Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 3 (всего у книги 18 страниц)

– Det tror jag inte, sa Lillebror.

– Ska vi slå vad, sa Karlsson. Jag håller en chokladkaka på att jag har rätt.

Lillebror tänkte, att det här var kanske vad mamma menade, när hon sa att man kunde avgöra, vem som hade rätt, genom ett vettigt resonemang.

– Ska vi slå vad, sa Karlsson om igen.

– Kör till, sa Lillebror.

Han tog fram en av de två chokladkakorna, som han hade köpt, och la på hyvelbänken, så att man skulle kunna se, vad vadet gällde. Sedan rörde han ihop en medicin efter Karlssons recept. Han tog syrliga karameller och geléhallon och kola och blandade dem i en kopp med lika många chokladbitar, och så bröt han sönder mandelmusslorna i små bitar och strödde över. En sådan medicin hade Lillebror aldrig sett i hela sitt liv, men den såg god ut, och han önskade nästan, att han själv hade haft lite feber att pröva den på.

Men Karlsson satt i sängen och gapade som en fågelunge, och Lillebror skyndade sig att få fram en sked.

– Häll i mig en stor dosis, sa Karlsson. Och det gjorde Lillebror.

Sedan satt de båda två stilla och väntade på att Karlssons feber skulle sjunka.

Efter en halv minut sa Karlsson:

– Du hade rätt. Det hjälpte inte mot feber. Ge mig chokladkakan!

– Ska du ha chokladkakan, sa Lillebror häpen. Det var ju jag som vann.

– Om du vann, så är det väl inte för mycket att jag får chokladkakan, sa Karlsson. Nån rättvisa får det vara här i världen. Förresten är du en ruskig liten pojke, som sitter där och vill ha choklad bara för att jag har feber.

Motvilligt räckte Lillebror chokladkakan till Karlsson. Karlsson högg genast tänderna i den och sa, medan han tuggade:

– Inga sura miner, om jag får be. Nästa gång är det jag som vinner och du som får chokladkakan.

Han tuggade ivrigt vidare, och när han hade ätit upp varenda bit av kakan, la han sig ner på kuddarna och suckade tungt.

– Stackars alla sjuka, sa han. Stackars mig! Det är klart man kunde försöka med en dubbeldosis av kuckelimuck-medicinen, men jag tror inte en minut att det hjälper.

– Jo, en dubbeldosis tror jag hjälper, sa Lillebror hastigt. Ska vi slå vad?

Lillebror kunde minsann vara slug han också. Han trodde inte alls, att Karlssons feber skulle botas ens av en tredubbel dos kuckelimuck-medicin, men han ville så gärna förlora ett vad. För han hade en enda chokladkaka kvar, och den skulle han ju få, om Karlsson vann vadet.

– Gärna för mig kan vi slå vad, sa Karlsson. Rör till en dubbel-dosis! När det gäller feber får man inte lämna nånting oförsökt. Det enda vi kan göra är att pröva och se.

Lillebror rörde till en dubbeldosis av medicinen och trattade i Karlsson, som villigt gapade och tog emot.

Sedan satt de stilla och väntade. Efter en halv minut hoppade Karlsson glädjestrålande ur sängen.

– Det har skett ett under, skrek han. Jag är feberfri. Du har vunnit igen. Ta hit chokladkakan!

Lillebror suckade och lämnade ifrån sig den sista chokladkakan. Karlsson tittade ogillande på honom.

– Såna där tjurbockar som du skulle aldrig slå vad, sa han. Det ska vara såna som jag, som går omkring som små solsken antingen vi vinner eller förlorar.

Det var tyst en stund, frånsett det smack som uppstod, när Karlsson tuggade i sig chokladkakan. Sedan sa han:

– Men eftersom du nu är en sån glupsk liten pojke, så är det väl bäst att vi delar resten broderligt – har du några karameller kvar?

Lillebror kände efter i byxfickan.

– Tre, sa han och plockade fram två kola och ett geléhallon.

– Tre, sa Karlsson, det går inte att dela, det vet minsta barn.

Han tog geléhallonet ur Lillebrors framsträckta hand och slök det hastigt.

– Men nu går det, sa han.

Sedan tittade han på de två kolorna med hungriga ögon. Den ena var en aning större än den andra.

