Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 5 (всего у книги 18 страниц)
Det höll Gunilla och Krister med honom om.
– Vi skulle kunna ha en trolleriföreställning, sa Karlsson, när han hade slutat tjura. Världens bästa trollerimakare, gissa vem det är!
Lillebror och Gunilla och Krister gissade genast, att det måste vara Karlsson.
– Då bestämmer vi, att vi har en trolleriföreställning då, sa Karlsson.
– Ja, sa barnen.
– Och så bestämmer vi, att det kostar en kola i inträde, sa Karlsson.
– Ja, sa barnen.
– Och så bestämmer vi att alla kolorna ska gå till välgörande ändamål, sa Karlsson.
– Nja, sa barnen lite fundersamt.
– Och så finns det bara ett riktigt välgörande ändamål, och det är Karlsson på Taket, sa Karlsson.
Barnen tittade på varann.
– Jag vet just inte…började Krister.
– Det bestämmer vi, skrek Karlsson, annars är jag inte me’.
Och så bestämdes det, att alla kolorna skulle gå till Karlsson på Taket.
Krister och Gunilla gav sig ut på gatan och talade om för alla ungar där, att det skulle bli stor trolleriföreställning uppe hos Lillebror. Och alla som hade åtminstone fem öre kvar av veckopengarna sprang till fruktaffären och köpte inträdeskola.
Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: ’För välgörande ändamål!’
Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.
– Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.
Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.
Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.
– Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.
– Som sagt var…världens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.
Alla klappade i händerna, alla utom Kirre. Karlsson bockade sig och såg mycket självbelåten ut. Så tog han av sig sin höga hatt och visade, att den var tom, precis som trollerigubbar brukar göra.
– Varsågod och se, mitt herrskap, sa han, här finns ingenting, absolut ingenting!
Nu trollar han nog fram en kanin ur hatten, tänkte Lillebror, för det hade han en gång sett en trollerigubbe göra. Det skulle bli roligt att få se Karlsson trolla fram en kanin, tänkte han.
– Som sagt…. här finns ingenting, sa Karlsson dystert. Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.
Lillebror gick runt med hatten, och där låg snart en liten bra hög med kola i den. Han gav Karlsson hatten.
– Det skramlar betänkligt, sa Karlsson och riste på hatten. Om den hade varit full med kola, så hade det inte skramlat alls.
Han stoppade i sig en av kolorna och började tugga.
– Det känns verkligen välgörande, sa han och tuggade belåtet.
Kirre hade inte lagt någon kola i hatten, fastän han hade en hel påse.
– Ja, mina kära vänner…och Kirre, sa Karlsson. Här ser ni filurhunden Ahlberg. Hunden som kan göra allt. Ringa i telefon, flyga, baka bullar, prata, lyfta på benet…allting!
Just då lyfte den lilla pudelvalpen verkligen på benet mot Kirres stol, och det blev en liten, liten pöl på golvet.
– Ni ser att jag inte överdriver, sa Karlsson, den hunden kan verkligen allt.
– Sss, sa Kirre och flyttade undan sin stol från pölen, det där kan väl varenda jycke göra. Men låt’en prata lite, det blir nog svårare, haha!
Karlsson vände sig till valpen.
– Tycker du det är svårt att prata, Ahlberg?
– Visst inte, sa Ahlberg. Bara när jag röker cigarr. Lillebror och Gunilla och Krister riktigt hoppade till, för det lät precis som om det var valpen som pratade. Men Lillebror tänkte, att det var nog Karlsson som hade något knep för sig. Och det var bra, för Lillebror ville ha en vanlig hund och inte en som kunde prata.
– Snälla Ahlberg, sa Karlsson, kan du inte berätta lite ur hundens liv för alla våra vänner…och Kirre?
– Gärna det, sa Ahlberg.
Och så satte han i gång att berätta.
– Jag var på bio häromkvällen, sa han och hoppade lekfullt omkring Karlsson.
