Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 8 (всего у книги 34 страниц)

Henrik Vanger log plötsligt.

”Vad gäller din karriär kan vi väl enas om att den för ögonblicket är ganska ljummen.”

Det hade Mikael ingen replik på.

”Jag vill köpa ett år av ditt liv. Ett jobb. Lönen är bättre än något annat erbjudande du någonsin kommer att få. Jag betalar 200 000 kronor i månaden, alltså 2,4 miljoner kronor till dig om du accepterar och stannar hela året.”

Mikael satt förstummad.

”Jag har inga illusioner. Jag vet att chansen att du skulle lyckas är minimal, men om du mot all förmodan skulle lösa gåtan så erbjuder jag en bonus – dubbel ersättning, alltså 4,8 miljoner kronor. Låt oss vara generösa och avrunda till 5 miljoner.”

Henrik Vanger lutade sig bakåt och lade huvudet på sned.

”Jag kan betala pengarna till vilket bankkonto du önskar, var som helst i världen. Du kan också få pengarna i kontanter i en resväska, så är det upp till dig om du vill rapportera inkomsten till skattemyndigheterna.”

”Det är… sjukt”, stammade Mikael.

”Varför det?” frågade Henrik Vanger lugnt. ”Jag är över åttio år och fortfarande vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en mycket stor personlig förmögenhet som jag disponerar hur jag vill. Jag har inga barn och jag har inte den minsta lust att skänka pengar till släktingar som jag avskyr. Jag har ett testamente; merparten av mina pengar kommer jag att skänka till Världsnaturfonden. Ett fåtal personer som står mig nära kommer att få rejäla belopp – bland annat Anna härnere.”

Mikael Blomkvist skakade på huvudet.

”Försök att förstå mig. Jag är gammal och kommer snart att dö. Det finns en enda sak i världen som jag vill ha – det är ett svar på den fråga som plågat mig i snart fyra decennier. Jag tror inte att jag kommer att få veta svaret, men jag har tillräckliga privata tillgångar för att göra ett sista försök. Varför skulle det vara orimligt att jag använder en del av min förmögenhet till ett sådant ändamål? Det är jag skyldig Harriet. Och det är jag skyldig mig själv.”

”Du betalar flera miljoner kronor för ingenting. Allt jag behöver göra är alltså att underteckna kontraktet och sedan rulla tummarna i ett år.”

”Det kommer du inte att göra. Tvärtom – du kommer att arbeta hårdare än du någonsin gjort i hela ditt liv.”

”Hur kan du vara så säker på det?”

”Därför att jag kan erbjuda dig något som du inte kan köpa för pengar men som du vill ha mer än något annat här i världen.”

”Vad skulle det vara?”

Henrik Vangers ögon smalnade.

”Jag kan ge dig Hans-Erik Wennerström. Jag kan bevisa att han är en svindlare. Han började nämligen sin karriär hos mig för trettiofem år sedan och jag kan ge dig hans huvud på ett fat. Lös gåtan så kan du vända ditt nederlag i tingsrätten till årets reportage.”

KAPITEL 7: Fredag 3 januari

Erika satte ned kaffekoppen på bordet och vände ryggen mot Mikael. Hon stod vid fönstret i hans lägenhet och tittade på utsikten mot Gamla stan. Det var den 3 januari och klockan var nio på förmiddagen. All snö hade regnat bort under nyårshelgen.

”Jag har alltid gillat den här utsikten”, sa hon. ”Det är en sådan här lägenhet som skulle kunna få mig att överge Saltsjöbaden.”

”Du har nycklar. Du får gärna flytta in från överklassreservatet”, sa Mikael. Han stängde resväskan och ställde den i hallen. Erika vände sig om och betraktade honom tvivlande.

”Du kan inte mena allvar”, sa hon. ”Vi står mitt uppe i värsta krisen och du packar två resväskor och bosätter dig i Tjottahejti.”

”Hedestad. Några timmar med tåget. Och det är inte för all framtid.”

”Det kunde lika gärna vara Ulan Bator. Förstår du inte att det kommer att se ut som om du ger dig av med svansen mellan benen?”

”Det är ju det jag gör. Dessutom ska jag avtjäna ett fängelsestraff i år också.”

