Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 18 (всего у книги 34 страниц)

Martin Vanger hade haft rätt. När Mikael kom runt kröken på den smala vägen öppnade sig en lummig plats vid vattnet. Utsikten var strålande mot både inloppet till Hedeälven, gästhamnen till vänster och industrihamnen till höger.

Han var förvånad över att ingen tagit Gottfrieds stuga i besittning. Det var en rustik sak i liggande mörkbetsat timmer, med tegeltak och gröna fönsterkarmar, och med en liten solig veranda utanför ytterdörren. Det var dock uppenbart att underhållet av både stugan och tomten hade eftersatts en längre tid; färgen på dörr– och fönsterposter hade flagnat och det som borde ha varit en gräsmatta var meterhöga buskar. Att röja skulle fordra ett ordentligt dagsverke med en lie och röjsåg.

Mikael låste upp dörren och skruvade upp fönsterluckorna från insidan. Stommen tycktes vara en gammal lada på omkring 35 kvadratmeter. Insidan var brädfodrad och bestod av ett enda stort rum med breda fönster mot vattnet på vardera sidan om ytterdörren. Längst in i stugan ledde en trappa till ett öppet sovloft som täckte halva stugan. Under trappen fanns en liten nisch med ett gasolkök, en diskbänk och ett tvättskåp. Möblemanget var enkelt; på långsidan till vänster om dörren fanns en väggfast bänk, ett skamfilat skrivbord och en stringhylla i teak. Längre ned på samma sida fanns tre garderober. Till höger om dörren stod ett runt matbord med fem trästolar och en öppen spis mitt på kortväggen.

Stugan saknade elektricitet, istället fanns det flera fotogenlampor. I ett fönster stod en gammal transistorradio av märket Grundig. Antennen var avbruten. Mikael tryckte på on-knappen men batterierna fungerade inte.

Mikael gick upp för den smala trappan och såg sig omkring på sovloftet. Där fanns en dubbelsäng, en madrass utan sängkläder, ett nattduksbord och en byrå.

Mikael ägnade en stund åt att söka igenom stugan. Byrån var tom så när som på några handdukar och linnen med en vag doft av mögel. I garderoberna fanns några gamla arbetskläder, en overall, ett par gummistövlar, ett par slitna gymnastikskor och en fotogenkamin. I skrivbordslådorna låg skrivpapper, blyertspennor, ett tomt skissblock, en kortlek och några bokmärken. Köksskåpet innehöll matporslin, kaffekoppar, glas, stearinljus och några kvarlämnade paket med salt, tepåsar och liknande. I en låda i köksbordet fanns matbestick.

De enda lämningarna av intellektuell natur hittade han i stringhyllan ovanför skrivbordet. Mikael lyfte över en köksstol och ställde sig på den för att titta igenom hyllplanen. På den understa hyllan låg gamla nummer av Se, Rekordmagasinet, Tidsfördrivoch Lektyrfrån slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Där fanns Bild– journalenfrån 1965 och 1966, Mitt Livs Novelloch några serietidningar: 91:an, Fantomenoch Romans. Mikael öppnade ett nummer av Lektyrfrån 1964 och konstaterade att pinuppan såg tämligen oskuldsfull ut.

Där fanns ett femtiotal böcker. Ungefär hälften av dessa var pocketdeckare från Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd, med de klassiska omslagen av Bertil Hegland. Han hittade också ett halvdussin Kitty, några Femböckerav Enid Blyton och en Tvillingdeckarnaav Sivar Ahlrud – Tunnelbanemysteriet. Mikael log igenkännande. Tre böcker av Astrid Lindgren: Alla vi barn i Bullerbyn, Kalle Blomkvist och Rasmusoch Pippi Långstrump. Den översta hyllan innehöll en bok om kortvågsradio, två böcker om astronomi, en fågelbok, en bok med titeln Det onda imperietsom handlade om Sovjetunionen, en bok om det finska vinterkriget, Luthers katekes, Psalmboken samt Bibeln.

Mikael slog upp Bibeln och läste på insidan av pärmen: Harriet Vanger, 12/5 1963. Harriets konfirmationsbibel. Han ställde dystert tillbaka boken.

