Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 1 (всего у книги 18 страниц)

Astrid Lindgren

Karlsson på Taket

Lillebror och Karlsson på Taket

1

Karlsson på Taket

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror.

– Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker.

Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor.

Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så – när motorn fått tillräcklig fart – så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen.

Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen.

– Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit.

Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det.

Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar ’Hejsan hoppsan, Karlsson’, när man kommer flygande.

Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades.

Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa ’Snyt dej, unge’, och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan.

– Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna – pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund.

Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek ’Ricki, kom hit’, och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund.

– Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

– Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma.

– Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.

Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen. Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han tänkte på den där snälla hunden och undrade, vad den gjorde nu, om den kanske låg i en hundkorg i ett kök någonstans och om det kanske satt en pojke – en annan pojke än Lillebror – på golvet bredvid och klappade hans lurviga huvud och sa: ’Ricki, du är en fin hund.’

Lillebror suckade tungt. Då hörde han ett litet surr. Surret blev starkare, och rätt som det var kom en liten tjock farbror sakta flygande utanför fönstret. Det var Karlsson på Taket, men det visste ju inte Lillebror.

Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan. Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.

– Hejsan hoppsan, sa han. Får man slå sig ner ett slag?

– Ja, varsågod, sa Lillebror. Är det inte svårt att flyga så där, sa han sedan.

– Inte för mig, sa Karlsson viktigt. För mig är det inte alls svårt. För jag är världens bästa konstflygare. Men jag vill inte råda vilken hösäck som helst att försöka.

Lillebror kände på sig, att han själv nog var ’vilken hösäck som helst’ och bestämde sig tvärt för att inte försöka göra om Karlssons flygkonster.

– Vad heter du, sa Karlsson.

– Lillebror, sa Lillebror. Fast egentligen heter jag Svante Svanteson.

– Tänk, så olika det kan vara – jag, jag heter Karlsson, sa Karlsson. Bara Karlsson och ingenting annat. Hejsan hoppsan, Lillebror.

– Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

– Hur gammal är du, frågade Karlsson.

– Sju år, sa Lillebror.

– Bra. Fortsätt med det, sa Karlsson.

Han satte raskt ett av sina feta små ben över Lillebrors fönsterkarm och klev in i rummet.

– Hur gammal är du då, frågade Lillebror, för han tyckte att Karlsson verkade bra nog barnslig för att vara en farbror.

– Hur gammal jag är, sa Karlsson. Jag är en man i mina bästa år, det är det enda jag kan säga.

Lillebror visste inte riktigt vad det betydde – att vara en man i sina bästa år. Han undrade, om han kanske själv också var en man i sina bästa år, utan att han själv visste om det, och han frågade försiktigt:

– Vilka år är det som är bäst?

– Alla, sa Karlsson belåtet. Åtminstone när det gäller mig. Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa han.

Sedan plockade han fram Lillebrors ångmaskin, som stod på bokhyllan.

– Ska vi sätta igång den här, föreslog han.

– Det får jag inte för pappa, sa Lillebror. Antingen pappa eller Bosse måste vara med, när jag kör med den.

– Pappa eller Bosse eller Karlsson på Taket, sa Karlsson. Världens bästa ångmaskinsskötare, det är Karlsson på Taket, hälsa din pappa det.

Han grep raskt flaskan med rödsprit, som stod bredvid ångmaskinen, fyllde den lilla spritlampan och tände på. Fastän han var världens bästa ångmaskinsskötare råkade han fumla ut en hel liten sjö med sprit på bokhyllan, och muntra, blå lågor dansade kring ångmaskinen, när den där sjön tog eld. Lillebror skrek till och rusade fram.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson och höll avvärjande fram en knubbig hand.

Men Lillebror kunde inte vara lugn, när han såg, hur det brann. Han fick tag i en gammal trasa och kvävde de små muntra lågorna. Där de hade dansat, var det nu ett par stora, fula fläckar i bokhyllans lackering.

