Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 16 (всего у книги 18 страниц)
7
Karlsson filurar bäst i mörker.
Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle!
Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.
”Hoj, hoj”, viskade han, ”hoj, hoj!”
Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen – Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg …men sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.
Sedan hände allting om vartannat. Lillebror kunde inte hålla ordning på det. Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals. Han hörde också hur fröken Bock flera gånger tryckte på strömbrytaren för att få ljus, men Karlsson hade skruvat loss alla elektriska proppar på mätartavlan ute i köket – man filurar bäst i mörker hade han sagt – och därför stod nu fröken Bock och farbror Julius hjälplösa och kunde inte få något ljus.
”Vilket fruktansvärt åskväder”, sa fröken Bock. ”Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!”
”Var det verkligen åskan”, sa farbror Julius. ”Jag trodde att det var något helt annat.”
Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.
”Vad skulle det annars vara”, undrade hon.
”Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt”, sa farbror Julius.
Egentligen sa han ”myfftikuffar från fagovärlden”, för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något annat än Fille och Rulle nu, var fanns de? Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.
”Lugn, bara lugn!” viskade Karlsson. ”Vi har dom snart här igen.”
”Ja, är det inte det ena så är det det andra”, sa farbror Julius. ”Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet.”
Sedan försvann både han och fröken Bock in i sina rum, och allt blev tyst igen. Karlsson och Lillebror satt kvar under bordet och väntade. Det gick en evighet tyckte Lillebror. Grr-pi-pi-pi och Grrr-asch började höras igen, svagt och avlägset förstås men ändå ett tydligt tecken på att farbror Julius och fröken Bock hade fallit till ro.
Och då kom minsann Fille och Rulle tassande inifrån mörkret igen. Mycket försiktigt kom de, och vid tjyvafällan stannade de och lyssnade. Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig. Bordduken hängde långt ner, som tur var, men hur lätt skulle inte ändå Fille och Rulle kunna hitta dem där de satt, han och Karlsson och Morsan. Lillebror knep ihop ögonen och höll andan. Och han hörde Fille och Rulle viska med varann alldeles nära honom.
”Såg du spöket du också”, frågade Fille.
”Om jag gjorde”, sa Rulle. ”Där vid väggen stod det, men nu är det borta.”
”Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt”, sa Fille.
”Usch ja, vi sticker härifrån”, sa Rulle.
Men det ville inte Fille.
”Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!”
Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.
”Jag tratta’ på ansiktet med ögat före”, sa han, ”vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!”
Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.
”Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta”, sa han.
Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.
Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp henne med ryggen mot bordskanten. Där stod hon när ljuset från Filles ficklampa rätt som det var kom tillbaka och träffade henne mitt i hennes hemska grin. Och då hördes om igen först två dämpade skrik och sedan ljudet av snabba fötter som flydde ut i tamburen.
Nu blev det liv i Karlsson.
”Kom”, flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försvann in i Lillebrors rum, och Lillebror kröp efter.
”Vilka simpla människor”, sa Karlsson och drog igen dörren om sig och Lillebror. ”Att inte kunna se skillnad på spöken och mumier, det tycker jag är simpelt.”
Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fanns minsann kvar, och han hörde dem prata lågt med varann där ute.
”Tiotusen kronor”, sa Fille, ”glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det.”
Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.
”Nu är dom inne hos Sago-Julle”, sa han. ”Hoj, hoj, då hinner vi greja lite!”
Han tog av Morsan kopplet och la henne ömt i Lillebrors säng.
”Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova”, sa han och stoppade om henne som en mor stoppar om sitt barn för natten. Sedan vinkade han till sig Lillebror.
”Titta, är hon inte gullig”, sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav henne en belåten klapp och sedan drog han lakan och filt ända upp över ögonen på henne. Han tog också sängöverkastet som fröken Bock, när hon var där och sa godnatt åt Lillebror, hade vikt ihop och lagt på en stol, och han bredde det omsorgsfullt över sängen, kanske för att Morsan inte skulle frysa, tänkte Lillebror med ett fniss. Nu såg man inget mer av henne än en trind, bullig kropp som välvde sig under sängkläderna.
”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson, ”nu ska du nog sova lite du också, tror jag.”
”Var då”, undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. ”Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan …”
”Nä, men under”, sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.
”Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning”, sa Karlsson.
”Snarkar spioner på något särskilt sätt”, undrade Lillebror förvånad.
