Текст книги "Män som hatar kvinnor"

Автор книги: Stieg Larsson

сообщить о нарушении

Текущая страница: 10 (всего у книги 34 страниц)

KAPITEL 9: Måndag 6 januari – Onsdag 8 januari

Mikael hade fortsatt att läsa till långt in på småtimmarna och klivit upp sent på trettondag jul. En marinblå årsgammal Volvo stod parkerad precis utanför porten till Henrik Vangers hus. I samma ögonblick som Mikael satte handen på dörrhandtaget öppnades porten av en man i femtioårsåldern som var på väg ut. De kolliderade nästan. Mannen verkade jäktad.

”Ja? Kan jag hjälpa till?”

”Jag ska besöka Henrik Vanger”, svarade Mikael.

Blicken i mannens ögon klarnade. Han log och sträckte fram handen.

”Du måste vara Mikael Blomkvist som ska hjälpa Henrik med familjekrönikan?”

Mikael nickade och tog handen. Henrik Vanger hade uppenbarligen börjat sprida Mikaels cover story, som skulle förklara varför han befann sig i Hedestad. Mannen var överviktig – resultatet av många års manglingar på kontor och sammanträdesrum – men Mikael såg direkt att ansiktsdragen påminde om Harriet Vanger.

”Jag heter Martin Vanger”, bekräftade han. ”Välkommen till Hedestad.”

”Tack.”

”Jag såg dig på TV för en tid sedan.”

”Alla tycks ha sett mig på TV.”

”Wennerström är… inte så populär i det här huset.”

”Henrik nämnde det. Jag väntar på resten av historien.”

”Han berättade för några dagar sedan att han anlitat dig.” Martin Vanger skrattade plötsligt. ”Han sa att det förmodligen var på grund av Wennerström som du tog jobbet häruppe.”

Mikael tvekade en sekund innan han bestämde sig för att säga sanningen.

”Det var ett viktigt skäl. Men ärligt talat behövde jag komma bort från Stockholm, och Hedestad dök upp i rätt ögonblick. Tror jag. Jag kan inte låtsas att rättegången aldrig har hänt. Jag ska in i fängelse.”

Martin Vanger nickade, plötsligt allvarlig.

”Kan du överklaga?”

”Det hjälper inte i det här fallet.”

Martin Vanger tittade på sitt armbandsur.

”Jag ska vara i Stockholm i kväll och måste rusa. Jag är tillbaka om några dagar. Kom över och ät middag hos mig. Jag vill väldigt gärna höra vad som egentligen hände under den där rättegången.”

De skakade hand igen innan Martin Vanger klev förbi och öppnade dörren till Volvon. Han vände sig om och ropade till Mikael.

”Henrik är en trappa upp. Kliv på bara.”

Henrik Vanger satt i soffgruppen i sitt arbetsrum där han hade Hedestads-Kuriren, Dagens Industri, Svenska Dagbladetoch båda kvällstidningarna på bordet.

”Jag träffade Martin utanför.”

”Han stressade iväg för att rädda imperiet”, svarade Henrik Vanger och höjde bordstermosen. ”Kaffe?”

”Tack gärna”, svarade Mikael. Han slog sig ned och undrade varför Henrik Vanger såg så road ut.

”Jag ser att du är omnämnd i tidningen.”

Henrik Vanger sköt fram den ena kvällstidningen, där rubriken Medial kortslutninglåg uppslagen. Texten var skriven av en kolumnist i randig kavaj som tidigare arbetat på Finansmagasinet Monopoloch som gjort sig känd som expert på att i raljerande ton racka ned på alla som engagerat sig i en fråga eller stuckit ut hakan – feminister, antirasister och miljöaktivister kunde alltid räkna med en släng av sleven. Kolumnisten var dock inte känd för att själv någonsin hysa en enda kontroversiell åsikt. Nu hade han uppenbarligen övergått till mediekritik; flera veckor efter rättegången i Wennerströmaffären fokuserade han sin energi på Mikael Blomkvist, som – namngiven – beskrevs som en komplett idiot. Erika Berger framställdes som en inkompetent mediebimbo:

Ryktet går att Millennium är på väg att haverera trots att chefredaktören är feminist i kortkort och plutar med läpparna i TV. Tidningen har i flera år överlevt på den image redaktionen lyckats marknadsföra – unga journalister som bedriver undersökande journalistik och avslöjar bovar i företagsvärlden. Reklamtricket går kanske hem hos unga anarkister som gärna vill höra just det budskapet, men det går inte hem hos tingsrätten. Vilket Kalle Blomkvist nyss fått erfara.

