Текст книги "Karlsson på taket"

”Var ska jag börja”, undrade Lillebror.

”Dummer, du ska börja med nötskalena förstås”, sa Karlsson. ”Nån vidlyftig städning behövs ju inte, eftersom jag liksom håller efter hela tiden och aldrig låter det gro igen. Du behöver bara finputsa lite grann.”

Nötskalen låg på golvet bland en massa apelsinskal och körsbärskärnor och korvskinn och papperstussar och avbrända tändstickor och sådant där. Av själva golvet syntes ingenting.

”Har du nån dammsugare”, frågade Lillebror när han hade funderat en stund.

Den frågan tyckte inte Karlsson om, det märktes. Han tittade misslynt på Lillebror.

”Somliga är lata, ska jag säja!” Jag har världens bästa sopborste och världens bästa sopskyffel, men det duger inte åt vissa latoxar, nähä, dammsugare ska det vara, så att somliga ska slippa göra nånting själv.”

Karlsson fnyste.

”Jag skulle kunna ha tusen dammsugare om jag ville. Men jag är inte så bekväm av mej som vissa andra. Jag gillar motion.”

”Det gör väl jag med”, sa Lillebror urskuldande, ”men …ja, förresten har du ju ingen elektricitet till nån dammsugare.”

Han kom ihåg nu att Karlssons hus var alldeles omodernt. Där fanns varken elektricitet eller vattenledning. Karlsson hade en fotogenlampa att lysa sig med om kvällarna, och vatten fick han ur regntunnan som stod ute vid stugknuten.

”Sopnedkast har du inte heller”, sa Lillebror, ”fast det skulle du verkligen behöva.”

”Har jag inte sopnedkast”, sa Karlsson. ”Vad vet du om det? Sopa du, så ska jag visa dej världens bästa sopnedkast.”

Lillebror suckade. Så tog han sopborsten och satte i gång. Karlsson låg med armarna bakom nacken och tittade på, mycket belåten. Och han sjöng för Lillebror, precis som han hade lovat:

”Dagens stund är snart förliden,

blott för den som flitig är

bliver efter slutad möda

vilan ljuv och kär.”

”Just det, så är det”, sa Karlsson och bökade in sig i kudden så att han skulle ligga ännu bättre. Sedan sjöng han igen, och Lillebror sopade och sopade. Men mitt i alltihop sa Karlsson:

”Medan du ändå håller på, kan du ta och koka lite kaffe åt mej.”

”Ska jag”, sa Lillebror.

”Ja, tack”, sa Karlsson. ”Fast jag vill inte att du ska ha nåt extra besvär för min skull. Du behöver bara elda i spisen och hämta in lite vatten och koka av sumpen. Kaffet dricker jag själv.”

Lillebror tittade olustigt ut över golvet som inte var det minsta finputsat än.

”Kan inte du ordna med kaffet, medan jag sopar”, föreslog han.

Karlsson suckade tungt.

”Hur blir man så där in i norden lat som du är”, frågade han. ”När du ändå håller på …skulle det vara så svårt att koka lite kaffe då?”

”Nä, det förstås”, sa Lillebror, ”fast om jag ska säja vad jag tycker …”

”Men det ska du inte”, sa Karlsson. ”Ansträng dej inte med det! Försök i stället vara lite hjälpsam mot den som har slitit ut sej för din skull, dammsugit örona på dej och jag vet inte vad.”

Lillebror la ifrån sig sopborsten. Han tog en hink och sprang ut efter vatten. Han rev fram ved ur vedskrubben och proppade in i spisen, och han gjorde sitt bästa för att tända eld, men det ville inte lyckas.

”Jag är inte van”, sa han urskuldande, ”skulle inte du …bara kunna tända, menar jag?”

”Försök inte”, sa Karlsson, ”jo, om jag vore uppe och gick, det vore en annan sak, då kunde jag väl visa dej hur man gör, men nu ligger jag händelsevis här, så då kan du inte begära att jag ska sköta allting åt dej heller.”

Det förstod Lillebror. Han försökte en gång till, och då började det plötsligt spraka och susa i spisen.

”Det har tagit sej”, sa Lillebror belåtet.