Alldeles bakom stugan fanns en kombinerad ved– och redskapsbod med lie, räfsa, hammare och en kartong med osorterade spikar, hyvlar, såg och andra verktyg. Utedasset låg tjugo meter in i skogen österut. Mikael snokade runt en stund och återvände därefter till stugan. Han plockade ut en stol och satte sig på verandan och hällde upp kaffe ur termosen. Han tände en cigarett och tittade ut över Hedestadsbukten genom ridån av sly.

Gottfrieds stuga var betydligt mer anspråkslös än vad han hade förväntat sig. Detta var alltså den plats dit Harriets och Martins pappa hade dragit sig tillbaka då äktenskapet med Isabella börjat gå i putten i slutet av 1950-talet. Här hade han bott och supit. Och därnere, någonstans vid bryggan, hade han drunknat med hög promillehalt i blodet. Tillvaron i stugan hade förmodligen varit angenäm på somrarna, men när temperaturen började krypa ned mot nollgradigt måste det ha varit råkallt och eländigt. Enligt vad Henrik berättat hade Gottfried fortsatt att sköta sitt jobb inom Vangerkoncernen – med avbrott för de perioder då han söp hejdlöst – ända fram till 1964. Att han hade kunnat bo i stugan mer eller mindre permanent och ändå dyka upp på jobbet nyrakad, tvättad och iförd slips och kavaj tydde trots allt på en viss personlig disciplin.

Men detta var också en plats där Harriet Vanger hade varit så ofta att det var ett av de första ställen man letade efter henne på. Henrik hade berättat att Harriet under det sista året ofta hade gått ut till stugan, uppenbarligen för att få vara i fred under helger eller lov. Den sista sommaren hade hon bott här i tre månader, även om hon kom in till byn varje dag. Här hade hon också haft sin väninna Anita Vanger, Cecilia Vangers syster, på besök i sex veckor.

Vad hade hon gjort härute i sin ensamhet? Tidningarna Mitt Livs Novelloch Romans, liksom ett antal Kitty-böcker, talade sitt tydliga språk. Kanske hade skissblocket tillhört henne. Men här fanns också hennes Bibel.

Hade hon velat vara i närheten av sin drunknade pappa – en sorgeperiod hon måste genomlida? Var förklaringen så enkel? Eller hade det att göra med hennes religiösa grubblerier? Stugan var karg och asketisk; låtsades hon att hon bodde i ett kloster?

Mikael följde stranden mot sydost, men terrängen var så fylld av skrevor och enbärsris att den var i det närmaste oframkomlig. Han gick tillbaka till stugan och en bit tillbaka på vägen mot Hedeby. Enligt kartan skulle en stig gå genom skogen till något som kallades Befästningen, och det tog honom tjugo minuter att hitta den igenvuxna avtagsvägen. Befästningen var kustförsvarets lämningar från andra världskriget; betongbunkrar med skyttevärn utspridda kring en kommandobyggnad. Allting var igenvuxet av snårskog.

Mikael gick längs stigen ned till ett båthus i en glänta vid havet. Intill båthuset hittade han vraket efter en Petterssonbåt. Han återvände till Befästningen och följde en stig fram till ett stängsel – han hade kommit upp till Östergården från baksidan.

Han följde den slingrande stigen genom skogen, delvis parallellt med åkern vid Östergården. Stigen var svårframkomlig och det fanns en del våtmark som han var tvungen att snirkla sig förbi. Slutligen kom han fram till en myr med en lada. Så vitt han kunde se upphörde stigen där, men han befann sig bara 100 meter från vägen till Östergården.

På andra sidan vägen låg Söderberget. Mikael tog sig upp för en brant lutning och fick klättra den sista biten. Söderberget slutade i en närmast lodrät klippa mot vattnet. Mikael följde ryggen tillbaka mot Hedeby. Han stannade ovanför stugbyn och njöt av utsikten över den gamla fiskehamnen och kyrkan och ned mot hans egen gäststuga. Han slog sig ned på en klipphäll och hällde upp en sista skvätt ljummet kaffe.

Han hade ingen aning om vad han gjorde i Hedeby, men han trivdes med utsikten.