”Ja, dom snarkar lömskt och farligt så man kan bli tokig. Så här: Ööööööh, Ööööööh, Öööööh!”
Spionsnarkningen drönade hotfullt och steg och sjönk och morrade. Det lät verkligen lömskt och farligt. Och dessutom ganska högt. Lillebror blev ängslig.
”Var tyst! Fille och Rulle kan ju komma!”
”Ja, just det, då behövs spionsnarkning”, sa Karlsson.
I samma stund hörde Lillebror hur någon tog i dörrvredet. En smal springa öppnades. En ljusstråle trängde in, och sedan kom Fille och Rulle tassande efter.
Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon. Det var nog så Karlsson hade tänkt ut det också.
”Ööööööh”, snarkade Karlsson.
”Äntligen har vi hittat rätt”, sa Fille med låg röst. ”Så där snarkar inget barn, det måste vara han. Titta en sån tjock kluns där ligger, jo, det måste vara han.”
”Ööööööh”, kom det argt från Karlsson. Han ville inte bli kallad tjock kluns, det kunde man höra på snarket.
”Har du handklovarna färdiga”, frågade Rulle. ”Det är bäst att koppla dom på honom, innan han vaknar.”
Det rasslade lite i sängöverkastet, och sedan hörde man hur Fille och Rulle flämtade till. Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.
”Äsch, det är ju en docka”, sa Fille lite generad …”och en sån docka sen, fy farao”, sa han och täckte visst över henne igen, för överkastet rasslade tillbaka på sin plats.
”Men du”, sa Rulle, ”förklara för mej hur dockan har kommit hit! Hon var ute i hallen nyss, var hon inte det kanske?”
”Det har du rätt i”, sa Fille fundersamt. ”Och vem är det som snarkar förresten?”
Men det hann Fille inte få veta, för just då hördes steg som närmade sig ute i hallen. Lillebror kände igen fröken Bocks tunga fjät, och han tänkte nervöst att nu blir det väl en skräll värre än åskan.
Men det blev det inte.
”Fort in i radegoben”, väste Fille, och innan Lillebror hann blinka, försvann både Fille och Rulle in i hans garderob.
Då blev det liv i Karlsson. Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.
Lillebror förstod att hon var framme vid sängen, när han såg hennes stortår komma stickande in under sängkanten, och samtidigt hörde han hennes stränga röst högt över sitt huvud.
”Var det du, Lillebror, som var inne i mitt rum alldeles nyss och lyste med ficklampa?”
”Nä, det var inte jag”, stammade Lillebror utan att tänka sig för.
”Varför är du vaken då”, frågade fröken Bock misstänksamt, och sedan sa hon:
”Ligg inte under täcket och prata, så man inte hör vad du säjer!”
Det rasslade till, när hon drog undan sängöverkastet från det som hon trodde var Lillebrors huvud. Och sedan hördes ett kraftigt tjut, stackars fröken Bock, hon var ju inte lika van som Fille och Rulle att se hemska och dödsbringande mumier, tänkte Lillebror. Han förstod att nu var det tid att krypa fram. Han skulle i alla fall bli upptäckt, och dessutom måste han få hjälp med Fille och Rulle. De måste ut ur garderoben även om all världens hemligheter rök ut på samma gång.
Så Lillebror kröp fram.
”Bli inte rädd”, sa han ängsligt, ”Morsan är inget farlig men, oj, det är ett par tjuvar i garderoben.”
Fröken Bock var fortfarande uppskrämd efter mötet med Morsan. Hon höll sig för hjärtat och andades tungt, men när Lillebror sa det där om tjuvarna i garderoben, så blev hon nästan arg.
”Vad är det för dumheter du kommer och hittar på! Tjuvar i garderoben, prata inte skräp!”
Men för säkerhets skull gick hon fram till garderobsdörren och ropade:
”Är det nån där?”
Det kom inget svar, och då blev hon ännu argare.
”Svara! Är det nån där? Om ni inte är där, sä kan ni väl säja det åtminstone!”
Fast sedan hörde hon plötsligt något litet buller inne i garderoben, och då förstod hon att Lillebror talade sanning.
”Å, du modiga pojke”, brast hon ut. ”Har du som är så liten låst in två stora, starka tjuvar, å, vad du är modig!”
Då dundrade det till under sängen och Karlsson kom framkrypande.
”Tänk för att han inte är det”, sa Karlsson. ”Tänk för att det var jag som gjorde det!”
