Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 10 (всего у книги 18 страниц)
8
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
Det blev en kväll som Lillebror aldrig glömde. Fröken Bock satt på en stol och grät, och Karlsson stod en bit ifrån och såg nästan skamsen ut. Ingen sa något, allting var eländigt.
”Det är sånt här man får rynkor i pannan av”, tänkte Lillebror, för så brukade mamma säga ibland. Det var när Bosse kom hem med tre underbetyg på en gång eller när Bettan tjatade och ville ha en liten kort fårskinnspäls just som pappa skulle betala TV-apparaten eller när Lillebror hade kastat sten på skolgården och fått sönder en fönsterruta, då suckade mamma och sa: ”Det är sånt här man får rynkor i pannan av!”
Precis så kände Lillebror det också just nu. Usch vad allting var obehagligt! Fröken Bock grät så att det sprutade. Och varför? Bara för att Karlsson inte var något spöke.
”Där rök mitt spökprogram”, sa hon och glodde argt på Karlsson. ”Och jag som redan har gått och sagt till Frida …”
Hon slog händerna för ansiktet och grät så pass att ingen kunde höra vad det var hon hade sagt till Frida.
”Men jag är ju en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år”, försökte Karlsson trösta henne. ”Jag kunde väl komma och vara i den där burken …kanske med någon liten nussika eller så!”
Fröken Bock tog händerna från ansiktet och såg på Karlsson, hon fnyste.
”Vacker och genomklok och lagom tjock man, det skulle just vara nånting att komma dragande med, såna har dom fullt i TV!”
Hon tittade argt och misstroget på Karlsson …den där lilla tjockisen, nog var han väl en pojke, fastän han såg ut som en liten farbror? Hon frågade Lillebror:
”Vad är det där för en figur egentligen?”
Och Lillebror svarade som sanningen var:
”Det är min lekkamrat.”
”Jag kunde väl tro det”, sa fröken Bock.
Sedan grät hon igen. Lillebror var häpen. Här hade mamma och pappa gått och inbillat sig att bara någon fick syn på Karlsson, så skulle det bli ett fasligt liv och alla skulle komma sättande och vilja visa honom i TV. Men den enda som nu verkligen hade sett honom, hon grät och tyckte att Karlsson var värdelös, eftersom han inte var något spöke. Att han hade propeller och kunde flyga imponerade inte på henne.
Karlsson steg just till väders för att hämta ner sin spökdräkt ur lampan, men fröken Bock bara glodde på honom argare än någonsin och sa:
”Propellrar och manickar och jag vet inte allt vad ungar ska ha nu för tiden! Snart flyger dom väl till månen också, innan dom ens har börjat skolan!”
Hon satt där och ilsknade till mer och mer, för nu förstod hon minsann vem det var som hade knyckt bullarna också och råmat utanför fönstren och skrivit spökskriften på köksväggen. Tänk att ge barn apparater så att de kunde flyga omkring och gäckas med gammalt folk på det viset! Alla spökerierna som hon hade skrivit till Sveriges Radio om, det var inget annat än pojkstreck, och hon orkade inte se den där lilla tjocka uslingen längre.
”Gå hem med dej, du där …vad du nu heter!”
”Karlsson”, sa Karlsson.
”Det vet jag”, sa fröken Bock ilsket, ”men du har väl något förnamn också?”
”Jag heter Karlsson i förnamn och Karlsson i efternamn”, sa Karlsson.
”Reta mej inte så att jag blir arg, för det är jag redan”, sa fröken Bock. ”Förnamn, det är det som man kallas, vet du inte det? Vad kallar din pappa dej när han ropar på dej?”
”Busunge”, sa Karlsson belåtet.
Fröken Bock nickade instämmande.
”Där sa han ett sant ord, din pappa!”
Och Karlsson höll med henne.
”Jojo, när man var liten, då var man allt en riktig busunge då! Fast det var länge sen, nu för tiden är man ju världens snällaste!”
Men fröken Bock hörde inte längre på honom. Hon satt tyst och grubblade och började visst lugna sig lite.
”Nåja”, sa hon till sist, ”jag vet åtminstone en som blir glad över det här!”
”Vem då”, frågade Lillebror.
