne. Han såg så märkligt road ut att hon inte kunde motstå att svara på samma sätt. Hon gav honom ett skevt leende. Situationen saknade rim och reson. Hon sköt tallriken ifrån sig. Han hade vänliga ögon. Vad han än var så var han förmodligen ingen ondskefull människa, beslutade hon. Det fanns heller inget i den PU hon hade gjort som antydde att han var en elak fan som misshandlade sina flickvänner eller något sådant. Hon påminde sig om att det var hon som visste allt om honom – inte tvärtom. Kunskap är makt.

”Vad flinar du åt”, frågade hon.

”Förlåt mig. Jag hade faktiskt inte planerat min entré på det här sättet. Avsikten var inte att skrämma dig som jag uppenbarligen gjorde. Men du skulle ha sett din egen min då du öppnade dörren. Den var obetalbar. Jag kunde inte stå emot frestelsen att driva lite med dig.”

Tystnad. Till sin egen förvåning upplevde Lisbeth Salander plötsligt hans objudna sällskap som acceptabelt – eller i varje fall inte obehagligt.

”Du får betrakta det som min fasansfulla hämnd för att du rotat i mitt privatliv”, sa han muntert. ”Är du rädd för mig?”

”Nej”, svarade Salander.

”Bra. Jag är inte här för att göra dig illa eller för att bråka med dig.”

”Om du försöker göra mig illa så kommer jag att skada dig. Allvarligt.”

Mikael granskade henne. Hon var drygt 150 centimeter lång och såg inte ut att ha mycket att sätta emot om han hade varit en våldsman som trängt in i hennes lägenhet. Men hennes ögon var uttryckslösa och lugna.

”Det är inte aktuellt”, sa han slutligen. ”Jag har inga onda avsikter. Jag behöver tala med dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.” Han funderade en sekund. ”Det känns lustigt nog som… äsch.” Han avbröt meningen.

”Vad?”

”Jag vet inte om det här låter vettigt men för fyra dagar sedan visste jag inte ens att du existerade. Sedan fick jag läsa din analys om mig själv” – han grävde i axelremsväskan och hittade rapporten – ”vilket inte var enbart roande läsning.”

Han tystnade och tittade ut genom köksfönstret en stund. ”Får jag ta en cigarett av dig?” Hon sköt över paketet till honom.

”Du sa tidigare att vi inte känner varandra och jag svarade att det gör vi visst.” Han pekade på rapporten. ”Jag har inte hunnit i kapp dig än – jag har bara gjort en liten rutinkoll för att plocka fram din adress och födelsedata och sådant – men du vet definitivt en hel del om mig. Mycket är sådant som är väldigt privat och som bara mina närmaste vänner känner till. Och nu sitter jag här i ditt kök och äter bagels med dig. Vi har känt varandra i en halvtimme och jag fick plötsligt den där känslan av att vi är bekanta sedan flera år. Förstår du vad jag menar?”

Hon nickade.

”Du har vackra ögon”, sa han.

”Du har snälla ögon”, svarade hon. Han kunde inte avgöra om hon var ironisk.

Tystnad.

”Varför är du här?” frågade hon plötsligt.

Kalle Blomkvist– hon kom att tänka på öknamnet och undertryckte en impuls att säga det högt – såg plötsligt allvarlig ut. Det fanns trötthet i hans ögon. Den självsäkerhet han tidigare uppvisat då han trängde sig in hos henne var borta och hon drog slutsatsen att spexandet var över eller åtminstone hade skjutits åt sidan. För första gången kände hon att han granskade henne ingående, med eftertänksamt allvar. Hon kunde inte avgöra vad som rörde sig i hans huvud, men hon kände omedelbart att hans besök hade fått en allvarligare skugga.

Lisbeth Salander var medveten om att hennes lugn endast låg på ytan och att hon inte riktigt hade kontroll över sina nerver. Blomkvists fullkomligt oväntade besök hade skakat henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt i samband med sitt jobb. Hennes levebröd var att spionera på människor. Hon hade egentligen aldrig definierat det hon gjorde för Dragan Armanskij som ett riktigt arbete, utan snarare som ett komplicerat tidsfördriv, nästan en hobby.