– Titta, så bokhyllan ser ut, sa Lillebror bekymrat. Vad ska mamma säga?

– Å, det är en världslig sak, sa Karlsson på Taket. Ett par obetydliga fläckar på en bokhylla – det är en världslig sak, hälsa din mamma det.

Han la sig på knä invid ångmaskinen, och hans ögon lyste.

– Nu blir det snart ordentligt futt på det, sa han. Och det blev det. Snart började ångmaskinen arbeta.

Futt-futt-futt, sa den. Å, det var den präktigaste ångmaskin man kunde tänka sig, och Karlsson såg så stolt och lycklig ut, som om han hade gjort den själv.

– Jag måste kontrollera säkerhetsventilen, sa Karlsson och skruvade ivrigt på en liten manick. Det händer alltid olyckor, om man inte kontrollerar säkerhetsventilen.

Futt-futt-futt, sa ångmaskinen. Den sa det fortare och fortare och fortare, futt-futt-futt. Till sist lät det som om den galopperade, och Karlssons ögon strålade. Lillebror slutade upp att bry sig om fläckarna på bokhyllan, han kände sig väldigt glad över sin ångmaskin och över Karlsson, som var världens bästa ångmaskinsskötare och som hade kontrollerat säkerhetsventilen så bra.

– Jo, jo, Lillebror, sa Karlsson, det var verkligen futt-futt-futt det här! Världens bästa ångmaskinssköt…

Längre hann han inte, för just då hördes en förfärlig smäll, och där fanns plötsligt ingen ångmaskin mer utan bara bitar av en ångmaskin kringströdda över hela rummet.

– Den har exploderat, sa Karlsson förtjust, ungefär som om det var det finaste konststycke man kunde vänta sig av en ångmaskin. Sannerligen, den har exploderat! Vilken smäll, va!

Men Lillebror kunde inte vara riktigt lika glad. Han fick tårar i ögonen.

– Min ångmaskin, sa han. Den är sönder.

– Det är en världslig sak, sa Karlsson och viftade obekymrat med sin lilla knubbiga hand. Du kan snart få en ny ångmaskin.

– Var då, undrade Lillebror.

– Jag har flera tusen oppe hos mig.

– Var då oppe hos dig, sa Lillebror.

– Oppe hos mig i mitt hus på taket, sa Karlsson.

– Har du ett hus på taket, sa Lillebror. Med flera tusen ångmaskiner i?

– Ja, nog är det ett par hundra åtminstone, sa Karlsson.

– Å, jag skulle så gärna vilja se ditt hus, sa Lillebror. Det lät så underbart att det kunde ligga ett litet hus uppe på taket och att Karlsson bodde där.

– Tänk, ett hus fullt med ångmaskiner, sa Lillebror. Flera hundra ångmaskiner.

– Ja, jag har inte räknat precis hur många som är kvar, men nog är det flera dussin, sa Karlsson. Det exploderar ju en då och då, men nog är det ett par dussin kvar alltid.

– Då kanske jag kunde få en, sa Lillebror.

– Visst, sa Karlsson. Visst!

– Nu genast, frågade Lillebror.

– Nja, jag måste se över den lite först, sa Karlsson. Kontrollera säkerhetsventilen och så där. Lugn, bara lugn! Du får den en annan dag.

Lillebror började samla ihop bitarna av det som förut var hans ångmaskin.

– Jag undrar vad pappa ska säga, mumlade han bekymrat.

Karlsson höjde förvånat ögonbrynen.

– Om ångmaskinen, sa han. En världslig sak, som han absolut inte behöver oroa sig för, hälsa honom det från mig. Jag skulle säga honom det själv, om jag hade tid att stanna och träffa honom. Men nu måste jag nog hem och se om mitt hus.

– Det var roligt att du kom, sa Lillebror, fastän ångmaskinen…Kommer du tillbaka nån mer gång?