Cecilia Vanger höll sig på avstånd och Mikael ville inte vara efterhängsen. Efter en vecka gick han i alla fall över till henne och knackade på. Hon släppte in honom och satte på kaffebryggaren.

”Du måste tycka att jag är väldigt fånig, en femtiosex år gammal respektabel lärarinna som beter sig som en tonårsflicka.”

”Cecilia, du är en vuxen människa som har rätt att göra precis vad du vill.”

”Jag vet. Därför har jag bestämt mig för att sluta träffa dig. Jag klarar inte av att…”

”Du är inte skyldig mig någon förklaring. Jag hoppas att vi fortfarande är vänner.”

”Jag vill gärna att vi ska fortsätta att vara vänner. Men jag klarar inte av ett förhållande med dig. Jag har aldrig varit bra på förhållanden. Jag vill nog vara i fred ett tag.”

KAPITEL 16: Söndag 1 juni – Tisdag 10 juni

Efter sex månaders fruktlöst grubblande rämnade fallet Harriet Vanger när Mikael inom loppet av några dagar den första veckan i juni hittade tre helt nya pusselbitar. Två av dessa svarade han själv för. Den tredje fick han hjälp med.

Efter Erikas besök hade han slagit upp fotoalbumet och suttit i flera timmar och tittat på bild efter bild medan han försökt begripa vad det var han hade reagerat på. Slutligen hade han lagt allting åt sidan och arbetat vidare med familjekrönikan istället.

Några dagar in i juni åkte Mikael in till Hedestad. Han satt och tänkte på något helt annat när bussen svängde in på Järnvägsgatan och han plötsligt insåg vad som hade legat och grott i hans bakhuvud. Insikten drabbade honom som en blixt från en klar himmel. Han blev så perplex att han följde med till ändhållplatsen vid järnvägsstationen och omedelbart åkte tillbaka till Hedeby för att undersöka om han kommit ihåg rätt.

Det var den allra första bilden i albumet.

Den sista bilden som fanns av Harriet Vanger hade tagits den ödesdigra dagen på Järnvägsgatan i Hedestad, då hon hade tittat på Barnens dag-tåget.

Bilden var ett udda inslag i albumet. Den hade hamnat där därför att den var tagen samma dag, men det var den enda av de drygt etthundraåttio bilderna i albumet som inte fokuserade på olyckan på bron. Varje gång Mikael och (förmodade han) alla andra hade tittat i albumet var det personerna och detaljerna i bilderna från bron som hade fångat uppmärksamheten. Det fanns ingen dramatik i bilden från en folksamling vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad, flera timmar före de avgörande händelserna.

Henrik Vanger hade troligtvis sett bilden tusen gånger och med saknad insett att han aldrig skulle se henne igen. Förmodligen hade han varit irriterad över att den var tagen från så långt håll att Harriet Vanger bara var en person i ett folkhav.

Men det var inte det Mikael hade reagerat på.

Bilden var tagen från andra sidan gatan, förmodligen från ett fönster på andra våningen. Vidvinkeln fångade fronten på en av lastbilarna i tåget. På flaket stod kvinnor med glittriga baddräkter och haremsbyxor och kastade godis till publiken. Några av dem tycktes dansa. Framför lastbilen hoppade tre clowner.

Harriet stod i första ledet bland publiken längs trottoaren. Bredvid henne stod tre av hennes klasskamrater och runt omkring dem minst hundra andra Hedestadsbor.

Det var detta som Mikael undermedvetet hade noterat och som plötsligt kommit upp till ytan när bussen hade råkat passera precis den plats där bilden hade tagits.

Publiken uppträdde som en publik ska göra. Publikens ögon följer alltid bollen i en tennismatch eller pucken i en ishockeyrink. De som stod längst till vänster i bild tittade på clownerna som var precis framför dem. De som stod närmare lastbilen fokuserade på flaket med de lättklädda flickorna. Deras ansiktsuttryck var roade. Barn pekade. Några skrattade. Alla såg glada ut.

Alla utom en.