Sanningen var den – vilket hon konstaterat för länge sedan – att hon tyckte om att gräva i andra människors liv och avslöja hemligheter som de försökte dölja. Hon hade gjort det – i en eller annan form – så länge hon kunde minnas. Och hon gjorde det än i dag, inte bara då Armanskij gav henne uppdrag utan ibland enbart för sitt nöjes skull. Det gav henne en kick av tillfredsställelse – det var precis som ett komplicerat dataspel, med den skillnaden att det handlade om levande personer. Och nu satt plötsligt hennes hobby i köket och bjöd henne på bagels. Situationen kändes helt absurd.

”Jag har ett fascinerande problem”, sa Mikael. ”Säg mig, när du gjorde din PU om mig för Dirch Frode… hade du någon aning om vad den skulle användas till?”

”Nej.”

”Syftet var att få fram information om mig därför att Frode, eller rättare sagt hans uppdragsgivare, ville anlita mig för ett frilansjobb.”

”Jaha.”

Han gav henne ett svagt leende.

”Någon dag ska du och jag ha ett samtal om de moraliska aspekterna av att rota i en annan människas privatliv. Men just nu har jag helt andra problem… Det jobb jag fick, och som jag av någon obegriplig anledning åtog mig, är utan jämförelse det mest bisarra uppdrag jag någonsin haft. Kan jag lita på dig, Lisbeth?”

”Hurdå?”

”Dragan Armanskij säger att du är helt pålitlig. Men jag frågar dig i alla fall. Kan jag berätta hemligheter för dig utan att du för dem vidare, inte till någon?”

”Vänta. Du har alltså pratat med Dragan; är det han som har skickat hit dig?”

Jag ska slå ihjäl dig din jävla dumma armenier.

”Nja, inte precis. Du är inte den ende som kan skaffa fram en adress till någon och det gjorde jag alldeles på egen hand. Jag slog upp dig i folkbokföringen. Det finns tre personer som heter Lisbeth Salander och de två andra kunde inte komma i fråga. Men jag kontaktade Armanskij i går och vi hade ett långt samtal. Han trodde också först att jag kommit för att bråka om att du hade snokat i mitt privatliv, men blev till sist övertygad om att jag hade ett helt legitimt ärende.”

”Vilket är?”

”Dirch Frodes uppdragsgivare har som sagt anlitat mig för ett jobb. Jag har nu kommit till en punkt då jag behöver hjälp av en kompetent researcher snabbt som fan. Frode berättade om dig och sa att du var kompetent. Det bara slank ur honom, och det var så jag fick veta att du gjort en personundersökning på mig. I går pratade jag med Armanskij och förklarade vad jag ville ha. Han okejade det hela och försökte ringa dig, men du svarade aldrig i telefon, så… här är jag. Du kan ringa Armanskij och kolla om du vill.”

Det tog flera minuter för Lisbeth Salander att hitta mobiltelefonen under högen av kläder som Mimmi hjälpt henne av med. Mikael Blomkvist betraktade hennes generade letande med stort intresse medan han tog en vända genom lägenheten. Hennes möbler verkade genomgående vara fynd från sopcontainrar. Hon hade en imponerande state of the artPowerBook på ett litet arbetsbord i vardagsrummet. Hon hade en cd-spelare i en hylla. Däremot var hennes cd-samling allt annat än imponerande – ett ynka tiotal skivor med grupper som Mikael aldrig hört talas om och där musikerna på omslaget såg ut som vampyrer från yttre rymden. Han konstaterade att musik inte var hennes område.

Salander såg att Armanskij hade ringt henne inte mindre än sju gånger kvällen innan och två gånger på morgonen. Hon slog numret medan Mikael lutade sig mot dörrposten och lyssnade på samtalet.

”Det är jag… ledsen, men den var avstängd… jag vet att han vill anlita mig… nej, han står här i mitt vardagsrum…” Hon höjde rösten. ”Dragan, jag är bakfull och har ont i huvudet, så sluta pladdra; har du okejat jobbet eller inte?… tack.”