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson och vred på knappen som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började hosta, och Karlsson stod stilla och väntade på startfart. Så lyfte han och flög ett par varv kring rummet.

– Motorn hackar, sa han. Jag måste nog in på verkstad och rundsmörjas. Kunde naturligtvis göra det själv, sa han, för jag är världens bästa motorskötare, men jag har inte tid…nej, jag tror jag lägger in mig på verkstad.

Lillebror trodde också att det var det klokaste.

Karlsson styrde ut genom det öppna fönstret, och hans lilla trinda kropp stod så vackert mot den stjärnströdda vårhimlen.

– Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han och vinkade med sin knubbiga hand.

Och så var Karlsson borta.

2

Karlsson bygger torn

– Jag har ju sagt, att han heter Karlsson och bor oppe på taket, sa Lillebror. Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill!

– Lillebror, var inte dum nu, sa mamma. Du har nästan skrämt livet ur oss. Du kunde ju ha blivit ihjälslagen, när ångmaskinen exploderade, förstår du inte det?

– Ja, men Karlsson är i alla fall världens bästa ångmaskinsskötare, sa Lillebror och såg allvarsamt på sin mamma. Han måste få henne att förstå, att man inte kunde säga nej, när världens bästa ångmaskinsskötare erbjöd sig att sätta igång ens ångmaskin.

– Man ska stå för vad man har gjort, Lillebror, sa pappa, inte skylla på nån som heter Karlsson på Taket och som inte finns.

– Han finns visst, sa Lillebror.

– Och flyga kan han också, sa Bosse försmädligt.

– Ja, tänk att han kan det, sa Lillebror. Jag hoppas, att han kommer tillbaka, så får du se själv.

– Måtte han komma i morron, sa Bettan. Du ska få en krona av mig, Lillebror, ifall jag får se Karlsson på Taket.

– I morron kommer han nog inte, sa Lillebror, för han skulle in på verkstad och rundsmörjas.

– Å, du skulle sannerligen behöva en riktig rundsmörjning du också, sa mamma. Titta så bokhyllan ser ut!

– Det är en världslig sak, säger Karlsson! Lillebror sprätte överlägset ut med handen precis som Karlsson hade gjort, för att mamma skulle förstå att det där med bokhyllan verkligen inte var något att bråka om. Men det bet inte på mamma.

– Jaså, det säger Karlsson, sa hon. Hälsa Karlsson att om han sticker hit näsan en gång till, så ska jag rundsmörja honom, så att han aldrig glömmer det.

Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga.

Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson. Karlsson som var munter och glad och sprätte med fingrarna och sa att olyckor var en världslig sak, som man inte behövde bry sig om. Riktigt mycket längtade Lillebror efter Karlsson. Och på samma gång kände han sig lite orolig. Tänk, om Karlsson aldrig kom tillbaka mer!

– Lugn, bara lugn, sa Lillebror för sig själv precis som Karlsson hade sagt. Karlsson hade ju lovat.

Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla. Han gnolade på en glad liten låt, medan han kretsade runt väggarna. Då och då stannade han in för att titta på tavlorna. Han la huvet på sned och kisade med ögonen.

– Vackra tavlor, sa han. Vådligt vackra tavlor! Fast kanske inte fullt så vackra som mina.

Lillebror hade hoppat upp från golvet och stod där vild av iver. Han var så glad, att Karlsson hade kommit tillbaka.

– Har du många tavlor oppe hos dig, frågade han.

– Flera tusen, sa Karlsson. Målar dom själv på lediga stunder. Fullt med små tuppar och fåglar och annat vackert. Jag är världens bästa tuppmålare, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en elegant sväng.

– Tänk i alla fall, sa Lillebror. Förresten…kan inte jag få följa med opp och se på ditt hus och dina ångmaskiner och dina tavlor?