”Frida”, sa fröken Bock bittert. Sedan försvann hon med en suck ut i köket för att torka upp vattnet och ställa undan baljan.
Karlsson och Lillebror tyckte det var skönt att bli ensamma.
”Vad folk kan bråka om småsaker”, sa Karlsson och ryckte på axlarna. ”Jag har väl inte gjort henne nåt heller!”
”Nä”, sa Lillebror, ”bara tirriterat henne lite kanske. Men nu ska vi vara så snälla.”
Det tyckte Karlsson också.
”Visst ska vi vara snälla! Jag är alltid världens snällaste. Men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”
Lillebror funderade och försökte hitta på något roligt åt Karlsson. Men det behövdes inte, för det gjorde Karlsson själv. Han rusade in i Lillebrors garderob.
”Vänta, jag såg en rolig grej här inne när jag var spöke.”
Han kom ut med en liten råttfälla i nypan. Den hade Lillebror fått tag i på landet hos mormor och haft med sig hem till stan.
”För jag skulle så gärna vilja fånga en råtta och tämja henne och ha till min”, hade Lillebror förklarat för mamma. Men mamma sa att i stadsvåningar fanns det gudskelov inga råttor, åtminstone inte i deras. Lillebror berättade det för Karlsson, men Karlsson sa:
”Det kan komma en råtta som ingen vet om. En liten överraskningsråtta som tassar hit bara för att din mamma ska bli glad.”
Han förklarade för Lillebror hur bra det skulle vara om de kunde fånga den där överraskningsråttan, för då skulle Karlsson kunna ha henne uppe i sitt hus på taket och om hon fick ungar, så kunde det så småningom bli en hel råttfarm.
”Och då sätter jag in en annons i tidningen”, sa Karlsson. ”Behöver ni råttor, ring genast Karlssons råttfarm!”
”Ja, och då kan det bli råttor i stadsvåningarna också”, sa Lillebror belåtet. Han visade Karlsson hur man gillrade fällan.
”Men det ska vara en ostbit eller en fläsksvål i den förstås, annars kommer det ingen råtta.”
Karlsson stack handen i byxfickan och drog fram en liten fläsksvål.
”Då var det ju bra att jag sparade den här vid middan, fast jag först tänkte slänga den i sopnedkastet.”
Han gillrade upp fläsksvålen och ställde sedan in råttfällan under Lillebrors säng.
”Så där! Nu kan råttan få komma när hon vill.”
De hade nästan glömt fröken Bock. Men nu hörde de slammer ute i köket.
”Det låter som om hon lagade mat”, sa Karlsson. ”Hon larmar med stekpannor.”
Och mycket riktigt. Från köket trängde där snart ut en svag men mycket god doft av köttbullar.
”Hon fräser upp köttbullarna som är kvar sen middan”, sa Lillebror. ”A, vad jag blir hungrig!”
Karlsson rusade mot dörren.
”Med språng till köket”, skrek han.
Lillebror tyckte att Karlsson var verkligt modig som vågade sig dit, men han ville inte själv vara sämre. Han följde försiktigt efter.
Karlsson var redan i köket.
”Hoj, hoj, jag tror vi kommer lagom till en liten supé, tror jag.”
Fröken Bock stod vid spisen och riste köttbullspannan, men nu släppte hon den och gick emot Karlsson. Hon såg arg och farlig ut.
”Försvinn”, skrek hon, ”ut härifrån, ut!”
Då drog Karlsson ner mungiporna och tjurade.
”Jag är inte me’ om du ska vara så där sur. Jag ska väl också ha några köttbullar. Förstår du inte att man blir hungrig av att fara och spöka en hel kväll.”
Han tog ett skutt fram till spisen och högg en köttbulle ur stekpannan. Men det skulle han inte ha gjort. Fröken Bock röt till och rusade på honom. Hon tog honom i nackskinnet och slängde ut honom genom köksdörren.
”Försvinn”, skrek hon, ”gå hem och stick inte hit näsan mer!”
Lillebror blev sprutande arg och förtvivlad …hur kunde någon göra så mot hans älskade Karlsson?
”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa han med gråten i halsen. ”Karlsson är min lekkamrat och han får visst vara här.”