Klick.

Lisbeth Salander sneglade på Mikael Blomkvist genom vardagsrumsdörren. Han plockade med hennes skivor och lyfte på böcker i bokhyllan och hade just hittat en brun medicinflaska som saknade etikett och som han nyfiket höll upp mot ljuset. När han var på väg att skruva av kapsylen sträckte hon ut handen och tog medicinflaskan från honom, gick tillbaka in i köket och satte sig på köksstolen och masserade sin panna till dess att Mikael satt sig igen.

”Reglerna är enkla”, sa hon. ”Inget av det du diskuterar med mig eller Dragan Armanskij kommer att nå någon utomstående. Vi kommer att underteckna ett kontrakt där Milton Security förbinder sig till tystnad. Jag vill veta vad jobbet går ut på innan jag beslutar om jag vill jobba för dig eller inte. Det betyder att allting du berättar för mig kommer jag att hålla tyst om, vare sig jag tar jobbet eller inte, förutsatt att du inte avslöjar att du bedriver grov kriminell verksamhet. I så fall kommer jag att rapportera det till Dragan, som i sin tur kommer att underrätta polisen.”

”Bra.” Han tvekade. ”Armanskij är kanske inte helt på det klara med vad jag vill anlita dig för…”

”Han sa att du ville att jag skulle hjälpa till med historisk research.”

”Jo, det är riktigt. Men det jag vill att du ska göra är att hjälpa mig att identifiera en mördare.”

Det tog Mikael över en timme att berätta alla intrikata detaljer i fallet Harriet Vanger. Han utelämnade ingenting. Han hade fått Frodes tillstånd att anlita henne och för att göra det måste han kunna lita på henne fullt ut.

Han berättade också om förhållandet med Cecilia Vanger och hur han hade upptäckt hennes ansikte i Harriets fönster. Han gav Lisbeth så många exakta detaljer han kunde om hennes personlighet. Han började erkänna för sig själv att Cecilia hade klättrat högt på listan över misstänkta. Men han var ännu långt ifrån att förstå hur Cecilia skulle kunna vara kopplad till en mördare som var aktiv då hon fortfarande var ett litet barn.

När han hade slutat gav han Lisbeth Salander en kopia på listan från telefonboken.

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Jag har identifierat RJ, Rebecka Jacobsson, och kopplat henne till ett bibelcitat som handlar om lagen om brännoffer. Hon mördades genom att hennes huvud lades på en falnande eld, vilket är snarlikt det som beskrivs i citatet. Om det är som jag tror kommer vi att hitta ytterligare fyra offer – Magda, Sara, Mari och RL.”

”Du tror att de är döda? Mördade?”

”En mördare som var aktiv på 1950-talet och kanske på 1960-talet. Och som på något sätt är kopplad till Harriet Vanger. Jag har gått igenom gamla nummer av Hedestads-Kuriren. Mordet på Rebecka är det enda groteska brott jag hittat med anknytning till Hedestad. Jag vill att du gräver vidare i resten av Sverige.”

Lisbeth Salander funderade under uttryckslös tystnad så lång stund att Mikael otåligt började skruva på sig. Han undrade om han hade valt fel person då hon slutligen höjde blicken.

”Okej. Jag tar jobbet. Men du måste skriva kontrakt med Armanskij.”

Dragan Armanskij printade ut kontraktet som Mikael Blomkvist skulle ta med sig tillbaka till Hedestad och låta Dirch Frode underteckna. När han återvände till Lisbeth Salanders arbetsrum såg han genom glasrutan hur hon och Mikael Blomkvist stod böjda över hennes PowerBook. Mikael lade sin hand på hennes axel – han rörde vid henne– och pekade på någonting. Armanskij dröjde på steget.

Mikael sa någonting som Salander tycktes häpna över. Sedan skrattade hon ljudligt.

Armanskij hade aldrig tidigare hört henne skratta, trots att han i flera år försökt vinna hennes förtroende. Mikael Blomkvist hade känt henne i fem minuter och hon skrattade redan tillsammans med honom.