– Jaså, var du på bio, sa Karlsson.
– Ja, och det satt två hundloppor bredvid mig i samma bänk, sa Ahlberg.
– Gjorde det, sa Karlsson.
– Ja, och när vi kom ut på gatan efteråt, så hörde jag, att den ena loppan sa till den andra: ’Ska vi gå hem eller ska vi åka hunn?’
Alla barnen tyckte, att det var en bra föreställning, även om det kanske inte var så mycket trollerier just. Det var bara Kirre som satt där och såg mallig ut.
– Säg åt honom att han bakar lite bullar också, sa han hånfullt.
– Vill du baka ett par bullar, Ahlberg, frågade Karlsson.
Ahlberg gäspade och la sig ner på golvet.
– Nä, det kan jag inte, sa han.
– Haha, det var väl det jag kunde tro, sa Kirre.
– Nä, för jag har ingen jäst hemma, sa Ahlberg. Alla barnen tyckte så mycket om Ahlberg. Men Kirre fortsatte att vara dum.
– Låt honom flyga istället då, sa han. Det behöver man ingen jäst till.
– Vill du flyga, Ahlberg, frågade Karlsson.
Det verkade nästan som om Ahlberg sov, men han svarade i alla fall, när Karlsson talade till honom.
– Nog kan jag flyga för all del, sa han. Men då får du flyga också, för jag har lovat min mamma att aldrig gå till väders ensam.
– Kom här då, lille Ahlberg, sa Karlsson och lyfte upp valpen i sin famn.
Och sekunden efteråt flög de, Karlsson och Ahlberg. Först steg de mot taket och for ett par varv runt taklampan, och sedan bar det iväg rätt ut genom fönstret. Då blev till och med Kirre blek av häpnad.
Alla barnen rusade till fönstret och stod där och såg Karlsson och Ahlberg sväva bort över hustaken. Men Lillebror skrek förtvivlad:
– Karlsson, Karlsson, kom tillbaka med min hund! Det gjorde Karlsson. Han kom snart tillbaka och satte ner Ahlberg på golvet. Ahlberg ruskade på sig, och han såg så förvånad ut, så man skulle kunna tro, att det var hans livs första flygfärd.
– Ja, sen var det slut för idag, sen har vi inget mer att bjuda på, sa Karlsson. Men det har du, sa han och gav Kirre en liten knuff.
Kirre förstod inte vad han menade.
– Kola, sa Karlsson.
Och Kirre tog fram sin påse och gav Karlsson hela påsen, fast först tog han en kola ur den åt sig själv.
– Maken till glupsk pojke, sa Karlsson. Sedan såg han sig ivrigt omkring.
– Var är burken för välgörande ändamål, frågade han.
Gunilla gick efter den. Hon tänkte, att nu bjuder nog Karlsson på en kola i alla fall, när han har så många. Men det gjorde inte Karlsson. Han tog asken och räknade hungrigt alla kolorna.
– Femton, sa han. Räcker till kvällsmat! Hejsan hoppsan, jag måste hem och äta kvällsmat!
Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.
Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.
Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.
Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:
– Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.
– Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.
– Bobby, frågade Lillebror.
– Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.
Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:
– Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.
Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.
8
Karlsson går på födelsedagskalas
Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så länge…nästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.
Kvällen före födelsedagen hade han en liten pratstund med Karlsson.
– Jag ska ha födelsedagskalas, sa Lillebror. Gunilla och Krister ska komma till mig, och vi ska ha bordet dukat här inne i mitt rum …
Lillebror tystnade och såg dyster ut.
– Jag skulle så gärna vilja bjuda dig också, sa han, men…
Mamma var ju så arg på Karlsson på Taket. Det var nog inte lönt att komma och be att få bjuda honom på födelsedagskalas.
Men Karlsson plutade ut med underläppen värre än någonsin.
– Jag är inte me’, om jag inte får vara me’, sa han. Jag ska väl också ha nånting roligt!
