Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 3 (всего у книги 34 страниц)

Det var dock inte Lisbeth Salanders anmärkningsvärda brist på emotioner som störde honom mest. Så mycket handlade om image. Miltons image var konservativ stabilitet. Salander var lika trovärdig i den bilden som en grävskopa på en båtmässa.

Armanskij hade svårt att förlika sig med att hans stjärnresearcher var en blek och anorektiskt mager flicka med stubinkort hår och piercad näsa och ögonbryn. Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet. Hon var naturligt rödhårig men hade färgat håret korpsvart. Hon såg ut som om hon just vaknat dagen efter en veckolång orgie med ett gäng hårdrockare.

Hon hade inte – det var Armanskij övertygad om – ätstörningar på riktigt; hon tycktes tvärtom konsumera all tänkbar skräpmat. Hon var helt enkelt född mager, med en tunn benstomme som gjorde henne flickaktig och finlemmad med små händer, smala vrister och bröst som knappt kunde urskiljas under kläderna. Hon var tjugofyra år men såg ut som fjorton.

Hon hade en bred mun, liten näsa och höga kindknotor som gav henne en antydan till orientaliskt utseende. Hennes rörelser var snabba och spindelliknande och när hon arbetade vid en dator flög hennes fingrar närmast maniskt över tangenterna. Hennes kropp skulle vara omöjlig för en karriär i modellbranschen, men med rätt makeup kunde en närbild på hennes ansikte ha placerat sig på vilken reklamskylt som helst. Under sminket – ibland hade hon dessutom ett motbjudande svart läppstift – och tatueringarna och den piercade näsan och ögonbrynen var hon… hmm… tillDragande. På ett alldeles obegripligt sätt.

Att Lisbeth Salander överhuvudtaget arbetade för Dragan Armanskij var i sig förbluffande. Hon var inte den sortens kvinna som Armanskij vanligen kom i kontakt med, än mindre övervägde att erbjuda jobb.

Hon hade fått anställning som någon sorts allt i allo på kontoret då Holger Palmgren, en halvt pensionerad advokat som skött de personliga affärerna för gamle J. F. Milton, hade tipsat om att Lisbeth Salander var en klipsk flicka med en lite strulig attityd. Palmgren hade vädjat till Armanskij om att han skulle ge henne en chans, vilket Armanskij motvilligt hade lovat. Palmgren var en man av det slag som endast skulle ta ett nej som en uppmuntran att fördubbla sina ansträngningar, så det var enklare att säga ja direkt. Armanskij visste att Palmgren ägnade sig åt struliga ungar och annat socialt tjafs, men att han trots allt hade ett gott omdöme.

Han hade ångrat sig i samma ögonblick som han träffat Lisbeth Salander.

Hon inte bara uppfattades som strulig – hon var i hans ögon synonym med begreppet. Hon hade missat högstadiet, aldrig satt sin fot på gymnasiet och saknade all form av högre utbildning.

De första månaderna hade hon arbetat heltid, nåja, nästan heltid, och i varje fall dykt upp på arbetsplatsen då och då. Hon hade kokat kaffe, hämtat post och skött kopieringsapparaten. Problemet var att hon inte brytt sig ett dyft om normala kontorstider eller arbetsrutiner.

Däremot hade hon en stor talang för att irritera medarbetarna på företaget. Hon blev känd som flickan med två hjärnceller; en för att andas och en för att stå upprätt. Hon pratade aldrig om sig själv. Medarbetare som försökte prata med henne fick sällan någon respons och gav snabbt upp. Försök att skämta med henne föll aldrig i god jord – antingen betraktade hon skämtaren med stora uttryckslösa ögon eller så reagerade hon med tydlig irritation.

Dessutom fick hon rykte om sig att plötsligt kunna skifta dramatiskt i humör om hon fick för sig att någon drev med henne, vilket var ett inte helt okänt inslag i den allmänna jargongen på arbetsplatsen. Hennes attityd uppmuntrade varken förtroenden eller vänskap och hon blev snabbt en udda företeelse som strök omkring som en herrelös katt i Miltons korridorer. Hon betraktades som fullkomligt hopplös.