Plötsligt avskydde han Mikael Blomkvist med en hetta som förvånade honom själv. Han harklade sig i dörröppningen och lade fram plastmappen med kontraktet.

Mikael hann göra ett snabbt besök på Millenniumsredaktion på eftermiddagen. Det var första gången sedan han städat skrivbordet före jul och det kändes plötsligt främmande att springa upp för de välbekanta trapporna. De hade inte ändrat kodlåset och han kunde obemärkt smita in genom dörren till redaktionen och stå en stund och se sig omkring.

Millenniumhade en L-formad kontorslokal. Själva entrérummet var en stor hall som svalde mycket yta utan att kunna användas till något vettigt. De hade möblerat med en soffgrupp där de kunde ta emot besökare. Bakom soffgruppen fanns ett lunchrum med pentry, toaletter och två förrådsutrymmen med bokhyllor och arkiv. Där fanns också ett skrivbord för den ständige praktikanten. Till höger om entrén fanns en glasvägg till Christer Malms ateljé; han hade ett eget företag som huserade på 80 kvadrat och hade egen dörr från trapphuset. Till vänster låg själva redaktionen på ungefär 150 kvadrat med glasfasaden mot Götgatan.

Erika hade bestämt inredningen och satt in glasade innerväggar med tre rum för enskilda medarbetare och ett öppet kontorslandskap för de återstående tre medarbetarna. Hon hade lagt beslag på det största rummet, längst in i redaktionen, och placerat Mikael i ett eget rum i andra änden av lokalen. Det var det enda rum som man kunde se in i från entrén. Han noterade att ingen hade flyttat in där.

Det tredje rummet låg lite avskilt och beboddes av Sonny Magnusson, sextio år, som hade varit Millenniumsframgångsrike annonssäljare i några år. Erika hade hittat Sonny när han blivit arbetslös efter nedskärningar på det företag där han arbetat under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Sonny hade då varit i en ålder när han inte förväntade sig att bli erbjuden ett fast arbete. Erika hade handplockat honom; hon hade erbjudit en liten fast månadsarvodering och procent på annonsintäkterna. Sonny hade nappat och ingen av dem hade ångrat sig. Men det senaste året hade det inte spelat någon roll hur driftig han än var som säljare; annonsintäkterna hade gjort en störtdykning. Sonnys lön hade minskat dramatiskt, men istället för att se sig om efter något annat hade han dragit åt svångremmen och lojalt stannat på sin post. Till skillnad från mig, som orsakat raset, tänkte Mikael.

Mikael hade slutligen tagit mod till sig och klivit in på redaktionen, som var halvtom. Han kunde se Erika med en telefonlur mot örat på sitt rum. Bara två av medarbetarna var inne på redaktionen. Monika Nilsson, trettiosju år, var en driven allmänreporter med politisk bevakning som specialitet och förmodligen den mest luttrade cyniker som Mikael någonsin träffat. Hon hade arbetat på Millenniumi nio år och trivdes förträffligt. Henry Cortez var tjugofyra år och redaktionens yngste medarbetare; han hade vandrat in genom dörrarna som praktikant direkt från JMK två år tidigare och förklarat att det var på Millenniumoch ingen annanstans som han ville jobba. Erika hade inte budget att anställa honom, men erbjöd ett skrivbord i en hörna och anlitade honom som fast frilansare.

Bägge utstötte förtjusta rop när de fick syn på Mikael. Han fick pussar på kinden och ryggdunkar. De frågade omedelbart om han tänkte återgå i tjänst och suckade besviket då han förklarade att han fortfarande hade ett halvår kvar på sin kommendering i Norrland och bara var inne för att säga hej och prata med Erika.

Erika blev också glad att se honom och hällde upp kaffe och drog igen dörren till sitt rum. Hon frågade omedelbart om Henrik Vangers tillstånd. Mikael förklarade att han inte visste mer än vad Dirch Frode kunnat berätta; tillståndet var allvarligt men den gamle mannen var ännu vid liv.

”Vad gör du i stan?”

