Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 21 (всего у книги 34 страниц)

Mikael klev upp ur sängen, ställde sig naken vid köksfönstret och tittade eftertänksamt mot kyrkan på andra sidan bron. Han tände en cigarett.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Hon hade ett udda beteendemönster med långa pauser mitt i samtalen. Hennes hem var stökigt på ett sätt som gränsade till kaos, med ett berg av tidningskassar i hallen och ett kök som inte var städat på något år. Hennes kläder låg i högar på golvet och hon hade uppenbarligen vaknat efter en helkväll på krogen. Hon hade sugmärken på halsen och hade tydligen haft sällskap över natten. Hon hade åtskilliga tatueringar och var piercad på ett par ställen i ansiktet och säkerligen på ställen han inte sett. Hon var kort sagt säregen.

Å andra sidan hade Armanskij försäkrat honom om att hon var företagets absolut bästa researcher, och hennes inträngande reportage om honom själv hade onekligen antytt att hon var grundlig. En märklig tjej.

Lisbeth Salander satt vid sin PowerBook och funderade på hur hon reagerat inför Mikael Blomkvist. Hon hade aldrig tidigare i sitt vuxna liv låtit någon kliva över hennes tröskel som hon inte uttryckligen bjudit in, och den lilla skaran kunde räknas på ena handens fingrar. Mikael hade ogenerat trampat rakt in i hennes liv och hon hade bara åstadkommit lama protester.

Inte nog med det – han hade retats med henne. Gjort narr av henne.

I vanliga fall skulle ett sådant beteende ha fått henne att mentalt osäkra en pistol. Men hon hade inte känt ett uns av hot och ingen fientlighet från hans sida. Han hade haft orsak att skälla ut henne efter noter – till och med polisanmäla henne sedan han listat ut att hon hade hackat sig in i hans dator. Istället hade han behandlat även det som ett skämt.

Det hade varit den allra känsligaste delen av deras samtal. Det kändes som om Mikael medvetet lät bli att ta upp tråden och till sist hade hon inte kunnat avhålla sig från att ställa frågan.

”Du sa att du visste vad jag hade gjort.”

”Du är en hacker. Du har varit inne i min dator.”

”Hur vet du det?” Lisbeth var fullständigt säker på att hon inte hade lämnat några spår och att hennes intrång inte kunde upptäckas med mindre än att en säkerhetskonsult av yppersta kaliber satt och scannade hårddisken samtidigt som hon gick in i datorn.

”Du gjorde ett misstag.” Han förklarade hur hon hade citerat en version av en text som endast fanns i hans dator och ingen annanstans.

Lisbeth Salander satt tyst en lång stund. Till sist tittade hon på honom med uttryckslösa ögon.

”Hur bar du dig åt?” frågade han.

”Min hemlighet. Vad tänker du göra åt saken?”

Mikael ryckte på axlarna.

”Vad kan jag göra? Möjligen borde jag ha ett samtal med dig om etik och moral och vådan av att gräva i människors privatliv.”

”Precis det du gör som journalist.”

Han nickade.

”Jovisst. Just därför har vi journalister en etisk nämnd som håller ordning på de moraliska aspekterna. När jag skriver en text om en fähund i bankväsendet så utelämnar jag till exempel hans eller hennes sexliv. Jag skriver inte att en checkbedragare är lesbisk eller tänder på att ha sex med sin hund eller sådant, även om det skulle råka vara sant. Även fähundar har rätt till ett privatliv, och det är så lätt att skada människor genom att angripa deras livsstil. Förstår du vad jag menar?”

”Ja.”

”Alltså, du inkräktar på min integritet. Min arbetsgivare behöver inte veta vem jag har sex med. Det är min ensak.”

Lisbeth Salanders ansikte klövs av ett snett leende.

”Du tycker inte att jag borde ha nämnt det.”

”I mitt fall spelade det ingen större roll. Halva stan känner till mitt förhållande med Erika. Det är principen.”

”I så fall kan det kanske roa dig att få veta att jag också har principer som motsvarar din etiska nämnd. Jag kallar det Salanders princip. Jag menar att en fähund alltid är en fähund och om jag kan skada en sådan genom att gräva upp skit om honom så har han förtjänat det. Jag betalar bara tillbaka.”