Mikael slog på mobiltelefonen och kontrollerade om han hade fått någon påringning från Erika. Han hade inga meddelanden. Henrik Vanger avvaktade utan att säga något; Mikael insåg plötsligt att den gamle tänkte överlåta åt honom att bryta tystnaden.

”Han är en idiot”, sa Mikael.

Henrik Vanger skrattade, men kommenterade osentimentalt: ”Det må så vara. Men det är inte han som blivit dömd i tingsrätten.”

”Det stämmer. Och han kommer aldrig att bli det heller. Han säger aldrig själv något originellt men hakar alltid på och kastar sista stenen i så förnedrande ordalag som möjligt.”

”Sådana har jag sett många av i mina dagar. Ett gott råd – om du nu vill ha det från mig – är att ignorera honom när han väsnas, inte glömma någonting och ge tillbaka för gammal ost när du får tillfälle. Men inte nu när han slår ur överläge.”

Mikael såg frågande ut.

”Jag har haft många fiender genom åren. En sak har jag lärt mig och det är att inte ta en fight när du med säkerhet kommer att förlora. Däremot ska du aldrig låta en människa som förolämpat dig komma undan med det. Bida din tid och slå tillbaka när du själv sitter i en styrkeposition – även om du inte längre behöver slå tillbaka.”

”Tack för filosofilektionen. Nu vill jag att du berättar om din familj.” Mikael satte en bandspelare på bordet mellan dem och tryckte in inspelningstangenten.

”Vad vill du veta?”

”Jag har läst första pärmen; om försvinnandet och de första dagarnas sökande efter Harriet. Men det dyker upp så oändligt många Vangers i texterna att jag inte kan hålla isär dem.”

Lisbeth Salander stod stilla i det folktomma trapphuset med blicken fixerad vid mässingsskylten med texten Advokat N. E. Bjurmani närmare tio minuter innan hon ringde på. Dörrlåset klickade.

Det var tisdag. Det var det andra mötet och hon var fylld av onda aningar.

Hon var inte rädd för advokat Bjurman – Lisbeth Salander var sällan rädd för vare sig människor eller ting. Däremot kände hon ett intensivt obehag inför den nye förvaltaren. Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, hade varit av ett helt annat virke; korrekt, artig och vänlig. Den relationen hade upphört tre månader tidigare då Palmgren fick en stroke och Nils Erik Bjurman hade ärvt henne enligt någon för henne obekant byråkratisk hackordning.

Under de dryga tolv år som Lisbeth Salander varit föremål för social och psykiatrisk omvårdnad, varav två år på en barnklinik, hade hon aldrig – inte vid ett enda tillfälle – svarat ens på den enkla frågan ”hur mår du i dag, då?”.

Då hon fyllde tretton år hade tingsrätten enligt lagen om vård av minderåriga beslutat att Lisbeth Salander skulle omhändertas för sluten vård på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Beslutet grundades huvudsakligen på att hon ansågs vara psykiskt störd och allmänfarligt våldsam mot sina klasskamrater och möjligen också mot sig själv.

Detta antagande grundade sig på empiriska bedömningar snarare än på en noga avvägd analys. Varje försök från någon läkare eller myndighetsperson att inleda en konversation om hennes känslor, själsliv eller hälsotillstånd hade till deras stora frustration mötts av en kompakt surmulen tystnad och ett intensivt stirrande i golv, tak och väggar. Hon hade konsekvent lagt armarna i kors och vägrat delta i psykologiska tester. Hennes totala motstånd mot alla försök att mäta, väga, kartlägga, analysera och uppfostra henne omfattade även skolarbete – myndigheterna kunde transportera henne till en skolsal och kedja fast henne vid bänken, men de kunde inte hindra henne från att stänga av öronen och vägra att lyfta en penna på skrivningarna. Hon hade lämnat grundskolan utan betyg.