– Snäll och beskedlig som jag är, så låter jag dig välja först, sa Karlsson. Men du vet väl, att den som får välja först, ska ta den minsta, fortsatte han och såg strängt på Lillebror.

Lillebror funderade ett slag.

– Jag vill att du ska få välja först, sa han mycket påhittigt.

– Nåja, eftersom du är så envis, sa Karlsson och högg den största kolan, som han raskt stoppade i mun.

Lillebror tittade på den lilla kolan, som låg kvar i hans hand.

– Nej, vet du vad, jag tyckte du sa, att den som fick välja först, skulle ta den minsta …

– Hör på här, du lilla snaskgris, sa Karlsson. Om du hade fått välja först, vilken skulle du ha tagit då?

– Jag skulle ha tagit den minsta, det skulle jag verkligen, sa Lillebror allvarsamt.

– Vad bråkar du för då, sa Karlsson. Det är ju den du har fått också.

Lillebror undrade om igen, ifall det var sånt här som mamma menade med ’ett vettigt resonemang’.

Men Lillebror var aldrig på misshumör länge. Hur som helst så var det roligt, att Karlsson inte hade någon feber mer. Det tyckte Karlsson också.

– Jag ska skriva till alla doktorerna och berätta vad som hjälper mot feber. ’Pröva Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin’, ska jag skriva. Världens bästa medicin mot feber!

Lillebror hade ännu inte ätit upp sin kola. Den såg så seg och god och härlig ut, så han ville titta på den lite först. När man väl började äta den, var den ju så snart förbi.

Karlsson tittade också på Lillebrors kola. En lång stund tittade han på Lillebrors kola, så la han huvet på sned och sa:

– Ska vi slå vad, att jag kan trolla bort din kola utan att du ser det?

– Det kan du ju inte, sa Lillebror. Inte om jag står här och håller den i handen och tittar på den hela tiden.

– Ska vi slå vad, sa Karlsson.

– Nej, sa Lillebror. Jag vet, att jag vinner, och då ska du bara ha kolan …

Lillebror kände på sig, att det där var fel sätt att slå vad, för så gick det aldrig till, när han slog vad med Bosse eller Bettan.

– Men vi kan slå vad på det vanliga, riktiga sättet, så att den som vinner får kolan, sa Lillebror.

– Som du vill, du glupska lilla pojke, sa Karlsson. Vi slår vad om att jag kan trolla bort kolan utan att du ser det.

– Kör till, sa Lillebror.

– Hokus pokus filiokus, sa Karlsson och högg kolan. Hokus pokus filiokus, sa han och stoppade den i munnen.

– Stopp, skrek Lillebror, jag såg visst att du trollade bort den …

– Gjorde du, sa Karlsson och svalde hastigt. Då har du vunnit igen. Jag har då aldrig sett maken till pojke att vinna alla vad.

– Ja…men…kolan, sa Lillebror alldeles förvirrad. Den som vann, skulle ju få kolan.

– Jo, det är visserligen sant, sa Karlsson. Men kolan har jag trollat bort, och jag slår vad om att jag inte kan trolla fram den igen.

Lillebror teg. Men han tänkte, att så fort han bara träffade mamma, så skulle han säga till henne, att vettiga resonemang var inte ett dugg bra, ifall man ville avgöra, vem som hade rätt.

Han stack handen i sina tomma byxfickor. Och tänk, då låg där en kola till, som han inte hade märkt! En stor, seg, härlig kola. Lillebror skrattade.

– Jag slår vad om, att jag har en kola till, sa han. Och jag slår vad om, att jag äter opp den tvärt, sa han och stoppade kvickt in kolan i munnen.

Karlsson satte sig på sängen och såg tjurig ut.

– Du skulle vara som en mor för mig, sa han. Och så gör du inget annat än stoppar i dig själv så mycket du orkar. Jag har aldrig sett en så glupsk liten pojke.

Han satt tyst ett slag och såg ännu dystrare ut.

– Förresten har jag inte fått nån femöring för att halsduken killar, sa han.

– Ja, men du har ju inte haft nån halsduk på dig, sa Lillebror.

– Det finns ingen halsduk i hela huset, sa Karlsson vresigt. Men om det hade funnits en, så skulle jag ha haft den på mig, och då hade den killat, och då hade jag fått fem öre.

Han tittade vädjande på Lillebror, och hans ögon var fulla av tårar.