Harriet Vanger tittade åt sidan. Hennes tre klasskamrater och alla i hennes närhet tittade på clownerna. Harriets ansikte riktades nästan 30 eller 35 grader längre upp till höger. Hennes blick tycktes fäst vid någonting på andra sidan gatan, men utanför det nedre vänstra hörnet av bilden.

Mikael tog fram förstoringsglaset och försökte urskilja detaljerna. Bilden var tagen från alltför långt avstånd för att han skulle kunna vara helt säker, men till skillnad från alla i Harriets närhet fanns inget liv i hennes ansikte. Munnen var ett smalt streck. Ögonen var vidöppna. Hennes händer vilade slappt längs kroppen.

Hon såg rädd ut. Rädd eller arg.

Mikael plockade ut bilden ur albumet, stoppade den i en plastficka och tog nästa buss tillbaka in till Hedestad. Han klev av på Järnvägsgatan och ställde sig på den plats varifrån bilden måste ha tagits. Det var precis i utkanten av det som utgjorde Hedestads centrum. Det var en två våningar hög träbyggnad som innehöll en videobutik och Sundströms herrmode, etablerad 1932 enligt en plakett på entrédörren. Han gick in i butiken och blev omedelbart varse att butiken rymdes på två plan; en spiraltrappa ledde till övervåningen.

I slutet av spiraltrappan fanns två fönster ut mot gatan. Det var där fotografen hade stått.

”Kan jag hjälpa till?” frågade en äldre säljare då Mikael plockade upp plastfickan med fotografiet. Butiken var glest befolkad.

”Nja, jag vill faktiskt bara se var den här bilden är tagen. Är det okej om jag öppnar fönstret en sekund?”

Han fick tillstånd att göra det och höll upp bilden framför sig. Han kunde se exakt den plats där Harriet Vanger hade stått. Den ena av de två träbyggnader som skymtade bakom henne hade försvunnit och ersatts med en fyrkantig tegelbyggnad. I den träbyggnad som överlevt hade det 1966 funnits en pappershandel; där låg nu en hälsokostaffär och ett solarium. Mikael stängde fönstret, tackade och bad om ursäkt för besväret.

Nere på gatan gick han och ställde sig på den plats där Harriet hade stått. Han hade ett bra riktmärke mellan fönstret i modebutikens övervåning och dörren till solariet. Han vred huvudet och syftade längst Harriets siktlinje. Så vitt Mikael kunde uppskatta hade hon tittat mot hörnet av den byggnad som inrymde Sundströms herrmode. Det var ett helt vanligt hörn av ett hus, där en tvärgata försvann bakom husknuten. Vad såg du där, Harriet?

Mikael stoppade ned bilden i sin axelremsväska och promenerade till järnvägsparken, där han satte sig på en uteservering och beställde en caffe latte. Han kände sig plötsligt skakad.

På engelska kallas det för new evidence, vilket har en helt annan klang än svenskans ”nytt bevismaterial”. Han hade plötsligt sett något helt nytt, som ingen annan hade lagt märke till i en utredning som stått och stampat på samma fläck i trettiosju år.

Problemet var bara att han inte var säker på vilket värde hans nya kunskap hade, om den ens hade något. Ändå kändes det betydelsefullt.

Den septemberdag då Harriet försvann hade varit dramatisk på flera sätt. Det hade varit festdag i Hedestad med säkert flera tusen människor på gatorna, unga som gamla. Det hade varit den årliga släktträffen på Hedebyön. Redan dessa två händelser utgjorde kollektiva avsteg från den dagliga rutinen på orten. Som grädde på moset hade tankbilsolyckan på bron inträffat. Den hade kommit att överskugga allt annat.

Kriminalinspektör Morell, Henrik Vanger och alla andra som hade grubblat över Harriets försvinnande hade fokuserat på händelserna på Hedebyön. Morell hade själv till och med skrivit att han inte kunde frigöra sig från misstanken att olyckan och Harriets försvinnande var relaterade till varandra. Mikael var med ens övertygad om att det var helt fel.