”Där ser du! Det behövs inget mer än lite energi”, sa Karlsson. ”Sätt nu bara på kaffet och duka en liten vacker bricka och plocka fram några bullar, så kan du sopa färdigt medan det kokar.

”Och kaffet…är du säker på att du dricker det själv”, sa Lillebror. Han kunde minsann vara spydig ibland.

”Jo då, kaffet dricker jag själv”, sa Karlsson. ”Men du kan få lite du också, för jag är ju så obegripligt gästfri av mej.”

Och när Lillebror hade sopat färdigt och skyfflat in alla nötskal och körsbärskärnor och papperstussar i Karlssons stora sophink, så drack han och Karlsson kaffe på Karlssons sängkant. De åt mycket bullar till. Och Lillebror satt där och kände hur bra han trivdes hos Karlsson, även om det var ansträngande att finputsa åt honom.

”Var har du det där sopnedkastet nu då”, frågade Lillebror när han hade svalt ner den sista bullbiten.

”Det ska jag visa dej”, sa Karlsson. ”Ta med dej sophinken och kom!”

Han gick före Lillebror ut på farstubron.

”Där”, sa han och pekade ner mot takrännan.

”Hur då …menar du”, sa Lillebror.

”Gå ner dit”, sa Karlsson. ”Där har du världens bästa sopnedkast.”

”Ska jag kasta soporna på gatan”, sa Lillebror. ”Det kan man väl inte.”

Karlsson ryckte till sig sophinken.

”Det ska du väl få se då. Kom här!”

Med hinken i högsta hugg rusade han utför taket. Lillebror blev rädd, tänk om Karlsson inte kunde stanna när han kom till takrännan!

”Bromsa”, skrek Lillebror, ”bromsa!”

Och Karlsson bromsade. Men inte förrän vid allra yttersta kanten.

”Vad väntar du på”, skrek Karlsson. ”Kom hit!”

Lillebror satte sig på baken och hasade försiktigt ner till takrännan.

”Världens bästa sopnedkast …fallhöjd tjugo meter”, sa Karlsson och välte raskt upp och ner på sophinken. Utför världens bästa sopnedkast forsade körsbärskärnor, nötskal och papperstussar i en ymnig flod ner mot gatan och kom rakt i huvudet på en fin herre som gick på trottoaren och rökte cigarr.

”Oj”, sa Lillebror, ”oj, oj, oj, titta, han fick det över sej!”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Vem har bett honom gå rakt under mitt sopnedkast då? Mitt i själva höstrengöringen!”

Lillebror såg bekymrad ut.

”Ja, men nu fick han väl nötskal innanför skjortan och körsbärskärnor i håret, det är så lagom trevligt.”

”Det är en världslig sak”, sa Karlsson. ”Har man inga större bekymmer här i livet än ett par nötskal innanför skjortan, då kan man vara glad då.”

Men det verkade inte som om herrn med cigarren var riktigt glad. Man kunde se hur han ruskade på sig, och sedan hörde man att han ropade på polis.

”Vad en del kan bråka om småsaker”, sa Karlsson. ”Han skulle vara tacksam i stället. För om nu körsbärskärnorna slår rot i håret på honom, så växer där kanske upp ett litet vackert körsbärsträd, och då kan han gå omkring och plocka körsbär och spotta kärnor hela dagarna.”

Det kom ingen polis där nere på gatan. Herrn med cigarren fick gå hem med sina nötskal och sina körsbärskärnor.

Karlsson och Lillebror klättrade tillbaka över taket upp till Karlssons hus.

”Förresten vill jag också spotta körsbärskärnor”, sa Karlsson. ”Medan du ändå håller på, kan du hämta körs-bärspåsen som hänger i taket där inne.”

”Tror du att jag räcker upp”, frågade Lillebror.

”Kliv på hyvelbänken”, sa Karlsson.

Det gjorde Lillebror, och sedan satt Karlsson och Lillebror på farstubron och åt torkade körsbär och spottade kärnor åt alla håll. De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt.

Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare. Husen såg plötsligt så annorlunda ut, dunkla och hemlighetsfulla och till sist alldeles svarta. Det var som om någon med en stor sax hade klippt ut dem ur svart papper och bara satt dit några guldpappersfyrkanter till fönster. Fler och fler lysande fyrkanter blev det i allt det svarta, för nu började människorna tända ljus i sina hus. Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.