Det hade följaktligen varit förenat med stora svårigheter att ens diagnostisera hennes mentala tillkortakommanden. Lisbeth Salander var kort sagt allt annat än lätthanterlig.

Då hon var tretton beslutades även att en god man skulle tillsättas för att tillvarata hennes intressen och tillgångar till dess att hon uppnått myndighetsålder. Den gode mannen blev advokat Holger Palmgren, som trots en tämligen komplicerad start faktiskt hade lyckats där psykiatriker och professionella läkare misslyckats. Efter hand hade han vunnit inte bara ett visst förtroende utan till och med ett blygsamt mått av värme från den besvärliga flickan.

När hon fyllde femton hade läkarna varit mer eller mindre ense om att hon i alla fall inte var allmänfarligt våldsam eller utgjorde en omedelbar fara för sig själv. Eftersom hennes familj hade definierats som dysfunktionell och hon saknade släktingar som kunde borga för hennes välfärd hade det beslutats att Lisbeth Salander skulle slussas ut från den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala till samhället via en fosterfamilj.

Det hade inte varit någon enkel resa. Den första fosterfamiljen rymde hon från redan efter två veckor. Fosterfamilj två och tre avverkades i rask takt. Därefter hade Palmgren ett allvarligt samtal med henne och förklarade helt frankt att om hon fortsatte på den inslagna vägen skulle hon utan tvekan återigen bli institutionaliserad. Det förtäckta hotet hade den effekten att hon accepterade fosterfamilj nummer fyra – ett äldre par bosatt i Midsommarkransen.

Det innebar inte att hon skötte sig. Som sjuttonåring hade Lisbeth Salander gripits av polisen vid fyra tillfällen, två gånger så gravt berusad att hon fordrade akutvård och en gång uppenbart narkotikapåverkad. Vid ett av dessa tillfällen hade hon hittats stupfull och med kläderna i oordning i baksätet på en bil som stod parkerad vid Söder Mälarstrand. Hon hade befunnit sig i sällskap med en likaledes berusad och väsentligt äldre man.

Det sista ingripandet skedde tre veckor innan hon skulle fylla arton år, då hon i nyktert tillstånd sparkat en manlig passagerare i huvudet innanför spärrarna vid Gamla stans tunnelbanestation. Incidenten resulterade i att hon häktades för misshandel. Salander hade förklarat sitt tilltag med att mannen tafsat på henne, och eftersom hennes utseende var sådant att man kunde ta henne för tolv år snarare än arton ansåg hon att tafsaren hade pedofila böjelser. I den mån hon alls förklarat någonting, vill säga. Utsagan fick dock stöd från vittnen, vilket innebar att åklagaren avskrev ärendet.

Ändå var hennes bakgrund sammantaget av den arten att tingsrätten beslutade om sinnesundersökning. Eftersom hon sin vana trogen vägrade svara på frågor och delta i undersökningar fällde de läkare som Socialstyrelsen konsulterat slutligen ett utlåtande baserat på ”observationer av patienten”. Exakt vad som kunde observeras när det gällde en tigande ung kvinna som satt på en stol med korslagda armar och framskjuten underläpp var en smula oklart. Det fastslogs endast att hon led av en psykisk störning, vars beskaffenhet var av det slaget att den inte kunde lämnas utan åtgärd. Det rättsmedicinska utlåtandet förespråkade omvårdnad på en sluten psykiatrisk anstalt, samtidigt som en biträdande chef i socialnämnden skrev ett utlåtande där han ställde sig bakom den psykiatriska expertisens slutsatser.