– Ja, ja, du får komma, sa Lillebror hastigt. Han skulle tala med mamma – det fick gå hur det ville. Han kunde inte ha födelsedagskalas utan Karlsson.
– Vad får vi att äta, frågade Karlsson, när han hade tjurat färdigt.
– Tårta förstås, sa Lillebror. Jag får en födelsedagstårta med åtta ljus på.
– Jaså, sa Karlsson. Du, jag har ett förslag!
– Vad då, frågade Lillebror.
– Kan du inte be din mamma att du får åtta tårtor och ett ljus istället?
Lillebror trodde inte, att mamma skulle gå med på det.
– Får du några bra presenter då, frågade Karlsson.
– Det vet jag inte, sa Lillebror.
Han suckade. Nog visste han, vad han önskade sig – mer än någonting annat på jorden. Men det skulle han inte få.
– Nån hund får jag nog inte så länge jag lever, sa han. Men jag får förstås en massa andra presenter. Så jag ska vara glad ändå och inte tänka på nån hund på hela dan, det har jag bestämt mig för.
– Nä, och så har du ju mig, sa Karlsson. Och jag skulle tro, att det smäller lite högre än en hunn!
Han la huvet på sned och tittade på Lillebror.
– Jag undrar just vad du ska få för presenter, sa han. Jag undrar, om du ska få nån kola? I så fall tycker jag, att den ska gå direkt till välgörande ändamål.
– Ja, om jag får nån kolapåse, så ska du få den, sa Lillebror.
Han kunde göra vad som helst för Karlsson, och nu skulle de ju dessutom skiljas åt.
– Karlsson, i övermorgon ska jag resa till mormor och bli där hela sommaren, sa Lillebror.
Karlsson såg först lite trumpen ut, men sedan sa han viktigt:
– Jag ska också resa till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din.
– Var bor hon, din mormor, frågade Lillebror.
– I ett hus, sa Karlsson. Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna?
Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.
De där minuterna, när man låg och väntade, att dörren skulle öppnas och de allihop skulle komma in – med födelsedagsbricka och presenter och alltihop – det var nästan mer än man kunde stå ut med. Lillebror kände, hur det riktigt ilade i magen av spänning.
Men nu kom de, nu stämde de upp ’Ja, må han leva’ där utanför, nu öppnades dörren, och där var de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan.
Lillebror satte sig kapprak upp i sängen, och hans ögon tindrade.
– Har den äran, älskade Lillebror, sa mamma. Allihop sa ’Har den äran’ åt honom. Och där var tårtan med de åtta ljusen, och på brickan låg presenterna.
Flera stycken presenter. Fast kanske inte riktigt så många som han brukade få på sina födelsedagar. Det var inte mer än fyra paket, hur Lillebror än räknade dem. Men pappa sa:
– Det kan ju komma fler presenter framåt dan. Man behöver ju inte få allihop på morron.
Och Lillebror var så glad för sina fyra paket. Det var en färglåda och en leksakspistol och en bok och ett par nya blåbyxor han fick, och han tyckte om alltihop. Vad de var snälla, både mamma och pappa och Bosse och Bettan! Ingen hade så snäll mamma och pappa eller så snälla syskon som han.
Han sköt ett par skott med sin pistol, och det smällde bra. Och hela familjen satt på hans sängkant och hörde på, å, vad han tyckte om dem allesammans!
– Tänk, att det har gått åtta år sen den här lilla knatten kom till världen, sa pappa.
– Ja, sa mamma, vad tiden går! Minns du, vad det regnade i Stockholm den dan?
– Mamma, jag är ju född här i Stockholm, sa Lillebror.
– Ja, visst är du det, sa mamma.
– Men Bosse och Bettan, dom är födda i Malmö?
– Ja, det är dom.
– Och du, pappa, du är född i Göteborg, har du sagt.
– Ja, jag är Göteborgsunge, sa pappa.
– Och vad är du född, mamma?
– I Eskilstuna, sa mamma.