Christer Malm satt i Mikaels soffa. Han kände sig obehaglig till mods. Det var första gången sedan de startade Millenniumsom han hade sett Mikael och Erika vara så oförsonligt oense. Under åren hade de två varit oskiljaktiga. De hade visserligen kunnat braka samman i ursinniga gräl, men det hade alltid handlat om sakfrågor där frågetecknen rätats ut innan de kramat om varandra och gått på krogen. Eller till sängs. Den senaste hösten hade inte varit munter och nu var det som om en avgrund hade öppnat sig. Christer Malm undrade om han såg början till slutet på Millennium.

”Jag har inget val”, sa Mikael. ” Vihar inget val.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Erika skakade på huvudet och satte sig mitt emot honom.

”Vad tycker du, Christer?” frågade hon.

Christer Malm slog ut med händerna. Han hade väntat på frågan och fruktat det ögonblick då han skulle vara tvungen att ta ställning. Han var den tredje delägaren, men alla tre visste att det var Mikael och Erika som var Millennium. De enda tillfällen då de frågade honom om råd var då de var riktigt oense.

”Ärligt talat”, svarade Christer, ”ni vet båda två att det inte spelar någon roll vad jag tycker.”

Han tystnade. Han älskade att skapa bilder. Han älskade att arbeta med grafisk form. Han hade aldrig betraktat sig som konstnär men han visste att han var en gudabenådat bra designer. Däremot var han urusel på intriger och policybeslut.

Erika och Mikael betraktade varandra. Hon kyligt ilsken. Han eftertänksam.

Det här är inget gräl, tänkte Christer Malm. Det är en skilsmässa. Det var Mikael som bröt tystnaden.

”Okej, låt mig dra argumenten en sista gång.” Han fixerade Erika med blicken. ”Det här betyder inteatt jag har gett upp Millennium. Vi har jobbat på tok för hårt för det.”

”Men nu kommer du inte att finnas kvar på redaktionen – det blir jag och Christer som måste dra lasset. Fattar du att det är du själv som placerar dig i exil?”

”Det är den andra biten. Jag måste ta en paus, Erika. Jag fungerar inte längre. Jag är helt färdig. En betald semester i Hedestad är kanske precis vad jag behöver.”

”Hela grejen är sjuk, Mikael. Du kan lika gärna börja jobba på ett UFO.”

”Jag vet det. Men jag får 2,4 miljoner för att sitta på rumpan i ett år och jag kommer inte att vara overksam. Det är den tredje biten. Rond ett mot Wennerström är slut och han har vunnit på knock out. Rond två är den som redan pågår – han kommer att försöka sänka Millenniumför gott eftersom han vet att det kommer att finnas en redaktion med kunskap om vad han går för så länge tidningen finns.”

”Jag vet det. Jag har sett det i bokslutet över annonsintäkter varje månad det senaste halvåret.”

”Just det. Därför måstejag bort från redaktionen. Jag är ett rött skynke för honom. Han är paranoid när det gäller mig. Så länge jag finns kvar kommer han att fortsätta kampanjen. Nu måste vi förbereda oss för rond tre. Om vi ska ha minsta chans mot Wennerström måste vi backa och lägga upp en helt ny strategi. Vi måste hitta en hammare. Det blir mitt jobb det närmaste året.”

”Jag begriper allt det där”, replikerade Erika. ”Ta semester. Åk utomlands, ligg på en playa i en månad. Undersök de spanska kvinnornas kärleksliv. Koppla av. Sätt dig ute i Sandhamn och titta på vågorna.”

”Och när jag kommer tillbaka har ingenting förändrats. Wennerström kommer att krossa Millennium. Du vet det. Det enda som kan hindra honom är att vi hittar något om honom som vi kan använda.”

”Och det tror du att du hittar i Hedestad.”

”Jag kollade pressklippen. Wennerström jobbade åt Vangerföretagen 1969 till 1972. Han satt på koncernstaben och hade ansvar för strategiska placeringar. Han slutade väldigt hastigt. Vi kan inte utesluta möjligheten att Henrik Vanger faktiskt har något på honom.”