– Ska jag behöva lida för att det inte finns nån halsduk i huset, tycker du?

Det tyckte inte Lillebror. Och så gav han Karlsson på Taket sin sista femöring.

5

Karlsson filurar

– Nu känner jag mig upplagd för lite skoj, sa Karlsson en stund senare. Vi tar oss en promenad på takena häromkring, så hittar vi alltid på nånting.

Det ville Lillebror gärna. Han tog Karlsson vid handen, och tillsammans tågade de ut genom dörren och ut på taket. Det hade börjat skymma nu, och allting var så vackert. Luften var så där blå som den är på våren, alla hus såg hemlighetsfulla och spännande ut som hus gör i skymningen, parken, där Lillebror brukade leka, lyste mörkvärdigt grön långt där nere, och från den stora balsampoppeln på Lillebrors gård luktade det så härligt ända upp på taket.

Det var en underbar kväll för takpromenader. Alla fönster stod öppna, och man kunde höra så många olika ljud och läten. Människor som pratade och barn som skrattade och barn som grät. Och det klirrade av porslin från ett kök i närheten, där någon höll på att diska, och det var en hund som gnydde, och någonstans satt någon och klinkade på ett piano. Nere från gatan hörde man knattret av en motorcykel, och när det dog bort, kom en åkarhäst klampande med en kärra efter sig, och varenda klamp hördes upp till taket.

– Om folk visste hur roligt det är att gå på tak, så skulle ingen enda bli kvar nere på gatan, sa Lillebror. Oj, vad det här var roligt!

– Ja, och så är det spännande också, sa Karlsson. För man kan så lätt ramla ner. Jag ska visa dig några ställen, där man närapå ramlar ner varenda gång.

Husen var så tätt sammanbyggda, att man kunde gå från det ena taket till det andra. Där fanns många små underliga utsprång och vindskupor och skorstenar och vinklar och vrår, så det blev aldrig enformigt. Och det var verkligen spännande, precis som Karlsson sa, just därför att man då och då närapå ramlade ner. På ett ställe var det en ganska bred klyfta mellan två hus, det var just ett sådant ställe, där Lillebror närapå ramlade ner. Men Karlsson fick tag i honom i sista minuten, när Lillebrors ena ben redan hade givit sig iväg utför takkanten.

– Kul, va, sa Karlsson och halade in Lillebror. Det var just så där jag menade. Gör om det igen!

Men Lillebror ville inte göra om det igen. Det var lite för mycket ’närapå’ för honom. Det fanns fler ställen, där man måste klänga sig fast med både armar och ben för att inte trilla, och Karlsson ville, att Lillebror skulle ha så roligt som möjligt, så han tog inte alltid den lättaste vägen.

– Jag tycker vi skulle filura lite, sa Karlsson. Jag brukar spreta omkring på taket om kvällarna och filura lite med folk som bor i alla dom här vindskuporna.

– Hur gör du då, undrade Lillebror.

– Jag filurar olika åt olika folk förstås. Aldrig samma filureri två gånger. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan. Det lät så ynkligt och övergivet.

– Stackars liten, sa Lillebror. Den kanske har ont i magen.

– Det ska vi snart ta reda på, sa Karlsson. Kom här! De klev längs takrännan, tills de kom alldeles under vindskupan, och så stack Karlsson försiktigt upp huvet och kikade in.

– Mycket ensamt litet barn, sa han. Mamma och pappa är väl ute och ränner, förstår jag.

Ungen grät ynkligare än någonsin.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson och hävde sig över fönsterkarmen. Här kommer Karlsson på Taket, världens bästa barnskötare.

Lillebror ville inte stå ensam kvar utanför. Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var.

Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.

– Plutti-plutti-plutt, sa han skälmaktigt. Sedan vände han sig till Lillebror.

– Det är så man säger till småbarn, då trivs dom! Det lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten, men så fort det hade hämtat sig lite, satte det i gång igen.

– Plutti-plutti-plutt…och sen gör man så här, sa Karlsson. Han slet upp barnet ur sängen och hystade iväg det mot taket flera gånger efter varann. Kanske ungen tyckte det var roligt, för den log plötsligt ett litet tandlöst leende.

Karlsson såg stolt ut.

– Ingen konst att få barn glada, sa han. Världens bästa barnsköt…

Längre hann han inte, för ungen satte i att gråta igen.