Längre kom han inte förrän köksdörren öppnades. In klev Karlsson, arg som ett bi, han också.
”Jag är inte me’ ”, skrek han. ”Jag är inte me’ om det ska vara så här! Kasta ut mej köksvägen …då är jag bara inte me’!”
Han sprang fram till fröken Bock och stampade med foten i golvet.
”Köksdörren, å fy …jag vill bli utkastad genom tamburdörren som annat fint folk!”
Fröken Bock tog ett nytt tag i nackskinnet på Karlsson.
”Gärna för mej”, sa hon, och fastän Lillebror sprang efter och grät och protesterade släpade hon iväg med Karlsson genom hela våningen och hävde ut honom genom tamburdörren, så att han skulle få det som han ville.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Så där”, sa hon. ”Är det tillräckligt fint nu?” ”Ja, nu är det fint”, sa Karlsson, och då slog fröken Bock igen dörren bakom honom, så att det skrällde i hela huset. ”Äntligen”, sa hon och gick tillbaka till köket.
Lillebror sprang efter och grälade på henne.
”Fy, vad fröken Bock är elak och orättvis! Karlsson får visst vara i köket!”
Och det var han också! När fröken Bock och Lillebror kom dit stod Karlsson vid spisen och åt köttbullar.
”Jo, för jag vill bli utkastad genom tamburdörren naturligtvis”, förklarade han, ”så att jag kan gå in genom köksdörren och få mej några goda köttbullar.”
Då tog fröken Bock honom i nackskinnet och hävde ut honom för tredje gången, nu genom köksdörren.
”Det var då märkvärdigt”, sa hon, ”en sån fäfluga …men om jag låser dörren, då kanske det går att bli av med dej i alla fall.”
”Det är det man får se”, sa Karlsson milt.
Dörren slog igen bakom honom, och fröken Bock såg till att den blev låst ordentligt.
”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa Lillebror. Men hon hörde inte på honom. Hon gick rakt på spisen, där köttbullarna puttrade så härligt i stekpannan.
”Kanske man nu äntligen kan få sej en köttbulle själv, efter allt man har fått stå ut med i kväll”, sa hon.
Då hördes en röst från det öppna fönstret.
”Gokväll i stugan, är det nån hemma? Och finns det nåra köttbullar kvar?”
Där satt Karlsson belåtet mysande på fönsterkarmen. Lillebror brast i skratt.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Har du flugit från piskbalkongen?”
Karlsson nickade.
”Just det. Och här har ni mej igen, då är ni väl glada …särskilt du där borta vid spisen!”
Fröken Bock stod med en köttbulle i nypan. Hon hade tänkt stoppa den i munnen, men när hon fick syn på Karlsson blev hon stående orörlig och bara stirrade.
”Aldrig sett på maken till glupsk flicka”, sa Karlsson och gjorde en störtdykning över henne. I förbifarten knep han köttbullen, slök den raskt och steg sedan hastigt mot taket.
Men då blev det liv i fröken Bock. Hon gav till ett litet skrik, så fick hon fatt i en mattpiskare och satte efter Karlsson med den.
”Ditt okynnesfä, det var väl märkvärdigt om jag inte ska kunna mota ut dej!”
Karlsson kretsade jublande runt taklampan.
”Hoj, hoj, ska vi tampas nu igen”, skrek han. ”Så här kul har jag inte haft sen jag var barn och lilla pappa jagade mej Mälaren runt med flugsmälla, hoj, den gången hade vi roligt!”
Det bar iväg med Karlsson ut i hallen, och så började en rasande jakt genom hela våningen. Först flög Karlsson som skrockade och skrek av fröjd, efter följde fröken Bock med mattpiskaren, sedan kom Lillebror och sist Bimbo vilt skällande.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
Fröken Bock var honom tätt i hälarna, men så fort hon kom för nära satte Karlsson upp farten och steg mot taket. Och hur fröken Bock än fäktade med mattpiskaren lyckades hon aldrig nudda mer än fotsulorna på honom.
”Aja, baja”, sa Karlsson, ”inte killas under fötterna, det gillas inte, då är jag inte me’!”