Efter en månad av fortlöpande strul hade Armanskij kallat in henne på sitt kontor i akt och mening att ge henne sparken. Hon hade passivt lyssnat till hans redogörelse för hennes försyndelser, utan invändningar och utan att ens höja ett ögonbryn. Först när han pratat färdigt om att hon inte hade den rätta attitydenoch var på väg att förklara att det nog var en god idé om hon sökte sig till något annat företag, som bättre kunde ta hennes kompetens i bruk,hade hon avbrutit honom mitt i en mening. För första gången talade hon med mer än enstaka ord.

”Du, om du vill ha en vaktmästare kan du gå ned och plocka nån på arbetsförmedlingen. Jag kan ta reda på vad fan som helst om vem som helst och har du inte mer nytta av mig än att sortera post så är du en idiot.”

Armanskij mindes fortfarande hur han suttit alldeles mållös av häpen vrede när hon obekymrat fortsatt.

”Du har en gubbe som ägnat tre veckor åt att skriva en fullkomligt värdelös rapport om den där yuppien som de tänker rekrytera som styrelseordförande för det där dot.com-företaget. Jag kopierade skitrapporten åt honom i går kväll och ser att den ligger på skrivbordet framför dig.”

Armanskijs blick hade sökt sig till rapporten och för ovanlighetens skull höjde han rösten.

”Du ska inte läsa konfidentiella rapporter.”

”Förmodligen inte, men säkerhetsrutinerna på ditt företag har vissa brister. Enligt dina direktiv ska han kopiera sådant själv, men han slängde in rapporten till mig innan han drog till krogen i går. Och förresten hittade jag hans förra rapport i lunchrummet för några veckor sedan.”

”Du gjorde vad?” hade Armanskij utbrustit chockerad.

”Lugna dig. Jag lade in den i hans kassaskåp.”

”Har han gett dig kombinationen till sitt privata dokumentskåp”, hade Armanskij flämtat.

”Nej, inte precis. Men han har antecknat den på en lapp under skrivbordsunderlägget tillsammans med lösenordet till sin dator. Men poängen är alltså att ditt skämt till privatdeckare har gjort en helt värdelös personundersökning. Han har missat att grabben har grymma spelskulder och snortar kokain som en dammsugare och dessutom att hans flickvän sökt skydd hos kvinnojouren sedan han bankat skiten ur henne.”

Hon hade tystnat. Armanskij hade suttit tyst ett par minuter och bläddrat igenom den aktuella rapporten. Den var kompetent utformad, skriven på en begriplig prosa och fylld av källhänvisningar och utlåtanden från vänner och bekanta till objektet i fråga. Till sist hade han lyft blicken och uttalat två ord: ”Bevisa det.”

”Hur lång tid får jag?”

”Tre dagar. Om du inte kan bevisa dina påståenden på fredag eftermiddag får du sparken.”

Tre dagar senare hade hon utan ett ord lämnat en rapport som med lika utförliga källhänvisningar hade förvandlat den till synes behaglige unge yuppien till en opålitlig skitstövel. Armanskij hade läst hennes rapport flera gånger över helgen och tillbringat en del av måndagen med att halvhjärtat dubbelkolla några av hennes påståenden. Redan innan han började kontrollen förstod han att hennes information skulle visa sig vara korrekt.

Armanskij var förbryllad och irriterad på sig själv för att han uppenbarligen hade missbedömt henne. Han hade uppfattat henne som korkad, kanske till och med efterbliven. Han hade inte förväntat sig att en flicka som skolkat sig igenom grundskolan i sådan omfattning att hon inte ens fått slutbetyg skulle skriva en rapport som inte bara var språkligt korrekt utan dessutom innehöll iakttagelser och information som han helt enkelt inte begrep hur hon hade kunnat komma i besittning av.