”Okej”, log Mikael Blomkvist. ”Jag resonerar inte helt annorlunda än du, men…”

”Men saken är den att när jag gör en PU så tittar jag också på vad jag tycker om människan. Jag är inte neutral. Om det verkar vara en bra människa kan jag tona ned min rapport.”

”Verkligen?”

”I ditt fall tonade jag ned. Jag kunde ha skrivit en bok om ditt sexliv. Jag kunde ha berättat för Frode att Erika Berger har ett förflutet i Club Xtreme och lattjade med BDSM på 1980-talet – vilket onekligen skulle ha skapat vissa ofrånkomliga associationer vid tanken på ditt och hennes sexliv.”

Mikael Blomkvist mötte Lisbeth Salanders blick. Efter en stund tittade han ut genom fönstret och skrattade.

”Du är verkligen noggrann. Varför lade du inte in det i rapporten?”

”Du och Erika Berger är vuxna människor som uppenbarligen gillar varandra. Vad ni gör i sängen angår ingen och det enda jag kunde ha åstadkommit genom att berätta om henne hade varit att skada er eller förse någon med utpressningsmaterial. Vem vet – jag känner inte Dirch Frode och materialet kunde ha hamnat hos Wennerström.”

”Och du vill inte förse Wennerström med information?”

”Om jag måste välja sida i matchen mellan dig och honom skulle jag nog hamna i din ringhörna.”

”Jag och Erika har ett… vårt förhållande är…”

”Jag skiter i vilket förhållande ni har. Men du har inte svarat på vad du tänker göra med din kunskap om att jag hackat din dator.”

Hans paus var nästan lika lång som hennes.

”Lisbeth, jag är inte här för att jävlas med dig. Jag tänker inte utpressa dig. Jag är här för att be dig om hjälp att göra research för mig. Du kan svara ja eller nej. Om du säger nej så drar jag och hittar någon annan och du kommer aldrig att höra av mig igen.” Han funderade en sekund och log mot henne. ”Om jag inte hittar dig i min dator igen, vill säga.”

”Vilket betyder?”

”Du vet väldigt mycket om mig – en del av det är privat och personligt. Men skadan är redan skedd. Jag hoppas bara att du inte tänker använda din kunskap om mig för att skada mig eller Erika Berger.”

Hon tittade på honom med tom blick.

KAPITEL 19: Torsdag 19 juni – Söndag 29 juni

Mikael tillbringade två dagar med att gå igenom sitt material medan han väntade på besked om huruvida Henrik Vanger skulle överleva eller inte. Han höll tät kontakt med Dirch Frode. På torsdagskvällen kom Frode över till gäststugan och lämnade beskedet att krisen för ögonblicket tycktes vara över.

”Han är svag, men jag fick prata med honom en stund i dag. Han vill träffa dig så fort som möjligt.”

Vid ettiden på midsommaraftonen körde följaktligen Mikael till Hedestads sjukhus och letade rätt på den avdelning där Henrik Vanger vårdades. Han mötte en irriterad Birger Vanger, som spärrade vägen för honom och myndigt förklarade att Henrik Vanger omöjligen kunde ta emot besök. Mikael stod lugnt kvar och betraktade kommunalrådet.

”Det var lustigt. Henrik Vanger har skickat bud och uttryckligen meddelat att han vill träffa mig i dag.”

”Du tillhör inte familjen och har inget här att göra.”

”Du har rätt i att jag inte tillhör familjen. Men jag agerar på direkt uppdrag av Henrik Vanger och tar bara order exklusivt av honom.”

Det kunde ha utvecklats till en häftig ordväxling om inte Dirch Frode i det ögonblicket råkat komma ut från Henriks rum.

”Åh, där är du ju. Henrik frågade just efter dig.”

Frode höll upp dörren och Mikael klev förbi Birger Vanger in i rummet.

Henrik Vanger såg ut att ha åldrats tio år under den gångna veckan. Han låg med halvslutna ögonlock, en syrgasslang gick in i näsan och håret var rufsigare än någonsin. En sköterska hejdade Mikael genom att lägga en hand på hans arm.

