Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 12 (всего у книги 18 страниц)

De hade dragit sig in i Lillebrors rum nu, och Karlsson tittade sig förväntansfullt omkring.

”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nånting annat som smäller bra. Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’”, sa han, men i samma ögonblick såg han påsen som låg på Lillebrors bord, och han var över den som en hök. Mamma hade lagt dit den i går kväll, det var en stor fin persika i den, och den persikan skimrade nu mellan Karlssons knubbiga fingrar.

”Vi kan dela”, föreslog Lillebror hastigt. Han tyckte nämligen också om persikor, och han förstod att han måste skynda sig, om han skulle få något med.

”Gärna för mej”, sa Karlsson. ”Vi delar, jag tar persikan och du påsen, då får du det bästa, för man kan ha hur kul som helst med en påse.”

”Ånätack”, sa Lillebror, ”vi delar persikan, sen får du gärna ta påsen.”

Karlsson ruskade ogillande på huvudet.

”Aldrig sett maken till glupsk liten pojke”, sa han. ”Nåja, som du vill!”

Det behövdes en kniv att klyva persikan med, och Lillebror sprang ut i köket för att hämta en. När han kom tillbaka med den, syntes Karlsson inte till. Men så upptäckte Lillebror att han satt gömd under bordet, och därifrån hördes ett ivrigt slurpande som när någon i rasande fart äter en saftig persika.

”Hör du, vad gör du egentligen”, frågade Lillebror oroligt.

”Delar”, sa Karlsson. Det hördes ett sista glufs, och sen kom Karlsson framkrypande med persikosaften rinnande nerför hakan. Han sträckte ut en knubbig hand mot Lillebror och gav honom en skrynklig brun persikokärna.

”Jag vill alltid att du ska ha det bästa”, sa han. ”Om du planterar den här kärnan, så får du ett helt persikoträd alldeles proppfullt med persikor. Medge att jag är världens snällaste som inte bråkar fast jag bara har fått en enda liten usel persika!”

Innan Lillebror hann medge någonting, hade Karlsson rusat fram till fönstret, där det stod en skär pelargon i en blomkruka.

”Och snäll som jag är, så ska jag hjälpa dej att plantera den också”, sa han.

”Stopp”, skrek Lillebror. Men det var så dags. Karlsson hade redan rivit upp pelargonen ur krukan och innan Lillebror hann hejda honom, hade han slängt ut blomman genom fönstret.

”Du är inte klok”, började Lillebror men Karlsson hörde inte på honom.

”Ett helt stort persikoträd! Tänk det du! På ditt 50-årskalas kan du bjuda varenda kotte på persikor till efterrätt, blir inte det trevligt?”

”Jo, men det blir så lagom trevligt, när mamma får se att du har ryckt upp hennes pelargon”, sa Lillebror. ”Och tänk nu om nån gubbe nere på gatan har fått den i huvet, vad tror du han säjer?”

”Tack, käre Karlsson, säjer han”, försäkrade Karlsson. ”Tack, käre Karlsson, för att du ryckte loss pelargonen och inte slängde ut den med blomkrukan på…som Lillebrors tokiga mamma tycker skulle vara så bra.”

”Det tycker hon väl inte”, protesterade Lillebror, ”vad menar du med det?”

Karlsson stoppade ner kärnan i blomkrukan och krafsade energiskt jord över den.

”Jo, det tycker hon”, försäkrade han. ”Bara pelargonen får sitta fast i krukan, då är hon nöjd, din mamma. Att det är livsfarligt för små gubbar nere på gatan, det bryr hon sej inte om. En gubbe mer eller mindre, det är en världslig sak, säjer hon, bara ingen rycker loss min pelargon.”

Han spände ögonen i Lillebror.

”Men om jag nu hade slängt ut blomkrukan också, var skulle vi i så fall ha planterat persikoträdet, hade du tänkt?”

Lillebror hade inte tänkt något alls, och han kunde inte svara. Det var svårt att resonera med Karlsson, när Karlsson var på det humöret. Men lyckligtvis bytte han humör en gång i kvarten ungefär, och plötsligt kom där nu ett belåtet skrockande från honom.

”Påsen har vi kvar”, sa han. ”Man kan ha hur kul som helst med påsar.”

Det hade Lillebror aldrig märkt.

”Hur då”, undrade han. ”Vad kan man göra med en påse?”

Karlssons ögon började tindra.

