Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 11 (всего у книги 18 страниц)
Karlsson hade så många slöjor på sig att man inte kunde se hans propeller. Det var Lillebror tacksam för. Men tänk om Karlsson plötsligt steg till väders, då skulle nog herr Peck få stora dåndimpen och sedan komma sättande med sina TV-kameror, så fort han hade vaknat till liv igen.
Herr Peck tittade på den märkvärdiga dansen och skrattade. Mer och mer skrattade han. Då fnittrade Karlsson också och blinkade åt herr Peck, medan han schavade förbi och viftade åt honom med slöjorna.
”Ganska lustig unge”, sa herr Peck. ”Man skulle kunna ha honom med i något barnprogram.”
Han kunde inte ha sagt något som retade fröken Bock mera.
”Ska han vara i TV? Då ska jag be att få slippa vara med! Men det är klart att om ni vill ha nån som välter hela radiohuset, så kan ni inte få nån bättre än honom där.”
Lillebror nickade.
”Ja, just det. Och när han har vält radiohuset, då säjer han bara att det är en världslig sak, så akta er för honom!”
Herr Peck envisades inte.
”För all del …det var bara ett förslag! Det finns ju så mycket andra ungar.”
Herr Peck hade förresten bråttom nu. Det var en inspelning han måste passa. Snart skulle han gå. Då såg Lillebror hur Karlsson började treva efter startknappen, och Lillebror blev livrädd, skulle nu allt bli förstört i sista stund!!
”Nej, Karlsson …nej, Karlsson”, viskade Lillebror nervöst.
Men Karlsson fortsatte att treva efter startknappen. Han hade svårt att komma åt den för alla slöjornas skull.
Herr Peck stod redan i dörren …då började Karlssons motor surra.
”Jag visste inte att Arlandatrafiken gick över Vasastan”, sa herr Peck. ”Det borde den inte få göra, tycker jag. Ajö, fröken Bock, vi ses i morron.”
Och så gick han. Men upp mot taket steg Karlsson. Han kretsade förtjust runt taklampan och viftade med slöjorna åt fröken Bock.
”Stolts jungfrun hon flyger och far, hoj, hoj”, sa han.
10
Vacker och genomklok och lagom tjock …
Hela den eftermiddagen var Lillebror uppe hos Karlsson i hans hus på taket. Han hade förklarat för Karlsson varför de måste låta fröken Bock vara i fred.
”Hon ska göra gräddtårta, förstår du, tills mamma och pappa och Bosse och Bettan kommer hem i morron.”
Det var något som Karlsson förstod.
”Ska hon göra gräddtårta, ja, då måste hon få vara i fred. Det är farligt att tirritera husbockar just när dom gör gräddtårtor, för då surnar grädden …och husbockarna också för den delen!”
På det sättet blev fröken Bocks sista stunder hos familjen Svantesson ganska fridfulla, precis som hon hade önskat.
Lillebror och Karlsson hade det också fridfullt och bra framför brasan uppe i Karlssons hus. Karlsson hade varit en tur till Hötorget och köpt äpplen.
”Och ärligt betalt dom allihop med fem öre”, sa han. ”Jag vill ju inte att nån torgfru ska förlora på mej, för jag är världens ärligaste.”
”Tyckte torgfrun att det räckte med fem öre då”, undrade Lillebror.
”Det kunde jag inte fråga henne”, sa Karlsson, ”för hon var borta och drack kaffe just då.”
Karlsson trädde upp äpplena på en ståltråd och stekte dem över elden.
”Världens bästa äpplestekare, gissa vem det är”, sa han.
”Du, Karlsson”, sa Lillebror.
Och de strödde socker på sina äpplen och satt framför brasan och åt, medan skymningen föll. Det var skönt med en brasa, tyckte Lillebror, för det hade börjat bli kyligare väder. Man märkte att hösten var kommen.