Mikael kände sig plötsligt brydd. Eftersom han befunnit sig på Milton Security bara några kvarter bort hade han gått upp till redaktionen på ren impuls. Det kändes komplicerat att förklara för Erika att han just anlitat en privat säkerhetskonsult som hade hackat hans dator. Istället ryckte han på axlarna och sa att han varit tvungen att åka ned till Stockholm i ett ärende som hade med Vanger att göra och att han skulle åka norrut igen omgående. Han frågade hur det stod till på redaktionen.

”Vid sidan av de angenäma nyheterna om att både annonsvolym och antal prenumeranter fortsätter att växa, växer också ett orosmoln på himlen.”

”Jaså?”

”Janne Dahlman.”

”Naturligtvis.”

”Jag var tvungen att ta ett enskilt prat med honom i april, strax efter att vi släppt nyheten att Henrik Vanger gått in som delägare. Jag vet inte om det bara är hans natur att vara negativ eller om det är något allvarligare. Om han spelar någon sorts spel.”

”Vad hände?”

”Jag har inget förtroende för honom längre. När vi hade undertecknat överenskommelsen med Henrik Vanger hade jag och Christer att välja på att genast informera hela redaktionen om att vi inte längre riskerade att läggas ned till hösten, eller…”

”Eller att informera några medarbetare selektivt.”

”Exakt. Jag är kanske paranoid men jag ville inte riskera att Dahlman skulle läcka storyn. Så vi beslutade att informera hela redaktionen samma dag som uppgörelsen blev offentlig. Alltså höll vi tyst i mer än en månad.”

”Och?”

”Tja, det var de första goda nyheter redaktionen fått på ett år. Alla jublade utom Dahlman. Jag menar – vi är ju inte världens största redaktion. Det var alltså tre personer som jublade, plus praktikanten, och en som blev fly förbannad för att vi inte hade informerat om överenskommelsen tidigare.”

”Han har en poäng…”

”Jag vet. Men saken är den att han fortsatte att bitcha om saken dag efter dag och stämningen på redaktionen störtdök. Efter två veckor av den skiten kallade jag in honom på mitt rum och förklarade att orsaken till att jag inte informerat redaktionen var att jag inte hade förtroende för honom och inte var säker på att han skulle hålla tätt.”

”Hur tog han det?”

”Han blev förstås väldigt sårad och upprörd. Jag backade inte och gav honom ett ultimatum – antingen skulle han skärpa sig eller börja se sig om efter ett annat jobb.”

”Och?”

”Han har skärpt sig. Men han håller sig på sin kant och det är en nervig stämning mellan honom och resten av redaktionen. Christer tål honom inte och demonstrerar det ganska tydligt.”

”Vad är det du misstänker Dahlman för?”

Erika suckade.

”Jag vet inte. Vi anställde honom för ett år sedan, då vi redan börjat bråket med Wennerström. Jag kan inte bevisa ett dugg men jag har en känsla av att han inte jobbar för oss.”

Mikael nickade.

”Lita på dina instinkter.”

”Han kanske bara är en malplacerad skitstövel som sprider dålig stämning.”

”Det är möjligt. Men jag är överens med dig om att vi gjorde en felbedömning då vi anställde honom.”

Tjugo minuter senare var Mikael på väg norrut över Slussen i den bil som han lånat av Dirch Frodes hustru. Det var en tio år gammal Volvo som hon aldrig använde. Mikael hade fått löfte om att låna den hur mycket han ville.

Det var små subtila detaljer som Mikael enkelt hade kunnat missa om han inte hade varit uppmärksam. En pappersbunt var skevare än vad han mindes. En pärm var inte riktigt inskjuten i hyllan. Skrivbordslådan var helt stängd – Mikael mindes med säkerhet att den hade varit lite på glänt då han dagen innan hade lämnat Hedebyön för att åka till Stockholm.

En stund satt han stilla och tvivlade på sig själv. Sedan växte en visshet inom honom om att någon hade varit inne i huset.

Han gick ut på farstubron och såg sig omkring. Han hade låst dörren, men det var ett vanligt gammalt lås, som man förmodligen kunde peta upp med en liten skruvmejsel, och det var omöjligt att säga något om hur många nycklar som fanns på drift. Han gick in igen och sökte systematiskt igenom sitt arbetsrum för att undersöka om något hade försvunnit. Efter en stund konstaterade han att allting tycktes finnas kvar.