Det var Lillebror som undrade. Karlsson undrade inte.

”Dom ska ju nånstans bo, stackars människor”, sa Karlsson. ”Alla kan ju inte ha hus på taket. Alla kan inte vara världens bästa Karlsson.”

3

Karlssons bull-tirritering

Medan Lillebror var hos Karlsson var mamma hos doktorn. Det tog längre tid där än hon hade beräknat, och när hon äntligen kom hem satt Lillebror redan helt lugnt i sitt rum och tittade på sina frimärken.

”Hej, Lillebror”, sa mamma, ”sitter du där och pysslar med dina frimärken som vanligt?”

”Ja, det gör jag”, sa Lillebror, och det var ju sant. Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson. Inte just nu. Inte förrän hela familjen var samlad. Det skulle bli en präktig överraskning att komma med vid middagsbordet. Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade finnas där. Lillebror undrade varför.

Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror. De fick kåldolmar, och som vanligt pillrade Lillebror undan kålen. Han tyckte inte om kål. Bara det som var inuti tyckte han om. Men vid hans fötter under bordet låg Bimbo, och han åt vad som helst. Lillebror vek ihop kålen till ett litet kladdigt paket och stack ner till Bimbo.

”Mamma, säj åt honom att han inte får göra så där”, sa Bettan. ”Bimbo kommer att bli odräglig …precis som Lillebror.”

”Ja, ja”, sa mamma, ”ja, ja!”

Men det var som om hon inte hörde på.

”Jag var minsann tvungen att äta precis allting när jag var liten”, sa Bettan.

Lillebror räckte ut tungan åt henne.

”Jaså, du säjer det! Men man kan inte märka att det gjorde så värst mycket nytta på dej.”

Då fick mamma plötsligt tårar i ögonen.

”Kivas inte, är ni snälla”, sa hon. ”Jag orkar inte höra det.”

Och sedan slapp det ur henne varför hon inte var glad.

”Doktorn sa att jag hade blodbrist. Totalt överansträngd, sa han. Jag måste fara bort och vila mej …hur det nu ska gå till.”

Det blev alldeles tyst vid bordet. Ingen sa ett ord på en lång stund. Vilka sorgliga nyheter! Mamma var sjuk, det var verkligen sorgligt, det tyckte de allesammans. Och så skulle hon resa bort också, det var ännu värre tyckte Lillebror.

”Jag vill att du ska stå i köket varenda dag när jag kommer hem från skolan, och ha förklä på dej och baka bullar”, sa Lillebror.

”Du tänker bara på dej själv”, sa Bosse strängt.

Lillebror tryckte sig intill mamma.

”Ja, annars får man inga bullar”, sa han. Men mamma hörde inte på nu heller. Hon pratade med pappa.

”Vi får försöka skaffa oss ett hembiträde, hur det nu ska gå till.”

Både pappa och mamma såg ledsna ut. Det var inte alls så där trevligt vid middagsbordet som det brukade vara. Lillebror förstod att något måste göras för att få det lite roligare, och vem kunde sköta den saken bättre än han själv?

”Gissa nånting roligt i alla fall”, sa han. ”Gissa vem som har kommit tillbaka!”

”Vem …å, inte Karlsson väl”, sa mamma. ”Kom inte och säj att vi ska ha det bekymret nu också!”

Lillebror tittade förebrående på henne.

”Jag tycker det är roligt med Karlsson och inget bekymmer.”

Då skrattade Bosse.

”Här kommer nog att bli liv i luckan. Ingen mamma, bara Karlsson och ett hembiträde som får härja hur som helst.”

”Skräm inte livet ur mej”, sa mamma. ”Tänk om hembiträdet får syn på Karlsson, hur blir det då?”

Pappa tittade strängt på Lillebror.

”Det ’blir’ inte alls. Hembiträdet får varken se eller höra talas om Karlsson, lova det, Lillebror!”

”Karlsson flyger vart han vill”, sa Lillebror. ”Men jag lovar att inte berätta om honom.”

”Inte för nån enda människa”, sa pappa. ”Glöm inte vad vi har kommit överens om.”