”Två minuter. Inte mer. Och gör honom inte upprörd.” Mikael nickade och satte sig på en besöksstol så att han kunde se Henriks ansikte. Han kände en ömhet som förbluffade honom och sträckte fram handen och kramade försiktigt den gamles slappa hand. Henrik Vanger talade stötvis med svag röst.

”Nyheter?”

Mikael nickade.

”Jag ska göra en avrapportering så fort du är lite bättre. Jag har inte löst gåtan än, men jag har hittat nytt material och håller på att följa upp en rad trådar. Om en vecka eller två kan jag säga om det leder någonstans.”

Henrik Vanger försökte nicka. Det blev mest en blinkning som tecken på att han hade förstått.

”Jag måste resa bort några dagar.”

Henrik Vangers ögonbryn drog ihop sig.

”Nej, jag överger inte skeppet. Jag måste resa för att göra research. Jag har kommit överens med Dirch Frode om att jag rapporterar till honom. Är det okej med dig?”

”Dirch är… mitt ombud… i alla avseenden.”

Mikael nickade.

”Mikael… om jag inte… klarar det… så vill jag att du avslutar… jobbet i alla fall.”

”Jag lovar att avsluta jobbet.”

”Dirch har alla… fullmakter.”

”Henrik, jag vill att du ska krya på dig. Jag skulle bli jävligt förbannad på dig om du gick och dog när jag kommit så här långt i mitt arbete.

”Två minuter”, sa sjuksköterskan.

”Jag måste gå. Nästa gång jag kommer förbi vill jag ha ett långt samtal med dig.

Birger Vanger väntade på Mikael när han kom ut i korridoren och hejdade honom genom att lägga sin hand på hans axel.

”Jag vill inte att du besvärar Henrik mer. Han är svårt sjuk och får inte på något sätt bli störd eller upprörd.”

”Jag förstår din oro och jag sympatiserar med den. Jag kommer inte att göra honom upprörd.”

”Alla begriper att Henrik anställt dig för att rota i hans lilla hobby… Harriet. Dirch Frode sa att Henrik blev väldigt upprörd vid ett samtal som ni hade innan han fick sin hjärtattack. Han sa att du trodde att du hade utlöst attacken.”

”Det tror jag inte längre. Henrik Vanger hade kraftiga förkalkningar i kärlen. Han kunde ha fått en hjärtattack av att gå på toaletten. Det vet du nog vid det här laget.”

”Jag vill ha full insyn i de här dumheterna. Det är min familj du rotar i.”

”Som sagt… jag jobbar för Henrik. Inte för familjen.”

Birger Vanger var uppenbarligen inte van vid att någon gav honom fingret. En kort stund stirrade han på Mikael med en blick som förmodligen var avsedd att inge respekt, men som mest fick honom att likna en uppblåst älg. Birger Vanger vände och gick in i Henriks rum.

Mikael fick en impuls att skratta men behärskade sig. Det var inte läge att skratta i korridoren utanför Henriks sjukbädd, som också kunde vara hans dödsbädd. Men Mikael hade plötsligt kommit att tänka på en strof ur Lennart Hylands rimbok om alfabetet, som togs fram till Radiohjälpen-insamlingen någon gång på 1960-talet, och som han av någon obegriplig anledning hade memorerat då han lärde sig att läsa och skriva. Det var bokstaven Ä. Älgen ensam satt och log i en söderskjuten skog.

Vid entrén till sjukhuset sprang Mikael på Cecilia Vanger. Han hade försökt ringa hennes mobil vid ett dussin tillfällen sedan hon återkom från den avbrutna semestern, men hon hade aldrig svarat. Hon hade inte heller varit hemma i sin bostad på Hedebyön vid de tillfällen han gått förbi och knackat på.

”Hej Cecilia”, sa han. ”Jag är ledsen för det här med Henrik.”

”Tack”, svarade hon och nickade.

Mikael försökte läsa hennes känslor, men upplevde varken värme eller kyla.

”Vi måste prata”, sa han.

”Jag är ledsen att jag stängt dig ute på det här sättet. Jag förstår att du är arg, men jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.”

Mikael blinkade till innan han insåg vad hon syftade på. Han lade snabbt en hand på hennes arm och log mot henne.