Med hänvisning till hennes meritförteckning konstaterade utlåtandet att det förelåg stor risk för alkohol– eller drogmissbruk, och att hon uppenbart saknade självinsikt. Hennes journal var vid det laget fylld med belastande formuleringar som introvert, socialt hämmad, avsaknad av empati, egofixerad, psykopatiskt och asocialt beteende, samarbetssvårigheteroch oförmåga att tillgodogöra sig undervisning. Den som läste hennes journal kunde mycket lätt förledas att dra slutsatsen att hon var gravt efterbliven. Till hennes nackdel talade också det faktum att socialtjänstens gatuenhet vid flera tillfällen observerat henne med olika män i kvarteren kring Mariatorget, samt att hon vid ett tillfälle avvisiterats i Tantolunden, återigen i sällskap med en väsentligt äldre man. Det antogs att Lisbeth Salander möjligen bedrev eller riskerade att börja bedriva prostitution i någon form.

När tingsrätten – den institution som skulle avgöra hennes framtid – samlades för att fatta beslut i frågan tycktes utgången given på förhand. Hon var ett uppenbart problembarn och det var osannolikt att rätten skulle fatta ett annat beslut än de rekommendationer som både den rättspsykiatriska och den sociala utredningen hade lämnat.

På morgonen den dag då tingsrättens sammanträde skulle äga rum hämtades Lisbeth Salander från den barnpsykiatriska klinik där hon suttit inburad sedan incidenten i Gamla stan. Hon kände sig som en lägerfånge och hade inga förhoppningar om att överleva dagen. Den förste hon såg i rättegångssalen var Holger Palmgren och det tog en stund för henne att inse att han inte var där i egenskap av god man utan uppträdde som hennes advokat och juridiska ombud. Hon fick se en helt ny sida av honom.

Till hennes förvåning hade Palmgren på ett tydligt sätt befunnit sig i hennes ringhörna och kraftigt pläderat mot förslaget på institutionalisering. Hon hade inte med så mycket som ett höjt ögonbryn antytt att hon kände förvåning, men hon lyssnade intensivt till varje ord som sades. Palmgren hade varit lysande då han under två timmar korsförhört den läkare, en doktor Jesper H. Löderman, som satt sitt namn under rekommendationen att Salander skulle låsas in på anstalt. Varje detalj i utlåtandet nagelfors och läkaren ombads förklara den vetenskapliga grunden för varje påstående. Efter hand framstod det som uppenbart att eftersom patienten vägrat genomföra ett enda test så byggde underlaget för läkarnas slutsatser faktiskt på gissningar och inte på vetenskap.

Vid slutet av tingsrättsförhandlingen hade Palmgren antytt att tvångsinstitutionalisering inte bara med stor sannolikhet stred mot riksdagens beslut i dylika ärenden, utan i detta fall även kunde bli föremål för politiska och mediala repressalier. Det låg sålunda i allas intresse att finna en lämplig alternativ lösning. Sådant språkbruk var ovanligt vid förhandlingar i den sortens ärenden och rättens ledamöter hade oroligt skruvat på sig.

Lösningen blev också en kompromiss. Tingsrätten fastslog att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk, men att galenskapen inte med nödvändighet fordrade internering. Däremot beaktade man socialchefens rekommendation om förvaltarskap. Varpå rättens ordförande med ett giftigt leende vände sig till Holger Palmgren, som fram till dess varit hennes gode man, med en undran om denne var villig att åta sig uppdraget. Det var uppenbart att ordföranden hade trott att Holger Palmgren skulle backa ur och försöka skjuta över ansvaret på någon annan, men denne hade tvärtom godmodigt förklarat att han med nöje skulle ta sig an uppgiften att tjänstgöra som fröken Salanders förvaltare – på ett villkor.

”Det förutsätter naturligtvis att fröken Salander hyser förtroende för mig och godkänner mig som sin förvaltare.”

Han hade vänt sig direkt till henne. Lisbeth Salander var en smula konfunderad över de replikskiften som under dagen hade ägt rum över hennes huvud. Fram till dess hade ingen frågat om hennes åsikt. Hon tittade länge på Holger Palmgren och nickade därefter en gång.

Palmgren var en märklig blandning av jurist och socialarbetare av den gamla skolan. I tidernas begynnelse hade han varit en politiskt tillsatt ledamot i socialnämnden och ägnat nästan hela sitt liv åt att hantera besvärliga ungar. En motvillig respekt, nästan på gränsen till vänskap, hade uppstått mellan advokaten och hans ojämförligt mest besvärliga skyddsling.