– Plutti-plutti-plutt, röt Karlsson argt och hystade det lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket. Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!

Det lilla barnet skrek i himlens sky, och Lillebror sträckte ut armarna efter det.

– Kom, får jag ta henne, sa han. Han tyckte så mycket om små, små barn, och han hade dividerat en hel del med mamma och pappa, om han inte skulle kunna få en liten syster, när de nu absolut inte ville ge honom en hund.

Nu tog han det lilla byltet från Karlsson och höll det ömt i sin famn.

– Gråt inte, så är du snäll, sa han. Barnet teg och tittade på honom med ett par alldeles blanka, allvarsamma ögon, så log det om igen sitt tandlösa leende och jollrade stilla.

– Det är mitt plutti-plutti-plutt som har verkat, sa Karlsson. Det är en sak som aldrig slår fel, det har jag prövat tusen gånger.

– Jag undrar vad ungen heter, sa Lillebror och strök med pekfingret längs den lena lilla kinden.

– Gull-Fia, sa Karlsson, det heter dom flesta. Lillebror hade aldrig hört talas om något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.

– Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.

För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.

– Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.

Lillebror trodde inte, att Gull-Fia kunde äta korv och potatis.

– Såna här små barn ska väl ha mjölk, sa han.

– Tror du inte, att världens bästa barnskötare vet, vad barn ska ha och inte ha, sa Karlsson. Men för all del – jag kan flyga efter en ko!

Han kastade en arg blick mot fönstret.

– Fast det blir svårt att få in koskrället genom det här lilla knapra fönstret.

Gull-Fia sökte förtvivlat efter Lillebrors pekfinger och pep ömkligt. Det lät verkligen som om hon var hungrig.

Lillebror tittade efter i kokvrån, men han hittade ingen mjölk. Där låg bara tre kalla korvskivor på ett fat.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka.

Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka.

Lillebror blev förfärligt rädd. Tänk, om Karlsson stannade borta i timtal, som han brukade! Och tänk, om ungens mamma och pappa kom hem och hittade Lillebror med deras Gull-Fia i famnen!

Men Lillebror behövde inte vara orolig länge. Den här gången hade Karlsson skyndat sig. Stolt som en tupp surrade han in genom fönstret, och i handen höll han en sådan där nappflaska, som småbarn brukar dricka ur.

– Var har du fått tag i den där, sa Lillebror häpen.

– På mitt vanliga mjölkställe, sa Karlsson. En balkong borta på Östermalm!

– Har du knyckt den, sa Lillebror alldeles förskräckt.

– Jag haver lånat den, sa Karlsson.

– Lånat…när tänker du lämna tillbaka den då, frågade Lillebror.

– Aldrig, sa Karlsson.

Lillebror tittade strängt på honom, men Karlsson sprätte med fingrarna och sa:

– En liten flaska mjölk – det är en världslig sak! Dom som jag har lånat den av har trillingar, och dom sätter ut fullt, fullt med flaskor i ishinkar på balkongen, och dom tycker om, att jag lånar deras mjölk åt Gull-Fia.

Gull-Fia sträckte ut sina små händer efter flaskan och pep hungrigt.

– Jag ska värma den lite, sa Lillebror raskt och lämnade över Gull-Fia till Karlsson, och Karlsson skrek ’plutti-plutti-plutt’ och hystade Gull-Fia upp i taket, medan Lillebror gick ut i kokvrån och värmde flaskan.

Och en stund senare låg Gull-Fia och sov som en liten ängel i sin säng. Hon var mätt och belåten och Lillebror hade stoppat om henne, och Karlsson hade pipit henne med sitt pekfinger och skrikit ’plutti-plutti-plutt’, men ändå somnade Gull-Fia, för hon var så mätt och trött.

– Nu ska vi filura lite, innan vi ger oss iväg, sa Karlsson.

Han gick ut i kokvrån och hämtade de kalla korvskivorna. Lillebror såg på med stora ögon.

– Här ska du få se på filureri, sa Karlsson och hängde upp en korvskiva på dörrhandtaget till kokvrån.

– Nummer ett, sa han och nickade belåtet. Sedan gick han med raska steg fram till byrån. Där stod en vacker, vit duva av porslin, och innan Lillebror visste ordet av, hade den vita duvan fått en korvskiva i näbben.