”Vänta, du missförstod mig, Cecilia. Jag är absolut inte arg på dig. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner, men om du inte vill umgås med mig… om det är ditt beslut så har jag all respekt för det.”

”Jag är inte bra på förhållanden”, sa hon.

”Det är inte jag heller. Ska vi ta en kopp kaffe?” Han nickade mot sjukhuskafeterian.

Cecilia Vanger tvekade. ”Nej, inte i dag. Jag vill besöka Henrik nu.”

”Okej, men jag måste fortfarande få prata med dig. Rent yrkesmässigt.”

”Vad menar du?” Hon blev plötsligt alert.

”Minns du när vi först träffades, då du kom över till gäststugan i januari? Jag sa att det vi pratade om var off the record, och att om jag måste ställa riktiga frågor till dig så skulle jag säga till. Det gäller Harriet.”

Cecilia Vangers ansikte flammade plötsligt av ilska.

”Ditt jävla kräk.”

”Cecilia, jag har hittat saker som jag helt enkelt måste prata med dig om.”

Hon tog ett steg bakåt.

”Fattar du inte att hela den här jävla jakten på den där förbannade Harriet är sysselsättningsterapi för Henrik. Fattar du inte att han kanske ligger och dör däruppe, och att det sista han behöver är att bli upprörd igen och fyllas av falska förhoppningar och…”

Hon tystnade.

”Det kanske är en hobby för Henrik, men just nu har jag hittat mer nytt material än vad någon grävt fram de senaste trettiofem åren. Det finns obesvarade frågor i utredningen och jag jobbar på Henriks uppdrag.”

”Om Henrik dör kommer den utredningen att ta slut jävligt snabbt. Då åker du ut med skallen först”, sa Cecilia Vanger och gick förbi honom.

Allting var stängt. Hedestad var i det närmaste öde och befolkningen tycktes ha sökt sig till midsommarstänger i sommarstugor. Till sist hittade Mikael Stadshotellets terrass, som faktiskt var öppen och där han kunde beställa kaffe och en smörgås och sätta sig med kvällstidningarna. Inget av vikt hade hänt i världen.

Han lade ifrån sig tidningarna och funderade över Cecilia Vanger. Han hade inte berättat för vare sig Henrik eller Dirch Frode om sina misstankar om att det var hon som hade öppnat fönstret i Harriets rum. Han var rädd att han därigenom skulle misstänkliggöra henne, och det sista han ville var att skada henne. Men frågan måste ställas förr eller senare.

Han satt kvar på terrassen en timme innan han beslutade sig för att skjuta hela problemet åt sidan och ägna midsommaraftonen åt något annat än familjen Vanger. Hans mobil var tyst. Erika var bortrest och roade sig någonstans med sin man, och han hade ingen att prata med.

Han återvände till Hedebyön vid fyra på eftermiddagen och fattade ytterligare ett beslut – att sluta röka. Han hade tränat regelbundet sedan han låg i lumpen, både på gym och genom att springa längs Söder Mälarstrand, men hade helt kommit av sig då problemen med Hans-Erik Wennerström börjat. Det var först på Rullåker som han hade börjat lyfta skrot igen, mest som terapi, men sedan frigivningen hade han inte gjort många knop. Det var dags att börja igen. Han satte resolut på sig joggingkläder och gjorde en loj löprunda längs vägen ut till Gottfrieds stuga, vek av upp mot Befästningen och gjorde en tuffare terrängrunda. Han hade inte orienterat sedan han låg i lumpen men hade alltid tyckt att det var roligare att springa genom skogsmark än på platta joggingbanor. Han följde stängslet vid Östergården tillbaka mot byn. Han kände sig helt mörbultad då han andfått tog de sista stegen ned mot gäststugan.

Vid sextiden hade han duschat. Han kokade potatis och dukade upp senapssill med gräslök och ägg vid ett skrangligt bord utomhus, på brosidan av gäststugan. Han hällde upp en snaps och skålade med sig själv. Därefter öppnade han en deckare med titeln The Mermaids singingav Val McDermid.

Vid sju kom Dirch Frode över till honom och slog sig tungt ned i trädgårdsstolen mitt emot. Mikael hällde upp en skvätt Skåne åt honom.

