Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 15 (всего у книги 18 страниц)

Så Lillebror slog sig ner på bänken och spärrade upp öronen, men han småpratade hela tiden med Bimbo för att Fille och Rulle inte skulle förstå att han lyssnade.

Det verkade inte som om han skulle få veta så värst mycket. Fille och Rulle bara drack öl och teg. En lång stund satt de tysta. Men till sist rapade Fille högt och ljudligt och sedan sa han:

”Jo då, visst kan vi få tag i honom, vi vet ju var han bor. Jag har sett honom flyga dit en massa gånger.”

Lillebror blev rädd så att han knappt kunde andas och alldeles förtvivlad. Nu var det slut och förbi med Karlsson. Fille och Rulle hade hittat hans lilla hus på taket, ja, nu var det slut och förbi med allting!

Lillebror tuggade på knogarna och försökte låta bli att gråta, men just när han försökte som allra värst, sa Rulle:

”Ja, jag har också sett honom flyga in där flera gånger om …det är samma våning där vi var en gång i somras. Fyra trappor opp i 12:an, det står Svantesson på dörren, det har jag kollat.”

Lillebrors ögon blev runda av förvåning, hörde han rätt? Trodde Fille och Rulle verkligen att Karlsson bodde hos Svantessons, vilken tur! Det måste betyda att Karlsson i alla fall kunde gömma sig och vara någorlunda säker hemma i sitt eget hus, Fille och Rulle hade inte hittat det, vilken tur! Det var ju förresten inte så konstigt. Varken Fille eller Rulle eller någon annan människa mer än sotaren klev ju någonsin omkring uppe på taket.

Men även om Rulle och Fille inte visste om huset, så var det hemskt ändå förstås. Stackars Karlsson, när de började jaga honom på allvar – den token hade ju inte förstånd att gömma sig!

Fille och Rulle satt tysta igen, men rätt som det var sa Rulle med så låg röst att Lillebror knappt kunde höra det:

”I natt kanske!”

Då äntligen var det som om Fille märkte att det satt någon mer på bänken. Han glodde till på Lillebror och hostade högt.

”Ja, i natt kanske man skulle ut och plocka lite daggmask, ja”, sa han.

Men så lätt gick det inte att lura Lillebror. Han förstod nog vad det var Fille och Rulle tänkte göra i natt. De tänkte försöka fånga Karlsson, när han låg och sov, och de trodde att han låg och sov hemma hos Svantessons.

Jag måste tala med Karlsson om det här, tänkte Lillebror. Fortast möjligt måste jag tala med honom!

Men det var inte förrän ungefär vid lunchdags som Karlsson uppenbarade sig igen. Han flög inte den här gången utan ringde ordentligt på tamburdörren. Lillebror öppnade.

”Å, så bra att du kom”, började Lillebror, men Karlsson hörde inte på. Han rusade raka vägen till fröken Bock ute i köket.

”Vad lagar du för kolijox i dag”, frågade han. ”Är det nånting segt som vanligt eller går det att äta med normala huggtänder?”

Fröken Bock stod vid spisen och gräddade plättar för att farbror Julius skulle få något mer lättuggat än kycklingen, och när hon hörde Karlssons röst bakom sig, ryckte hon till så att hon spillde ut en hel sked plättsmet på spisen. Hon vände sig rasande mot honom.

”Du”, skrek hon, ”du …du har ingen hut i dej! Kan du verkligen komma här och se mej rakt i ansiktet, din otäcka lilla bulltjyv?”

Karlsson satte två knubbiga händer framför ögonen och kikade skälmaktigt fram genom en springa mellan fingrarna.

”Jo, visst går det, om man tar det lite försiktigt”, sa han. ”Du är inte världens vackraste men man vänjer sej vid allt, så visst går det. Huvudsaken är att du är snäll…ge mej plättar!”

Fröken Bock stirrade ursinnigt på honom, och sedan vände hon sig till Lillebror.

”Hör du, har din mamma sagt att vi ska ha den där otäcka pojken i maten? Är det verkligen meningen att han ska äta här?”

Lillebror började stamma som vanligt.