Händelsekedjan hade inte börjat på Hedebyön utan inne i Hedestad flera timmar tidigare på dagen. Harriet Vanger hade sett något eller någon som hade skrämt henne och förmått henne att åka hem och gå raka vägen till Henrik Vanger, som dessvärre inte hade haft tid att prata med henne. Sedan skedde olyckan på bron. Sedan slog mördaren till.

Mikael gjorde en paus. Det var första gången han medvetet hade formulerat antagandet att Harriet hade blivit mördad. Han tvekade, men insåg strax att han hade anslutit sig till Henrik Vangers övertygelse. Harriet var död och nu jagade han en mördare.

Han gick tillbaka till utredningen. Bland alla tusentals sidor handlade bara en bråkdel om timmarna inne i Hedestad. Harriet hade varit tillsammans med tre klasskamrater som var och en hade förhörts om sina iakttagelser. De hade träffats vid järnvägsparken klockan nio på morgonen. En av flickorna skulle köpa jeans och kamraterna hade gjort henne sällskap. De hade druckit kaffe i EPA-varuhusets restaurang och därefter gått upp till idrottsplatsen och strosat omkring bland tivolistånd och fiskdammar och också stött ihop med andra skolkamrater. Efter tolv hade de dragit sig in mot centrum igen för att se Barnens dag-tåget. Strax före två på eftermiddagen hade Harriet plötsligt sagt att hon måste åka hem. De hade skilts vid en busshållsplats intill Järnvägsgatan.

Ingen av kamraterna hade märkt något ovanligt. En av dem var Inger Stenberg, som hade beskrivit Harriets Vangers förändring det sista året med påståendet att hon hade blivit ”opersonlig”. Hon sa att Harriet under dagen som vanligt hade varit tystlåten och mest följt efter de andra.

Kriminalinspektör Morell hade intervjuat alla de människor som hade träffat Harriet under dagen, även om de bara hade hälsat på varandra på festplatsen. Hennes bild hade gått ut i lokaltidningarna i samband med att hon efterlystes efter försvinnandet. Flera Hedestadsbor hade kontaktat polisen med uppgifter om att de trodde sig ha sett henne under dagen, men ingen hade lagt märke till något ovanligt.

Mikael ägnade kvällen åt att grubbla över hur han kunde fortsätta att nysta i det uppslag han just formulerat. Nästa förmiddag gick han upp och träffade Henrik Vanger vid frukostbordet.

”Du sa att familjen Vanger fortfarande har intressen i Hedestads-Kuriren”.

”Det är riktigt.”

”Jag skulle behöva få tillgång till tidningens bildarkiv. Från 1966.”

Henrik Vanger satte ned ett mjölkglas och torkade sig på överläppen.

”Mikael, vad är det du har kommit på?”

Han såg den gamle rakt i ögonen.

”Ingenting konkret. Men jag tror att vi kan ha gjort en feltolkning av händelseförloppet.”

Han visade bilden och berättade om sina slutsatser. Henrik Vanger satt tyst en lång stund.

”Om jag har rätt måste vi lägga fokus på vad som hände i Hedestad den dagen, inte enbart på vad som hände på Hedebyön”, sa Mikael. ”Jag vet inte hur man gör det efter så här lång tid, men det måste ha tagits många bilder av Barnens dag-firandet som aldrig publicerats. De är de bilderna jag vill titta på.”

Henrik Vanger använde väggtelefonen i köket. Han ringde till Martin Vanger, förklarade sitt ärende och frågade vem som var bildchef på Kurirennumera. Inom tio minuter hade rätt personer lokaliserats och tillstånd utverkats.

Hedestads-Kurirens bildchef hette Madeleine Blomberg, kallades Maja och var i sextioårsåldern. Hon var den första kvinnliga bildchef Mikael någonsin träffat under sin karriär i yrket, där fotograferande ännu huvudsakligen ansågs vara en manlig konstform.

Eftersom det var lördag var redaktionen obemannad men Maja Blomberg visade sig vara bosatt på bara fem minuters promenadavstånd och mötte Mikael vid porten. Hon hade arbetat på Hedestads-Kurireni större delen av sitt liv. Hon hade börjat som korrekturläsare 1964, växlat till kopist och tillbringat ett antal år i mörkrummet samtidigt som hon blivit utskickad som extra fotograf när de ordinarie resurserna inte räckte till. Så småningom hade hon fått titeln redaktör och för tio år sedan, då den gamle bildchefen gått i pension, hade hon fått fylla ut som chef för hela bildavdelningen. Något större imperium dolde sig inte under titeln. Bildavdelningen var sedan tio år hopslagen med annonsavdelningen och bestod endast av sex personer som alla turades om att göra varandras arbete.