Fröken Bock flämtade och sprang, och hennes stora, breda fötter smällde mot parkettgolvet, stackarn, hon fick ju aldrig tid att sätta på sig skor och strumpor ens, för allt spökande och jagande som hade hållit på hela kvällen. Nu började hon bli trött, men hon tänkte inte ge upp.
”Vänta du bara”, skrek hon och löpte vidare efter Karlsson. Då och då gjorde hon små skutt för att komma åt honom med mattpiskaren, men Karlsson bara gapskrattade och flög undan. Lillebror skrattade också, det gick inte att låta bli. Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock. Hon fäktade vilt med mattpiskaren och lyckades verkligen mota in Karlsson i ett hörn bredvid Lillebrors säng.
”Nu du”, skrek fröken Bock, ”nu har jag dej allt!”
Sedan gav hon till ett tjut, så att det slog lock för öronen på Lillebror. Då slutade han fnissa.
”Oj”, tänkte han, ”nu är Karlsson fast!”
Men det var inte Karlsson som var fast. Det var fröken Bock. Hon hade kört stortån i råttfällan.
”Äåårsch”, sa fröken Bock, ”ååårsch!”
Hon drog fram foten och stirrade förstummad på det där besynnerliga som hängde fast vid hennes stortå.
”Oj oj oj”, sa Lillebror, ”vänta, jag ska ta bort den …å, förlåt, det var inte meningen!”
”Äåårsch”, sa fröken Bock, när Lillebror hade hjälpt henne loss och hon äntligen fick mål i mun igen, ”varför har du en råttfälla under din säng?”
Lillebror tyckte verkligen synd om henne, och han stammade förtvivlad:
”För att …för att …vi ville ha en överraskningsråtta i den.”
”Fast inte en sån där stor en”, sa Karlsson, ”utan en liten söt med lång svans.”
Fröken Bock såg på Karlsson och stönade.
”Du …du …nu ska du ut härifrån!”
Och hon satte efter honom med mattpiskaren igen.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson. Han flög ut i hallen, och så rasade jakten vidare in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i köket och ut ur köket och in i sängkammaren …
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock och gjorde ett extra högt skutt för att smälla till honom med mattpiskaren. Men hon hade glömt alla de där möblerna som hon själv hade vält omkull innanför sängkammardörren, och när hon nu gjorde sitt höga skutt for hon på huvudet över den lilla bokhyllan och hamnade med ett brakande på golvet.
”Hoj, nu blir det väl jordbävning i övre Norrland igen”, sa Karlsson.
Men Lillebror skyndade ängsligt fram till fröken Bock.
Karlsson ar inget spöke utan bara Karlsson
”O, hur gick det”, sa han, ”O, stackars fröken Bock!”
”Hjälp mej till sängen, är du snäll”, sa fröken Bock.
Och det gjorde Lillebror, åtminstone försökte han. Men fröken Bock var ju så stor och tung och Lillebror var så liten. Han orkade inte. Då kom Karlsson nerflygande.
”Åja, försök inte”, sa han till Lillebror. ”Jag vill väl också vara med och kånka. För jag är världens snällaste, det är inte du!”
De tog i av alla krafter, Karlsson och Lillebror, och till sist lyckades de verkligen lämpa fröken Bock i säng.
”Stackars fröken Bock”, sa Lillebror. ”Hur känns det, gör det ont nånstans?”
Fröken Bock låg tyst en stund och kände efter.
”Jag har nog inte ett helt ben i min kropp”, sa hon till sist. ”Men ont gör det egentligen inte …bara när jag skrattar!”
Och så började hon skratta så att sängen skakade.
Lillebror tittade förskrämd på henne, vad tog det åt henne?
”Säja vad man vill”, sa fröken Bock. ”Ett par rediga språngmarscher har jag fått mej i kväll, och du gode Moses vad det piggar upp!”
Hon nickade energiskt.
”Vänta bara! Frida och jag är med i husmorsgymnastiken, och vänta nu bara till nästa gång, då ska Frida få se på en som kan ränna!”
”Hoj”, sa Karlsson, ”ta med dej mattpiskaren, så kan du jaga Frida längs hela gymnastiksalen och pigga upp henne också.”
Fröken Bock blängde på honom.
”Du ska vara tyst när du talar till mej! Tig och gå och hämta några köttbullar åt mej!”