”Mamma tycker i alla fall …att Karlsson …”

”Svara ja eller nej”, sa fröken Bock, ”har din mamma sagt att Karlsson ska ha mat här?”

”Hon vill i alla fall att han …”, försökte Lillebror, men fröken Bock klippte av med sin mest stenhårda röst:

”Svara ja eller nej har jag sagt! Det kan väl inte vara så svårt att svara ja eller nej på en enkel fråga!”

”Säjer du, ja”, högg Karlsson in. ”Jag ska ge dej en enkel fråga, så får du se själv. Hör på! Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna, ja eller nej!”

Fröken Bock flämtade till och höll visst på att storkna. Hon ville säga något men hon kunde inte.

”Nå, hur är det nu”, sa Karlsson. ”Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna?”

”Ja då, det har hon”, sa Lillebror ivrigt. Han ville verkligen hjälpa fröken Bock, men hon blev alldeles vild.

” Det har jag väl visst inte”, skrek hon ursinnigt och Lillebror blev livrädd.

”Nej, nej, hon har inte slutat”, försäkrade han.

”Det var tråkigt att höra”, sa Karlsson. ”Dryckenskap ställer till mycket elände.”

Då gurglade det till i fröken Bock och hon sjönk ner på en stol. Men Lillebror hade äntligen kommit på det rätta svaret.

”Hon har inte slutat, för hon har aldrig börjat, förstår du väl”, sa han förebrående till Karlsson.

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson och sedan vände han sig till fröken Bock: ”Dumma dej, där ser du att man inte kan svara ja eller nej jämt …ge mej plättar!”

Men om det fanns något här i världen som fröken Bock inte tänkte göra, så var det att ge Karlsson plättar. Hon sprang morrande fram och öppnade köksdörren på vid gavel.

”Ut”, skrek hon. ”Ut!”

Och Karlsson gick. Mycket högdraget gick han mot dörren.

”Jag går”, sa han. ”Jag går med glädje. Det finns fler än du som kan baka plättar!”

När Karlsson hade försvunnit satt fröken Bock en lång stund tyst och bara vilade sig. Men sedan tittade hon oroligt på klockan.

”Att aldrig din farbror Julius kommer”, sa hon. ”Tänk om han har gått vilse! Han är väl inte så van här i Stockholm.”

Lillebror blev också orolig.

”Ja, tänk om han inte hittar hem.”

Just då ringde telefon ute i tamburen.

”Det kanske är farbror Julius”, sa Lillebror, ”som ringer och talar om att han har gått vilse.”

Fröken Bock gick för att svara, och Lillebror följde efter.

Men det var inte farbror Julius, det förstod Lillebror, när han hörde fröken Bock säga med sin allra vresigaste röst:

”Jaså, är det du, Frida? Hur mår du, har du näsan kvar?”

Lillebror ville inte lyssna till andra människors telefonsamtal, så han gick in till sig och satte sig att läsa, men han hörde ändå ett mummel ute från hallen, och det var ett mummel som höll på i tio minuter minst.

Lillebror var hungrig. Han önskade att det där mumlet ville ta slut och att farbror Julius ville komma hem, så att de kunde få äta någon gång. Förresten ville han ha mat nu genast. Och så fort fröken Bock la på luren, sprang han ut i hallen för att säga henne det.

”Nåja, det kan du väl få”, sa fröken Bock nådigt och gick före honom mot köket. Men i dörren tvärstannade hon. Hennes bastanta kropp fyllde hela dörröppningen, därför kunde Lillebror inget se. Han hörde bara hennes arga skrik, och när han nyfiket stack fram huvudet bakom hennes kjolar för att få veta varför hon skrek, då såg han Karlsson.

Karlsson satt vid bordet och åt plättar i allsköns ro.

Lillebror blev rädd att fröken Bock tänkte slå ihjäl Karlsson, för så såg det ut. Men hon rusade bara fram och slet tag i fatet med alla plättarna på.

”Du …du …du hemska pojke”, skrek hon. Då gav Karlsson henne ett litet rapp över fingrarna.

”Låt bli mina plättar”, sa han. ”Dom har jag ärligen köpt inne hos Lindbergs för fem öre!”