”Men om han gjorde något för trettio år sedan är det knappast något som vi kan bevisa i dag.”

”Henrik Vanger lovade att ställa upp på en intervju och berätta vad han vet. Han är besatt av sin försvunna släkting – det verkar vara allt han är intresserad av, och om det för med sig att han måste bränna Wennerström så tror jag att det finns en god möjlighet att han gör det. Vi kan i vilket fall som helst inte försitta chansen – han är den förste som har sagt att han är villig att gå on the recordmed skit om Wennerström.”

”Inte ens om du kommer tillbaka med bevis för att det var Wennerström som ströp flickan skulle vi kunna använda det. Inte efter så lång tid. Han skulle massakrera oss i rättegången.”

”Tanken slog mig, men sorry – han pluggade på Handelshögskolan och hade ingen koppling till Vangerföretagen då hon försvann.” Mikael gjorde en paus. ”Erika, jag kommer inte att lämna Millennium, men det är viktigt att det ser ut som om jag har gjort det. Du och Christer måste fortsätta att driva tidningen. Om ni kan… om ni får möjlighet att sluta ett fredsavtal med Wennerström så får ni lov att göra det. Och det kan ni inte göra om jag sitter på redaktionen.”

”Okej, läget är ruttet men jag tror att du griper efter halmstrån genom att åka till Hedestad.”

”Och du har en bättre idé?”

Erika ryckte på axlarna. ”Vi borde börja jaga källor nu. Bygga upp storyn från början. Och göra det rätt den här gången.”

”Ricky – storyn är stendöd.”

Erika lade uppgivet huvudet mot händerna på bordet. När hon talade ville hon först inte möta Mikaels blick.

”Jag blir så jävla förbannad på dig. Inte för att den story du skrev var fel – det var lika mycket jag som gick på den. Och inte för att du lämnar jobbet som ansvarig utgivare – det är ett klokt beslut i det här läget. Jag kan acceptera att vi gör det så att det ser ut som en schism eller maktkamp mellan dig och mig – jag förstår logiken då det handlar om att få Wennerström att tro att jag är en harmlös bimbo och att det är du som är hotet.”

Hon gjorde en paus och såg honom sammanbitet i ögonen.

”Men jag tror att du har fel. Wennerström kommer inte att gå på bluffen. Han kommer att fortsätta att försöka sänka Millennium. Den enda skillnaden är att från och med nu är det jag som ensam måste slåss med honom och du vet att du behövs mer än någonsin på redaktionen. Okej, jag bedriver gärna krig mot Wennerström men det som gör mig så förbannad är att du lämnar hela skeppet utan vidare. Du sviker när det är som allra tuffast.”

Mikael sträckte ut handen och strök henne över håret.

”Du är inte ensam. Du har Christer och resten av redaktionen bakom dig.”

”Inte Janne Dahlman. För övrigt tror jag att det var ett misstag att anställa honom. Han är kompetent men han gör mer skada än nytta. Jag litar inte på honom. Han har gått omkring och varit skadeglad hela hösten. Jag vet inte om han hoppas ta över din roll eller om det helt enkelt är fel personkemi mellan honom och resten av redaktionen.”

”Jag är rädd att du har rätt”, svarade Mikael.

”Så vad ska jag göra? Sparka honom?”

”Erika, du är chefredaktör och huvudägare på Millennium. Om du måste sparka honom så gör du det.”

”Vi har aldrig sparkat någon tidigare, Micke. Och nu skjuter du över även det beslutet på mig. Det är inte roligt längre att gå till redaktionen på morgonen.”

I det ögonblicket reste sig Christer Malm överraskande.

”Om du ska med tåget så måste vi röra på oss.” Erika började protestera men han höll upp en hand. ”Vänta Erika, du frågade vad jag ansåg. Jag tycker att situationen är för jävlig. Men om det är som Mikael säger – att han håller på att gå in i väggen – så måste han faktiskt åka för sin egen skull. Det är vi skyldiga honom.”

Både Mikael och Erika tittade häpet på Christer medan han generat sneglade på Mikael.