Lillebror skrattade förtjust.
”Ja, för man får aptit av att springa”, sa han.
”Och gissa vem som är världens bästa köttbullshämtare”, sa Karlsson. Han var redan på väg ut i köket.
Sedan åt Karlsson och Lillebror och fröken Bock en liten god supé på sängkanten. Karlsson kom tillbaka från köket med en fullastad bricka.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Jag såg att det fanns äpplekaka med vaniljsås, så jag tog det också. Och så lite kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par sardiner och lite leverpastej, men var i all världen har du gömt gräddtårtan?”
”Det finns ingen gräddtårta”, sa fröken Bock.
Karlsson drog ner mungiporna.
”Så då är det meningen att man ska bli mätt på lite köttbullar och äpplekaka och vaniljsås och kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par små ynka sardiner då?”
Fröken Bock såg honom stint in i ögonen.
”Nej”, sa hon med eftertryck. ”Det finns ju leverpastej också.”
Lillebror kunde inte minnas att det någonsin hade smakat så gott att äta. Och de hade så trevligt, han och Karlsson och fröken Bock, när de satt där alla tre och mumsade och åt. Men rätt som det var skrek fröken Bock:
”Du gode Moses, Lillebror är ju isolerad, och så har vi släppt in honom där!”
Hon pekade på Karlsson.
”Nä, vi har inte släppt in honom. Han har kommit själv”, sa Lillebror. Men ändå blev han orolig.
”Tänk, Karlsson, om du får scharlakansfeber nu!”
”Um …um …”, sa Karlsson, för han hade munnen full med äpplekaka, och det dröjde innan han kunde tala.
”Scharlakansfeber …hoj! Den som en gång har haft världens bullfeber utan att stryka med, den biter inget på.”
”Då gick inte det heller”, sa fröken Bock med en suck.
Karlsson stoppade i sig den sista köttbullen, sedan slickade han av fingrarna och sa:
”Visst är det lite skral mathållning här i huset, men för övrigt trivs jag bra. Så jag kanske isolerar mej här jag också.”
”Du gode Moses”, sa fröken Bock.
Hon blängde på Karlsson och på brickan som nu var alldeles tom.
”Det blir inte mycket kvar där du har gått fram”, sa hon.
Karlsson reste sig från sängkanten. Han klappade sig på magen.
”När jag haver ätit, då lämnar jag bordet”, sa han. ”Men det är också det enda jag lämnar.”
Sedan vred han på startknappen, motorn började surra, och han flög tungt mot det öppna fönstret.
”Hejsan hoppsan”, skrek han. ”Nu får ni i alla fall klara er utan mej en stund, för nu har jag bråttom!”
”Hejsan hoppsan, Karlsson”, sa Lillebror. ”Måste du verkligen ge dej iväg?”
”Redan”, sa fröken Bock bistert.
”Ja, nu måste jag skynda mej”, skrek Karlsson. ”Annars kommer jag för sent hem till kvällsmaten. Hoj, hoj!”
Och borta var han.
9
Stolts jungfrun hon flyger och far
Dagen därpå sov Lillebror länge. Han vaknade av att telefonen ringde, och han rusade ut i hallen för att svara. Det var mamma.
”Älskade barn …å, så förskräckligt!”
”Vilket då”, frågade Lillebror sömnigt.
”Allt det du skrev om i ditt brev. Jag blir ju så orolig.”
”Varför då”, frågade Lillebror.
”Det förstår du väl”, sa mamma. ”Stackars lilla unge …men jag kommer hem i morron.”
Lillebror blev glad och klarvaken på en gång. Fast han förstod inte varför mamma kallade honom ’stackars lilla unge’.
Knappt hade Lillebror lagt på luren förrän det kom en ny signal. Det var pappa som ringde ända från London.
”Hur mår du”, sa pappa. ”Ar Bosse och Bettan snälla?”
”Det skulle jag inte tro”, sa Lillebror. ”Men det vet ju inte jag, för dom ligger på epidemin.”
Det hördes att pappa blev orolig.
”Epidemin, vad menar du?”
Och när Lillebror hade förklarat vad han menade sa pappa precis som mamma.