Han öppnade gapet och stoppade in ett stort lass.

”Som jag sa – det finns fler än du som kan baka plättar. Man behöver bara gå efter oset, så hittar man lite varstans.”

Lillebror tyckte nästan synd om fröken Bock, för hon kom alldeles av sig.

”Var …var …var är mina plättar då”, stammade hon och tittade mot spisen. Där stod hennes eget plättfat, men det var minsann så tomt det kunde bli, och den synen gjorde henne vild igen.

”Elaka unge”, skrek hon, ”du har ätit upp dom också!”

”Tänk för att jag inte har det”, sa Karlsson harmset. ”Men du ska bara skylla på mej jämt och jämt.”

I det ögonblicket hördes steg ute i trappan. Äntligen var det visst farbror Julius som kom. Lillebror blev glad både för att få slut på bråket och för att farbror Julius inte hade gått vilse t storstadens vimmel.

”Det var skönt”, sa Lillebror, ”då hittade han hem i alla fall!”

”Tack vare att han har ett spår att gå efter, ja”, sa Karlsson, ”annars hade han aldrig kommit rätt!”

”Vad då för spår”, undrade Lillebror.

”Ett spår som jag har gjort”, sa Karlsson. ”För jag är världens snällaste!”

Men nu ringde det på tamburdörren, fröken Bock gick hastigt för att öppna och Lillebror följde efter för att ta emot farbror Julius.

”Välkommen hem, herr Jansson”, sa fröken Bock.

”Vi trodde att du kanske hade gått vilse”, sa Lillebror.

Men farbror Julius svarade varken på det ena eller det andra.

”Hur kommer det sej”, sa han strängt, ”att det hänger plättar på vartenda dörrhandtag i hela huset?”

Han tittade anklagande på Lillebror, och Lillebror mumlade ängsligt:

”Kanske att John Blund …”

Men sedan tvärvände han och rusade tillbaka till köket för att säga Karlsson ett par sanningens ord.

Det fanns ingen Karlsson i köket. Där fanns bara två tomma plättfat och en liten ensam syltklick, utspilld på vaxduken där Karlsson hade suttit.

Farbror Julius och Lillebror och fröken Bock åt blodpudding till lunch. Det är ganska gott det också.

Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig.

Men där hängde inga plättar. Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop.

Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson. Han åt plättar.

”Plättar är gott”, sa han. ”Och nu klarar han sej utan spår, lilla Sago-Julie, för nu vet han vägen.”

Sedan fnös han till.

”Orättvis hon är, Husbocken! Hon sa att jag hade ätit upp plättarna, fast jag var oskyldig som ett lamm. Så då kan jag lika bra käka opp dom då!”

Lillebror måste skratta.

”Du är världens bästa plättätare, du Karlsson”, sa han.

Men sedan kom han ihåg någonting som fick honom allvarlig. Han kom ihåg det förfärliga som Fille och Rulle hade sagt. Nu äntligen kunde han berätta det för Karlsson.

”Jag tror att dom tänker försöka fånga dej nu i natt”, sa Lillebror oroligt. ”Förstår du vad det betyder?”

Karlsson slickade sina flottiga fingrar och gav till ett litet belåtet kurr.

”Det betyder att vi får en glad afton”, sa han. ”Hoj, hoj! Hoj, hoj!”

6

Karlsson är världens bästa snarkforskare.

Och så småningom blev det kväll. Karlsson hade hållit sig undan hela dagen. Han ville väl att Husbocken skulle få vila ut ordentligt efter den där plätt-tirriteringen.

Lillebror hade varit med farbror Julius på järnvägsmuseet. Det var något som farbror Julius tyckte om och Lillebror också. Och sedan hade de gått hem och ätit middag med fröken Bock och allt hade varit lugnt – ingen Karlsson någonstans. Men när Lillebror efter middagen kom in i sitt rum, då var Karlsson där.

Lillebror blev uppriktigt sagt inte glad åt att se honom.

”Å, vad du är oförsiktig”, sa han. ”Varför kommer du nu?”

”Hur kan du fråga så dumt”, sa Karlsson. ”För att jag ska ligga över hos dej, förstår du väl!”