Deras relation hade sammanlagt varat i elva år, från det år hon fyllde tretton till föregående år, då hon några veckor före jul hade gått hem till Palmgren efter att han uteblivit från ett av deras inplanerade månadsmöten. När han inte öppnade trots att hon kunde höra ljud från lägenheten hade hon tagit sig in genom att klättra upp för ett stuprör till balkongen på tredje våningen. Hon hade funnit honom på hallgolvet, vid medvetande men oförmögen att tala och röra sig efter en plötslig stroke. Han var bara sextiofyra år gammal. Hon hade ringt på ambulans och följt honom till Södersjukhuset med en växande känsla av panik i magen. I tre dygn hade hon knappt lämnat korridoren utanför intensiven. Som en trofast vakthund hade hon bevakat varje steg som läkare och sköterskor tagit ut eller in genom dörren. Hon hade vandrat som en osalig ande fram och tillbaka i korridoren och intensivt spänt blicken i varje läkare som kommit i hennes närhet. Till sist hade en läkare, vars namn hon aldrig fått veta, fört in henne i ett rum och förklarat situationens allvar för henne. Holger Palmgrens tillstånd var kritiskt efter en svår hjärnblödning. Han förväntades inte vakna. Hon hade varken gråtit eller rört en min. Hon hade rest sig och lämnat sjukhuset och inte återvänt.

Fem veckor senare hade Överförmyndarnämnden kallat Lisbeth Salander till ett första möte med hennes nya förvaltare. Hennes första impuls hade varit att ignorera kallelsen, men Holger Palmgren hade noga inpräntat i hennes medvetande att varje handling får konsekvenser. Hon hade vid det här laget lärt sig att analysera konsekvenserna innan hon agerade och vid närmare eftertanke hade hon kommit till slutsatsen att den lindrigaste utvägen ur dilemmat var att tillfredsställa Överförmyndarnämnden genom att bete sig som om hon faktiskt brydde sig om vad de sa.

Följaktligen hade hon i december – en kort paus i researchen om Mikael Blomkvist – snällt infunnit sig på Bjurmans kontor vid S: t Eriksplan, där en äldre kvinna hade representerat nämnden och överlämnat Salanders omfattande mapp till advokat Bjurman. Damen hade vänligt frågat henne hur hon mådde och tycktes nöjd med det svar som hennes dova tystnad utgjorde. Efter någon halvtimme hade hon lämnat Salander i advokat Bjurmans omvårdnad.

Lisbeth Salander hade tyckt illa om advokat Bjurman inom fem sekunder efter att de hade skakat hand.

Hon hade sneglat på honom medan han läste hennes journal. Ålder femtio plus. Vältränad kropp; tennis på tisdagar och fredagar. Blond. Tunnhårig. Liten grop i hakan. Doft av Boss. Blå kostym. Röd slips med guldnål och fåfänga manschettknappar med bokstäverna NEB. Stålbågade glasögon. Grå ögon. Att döma av tidskrifterna på ett sidobord var han intresserad av jakt och skytte.

Under det decennium hon hade träffat Palmgren hade han brukat bjuda på kaffe och småprata med henne. Inte ens hennes värsta rymningar från fosterhem eller det systematiska skolket från skolorna hade bringat honom ur fattningen. Den enda gång Palmgren hade varit genuint upprörd var då hon greps för misshandeln av den slempropp som hade tafsat på henne i Gamla stan. Förstår du vad du har gjort? Du har skadat en annan människa, Lisbeth.Han hade låtit som en gammal lärare och hon hade tålmodigt ignorerat varje ord i utskällningen.

Bjurman hade inte mycket till övers för småprat. Han hade omedelbart konstaterat att det rådde en diskrepans mellan Holger Palmgrens förpliktelser enligt förvaltarskapsstadgan och det faktum att han uppenbarligen låtit Lisbeth Salander sköta sitt eget hushåll och sin ekonomi. Han hade genomfört ett slags förhör. Hur mycket tjänar du? Jag vill ha en kopia på din bokföring. Vem umgås du med? Betalar du hyran i tid? Dricker du sprit? Har Palmgren godkänt de där ringarna du har i ansiktet? Kan du sköta din hygien?

