Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 14 (всего у книги 18 страниц)
4
Karlsson ligger över hos Lillebror.
En stund senare satt farbror Julius vid matbordet och åt kyckling, medan fröken Bock och Lillebror och Karlsson och Bimbo stod bredvid och tittade på. Precis som en kung, tänkte Lillebror. För fröken i skolan hade berättat att kungarna förr i världen alltid hade folk som stod och tittade på när de åt.
Farbror Julius var fet och såg mycket högdragen och självbelåten ut, men ungefär så brukade visst de där gamla kungarna också vara ibland, kom Lillebror ihåg.
”Ta ut hunden”, sa farbror Julius. ”Du vet att jag inte tycker om hundar, Lillebror.”
”Men Bimbo gör ju inget”, invände Lillebror. ”Han är ju alldeles tyst och snäll.”
Då satte farbror Julius på sig den där skämtsamma minen som han alltid hade, när han tänkte säga något obehagligt.
”Jaså, det är så det är nu för tiden”, sa han. ”Små pojkar säger emot när dom får en tillsägelse, jaså, det är så det är…jag kan just inte säja att jag tycker om det.”
Karlsson hade hittills bara tittat på kycklingen, men nu såg han eftertänksamt på farbror Julius. En lång stund stod han och såg på honom.
”Farbror Julius”, sa han till sist. ”Är det någon som har talat om för dej att du är en vacker och genomklok och lagom tjock man i dina bästa år?”
En så fin komplimang hade nog inte farbror Julius väntat sig. Han blev riktigt förtjust, det kunde man se, fast han inte alls ville låtsas om det. Han gav till ett litet anspråkslöst skratt bara och sa:
”Nej, det är det då ingen som har talat om för mej!”
”Jaså, inte det”, sa Karlsson. ”Hur i all sin dar har du då fått en så befängd idé i skallen?”
”Nämen, Karlsson …”, sa Lillebror förebrående, för nu tyckte han verkligen att Karlsson var oförskämd. Men då blev Karlsson arg.
”Nämen Karlsson och nämen Karlsson och nämen Karlsson”, sa han. ”Varför tjatar du så där hela tiden, jag har ju inte gjort nåt.”
Farbror Julius tittade strängt på Karlsson, men sedan bestämde han sig visst för att inte låtsas om honom alls. Han fortsatte med sin kyckling, och fröken Bock bjöd och trugade honom att ta lite mer.
”Jag hoppas det smakar”, sa hon.
Farbror Julius satte tänderna i ett kycklingben, så att det krasade, och sedan sa han på sitt skämtsamma vis:
”Jo tack! Fast den här kycklingen är säkert fyra fem år gammal, det känner jag på tänderna.”
Fröken Bock flämtade till och fick genast ett par arga rynkor i pannan.
”En kyckling har väl inga tänder heller”, sa hon ampert.
Då såg farbror Julius ännu mer skämtsam ut.
”Nej, men det har jag”, sa han.
”Fast inte om nätterna efter vad jag har hört”, sa Karlsson, och Lillebror blev blodröd, för det var han som hade talat om för Karlsson att farbror Julius hade sina tänder i ett vattenglas bredvid sängen när han sov.
Lyckligtvis började fröken Bock i samma ögonblick stortjuta för att farbror Julius tyckte kycklingen var seg. Om det var något som knäckte henne, så var det när folk anmärkte på hennes matlagning, och nu grät hon bittert.
Farbror Julius hade nog inte trott att hon skulle ta det så hårt. Han tackade hastigt för maten och gick nästan skamsen och satte sig i gungstolen, där han kunde gömma sig bakom en tidning.
Karlsson glodde argt på honom.
”Fy, vad somliga kan vara elaka”, sa han, och sedan sprang han fram och började klappa fröken Bock, var han kom åt.
”Såja, såja, lilla gullpian”, sa han tröstande. ”Sega kycklingar, det är minsann en världslig sak, och du kan ju inte hjälpa att du aldrig har kunnat laga mat.”