”Jag får nog snart göra en sväng ut på landet och köpa mej lite mera ved hos nån bondgubbe”, sa Karlsson. ”Fast dom är ena rackare att vara påpassliga, och gu’vet när dom dricker kaffe.”
Han makade in ett par stora björkvedsklabbar i brasan. ”Men jag vill ha det varmt och skönt till vintern, annars är jag inte me’, så mycket dom vet det, bondgubbarna!”
När brasan hade brunnit ner var det mörkt i Karlssons lilla hus. Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken.
Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.
”Men du måste fråga mej om du får låna dom. Ibland säjer jag ja och ibland säjer jag nej …för det mesta säjer jag nej, för det är i alla fall mina grejer, och dom vill jag ha, annars är jag inte me’!”
Och när Lillebror hade frågat tillräckligt många gånger fick han låna en gammal trasig väckarklocka som han skruvade sönder och satte ihop igen.
Det var roligt, Lillebror kunde inte tänka sig en bättre leksak.
Men sedan ville Karlsson att de skulle snickra i stället.
”Det är ändå det roligaste, och man kan göra så mycket fint”, sa Karlsson. ”Åtminstone jag.”
Han vräkte undan alla grejorna från hyvelbänken och rev fram bräder och träklossar som låg under soffan. Och sedan hyvlade de och hamrade och spikade så att det sjöng om det, både Karlsson och Lillebror.
Lillebror spikade ihop två brädstumpar och gjorde en ångbåt. Han satte en liten kloss till skorsten. Det var verkligen en riktigt fin båt.
Karlsson sa att han skulle göra sig en fågelholk och sätta upp på stugknuten för små fåglar att bo i. Men det blev ingen fågelholk utan något annat, man kunde inte riktigt se vad.
”Vad är det för nånting”, frågade Lillebror.
Karlsson la huvudet på sned och tittade på det som han hade gjort.
”Det är …en grej”, sa han. ”En väldigt fin liten grej, gissa vem som är världens bästa grejmakare?”
”Du Karlsson”, sa Lillebror.
Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova.
Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste. Det var svårt att slita sig därifrån, men han visste ju att han fick komma igen. A, vad han var glad att Karlsson hade sitt hus just på hans tak och ingen annans!
De kom ut på farstubron, Karlsson och Lillebror. Och där var stjärnhimlen över dem. Aldrig hade Lillebror sett stjärnorna så stora och så många och så nära. Nej, inte nära förstås, de var ju tusen mil borta, det visste han, men ändå …å, ett sånt stjärntak Karlsson hade över sitt hus, nära och långt borta på samma gång.
”Vad glor du på”, sa Karlsson. ”Jag fryser …ska du flyga eller ska du inte?”
”Jo tack”, sa Lillebror.
Och dagen därpå …vilken dag! Först kom Bosse och Bettan, sedan kom pappa, sist och allra mest kom mamma. Lillebror kastade sig i hennes famn och kramade henne. Aldrig mer skulle hon få fara ifrån honom. De stod omkring henne allihop, pappa och Bosse och Bettan och Lillebror och fröken Bock och Bimbo.
”Är du inte överansträngd nu längre”, frågade Lillebror. ”Hur kunde det gå så fort?”
”Det gick över när jag fick ditt brev”, sa mamma. ”När jag hörde hur ’skuka’ och isolerade ni var allesammans, då kände jag att jag skulle bli ’skuk’ på allvar jag också, om jag inte fick komma hem.”
Fröken Bock skakade på huvudet.
”Det var nog inte så förståndigt precis. Fast jag kan ju komma och hjälpa fru Svantesson då och då, om det skulle behövas. Men nu”, sa fröken Bock, ”nu måste jag ge mej iväg ögonblickligen, för jag ska vara i TV i kväll.”
Då blev de häpna, mamma och pappa och Bosse och Bettan.
”Verkligen”, sa pappa. ”Det måste vi se! Absolut!”
Fröken Bock knyckte stolt på nacken.