Fuck you.

Palmgren hade blivit hennes gode man strax efter att Allt Det Onda hade hänt. Han hade insisterat på att träffa henne minst en gång i månaden på schemalagda möten, ibland oftare. Sedan hon flyttat tillbaka till Lundagatan hade de dessutom nästan varit grannar; han var bosatt på Hornsgatan bara ett par kvarter bort och med jämna mellanrum hade de sprungit på varandra av en slump och druckit kaffe tillsammans på Giffi eller något annat kafé i närheten. Palmgren hade aldrig trängt sig på, men hade någon gång besökt henne med en liten present på hennes födelsedag. Hon hade en stående inbjudan att besöka honom när som helst, ett privilegium hon sällan utnyttjat, men sedan hon flyttade till Söder hade hon börjat fira julafton hos honom efter att hon besökt sin mor. De hade ätit julskinka och spelat schack. Hon var helt ointresserad av spelet, men sedan hon lärt sig reglerna hade hon aldrig förlorat ett parti. Han var änkeman och Lisbeth Salander hade sett det som sin plikt att förbarma sig över honom dessa ensamma helger.

Det ansåg hon sig vara skyldig honom och hon betalade alltid sina skulder.

Det var Palmgren som hade hyrt ut hennes mors bostadsrätt på Lundagatan i andra hand till dess att Lisbeth behövde en egen bostad. Lägenheten på 49 kvadrat var orenoverad och sunkig, men det var tak över huvudet.

Nu var Palmgren borta och ytterligare en förbindelse med det etablerade samhället hade klippts av. Nils Bjurman var en helt annan sorts människa. Hon tänkte inte tillbringa någon julafton hemma hos honom. Hans allra första åtgärd hade varit att införa nya regler vad gällde handhavandet av hennes lönekonto på Handelsbanken. Palmgren hade obekymrat tänjt förvaltarskapslagen och låtit henne sköta sin ekonomi själv. Hon betalade sina räkningar och kunde disponera sina sparpengar som hon behagade.

Inför mötet med Bjurman, veckan före jul, hade hon förberett sig och väl där försökt förklara att hans föregångare hade litat på henne och inte haft orsak till annat. Att Palmgren hade låtit henne sköta sig själv utan att lägga sig i hennes privatliv.

”Det är ett av problemen”, hade Bjurman svarat och knackat på hennes journal. Han hade hållit en längre utläggning om de regler och statliga förordningar som gällde vid förvaltarskap och därefter aviserat att en nyordning skulle inträda.

”Han lät dig löpa fritt, eller hur? Jag undrar just hur han kom undan med det.”

Därför att han var en tokig socialdemokrat som hade varit engagerad i problembarn i nästan fyrtio år.

”Jag är inte ett barn längre”, sa Lisbeth Salander, som om det var förklaring nog.

”Nej, du är inte ett barn. Men jag är utsedd till din förvaltare och så länge jag är det är jag juridiskt och ekonomiskt ansvarig för dig.”

Hans första åtgärd hade varit att öppna ett nytt konto i hennes namn, som hon skulle rapportera in till Miltons lönekontor och använda sig av i fortsättningen. Salander insåg att de goda dagarna var förbi; i fortsättningen skulle advokat Bjurman betala hennes räkningar och hon skulle få en bestämd summa fickpengar varje månad. Han förväntade sig att hon skulle redovisa kvitton på sina utgifter. Han hade bestämt att hon skulle få 1 400 kronor i veckan – ”till mat, kläder och biobesök och sådant”.

Beroende på hur mycket hon valde att arbeta tjänade Lisbeth Salander uppåt 160 000 kronor varje år. Hon hade lätt kunnat fördubbla summan genom att gå upp till heltid och acceptera alla uppdrag som Dragan Armanskij erbjöd. Men hon hade få utgifter och gjorde inte av med särskilt mycket pengar. Avgiften för bostadsrätten låg på drygt 2 000 i månaden och trots blygsamma inkomster hade hon 90 000 kronor på sitt sparkonto. Som hon alltså inte längre kunde komma åt.