Han blängde argt ömsom på fröken Bock och ömsom på Lillebror.
”Och tänk för att jag är modig och bra på alla sätt”, sa han. ”Och genomklok och rättså vacker också förresten och inte nån tjock kluns heller, så det så!”
Fröken Bock blev ursinnig, när hon fick se Karlsson.
”Du …du …”, skrek hon, men sedan förstod hon väl att här inte var rätt tid och plats att börja gräla på Karlsson om plättar, det fanns viktigare saker att tänka pä. Hon vände sig häftigt till Lillebror.
”Spring genast in och väck farbror Julius, så vi får ringa efter polisen …oj, då måste jag ju sätta på mej en morgonrock”, sa hon med en förskrämd blick på sitt nattlinne. Och så rusade hon iväg. Lillebror rusade också iväg. Men först slet han tänderna från Morsan. Han förstod att nu behövde farbror Julius dem bättre.
I sängkammaren brusade Grrr-pi-pi-pi för fullt, farbror Julius sov som ett gott barn.
Det började ljusna så smått. I gryningsdagern såg Lillebror vattenglaset stå där på nattduksbordet som det brukade göra. Han släppte ner tänderna i det, och det hördes ett litet plask. Där bredvid låg farbror Julius glasögon och så Karlssons karamellpåse. Lillebror tog påsen och stoppade den i pyjamasfickan för att ge den till Karlsson. Det var ju onödigt att farbror Julius skulle se den, när han vaknade, och börja undra hur den hade kommit dit.
Lillebror hade en känsla av att det brukade ligga något mer på nattduksbordet i vanliga fall, javisst, farbror Julius klocka och plånbok. De fanns där inte nu. Men det var ju inget som Lillebror behövde bry sig om. Vad han hade att göra, det var att väcka farbror Julius, och det gjorde han.
Farbror Julius for häftigt upp ur sömnen.
”Vad är det nu igen?”
Han fiskade raskt upp sina tänder och satte dem på plats i munnen och sedan sa han:
”Sannerligen, snart reser jag hem till Västergötland, så som här levs om nätterna …och sen ska jag minsann sova sexton timmar i sträck, så det så!”
Det var verkligen en mening, där han behövde sina tänder, tänkte Lillebror, men sedan satte han igång att förklara för farbror Julius, varför han måste komma och det tvärt.
Och farbror Julius stövlade iväg så fort han bara kunde, Lillebror rände efter, fröken Bock kom löpande från sitt håll, och de störtade in i Lillebrors rum alla på en gång.
”Å, snälla herr Jansson, tjuvar, kan man bara tänka sej”, hojtade fröken Bock.
Det fanns ingen Karlsson i rummet, det var det första Lillebror la märke till. Fönstret stod öppet. Han måste ha flugit hem till sig, så bra, så utmärkt bra! Tänk, då skulle Fille och Rulle inte behöva se honom och inte polisen heller, det var nästan för bra för att vara sant!
”Dom är i garderoben”, sa fröken Bock, och hon lät både skrämd och nöjd. Men farbror Julius pekade på den tjocka klunsen i Lillebrors säng och sa:
”Är det inte bäst att vi väcker Lillebror först som sist?”
Sedan tittade han förvånad på Lillebror som stod bredvid honom.
”Fast han är ju redan vaken ser jag – men vem är det då som ligger i sängen där?”
Fröken Bock ryste. Hon visste nog vad som låg i sängen. Här fanns sådant som var ruskigare än tjuvar till och med.
”Nånting gräsligt”, sa hon. ”Det är nånting alldeles gräsligt! Från sagovärlden antagligen!”
Då började ögonen lysa på farbror Julius. Han var inte rädd minsann, nej, han klappade klunsen som bullade sig under täcket.
”Nånting tjock och gräsligt från sagovärlden, det måste jag se, innan jag tar itu med några tjuvar!”
Han ryckte raskt undan överkastet.
”Hihi”, sa Karlsson och satte sig förtjust upp i sängen, ”tänk för att det inte var nån från sagovärlden den gången, tänk för att det bara var lilla jag, vilken blåsning, va?”
Fröken Bock blängde förbittrad på Karlsson och farbror Julius verkade också mycket besviken.
”Har ni den där ungen här om nätterna också”, frågade han.
”Ja, fast jag ska vrida nacken av honom, när jag får tid”, sa fröken Bock. Men sedan grep hon ängsligt farbror Julius i armen.