Men då gav fröken Bock till ett illtjut och Karlsson fick sig en knuff, så att han for baklänges tvärs över rummet och hamnade i knät på farbror Julius borta i gungstolen.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson gällt, och innan farbror Julius hann skaka honom av sig, hade Karlsson satt sig bekvämt tillrätta i hans knä. Han drog in tårna under badrocken och gjorde sig liten och mjuk och sedan sa han med ett belåtet kurr:
”Ska vi leka att du är min morfar och så berättar du en saga för mej, men den får inte vara för hemsk, för då blir jag så rädd.”
Farbror Julius ville inte alls vara morfar åt Karlsson, och dessutom hade han hittat något intressant i tidningen. Han föste utan vidare ner Karlsson på golvet och sedan vände han sig till fröken Bock.
”Vad är det jag ser här i bladet”, sa han. ”Har ni spioner som flyger omkring i Vasastan?”
Lillebror blev alldeles stel, när han hörde det, jo, det här var trevligt! Varför måste farbror Julius få tag i just den där eländiga tidningen, den var ju mer än en vecka gammal och borde ha kastats bort för länge sen.
Men som tur var hånskrattade farbror Julius bara åt sådant som stod i tidningarna.
”Dom tror att dom kan smälla i folk vilka galenskaper som helst”, sa han. ”Och dom skriver också precis vad som helst, bara för att folk ska köpa lösnummer. Spion …urfånigt! Inte har väl fröken Bock sett till nån spion eller flygande tunna i dom här krokarna?”
Lillebror höll andan. Berättar hon nu att den där lilla otäcka tjocka pojken brukar flyga ibland, då är det nog färdigt, tänkte han, för då måste ju åtminstone farbror Julius börja fundera.
Men fröken Bock kunde tydligen inte få i sitt huvud att det var något märkvärdigt med Karlsson och hans flygning, dessutom snyftade hon fortfarande så att hon knappt kunde tala.
”Spion, nä, inte vad jag vet”, sa hon gråtande. ”Det är sån där smörja som tidningarna skriver, förstår jag.”
Lillebror drog en suck av lättnad. Kunde han nu bara förmå Karlsson att aldrig, aldrig, aldrig flyga så att farbror Julius såg det, så skulle det kanske ordna sig i alla fall.
Lillebror tittade sig om, efter Karlsson, men han syntes inte till. Karlsson var försvunnen. Då blev Lillebror orolig och ville genast börja leta, men farbror Julius höll honom kvar hos sig. Han skulle nödvändigt höra hur det gick för Lillebror i skolan och pröva hur pass duktig han var i huvudräkning, fastän det var sommarlov och allting. Men till sist slet Lillebror sig lös och sprang in i sitt rum för att se om Karlsson var där.
”Karlsson”, ropade han så fort han kom i dörren, ”Karlsson, var är du?”
”I dina pyjamasbyxor”, sa Karlsson. ”Om man nu kan kalla dom här usla korvskinnen för pyjamasbyxor!”
Han satt på sängkanten och försökte pressa sig i byxorna, men fastän han slet så mycket han orkade, ville det inte lyckas.
”Du ska få en pyjamas av Bosses”, sa Lillebror och sprang in och hämtade en i Bosses rum, en som någorlunda passade åt en lagom tjock man av Karlssons sort. Byxbenen och ärmarna var alldeles för långa förstås, men det ordnade Karlsson kvickt genom att klippa av dem. Lillebror märkte det inte förrän det var för sent, och då brydde han sig inte om det, pyjamaser var en världslig sak och fick inte förstöra det underbart roliga – att Karlsson skulle ligga över hos honom.
Lillebror hade bäddat åt sig på soffan med Bosses sängkläder och ställt Bimbos korg nära intill. Nu låg Bimbo där och försökte sova, men då och då öppnade han ett öga och kikade misstänksamt på Karlsson.
Karlsson bökade omkring i Lillebrors säng och gjorde det bekvämt åt sig.
”Jag vill ha liksom ett varmt litet bo”, sa han.
Han såg verkligen rar ut i Bosses blårandiga pyjamas tyckte Lillebror, och fick nu Lillebror bara stoppa om honom ordentligt, så skulle han minsann ligga som i ett varmt litet bo.
Men Karlsson ville inte bli omstoppad.