”Ja, det hoppas jag. Det hoppas jag att hela svenska folket gör.”
Sedan fick hon bråttom.
”För jag måste gå och lägga håret och bada och ta ansiktsbehandling och manikyr och så ska jag prova ut nya hålfotsinlägg. För man måste se snygg ut när man ska vara i TV.”
Bettan skrattade.
”Hålfotsinlägg …dom syns väl ändå inte i TV?”
Fröken Bock tittade ogillande på henne.
”Har jag sagt det? Jag behöver nya i alla fall …och man känner sej säkrare när man vet att man är perfekt allt igenom. Fast det där förstår kanske inte vanligt folk. Men vi vet det, vi som är i TV.”
Sedan sa hon hastigt adjö och rusade iväg.
”Där gick Husbocken”, sa Bosse, när dörren slog igen efter henne.
Lillebror nickade eftertänksamt.
”Jag tyckte rätt så bra om henne”, sa han.
Och det var en god gräddtårta hon hade gjort, stor och pösig och med ananasbitar på.
”Vi tar den till kaffet i kväll och äter den medan vi ser på fröken Bock i TV”, sa mamma.
Så blev det också. När det spännande klockslaget närmade sig ringde Lillebror efter Karlsson. Han drog i snöret bakom gardinen, ett enda ryck, det som betydde ’Kom hit genast!’
Och Karlsson kom. Då satt hela familjen redan framför TV-apparaten, kaffebrickan var dukad och gräddtårtan stod på bordet.
”Här kommer Karlsson och jag”, sa Lillebror när de klev in i vardagsrummet.
”Här kommer jag”, sa Karlsson och kastade sig i bästa fåtöljen. ”Jaså, det vankas äntligen lite gräddtårta här i huset, det var på tiden. Kan jag få lite nu genast…eller rättare sagt mycket!”
”Lillturen kommer till sist”, sa mamma. ”Förresten är det där min plats. Ni kan sitta på golvet framför apparaten, du och Lillebror, så ska jag ge er tårta där.”
Karlsson vände sig till Lillebror.
”Har du hört? Kör hon med dej på det där viset jämt, stackars barn?”
Sedan myste han belåtet.
”Det är bra att hon kör med mej också, för det ska vara rättvist, annars är jag inte me’!”
Och de satt på golvet framför TV-apparaten, Karlsson och Lillebror, och åt mycket tårta medan de väntade på fröken Bock.
”Nu kommer hon”, sa pappa.
Och sannerligen, där kom hon! Herr Peck också. Han var programledare.
”Livs levande husbock”, sa Karlsson, ”hoj, hoj, nu ska vi ha roligt!”
Fröken Bock ryckte till. Det verkade nästan som om hon hade hört Karlsson. Eller var hon nervös ändå, när hon nu stod inför hela svenska folket och skulle visa hur man gör ’Hildur Bocks goda kolijox’?
”Hör du du”, sa herr Peck, ”hur kom du på idén att göra just det här kolijoxet?”
”Hör du du”, sa fröken Bock, ”när man har en syster som inte begriper matlagning för fem öre …”
Längre hann hon inte, Karlsson stack fram en liten knubbig hand och stängde av apparaten.
”Husbocken kommer och går precis som jag vill”, sa han.
Men då sa mamma:
”Knäpp på igen genast …och gör inte om det där en gång till, för då åker du ut!”
Karlsson knuffade Lillebror i sidan och viskade:
”Får man inte göra nånting i det här huset nu längre?”
”Tyst, vi ska se på fröken Bock”, sa Lillebror.
”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott”, sa fröken Bock.
Och hon saltade och pepprade och kurrade så att det yrde, och när kolijoxet var färdigt tittade hon skälmskt fram ur TV-rutan och sa:
”Kanske ni vill smaka lite?”
”Tack, inte jag”, sa Karlsson. ”Men om du ger mej namn och adress, så ska jag hämta ett par av dom där eldslukarbarna åt dej.”