Lillebror suckade. Hela dagen hade han gått där och i all tysthet ängslats och grubblat på hur han skulle klara Karlsson undan Fille och Rulle. Å, vad han hade tänkt och tänkt – skulle man ringa efter polisen kanske? Nej, för då måste man först tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och det kunde man inte göra. Skulle man be farbror Julius om hjälp? Nej, för då skulle han genast ringa efter polisen, och då måste man i alla fall tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och så var det lika illa.

Karlsson hade nog varken grubblat eller tänkt, och inte ängslades han nu heller. Han stod där så lugnt och undersökte hur mycket persikokärnan hade växt. Men Lillebror var verkligen bekymrad.

”Jag vet faktiskt inte vad vi ska ta oss till”, sa han.

”Med Fille och Rulle menar du”, sa Karlsson. ”Det vet jag. Det finns tre sätt har jag ju sagt – tirritera och filura och figurera, och jag tänker använda alla tre sätten.”

Lillebror tyckte att det. fjärde sättet skulle vara det bästa, nämligen att Karlsson höll sig hemma i sitt eget hus just den här natten och låg nerkrupen under täcket tyst som en liten råtta. Men Karlsson sa att av alla fåniga sätt var det det fånigaste han hade hört talas om.

Lillebror ville ändå inte ge sig. Han hade fått en påse karameller av farbror Julius, och det föll honom in att han kanske kunde muta Karlsson med den. Han lät påsen dingla framför Karlssons näsa så frestande som möjligt och sa finurligt:

”Du får hela påsen, om du flyger hem och lägger dej!”

Men Karlsson knuffade undan Lillebrors hand.

”Å, fy, vad du är hemsk”, sa han. ”Behåll dina usla karameller! Inbilla dej inte att jag vill ha dom!”

Han plutade tjurigt med munnen och gick och satte sig på en pall så långt borta i ett hörn han kunde komma.

”Jag är inte me’ när du är så där hemsk”, sa han. ”Jag är bara inte me’!”

Då blev Lillebror förtvivlad. Det var det värsta han visste när Karlsson inte ”var me’”. Lillebror skyndade sig att be om förlåtelse och försökte på alla sätt få Karlsson god igen, men det gick inte. Karlsson fortsatte att tjura.

”Ja, då vet jag inte vad jag ska göra”, sa Lillebror till sist.

”Men det vet jag”, sa Karlsson. ”Det är inte säkert, men kanske jag är me’ om du ger mej nån liten grej …tja, jag kunde förresten ta den där karamellpåsen kanske!”

Då gav Lillebror honom karamellpåsen och sedan var Karlsson med. Det tänkte han fortsätta att vara hela natten.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Du kan inte tro vad jag ska vara me’!”

Eftersom Karlsson nödvändigt skulle ligga över, så var det väl inget annat att göra än att bädda åt sig på soffan igen, tänkte Lillebror och ville sätta igång med det. Men då sa Karlsson att det var inte lönt! Den här natten skulle inte bli någon sovnatt utan tvärtom.

”Fast Husbocken och Sago-Julie hoppas jag tuppar av när som helst, för sen måste vi börja greja”, sa Karlsson.

Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull– och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås. Det var där mamma hade placerat fröken Bock under den tid hon skulle vara hos dem.

De kom in först och sa godnatt åt Lillebror, både farbror Julius och fröken Bock, men då satt Karlsson gömd i garderoben. Han insåg själv att det var klokast så.

Farbror Julius gäspade.

”Jag hoppas John Blund kommer snart och låter oss alla få somna under hans röda paraply”, sa han.

Jo, det du, tänkte Lillebror, men högt sa han bara:

”Godnatt, farbror Julius, sov gott! Godnatt, fröken Bock!”

”Och så går du och lägger dej nu genast”, sa fröken Bock.

Och sedan försvann de.

Lillebror klädde av sig och tog på pyjamas. Det var nog bäst, trodde han, ifall fröken Bock eller farbror Julius kanske kom sättande upp mitt i natten och råkade få syn på honom.