– Naturligtvis, sa Karlsson. Självklart! Du är hjärtligt välkommen. En annan dag.

– Snart, bad Lillebror.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag ska städa lite först, men det ska inte ta lång tid. Världens bästa snabbstädare, gissa vem det är, undrade Karlsson skälmaktigt.

– Det kanske är du, sa Lillebror.

– Kanske, skrek Karlsson, kanske…det behöver du inte tvivla på en minut. Världens bästa snabbstädare, det är Karlsson på Taket, det vet varenda människa.

Och Lillebror trodde gärna att Karlsson var ”världens bästa” ifråga om allting. Säkert var han världens bästa lekkamrat också, det kunde man känna på sig. Krister och Gunilla var nog bra, men inte var de så spännande som Karlsson på Taket. Lillebror beslöt, att han skulle berätta för Krister och Gunilla om Karlsson nästa gång de hade sällskap hem från skolan. Krister brukade alltid prata så mycket om sin hund, som hette Joffa. Lillebror hade länge varit avundsjuk på Krister för den hundens skull.

Men om han kommer dragande med sin gamla Joffa i morron, så ska jag tala om för honom om Karlsson, tänkte Lillebror. ’Vad är Joffa mot Karlsson på Taket’, ska jag säga.

Ändå fanns det ingenting i världen som Lillebror längtade efter så mycket som just det där, att ha en egen hund.

Karlsson avbröt hans funderingar.

– Jag känner mig upplagd för lite skoj, sa han och såg sig nyfiket omkring. Har du ingen mer ångmaskin?

Lillebror skakade på huvudet. Ångmaskinen, ja! Nu hade han ju Karlsson här, nu kunde mamma och pappa få se, att Karlsson fanns. Och Bosse och Bettan också, ifall de var hemma.

– Vill du komma med och hälsa på min mamma och pappa, frågade Lillebror.

– Förtjust, sa Karlsson. Det blir roligt för dom att få träffa mig, vacker och genomklok som jag är!

Karlsson spatserade fram och tillbaka över golvet och såg belåten ut.

– Lagom tjock också, la han till. En man i sina bästa år. Blir roligt för din mamma att få träffa mig.

Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa. Det är aldrig bra att störa mammor, när de steker köttbullar. Dessutom kunde det ju hända, att mamma eller pappa tänkte börja tala med Karlsson om ångmaskinen och fläckarna på bokhyllan. Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen – det skulle bli bra. Då skulle han ta med sig hela familjen in i sitt rum.

– Varsågod, här har ni Karlsson på Taket, skulle han säga. Vad de skulle bli häpna, det skulle verkligen bli roligt att se hur häpna de blev.

Karlsson hade slutat spatsera. Han stod stilla och vädrade som en fågelhund.

– Köttbullar, sa han, små goda små köttbullar tycker jag mycke’ om.

Lillebror blev lite generad. Det fanns egentligen bara en sak man kunde svara på något sådant.

– Vill du stanna och äta middag hos mig, det var vad han egentligen borde säga. Men han vågade inte komma dragande med Karlsson in till middagsbordet utan vidare. Det var en helt annan sak, när Krister eller Gunilla var hos honom. Då kunde han komma i sista stund, om så var, när den övriga familjen redan hade satt sig och säga: – Snälla mamma, Krister och Gunilla kan väl få lite ärter och plättar också?

Men en alldeles okänd liten tjock farbror, som hade förstört en ångmaskin och satt fläckar på bokhyllan – nej, det gick verkligen inte för sig.

Fast nu hade ju denna lilla tjocka farbror just sagt ifrån att han tyckte mycket om små goda köttbullar. Det var Lillebrors sak att se till, att han fick dem, annars kanske Karlsson inte ville vara med Lillebror mer. Å, det var mycket som hängde på mammas köttbullar!

– Vänta här ett slag, sa Lillebror, så ska jag gå ut i köket och hämta nåra.

Karlsson nickade belåtet.