Han var övertygad om att ingen annan på Milton Security skulle ha kunnat plocka fram utdrag ur en konfidentiell journal från en läkare på en kvinnojour. När han frågade henne hur hon hade burit sig åt fick han undvikande svar. Hon tänkte inte bränna sina källor, påstod hon. Så småningom stod det klart för Armanskij att Lisbeth Salander överhuvudtaget inte tänkte diskutera sina arbetsmetoder, vare sig med honom eller med någon annan. Detta oroade honom – men inte tillräckligt för att kunna motstå frestelsen att testa henne.

Han funderade på saken några dagar.

Han drog sig till minnes Holger Palmgrens ord då han skickat henne till honom. Alla människor måste få en chans.Han funderade på sin egen muslimska uppfostran, där han hade fått lära sig att det var hans plikt inför Gud att bistå de utstötta. Han trodde visserligen inte på Gud och hade inte besökt en moské sedan han var tonåring, men han uppfattade Lisbeth Salander som en människa i behov av handfast hjälp och stöd. Han hade sannerligen inte gjort många insatser av det slaget under de gångna decennierna.

I stället för att ge henne sparken hade han kallat in Lisbeth Salander för ett privat samtal, där han försökt komma underfund med hur den besvärliga flickan egentligen var funtad. Han stärktes i sin övertygelse om att Lisbeth Salander led av någon allvarlig störning, men han upptäckte också att bakom hennes truliga framtoning dolde sig en intelligent människa. Han upplevde henne som bräcklig och störande men började också – till sin egen stora förvåning – tycka om henne.

Under de månader som följde tog Armanskij Lisbeth Salander under sina vingars beskydd. Om han skulle vara riktigt ärlig mot sig själv tog han sig an henne som ett litet socialt hobbyprojekt. Han gav henne enkla researchuppdrag och försökte ge henne tips om hur hon skulle gå tillväga. Hon lyssnade tålmodigt och gav sig därefter iväg och utförde sitt uppdrag helt efter eget huvud. Han bad Miltons tekniske chef att ge henne en grundkurs i datakunskap; Salander satt snällt på skolbänken en hel eftermiddag innan den tekniske chefen något störd rapporterade tillbaka att hon redan tycktes ha bättre baskunskap om datorer än flertalet övriga medarbetare på företaget.

Armanskij blev snart varse att Lisbeth Salander trots utvecklingssamtal, erbjudanden om internutbildning och annat lock och pock inte tänkte anpassa sig till Miltons normala kontorsrutiner. Det ställde honom inför ett besvärligt dilemma.

Hon förblev ett irritationsmoment för företagets medarbetare. Armanskij var medveten om att han inte skulle ha accepterat att någon annan medarbetare kom och gick som han eller hon ville, och att han i normala fall snart skulle ha ställt ultimatum med krav på förändringar. Han anade också att om han ställde Lisbeth Salander inför ett ultimatum eller hotade med avsked så skulle hon rycka på axlarna. Han tvingades följaktligen antingen göra sig av med henne eller acceptera att hon inte fungerade som normala människor.

Ett ännu större problem för Armanskij var att han inte blev klok på sina egna känslor för den unga kvinnan. Hon var som en obekväm klåda, frånstötande och samtidigt lockande. Det var inte en sexuell attraktion, åtminstone ansåg inte Armanskij det. De kvinnor han brukade snegla på var blonda och kurviga, med fylliga läppar som väckte hans fantasi, och dessutom var han sedan tjugo år gift med en finsk kvinna vid namn Ritva som ännu i medelåldern mer än väl uppfyllde alla dessa krav. Han hade aldrig varit otrogen, nåja, det hade kanske förekommit något någon enstaka gång som hans fru kunde ha missförstått om hon känt till det, men äktenskapet var lyckligt och han hade två döttrar i Salanders ålder. I vilket fall som helst var han ointresserad av plattbröstade flickor som på håll kunde förväxlas med spinkiga pojkar. Det var inte hans stil.