Lillebror och Karlsson spelade svälta räv, medan de väntade på att farbror Julius och fröken Bock skulle somna. Men Karlsson fuskade så hemskt, och så ville han vinna hela tiden, annars var han inte med. Lillebror lät honom också vinna så mycket som möjligt, men när det till sist verkade som om han trots allt skulle förlora en omgång, då rafsade Karlsson raskt ihop korten i en hög och sa:

”Vi har inte tid att spela kort längre, vi måste börja greja!”

Vid det laget hade både farbror Julius och fröken Bock somnat – utan hjälp av John Blund och hans paraply. Karlsson hade roligt en lång stund med att springa från den ena sovrumsdörren till den andra och jämföra snarkningar.

”Världens bästa snarkforskare, gissa vem det är”, sa han förtjust, och så härmade han för Lillebror hur farbror Julius och fröken Bock snarkade.

”Grrrr-pi-pi-pi, så låter det om Sago-Julle. Men Husbocken hon snarkar så här: Grrrr-asch, Grrrr-asch!”

Sedan kom Karlsson att tänka på något annat. Han hade fortfarande en massa karameller kvar, fastän han hade bjudit Lillebror på en och själv ätit tio, och nu måste han gömma påsen någonstans sa han, för att få händerna fria när han skulle börja greja. Och det måste vara på ett absolut säkert ställe.

”För det kommer ju tjyvar”, sa han. ”Finns det inget kassaskåp i huset?”

Lillebror sa att om det hade funnits ett, så skulle han först och främst ha låst in Karlsson där, men nu fanns det tyvärr inget.

Karlsson funderade ett slag.

”Jag lägger påsen inne hos Sago-Julle”, sa han. ”För när tjyvarna hör Grrr-pi-pi-pi, så tror dom att det är en tiger och vågar sej inte in.”

Han öppnade sakta dörren till sängkammaren, Grrr-pi-pi-pi hördes ännu starkare. Karlsson fnissade förtjust och försvann in med påsen. Lillebror stod kvar och väntade.

Efter en stund kom Karlsson tillbaka. Utan påse. Men med farbror Julius tänder i näven.

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror, ”varför har du tagit dom där?”

”Du tror väl inte att jag lämnar mina karameller i förvar hos nån som har tänder”, sa Karlsson. ”Antag att Sago-Julle vaknar i natt och får se påsen! Har han då tänderna till hands, så sätter han igång ett knaprande utan hejd. Men nu har han inte det lyckligtvis.”

”Det skulle farbror Julius aldrig göra”, försäkrade Lillebror. ”Han skulle aldrig ta en enda karamell som inte var hans.”

”Dumma dej, han kan ju tro att det är nån fé ifrån sagovärlden som har varit där och gett honom påsen”, sa Karlsson.

”Det tror han ju inte, när han själv har köpt den”, invände Lillebror, men Karlsson ville inte höra på det.

”För jag behöver dom här tänderna”, sa han. Han behövde ett starkt snöre också, förklarade han, och Lillebror smet ut i köket och hämtade en tvättlina i städgarderoben.

”Vad ska den vara till”, undrade Lillebror.

”Jag ska göra en tjyvafälla”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande tjyvafälla!”

Och han pekade ut var han skulle göra den också – där den smala tamburen med ett öppet valv mynnade ut i hallen.

”Precis här”, sa Karlsson.

I hallen stod på var sida om valvet en bastant stol, och nu gjorde Karlsson en lika enkel som finurlig tjuvfälla genom att spänna linan på låg höjd – nästan nere vid golvet – tvärs över valvöppningen och fästa den ordentligt i de båda stolarnas stadiga ben. Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert.

Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.

Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.

”Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan”, sa han. ”För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle.”

Karlsson stirrade på honom som om han inte trodde sina öron.

”Och då”, sa han strängt, ”då har jag gjort tjyvafällan alldeles i onödan. Och det tror du att jag går med på, det tror du! Nä, hunn ska bort och det tvärt!”

Lillebror blev riktigt arg.

”Vad menar du med det? Var ska jag göra av honom, har du tänkt?”

Då sa Karlsson att Bimbo kunde få sova uppe hos honom. Han kunde ligga där i Karlssons kökssoffa och snusa hur skönt som helst, medan Karlsson var borta på filurning. Och när Bimbo klev ur sängen i morgon bitti, så skulle han stå i köttfärs upp till knäna, lovade Karlsson, bara Lillebror ville ta reson.