”Nä, inte för nån människa”, sa Lillebror. ”Bara för fröken i skolan förstås.”

Men pappa skakade på huvudet.

”Absolut inte för fröken! Inte på några villkor!”

”Sss”, sa Lillebror. ”Då ska jag minsann inte berätta om hembiträdet heller. För det är väl värre med hembiträde än med Karlsson.”

Mamma suckade.

”Vi vet inte än om vi kan få tag i något hembiträde”, sa hon.

Men redan nästa dag satte hon in annons i tidningen. En enda var det som svarade. Fröken Bock hette hon. Och ett par timmar senare kom hon för att söka platsen. Lillebror hade råkat få örsprång just då och ville vara så nära mamma som möjligt, helst sitta i knät, fast han egentligen var alldeles för stor för det.

”Men när man har örsprång så måste man”, sa Lillebror och kröp upp i mammas knä.

Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot hennes arm, och ibland när det ilade i örat jämrade han sig lite.

Lillebror hade hoppats att fröken Bock skulle vara ung och vacker och snäll, ungefär som fröken i skolan. Men det var tvärtom en barsk äldre dam som verkade mycket bestämd. Stor och stöddig var hon, hon hade flera stycken hakor och dessutom sådana där ’arga ögon’ som Lillebror var så rädd för. Han kände genast att han inte tyckte om henne. Det kände visst Bimbo också, för han skällde så mycket han orkade.

”Jaså, det finns hund”, sa fröken Bock.

Mamma såg orolig ut.

”Tycker fröken Bock inte om hundar”, frågade hon.

”Jo, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock.

”Inte vet jag om Bimbo är så väluppfostrad precis”, sa mamma förlägen.

Fröken Bock nickade energiskt.

”Men det blir han, om jag bestämmer mej för den här platsen. Jag har haft hand om hundar förr.”

Lillebror hoppades innerligt att hon inte skulle bestämma sig. Just då ilade det i hans öra, och han kunde inte låta bli att jämra sig lite.

”Jojo, hundar som skäller och ungar som gnäller”, sa fröken Bock och drog på mun. Det var nog meningen att hon skulle skämta, men Lillebror tyckte inte det var något roligt skämt, och han sa tyst liksom för sig själv:

”Och så har jag knarriga skor också.”

Mamma hörde det. Hon blev röd i ansiktet och sa hastigt:

”Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?”

”Ja, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror.

Om igen såg mamma så där förlägen ut.

”Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis”, mumlade hon.

”Men det blir han”, sa fröken Bock. ”Vänta bara, jag har haft hand om barn förr.”

Lillebror blev rädd. Han tyckte så synd om de där barnen som fröken Bock hade haft hand om förr. Nu skulle han själv bli ett sådant barn, undra på att han såg skrämd ut.

Mamma verkade också lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa:

”När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet.”

”Men det hjälper inte alltid, har jag märkt”, sa fröken Bock. ”Barn behöver en fast hand också.”

Sedan sa fröken Bock ifrån hur mycket hon ville ha i lön och bestämde att hon skulle kallas ’husföreståndarinna’ och inte ’hembiträde’, och så var saken klar.

Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade:

”Vår husföreståndarinna, fröken Bock!”

”Vår husbock”, sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande.

Och dagen därpå reste mamma till mormor. Alla grät när hon for, allra mest Lillebror.

”Jag vill inte vara ensam med Husbocken”, snyftade han.

Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.

Mamma kysste honom.

”Försök vara duktig nu …för min skull! Och vad du gör, kalla henne inte för Husbocken!”

Eländet började redan nästa dag när Lillebror kom hem från skolan. Ingen mamma fanns i köket färdig med choklad och bullar, bara fröken Bock, och hon verkade inte alls glad att se Lillebror.

”Mellanmål förstör aptiten”, sa hon. ”Här blir inga bullar.”

Och ändå hade hon bakat bullar. Det stod ett helt fat i det öppna fönstret för att svalna.

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa fröken Bock. ”Förresten vill jag inte ha några ungar i köket. Gå in i ditt rum och läs dina läxor, häng upp jackan och tvätta händerna, seså, marsch!”