”Du väckte en del upprörda känslor i dag”, sa Frode.

”Jag förstod det.”

”Birger Vanger är en fjant.”

”Jag vet det.”

”Men Cecilia Vanger är inte en fjant och hon är rasande på dig.”

Mikael nickade.

”Hon har instruerat mig att se till att du slutar snoka i familjens angelägenheter.”

”Jag förstår. Och ditt svar?”

Dirch Frode tittade på glaset med Skåne och svepte plötsligt i sig supen.

”Mitt svar är att Henrik har gett mycket tydliga instruktioner om vad han vill att du ska göra. Så länge han inte ändrat dessa instruktioner är du anställd enligt det kontrakt som vi har formulerat. Jag förväntar mig att du gör ditt allra bästa för att uppfylla din del av kontraktet.”

Mikael nickade. Han tittade upp på himlen där regnmoln hade börjat samlas.

”Det kommer att bli oväder”, sa Frode. ”Om det blir väldigt kraftig blåst så kommer jag att backa upp dig.”

”Tack.”

De satt tysta en stund.

”Kan jag få en sup till?” frågade Dirch Frode.

bara några minuter efter att Dirch Frode hade gått hem till sig bromsade Martin Vanger in och parkerade sin bil vid vägkanten framför gäststugan. Han gick fram och hälsade. Mikael önskade trevlig midsommar och frågade om han ville ha en sup.

”Nej, det är bäst att jag låter bli. Jag är bara här för att byta kläder och ska köra tillbaka in till stan och tillbringa kvällen med Eva.”

Mikael avvaktade.

”Jag har pratat med Cecilia. Hon är lite upprörd just nu – hon och Henrik står varandra nära. Jag hoppas att du förlåter henne om hon säger något… otrevligt.”

”Jag tycker väldigt bra om Cecilia”, svarade Mikael.

”Jag förstår det. Men hon kan vara knepig. Jag vill bara att du ska veta att hon är helt emot att du gräver i det förflutna.”

Mikael suckade. Alla i Hedestad tycktes ha begripit varför Henrik anlitat honom.

”Vad tycker du?”

Martin Vanger slog ut med handen.

”Det här med Harriet har varit en besatthet hos Henrik i decennier. Jag vet inte… Harriet var min syster, men på något sätt är det så avlägset. Dirch Frode sa att du har ett vattentätt kontrakt som bara Henrik själv kan bryta, och jag är rädd för att det i hans nuvarande tillstånd skulle göra mer skada än nytta.”

”Så du vill att jag fortsätter?”

”Har du kommit någon vart?”

”Jag är ledsen, Martin, men det skulle innebära ett kontraktsbrott om jag berättade det för dig utan Henriks tillstånd.”

”Jag förstår.” Han log plötsligt. ”Henrik är lite av en konspirationsteoretiker. Men jag vill framför allt inte att du invaggar honom i falska förhoppningar.”

”Jag lovar att inte göra det. Det enda jag ger honom är fakta som jag kan dokumentera.”

”Bra… förresten, från det ena till det andra, vi har ju ett annat kontrakt att fundera över också. I och med att Henrik blivit sjuk och inte kan fullgöra sina förpliktelser i Millenniumsstyrelse så är jag förpliktigad att träda in i hans ställe.”

Mikael avvaktade.

”Vi måste nog ha ett styrelsemöte och titta över situationen.”

”Det är en god idé. Men så vitt jag förstår är det redan beslutat att nästa styrelsemöte ska hållas först i augusti.”

”Jag vet, men vi kanske måste tidigarelägga det.”

Mikael log artigt.

”Det är möjligt, men du pratar med fel person. För närvarande sitter jag inte i Millenniumsstyrelse. Jag lämnade tidningen i december och har inget inflytande över vad ni i styrelsen beslutar. Jag föreslår att du kontaktar Erika Berger i den frågan.”

Martin Vanger hade inte förväntat sig det svaret. Han funderade en stund och reste sig.

”Du har förstås rätt. Jag ska prata med henne.” Han klappade Mikael på axeln som avsked och försvann till sin bil.