Lillebror slog häftigt armarna om halsen på henne.
– Det var väl en fenominal tur, att vi träffades allihop!
Det tyckte de allesammans. Och så sjöng de ’Ja må han leva’ en gång till för Lillebror, och han sköt med sin pistol, och det smällde kolossalt.
Han hann skjuta med pistolen många gånger under dagens lopp, medan han väntade på att det skulle bli tid för födelsedagskalaset. Och han hann fundera ganska mycket över det där pappa hade sagt…att det kunde komma fler presenter framåt dan. Ett kort, lyckligt ögonblick undrade han, om det kanske ändå skulle ske ett underverk och han skulle få en hund, men så förstod han ju, att det var omöjligt. Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt – han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå.
Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum. Hon satte en hel massa blommor på bordet och de bästa, skära kopparna – tre stycken.
– Mamma, det ska vara fyra koppar, sa Lillebror.
– Varför då, sa mamma förvånad.
Lillebror svalde. Han var tvungen att tala om, att han hade bjudit Karlsson på Taket, fast mamma skulle förstås inte tycka om det.
– Karlsson på Taket kommer också, sa Lillebror och såg stadigt mamma in i ögonen.
– Åååå, sa mamma, åååå! Men det må vara hänt, eftersom det är din födelsedag.
Hon klappade Lillebror över den ljusa huvudknoppen.
– Så mycket barnsliga påhitt du har, Lillebror. Man skulle inte tro, att du fyller åtta…hur gammal är du egentligen?
– Jag är en man i mina bästa år, sa Lillebror värdigt. Och det är Karlsson också.
Födelsedagen sniglade sig fram. Nu var det ganska mycket ’framåt dan’, men ändå hade han inte sett till några fler presenter.
Till sist fick han en i alla fall. Bosse och Bettan, som inte hade fått sommarlov än, kom hem från skolan. Och de stängde in sig i Bosses rum. Lillebror fick inte följa med. Han hörde, att de fnissade där inne, och de prasslade med papper. Lillebror var så nyfiken, att han kunde spricka.
Efter en lång stund kom de ut, och Bettan skrattade och räckte honom ett paket. Lillebror blev så glad och tänkte genast slita upp papperet. Men då sa Bosse:
– Du ska läsa versen, som står på, först.
De hade skrivit med stora tryckbokstäver för att Lillebror skulle kunna läsa själv, och han läste:
Varje dag och varje stund
har du tjatat om en hund.
Stora syster, store bror,
snällare än vad du tror,
köpt ett prima djur åt dej.
Var det inte snällt så säj?
Denna lilla sammetshund
är beskedlig, mjuk och rund,
hoppar inte högt och skäller,
kissar ej på mattan heller.
Lillebror stod alldeles stilla och alldeles tyst.
– Ta opp paketet nu vetja, sa Bosse. Men Lillebror kastade det på golvet, och tårarna kom sprutande ur hans ögon.
– Nej, men Lillebror, vad är det, ropade Bettan.
– Blev du lessen, sa Bosse, alldeles olycklig. Bettan slog armarna om Lillebror.
– Förlåt oss, vi bara skojade, förstår du. Lillebror vred sig häftigt lös. Tårarna strömmade över hans kinder.
– Ni visste ju, snyftade han, ni visste ju, att det var en levande hund jag ville ha, och då behövde ni väl inte retas.
Han rusade ifrån dem in i sitt rum och kastade sig på sängen. Bosse och Bettan följde efter, och mamma kom springande. Men Lillebror brydde sig inte om dem. Han grät så att han skakade. Nu var hela födelsedagen förstörd. Han hade ju bestämt, att han skulle vara glad, fastän han inte fick någon hund, men när de kom och gav honom en sammetshund… Gråten steg till riktig jämmer, när han tänkte på det, och han borrade ner ansiktet i kudden så djupt han kunde. Mamma och Bosse och Bettan stod omkring sängen och var också ledsna.