”Världens kolossalaste smack”, sa han. ”Hoj, hoj, vilket smack! Och det är precis vad jag ska göra nu!”

Han tog påsen och försvann hastigt ut i badrummet med den. Lillebror följde nyfiket efter. Han ville gärna veta hur man gör världens kolossalaste smack.

Karlsson stod lutad över badkaret och fyllde påsen med vatten från kranen.

”Du är inte klok”, sa Lillebror. ”Inte kan man hälla vatten i en papperspåse, det förstår du väl.”

”Vad är det här då”, sa Karlsson och höll den sprickfärdiga påsen under näsan på Lillebror. Ett ögonblick höll han den där för att Lillebror skulle få se att man visst kan hälla vatten i papperspåsar, men sen sprintade han med påsen i näven tillbaka till Lillebrors rum.

Lillebror rusade efter, fylld av onda aningar. Mycket riktigt…Karlsson hängde ut genom fönstret, så att man bara såg hans trinda bakdel och hans små korta, trinda ben.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”se upp där nere, för nu kommer världens kolossalaste smack!”

”Stopp”, skrek Lillebror och lutade sig hastigt ut genom fönstret han också.

”Nej, Karlsson, nej”, ropade han ängsligt. Men det var för sent. Påsen, var redan på väg. Lillebror såg hur den föll som en bomb rakt framför fötterna på en stackars tant som skulle till mjölkaffären i huset bredvid, och hon tyckte inte om världens kolossalaste smack, det märktes.

”Hon tjuter som om det var en blomkruka”, sa Karlsson. ”Och så är det bara lite vanligt vatten.”

Lillebror stängde fönstret med en smäll. Han ville inte att Karlsson skulle kasta ut fler saker.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han allvarsamt. Men då gapskrattade Karlsson. Han gjorde en liten flygtur runt taklampan och kikade fnissande ner på Lillebror.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han och härmade Lillebror. ”Hur tror du att man ska göra då? Slänga ut påsen full med ruttna ägg, va ? Är det om igen ett av din mammas besynnerliga påhitt?”

Han kom flygande och landade med en duns framför Lillebror.

”Ni är världens besynnerligaste, du och din mamma”, sa han och klappade Lillebror på kinden. ”Men jag tycker om er ändå, konstigt nog.”

Lillebror rodnade, så glad blev han. Det var i alla fall bra härligt att Karlsson tyckte om honom, och att han faktiskt gillade mamma också, fast det inte lät så alltid.

”Ja, jag är själv förvånad”, sa Karlsson. Han fortsatte att klappa Lillebror. Länge och väl klappade han honom och undan för undan allt hårdare. Till sist fick Lillebror en klapp som nästan var en liten örfil, och så sa Karlsson.

”O, vad jag är snäll! Jag är världens snällaste. Och därför så tycker jag att vi leker nånting snällt nu, tycker inte du det också?”

Det var Lillebror med på, och han började genast fundera : Vad fanns det för något snällt man kunde leka med Karlsson?

”Till exempel”, sa Karlsson. ”Vi kan leka att bordet här är våran flotte som vi räddar oss på, när den stora översvämningen kommer …och den kommer just nu!”

Han pekade på en liten vattenflod som sakta tillrade fram under dörren.

Lillebror flämtade till.

”Stängde du inte kranen i badrummet”, frågade han förskräckt.

Karlsson la huvudet på sned och tittade milt på Lillebror.

”Gissa tre gånger, om jag gjorde det eller ej ?”

Lillebror öppnade dörren till hallen, jo, det stämde, det som Karlsson hade sagt. Den stora översvämningen hade kommit. Badrummet och hallen stod under vatten så att man kunde plaska i det om man ville.

Karlsson ville. Han gjorde ett förtjust jämfotahopp rakt ut i blötan.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Vissa dagar händer det då bara trevliga saker.”

Men när Lillebror hade stängt badkarskranen och tömt det överfyllda badkaret, då sjönk han ner på en stol i hallen och tittade förtvivlat på förödelsen.

”Oj”, sa han, ”oj, vad ska mamma säja?”

Karlsson kom av sig mitt i sitt skuttande, och han tittade harmset på Lillebror.

”Nä, vet du va”, sa han. ”Hur grinig får hon egentligen vara, din mamma? Det är ju bara lite vanligt vatten!”

Han gjorde ett nytt jämfotahopp så att det stänkte på Lillebror.