Lillebror gick in i sitt rum, arg och hungrig. Bimbo låg i sin korg och sov, men han for upp som en raket när Lillebror kom. Där var åtminstone en som var glad att se honom. Lillebror slog armarna om Bimbo.

”Har hon varit dum mot dej också? Å, jag tål henne inte! ’Häng upp jackan och tvätta händerna’…ska jag inte vädra garderoberna och tvätta fötterna också, va? Jag brukar hänga upp jackan utan att nån säjer till mej, så det så!”

Han slängde jackan i Bimbos korg, och Bimbo la sig genast på den och bet lite i ena ärmen.

Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han stod där och kände efter hur ledsen han var och hur mycket han längtade efter mamma. Då fick han plötsligt se någonting som livade upp honom. Ovanför hustaket på andra sidan gatan höll Karlsson på med flygövningar. Han kretsade fram och tillbaka mellan skorstenarna och då och då gjorde han en kullerbytta i luften.

Lillebror vinkade ivrigt åt honom, och Karlsson kom susande med en fart så att Lillebror måste hoppa åt sidan för att inte få honom i huvudet, när han brakade in genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson. ”Har jag gjort dej nåt kanske, eller varför ser du så sur ut? Mår du inte bra?”

”Nä, långtifrån”, sa Lillebror. Och så berättade han sitt elände för Karlsson. Att mamma hade rest sin väg och att de hade fått en husbock i stället, en som var tjatig och elak och snål, så att man inte ens fick en bulle när man kom hem från skolan, fastän där stod ett helt fat alldeles nybakade i fönstret.

Karlssons ögon började tindra.

”Du har tur”, sa han. ”Världens bästa husbockstämjare, gissa vem det är?”

Lillebror förstod utan vidare att det måste Karlsson. Men hur Karlsson skulle kunna göra något åt fröken Bock, det kunde han inte räkna ut.

”Jag börjar med att tirritera henne”, sa Karlsson.

” ’Irritera’, menar du”, sa Lillebror.

Sådana dumma anmärkningar tyckte inte Karlsson om.

”Om jag hade menat ’irritera’ skulle jag ha sagt det. ’Tirritera’ är ungefär samma sak, fast mera infernaliskt, det hör du på själva ordet.”

Lillebror kände efter och måste medge att Karlsson hade rätt. ’Tirritera’ lät mera infernaliskt.

”Jag tror jag ska börja med lite bull-tirritering”, sa Karlsson. ”Och du ska hjälpa till.”

”Hur då”, frågade Lillebror.

”Gå bara ut i köket och prata med Husbocken.”

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa Karlsson. ”Prata med henne, så att hon måste ta ögona från bullfatet en stund.”

Karlsson skrockade till av skratt. Sedan vred han på startknappen och motorn började surra. Muntert skrockande styrde Karlsson ut genom fönstret.

Och Lillebror gick morskt ut i köket. Nu när han hade världens bästa husbockstämjare till hjälp var han inte rädd längre.

Den här gången blev fröken Bock ännu mindre glad att se honom. Hon höll nämligen på att koka kaffe åt sig, och Lillebror förstod att hon tänkte ha en skön stund med kaffe och färska bullar. Det var tydligen bara barn som for illa av att äta mellanmål.

Fröken Bock tittade surt på Lillebror.

”Vad vill du”, frågade hon och hennes röst var lika sur som hennes uppsyn.

Lillebror funderade, nu gällde det att börja prata. Men vad i all sin dar skulle han säga?

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han till sist.

I samma stund hörde han ett surrande utanför fönstret, och det var ett surrande som han kände igen. Men han såg inte Karlsson. Det enda han såg var en liten knubbig hand som stack upp vid fönsterkarmen och tog en av bullarna på fatet. Lillebror fnissade till. Fröken Bock hade inte märkt något.

”Vad är det du ska göra när du blir stor”, frågade hon otåligt. Det var inte det att hon verkligen ville veta det. Hon ville bara bli av med Lillebror så fort som möjligt.

”Ja, gissa”, sa Lillebror.

Då såg han om igen den lilla knubbiga handen som svängde förbi och tog en bulle på fatet. Och om igen fnissade Lillebror. Han försökte låta bli, men det gick inte. Det kom upp så mycket fniss i honom, som bara bubblade ut. Fröken Bock tittade förargad på honom. Hon tyckte nog att han var världens tröttsammaste pojke. Och just nu när hon skulle ha sin sköna kaffestund också!