Faktum kvarstod att någon hade gått in i huset och suttit i hans arbetsrum och bläddrat i papper och pärmar. Datorn hade han haft med sig, så den hade de inte kommit åt. Två frågor infann sig. Vem? Och hur mycket hade den mystiske besökaren kunnat lista ut?

Pärmarna var de delar av Henrik Vangers samling som han hade plockat tillbaka till gäststugan efter att han kommit ut ur fängelset. Där fanns inget nytt material. Anteckningsböckerna på skrivbordet var kryptiska för den oinvigde – men var den person som sökt igenom skrivbordet oinvigd?

Det allvarliga var en liten plastmapp mitt på skrivbordet där han hade lagt telefonlistan och en renskrift av de bibelcitat som åsyftades. Den som hade sökt igenom arbetsrummet visste nu att han hade knäckt bibelkoden.

Vem?

Henrik Vanger fanns på sjukhus. Han misstänkte inte hushållerskan Anna. Dirch Frode? Men honom hade han redan berättat alla detaljer för. Cecilia Vanger hade ställt in Floridaresan och var tillbaka från London tillsammans med sin syster. Han hade inte träffat henne sedan hon återvänt, men han hade sett henne då hon dagen innan hade åkt bil över bron. Martin Vanger. Harald Vanger. Birger Vanger – han hade dykt upp till ett familjerådslag Mikael inte blivit inbjuden till dagen efter Henriks hjärtattack. Alexander Vanger. Isabella Vanger – hon var allt annat än sympatisk.

Vilka hade Frode pratat med? Vad hade han undsluppit sig? Hur många av de närmast sörjande hade snappat upp att Mikael faktiskt hade gjort ett genombrott i grävandet?

Klockan var efter åtta på kvällen. Han ringde till Låsjoureninne i Hedestad och beställde ett nytt lås till stugan. Låssmeden förklarade att han kunde komma ut nästkommande dag. Mikael lovade att betala dubbelt om han kom omgående. De kom överens om att han skulle dyka upp vid halv elva på kvällen för att installera ett nytt sjutillhållarlås.

I väntan på låssmeden gick Mikael över till Dirch Frode vid halv niotiden på kvällen och knackade på. Frodes hustru visade honom till trädgården på baksidan av huset och erbjöd en kall pilsner, som Mikael tacksamt tog emot. Han ville veta hur det stod till med Henrik Vanger.

Dirch Frode skakade på huvudet.

”De har opererat honom. Han har förkalkningar i kranskärlen. Doktorn säger att det faktum att han överhuvudtaget lever är hoppingivande, men det kommer att vara kritiskt den närmaste tiden.”

De begrundade detta en stund medan de drack sin pilsner.

”Har du pratat med honom?”

”Nej. Han har inte varit i stånd att prata. Hur gick det i Stockholm?”

”Lisbeth Salander har tackat ja. Här är kontrakten från Dragan Armanskij. Du ska underteckna och lägga på lådan.”

Frode ögnade igenom papperen.

”Hon är dyr i drift”, konstaterade han.

”Henrik har råd.”

Frode nickade och tog en penna ur bröstfickan och krafsade sin namnteckning.

”Det är lika bra att jag undertecknar det medan Henrik fortfarande lever. Kan du gå förbi postlådan vid Konsum?”

Mikael gick och lade sig redan vid midnatt, men hade svårt att somna. Hittills hade hela hans vistelse på Hedebyön haft karaktären av efterforskningar kring historiska kuriosa. Men om någon var tillräckligt intresserad av hans förehavanden för att invadera hans arbetsrum var kanske historien närmare nuet än vad han hade trott.

Helt plötsligt slog det Mikael att det fanns andra som också kunde vara intresserade av vad han arbetade med. Henrik Vangers plötsliga uppdykande i Millenniumsstyrelse hade knappast gått Hans-Erik Wennerström obemärkt förbi. Eller var sådana tankar ett tecken på att han höll på att bli paranoid?