Ändå hade han börjat ertappa sig själv med olämpliga dagdrömmar om Lisbeth Salander och han erkände att han inte var helt oberörd i hennes närhet. Men attraktionen, menade Armanskij, bestod i att Salander var som ett främmande väsen för honom. Han kunde lika gärna ha blivit förälskad i en målning av en grekisk sagonymf. Salander representerade ett overkligt liv, som fascinerade honom men som han inte kunde dela – och som hon hur som helst förbjöd honom att dela.

Vid ett tillfälle hade Armanskij suttit på ett utomhuskafé på Stortorget i Gamla stan när Lisbeth Salander hade kommit släntrande och slagit sig ned vid ett bord på motsatta sidan av serveringen. Hon var i sällskap med tre flickor och en pojke, som alla var klädda på snarlika sätt. Armanskij hade nyfiket betraktat henne. Hon tycktes vara lika reserverad som på arbetet, men hade faktiskt nästan lett åt något som en flicka med purpurfärgat hår berättat.

Armanskij undrade hur Salander skulle reagera om han en dag kom till arbetet med grönt hår, slitna jeans och en nedklottrad skinnjacka med nitar. Skulle hon acceptera honom som en jämlike? Kanske – hon verkade acceptera allt omkring sig med en attityd av not my business. Men mest sannolikt var att hon helt enkelt skulle ha flinat åt honom.

Hon hade suttit med ryggen mot honom och inte vänt sig om en enda gång och var till synes helt omedveten om att han fanns där. Han kände sig märkligt störd av hennes närvaro och när han efter en stund rest sig för att omärkligt slinka iväg hade hon plötsligt vridit huvudet och tittat rakt på honom, precis som om hon hela tiden varit medveten om att han satt där och haft honom i sin radar. Hennes blick hade kommit så plötsligt att den kändes som en attack och han hade låtsats att han inte sett henne och lämnat serveringen med raska steg. Hon hade inte hälsat men följt honom med blicken, och först då han svängt runt hörnet hade den slutat bränna i hans ryggtavla.

Hon skrattade sällan eller aldrig. Armanskij tyckte sig dock med tiden ha noterat en mjuknande attityd från hennes sida. Hon hade en milt sagt torr humor, som emellanåt kunde ge upphov till ett skevt, ironiskt leende.

Ibland kände sig Armanskij så provocerad av hennes brist på emotionell respons att han ville gripa tag i och ruska om henne och tränga in under hennes skal för att vinna hennes vänskap eller åtminstone respekt.

Vid ett enda tillfälle, då hon hade arbetat åt honom i nio månader, hade han försökt diskutera dessa känslor med henne. Det hade varit under Milton Securitys julfest en kväll i december och han hade för ovanlighetens skull varit onykter. Inget otillbörligt hade förekommit – han hade bara försökt berätta att han faktiskt tyckte om henne. Mest av allt hade han velat förklara att han kände en beskyddarinstinkt och att om hon behövde hjälp med något så kunde hon med förtroende vända sig till honom. Han hade till och med försökt ge henne en kram. I all vänskaplighet, naturligtvis.

Hon hade lösgjort sig från hans tafatta omfamning och lämnat festen. Därefter hade hon inte dykt upp på arbetet och inte svarat i mobiltelefonen. Dragan Armanskij hade upplevt hennes frånvaro som tortyr – nästan som en personlig bestraffning. Han hade ingen att diskutera sina känslor med, och för första gången hade han med förfärad klarsyn insett vilken förödande makt Lisbeth Salander hade fått över honom.

Tre veckor senare, då Armanskij sent en afton i januari arbetade över för att granska årets bokslut, hade Salander återvänt. Hon hade kommit in i hans rum lika omärkligt som ett spöke och han hade plötsligt blivit varse att hon stod i dunklet en bit innanför dörren och betraktade honom. Han hade ingen aning om hur länge hon stått där.