”Inte än”, sa han. ”Det är en massa roliga saker man ska göra, när man ligger över hos nån. Man ska äta smörgåsar med prickig korv i sängen och så ska man bädda säck och så ska man ha kuddkrig. Vi börjar med korvsmörgåsarna.”
”Men du har ju nyss ätit en sån massa bullar”, sa Lillebror.
”Om vi inte gör allt det som man ska göra, så är jag inte me’ ”, sa Karlsson. ”Hämta smörgåsarna!”
Och Lillebror smög ut i köket och bredde smörgåsar. Ingen störde honom. Fröken Bock satt inne i vardagsrummet och pratade med farbror Julius. Hon hade väl förlåtit honom nu för det där han sa om kycklingen.
Sedan satt Lillebror på sängkanten hos Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.
”Smörgåsar är bra och du är bra och Husbocken är också bra”, sa han. ”Fast hon trodde inte att jag var bäst i klassen”, la han till, och nu mulnade han. Det syntes att det där fortfarande grämde honom.
”Äsch”, sa Lillebror, ”bry dej inte om det! Farbror Julius vill att jag ska vara bäst i klassen, och det är jag inte.”
”Nej, tacka för det”, sa Karlsson. ”Men jag skulle kunna lära dej lite addi…sånt där som du sa.”
”Addition”, sa Lillebror. ”Ska du lära mej det?”
”Ja, för jag är världens bästa additionare.”
Lillebror skrattade.
”Det ska vi pröva då”, sa Lillebror, ”är du med på det?”
Karlsson nickade.
”Kör till!”
Då satte Lillebror i gång.
”Om du får tre äpplen av mamma till exempel…”
”Ja tack, ta hit dom”, sa Karlsson.
”Avbryt mej inte”, sa Lillebror. ”Om du får tre äpplen av mamma och två av pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av mej…”
Längre kom han inte förrän Karlsson höll upp ett anklagande pekfinger.
”Jag visste det”, sa Karlsson. ”Jag visste att du var den snålaste i den här familjen, och det vill inte säja lite.”
”Sss, det är väl inte fråga om det nu”, sa Lillebror, men Karlsson fortsatte envist:
”Det hade varit trevligt om du hade gett mej ett litet knyte med rätt många äpplen i och ett par päron och så nåra såna där små goda gula plommon du vet!”
”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror. ”Det här är bara addition…du får ett äpple av mamma…”
”Stopp”, skrek Karlsson ilsket. ”Det går jag inte med på. Var har hon gjort av dom andra två som jag fick av henne nyss?”
Lillebror suckade.
”Snälla Karlsson, det spelar ingen roll med äpplena. Dom har jag med bara för att du ska förstå vad det är frågan om.”
Karlsson fnös.
”Jag förstår nog vad det är frågan om. Det är frågan om att din mamma går och käkar opp mina äpplen så fort man inte håller ögona på henne.”
”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror om igen. ”Om du får tre äpplen av mamma…”
Karlsson nickade belåtet.
”Se där! Det hjälper att säja ifrån! Det var väl det jag visste. Men försök nu hålla ordning på det här! Jag ska ha tre äpplen av din mamma och två av din pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av dej, för du är den snålaste…”
”Ja, hur många äpplen har du då”, frågade Lillebror.
”Vad tror du”, sa Karlsson.
”Jag tror inget för jag vet det”, försäkrade Lillebror.
”Säj det då”, sa Karlsson.
”Nej, det är du som ska säja det, förstår du väl.”
”Jo, det kan du inbilla dej! Säj det du, jag slår vad om att du säjer fel!”
”Tänk för att jag inte gör det”, sa Lillebror. ”Du har elva äpplen då.”
”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men där högg du i sten. För jag knöck tjugosex äpplen i en trädgård ute på Lidingön i förrgår kväll och av dom har jag tre kvar och så ett som jag bara har bitit i lite – vad sa du nu då?”
Lillebror teg först och visste inte vad han skulle säga. Men sedan kom han på det.
”Haha, där ljög du allt”, sa han. ”För det växer inga äpplen på träna i juni månad.”
”Jaså”, sa Karlsson. ”Var fick ni tag i era då, du och dom andra äppletjyvarna här i huset?”