– Jag måste ringa till pappa och be, att han går från kontoret lite tidigare, sa mamma.
Lillebror grät…vad hjälpte det, om pappa kom hem? Allt var ledsamt nu och födelsedagen var förstörd, det fanns ingenting som kunde hjälpa.
Han hörde, att mamma gick och ringde…men han grät. Han hörde, att pappa kom hem också en stund senare…men han grät. Han kunde aldrig bli glad mer. Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag.
Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans – pappa och mamma och Bosse och Bettan. Han körde ner ansiktet i kudden ännu mer.
– Lillebror, du har nån som väntar på dig ute i tamburen, sa pappa.
Lillebror svarade inte. Pappa ruskade honom i axeln.
– Det är en liten god vän till dig ute i tamburen, hör du inte!
– Är det Gunilla eller Krister, mumlade Lillebror vresigt.
– Nej, det är nån som heter Bimbo, sa mamma.
– Jag känner ingen som heter Bimbo, mumlade Lillebror ännu vresigare.
– Det kan väl hända, sa mamma. Men han vill så gärna bli bekant med dig.
Just då hördes ute från tamburen ett litet kort, bjäbbande hundskall.
Lillebror spände alla muskler och höll hårt om kudden…nej, nu måste han verkligen låta bli att inbilla sig saker och ting!
Men om igen hördes det där lilla bjäbbandet. Lillebror satte sig häftigt upp i sängen.
– Är det en hund, sa han. Är det en levande hund?
– Ja, det är din hund, sa pappa.
Och då rusade Bosse ut i tamburen, och sekunden efteråt kom han tillbaka och i sina armar bar han – å, det var väl inte sant! – i sina armar bar han en liten strävhårig taxvalp.
– Är det min levande hund, viskade Lillebror.
Han hade fortfarande tårar i ögonen, när han sträckte ut armarna efter Bimbo. Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna.
Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.
– Är du glad nu, Lillebror, sa pappa.
Lillebror suckade. Hur kunde pappa bara fråga? Han var så glad, så det gjorde ont någonstans inne i själen eller magen eller var det nu var det satt, när man var riktigt glad.
– Den där sammetshunden, förstår du, Lillebror, den skulle vara till leksak åt Bimbo, sa Bettan. Vi menade inte att retas med dig…så värst mycke, la hon till.
Lillebror förlät allting. Och förresten hörde han knappast på henne. För han pratade med Bimbo.
– Bimbo, lilla Bimbo, du är min hund.
Sedan sa han till mamma:
– Jag tycker, att Bimbo är ännu sötare än Ahlberg. För strävhåriga taxar är i alla fall dom sötaste.
Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.
Men så blev han orolig.
– Mamma, får jag ta med mig Bimbo, när vi far till mormor?
– Javisst, du får ha honom i den här lilla korgen på tåget, sa mamma och pekade på en hundkorg, som Bosse också hade hämtat in från tamburen.
– Ååå, sa Lillebror, ååå!
Just då ringde det på dörren. Nu kom Gunilla och Krister, och Lillebror rusade emot dem och skrek:
– Jag har fått en hund! Det är min egen hund!
– Nämen å, vad han är söt, sa Gunilla. Men sedan kom hon ihåg sig och sa:
– Har den äran! Den är från både Krister och mig, Hon räckte fram en påse kola. Och så kastade hon sig över Bimbo och skrek om igen:
– Å, vad han är söt!
Det tyckte Lillebror om att höra.
– Nästan lika söt som Joffa, sa Krister.
– Nästan sötare, sa Gunilla. Sötare än Ahlberg till och med.
– Ja, mycket sötare än Ahlberg, sa Krister. Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet.
Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.
Och från köket kom mamma in med en stor tillbringare choklad. Hon började genast hälla upp i kopparna.
– Ska vi inte vänta på Karlsson, frågade Lillebror försiktigt.
Mamma skakade på huvet.