”Snälla herr Jansson, vi måste ju ringa efter polisen!”
Då hände något oväntat. Från garderoben hördes en barsk röst:
”Öppna i lagens namn! Det är från polisen!”
Fröken Bock och farbror Julius och Lillebror blev verkligen häpna, men Karlsson blev bara arg.
”Från polisen …det kan ni försöka smälla i nån annan, dumma busetjyvar!”
Men då ropade Fille inne från garderoben och sa, att det var stränga straff på att låsa in poliser som kom för att gripa farliga spioner – jo, nu hade de hittat på det knepigt, tänkte Lillebror.
”Och var så snäll och öppna nu bara”, skrek Fille.
Då gick farbror Julius beskedligt och låste upp. Ut klev Fille och Rulle, och de verkade så arga och polisaktiga att farbror Julius och fröken Bock blev riktigt rädda.
”Men poliser”, sa farbror Julius tveksamt, ”ni har ju ingen uniform?”
”Nä, för vi är från hemliga säkerhetspolisen”, sa Rulle.
”Och vi har kommit för att gripa honom där”, sa Fille och pekade på Karlsson. ”Han är en mycket farlig spion!”
Men då hävde fröken Bock upp ett av sina rysansvärdaste skratt.
”Spion! Den där! Nä, vet ni vad! Det är en av Lillebrors otäcka klasskamrater!”
Karlsson tog ett skutt ur sängen.
”Och jag är bäst i klassen till på köpet”, sa han ivrigt, ”jo, för jag kan vifta med örona …ja, och så addition också förstås!”
Men det där trodde inte Fille på. Han kom med hand-klovarna i högsta hugg och gick hotande mot Karlsson. Allt närmare kom han, men då sparkade Karlsson till honom på smalbenet riktigt ordentligt. Fille svor en lång ramsa och började hoppa runt på ett ben.
”Där får du nog ett blåmärke”, sa Karlsson belåtet, och Lillebror tänkte att blåmärken, det var nog något som tjuvar fick många av. Filles ena öga hade nästan svullnat igen nu och var alldeles blått. Det kunde han gärna ha, tänkte Lillebror, när han kom här och ville röva bort Lillebrors egen Karlsson och sälja honom för tiotusen kronor. Otäcka tjuvar, Lillebror unnade dem alla blåmärken de kunde få!
”Dom är inga poliser, dom ljuger”, sa han. ”Dom är tjuvar, det vet jag.”
Farbror Julius kliade sig eftertänksamt i nacken.
”Det här får vi lov att reda ut”, sa han.
Han föreslog att de skulle sätta sig i vardagsrummet allesammans, och där skulle det redas ut, om Fille och Rulle var tjuvar eller ej.
Det hade hunnit bli nästan ljust. Stjärnorna hade bleknat bort på himlen utanför vardagsrumsfönstret, en ny dag var på väg, och Lillebror önskade inget högre än att äntligen få gå och lägga sig, i stället för att sitta här och höra på Filles och Rulles lögner.
”Har ni verkligen inte läst i tidningen, att det är en spion som flyger omkring i Vasastan”, sa Rulle och plockade fram ett tidningsurklipp ur fickan.
Men då såg farbror Julius mycket överlägsen ut.
”Man ska inte tro all smörja som tidningarna skriver”, sa han. ”Fast jag kan ju för all del läsa det där en gång till. Vänta, jag ska hämta mina glasögon!”
Han försvann in i sängkammaren, men han kom fort tillbaka igen, och nu var arg.
”Jo, det är sköna poliser”, skrek han. ”Ni har knyckt min plånbok och min klocka, var snäll och ro fram med dom ögonblickligen!”
Men då blev Fille och Rulle också förskräckligt arga. Det var farligt att beskylla poliser för att stjäla plånböcker och klockor, påstod Rulle.
”Det kallas för ärekränkning, vet ni inte det”, sa Fille. ”Och man kan komma i fängelse, om man ärekränker poliser, vet ni inte det?”
Karlsson hade visst kommit att tänka på någonting, eftersom han plötsligt fick så bråttom. Han rusade ut precis som farbror Julius och lika kvickt kom han tillbaka, arg så att det fräste.
”Och min karamellpåse”, skrek han, ”vem har tagit den?”
Fille gick hotande emot honom.
”Skyller du oss för det, va?”