Då struntade Lillebror i att lära Karlsson någon mera räkning.
”Men nu vet du åtminstone vad addition är”, sa han.
”Tror du inte jag vet att det är detsamma som att palla äpplen”, sa Karlsson. ”Och det behöver du inte lära mej, för det kan jag redan. Jag är världens bästa äpple-additionare, och får jag bara tid så ska jag ta med dej ut på Lidingön och visa hur man gör.”
Karlsson stoppade i sig den sista smörgåsbiten, och sedan satte han igång med kuddkriget. Men det gick inte så bra, för Bimbo började stormskälla, när Karlsson drämde kudden i huvudet på Lillebror.
”Voff”, sa Bimbo och högg tänderna i kudden, och sedan stod de där och slets om den, Bimbo och Karlsson, ända tills kudden sprack. Då slängde Karlsson upp den i taket och dunet flög ur och föll så vackert ner över Lillebror som låg i soffan och bara skrattade.
”Jag tror det snöar”, sa Karlsson. ”Det snöar värre och värre”, sa han och slängde upp kudden en gång till. Men då sa Lillebror att nu fick det vara slut med kuddkriget och förresten var det nog dags att sova. Klockan var mycket, och de kunde höra farbror Julius säga godnatt åt fröken Bock ute i hallen.
”Nu går jag och lägger mej i min korta säng”, sa farbror Julius.
Karlsson såg plötsligt märkvärdigt glad ut.
”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är en rolig sak som jag sitter här och tänker på.”
”Vad då för en rolig sak”, undrade Lillebror.
”En sån där rolig sak som man ska göra när man ligger över hos nån”, sa Karlsson.
”Bädda säck, menar du? Det är ju för sent nu – det tänker du väl inte göra?”
”Nä, det är för sent nu”, sa Karlsson.
”Ja, det är det”, sa Lillebror belåtet.
”Så det tänker jag inte göra”, försäkrade Karlsson.
”Skönt”, sa Lillebror.
”För det har jag redan gjort”, sa Karlsson.
Lillebror satte sig häpen upp i soffan.
”Åt vem då…inte åt farbror Julius väl?”
Karlsson skrockade till.
”Finurliga pojke, hur kunde du gissa det?”
Lillebror hade kommit så i skrattagen under kuddkriget och nu fnissade han, fastän han visste att han inte borde göra det.
”Å, vad farbror Julius ska bli arg”, sa han.
”Ja, det är bara det jag vill kontrollera”, sa Karlsson. ”Så jag tänker ta mej en liten flygtur och kika in genom sängkammarfönstret.’’
Då slutade Lillebror fnissa.
”Aldrig i livet! Tänk om han får syn på dej! Då tror han att du är den där spionen, och då kan du själv räkna ut hur det går.”
Men Karlsson var envis. Hade man bäddat säck, så måste man också se hur pass arg den blev som man hade bäddat säck åt, annars var det ingen mening med det försäkrade han.
”Och förresten kan jag gömma mej bakom paraplyet!”
Han hade hämtat mammas röda paraply åt sig ute i tamburen, för det regnade fortfarande kraftigt.
”Och jag vill ju inte att Bosses pyjamas ska bli våt”, sa Karlsson.
Han stod i det öppna fönstret med paraplyet uppfällt färdig att ge sig av. Det var hemskt tyckte Lillebror, och han bad bevekande:
”Akta dej för all del! Akta dej så att han inte får syn på dej, för då är det färdigt!”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. Och ut flög han i regnet.
Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna.
Minuterna gick och regnet föll och Lillebror väntade. Då hörde han plötsligt farbror Julius hjärtskärande skrika på hjälp borta i sängkammaren. Och strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret. Belåtet skrockande stannade han motorn och ställde paraplyet att rinna av på mattan.
”Såg han dej”, frågade Lillebror ängsligt. ”Har han kommit i säng än?”
”Han håller visst på och försöker”, sa Karlsson.
Då hördes om igen höga skrik från farbror Julius.
”Jag måste gå och se vad det är med honom”, sa Lillebror och rusade till sängkammaren.