Mikael frågade hur bildarkivet var upplagt.

”Sanningen att säga är det ganska rörigt i arkivet. Sedan vi fick datorer och elektroniska bilder finns arkivet på cd-skivor. Vi har haft en praktikant här som hållit på och scannat in äldre viktiga bilder, men det är bara någon procent av alla bilder i arkivet som är indexerade. Äldre bilder finns sorterade på datum i negativpärmar. De finns antingen här på redaktionen eller uppe i ett vindsförråd.”

”Jag är intresserad av bilder från Barnens dag-tåget 1966, men överhuvudtaget av alla bilder som togs den veckan.”

Maja Blomberg såg forskande på Mikael.

”Det skulle alltså vara den vecka då Harriet Vanger försvann?”

”Du känner till historien?”

”Man kan inte ha jobbat på Hedestads-Kurireni hela sitt liv utan att känna till den och när Martin Vanger ringer mig tidigt på morgonen på min lediga dag så drar jag slutsatser. Jag läste korrektur på texterna som skrevs om fallet på 1960-talet. Varför gräver du i den historien? Har något nytt kommit upp i ljuset?”

Maja Blomberg hade uppenbarligen också nyhetsnäsa. Mikael skakade småleende på huvudet och slängde fram sin cover story.

”Nej, och jag tvivlar på att vi någonsin får svaret på frågan om vad som hände med henne. Det är lite hysch-hysch, men det är helt enkelt så att jag skriver Henrik Vangers självbiografi. Historien om den försvunna Harriet är ett udda ämne, men det är också ett kapitel som knappast kan förbigås med tystnad. Jag är ute efter bilder som kan illustrera dagen, både på Harriet och på hennes kamrater.”

Maja Blomberg såg tvivlande ut men påståendet var rimligt och hon hade ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter.

En fotograf på en tidning avverkar i genomsnitt mellan två och tio rullar film dagligen. Vid stora evenemang kan det lätt bli dubbla antalet. Varje rulle innehåller trettiosex negativ; det är alltså inte ovanligt att en tidning ackumulerar över trehundra bilder varje dag, varav bara några enstaka någonsin publiceras. En organiserad redaktion klipper upp filmrullarna och placerar negativen i negativfickor om sex bildrutor vardera. En rulle blir ungefär en sida i en negativpärm. En pärm rymmer drygt hundratio rullar. På ett år blir det mellan tjugo och trettio pärmar. Under åren blir det en oherrans mängd pärmar, som huvudsakligen saknar kommersiellt värde och inte får plats på hyllorna på redaktionen. Däremot är varje fotograf och bildredaktion övertygad om att bilderna innehåller en historisk dokumentation av omistligt värdeoch slänger därför inte ett dyft.

Hedestads-Kurirengrundades 1922 och bildredaktionen hade funnits sedan 1937. Kurirensvindsförråd innehöll drygt tolvhundra bildpärmar, sorterade efter datum. Bilderna från september 1966 omfattade fyra billiga lagerpärmar i papp.

”Hur gör vi det här?” frågade Mikael. ”Jag skulle behöva sitta vid ett ljusbord och ha möjlighet att kopiera sådant som kan vara av intresse.”

”Numera har vi inget mörkrum. Allting scannas in. Vet du hur man använder en negativscanner?”

”Ja, jag har jobbat med bilder och äger en Agfa negscanner själv. Jag jobbar i PhotoShop.”

”Då använder du samma utrustning som vi.”

Maja Blomberg tog Mikael på en snabb rundvandring på den lilla redaktionen, gav honom plats vid ett ljusbord och startade en dator och en scanner. Hon visade också var kaffeautomaten i lunchrummet stod. De kom överens om att Mikael kunde arbeta på egen hand men att han måste ringa till Maja Blomberg när han ville lämna redaktionen så att hon kunde komma dit och låsa och koppla på larmet. Därefter lämnade hon honom med ett muntert ”ha det så roligt”.