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han och så fnissade han igen. För nu såg han två små händer som rafsade till sig resten av bullarna på fatet.

”Jag har inte tid att stå här och höra på dina dumheter”, sa fröken Bock, ”och jag bryr mej inte om vad du ska göra när du blir stor. Men så länge du är liten ska du vara artig och lydig och läsa dina läxor och försvinna ur köket.”

”Jo, det förstås”, sa Lillebror och fnissade så att han måste luta sig mot dörren. ”Men när jag blir så stor som fröken Bock, då ska jag börja banta, det är då ett som är säkert.”

Fröken Bock såg ut som om hon tänkte rusa på honom, men i samma ögonblick hördes borta från fönstret ett råmande liksom av en ko. Det fick henne att hastigt vända sig om, och då såg hon att bullarna var borta.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Du gode Moses, var är mina bullar?”

Hon rusade till fönstret. Kanske hon trodde hon skulle få se en tjuv springa därifrån med famnen full av bullar. Men familjen Svantesson bodde ju i fjärde våningen, och så långbenta tjuvar finns inte, det måste hon förstå.

Fröken Bock sjönk ner på en stol alldeles förfärad.

”Kan det vara duvor”, mumlade hon.

”Det lät mera som en ko”, sa Lillebror. Det kanske är nån ko ute och flyger i dag, en som tycker om bullar.”

”Var inte dum”, sa fröken Bock.

Då hörde Lillebror om igen surret av Karlsson utanför fönstret, och för att fröken Bock inte skulle lägga märke till det började han sjunga så högt han kunde:

”En kossa på glänsande vingar

sig svävar från himmelen ner,

en kossa som tycker om bullar

och knycker så många hon ser.”

Lillebror brukade göra verser tillsammans med mamma ibland, och han tyckte själv att den här om kossan var bra. Det tyckte inte fröken Bock.

”Tig med dina dumheter”, skrek hon.

Just i det ögonblicket hördes borta från fönstret en liten smäll som fick dem båda att hoppa till av förskräckelse. Och sedan såg de vad det var som hade smällt. På det tomma bullfatet låg en femöring.

Lillebror började fnissa igen.

”En sån präktig ko”, sa han. ”Hon betalar för sina bullar.”

Fröken Bock blev röd i ansiktet av ilska.

”Vad är det här för ett dumt skämt”, skrek hon och rusade till fönstret. ”Det måste vara nån i våningen ovanför som roar sej med att stjäla bullar och kasta ner femöringar.”

”Det finns ingen våning ovanför”, sa Lillebror. ”Vi bor högst upp, sedan är det bara taket.”

Fröken Bock blev alldeles vild.

”Jag begriper inte det här”, skrek hon. ”Jag begriper ingenting.”

”Nä, det har jag nog märkt”, sa Lillebror. ”Men var inte lessen för det, alla kan ju inte vara begåvade heller.”

Då small en örfil på Lillebrors kind.

”Jag ska lära dej att vara oförskämd”, skrek fröken Bock.

”Nä, gör inte det för all del”, sa Lillebror, ”för då känner mamma inte igen mej när hon kommer hem.”

Lillebror hade blivit blank i ögonen. Han höll på att börja gråta. Aldrig förr hade han fått någon örfil, och han tyckte inte om det. Han blängde argt på fröken Bock. Då tog hon honom i armen och föste in honom i hans rum.

”Nu sitter du här och skäms”, sa hon. ”Jag låser dörren och tar ur nyckeln, så kanske du kan låta bli att ränna ut i köket på en stund.”

Sedan tittade hon på sin armbandsklocka.

”En timme kanske räcker för att du ska bli snäll. Jag kommer och öppnar klockan tre. Till dess kan du tänka ut hur man säjer när man ber om ursäkt.”

Och så gick fröken Bock. Lillebror hörde hur hon vred om nyckeln. Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.

Karlsson på taket flyger igen

Mamma, ja …han funderade på om han inte ändå skulle ta och gråta lite.

Men då hörde han ett surrande, och in genom fönstret kom Karlsson.