Sedan tackade herr Peck fröken Bock för att hon hade velat komma och visa hur hon gjorde sitt goda kolijox, och så var tydligen tiden slut, men då sa fröken Bock:
”Hör du du, kan jag få skicka en hälsning till min syster hemma på Frejgatan?”
Herr Peck såg tveksam ut.
”Hör du du …nåja, bara det går fort.”
Och då vinkade fröken Bock i TV-rutan och sa:
”Hej hej, Frida, hur mår du? Du har väl inte ramlat av stolen, hoppas jag.”
”Det hoppas jag också”, sa Karlsson. ”För nu räcker det med jordbävningar i övre Norrland.”
”Vad menar du med det”, sa Lillebror. ”Du vet väl inte om Frida är lika stöddig som fröken Bock.”
”Tänk att jag vet det”, sa Karlsson. ”Jag har varit på Frejgatan och spökat en och annan gång.”
Sedan åt Karlsson och Lillebror ännu mer gräddtårta och tittade på en jonglör i TV som kunde slänga fem tallrikar i luften på en gång utan att tappa en enda. Jonglörer var egentligen tråkigt, tyckte Lillebror, men Karlsson satt där med tindrande ögon och då var Lillebror lycklig. Allting var roligt just nu, och det var så härligt att ha allesammans där, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Bimbo …och så Karlsson.
När tårtan var slut tog Karlsson det fina tårtfatet. Han slickade det noga. Sedan kastade han det upp i luften, så där som jonglören hade gjort med sina tallrikar. ”För all del”, sa han, ”den där gubben i burken var inte så tokig. Men gissa vem som är världens bästa tallrikskastare?”
Han slängde iväg tårtfatet så att det for nästan upp i taket och Lillebror blev ängslig.
”Nej, Karlsson …låt bli!”
Mamma och de andra tittade nu på en dansös i TV och märkte inte vad Karlsson hade för sig. Och det hjälpte inte att Lillebror sa ’Låt bli’. Karlsson kastade obekymrat vidare.
”Det är ett vackert tårtfat ni har förresten”, sa Karlsson och slungade iväg det mot taket. ”Har haft rättare sagt”, sa han och böjde sig ner för att plocka upp skärvorna. ”Nåja, det är ju en världslig sak …”
Men mamma hade hört smällen när fatet gick i kras. Hon gav Karlsson en ordentlig dask i baken och sa:
”Det var mitt finaste tårtfat och ingen världslig sak.”
Lillebror tyckte inte om att man gjorde så med världens bästa tallrikskastare, men han förstod ju att mamma var ledsen för sitt fat, och han skyndade sig att trösta henne.
”Jag ska ta pengar ur min spargris och köpa ett nytt fat åt dej.”
Men då stack Karlsson stolt handen i fickan och halade fram en femöring som han gav mamma.
”Jag betalar själv vad jag slår sönder. Här! Varsågod! Köp ett fat och behåll pengarna som blir över.”
”Tack, snälla Karlsson”, sa mamma.
Karlsson nickade belåtet.
”Eller köp nåra små billiga vaser för dom, som du kan kasta på mej om jag skulle råka komma hit och du skulle råka bli arg.”
Lillebror smög sig intill mamma.
”Du är väl inte arg på Karlsson, mamma?”
Då klappade mamma både Karlsson och Lillebror och sa att det var hon inte.
Sedan sa Karlsson adjö.
”Hejsan hoppsan, nu måste jag hem annars kommer jag för sent till kvällsmaten.”
”Vad ska du ha till kvällsmat”, frågade Lillebror.
”Karlsson på takets goda kolijox”, sa Karlsson. ”Inte sånt där rävgift som Husbockens, må du tro. Världens bästa kolijoxare, gissa vem det är?”
”Du, Karlsson”, sa Lillebror.