Men Lillebror ville inte ta reson på det sättet. Han tyckte det var skamligt mot Bimbo att skicka bort honom. Och dessutom skulle det verkligen vara bra med en skällande hund, när Fille och Rulle kom.

”Ja, bara förstör alltihop du”, sa Karlsson bittert. ”Låt aldrig mej få ha nåt roligt, nähä, bara hindra mej hela tiden så jag inte kan tirritera och filura och figurera ett enda dugg, gör det! Huvudsaken är ju att din jycke får skälla och föra väsen om nätterna.”

”Du förstår väl…”, började Lillebror, men Karlsson avbröt honom.

”Jag är inte me’! Du får skaffa dej filurare var du kan hädanefter, jag är bara inte me’!”

Bimbo morrade ogillande när Lillebror kom och ryckte upp honom ur hans korg, där han just hade somnat, och det sista Lillebror såg av sin hund, när Karlsson gick till väders med honom, var ett par stora, förvånade ögon.

”Var inte rädd, Bimbo! Jag kommer snart och hämtar dej”, ropade Lillebror så tröstande han kunde.

Karlsson kom tillbaka efter ett par minuter, nyter och glad.

”Jag kan hälsa från Bimbo, gissa vad han sa! Vad det är trevligt oppe hos dej, Karlsson, sa han. Kan jag inte få bli din hund i stället?”

”Haha, det sa han ju inte!”

Lillebror skrattade, han visste nog vems hund Bimbo var och det visste Bimbo också.

”Nåja, nu är allt bra”, sa Karlsson. ”Du förstår ju att när det är två goda vänner som du och jag, så får ju den ena lov att rätta sej efter den andra ibland och göra som den andra vill nån gång.”

”Ja, men det är alltid du som är den andra”, sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.

Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.

”Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början”, sa han. ”Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro.”

Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.

”Du får lyssna vid dörrarna”, kommenderade han Lillebror. ”Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde.”

Han funderade lite.

”Vet du vad du ska göra då”, sa han. ”Då ska du sätta igång och snarka själv det värsta du kan. Så här: Grrr-aaaah, Grrr-aaaah!”

”Varför ska jag göra det”, undrade Lillebror.

”Jo, för om det är Sago-Julle som har vaknat, så tror han att det är Husbocken han hör, och om Husbocken vaknar, så tror hon att det är Sago-Julle hon hör. Men jag vet att Grrr-aaaah är du och då förstår jag att nån är vaken och att det är fara på färde, och då kryper jag in i städgarderoben och gömmer mej, hihi, världens bästa filurare, gissa vem det är!”

”Men om Fille och Rulle kommer, vad ska jag göra då”, undrade Lillebror ganska förskrämd, för det skulle ju vara så lagom trevligt att stå ensam ute i hallen, när tjuvarna kom, och med Karlsson borta i köket.

”Då ska du också snarka”, sa Karlsson. ”Så här: Grr-hö-hö-hö, Grr-hö-hö-hö.”

Det här var minst lika svårt som multiplikationstabellen tänkte Lillebror, att komma ihåg alla Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch och Grrr-aaah och Grrr-hö-hö-hö, men han lovade att göra sitt bästa.

Karlsson gick fram till handdukshyllan och ryckte ner alla kökshanddukarna.

”Handdukarna räcker inte”, sa han. ”Men det finns väl fler i badrummet.”

”Vad är det du tänker göra”, undrade Lillebror.

”En mumie”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande mumie!”

Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var balsamerade hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. Men Karlsson var väl i alla fall ingen balsamerare tänkte Lillebror, och han frågade häpen:

”Hur ska du kunna göra en mumie?”

”Jag lindar in mattpiskaren, men bry dej inte om det du”, sa Karlsson. ”Gå och ställ dej på vakt och sköt ditt, så ska jag nog sköta mitt.”