Mikael tittade fundersamt efter honom. Inget konkret hade uttalats, men hotet hade tydligt hängt i luften. Martin Vanger hade lagt Millenniumi vågskålen. Efter en stund hällde Mikael upp en ny sup till sig och plockade upp Val McDermid.

Vid niotiden kom den brunspräckliga katten förbi och strök sig mot hans ben. Han lyfte upp henne och kliade henne bakom öronen.

”Då är vi två som har långtråkigt på midsommarafton”, sa han.

När det kom några regnstänk gick han in och lade sig. Katten ville stanna ute.

Lisbeth Salander plockade fram sin Kawasaki på midsommarafton och ägnade dagen åt att ge den en rejäl översyn. En lättviktare på 125 kubik var kanske inte den tuffaste hojen i världen, men den var hennes och hon kunde hantera den. Hon hade egenhändigt renoverat den mutter för mutter, och hon hade trimmat den en bit ovanför den lagliga gränsen.

På eftermiddagen satte hon på sig hjälm och skinnställ och körde ut till Äppelvikens sjukhem, där hon tillbringade kvällen i parken med sin mamma. Hon kände ett styng av oro och dåligt samvete. Hennes mamma verkade mer frånvarande än någonsin tidigare. Under de tre timmar de tillbringade tillsammans växlade de bara några enstaka ord och vid dessa tillfällen tycktes hennes mamma inte veta vem hon pratade med.

Mikael slösade flera dagar på att försöka identifiera den AC-registrerade bilen. Efter diverse bryderier och genom att slutligen konsultera en pensionerad bilmekaniker i Hedestad kunde han konstatera att bilen var av märket Ford Anglia, en dussinmodell som han aldrig hört talas om. Därefter kontaktade han en tjänsteman på Bilregistret och undersökte möjligheterna att få fram en förteckning över samtliga Ford Anglia som 1966 hade haft registreringsskylten AC3-någonting. Efter ytterligare efterforskningar kom beskedet att en sådan arkeologisk utgrävning i registren förmodligen kunde göras, men att det skulle ta tid och att det låg en smula utanför offentlighetsprincipen.

Först flera dagar efter midsommarhelgen satte sig Mikael i sin lånade Volvo och styrde ut på E4:an norrut. Han hade aldrig tyckt om att köra snabbt och rattade bilen i maklig takt. Alldeles före Härnösandsbron stannade han och drack kaffe på Vesterlunds konditori.

Nästa stopp var Umeå, där han styrde in till ett motorhotell och åt en dagens. Han köpte en bilatlas och fortsatte till Skellefteå, där han vek av till vänster mot Norsjö. Han var framme vid sextiden på kvällen och checkade in på Hotell Norsjö.

Han började sitt sökande tidigt nästa morgon. Norsjö Snickerifabrik fanns inte i telefonkatalogen. Polarhotellets receptionist, en flicka i tjugoårsåldern, hade aldrig hört talas om företaget.

”Vem borde jag fråga?”

Receptionisten såg konfunderad ut en sekund innan hon sken upp och sa att hon skulle ringa sin pappa. Två minuter senare kom hon tillbaka och förklarade att Norsjö Snickerifabrik lades ned i början av 1980-talet. Om Mikael behövde prata med någon som visste mer om företaget skulle han vända sig till en viss Burman, som hade varit förman där och som nu bodde på en gata som hette Solvändan.

Norsjö var en liten ort med en huvudgata, lämpligt nog döpt till Storgatan, som löpte genom hela samhället och kantades av butiker och sidogator med bostadshus. Vid östra infarten fanns ett litet industriområde och ett stall; vid utfarten mot väster låg en ovanligt vacker träkyrka. Mikael noterade att orten även tillhandahöll en Missionskyrka och en Pingstkyrka. En affisch på en anslagstavla vid busstationen gjorde reklam för både ett Jakt– och ett Skidlöparmuseum. En kvarbliven affisch berättade att Veronikahade sjungit på festplatsen under midsommarhelgen. Han kunde promenera från ena änden av orten till den andra på drygt 20 minuter.

Solvändan bestod av egnahem och låg ungefär fem minuter från hotellet. Burman öppnade inte då Mikael ringde på dörrklockan. Klockan var halv tio och han förmodade att den person han sökte antingen hade gått till jobbet eller, om han var pensionär, var ute på något ärende.