En stund senare låg Lillebror i sin säng med Bimbo i korgen bredvid sig. De hade varit där och sagt godnatt allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan. Nu började Lillebror bli sömnig. Men han låg där och tänkte på Karlsson och undrade vad Karlsson gjorde just nu. Kanske han höll på att snickra någonting, en fågelholk eller så.
I morron när jag kommer hem från skolan, tänkte Lillebror, då ska jag ringa efter Karlsson och fråga om jag inte kan få komma upp till honom och snickra lite mera, jag också.
Det var bra att Karlsson hade gjort en ringledning, tyckte Lillebror.
Jag kan ringa till honom nu om jag vill, tänkte han och kände plötsligt att det var en utmärkt idé.
Han hoppade ur sängen och sprang på bara fötter fram till fönstret och så drog han i snöret. Tre gånger. Det var signalen som betydde: ”Tänk att det finns någon i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson!”
Lillebror stod kvar vid fönstret, inte för att han väntade sig något svar, nej, han bara stod där. Men då kom minsann Karlsson.
”Ja, tänk det”, sa han.
Mera sa han inte. Sedan flög han tillbaka till sitt lilla gröna hus på taket.
Karlsson på taket smyger igen
1
Vem som helst har rättighet att vara Karlsson.
En morgon vaknade Lillebror – han som var yngst och minst i familjen Svantesson – och hörde mamma och pappa prata med varann ute i köket. Det lät nästan som om de var arga eller ledsna för någonting.
”Jo, nu är det färdigt”, sa pappa. ”Titta vad här står i tidningen, läs själv!”
”Jamen, det är ju hemskt”, sa mamma, ”o, så hemskt!”
Lillebror fick bråttom att komma ur sängen. Han ville också veta vad det var som var så hemskt.
Och det fick han minsann veta. På första sidan i tidningen stod det en stor rubrik :
FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?
Och sedan stod det så här:
Vad är det för något mystiskt och egendomligt som flyger omkring här i Stockholm ? Folk påstår att en ytterst liten flygande tunna eller något liknande, då och då med kraftigt motorsurr kommer farande över hustaken uppe i Vasastan. Luftfartsverket vet inget om denna egendomliga flyg-trafik, och därför misstänker man att det kan vara någon hemsk utländsk spion som är i farten och far omkring och spanar. Detta måste redas ut och det där som flyger omkring måste infångas. Är det en liten hemsk spion, måste han överlämnas till polisen och det genast. Vem löser det flygande mysteriet i Vasastan? Tiotusen kronor utlovas härmed i belöning till den som lyckas fånga det där surrande föremålet vad det nu kan vara. Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion.
”Stackars Karlsson på taket”, sa mamma. ”Folk kommer att jaga livet ur honom.”
Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.
”Varför kan inte Karlsson få vara ifred”, skrek han. ”Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?”
”Nej”, sa pappa. ”Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är lite…hm…ovanlig.”
Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.
En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.
Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.
”Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej”, sa han. ”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?”
”Ingen mer än jag”, sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.
Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen – utom Lillebror förstås – ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte – Lillebror behövde Karlsson.
”Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror”, sa mamma.
Men ända från början hade pappa och mamma velat ha Karlsson så hemlig som möjligt. De förstod vilket väsen det skulle bli, om till exempel TV fick nys om honom eller om veckotidningarna kom och började skriva om ”Karlsson hemma hos sig”.
”Haha, det vore väl kul”, hade Bosse sagt en gång, ”om man fick se Karlsson utanpå Veckojournalen luktande på en bukett skära rosor i salongen eller så där.”
”Du är dum”, sa Lillebror da. ”Karlsson har ingen salong, han har bara ett litet joxigt rum och inga rosor.”
Det visste ju Bosse också. Både han och Bettan och mamma och pappa hade en gäng – men bara en enda gäng – varit uppe på taket och sett Karlssons hus. De hade klättrat upp genom takluckan på vinden, den som sotaren använde, och Lillebror hade visat dem hur finurligt Karlssons hus låg gömt bakom skorstenen och alldeles intill grannhusets brandmur.