”Ni vet båda två att det är ni som är Millennium. Jag är delägare och ni har alltid varit ärliga mot mig och jag älskar tidningen och allt det där, men ni skulle utan vidare kunna byta ut mig mot vilken annan AD som helst. Men ni frågade efter min åsikt. Ni har fått den. Vad gäller Janne Dahlman är jag överens med er. Och behöver du sparka honom, Erika, så kan jag göra det åt dig. Bara vi har ett giltigt skäl.”

Han gjorde en paus innan han fortsatte.

”Jag håller med dig om att det är väldigt olyckligt att Mikael försvinner just nu. Men jag tror inte att vi har något val.” Han tittade på Mikael. ”Jag kör dig till stationen. Erika och jag håller ställningarna tills du är tillbaka.”

Mikael nickade långsamt.

”Det jag är rädd för är att Mikael inte kommer tillbaka”, sa Erika Berger lågt.

Dragan Armanskij väckte Lisbeth Salander då han ringde till henne halv två på eftermiddagen.

”Vaereom?” frågade hon sömndrucket. Munnen smakade tjära.

”Mikael Blomkvist. Jag har just pratat med vår uppdragsgivare, advokat Frode.”

”Jaha?”

”Han ringde och sa att vi kan släppa undersökningen om Wennerström.”

”Släppa? Jag har ju redan börjat jobba på det.”

”Okej, men Frode är inte intresserad längre.”

”Bara så där?”

”Det är han som bestämmer. Vill han inte fortsätta så vill han inte.”

”Vi kom överens om ett arvode.”

”Hur mycket tid har du lagt ned?”

Lisbeth Salander tänkte efter.

”Drygt tre heldagar.”

”Vi kom överens om ett tak på 40 000 kronor. Jag skriver en faktura på 10 000 kr; du får hälften, vilket är acceptabelt för tre dagars bortkastad tid. Det får han betala för att han drog igång det hela.”

”Vad ska jag göra med det material jag har fått fram?”

”Är det något dramatiskt?”

Hon tänkte efter igen. ”Nej.”

”Frode har inte bett om någon redovisning. Lägg det på hyllan ett tag, om han skulle komma tillbaka. Annars kan du slänga det. Jag har ett nytt jobb till dig nästa vecka.”

Lisbeth Salander satt en stund med telefonluren i handen efter att Armanskij hade lagt på. Hon gick ut till arbetshörnan i sitt vardagsrum och tittade på anteckningarna hon hade nålat upp på väggen och på pappersbunten som hon hade samlat på skrivbordet. Det hon hade hunnit plocka fram var huvudsakligen pressklipp och texter som var nedladdade från Internet. Hon tog papperen och dumpade dem i en skrivbordslåda.

Hon rynkade på ögonbrynen. Mikael Blomkvists besynnerliga beteende i rättegångssalen hade framstått som en intressant utmaning och Lisbeth Salander gillade inte att avbryta något som hon hade inlett. Folk har alltid hemligheter. Det handlar bara om att lista ut vilka.

DEL 2: KONSEKVENSANALYSER
3 januari till 17 mars

46 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för våld av någon man

KAPITEL 8: Fredag 3 januari – Söndag 5 januari

När Mikael Blomkvist för andra gången klev av tåget i Hedestad var himlen pastellblå och luften iskall. En termometer på fasaden utanför järnvägsstationen angav att det var 18 grader kallt. Han hade fortfarande olämpliga, tunna promenadskor. Till skillnad från det föregående besöket väntade ingen advokat Frode med en varm bil. Mikael hade bara angett vilken dag han skulle komma, inte med vilket tåg. Han antog att det skulle gå någon buss ut till Hedeby, men hade ingen lust att släpa omkring på två tunga resväskor och en axelväska i jakt på en hållplats. Han gick istället över till taxistationen på andra sidan järnvägstorget.

Det hade snöat ursinnigt längs Norrlandskusten under mellandagarna och av plogkanter och hopkörda snöberg att döma hade vägröjningen i Hedestad arbetat för högtryck. Taxichauffören, som enligt legitimationen på vindrutan hette Hussein, skakade på huvudet då Mikael frågade om det hade varit tufft väder. Han berättade på bredaste norrländska att det hade varit den värsta snöstormen på flera decennier och att han bittert ångrade att han inte hade tagit vintersemester i Grekland över jul.