Nästa anhalt blev järnhandeln på Storgatan. Bor man i Norsjö besöker man förr eller senare järnhandeln, resonerade Mikael. Det fanns två säljare i butiken; Mikael valde den som såg ut att vara äldst, drygt femtio år.

”Hej, jag söker ett par som troligen bodde här i Norsjö på 1960-talet. Mannen arbetade möjligen på Norsjö Snickerifabrik. Jag vet inte vad de heter, men jag har två bilder som togs 1966.”

Expediten tittade länge och väl på bilderna men skakade till slut på huvudet och förklarade att han varken kände igen mannen eller kvinnan.

Vid lunchtid åt Mikael en parisare i korvkiosken vid busstationen. Han hade gett upp butikerna och avverkat kommunkontoret, biblioteket och apoteket. Polisstationen var obemannad och han övergick till att fråga äldre människor på måfå. Vid tvåtiden på eftermiddagen frågade han två yngre kvinnor, som visserligen inte kände igen paret på bilderna men som bidrog med en god idé.

”Om bilden är tagen 1966 måste personerna vara i sextioårsåldern i dag. Du kan väl gå ned till servicehuset vid Solbacka och fråga pensionärerna där.”

Mikael presenterade sig för en kvinna i trettioårsåldern på servicehusets expedition och förklarade sitt ärende. Hon blängde misstänksamt på honom men lät sig till slut bevekas. Mikael fick följa med till dagrummet där han under en halvtimme visade bilderna för ett stort antal människor i varierande ålder från sjuttio år och uppåt. De var mycket hjälpsamma, men ingen av dem kunde identifiera personerna som hade fotograferats i Hedestad 1966.

Vid femtiden återvände han på nytt till Solvändan och knackade på hos Burman. Den här gången hade han bättre tur. Burman, både herr och fru, var pensionärer och hade varit ute under dagen. Han bjöds in i köket, där frun omedelbart satte på kaffepannan medan Mikael förklarade sitt ärende. Precis som alla vid andra försök under dagen blev det en nitlott. Burman kliade sig i huvudet, tände en pipa och konstaterade efter en stund att han inte kände igen personerna på bilden. Paret pratade utpräglat Norsjömål sinsemellan och Mikael hade stundom svårt att begripa vad de sa. Frun menade lockigt hårnär hon kommenterade att kvinnan på bilden hade knövelhära.

”Men du har helt rätt i att det är en dekal från snickeriet”, sa maken. ”Det var klyftigt av dig att känna igen den. Problemet är bara att vi delade ut sådana dekaler till höger och vänster. Det var åkare, folk som köpte eller levererade virke, reparatörer och maskinister och många andra.”

”Det var krångligare än vad jag trodde att hitta det här paret.”

”Varför vill du hitta dem?”

Mikael hade beslutat sig för att berätta sanningen då folk frågade. Varje försök att hitta på en historia kring paret på bilden skulle bara låta osannolik och skapa förvirring.

”Det är en lång historia. Jag forskar i ett brott som ägde rum i Hedestad 1966 och jag tror att det finns en möjlighet, om än mikroskopisk, att personerna på bilden kan ha sett vad som hände. De är inte på något sätt misstänkta och jag tror inte ens att de själva känner till att de kanske sitter inne med information som kan lösa det här brottet.”

”Ett brott? Vad för sorts brott?”

”Jag är ledsen, men jag kan inte berätta mer än så. Jag förstår att det framstår som väldigt mystiskt att någon efter nästan fyrtio år kommer och försöker söka rätt på de här personerna, men brottet är fortfarande olöst och det är först på senare tid som nya fakta kommit upp i ljuset.”

”Jag förstår. Ja, det var ju ett ganska ovanligt ärende du hade.”

”Hur många personer arbetade på snickeriet?”

”Normal arbetsstyrka var fyrtio personer. Jag var anställd där från att jag var sjutton år i mitten av 1950-talet till dess att fabriken lades ned. Sedan blev jag åkare.”

Burman funderade ett tag.

”Så mycket kan jag säga, att pojken på bilden har aldrig arbetat på snickeriet. Det finns en möjlighet att han var åkare, men jag tror att jag skulle känna igen honom i så fall. Det finns ju en annan möjlighet förstås. Det kan ju vara så att hans pappa eller någon släkting arbetade på fabriken och att det inte är hans bil.”