”Vill du ha kaffe?” hade hon frågat. Hon hade dragit igen dörren och räckt honom en mugg från espressomaskinen i lunchrummet. Han hade stumt tagit emot muggen och känt både lättnad och rädsla när hon hade petat igen dörren med foten och slagit sig ned i besöksstolen och tittat honom rakt i ögonen. Därefter hade hon ställt den förbjudna frågan på ett sätt som varken kunde skämtas bort eller undvikas.

”Dragan, är du kåt på mig?”

Armanskij hade suttit som paralyserad medan han desperat funderat på hur han skulle svara. Hans första impuls hade varit att förorättat förneka allt. Sedan hade han sett hennes blick och insett att hon för första gången någonsin ställt en personlig fråga. Den var allvarligt menad och om han försökte skämta bort den skulle hon uppfatta det som en personlig förolämpning. Hon ville prata med honom och han undrade hur länge hon hade mobiliserat mod för att ställa frågan. Han hade långsamt lagt ned sin penna och lutat sig bakåt i stolen. Slutligen hade han slappnat av.

”Vad får dig att tro det”, frågade han.

”Sättet du tittar på mig, och sättet du inte tittar på mig. Och de gånger du varit på väg att sträcka ut handen och röra vid mig men hejdat dig.”

Han log plötsligt mot henne.

”Jag har en känsla av att du skulle bita av mig handen om jag lade ett finger på dig.”

Hon log inte. Hon väntade.

”Lisbeth, jag är din chef och även om jag var attraherad av dig så skulle jag aldrig göra något av det.”

Hon väntade fortfarande.

”Oss emellan – ja, det har funnits tillfällen då jag har känt mig dragen till dig. Jag kan inte förklara det, men så är det. Av någon anledning som jag själv inte begriper tycker jag väldigt mycket om dig. Men jag är inte kåt på dig.”

”Bra. För det kommer aldrig att hända.”

Armanskij hade plötsligt skrattat. Salander hade för första gången sagt något personligt till honom, även om det var det mest negativa besked en man kunde tänkas få. Han försökte hitta lämpliga ord.

”Lisbeth, jag förstår att du inte är intresserad av en gubbe på femtio plus.”

”Jag är inte intresserad av en gubbe på femtio plus som är min chef.” Hon hade hållit upp en hand. ”Vänta, låt mig prata. Du är ibland korkad och irriterande byråkratisk men du är faktiskt också en attraktiv man och… jag kan också känna mig… Men du är min chef och jag har träffat din fru och jag vill behålla jobbet hos dig och det mest korkade jag skulle kunna göra är att strula med dig.”

Armanskij satt tyst och vågade knappt andas.

”Jag är inte omedveten om vad du gjort för mig och jag är inte otacksam. Jag uppskattar att du faktiskt visade dig vara större än dina fördomar och har gett mig en chans här. Men jag vill inte ha dig som min älskare och du är inte min farsa.”

Hon tystnade. Efter en stund suckade Armanskij hjälplöst. ”Vad vill du egentligen ha mig till?”

”Jag vill fortsätta att jobba för dig. Om det är okej med dig.”

Han hade nickat och därefter svarat henne så ärligt som han förmådde. ”Jag vill väldigt gärna att du arbetar för mig. Men jag vill också att du känner någon form av vänskap och förtroende för mig.”

Hon nickade.

”Du är inte en människa som uppmuntrar till vänskap”, hade han plötsligt kastat fram. Hon hade mulnat en aning men han fortsatte obevekligt. ”Jag har förstått att du inte vill att någon lägger sig i ditt liv och jag ska försöka att inte göra det. Men är det okej om jag fortsätter att tycka om dig?”

Salander hade funderat en lång stund. Sedan hade hon svarat med att resa sig, gå runt bordet och ge honom en kram. Han hade blivit totalt överrumplad. Först när hon släppte honom fattade han tag i hennes hand.

”Kan vi vara vänner?” frågade han.

Hon nickade en gång.

Det var den enda gång hon visat honom någon ömhet, och den enda gång hon överhuvudtaget rört vid honom. Det var ett ögonblick som Armanskij mindes med värme.