”Ganska trevligt vatten till och med”, sa han. ”Man får ju fotbad gratis vetja. Gillar hon inte fotbad, din mamma?”

Han hoppade om igen så att det stänkte på Lillebror ännu mer.

”Tvättar hon aldrig fötterna? Kastar hon bara blomkrukor stup i ett hela dagarna?”

Lillebror svarade inte. Han hade annat att tänka på. Äntligen blev det fart på honom, o, de måste ju torka upp så mycket som möjligt, innan mamma kom hem.

”Karlsson, vi måste skynda oss…”, sa han och for upp från stolen. Han pilade iväg ut i köket och var snart tillbaka med ett par skurtrasor.

”Karlsson, hjälp till”, började han. Men där fanns ingen Karlsson. Ingen Karlsson i badrummet och ingen i hallen och ingen inne i Lillebrors rum heller. Men Lillebror hörde motorsurr utanför. Han sprang fram till fönstret, och då såg han något som liknade en trind korv susa förbi.

”Flygande tunna eller vad”, mumlade Lillebror.

Nej, ingen flygande tunna! Utan bara Karlsson på väg hem till sitt gröna hus på taket.

Men nu hade Karlsson fått syn på Lillebror. Han gjorde en störtdykning och svängde förbi fönstret så att det bara visslade om det. Lillebror vinkade ivrigt åt honom med skurtrasan och Karlsson vinkade tillbaka med sin lilla knubbiga hand.

”Hoj, hoj”, skrek han. ”Här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”

Så var han borta. Och Lillebror gick med en skurtrasa i var hand ut i hallen för att börja torka upp.

2

Karlsson kommer ihåg att han har födelsedag.

Det var nog tur för Karlsson att han var försvunnen när mamma kom från resebyrån, för hon blev mycket riktigt arg, både för pelargonen och för översvämningen som Lillebror ändå hade lyckats torka upp det mesta av.

Mamma förstod genast vem som hade varit framme, och pappa fick höra om alltihop, när han kom hem till middag.

”Jag vet att det är skamligt av mej”, sa mamma, ”för jag har ju mer eller mindre börjat vänja mej vid Karlsson, men ibland känns det som om jag gärna skulle vilja betala tiotusen kronor alldeles själv bara för att bli av med honom.”

”A, fy”, sa Lillebror.

”Ja, nu talar vi inte mer om det”, sa mamma, ”för när man äter, ska man ha trevligt.”

Så sa mamma jämt: ”När man äter ska man ha trevligt.” Det tyckte Lillebror också. Och trevligt hade de minsann när de satt omkring bordet allesammans och åt och pratade om allt möjligt. Lillebror pratade mer än han åt, åtminstone när det serverades kokt torsk eller grönsakssoppa eller sillbullar. Men idag fick de kalvkotletter och jordgubbar, och det var bara för att sommarlovet just hade börjat och för att Bosse och Bettan skulle fara bort, Bosse på seglarskola och Bettan till en lantgård, där det fanns hästar. Då måste de ju ha ett litet avskedskalas förstås, mamma tyckte om att ställa till små kalas ibland.

”Men var inte lessen du Lillebror”, sa pappa, ”vi ska också resa bort, mamma och du och jag.”

Och så klämde han fram den stora nyheten. Mamma hade varit på resebyrån och beställt biljetter till en kryssning med just en sådan där båt som den Lillebror hade sett i tidningen. Om en vecka skulle det bära i väg och i fjorton dagar skulle de sedan fara omkring med den vita båten till alla möjliga hamnar och städer, skulle inte det bli roligt, frågade mamma. Och frågade pappa. Och frågade Bosse och Bettan…”Blir inte det fantastiskt roligt, Lillebror?”

”Jo”, sa Lillebror och kände att det nog kunde bli roligt. Men han kände också att det var något som inte var bra, och han visste genast vad det var – Karlsson! Hur skulle han kunna lämna Karlsson ensam just nu när Karlsson faktiskt behövde honom ? Lillebror hade minsann tänkt närmare på det där, medan han torkade upp stora översvämningen. Även om Karlsson inte var någon spion utan bara Karlsson, så kunde det nog hända otäcka saker ändå, när folk började jaga honom och ville tjäna tiotusen kronor på honom. Vem vet vad de kunde ta sig till, kanske satte de Karlsson i en bur på Skansen eller funderade ut något annat förskräckligt. I varje fall skulle de inte låta honom få bo kvar i det lilla huset på taket, det var då säkert.

Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson. Och det förklarade han ordentligt, medan han satt där vid middagsbordet och gnagde på sin kalvkotlett.

Bosse började skratta.

”Karlsson i en bur på Skansen…oj! Tänk, Lillebror, när du och din klass kommer dit och går omkring och tittar på djuren och du läser på skyltarna. Isbjörn läser du och älg och varg och bäver och Karlsson.”

”Sss”, sa Lillebror.

Bosse fnissade.

”Karlsson, detta djur får icke matas – tänk om det står så, vad Karlsson ska bli arg!”

”Du är dum”, sa Lillebror. ”Faktiskt!”

”Men Lillebror”, sa mamma, ”om inte du vill följa med, då kan ju inte vi fara heller, förstår du väl.”

”Det kan ni väl visst det”, sa Lillebror. ”Karlsson och jag kan ha hushåll ihop.”

”Hoho”, sa Bettan. ”Och sätta hela huset under vatten, va? Och slänga ut alla möblerna genom fönstret?”

”Du är dum”, sa Lillebror.

Det ville inte alls bli så trevligt som vanligt vid middagsbordet. Fastän Lillebror var en så snäll och rar liten pojke, kunde han ibland vara till den grad envis. Nu var han stenhård och ville inte lyssna till några övertalningar.

”Jamen, min lille kille…” började pappa. Längre kom han inte, för just då hördes det en smäll i brevlådan. Bettan rusade från bordet utan att ens be om lov, hon väntade brev från olika långhåriga gossar. Det var därför hon hade så bråttom att komma först ut i tamburen. Där låg mycket riktigt ett brev på dörrmattan, men det var inte till Bettan från någon långhårig gosse…tvärtom. Det var till pappa från farbror Julius som inte hade något hår alls.

”När man äter ska man ha trevligt”, sa Bosse. ”Då ska det inte komma brev från farbror Julius.”

Han var släkt med pappa på långt håll, farbror Julius, och en gång om året kom han resande till Stockholm för att besöka sin läkare och för att hälsa på familjen Svantesson. Farbror Julius ville inte bo på hotell, det var alldeles för dyrt tyckte han. Ändå hade han pengar som gräs, men dem var han så rädd om.

Ingen i familjen Svantesson brukade bli särskilt glad när farbror Julius kom. Allra minst pappa. Men mamma sa alltid:

”Du är ju faktiskt den enda släkting han har, och det är synd om honom. Vi måste vara snälla mot stackars farbror Julius.”

Fast när mamma hade haft stackars farbror Julius i huset ett par dar, och han hela tiden bara hade anmärkt på hennes barn och kinkat över hennes mat och klagat på precis allting, då brukade mamma få en rynka mellan ögonbrynen och bli precis lika tyst och konstig som pappa blev bara farbror Julius kom inom dörren. Och Bosse och Bettan höll sig undan och var nästan aldrig hemma, så länge farbror Julius var kvar.

”Lillebror är den enda som är lite snäll mot honom”, sa mamma jämt. Men till och med Lillebror kunde tröttna, och sista gången farbror Julius var på besök, hade Lillebror ritat av honom i sitt ritblock och skrivit under bilden: Han är dum.

Farbror Julius råkade få se det, och då sa han:

”Det där är ingen vidare bra häst!”

Nej, farbror Julius tyckte ju inte att någonting var vidare bra. Han var ingen lätt gäst att ha, så mycket var säkert, och när han äntligen packade sin kappsäck och for tillbaka till Västergötland, då var det som om hela huset plötsligt blommade upp och började tralla på någon liten glad melodi, tyckte Lillebror. Alla blev fnissiga och uppspelta som om det hade hänt någonting riktigt roligt, och så var det bara det att stackars farbror Julius hade gett sig i väg.

Men nu skulle han komma, stod det i brevet, och stanna åtminstone fjorton dagar, det skulle för all del bli ganska roligt, skrev han, och dessutom hade doktorn sagt att han behövde behandling och massage, för han var så stel i kroppen om morgnarna.

”Jaha, så gick det med den kryssningen”, sa mamma. ”Lillebror vill inte följa med och farbror Julius kommer!”

Men då slog pappa näven i bordet och sa att han för sin del tänkte fara på kryssningen och han tänkte ta mamma med sig, om han så skulle kidnappa henne först, Lillebror fick följa med eller stanna hemma, vilket han behagade, varsågod och välj, och farbror Julius fick komma och bo i våningen och gå till doktorn bäst han ville eller stanna i Västergötland, om han hellre ville det, men för sin del tänkte pappa fara på kryssningen om det så kom tio farbror Juliusar och hör sen!