Mikael dirigerade taxin till Henrik Vangers nyskottade gårdsplan, där han ställde väskorna på brokvisten och såg bilen försvinna tillbaka mot Hedestad. Med ens kände han sig ensam och villrådig. Kanske hade Erika haft rätt då hon påpekat att hela projektet var sinnesförvirrat.

Han hörde dörren öppnas bakom honom och vände sig om. Henrik Vanger var påpälsad med kraftig skinnrock, grova kängor och keps med öronmuffar. Mikael stod i jeans och en tunn skinnjacka.

”Om du ska bo häruppe måste du lära dig att klä dig bättre vid den här tiden på året.” De skakade hand. ”Är du säker på att du inte vill bo i stora huset? Inte? Då tycker jag att vi börjar med att installera dig i din nya bostad.”

Mikael nickade. Ett av kraven i förhandlingarna med Henrik Vanger och Dirch Frode hade varit att Mikael skulle bo någonstans där han själv kunde sköta hushållet och komma och gå som han ville. Henrik Vanger ledde Mikael tillbaka ut på vägen ned mot bron och svängde in genom grinden till en nyskottad gårdsplan framför ett litet timrat hus nära brofästet. Det var olåst och den gamle höll upp dörren. De kom in i en liten farstu där Mikael med en suck av lättnad ställde ned resväskorna.

”Det här är det som vi kallar för gäststugan och där vi brukar hysa in folk som stannar en längre tid. Det var här du och dina föräldrar bodde 1963. Det är faktiskt en av de äldsta byggnaderna i byn, men moderniserad. Jag har sett till att Gunnar Nilsson – han är gårdskarl hos mig – drog på värmen i morse.”

Hela huset bestod av ett stort kök och två mindre kammare, sammanlagt ungefär 50 kvadratmeter. Köket utgjorde halva ytan och var modernt med elspis, ett litet kylskåp och rinnande vatten, men vid väggen mot farstun fanns också en gammal järnspis där det hade eldats under dagen.

”Järnspisen behöver du inte använda om det inte blir råkallt. Vedlåren står ute i farstun och det finns en vedbod på baksidan av huset. Här har stått tomt sedan i höstas och vi har eldat på morgonen för att få upp värmen. Men för dagsbruk räcker el-elementen. Se bara till att du inte täcker dem med kläder, då kan det börja brinna.”

Mikael nickade och tittade sig omkring. Det fanns fönster åt tre håll; från köksbordet hade han utsikt ned mot brofästet ungefär trettio meter bort. Möblemanget i köket bestod i övrigt av några stora skåp, köksstolar, en gammal kökssoffa och en hylla med tidningar. Överst låg ett nummer av Sefrån 1967. I hörnet närmast köksbordet fanns ett avlastningsbord som kunde användas som skrivbord.

Entrédörren till köket fanns på ena sidan av järnspisen. På den andra sidan fanns två smala dörrar till två kammare. Den högra, närmast ytterväggen, var snarast en smal skrubb som var möblerad med ett litet skrivbord, en stol och en hylla i fil längs långväggen, och som fungerade som arbetsrum. Den andra kammaren, mellan farstun och arbetsrummet, var en tämligen liten sovkammare. Möblemanget bestod av en smal dubbelsäng, ett nattduksbord och en garderob. På väggarna hängde några tavlor med naturmotiv. Möblemanget och tapeterna i huset var gamla och blekta, men det doftade rent och gott. Någon hade gått loss på golvet med en rejäl dos såpa. I sovrummet fanns också en sidodörr som ledde tillbaka till farstun, där en gammal skrubb hade inretts till toalett med en liten dusch.

”Ett problem kan vara vattnet”, sa Henrik Vanger. ”Vi kontrollerade att det fungerade nu på morgonen, men rören ligger för ytligt och om kylan håller i sig en längre tid kan de frysa till. Det finns en hink ute i farstun; du får komma upp och hämta vatten hos oss om det behövs.”

”Jag kommer att behöva telefon”, sa Mikael.

”Jag har redan beställt. De kommer och installerar i övermorgon. Så, vad tror du? Om du ändrar dig kan du flytta in i stora huset när du vill.”