”Det handlar om att jag är ansvarig för dina pengar”, hade han förklarat. ”Du måste lägga pengar åt sidan för framtiden. Men oroa dig inte; jag kommer att sköta allt sådant.”

Jag har skött mig själv sedan jag var tio år, ditt jävla as!

”Du fungerar så pass väl socialt att du inte behöver institutionaliseras, men samhället har ett ansvar för dig.”

Han hade noga förhört henne om vad hennes arbetsuppgifter på Milton Security bestod i. Instinktivt hade hon ljugit om sin sysselsättning. Det svar hon hade gett var en beskrivning av hennes allra första veckor på Miltons. Advokat Bjurman fick följaktligen intrycket att hon kokade kaffe och sorterade post – en lämplig sysselsättning för någon som var lite bakom flötet. Han tycktes nöjd med svaren.

Hon visste inte varför hon hade ljugit men var övertygad om att det var ett klokt beslut. Om advokat Bjurman hade befunnit sig på en lista över utrotningshotade insektsarter så skulle hon utan större tvekan ha satt ned klacken.

Mikael Blomkvist hade tillbringat fem timmar i Henrik Vangers sällskap och ägnade en stor del av natten och hela tisdagen åt att skriva rent sina anteckningar och pussla ihop den Vangerska genealogin till en begriplig översikt. Den familjehistoria som växte fram i samtalen med Henrik Vanger var en dramatiskt annorlunda version än den som gavs i den offentliga bilden av släkten. Mikael var medveten om att alla familjer hade skelett i garderoben. Den Vangerska familjen hade en hel kyrkogård.

Vid det här laget hade Mikael varit tvungen att påminna sig själv om att hans uppdrag egentligen inte bestod i att skriva en biografi om familjen Vanger, utan i att lista ut vad som hade hänt med Harriet Vanger. Han hade accepterat jobbet fast förvissad om att han i praktiken skulle sitta på ändan och slösa bort ett år, och att allt arbete han skulle utföra för Henrik Vanger egentligen var ett spel för gallerierna. Efter ett år skulle han lyfta sin befängda lön – kontraktet som Dirch Frode hade formulerat var undertecknat. Den egentliga lönen, hoppades han, var den information om Hans-Erik Wennerström som Henrik Vanger påstod sig besitta.

Efter att ha lyssnat till Henrik Vanger började han inse att året ingalunda med nödvändighet måste vara förslösat. En bok om familjen Vanger hade ett värde i sig – det var helt enkelt en bra story.

Att han skulle hitta Harriet Vangers mördare föresvävade honom inte för en sekund – om hon nu ens verkligen hade mördats och inte omkommit i någon absurd olyckshändelse eller försvunnit på annat sätt. Mikael var överens med Henrik om att sannolikheten för att en sextonårig flicka skulle ha försvunnit frivilligt och lyckats hålla sig dold för alla byråkratiska övervakningssystem i trettiosex år var obefintlig. Däremot ville Mikael inte utesluta att Harriet Vanger kunde ha rymt, kanske tagit sig till Stockholm, och att något hänt henne på vägen – droger, prostitution, överfall eller rätt och slätt en olyckshändelse.

Henrik Vanger var å andra sidan övertygad om att Harriet Vanger mördats och att någon familjemedlem var ansvarig – möjligen i samarbete med någon annan. Styrkan i hans resonemang vilade på att Harriet Vanger hade försvunnit under de dramatiska timmar då ön varit avspärrad och allas ögon riktats mot olyckan.