”Jaha”, sa mamma, ”då får vi börja tänka.”

Och när hon hade tänkt färdigt, så sa hon att hon skulle fråga den där fröken Bock som hade hjälpt dem, när mamma var sjuk i höstas, om hon ville komma och hushålla ett slag…åt två envisa gamla ungkarlar, nämligen Lillebror och farbror Julius.

”Samt en tredje envis gammal ungkarl vid namn Karlsson på taket”, sa pappa. ”Glöm inte Karlsson, för han kommer att yra in och ut här hela dagarna.”

Bosse fnissade så att han nästan ramlade av stolen.

”Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket, vilket alla tiders gemytligt hushåll det ska bli!”

”Och så Lillebror mitt i alltihop, glöm inte honom”, sa Bettan.

Hon tog fatt i Lillebror och såg honom fundersamt in i ögonen.

”Tänk att det finns såna som min Lillebror”, sa hon. ”Han stannar hellre hemma med Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket än han far ut på en jättetrevlig kryssning med sin mamma och pappa.”

Lillebror vred sig lös.

”Om man har en bästis, så får man väl se efter honom”, sa han buttert.

Tro inte att han inte förstod hur jobbigt det skulle bli! Alldeles kolossalt jobbigt skulle det bli, med Karlsson flaxande omkring öronen på farbror Julius och fröken Bock, jo, det behövdes verkligen någon som stannade hemma och klarade av trasslet.

”Och det måste bli jag, det förstår du, Bimbo”, sa Lillebror. Det var när han hade gått och lagt sig, och Bimbo snusade i sin korg bredvid hans säng.

Lillebror sträckte ner ett pekfinger och kliade Bimbo under halsbandet.

”Det är bäst vi sover nu”, sa han, ”så vi orkar med allt.”

Men då hördes helt oväntat motorsurr, och Karlsson kom inflygande.

”Jo, det här var en skön historia”, sa han. ”Allting ska man tänka på själv också! Det är minsann ingen som hjälper en att komma ihåg!” Lillebror satte sig upp i sängen.

”Komma ihåg vad då?”

”Att det är min födelsedag i dag! Det har varit min födelsedag precis hela långa dan och jag har inte kommit ihåg det, för ingen har sagt så mycket som Har den äran åt mej.”

”Jamen”, sa Lillebror, ”hur kan det vara din födelsedag den åttonde juni? Du hade ju födelsedag strax före påsk vetja!”

”Ja, det var då det”, sa Karlsson. ”Men man behöver väl inte köra med samma gamla födelsedag hela tiden, när det finns så många att välja på. Åttonde juni är en bra födelsedag, vad behöver du komma och anmärka på den för?”

Lillebror skrattade.

”Nä, du får gärna för mej ha födelsedag när du vill.”

”Och då”, sa Karlsson och la bevekande huvudet på sned. ”Då ska jag be att få mina presenter.”

Lillebror klev eftertänksamt upp ur sängen. Det var inte lätt att i en hast skrapa fram någon present som dugde åt Karlsson men han skulle försöka.

”Jag får titta i mina lådor”, sa han.

”Ja, gör det”, sa Karlsson och ställde sig att vänta. Men så fick han syn på blomkrukan, där han hade planterat persikokärnan, och kastade sig genast över den. Han stack ner pekfingret och rev raskt upp kärnan.

”Jag måste se hur mycket den har växt”, sa han. ”Oj, den har växt en hel massa, tror jag.”

Sedan stoppade han lika raskt ner kärnan igen och torkade av sina jordiga fingrar på Lillebrors pyjamas.

”Om tio tjugo år, då får du det härligt”, sa han.

”Hur så”, undrade Lillebror.

”Då kan du ligga och sova middag i skuggan under persikoträdet, vilken tur, va, för sängen kommer du i alla fall att få häva ut. Man kan inte ha hur mycket möbler som helst ihop med persikoträd…nå, hittar du nån present?”