– Nu tycker jag, att vi struntar i Karlsson. För vet du, jag är nästan säker på att han inte kommer. Från och med nu struntar vi i honom helt och hållet. För nu har du ju Bimbo.
Ja, nu hade han ju Bimbo…men därför ville Lillebror i alla fall, att Karlsson skulle vara med på hans kalas.
Gunilla och Krister satte sig till bords, och mamma bjöd omkring smörgåsarna. Lillebror la Bimbo i den lilla hundkorgen och satte sig han också. Så gick mamma ut och lämnade barnen ensamma.
Bosse stack in näsan och skrek:
– Du sparar väl lite tårta, så att Bettan och jag också får en bit?
– Ja, det får jag väl göra, sa Lillebror. Fast egentligen är det orättvist, för ni har ju hållit på och käkat tårta i sju åtta år, innan jag föddes.
– Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.
Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.
– Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?
Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.
– Skönt, sa Karlsson.
– Ska du inte säga ’Har den äran’ åt Lillebror, sa Gunilla.
– Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?
Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.
– Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?
Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.
– Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.
Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.
– Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen …och den ... och den!
– Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.
Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.
– Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.
– Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.
– Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?
– Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.
– Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:
– Har du fått nån kola?
– Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.
– Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.
Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.
Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa och Bosse och Bettan.
– Hör, vad dom har roligt där inne, sa mamma. Å, vad jag är glad, att Lillebror fick sin hund, det blir besvärligt förstås, men det kan inte hjälpas.
– Ja, nu kommer han att glömma sina dumma fantasier om Karlsson på Taket, det är jag säker på, sa pappa.
Det skrattades och pratades inne i Lillebrors rum, och mamma sa:
– Ska vi inte gå in och titta på dom, dom är så söta, ungarna!
– Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.
Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.
Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.
En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.
– Nej, nu svimmar jag, sa mamma.
Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.
– Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.
Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.
– Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på Taket…åja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?
Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.
– Aldrig sett på maken till glupsk liten flicka, sa han.
Sedan tog han sig själv en stor bit.
– Världens bästa tårtätare, det är Karlsson på Taket, sa han och log ett soligt leende.
– Kom, vi går, viskade mamma.
– Ja, låt inte mig hindra, sa Karlsson.
– Lova mig en sak, sa pappa till mamma, när de hade stängt dörren bakom sig, lova mig en sak alle samman, du Bosse och Bettan också! Tala inte om det här för någon, absolut inte för någon!
– Varför inte då, sa Bosse.
– Ingen skulle tro det, sa pappa. Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv.
Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig.
Och de höll ord. Ingen har någonsin fått höra dem säga ett enda ord om Karlsson. Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också. För han är världens bästa filurare.
När alla smörgåsarna var slut och alla kakorna och hela tårtan, och Gunilla och Krister hade gått hem, och Bimbo sov, då tog Lillebror adjö av Karlsson. Karlsson satt på fönsterblecket färdig att ge sig i väg. Gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka, det var så ljumt i luften, det var ju sommar.
– Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert, att du bor kvar på taket, när jag kommer tillbaka från mormor, sa Lillebror.
– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Om bara min mormor släpper mig så. Men det är inte säkert. För hon tycker, att jag är världens bästa barnbarn.
– Är du det då, frågade Lillebror.
– Ja, vem i all sin dar skulle annars vara det. Kan du komma på någon, frågade Karlsson.
Så vred han på knappen, som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började surra.
– När jag kommer tillbaka, då ska vi äta mycket tårta då, skrek han, för det här blev man inte fet av. Hejsan hoppsan, Lillebror!
– Hejsan hoppsan, Karlsson, skrek Lillebror. Och så var Karlsson borta.
Men i den lilla hundkorgen bredvid Lillebrors säng låg Bimbo och sov. Lillebror böjde sig ner över honom. Han luktade på honom. Han strök med en liten narig hand sakta över valpens huvud.
– Bimbo, i morron ska vi fara till mormor, sa han. Gonatt, Bimbo! Sov gott, Bimbo!