Erika hade haft rätt i att hans uppdrag var bortom allt sunt förnuft om avsikten var att lösa en mordgåta. Däremot började Mikael Blomkvist inse att Harriet Vangers öde hade spelat en central roll i familjen och framför allt för Henrik Vanger. Vare sig han hade rätt eller fel så var Henrik Vangers anklagelse mot sina släktingar av stor betydelse i familjehistorien. Anklagelsen hade varit öppet uttalad från hans sida i mer än trettio år, och hade präglat familjesammankomster och skapat infekterade motsättningar som bidragit till att destabilisera hela koncernen. En studie av Harriets försvinnande skulle följaktligen fylla en funktion som ett alldeles eget kapitel och till och med som en bärande tråd i familjehistorien – och källmaterial fanns i överflöd. En rimlig utgångspunkt, vare sig Harriet Vanger var hans primära uppdrag eller om han nöjde sig med att skriva en familjekrönika, var att kartlägga persongalleriet. Det var det som hans samtal med Henrik Vanger under dagen hade handlat om.

Familjen Vanger bestod av ett hundratal personer, räknat ned till kusinbarn och tremänningar åt alla håll och kanter. Släkten var så omfattande att Mikael var tvungen att skapa en databas i sin iBook. Han använde programmet NotePad(www.ibrium.se) som var en sådan där fullvärdesprodukt som två grabbar på KTH i Stockholm hade skapat och distribuerade som shareware för en spottstyver på Internet. Få program, ansåg Mikael, var mer ovärderliga för en undersökande journalist. Varje familjemedlem fick ett eget dokument i databasen.

Familjeträdet kunde med säkerhet spåras tillbaka till tidigt 1500-tal, då familjenamnet hade varit Vangeersad. Enligt Henrik Vanger var det möjligt att namnet härstammade från holländska van Geerstad; om så var fallet kunde släkten spåras ända tillbaka till 1100-talet.

I modernare tid härstammade familjen från norra Frankrike och hade kommit till Sverige med Jean Baptiste Bernadotte i början av 1800-talet. Alexandre Vangeersad hade varit militär och inte personligt bekant med kungen, men hade utmärkt sig som duglig garnisonschef och fick 1818 Hedeby gård som tack för lång och trogen tjänst. Alexandre Vangeersad hade också egna pengar och hade använt dessa för att köpa ansenliga skogsarealer i Norrland. Sonen Adrian var född i Frankrike men flyttade på sin fars anmodan till den norrländska avkroken Hedeby, långt från salongerna i Paris, för att sköta förvaltningen av gården. Han bedrev jord– och skogsbruk med nya metoder som importerades från kontinenten, och anlade den pappersmassefabrik runt vilken Hedestad vuxit fram.

Alexandres sonson hette Henrik och hade förkortat efternamnet till Vanger. Han utvecklade handel med Ryssland och skapade en liten handelsflotta med skonare som gick på Baltikum, Tyskland och stålindustrins England under mitten av 1800-talet. Henrik Vanger d.ä. diversifierade familjeföretaget och startade en blygsam gruvdrift och några av Norrlands första metallindustrier. Han efterlämnade två söner, Birger och Gottfried, och det var de som lade grunden till finansfamiljen Vanger.

”Känner du till gamla arvsregler?” hade Henrik Vanger frågat.

”Det är väl inget jag har specialiserat mig på.”

”Jag förstår dig. Jag är också förvirrad. Birger och Gottfried var enligt familjetraditionen som hund och katt – legendariska konkurrenter om makten i och inflytandet över familjeföretaget. Maktkampen blev i flera avseenden en belastning som potentiellt hotade företagets överlevnad. Av den orsaken beslutade deras far – strax innan han dog – att skapa ett system där alla medlemmar i familjen skulle få en arvslott – en andel – i företaget. Det var säkert rätt tänkt, men det ledde till en situation där vi istället för att kunna plocka in kompetent folk och tänkbara partners utifrån fick en bolagsstyrelse bestående av familjemedlemmar med någon eller några procents röstandel.”

”Den regeln gäller än i dag?”

”Just det. Om någon familjemedlem vill sälja sin andel måste det ske inom familjen. Den årliga bolagsstämman samlar i dag ett femtiotal familjemedlemmar. Martin har drygt 10 procent av aktierna; jag har 5 procent eftersom jag har sålt ut till bland annat Martin. Min bror Harald äger 7 procent, men de flesta som kommer till bolagsstämman har bara en eller en halv procent.”