”Det här blir alldeles utmärkt”, svarade Mikael. Han var dock långt ifrån övertygad om att den situation han försatt sig i var förnuftig.

”Gott. Det är ljust i ytterligare någon timme. Ska vi gå en tur så får du bekanta dig med byn. Får jag föreslå att du byter till stövlar och tjocka sockor. Det finns i skåpet ute i farstun.” Mikael gjorde som han blivit uppmanad och beslutade att redan under morgondagen göra en shoppingrunda för att skaffa långkalsonger och rejäla vinterskor.

Den gamle började rundturen med att förklara att Mikaels granne tvärs över vägen var Gunnar Nilsson, den hjälpreda som Henrik Vanger envisades med att beteckna som ”gårdskarl”, men som Mikael snart insåg var mera av en fastighetsskötare för hela byggnadsbeståndet på Hedebyön, och som dessutom hade administrativt ansvar för flera fastigheter inne i Hedestad.

”Hans pappa var alltså Magnus Nilsson, som var gårdskarl hos mig på 1960-talet och som var en av de karlar som hjälpte till vid bilolyckan på bron. Magnus lever fortfarande, men är pensionär och bor inne i Hedestad. Här i huset bor Gunnar med fru; hon heter Helen. Deras barn är utflyttade.”

Henrik Vanger gjorde en paus och funderade en stund innan han tog till orda igen.

”Mikael, den officiella förklaringen till att du befinner dig här är att du ska hjälpa mig att skriva min självbiografi. Det kommer att ge dig förevändning att snoka i alla mörka hörn och ställa frågor till folk. Ditt verkliga uppdrag är en sak mellan dig och mig och Dirch Frode. Vi tre är de enda som känner till den saken.”

”Jag förstår. Och jag upprepar vad jag tidigare sagt: det är slöseri med tid. Jag kommer inte att kunna lösa gåtan.”

”Allt jag begär är att du ska göra ett försök. Men vi ska vara försiktiga med vad vi säger då folk är i närheten.”

”Okej.”

”Gunnar är femtiosex år nu och var följaktligen nitton då Harriet försvann. Det finns en fråga som jag aldrig fått något svar på – Harriet och Gunnar var goda vänner och jag tror att det pågick någon sorts barnslig romans mellan de två, åtminstone var han väldigt intresserad av henne. Dagen hon försvann befann han sig dock inne i Hedestad och var en av dem som blev avskurna på fastlandssidan då bron blockerades. På grund av deras relation blev han naturligtvis synad extra noga i sömmarna. Det var ganska obehagligt för honom, men polisen har kontrollerat hans alibi och det håller. Han befann sig i sällskap med kamrater hela dagen och kom tillbaka hit först sent på kvällen.”

”Jag antar att du har en komplett förteckning över vilka som fanns på ön och vem som gjorde vad under dagen.”

”Det stämmer. Ska vi gå vidare?”

De stannade till vid vägkorsningen på höjden utanför Vangerska gården och Henrik Vanger pekade ned mot den gamla fiskehamnen.

”Marken på hela Hedebyön ägs av familjen Vanger, eller noga räknat av mig. Undantaget är hemmanet vid Östergården och några enskilda hus här i byn. Bodarna i fiskehamnen därnere är friköpta hus, men de är sommarstugor och står huvudsakligen obebodda vintertid. Undantaget är huset längst bort – du ser att det ryker ur skorstenen.”

Mikael nickade. Han frös redan ända in i märgen.

”Det är en eländigt dragig kåk som fungerar som bostad året runt. Där bor Eugen Norman. Han är sjuttiosju år och målare av något slag. Jag tycker att det ser ut som Hötorgskonst men han är rätt känd som naturmålare. Han är lite av byns obligatoriska särling.”

Henrik Vanger styrde Mikael längs vägen ut mot udden och pekade ut hus efter hus. Byn bestod av sex hus på den västra sidan av vägen och fyra hus på den östra. Det första huset, närmast Mikaels gästhus och Vangerska gården, tillhörde Henrik Vangers bror Harald. Det var en fyrkantig tvåvåningsbyggnad i sten som vid första anblicken tycktes övergiven; fönstren var fördragna och vägen upp till ytterdörren var oskottad och täckt med en halv meter snö. Vid andra ögonkastet avslöjade fotavtryck att någon pulsat genom snön mellan vägen och ytterdörren.