Mamma hade blivit något till förskräckt, när hon kom upp pa taket och sag gatan där nere så djupt under sig. Hon nästan svimmade och måste hålla sig i skorstenen.
”Lillebror, lova att du aldrig gar upp hit ensam”, sa hon.
Lillebror tänkte efter först, innan han lovade.
”Ja”, sa han till sist, ”jag ska aldrig gå upp hit ensam …fast jag kanske flyger hit med Karlsson ibland”, sa han sen ganska tyst. Om mamma inte hörde det, så fick hon verkligen skylla sig själv. Hur kunde hon förresten begära att Lillebror aldrig skulle hälsa pa hos Karlsson? Hon hade nog ingen aning om hur roligt man kunde ha i Karlssons lilla joxiga rum där det fanns så mycket grejor.
Men nu skulle det förstås bli slut på allting, tänkte Lillebror bittert, bara för de där dumma tidningsskriveriernas skull.
”Du får säga åt Karlsson att han aktar sej”, sa pappa. ”Han får låta bli att flyga omkring så mycket en tid framåt. Ni kan ju hållas i ditt rum där ingen ser honom.”
”Men jag kommer att häva ut honom, ifall han busar”, sa mamma.
Hon serverade Lillebror en tallrik gröt vid köksbordet, och Bimbo fick också lite i sin matskål. Pappa sa adjö och gick till kontoret. Och nu visade det sig att mamma också skulle ut på stan.
”Jag ska bara kila ner till resebyrån och se om dom kan hitta på någon trevlig resa åt oss, nu när pappa får semester”, sa hon och kysste Lillebror. ”Jag är snart tillbaka.”
Och så blev Lillebror ensam. Ensam med Bimbo och med sin gröt och sina tankar. Och med tidningen. Den hade han bredvid sig och sneglade i då och då. Under det där som stod om Karlsson var en vacker bild av en stor, vit ångbåt som hade kommit på besök till Stockholm och låg för ankar på Strömmen. Lillebror tittade på den, o, den var så vacker, han skulle gärna vilja se en sådan båt i verkligheten och fara över havet med den!
Han försökte titta bara på båten men hans ögon fastnade hela tiden på den där otäcka rubriken:
FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?
Lillebror var verkligen bekymrad. Han måste så fort som möjligt tala med Karlsson, ändå fick han inte skrämma honom för mycket, nej, för vem vet om inte Karlsson då blev så rädd att han flög bort och aldrig mer kom igen!
Lillebror suckade. Sedan stoppade han motvilligt en sked gröt i munnen. Han svalde inte gröten utan höll den bara på tungan liksom på prov. Lillebror var en sådan där liten smal och pirig pojke med dålig aptit som det finns så många av. Han satt alltid och petade i sin mat, och det tog en evig tid för honom att bli färdig.
Särskilt gott var det då inte med gröt tänkte Lillebror. Möjligen skulle det bli något godare, om han strödde mer socker på den. Han tog sockerskålen, men i samma ögonblick hörde han motorsurr utanför köksfönstret, och vips kom Karlsson inflygande.
”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, skrek han, ”gissa vem som är världens bästa bästis och gissa varför han kommer just nu?”
Lillebror svalde hastigt ner det han hade i munnen.
”Världens bästa bästis, det är du Karlsson! Men varför kommer du just nu?”
”Gissa tre gånger”, sa Karlsson. ”För att jag längtade efter dej, lilla dumma pojke, eller för att jag bara råkade flyga fel och egentligen skulle en sväng runt Kungsträdgården eller för att jag kände att det luktade gröt, gissa på bara!”
Lillebrors ansikte blev ljust av glädje.
”För att du längtade efter mej”, föreslog han blygt.