Fortfarande efter fyra år hade hon knappt avslöjat någonting om sitt privatliv eller sin bakgrund för Armanskij. Han hade vid ett tillfälle tillämpat sina egna kunskaper i pundandetskonst på henne. Han hade också haft ett långt samtal med advokat Holger Palmgren – som inte tycktes förvånad över att se honom – och det han slutligen fått reda på bidrog inte till att öka hans förtroende för henne. Han hade aldrig med ett ord diskuterat saken med henne eller låtit henne förstå att han snokat i hennes privatliv. Istället dolde han sin oro och ökade sin vaksamhet.

Innan den märkliga kvällen var över hade Salander och Armanskij träffat en överenskommelse. I framtiden skulle hon göra researchuppdrag åt honom på frilansbasis. Hon fick en liten garanterad månadsinkomst, vare sig hon gjorde uppdrag eller inte; de verkliga inkomsterna låg i att hon kunde debitera honom per uppdrag. Hon fick arbeta efter eget huvud, i gengäld förband hon sig att aldrig göra något som kunde genera honom eller skandalisera Milton Security.

För Armanskij var det en praktisk lösning som gynnade både honom, företaget och Salander själv. Han reducerade den besvärliga PU-avdelningen till en enda fast anställd, en äldre medarbetare som gjorde anständiga rutinjobb och skötte kreditupplysningar. Alla krångliga, tveksamma uppdrag överlät han till Salander och enstaka andra frilansare som – om det verkligen strulade till sig – i praktiken var utomstående egenföretagare som Milton Security inte hade något egentligt ansvar för. Eftersom han ofta anlitade henne fick hon en anständig lön. Den hade kunnat vara väsentligt högre, men hon arbetade bara när hon hade lust och hennes attityd var att om Armanskij inte gillade det så fick han ge henne sparken.

Armanskij accepterade henne som hon var, men hon fick inte träffa kunderna. Undantagen från den regeln var sällsynta och dagens ärende var dessvärre ett sådant.

Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild på ET med huggtänder och texten I am also an alien. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.

Armanskij suckade och flyttade blicken till den tredje personen i rummet – den konservativt klädde gästen med de tjocka glasögonen. Advokat Dirch Frode var sextioåtta år gammal och hade insisterat på att personligen få träffa och kunna ställa frågor till den medarbetare som sammanställt rapporten. Armanskij hade försökt avstyra mötet med undanflykter, såsom att Salander var förkyld, på resa och begravd i annat arbete. Frode hade lättsinnigt svarat att det gjorde ingenting – det var inget brådskande ärende och han kunde gott och väl vänta i några dagar. Armanskij hade svurit för sig själv men till sist fanns ingen annan utväg än att sammanföra dem, och nu satt advokat Frode och plirade på Lisbeth Salander med uppenbar fascination. Salander blängde tillbaka med en min som inte antydde några varmare känslor.

Armanskij suckade ytterligare en gång och tittade på den mapp som hon hade lagt på hans skrivbord med titeln CARL MIKAEL BLOMKVIST. Namnet följdes av ett personnummer, prydligt textat på omslaget. Han uttalade namnet högt. Advokat Frode väcktes ur sin förtrollning och vände blicken mot Armanskij.

”Så vad kan ni berätta om Mikael Blomkvist”, frågade han.

”Det här är alltså fröken Salander, som författat rapporten.” Armanskij tvekade en sekund och fortsatte sedan med ett leende som var avsett att vara förtroligt men som framstod som hjälplöst urskuldande: ”Låt dig inte förledas av hennes ungdom. Hon är vår absolut bästa researcher.”

”Det är jag övertygad om”, svarade Frode med en torr röst som antydde motsatsen. ”Berätta vad hon har kommit fram till.”

Det var uppenbart att advokat Frode inte hade en aning om hur han skulle bete sig mot Lisbeth Salander och sökte sig till ett mer välkänt territorium genom att rikta frågan till Armanskij, precis som om hon inte hade befunnit sig i rummet. Salander tog tillfället i akt och gjorde en stor bubbla med sitt tuggummi. Innan Armanskij hade hunnit svara vände hon sig till sin chef som om Frode inte existerade.