– Bra, sa han. Bra! Men skynda dig! Man blir inte mätt av att bara titta på tavlor – utan tuppar eller nånting!

Lillebror kilade kvickt ut i köket. Där stod mamma vid spisen i rutigt förkläde och i det allra härligaste köttbullsos. Hon skakade den stora stekpannan över gaslågan, och i pannan hoppade fullt fullt med små fina, bruna köttbullar.

– Hej, Lillebror, sa mamma. Nu ska vi snart äta.

– Snälla mamma, kan jag inte få ett par köttbullar på ett tefat och ta med mig in till mig, sa Lillebror med sin mest övertalande röst.

– Älskling, vi ska ju äta om ett par minuter, sa mamma.

– Ja, men ändå, sa Lillebror. Efter middan ska jag förklara varför.

– Ja, ja, sa mamma. Du ska få ett par stycken då! Hon la sex köttbullar på en liten tallrik. Å, de luktade så härligt, och de var små och bruna och fina precis som de skulle vara. Lillebror bar försiktigt tallriken med båda händerna och kvickade sig tillbaka till sitt rum.

– Här, Karlsson, ropade han, när han öppnade dörren.

Men Karlsson var försvunnen. Där stod Lillebror med köttbullarna, och så fanns ingen Karlsson där. Lillebror blev förfärligt besviken, allting blev med en enda gång så ledsamt.

– Han har gett sig iväg, sa han högt för sig själv. Men då…

– Pip, hörde han plötsligt någon som sa. Pip! Lillebror såg sig omkring. Långt nere vid fotändan av hans säng – under filtarna – såg han en tjock liten klump som rörde sig. Det var därifrån pipet kom. Och sekunden efteråt stack Karlsson fram ett rött ansikte mellan lakanen.

– Hihi, sa Karlsson. ’Han har gett sig iväg’, sa du. ’Han har gett sig iväg’ – hihi, det har jag ju inte alls det. Det var bara som jag låssade.

Så fick han syn på köttbullarna. Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.

– Delikat, sa han. Underbart god köttbulle! Man skulle nästan kunna tro, att världens bästa köttbullemakare hade gjort den, men det har han ju bevisligen inte, sa Karlsson. Och så kom han häftigt dykande ner mot tallriken och högg sig en till.

Just då ropade mamma utifrån köket:

– Lillebror, vi ska äta, skynda dig att tvätta händerna och kom!

– Jag måste gå ett slag igen, sa Lillebror och satte ifrån sig tallriken. Men jag kommer snart tillbaka. Lova att du väntar på mig!

– Ja, men vad ska jag göra under tiden, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en liten förebrående duns. Jag måste ha något roligt under tiden. Har du verkligen inga mer ångmaskiner?

– Nej, sa Lillebror, men du kan få låna min bygglåda.

– Kör till, sa Karlsson.

Lillebror hämtade sin bygglåda ur skåpet, där han hade sina leksaker. Det var verkligen en fin bygglåda med många olika delar, som kunde skruvas ihop och göras saker av.

– Här har du, sa han. Man kan bygga bilar och lyftkranar och allt möjligt…

– Tror du inte att världens bästa byggmakare vet, vad man kan bygga och inte bygga, undrade Karlsson.

Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan.

– Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet.

Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar.

Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv:

– Hurra, vad jag kan bra…hurra, vad jag är klok…och ganska, ganska lagom tjock…mums!

Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen.

Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten.

– Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han.

– Vad är det vi ska lova, frågade mamma.

– Lova först, sa Lillebror.

Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare.

– Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han.

– Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar!

– Nåja, vi lovar då, sa mamma.

– Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet.

– Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom?

– Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu.

– Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum?

– Tänk för att han är det!

Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få se…

Mamma smålog.

– Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon.

– Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne.

– Kom allesammans, sa Lillebror.

– Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson.

Lillebror gick före.

– Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen!

Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade.

Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng.

Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.