”Fel”, sa Karlsson. ”Och jag skulle inte till Kungsan heller, så det behöver du inte gissa.”
Kungsan, tänkte Lillebror, o, dit fick Karlsson absolut inte flyga och ingen annan stans heller, där det vimlade av människor som kunde se honom, det måste man nu äntligen förklara för honom.
”Hör du, Karlsson”, började Lillebror, men så kom han av sig, för han märkte plötsligt att Karlsson såg missnöjd ut. Han tittade trumpet på Lillebror och plutade med munnen.
”Här kommer man utsvulten”, sa han, ”men är det nån som sätter fram en stol och en tallrik åt en och knyter på en en haklapp och lägger opp en massa gröt och säjer att man måste ta en sked för mamma och en sked för pappa och en sked för tant Augusta…?”
”Vem är tant Augusta”, undrade Lillebror nyfiket.
”Ingen aning”, sa Karlsson.
”Jamen då behöver du väl inte ta nån sked för henne då”, sa Lillebror och skrattade.
Men Karlsson skrattade inte.
”Jaså, du säjer det? Jaså, det är meningen att man ska svälta ihjäl bara för att man inte råkar känna all världsens tanter som kanske sitter och trynar långt borta i Tumba eller Tutaryd eller var dom nu håller till!”
Lillebror skyndade sig att plocka fram en tallrik och bjöd Karlsson ta för sig ur grötkarotten. Och fortfarande något trumpen öste Karlsson upp åt sig. Han öste och öste, och till sist tog han pekfingret till hjälp för att skrapa rent längs kanterna.
”Din mamma är gullig”, sa Karlsson, ”det är bara synd att hon ska vara så bedrövligt snål. Mycket gröt har jag sett i min dar men aldrig så lite.”
Han tömde sockerskålen över sin tallrik och satte igång. De närmaste minuterna hördes i köket bara det slurpande som uppstår när någon i rasande fart äter gröt.
”Det räckte tyvärr inte till någon sked för tant Augusta”, sa Karlsson och torkade sig om munnen. ”Men jag ser att här finns bullar! Lugn, bara lugn, lilla tant Augusta, sitt alldeles lugn där borta i Tumba, jag kan nog knöla ner ett par bullar i stället. Eller kanske tre…eller fyra…eller fem!”
Medan Karlsson åt bullar, satt Lillebror där och grubblade på hur han bäst skulle kunna varna honom. Kanske var det i alla fall lika bra att låta honom få läsa själv, tänkte Lillebror och sköt med någon tvekan över tidningen till Karlsson.
”Titta på första sidan”, sa han dystert, och det gjorde Karlsson. Mycket intresserat tittade han, och så satte han ett litet knubbigt pekfinger rakt på bilden av det vita skeppet.
”Voj, voj, nu är det en båt som har farit omkull igen”, sa han. ”Det är bara olyckor och olyckor!”
”Äsch, du håller ju tidningen opp och ner”, sa Lillebror.
Han hade länge misstänkt att Karlsson inte kunde läsa så värst bra. Men Lillebror var en liten vänlig själ som inte ville göra någon ledsen allraminst Karlsson, därför sa han inte ”Haha, du kan ju inte läsa” utan vände bara tidningen och båten rätt, så att Karlsson kunde se att det inte hade hänt någon båtolycka.
”Men här står om andra olyckor”, sa Lillebror, ”hör ska du få höra!”
Och så läste han högt för Karlsson om den flygande tunnan och den lilla hemska spionen som måste infångas och om belöningen och alltihop.
”Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion”, slutade han med en suck.
Men Karlsson suckade inte, han jublade.
”Hoj, hoj, skrek han och gjorde några små ivriga, glada skutt, ”hoj, hoj, den lilla hemska spionen är så gott som redan fast. Ring till denna tidnings redaktion och säj att jag lämnar in grejen redan i eftermiddag!”
”Vad menar du”, frågade Lillebror förskräckt.