”Ånä, jag är väl inte galen heller”, sa Karlsson. ”Ärekränk, det aktar jag mej nog för. Men så mycket kan jag säja, att om den som har tagit påsen inte lämnar den tillbaka nu genast, så får han sej en blåtira på det andra ögat också.”
Lillebror fick bråttom att hala fram påsen.
”Här är den”, sa han och lämnade den till Karlsson. ”Jag tog vara på den åt dej:”
Då log Fille verkligen försmädligt.
”Jojo, där ser man! Men skylla allting på oss, det tycker ni går för sej!”
Fröken Bock hade suttit tyst, men nu ville hon vara med och reda ut hon också.
”Klockan och plånboken, det förstår jag nog vem som har knyckt. Han gör ju inget annat än stjäl, bullar och plättar och allt vad han kommer över!”
Hon pekade på Karlsson, och Karlsson blev ursinnig.
”Det där du! Det är ärekränk, och det är farligt, vet du inte det, dumma dej!”
Men fröken Bock struntade i Karlsson. Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.
Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.
”Inte sant, hon är bra rar, tycker ni inte det?”
Det verkade inte som om farbror Julius hade tänkt på det förut, men nu blev han ju tvungen att hålla med, och då slog fröken Bock ner ögonen och blev alldeles röd.
”Ja, hon är rar som en skallerorm”, muttrade Karlsson. Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.
”En sån raring skulle man vilja träffa fler gånger”, sa Fille, och då blev fröken Bock ännu rödare i ansiktet och slog ner ögonen igen.
”Ja, ja, det är nog bra med raring och sånt där”, sa farbror Julius otåligt, ”men nu vill jag veta, vart min klocka och min plånbok har tagit vägen!”
Det verkade inte som om Fille och Rulle hörde vad han sa. Fille var förresten så förtjust i fröken Bock, att han inte brydde sig om något annat.
”Ser trevlig ut också, tycker du inte det, Rulle”, sa han lågt men ändå så att fröken Bock skulle höra det. ”Vackra ögon …och en så förtjusande hemtrevlig näsa sen, riktigt en sån där som man kan lita på i alla väder, tycker du inte det, Rulle?”
Då hoppade fröken Bock till på sin stol och slog upp ögonen alldeles kolossalt.
”Att vad”, skrek hon, ”vad sa ni?”
Fille kom nästan av sig.
”Jo, jag sa bara …” började han, men fröken Bock lät honom inte fortsätta.
”Jaså, det här är Filip, kan jag förstå”, sa hon och log nästan lika hemskt som Morsan, tyckte Lillebror.
Fille blev förvånad.
”Hur kan ni veta det? Har ni hört talas om mej ?”
Fröken Bock nickade bistert.
”Om jag har hört talas! Ja, du gode Moses, det har jag! Och då är väl det här Rudolf då”, sa hon och pekade på Rulle.
”Ja, men hur kan ni veta det? Har vi nån gemensam bekant kanske”, undrade Fille och såg riktigt glad och förväntansfull ut.
Fröken Bock nickade igen lika bistert.
”Ja, jag skulle tro det! Fröken Frida Bock på Frejgatan, hon är väl bekant? Hon har ju en näsa att lita på i alla väder precis som jag, eller hur?”
”Fast din är inte nån hemtrevlig potatis utan mer som en gurka med knottror på”, sa Karlsson.
Fille var nog ändå inte intresserad av näsor, för han såg inte glad ut längre. Det verkade i stället som om han helst av allt ville springa sin väg och det verkade som om Rulle ville det också. Men bakom dem stod Karlsson. Och plötsligt small det ett skott som fick Fille och Rulle att hoppa högt av förskräckelse.
”Skjut inte”, skrek Fille, för nu kände han Karlssons pekfinger i ryggen och trodde att det var en pistol.
”Fram med plånboken och klockan då”, skrek Karlsson, ”annars så smäller det.”
Fille och Rulle trevade nervöst i kavajfickorna, och minsann kom inte både plånboken och klockan farande rakt i knäet på farbror Julius.
”Där har du, tjockis”, skrek Fille, och sedan sprang både Fille och Rulle som två blixtar mot dörren, och där fanns ingen som kunde hejda dem.
Men fröken Bock rusade efter. Hon förföljde dem hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun, och hon skrek efter dem, när de rasade nerför trapporna:
”Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!”
Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:
”Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer …blo-o-o-od!”