”Stackars lilla unge …jag kommer hem i morron.”
Sedan var samtalet slut. Men strax efteråt ringde det igen. Den här gången var det Bosse.
”Du kan hälsa Husbocken och hennes gamla doktor, att vad dom än begriper sej på, så inte är det scharlakansfeber. Bettan och jag kommer hem i morron.”
”Har ni ingen scharlakansfeber då”, frågade Lillebror.
”Tänk att vi inte har det. Vi har druckit för mycket choklad med bullar till, säjer doktorn här. Sånt kan man få utslag av om man är överkänslig.”
”Ett typiskt fall av bullfeber då”, sa Lillebror.
Men Bosse hade redan ringt av.
När Lillebror hade fått på sig kläderna gick han ut i köket för att tala om för fröken Bock att nu var det slut med isoleringen.
Hon hade redan börjat laga lunchen. Hela köket luktade starkt av kryddor.
”Inte mej emot”, sa fröken Bock, när Lillebror hade berättat att hela familjen skulle komma hem. ”Det är nog bra att jag slutar innan mina nerver är alldeles förbi.”
Hon rörde vilt i en kastrull som stod på spisen. Där hade hon något slags tjock stuvning, och hon kryddade den kraftigt med salt och peppar och curry.
”Så där ja”, sa hon. ”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott!”
Sedan tittade hon oroligt på Lillebror.
”Du tror väl inte att den där fasansfulla Karlsson kommer hit i dag igen? Det skulle vara så skönt om mina sista stunder här kunde få vara lite fridfulla.”
Innan Lillebror hann svara hördes utanför fönstret en glad röst som sjöng för full hals:
”Du, lilla solsken som tittar in
igenom fönstret på stugan min …”
Där var Karlsson vid fönsterkarmen.
”Hejsan hoppsan, här kommer ert lilla solsken, nu ska vi ha roligt.”
Men då sträckte fröken Bock bönfallande sina händer mot honom.
”Nej, nej …nej, vad som helst bara vi slipper ha roligt!”
”Nåja, först ska vi äta förstås”, sa Karlsson och skuttade fram till köksbordet. Där hade fröken Bock dukat åt sig och Lillebror. Karlsson slog sig ner på den ena platsen och grep kniv och gaffel.
”Sätt i gång! Ta hit maten!”
Han nickade vänligt åt fröken Bock.
”Du kan gott sitta med vid bordet. Ta dej en tallrik och kom!”
Sedan vädrade han med näsborrarna.
”Vad får vi?”
”Ett ordentligt kok stryk”, sa fröken Bock och rörde ännu värre i sin stuvning. ”Det är vad du borde ha åtminstone, men jag är så öm i hela kroppen, så jag är rädd för att jag inte orkar springa i dag.”
Hon öste upp stuvningen i en karott och satte den på bordet. ”Ät ni”, sa hon. ”Jag ska be att få vänta tills efteråt. För doktorn har sagt att jag måste ha lugn och ro när jag äter.”
Karlsson nickade.
”Nåja, det finns väl några små skorpor i nån burk nånstans som du kan knapra i dej när vi har gjort slut på det här …ta dej du en liten brödkant i lugn och ro, gör det!”
Han öste ivrigt upp en stor portion på sin tallrik. Men Lillebror tog bara en liten klick. Han var alltid rädd för mat som han inte kände igen. Och sådan här stuvning hade han aldrig sett förr.
Karlsson började med att göra ett litet torn av sin stuvning och en vallgrav omkring. Medan han höll på med det tog Lillebror försiktigt sin första tugga …oj! Han flämtade till och fick tårar i ögonen. Hela munnen brände som eld. Men fröken Bock stod där och såg så förväntansfullt på honom, därför svalde han och teg.
Då tittade Karlsson upp från sitt tornbygge.
”Vad är det med dej? Vad gråter du för?”
”Jag …jag kom att tänka på nånting sorgligt”, stammade Lillebror.
”Jaså”, sa Karlsson och högg in på sitt torn med frisk aptit. Men så fort han hade svalt första tuggan gav han till ett tjut och hans ögon fylldes av tårar.
”Vad är det”, frågade fröken Bock.
”Antagligen rävgift …men det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop”, sa Karlsson. ”Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!”