– Nummer två, sa Karlsson. Och nummer tre ska Gull-Fia ha.

Han trädde upp korvskivan på en liten pinne och stack pinnen i handen på den sovande Gull-Fia. Det såg rätt lustigt ut, man kunde nästan tro, att Gull-Fia själv hade varit och hämtat sig en korv och somnat ifrån den, men Lillebror sa i alla fall:

– Nej, låt bli det där, är du snäll!

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Det ska vänja hennes mamma och pappa av med att ränna ute om kvällarna.

– Hur då, frågade Lillebror.

– En unge som själv kan gå och hämta sig falukorv, vågar dom inte lämna ensam. För vem vet, vad hon kan hitta på att ta nästa gång…pappas söndagspilsner kanske.

Han satte fast korvpinnen lite bättre i Gull-Fias späda hand.

– Lugn, bara lugn, sa han. Jag vet nog vad jag gör, för jag är världens bästa barnskötare.

Just då hörde Lillebror steg i trappan utanför, och han riktigt hoppade till av förskräckelse.

– O, nu kommer dom, viskade han.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson, och så rusade de båda två till fönstret. Lillebror hörde en nyckel sättas i låset, och han trodde, att allt hopp var ute, men hur det var lyckades han vältra sig över fönsterkarmen. Sekunden efteråt hörde han dörren öppnas och en röst som sa:

– Mammas lilla Susann, hon bara sover och sover.

– Ja, hon bara sover och sover, sa en annan röst. Men sedan hördes det ett skrik. Och Lillebror förstod, att nu hade Gull-Fias mamma och pappa fått syn på korven.

Han väntade inte för att höra fortsättningen utan skuttade ifatt världens bästa barnskötare, som just höll på att gömma sig bakom en skorsten.

– Vill du se två busar, frågade Karlsson, när de hade vilat sig lite. Jag har två prima busar i en annan vindskupa här borta.

Det lät nästan som om det var Karlssons egna busar. Det var det väl inte, men Lillebror ville gärna se dem i alla fall.

Det hördes prat och skratt och skrål från busarnas vindskupa.

– Munterhet och fröjd, sa Karlsson. Kom ska vi se, vad det är som är så roligt.

De smög längs takrännan, och Karlsson stack upp huvet och kikade in. Det hängde gardiner för fönstret, men där var ändå en springa man kunde kika i.

– Busarna har främmande, viskade Karlsson. Lillebror kikade också. Där inne satt två stycken, som nog kunde vara busarna, och så en liten snäll, beskedlig karl, som såg ut som om han kom från landet, där mormor bodde.

– Vet du vad jag tror, viskade Karlsson. Jag tror, att dom där busarna håller på och filurar alldeles själv. Men det ska dom bara låta bli!

Han kikade in en gång till.

– Jag slår mig i backen på att dom hålls och filurar den där stackarn med röda slipsen, viskade han till Lillebror.

Busarna och han med den röda slipsen satt omkring ett litet bord alldeles intill fönstret. De åt och drack, och busarna klappade honom med den röda slipsen hjärtligt på axeln och sa:

– Vad det var roligt att vi träffade dig, kära Oskar!

– Det var roligt för mig också, sa Oskar. När man kommer till stan så här, så vill det till att man skaffar sig goda vänner, som är säkra karlar. Annars vet man inte vad man kan råka ut för. Man kan träffa på skojare också.

Busarna nickade.

– Jojomen, man kan råka ut för skojare, sa den ene. Vilken tur att du träffade Fille och mig!

– Ja, om du inte hade träffat Rulle och mig, då kunde det ha gått riktigt illa då, sa den andre.

– Men nu ska du äta och dricka och må bra, sa han som hette Fille, och så klappade han om igen Oskar på axeln. Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting. Kanske därför att Rulle just då hängde om halsen på honom och klappade honom. Men när Rulle hade klappat färdigt och drog tillbaka sin hand, råkade Oskars klocka följa med. Den stoppade Rulle ner i bakfickan på sina byxor. Och Oskar märkte ingenting.

Men sedan sträckte Karlsson på Taket försiktigt in en knubbig hand genom gardinspringan och tog plånboken ur bakfickan på Filles byxor, och Fille märkte ingenting. Och då sträckte Karlsson in en knubbig hand och tog klockan ur bakfickan på Rulles byxor, och Rulle märkte ingenting.