”Harald är en enstöring. Han och jag har aldrig kommit överens. Förutom gräl om koncernen – han är ju delägare – har vi knappt pratat med varandra på drygt sextio år. Han är äldre än jag, nittioett år, och den ende av mina fem bröder som fortfarande är i livet. Jag ska berätta detaljerna senare, men han studerade till läkare och var verksam huvudsakligen i Uppsala. Han flyttade tillbaka hit till Hedeby då han fyllde sjuttio.”

”Jag har förstått att ni inte gillar varandra. Ändå bor ni grannar.”

”Jag tycker att han är avskyvärd och hade nog helst sett att han stannat i Uppsala, men han äger huset. Låter jag som en skurk?”

”Du låter som en som inte tycker om sin bror.”

”Jag ägnade de första tjugofem trettio åren av mitt liv åt att urskulda och förlåta sådana som Harald därför att vi var släkt. Därefter upptäckte jag att släktskap inte är en garanti för kärlek och att jag hade mycket få skäl att ta Harald i försvar.”

Nästa hus tillhörde Isabella, mamma till Harriet Vanger.

”Hon blir sjuttiofem i år och är fortfarande parant och fåfäng. Hon är också den enda i byn som pratar med Harald och emellanåt besöker honom, men de har inte särskilt mycket gemensamt.”

”Hur var förhållandet mellan henne och Harriet?”

”Rätt tänkt. Även fruntimmer måste tillhöra kretsen av misstänkta. Jag berättade ju att hon ofta lämnade barnen vind för våg. Jag vet inte riktigt, jag tror att hon ville gott men inte var förmögen att ta ansvar. Hon och Harriet stod inte varandra nära men de var aldrig ovänner. Isabella kan vara tuff men ibland är hon inte riktigt hemma. Du kommer att förstå vad jag menar då du träffar henne.”

Isabellas granne var en Cecilia Vanger, dotter till Harald Vanger.

”Hon var tidigare gift och bosatt inne i Hedestad, men separerade för drygt tjugo år sedan. Jag äger huset och erbjöd henne att flytta in. Cecilia är lärare och på många sätt sin pappas raka motsats. Jag kan väl tillägga att hon och hennes pappa inte heller pratar med varandra mer än nödvändigt.”

”Hur gammal är hon?”

”Född 1946. Hon var alltså tjugo år då Harriet försvann. Och ja, hon var en av gästerna på ön den dagen.”

Han funderade en stund.

”Cecilia kan verka fladdrig men är egentligen skärpt som få. Underskatta henne inte. Om någon kommer att lista ut vad du sysslar med så är det hon. Jag kan väl säga att hon är en av de släktingar jag uppskattar mest.”

”Betyder det att du inte misstänker henne?”

”Det vill jag inte säga. Jag vill att du grubblar på det här helt förbehållslöst, oberoende av vad jag tycker eller tror.”

Huset närmast Cecilia ägdes av Henrik Vanger men var uthyrt till ett äldre par som tidigare arbetat i Vangerkoncernens ledning. De hade flyttat till Hedebyön på 1980-talet och hade således inget med Harriets försvinnande att göra. Nästa hus ägdes av Birger Vanger, bror till Cecilia Vanger. Huset stod tomt sedan flera år, då Birger Vanger bosatt sig i en modern villa inne i Hedestad.

Flertalet byggnader längs vägen var solida stenhus från början av förra seklet. Det sista huset skilde sig i karaktären, en modern arkitektritad villa i vitt tegel och med mörka fönsterpaneler. Den var vackert belägen och Mikael kunde se att utsikten från övervåningen måste vara storslagen, mot havet i öster och Hedestad i norr.

”Här bor Martin Vanger, Harriets bror och vd för Vangerkoncernen. På tomten låg tidigare prästgården, men den byggnaden förstördes delvis vid en brand på 1970-talet och Martin byggde villan 1978 då han tog över som vd.”

Längst bort på östra sidan av vägen bodde Gerda Vanger, änka efter Henriks bror Greger, och hennes son Alexander Vanger.