Han torkade tårarna ur ögonen.
”Vad gråter du för”, frågade Lillebror.
”Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också”, sa Karlsson.
”Vad då för sorgligt”, undrade Lillebror.
”Den här stuvningen”, sa Karlsson.
Men det tyckte inte fröken Bock om.
”Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning.”
Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.
”Får jag be om namn och adress på två av dom”, sa han.
Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.
”Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag”, sa Karlsson, ”som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel.”
Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.
”Vi följer med och ser vem det är”, sa Karlsson. ”Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt …så mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!”
Han följde efter fröken Bock, och det gjorde Lillebror också. De stod i tamburen tätt bakom henne när hon öppnade, och de hörde rösten därutanför som sa:
”Mitt namn är Peck. Jag kommer från Sveriges Radio Television.”
Lillebror kände att han blev alldeles kall. Han kikade försiktigt fram bakom fröken Bocks kjolar, och där stod en herre i dörren, tydligen en sådan där vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år som fröken Bock hade sagt att det fanns så många av i TV.
”Träffas möjligen fröken Hildur Bock”, sa herr Peck.
”Det är jag”, sa fröken Bock. ”Men jag har betalt både radio– och TV-licens, så försök inte!”
Herr Peck log vänligt.
”Jag kommer inte om licensen. Nej, det var dom där spökerierna ni skrev om …vi skulle gärna vilja göra ett program om det.”
Fröken Bock blev blodröd i ansiktet. Inte ett ord sa hon.
”Hur är det, mår ni inte bra”, frågade herr Peck till sist.
”Nej”, sa fröken Bock. ”Jag mår inte bra. Det här är den värsta stunden i mitt liv.”
Lillebror stod tätt bakom henne och kände det ungefär så han också. Du gode Moses, nu var det väl färdigt i alla fall! Vilken sekund som helst skulle den där Peck få syn på Karlsson, och när mamma och pappa kom hem i morgon, skulle huset vara fullt av sladdar och TV-kameror och lagom tjocka män och ingen husfrid, du gode Moses, hur skulle han få bort Karlsson!
Då fick han syn på den gamla träkistan som stod i tamburen, den som Bettan hade allt sitt teaterskräp i. Hon och hennes klasskamrater hade någon sorts fånig klubb och ibland brukade de hållas hos Bettan och klä ut sig och irra omkring och låtsas att de var några helt andra än de verkligen var – det kallades att spela teater och var ganska dumt, tyckte Lillebror. Men, å, vad det var bra att teaterkistan stod där just nu. Lillebror öppnade locket och viskade nervöst till Karlsson:
”Skynda dej …göm dej i kistan här!”
Och även om Karlsson inte förstod varför han skulle gömma sig, så var han inte den som nekade att filura om det behövdes. Han blinkade listigt åt Lillebror och tog ett skutt ner i kistan. Lillebror stängde fort igen locket. Sedan tittade han ängsligt på de två vid dörren …hade de märkt någonting?
Det hade de inte. För herr Peck och fröken Bock höll på att reda ut varför fröken Bock inte mådde bra.
”Det var inga spökerier”, sa fröken Bock med gråten i halsen. ”Det var bara eländiga pojkstreck alltihop.”
”Så då var det alltså inga spökerier då”, sa herr Peck.
Fröken Bock började nu gråta på allvar.
”Nej, det var inga spökerier …och jag kommer aldrig i TV…bara Frida!”
Herr Peck klappade henne tröstande på armen.
”Ta det inte så hårt, snälla fröken Bock. Det kanske kan bli i något annat sammanhang.”
”Nej, det kan det inte”, sa fröken Bock. Hon sjönk ner på teaterkistan och slog händerna för ansiktet. Där satt hon och grät och grät. Lillebror tyckte så synd om henne och skämdes och kände det som om det var hans fel alltihop.
Då hördes från kistan ett milt kurrande.
”A, förlåt”, sa fröken Bock, ”det är bara för att jag är så hungrig.”
”Ja, då vill det gärna kurra lite”, sa herr Peck vänligt. ”Men lunchen är visst redan färdig, jag känner att det luktar så gott. Vad är det ni har lagat?”