Mikael nickade.

”Jag förstår att det finns många möjligheter. Har du något förslag på någon jag kunde prata med?”

”Jo”, sa Burman och nickade. ”Kom förbi i morgon förmiddag så ska vi åka ut en sväng och prata med några av gubbarna.”

Lisbeth Salander stod inför ett metodologiskt problem av viss betydelse. Hon var expert på att plocka fram information om vem som helst, men hennes utgångspunkt hade alltid varit ett namn och ett personnummer på en samtida person. Om personen fanns i ett dataregister, vilket alla människor ovillkorligen gjorde, så hamnade objektet snabbt i hennes spindelnät. Om personen ägde en dator med Internetanslutning, e-postadress och kanske till och med hade en egen hemsida, vilket nästan alla personer som blev aktuella för hennes speciella typ av forskning hade, kunde hon lista ut deras innersta hemligheter.

Det arbete hon åtagit sig att göra för Mikael Blomkvist såg helt annorlunda ut. Nu handlade uppdraget, enkelt uttryckt, om att identifiera fyra personnummer utifrån ett ytterst vagt underlag. Dessutom levde dessa personer för flera decennier sedan. Därmed fanns de troligen inte i något dataregister.

Mikaels tes, baserad på fallet Rebecka Jacobsson, var att dessa personer hade fallit offer för en mördare. De skulle alltså återfinnas i diverse ouppklarade polisutredningar. Det fanns ingen antydan om när eller var dessa mord skulle ha skett, mer än att de måste ha skett före 1966. Researchmässigt var det en helt ny situation hon stod inför.

Så, hur gör jag det här?

Hon startade datorn och kopplade upp sökmotorn ‹www.google.com› och skrev sökorden [Magda] + [mord]. Det var den enklaste formen av research hon överhuvudtaget kunde göra. Till sin häpnad fick hon omedelbart ett genombrott i spaningarna. Hennes första träff var programtablån för TV Värmlandi Karlstad, som aviserade ett avsnitt i serien Värmländska mordsom visades 1999. Därefter hittade hon en kort puff i Värmlands Folkblad.

I serien Värmländska mord har turen nu kommit till Magda Lovisa Sjöberg i Ranmoträsk, en otäck mordgåta som för flera decennier sedan sysselsatte Karlstadspolisen. I april 1960 hittades den 46-åriga bondhustrun Lovisa Sjöberg brutalt mördad i familjens ladugård. Reportern Claes Gunnars skildrar hennes sista timmar i livet och den fruktlösa jakten på mördaren. Mordet skapade stor uppståndelse på sin tid och många teorier om vem som var skyldig har framförts. I programmet framträder en yngre släkting och berättar om hur hans liv förstördes av anklagelsen. Kl. 20.00.

Mer matnyttig information hittade hon i artikeln Fallet Lovisa skakade en hel bygdsom publicerats i tidskriften Vämlandskultur,vars texter efter hand lades ut på nätet i sin helhet. Med uppenbar förtjusning och i en kåserande och kittlande ton redogjordes för hur Lovisa Sjöbergs make, skogsarbetaren Holger Sjöberg, hade funnit sin hustru död då han vid femtiden kom hem efter arbetet. Hon hade utsatts för grovt sexuellt våld, knivhuggits och slutligen mördats med stick från en högaffel. Mordet hade skett i familjens ladugård, men det som väckte mest uppmärksamhet var att mördaren efter fullbordat dåd hade tjudrat fast henne knästående i en hästspilta.

Senare upptäcktes att ett av djuren på gården, en ko, hade skadats av ett knivstick på sidan av halsen.

Maken misstänktes initialt för mordet men kunde presentera ett vattentätt alibi. Han hade befunnit sig i sällskap med sina arbetskamrater sedan sex på morgonen vid ett hygge fyra mil från bostaden. Lovisa Sjöberg hade bevisligen varit vid liv så sent som klockan tio på förmiddagen, då hon haft besök av en grannfru. Ingen hade sett eller hört något; bondgården låg närmare 400 meter från närmaste granne.