Det tog flera timmar för Mikael att gå igenom pärmarna. Hedestads-Kurirenhade haft två fotografer under denna tid. Den fotograf som hade varit i tjänst den aktuella dagen var Kurt Nylund – som Mikael faktiskt kände sedan tidigare. Kurt Nylund hade varit i tjugoårsåldern 1966. Han hade därefter flyttat till Stockholm och blivit en erkänd yrkesfotograf, som arbetat både som frilans och som anställd på Pressens Bild i Marieberg. Mikaels och Kurt Nylunds vägar hade korsats vid flera tillfällen på 1990-talet, då Millenniumhade köpt bilder från Pressens Bild. Mikael mindes honom som en mager och tunnhårig man. Kurt Nylund hade använt en dagsljusfilm som inte var alltför kornig och som många pressfotografer använde.

Mikael plockade fram arken med den unge Nylunds bilder och placerade dem på ljusbordet, där han med en lupp granskade bildruta efter bildruta. Att läsa negativfilm är dock en konstform som kräver en viss rutin, något som Mikael saknade. Han insåg att för att kunna avgöra om bilderna innehöll någon information av värde skulle han i praktiken vara tvungen att scanna in varje bild och granska dem på dataskärmen. Det skulle ta åtskilliga timmar. Han gjorde därför först en översiktlig summering av de bilder han eventuellt var intresserad av.

Han började med att pricka av alla bilder som hade tagits vid tankbilsolyckan. Mikael kunde konstatera att Henrik Vangers pärm med hundraåttio bilder inte var komplett; den person som hade kopierat samlingen – möjligen Nylund själv – hade sorterat bort ungefär trettio bilder som antingen var oskarpa eller av så dålig kvalité att de inte ansågs publicerbara.

Mikael kopplade ur Hedestads-Kurirensdator och pluggade in Agfa-scannern till sin egen iBook. Han använde två timmar till att scanna in de resterande bilderna.

En bild fångade omedelbart hans intresse. Någon gång mellan 15.10 och 15.15, precis vid den tidpunkt då Harriet försvann, hade någon öppnat fönstret i hennes rum; Henrik Vanger hade förgäves försökt lista ut vem. Helt plötsligt hade Mikael en bild på dataskärmen som måste ha tagits just i det ögonblick då fönstret öppnades. Han kunde se en skepnad och ett ansikte, men ofokuserat och suddigt. Han beslutade att bildanalysen kunde anstå till dess att han hade fått in alla bilder i datorn.

Under de kommande timmarna granskade Mikael bilder från Barnens dag. Kurt Nylund hade tagit sex rullar, sammanlagt drygt tvåhundra bilder. Det var en evig ström av barn med ballonger, vuxna, gatuvimmel med korvhandlare, själva tåget, en lokal artist på scen och en prisutdelning av något slag.

Mikael beslutade sig till sist för att scanna in hela samlingen. Efter sex timmar hade han fått ihop en mapp med nittio bilder. Han skulle bli tvungen att återkomma till Hedestads-Kuriren.

Vid niotiden på kvällen ringde han Maja Blomberg, tackade för sig och åkte hem till Hedebyön.

Han var tillbaka klockan nio på söndagsmorgonen. Det var fortfarande folktomt då Maja Blomberg släppte in honom. Han hade inte insett att det var pingsthelg, och att tidningen inte skulle komma ut förrän på tisdagen. Han fick låna samma arbetsbord som dagen innan och ägnade därefter hela dagen åt att scanna. Vid sextiden på kvällen återstod ungefär fyrtio bilder från Barnens dag. Mikael hade granskat negativen och beslutat att närbilder på gulliga barnansikten eller bilder på en artist som uppträdde på scen helt enkelt inte var intressanta för hans syfte. Det han hade scannat in var gatuliv och folksamlingar.

Mikael använde annandag pingst till att granska det nya bildmaterialet. Han gjorde två upptäckter. Den första fyllde honom med bestörtning. Den andra fick hans puls att slå snabbare.