”Bara lite stuvning”, snyftade fröken Bock. ”Det är min egen uppfinning …’Hildur Bocks goda kolijox’ har jag kallat det.”
”Det luktar fantastiskt gott”, sa herr Peck. ”Man blir riktigt hungrig.”
Fröken Bock reste sig från kistan.
”Nåja, det går an att få smaka, för ungbytingarna äter det ändå inte.”
Herr Peck krusade lite och sa att det gick då väl verkligen inte an, men det slutade ändå med att han och fröken Bock tillsammans försvann ut i köket.
Lillebror lyfte kistlocket och tittade på Karlsson som låg där milt klirrande.
”Ligg kvar tills han har gått för all del”, sa Lillebror, ”för annars kommer du i TV-burken.”
”Åja”, sa Karlsson, ”tror du inte det är trångt i den här burken också, va?”
Då ställde Lillebror kistlocket på glänt för att Karlsson skulle få luft, och sedan sprang han till köket. Han ville se hur herr Peck såg ut i ansiktet när han åt av fröken Bocks goda kolijox.
Och kan man tänka sig, herr Peck satt där och åt och stoppade i sig och sa att det var det godaste han hade ätit i hela sitt liv. Han hade inga tårar i ögonen alls. Men det hade fröken Bock. Inte av stuvningen förstås, nej, hon bara fortsatte att gråta över sitt spökprogram som hade torkat in. Det hjälpte inte att herr Peck tyckte om hennes eldgröt, hon var ledsen i alla fall.
Men då hände det otroliga. Plötsligt sa herr Peck rakt ut i luften:
”Nu har jag det! Ni ska vara med i morron kväll.”
Fröken Bock tittade förgråten på honom.
”Var ska jag vara med i morron kväll”, frågade hon dystert.
”I TV förstås”, sa herr Peck. ”I vår serie ’Mitt bästa recept’. Ni ska visa hela svenska folket hur ni gör ’Hildur Bocks goda kolijox’.”
Då hördes en duns. Fröken Bock hade svimmat.
Men hon kvicknade snart till och kravlade sig upp från golvet. Hennes ögon lyste.
”I morron kväll …i TV då? Mitt kolijox …ska jag joxa ihop det i TV för hela svenska folket? Du gode Moses …Och tänk, Frida hon förstår sej inte på matlagning ett dugg, hon kallar mitt kolijox för hönsmat!”
Lillebror lyssnade med båda öronen, det här var intressant. Han hade nästan glömt bort Karlsson i kistan. Men nu hörde han till sin förskräckelse att någon kom ute i hallen. Mycket riktigt …det var Karlsson! Dörren mellan köket och hallen stod öppen, och Lillebror såg honom på långt håll, innan ännu fröken Bock eller herr Peck märkte något.
Jo …det var Karlsson! Och ändå inte Karlsson, du gode Moses, hur han såg ut, i Bettans gamla teaterkläder med lång sammetskjol som slafsade om benen och tyllslöjor både fram och bak! Mest liknade han en liten glad och nyter käring. Och den lilla nytra käringen närmade sig obevekligt. Lillebror vinkade förtvivlat för att Karlsson skulle begripa att han inte fick komma. Men Karlsson tycktes inte förstå det, han bara vinkade tillbaka …och kom.
”Stolts jungfrun hon träder i högsalen in”, sa Karlsson.
Och där stod han i dörröppningen, med slöjor och allt. Det var en syn som fick herr Peck att spärra upp ögonen.
”Vem i all sin dar …vad är det där för en liten lustig flicka”, sa han.
Men då blev det liv i fröken Bock. ”Lustig flicka! Nej, den otäckaste lilla pojklymmel jag har träffat i mitt liv. Försvinn härifrån, elaka unge!” Men Karlsson hörde inte på henne. ”Stolts jungfrun hon dansar och gör sig så glad”, sa han.
Och såg började han en dans som Lillebror aldrig hade sett maken till och antagligen inte herr Peck heller.
Karlsson schavade runt köket med knäande steg. Då och då gjorde han små språng och viftade med slöjorna.
”Det ser inte klokt ut”, tänkte Lillebror. ”Men vad som helst, bara han inte börjar flyga, å, han måtte väl inte göra det!”