”Världens bästa spionfångare, gissa vem det är”, sa Karlsson och pekade stolt på sig själv. ”Undertecknad Karlsson, när jag kommer sättande med min stora flughåv. Om den där lilla hemska spionen flyger omkring här i Vasastan så har jag honom i flughåven innan kvällen, var säker på det…förresten, har du nån kappsäck som det får rum tiotusen i?”
Lillebror suckade igen. Det här såg ut att bli ännu svårare än han hade trott. Karlsson förstod ju ingenting.
”Snälla Karlsson, begriper du inte att det är du som är den flygande tunnan, det är dej dom vill fånga, förstår du väl!”
Karlsson kom av sig mitt i ett jubelskutt. Det gurglade till i honom som om han plötsligt hade fått något i vrångstrupen, och han stirrade ursinnigt på Lillebror.
”Flygande tunna”, skrek han, ”kallar du mej för en flygande tunna! Och dej ska man vara bästis med, a, fy!”
Han sträckte på sig för att om möjligt bli något längre, och samtidigt drog han in magen så mycket han orkade.
”Du har kanske inte lagt märke till”, sa han högdraget, ”att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, det har du kanske inte lagt märke till, va?”
”Jovisst, Karlsson, jovisst, Karlsson”, stammade Lillebror. ”Men jag kan ju inte hjälpa vad dom skriver i tidningarna. Det är dej dom menar, det kan du vara säker på.”
Karlsson blev argare och argare.
”Det är bara att lämna in grejen på denna tidnings redaktion”, skrek han bittert. ”Grejen”, skrek han, ”den som kallar mej för grejen han får sej en mellan ögona så att näsan ryker av.”
Han tog ett par små hotande skutt mot Lillebror, men det skulle han inte ha gjort, för nu blev det liv i Bimbo. Bimbo tänkte inte låta någon komma och ryta så där åt hans husse.
”Nej, Bimbo, låt bli Karlsson”, sa Lillebror, och då lät Bimbo bli. Han bara morrade lite för att Karlsson skulle förstå vad han menade.
Karlsson gick och satte sig på en pall, dyster och tjurig så att det osade om det.
”Jag är inte me’”, sa han, ”jag är inte me’ när du bara är sä där elak och kallar mej för grejen och tussar dina blodhundar på mej.”
Lillebror var förtvivlad. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.
”Jag kan ju inte hjälpa vad som står i tidningarna”, mumlade han. Sedan teg han. Karlsson teg också. Han satt där tjurig på sin pall, det var en beklämmande tystnad i köket.
Da kom där plötsligt ett gapskratt från Karlsson. Han for upp frän pallen och gav Lillebror en lekfull box i magen.
”Fast om jag är en grej”, sa han, ”så är jag i alla fall världens bästa grej, värd tiotusen kronor, har du tänkt på det?”
Lillebror började skratta han också, å, vad det var underbart att se Karlsson glad igen!
”Ja, det är du faktiskt”, sa Lillebror förtjust, ”du är värd tiotusen kronor, det är nog inte många som är det.”
”Ingen på hela jorden”, försäkrade Karlsson. ”En sån där liten pluttgrej som du till exempel, du är inte värd mer än högst en och tjugofem, det slår jag vad om.”
Han vred på startknappen och steg jublande till väders, och han flög med glada skrän ett par ärevarv runt taklampan.
”Hoj, hoj”, skrek han, ”här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”
Lillebror beslöt att strunta i alltihop. Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle kunna hållas hemlig längre, om det blev klappjakt på honom. Men något verkligt ont skulle väl ändå inte kunna hända honom, det trodde inte Lillebror.
”Var inte rädd du Karlsson”, sa han tröstande. ”Inte kan dom göra dej nånting bara för att du är du.”
”Nej, vem som helst har rättighet att vara Karlsson”, försäkrade Karlsson. ”Fast än så länge finns det bara ett enda litet fint lagom tjockt exemplar.”