Och Lillebror ställde sig på vakt. Han lyssnade vid dörrarna och hörde de mest lugnande snarkningar, Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch precis som det skulle vara. Men sedan måtte farbror Julius ha fått någon mardröm, för hans snarkningar blev plötsligt så egendomliga och jämrande, Grrr-mmmm, Grrr-mmmm inte alls det där lugna, susande pi-pi-pi. Lillebror undrade om det inte var säkrast att gå och tala om det för världens bästa snarkforskare ute i köket, men just när han undrade som mest, hörde han ivrigt springande steg och sedan ett förskräckligt brak och sedan en hel massa svärord. Det kom borta från tjyvafällan, å, hjälp, nu var Fille och Rulle här förstås! Samtidigt märkte han till sin fasa att Grrr-asch alldeles hade tystnat, å, hjälp, vad skulle han ta sig till? Han repeterade förtvivlat alla order han hade fått av Karlsson, och sedan satte han i med ett ynkligt Grrr-aah tätt följt av ett lika ynkligt Grrr-hö-hö-hö, men det ville inte låta som snarkningar alls.

Han försökte igen.

”Grrr …”

”Håll truten”, var det nån som väste borta vid tjyvafällan, och i mörkret såg han något litet tjockt som låg och krälade mellan de kullfallna stolarna och förgäves försökte kravla sig upp. Det var Karlsson.

Lillebror sprang dit och lyfte undan stolarna så att Karlsson kunde komma upp. Men Karlsson var inte alls tacksam för det. Han var arg som ett bi.

”Det var ditt fel”, väste han. ”Sa jag inte att du skulle hämta handdukar åt mej i badrummet?”

Det hade ju Karlsson faktiskt inte sagt. Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa.

De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.

”Spring”, viskade Lillebror.

Karlsson rände iväg ut i köket och själv sprang Lillebror som en rasande in till sig och kastade sig ner i sängen.

Det var i allra sista ögonblicket. Han drog täcket upp till hakan och försökte åstadkomma ett litet trovärdigt Grrr-aaah, men det lät inget vidare bra, så han tystnade och låg där och hörde fröken Bock komma in och komma fram till hans säng. Han kikade försiktigt mellan ögonfransarna och såg henne stå där i sin nattsärk, vit i allt det skymningsgråa, jo, hon stod där och tittade så forskande ner på honom, och han kände att det började klia i hela kroppen.

”Försök inte låssas att du sover”, sa fröken Bock men hon lät inte arg.

”Var det åskknallen som väckte dej också”, frågade hon, och Lillebror stammade:

”Ja …jag tror det.”

Fröken Bock nickade bekräftande.

”Jag har känt hela dan att det skulle bli åska. Det har varit så kvavt och besynnerligt. Men du ska inte vara rädd”, sa hon och klappade Lillebror på huvudet. ”Den bara dundrar, men den slår aldrig ner så här mitt i stan.”

Sedan gick hon. Lillebror låg kvar i sängen en lång stund och tordes inte röra sig. Men så småningom tassade han upp. Han undrade oroligt hur det hade gått för Karlsson, och så tyst han kunde smög han ut i köket.

Det första han såg var mumien. Helige Jeremias, som farbror Julius brukade säga, han såg mumien! Den satt på diskbänken och bredvid stod Karlsson stolt som en tupp och lyste på den med en ficklampa som han hade hittat i städgarderoben.

”Är hon inte stilig”, sa han.

Hon – då var det väl en drottningmumie då, tänkte Lillebror. En ganska rund och knubbig drottning var det minsann, för kring mattpiskaren hade Karlsson lindat alla kökshanddukar och badhanddukar som han hade kunnat få tag i. Mattpiskarens ”huvud” hade han gjort till ansikte genom att spänna en handduk över det och på handduken hade han ritat två stora gloende svarta ögon. Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor. En hemsk och fruktansvärd och dödsbringande mumie var det minsann, och ändå fnissade Lillebror.

”Varför är det plåster på henne”, frågade han.

”Hon har väl rakat sej”, sa Karlsson och klappade mumien på kinden. ”Hoj, hoj, hon är så lik mor min, så jag tänker kalla henne för Morsan.”

Han tog mumien i famn och bar henne mot hallen.

”Det blir roligt för Fille och Rulle att få träffa Morsan”, sa han.