”Gerda är sjuklig, hon lider av reumatism. Alexander har en mindre andel i Vangerkoncernen men driver en del egna företag, bland annat restauranger. Han brukar tillbringa några månader varje år på Barbados i Västindien, där han har investerat en del pengar i turistnäringen.”

Mellan Gerdas och Henrik Vangers hus fanns en tomt med två mindre byggnader som stod tomma och användes som gästhus för olika medlemmar i familjen på besök. På andra sidan om Henriks hus fanns ett friköpt hus där ytterligare någon pensionerad anställd inom koncernen bodde med sin fru, men det stod öde vintertid då paret befann sig i Spanien.

De hade återkommit till korsvägen och därmed var rundturen avslutad. Det började redan skymma. Mikael tog initiativet.

”Henrik, jag kan bara upprepa att det här är en övning som inte kommer att ge resultat, men jag ska göra det jag har blivit anställd att göra. Jag ska skriva din självbiografi och jag kommer att göra dig till viljes genom att läsa igenom allt material om Harriet Vanger så noga och kritiskt som jag förmår. Jag vill bara att du inser att jag inte är någon privatdeckare, så att du inte har orimliga förväntningar på mig.”

”Jag förväntar mig ingenting. Jag vill bara göra ett sista försök att hitta sanningen.”

”Bra.”

”Jag är kvällsmänniska”, förklarade Henrik Vanger. ”Jag kommer att vara tillgänglig från lunchtid och framåt på dagarna. Jag ska ställa i ordning ett arbetsrum häruppe som du får disponera när du vill.”

”Nej tack. Jag har redan ett arbetsrum i gäststugan och det är där jag kommer att arbeta.”

”Som du vill.”

”När jag behöver prata med dig så håller vi till på ditt arbetsrum, men jag kommer inte att kasta mig över dig med frågor redan i kväll.”

”Jag förstår.” Den gamle verkade förrädiskt timid.

”Det kommer att ta ett par veckor att läsa in allt material. Vi jobbar på två fronter. Vi träffas några timmar om dagen så intervjuar jag dig och samlar material om din biografi. När jag börjar få frågor om Harriet som jag vill diskutera kommer jag att ta upp dem med dig.”

”Det låter förnuftigt.”

”Jag kommer att arbeta väldigt fritt och inte ha några fasta arbetstider.”

”Du lägger själv upp arbetet.”

”Du är medveten om att jag ska in i fängelse ett par månader. Jag vet inte när det blir aktuellt, men jag kommer inte att överklaga. Det betyder att det förmodligen blir någon gång under året.”

Henrik Vanger rynkade ögonbrynen.

”Det är olyckligt. Vi får lösa det när det kommer. Du kan begära uppskov.”

”Om det fungerar och jag har tillräckligt med material så kan jag arbeta på boken om din familj i fängelset. Men vi tar det när det är dags. En sak till: jag är fortfarande delägare i Millenniumoch det är just nu en tidning i kris. Om det händer något som kräver min närvaro i Stockholm kommer jag att tvingas släppa det här och åka dit.”

”Jag har inte anställt dig för att vara livegen. Jag vill att du arbetar konsekvent och stadigt med det jobb jag har gett dig, men självklart lägger du själv upp dina arbetsrutiner och arbetar efter eget huvud. Behöver du ta ledigt så gör du det, men om jag upptäcker att du struntar i jobbet kommer jag att anse att du brutit kontraktet.”

Mikael nickade. Henrik Vanger tittade bort mot bron. Han var mager och Mikael tyckte plötsligt att han såg ut som en olycklig fågelskrämma.

”När det gäller Millenniumborde vi ha ett samtal om hur krisen ser ut och om jag kan bistå på något sätt.”

”Det bästa sätt du kan bistå mig på är att ge mig Wennerströms huvud på ett fat redan i dag.”

”Ånej, det tänker jag inte göra.” Den gamle tittade skarpt på Mikael. ”Den enda orsaken till att du har tagit det här jobbet är att jag lovat att avslöja Wennerström. Om jag ger det till dig nu kan du avsluta jobbet när det passar dig. Den informationen får du om ett år.”