Men om en liten stund, när Rulle och Fille och Oskar hade ätit och druckit ännu mer, stack Fille handen i bakfickan och kände att plånboken var borta. Och då blängde han så argt på Rulle och sa:

– Hör du, Rulle, kom med ut i farstun, det var en sak jag ville snacka med dig om.

Just då kände Rulle efter i sin bakficka och märkte att klockan var borta. Och han blängde så argt på Fille och sa:

– Det passar bra, för jag har en sak jag behövde snacka med dig om också!

Så gick Fille och Rulle ut i farstun och stackars Oskar satt kvar ensam. Det tyckte han nog var tråkigt, för om en stund reste han sig och gick efter ut i farstun för att se, var Fille och Rulle blev av. Då klättrade Karlsson kvickt över fönsterkarmen och la Oskars plånbok i soppskålen. Men Fille och Rulle och Oskar hade ätit upp all soppan, så plånboken blev inte våt. Och Oskars klocka satte Karlsson fast i taklampan, och där hängde den och dinglade, och det var det första Oskar och Rulle och Fille såg, när de kom tillbaka från farstun. Men Karlsson såg de inte, för han hade krupit in under bordduken, som hängde ända ner till golvet. Och under bordet satt Lillebror också vid det laget, för han ville vara, där Karlsson var, även om det var ruskigt.

– Titta, där hänger min klocka, sa Oskar. Hur i all sin dar har den kommit dit?

Och han gick och tog bort klockan och stoppade den i västfickan.

– Och här ligger minsann min plånbok, sa han och tittade i soppskålen. Så konstigt!

Rulle och Fille tittade beundrande på Oskar, och Fille sa:

– Ni är inte så bakom hemma på bonnlandet heller, tycks det.

Sedan satte Rulle och Fille och Oskar sig omkring bordet igen.

– Käre Oskar, du måste äta och dricka lite mer, sa Fille.

Och Oskar och Rulle och Fille åt och drack och klappade varandra. Och om en liten stund stacks Filles hand in under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars plånbok på golvet. Han trodde nog, att den skulle vara säkrare där än i hans byxficka. Men det var den inte, för Karlsson högg genast plånboken och räckte upp den till Rulle, och Rulle tog plånboken och sa:

– Fille, jag har gjort dig orätt, du är en hedersman.

Om en liten stund stacks Rulles hand under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars klocka på golvet. Och Karlsson tog klockan och krafsade Fille lite grann på benet och räckte honom Oskars klocka, och Fille sa:

– Det finns ingen bättre kompis än du, Rulle. Men om en stund sa Oskar:

– Var är min plånbok? Och var är min klocka?

Och då kom blixtsnabbt både plånboken och klockan farande in under bordduken, för Fille tordes inte ha klockan och Rulle tordes inte ha plånboken på sig, ifall Oskar skulle börja bråka. Och Oskar började mycket riktigt bråka ganska högt och skrek, att han ville ha sin klocka och sin plånbok, men då sa Fille:

– Vi kan väl inte veta, var du har gått och slarvat bort din gamla plånbok.

Och Rulle sa:

– Vi har inte sett din gamla klocka, håll ordning på dina grejer!

Men då tog Karlsson först plånboken och sedan klockan och stack upp den till Oskar, och Oskar stoppade på sig bägge sakerna och sa:

– Tack, snälla Fille, tack, Rulle. Men ni får låta bli att skoja så där en annan gång.

Och sedan sparkade Karlsson till Fille på benet det värsta han kunde, och Fille skrek:

– Det där ska du få betalt för, Rulle!

Då sparkade Karlsson till Rulle på benet det värsta han kunde, och Rulle skrek.

– Är du inte klok, Fille, vad sparkas du efter? Och så rusade Rulle och Fille upp och började slåss, så att alla tallrikarna rasade ner från bordet och gick sönder, och Oskar blev rädd och gick sin väg med sin plånbok och sin klocka och kom inte mer tillbaka.

Lillebror var också rädd, men han kunde inte gå sin väg utan fick sitta tyst och stilla under bordduken.

Fille var starkare än Rulle, och han jagade ut Rulle i farstun och följde själv efter för att klå honom ännu mer. Då kröp Karlsson och Lillebror fram under bordduken och såg alla tallrikarna, som låg trasiga på golvet, och Karlsson sa:

– Varför ska soppskålen vara hel, när alla tallrikarna ar trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars soppskål!