”Kan du höra med kunden om han vill ha en lång eller kort version.”

Advokat Frode insåg omedelbart att han trampat i en hundlort. Det uppstod en kort pinsam tystnad innan han slutligen vände sig till Lisbeth Salander och försökte reparera skadan genom att anslå en vänligt farbroderlig ton.

”Jag skulle vara tacksam om fröken kunde ge mig ett muntligt sammandrag av vad ni kommit fram till.”

Salander såg ut som ett ondskefullt nubiskt rovdjur som övervägde att provsmaka Dirch Frode till lunch. Blicken var så överraskande hatisk att det gick kalla kårar längs Frodes ryggrad. Lika snabbt mjuknade hennes ansikte. Frode undrade om han inbillat sig blicken nyss. När hon nu började prata lät hon som en statstjänsteman.

”Låt mig då inledningsvis säga att det här inte har varit något särskilt komplicerat uppdrag, bortsett från att själva uppdragsbeskrivningen var ganska vag. Ni ville veta ’allt som gick att rota fram’ om honom, men gav ingen antydan om ifall det var något särskilt som ni var ute efter. Därför har det blivit lite av en provkarta över hans liv. Rapporten är på 193 sidor men drygt 120 av dessa är faktiskt bara kopior på artiklar han skrivit eller pressklipp där han själv figurerat i nyheterna. Blomkvist är en offentlig person med få hemligheter och inte särskilt mycket att dölja.”

”Men han har alltså hemligheter”, frågade Frode.

”Alla människor har hemligheter”, svarade hon neutralt. ”Det handlar bara om att lista ut vilka de är.”

”Låt höra.”

”Mikael Blomkvist är född den 18 januari 1960 och är följaktligen fyrtiotre år. Han är född i Borlänge men har aldrig bott där. Hans föräldrar, Kurt och Anita Blomkvist, var i trettiofemårsåldern då de skaffade barn och bägge är i dag avlidna. Hans pappa var maskininstallatör och flyttade runt en del. Hans mamma var så vitt jag kunnat se aldrig annat än hemmafru. Familjen flyttade till Stockholm när Mikael började skolan. Han har en tre år yngre syster som heter Annika och är advokat. Han har även några morbröder och kusiner. Tänker du servera kaffet?”

Den sistnämnda repliken var riktad till Armanskij, som skyndsamt öppnade bordstermosen som han beställt till mötet. Han gestikulerade till Salander att fortsätta.

”1966 flyttade alltså familjen till Stockholm. De bodde på Lilla Essingen. Blomkvist gick först i skola i Bromma och därefter gymnasium på Kungsholmen. Han hade hyfsat avgångsbetyg – 4,9 i snitt; kopior ligger i mappen. Under gymnasietiden ägnade han sig åt musik och spelade bas i ett rockband som hette Bootstrapoch som faktiskt gav ut en singel som spelades i radio sommaren 1979. Efter gymnasiet jobbade han som spärrvakt i tunnelbanan, sparade pengar och åkte utomlands. Han var borta i ett år och tycks mest ha luffat omkring i Asien – Indien, Thailand och en sväng ned till Australien. Han började studera till journalist i Stockholm när han var tjugoett år men avbröt studierna efter första året för att göra militärtjänst som fältjägare i Kiruna. Det var någon sorts machoförband och han gick ut med 10-9-9, vilket är ett gott betyg. Efter lumpen avslutade han journalistutbildningen och har jobbat sedan dess. Hur detaljerad vill du att jag ska vara?”

”Berätta det som du tycker är väsentligt.”

”Okej. Han framstår lite som Bror Duktig. Fram till i dag har han varit en framgångsrik journalist. På 1980-talet hade han en mängd vikariat, först i landsortspressen och därefter i Stockholm. Det finns en lista. Genombrottet kom med historien om Björnligan – den där rånarligan som han identifierade.”