Den första upptäckten var ansiktet i Harriet Vangers fönster. Bilden hade en svag rörelseoskärpa och hade därför ratats i den ursprungliga uppsättningen. Fotografen hade stått på kyrkbacken och siktat mot bron. Byggnaderna låg i bakgrunden. Mikael beskar bilden så att han endast fick med det aktuella fönstret och experimenterade därefter med att justera kontrasten och öka skärpan till dess att han fick fram vad han ansåg vara den bästa tänkbara kvalitén.

Resultatet var en kornig bild med minimal gråskala som visade ett rektangulärt fönster, en gardin, en bit av en arm och ett diffust halvmåneformat ansikte en liten bit in i rummet.

Han kunde konstatera att ansiktet inte tillhörde Harriet Vanger, som hade korpsvart hår, utan en person med betydligt ljusare hårfärg.

Han konstaterade också att han kunde urskilja mörkare partier där ögon, näsa och mun fanns, men att det var omöjligt att få fram tydliga ansiktsdrag. Däremot var han övertygad om att han såg en kvinna; det ljusare partiet vid ansiktet fortsatte ned till axelhöjd och antydde ett kvinnligt hårsvall. Han kunde konstatera att personen hade ljusa kläder.

Han uppskattade personens längd i förhållande till fönstret; det var en kvinna som var ungefär 170 centimeter lång.

När han klickade fram andra bilder från olyckan på bron kunde han konstatera att en person mycket väl stämde in på det signalement han kunde utläsa – den tjugoåriga Cecilia Vanger.

Kurt Nylund hade tagit sammanlagt arton bilder från fönstret på andra våningen hos Sundströms herrmode. Harriet Vanger syntes på sjutton av dessa.

Harriet och hennes klasskamrater hade kommit till Järnvägsgatan samtidigt som Kurt Nylund börjat fotografera. Mikael uppskattade att bilderna tagits under drygt fem minuter. På den första bilden var Harriet och hennes kamrater på väg ned för gatan in i bilden. På bilderna 2-7 stod de stilla och tittade på tåget. Därefter hade de förflyttat sig ungefär sex meter längre ned på gatan. På den allra sista bilden, som möjligen var tagen efter en stunds dröjsmål, hade hela gruppen försvunnit.

Mikael gjorde en serie bilder där han beskar Harriet i midjehöjd och bearbetade för att få fram bästa tänkbara kontrast. Han placerade bilderna i en särskild mapp och öppnade programmet Graphic Converter och startade bildvisningsfunktionen. Effekten blev en ryckig stumfilm där varje bild visades två sekunder.

Harriet anländer, bild i profil. Harriet stannar och tittar ned för gatan. Harriet vrider ansiktet mot gatan. Harriet öppnar munnen för att säga något till sin kamrat. Harriet skrattar. Harriet rör vid sitt öra med vänstra handen. Harriet ler. Harriet ser plötsligt överraskad ut, ansiktet i ungefär tjugo graders vinkel till vänster om kameran. Harriet spärrar upp ögonen och slutar le. Harriets mun blir ett smalt streck. Harriet fokuserar blicken. I hennes ansikte kan utläsas… vad? Sorg, chock, ilska? Harriet slår ned ögonen. Harriet är borta.

Mikael spelade upp sekvensen gång på gång.

Den bekräftade med all tydlighet den teori som han hade formulerat. Någonting hände på Järnvägsgatan i Hedestad. Logiken var uppenbar.

Hon ser något – någon – på andra sidan gatan. Hon reagerar med chock. Senare kontaktar hon Henrik Vanger för ett privat samtal som aldrig blir av. Därefter försvinner hon spårlöst.

Någonting hände den dagen. Men bilderna förklarade inte vad.

klockan två på tisdagsmorgonen kokade Mikael kaffe och gjorde smörgåsar som han åt i kökssoffan. Han var på samma gång modstulen och upphetsad. Han hade mot alla sina egna förväntningar hittat nytt bevismaterial. Problemet var bara att detta kastade nytt ljus över händelsekedjan men inte ledde honom en millimeter närmare gåtans lösning.