Och så dängde han soppskålen i golvet med en smäll, och sedan rusade han och Lillebror fram till fönstret och klättrade ut det fortaste de kunde. Och då hörde Lillebror Fille och Rulle komma tillbaka in i rummet, och Fille sa:

– Varför i hela friden gav du honom tillbaka klockan och plånboken, din dumma torsk?

– Är du inte riktig slug, sa Rulle. Det var ju du, som gjorde det.

Då skrattade Karlsson, så att magen hoppade, och sedan sa han:

– Nu ska jag inte filura mer i dag.

Lillebror kände också, att han hade fått nog av filureri.

Det var ganska mörkt nu, och Lillebror och Karlsson tog varann i hand och vandrade tillbaka över taken till Karlssons hus, som låg ovanpå Lillebrors hus. När de kom tillbaka dit, hörde de en brandbil, som kom farande på gatan med ett väldigt tutande.

– Du ska få se, att det brinner nånstans, sa Lillebror. Brandkåren är här.

– Tänk, om det är i det här huset, sa Karlsson förhoppningsfullt. Då kan dom bara säga till mig, så ska jag hjälpa dom, för jag är världens bästa eldsläckare.

De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.

Då började Lillebror fundera.

– Tänk om…tänk om…dom kommer för att hämta mig, sa han.

För han kom plötsligt ihåg lappen, som han hade lämnat efter sig nere i sitt rum. Och det var allt bra sent nu.

– Varför då i all sin dar, sa Karlsson. Ingen människa kan väl ha nånting emot, att du är oppe på taket lite.

– Jo, min mamma kan, sa Lillebror. Hon har så mycket nerver, så det sprätter om det.

Han ryckte så synd om mamma, när han tänkte på det, och han längtade efter henne.

– Man skulle förstås kunna filura lite med brandkåren, föreslog Karlsson.

Men Lillebror ville inte filura mer. Han stod stilla och väntade på brandsoldaten, som kom klättrande uppför stegen.

– Nåja, sa Karlsson, det kan också vara på tiden för mig att sticka in och lägga mig. Visserligen har vi tagit det lugnt och inte filurat så mycket, men jag hade i alla fall minst tretti fyrti graders feber i morse, det får vi komma ihåg!

Och så skuttade han iväg över taket.

– Hejsan hoppsan, Lillebror, skrek han.

– Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

Men han tittade hela tiden på brandsoldaten som kom allt närmare.

– Du, Lillebror, ropade Karlsson, innan han försvann bakom skorstenen. Tala inte om för brandkårn, att jag är här. För jag är världens bästa eldsläckare, och sedan skulle det bara bli ett evigt tjatande efter mig, så fort det tar eld nånstans.

Brandsoldaten var nära nu.

– Stå stilla, där du är, ropade han åt Lillebror. Rör dig inte ur fläcken, så kommer jag och hämtar dig.

Det var snällt av honom, tyckte Lillebror, men bra onödigt. Lillebror hade ju travat och gått på taket hela eftermiddagen, så nog orkade han gå ett par steg till.

– Är det min mamma, som har skickat dig, frågade han, när han i brandsoldatens famn var på väg nerför magirus-stegen.

– Ja, vad tror du, sa brandsoldaten. Men du…jag ryckte nästan ett slag, att ni var två små pojkar där oppe på taket…

Lillebror kom ihåg, vad Karlsson hade sagt, och han svarade allvarligt.

– Nej, det var ingen mer pojke än jag.

Mamma hade verkligen nerver, så att det sprätte om det. Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden. Och Bosse sa:

– Du kan verkligen skrämma livet ur en, Lillebror. Och Bettan grät hon också och sa:

– Du får aldrig mer göra så där, kom ihåg det!

Och när Lillebror en stund senare låg i sin säng, samlades de allihop omkring honom precis som om det hade varit hans födelsedag. Men pappa sa mycket allvarsamt:

– Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?

Lillebror skruvade på sig i sängen.

– Inte så där mycke’ orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:

– Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!

– Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.

– Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.

– Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.

– Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.

– Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.

– Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.

Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.

– Du pappa, sa Lillebror, när han hade funderat färdigt. Om jag är värd hundra tusen millioner kronor – då kan jag väl få ut femti kronor kontant och köpa mig en liten hund?