Där satt farbror Julius insnodd i sina lakan, vit i ansiktet och med hemskt uppspärrade ögon, och på golvet bredvid honom låg kuddar och filtar utspridda i en enda röra.
”Det är inte dej jag vill tala med”, sa farbror Julius när han fick se Lillebror. ”Ta hit fröken Bock!”
Men fröken Bock hade nog också hört skriken, för nu kom hon löpande från köket, och hon stannade som förstenad på tröskeln.
”Du gode Moses”, sa hon. ”Håller herr Jansson på och bäddar om?”
”Nej, det gör jag inte”, sa farbror Julius, ”ehuru jag inte tycker om det där nya sättet att bädda som ni har lagt er till med här i huset…men det orkar jag inte tänka på nu.”
Han tystnade och bara kved helt stilla, och då stövlade fröken Bock fram och la sin hand på hans panna.
”Hur är det, är herr Jansson sjuk?”
”Ja, jag är sjuk”, sa farbror Julius tungt. ”Jag måste vara sjuk …försvinn du”, sa han till Lillebror.
Och Lillebror försvann. Men han stannade utanför dörren, för han ville ju gärna höra fortsättningen.
”Jag är en klok och nykter man”, sa farbror Julius. ”Varken tidningarna eller nån annan kan inbilla mej nåra dumheter …så därför måste jag vara sjuk.”
”På vilket sätt då”, undrade fröken Bock.
”Jag ser syner …febersyner”, sa farbror Julius. Och sedan sänkte han rösten så att Lillebror knappt kunde höra vad han sa.
”Jag vill inte att fröken Bock ska tala om det här för någon”, viskade farbror Julius. ”Men det är faktiskt så att jag har sett John Blund.”
5
Karlsson idkar bull– och plätt-tirritering.
När Lillebror vaknade nästa morgon var Karlsson försvunnen. Bosses pyjamas låg i en hög på golvet och fönstret stod öppet, så Lillebror förstod att Karlsson hade flugit hem till sig. Det kändes tomt, men på ett sätt var det bra. Nu hade fröken Bock inget att bråka om. Hon behövde inte ens få veta att Karlsson hade legat över hos Lillebror. Underligt var det i all fall vad allting blev tyst och ledsamt och liksom grått så fort Karlsson var borta. Fastän han var så besvärlig att hålla ordning på, längtade Lillebror ändå alltid efter honom, när de inte var tillsammans, och nu kände han att han måste skicka en liten hälsning till Karlsson. Därför gick han fram och drog tre gånger i klocksträngen som så finurligt satt gömd bakom gardinen. Det var en ringledning som Karlsson hade gjort för att Lillebror skulle kunna signalera till honom. När man drog i strängen, klämtade nämligen en klocka uppe hos Karlsson, och Karlsson hade själv bestämt vad olika klämtningar skulle betyda. ”Om du klämtar en gång, så betyder det Kom hit”, hade Karlsson sagt. ”Två gånger betyder Kom inte hit för all del, och tre gånger betyder Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson.” Det där sista var vad Lillebror nu ville säga åt Karlsson. Därför drog han tre gånger i klocksträngen och hörde hur det klämtade uppe på taket. Och svar fick han minsann. Ett pistolskott smällde till högt där uppe och han hörde fast mycket svagt och på långt avstånd hur Karlsson sjöng sitt Bosse bisse basse bisse bom fallera.
”Nä, Karlsson, nä, Karlsson”, viskade Lillebror. Dumma Karlsson, nu gick han där uppe och sköt och skrålade! Hur lätt kunde inte Fille och Rulle eller någon annan höra honom och se honom och fånga honom och sälja honom till tidningen för tiotusen kronor!
”Men då får han faktiskt skylla sej själv”, sa Lillebror till Bimbo som låg där i sin korg och såg ut som om han förstod allting. Lillebror fick på sig skjorta och byxor, och sedan lekte han en stund med Bimbo, medan han väntade på att det skulle bli liv i huset.
Farbror Julius hade visst inte vaknat än, åtminstone hördes inget ljud från sängkammaren, men från köket kom så småningom doften av nybryggt kaffe, och Lillebror gick dit för att se vad fröken Bock hade för sig.