” Kalle Blomkvist.”

”Han avskyr smeknamnet, vilket man kan förstå. Någon skulle få en fläskläpp om jag blev kallad Pippi Långstrump på en löpsedel.”

Hon kastade en mörk blick på Armanskij, som svalde. Han hade vid fler än ett tillfälle tänkt på Lisbeth Salander som just Pippi Långstrump och tackade sitt goda omdöme för att han aldrig försökt skämta om saken. Han vispade med pekfingret för att hon skulle fortsätta.

”En källa uppger att han fram till dess ville bli kriminalreporter – och han har vikarierat som sådan på en kvällstidning – men det han har blivit känd för är sitt jobb som politisk reporter och ekonomireporter. Han har huvudsakligen varit frilans och haft en enda fast anställning på en kvällstidning i slutet av 1980-talet. Han sa upp sig 1990 då han var med och grundade månadstidningen Millennium.Tidningen började som en ren outsider och saknade ett starkt förlag som kunde hålla den under armarna. Upplagan har vuxit och ligger i dag på 21 000 ex. Redaktionen finns på Götgatan bara några kvarter härifrån.”

”En vänstertidning.”

”Det beror på hur man definierar begreppet vänster. Millenniumses väl allmänt som samhällskritisk, men gissningsvis anser anarkisterna att det är en mesborgerlig skittidning i stil med Arenaeller Ordfrontmedan Moderata Studentförbundet förmodligen tror att redaktionen består av bolsjeviker. Det finns inget som tyder på att Blomkvist någonsin har varit politiskt aktiv, inte ens under vänstervågen då han gick på gymnasiet. När han pluggade på journalisthögskolan var han sambo med en flicka som då var aktiv i Syndikalisterna och som i dag sitter i riksdagen för vänsterpartiet. Det verkar som om vänsterstämpeln mest uppkommit av att han som ekonomijournalist specialiserat sig på avslöjande reportage om korruption och skumraskaffärer i företagsvärlden. Han har gjort några förödande porträtt på direktörer och politiker – vilka säkert varit välförtjänta – och tvingat fram ett antal avgångar och rättsliga efterspel. Det mest kända var Arboga-affären, som resulterade i att en borgerlig politiker tvingades avgå och en före detta kommunkamrer fick ett års fängelse för förskingring. Att påtala brott kan dock knappast anses vara ett uttryck för vänsterism.”

”Jag förstår vad du menar. Vad mera?”

”Han har skrivit två böcker. En bok om Arboga-affären och en om ekonomijournalistik med titeln Tempelriddarna,som kom för tre år sedan. Jag har inte läst boken men av recensionerna att döma tycks den ha varit kontroversiell. Den gav upphov till en del debatt inom media.”

”Pengar?” frågade Frode.

”Han är inte rik men han svälter inte. Självdeklarationer bifogas i rapporten. Han har drygt 250 000 kronor på banken, placerat i dels pensionssparande, dels fondsparande. Han har ett konto på så där 100 000 kr som han använder som handkassa till löpande utgifter, resor och sådant. Han äger en bostadsrätt som är färdigbetald – 65 kvadrat på Bellmansgatan – och han har inga lån eller skulder.”

Salander höll upp ett finger i luften.

”Han har ytterligare en tillgång – en fastighet i Sandhamn. Det är en bod på 30 kvadrat som är inredd till stuga och som ligger vid vattnet, mitt inne i den mest attraktiva delen av samhället. Det var tydligen en farbror som köpte den på 1940-talet, då sådant fortfarande var möjligt för vanliga dödliga och genom arv hamnade slutligen stugan hos Blomkvist. De delade upp det så att hans syster fick föräldrarnas lägenhet på Lilla Essingen och Mikael Blomkvist fick stugan. Jag vet inte vad den kan vara värd i dag – säkert några miljoner – men han verkar å andra sidan inte vilja sälja och han brukar vara ute i Sandhamn ganska ofta.”