Hon satt där i all sin väldighet och fick sig dagens första kaffetår, och märkvärdigt nog hade hon inget emot att Lillebror också slog sig ner vid bordet. Någon gröt syntes inte till, däremot hade fröken Bock tydligen varit uppe tidigt och bakat vetebröd. Två plåtar med varma, doftande bullar stod på diskbänken och en hel massa låg också i brödkorgen som hon hade ställt fram på bordet. Lillebror tog sig en bulle och ett glas mjölk, och sedan satt de där, han och fröken Bock, och åt och drack under tystnad. Ända tills fröken Bock sa:
”Jag undrar hur Frida mår därhemma!”
Lillebror tittade fundersamt upp över mjölkglaset. Tänk om fröken Bock saknade Frida lika mycket som han själv saknade Karlsson, när de var skilda åt!
”Längtar fröken Bock efter Frida”, frågade han vänligt.
Då kom där ett bistert skratt från fröken Bock.
”Du känner inte Frida, du!”
Lillebror intresserade sig egentligen inte för Frida. Men fröken Bock ville visst gärna prata om henne, och därför frågade han:
”Vem är det Frida är förlovad med?”
”En skurk”, sa fröken Bock med eftertryck. ”Jo, jag vet att han är en skurk, för han lurar av henne pengar, det har jag förstått.”
Fröken Bock gnisslade tänder bara hon tänkte på det, och nu började hon ösa ur sig. Stackarn, många människor hade hon nog inte att prata med, tänkte Lillebror, eftersom till och med en pojke som han dugde åt henne, när hon ville berätta om Frida. Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.
”Förtjusande näsa”, sa fröken Bock med en fnysning, ”ja, det är klart att om man tycker det är hemtrevligt med en medelstor potatis mitt i ansiktet …”
”Hur ser Filip ut själv då”, frågade Lillebror för att visa sig intresserad.
”Det har jag gudskelov ingen aning om”, sa fröken Bock. ”Inte må du tro att Frida visar upp honom för mej.”
Vad Filip hade för jobb visste fröken Bock inte heller. Men han hade en arbetskamrat som hette Rudolf, hade Frida berättat.
”Och den kunde ha passat åt mej säjer Frida, men han skulle förstås aldrig vilja ha mej för jag ser ju ingenting ut, säjer hon …nä, ingen hemtrevlig näsa eller nånting”, sa fröken Bock och fnös igen. Men sedan reste hon sig plötsligt och försvann ut i tamburen för att hämta något. Och i samma ögonblick som hon lämnade köket, kom Karlsson inflygande genom fönstret.
Lillebror blev riktigt arg.
”Nämen, Karlsson, jag har ju bett dej att du inte ska flyga så att fröken Bock eller farbror Julius ser det…”
”Och därför flyger jag inte heller så att fröken Bock eller farbror Julius ser det”, sa Karlsson. ”I själva verket visar jag mej inte ett enda dugg”, sa han och kröp in under köksbordet. Och där satt han, väl gömd under den nedhängande duken, när fröken Bock kom tillbaka med yllekoftan som hon hade hämtat.
Nu hällde hon upp mera kaffe åt sig och tog sig en ny bulle, och sedan fortsatte hon att prata.
”Som sagt…nån förtjusande hemtrevlig potatisnäsa kan jag ju inte skryta med.”
Då hördes där en röst, en sådan där konstig röst som buktalare har och som man inte vet varifrån den kommer, och den rösten sa:
”Nä, du har mer som en sorts gurka du, med knottror på.”
Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.
”Är det du som sitter och är oförskämd?”
Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.
”Nä”, stammade han, ”jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där.”
Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.
Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.
”En sån natt”, sa han, ”helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!”
Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.
”Ändå är jag glad och tacksam för den här natten”, sa farbror Julius till sist. ”Den har gjort mej till en ny människa.”
”Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut.”
Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.
”Det är Lindbergs radio igen …nu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar”, stammade Lillebror.
Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.
”Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt”, sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.
Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.
Det här var vad Karlsson brukade kalla ”bull-tirritering”! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.
”Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar”, hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette ”irritera” men ”tirritera” var mera infernaliskt, påstod han.
Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.
”Jag måste tala med någon människa om detta”, sa han. ”Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!”
Fröken Bock spärrade upp ögonen.
”Är det verkligen möjligt?”
”Ja”, sa farbror Julius. ”Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?”
”Och kanske flygande spioner kanske”, försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.
”Dumheter”, sa han. ”Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på.”
Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.
”Kom ihåg en sak”, sa han. ”Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt.”
Fröken Bock ville inte visa sig tjockskallig, så hon sa att det nog kunde finnas fler häxor än man hade en aning om och kanske en del troll och andra mystikusar också för all del, om man höll utkik och räknade efter ordentligt.
Men nu fick farbror Julius lov att sluta med grubblerierna, för han hade tid beställd hos sin doktor och det började bli dags för honom att komma iväg. Lillebror följde snällt med honom ut i tamburen, och det gjorde fröken Bock också. Lillebror gav honom hans käpp, och fröken Bock hjälpte honom på med rocken. Han verkade riktigt medtagen, stackars farbror Julius, så det var nog bra att han kom till doktorn, tänkte Lillebror och klappade skyggt farbror Julius hand. Fröken Bock var visst också bekymrad, för hon frågade oroligt:
”Hur känns det? Hur mår herr Jansson egentligen?”
”Hur ska jag kunna veta det, innan jag har varit hos doktorn”, sa farbror Julius snäsigt, jo minsann, lite fanns det nog kvar av den gamla farbror Julius, tänkte Lillebror, även om sagovärlden hade öppnat sig för honom aldrig så mycket.
När farbror Julius hade försvunnit, gick Lillebror och fröken Bock tillbaka till köket.
”Nu vill jag ha mera kaffe och bullar och lite lugn och ro också”, sa fröken Bock. Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver:
Har knykt nogra flär bular moste pjuda hela sagovärden ju ion plunt
Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.
”Ingen ska få mej att tro att John Blund stjäl bullar, om det nu är så att han verkligen finns. Han är alldeles för fin och snäll att göra något sånt, nä, jag vet nog vem det är!”
”Vem då”, frågade Lillebror.
”Den där lilla otäcka, tjocka pojken förstås, Karlsson eller vad han heter. Titta, köksdörren är öppen! Han har stått utanför och lyssnat och så har han smitit in medan vi var i tamburen.”
Hon skakade argt på huvudet.
”Ion Plunt! Jo, det är snyggt! Skylla ifrån sej på andra, och så inte kunna stava heller!”
Lillebror ville inte ha i gång något prat om Karlsson, så han sa bara:
”Jag tror att det var John Blund i alla fall! Kom, Bimbo!”
Varje morgon gick Lillebror och Bimbo i Vasaparken, och det tyckte Bimbo var det roligaste på hela dagen, för där fanns så många trevliga hundar att nosa på och prata med.
Lillebror brukade leka med Krister och Gunilla, men i dag syntes de inte till. Kanske hade de redan farit till landet, tänkte Lillebror, nåja, det gjorde egentligen inget så länge han bara hade Karlsson …och Bimbo förstås.
Det kom en stor hund och ville slåss med Bimbo, och det var Bimbo också mycket pigg på. Han ville gärna visa den där dumma jycken vad han tänkte om honom. Men det fick han inte för Lillebror.
”Försök inte”, sa Lillebror. ”Du är för liten att slåss med en så stor hund.”
Han lyfte upp Bimbo i famnen och såg sig om efter en ledig bänk där han kunde sitta medan Bimbo lugnade sig. Men överallt satt det folk och solade sig i det vackra vädret, inte förrän han kom långt bort i en vrå av parken hittade Lillebror en ledig plats, där han kunde slå sig ner. Fast där fanns redan två på bänken, två karlar med var sin ölflaska i näven. Två som han kände igen! Sannerligen, det var Fille och Rulle som satt där. Först blev Lillebror rädd och ville springa sin väg. Men samtidigt var det något som liksom drog honom till den där bänken. Han skulle så gärna vilja veta om Fille och Rulle fortfarande var på jakt efter Karlsson, och här kunde han kanske få reda på det. Varför skulle han vara rädd förresten? Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.