Lillebror höll fram en av sina småbilar, men Karlsson skakade på huvudet, bilen dugde inte. I tur och ordning försökte Lillebror sedan med ett pussel och ett fiaspel och en påse med stenkulor, men Karlsson skakade varje gång på huvudet. Då förstod Lillebror vad det var Karlsson ville ha – pistolen! Den låg längst in i högra skrivbordslådan i en tändsticksask. Det var världens minsta leksakspistol och den finaste också. Pappa hade haft den med sig till Lillebror en gång när han kom hem från en utlandsresa, och Krister och Gunilla hade varit avundsjuka i flera dagar, för en sådan pistol hade ingen sett maken till. Den såg ut precis som en riktig pistol, fastän den var så liten, och när man sköt med den, kom där en knall precis lika stark som från en riktig pistol. Det var obegripligt, sa pappa, hur det kunde smälla så enormt.

”Du får vara försiktig”, sa han, när han la den lilla pistolen i Lillebrors hand, ”du får inte gå omkring och skrämma ihjäl folk med den.”

Av vissa skäl hade Lillebror låtit bli att visa Karlsson pistolen. Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor.

Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol. Kanske var det därför han hade födelsedag i dag, tänkte Lillebror, och med en liten suck tog han fram tändsticksasken.

”Har den äran på födelsedagen”, sa han.

Karlsson gav först till ett tjut, sedan rusade han på Lillebror och kysste honom häftigt på båda kinderna, och sedan öppnade han tändsticksasken och rev med ett skrockande upp pistolen.

”Världens bästa bästis, det är du, Lillebror”, sa han, och då kände sig Lillebror plötsligt glad och belåten som för hundra pistoler och han unnade av hela sitt hjärta Karlsson den där enda lilla stackarn som han ju tydligen tyckte så mycket om.

”Du förstår”, sa Karlsson, ”jag behöver den verkligen. Jag behöver den om kvällarna.”

”Vad då till”, undrade Lillebror oroligt.

”När jag ligger och räknar får”, sa Karlsson.

Karlsson brukade ibland klaga över sin dåliga sömn för Lillebror.

”Om nätterna sover jag som en sten”, brukade han säga, ”och om förmiddagarna också. Men om eftermiddagarna ligger jag där bara och kastar mej, och ibland kan jag inte somna om kvällarna heller.”

Därför hade Lillebror lärt honom ett knep. Om man inte kunde somna, så skulle man bara blunda och låtsas att man såg en massa får som hoppade över ett staket. Alla de där fåren skulle man räkna i tur och ordning just när de hoppade, det blev man så sömnig av, och rätt som det var bara somnade man.

”Du förstår, jag kunde inte somna nu ikväll”, sa Karlsson. ”Och då låg jag och räknade får. Och då var det ett litet elakt får som inte ville hoppa, nä, det ville inte hoppa”, sa Karlsson.

Lillebror skrattade.

”Varför ville det inte hoppa?”

”Bara för att bråka och krångla”, sa Karlsson. ”Det stod där vid staketet och tjurade och ville bara inte hoppa. Och då tänkte jag att om jag hade en bistol, så skulle jag nog lära dej att hoppa, och då kom jag ihåg att du Lillebror hade en bistol i skrivbordslådan och sen kom jag ihåg att det var min födelsedag”, sa Karlsson och klappade förtjust pistolen.

Sedan ville Karlsson provskjuta sin födelsedagspresent.

”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”

Men Lillebror sa ifrån mycket bestämt.

”Aldrig i livet! Då väcker vi opp hela huset.”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak! Dom kan väl somna om, vetja! Har dom inga egna får att räkna, så kan dom få låna mina.”

Lillebror ville ändå inte gå med på någon provskjutning, och då fick Karlsson en idé.

”Vi flyger opp till mej”, sa han. ”Jag måste ju ha nåt födelsedagskalas förresten…finns det nån tårta?”

Lillebror måste bekänna att det inte fanns någon tårta, och när Karlsson knorrade över det, sa Lillebror att det var väl ändå en världslig sak.

”Tårta är ingen världslig sak”, sa Karlsson strängt. ”Men vi får försöka klara oss med bullar. Gå och hämta alla som finns!”

Och Lillebror smög ut i köket och kom tillbaka med en försvarlig laddning bullar. Mamma hade en gång för alla lovat honom att han fick ge Karlsson bullar, när det behövdes. Och nu behövdes det ju verkligen.

Däremot hade mamma aldrig lovat honom att flyga med Karlsson upp på taket, men det hade Lillebror faktiskt glömt, och han skulle ha blivit förvånad om någon hade påpekat det för honom. Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket.

Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt jus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.

Sådana kvällar är som gjorda för bullkalas på Karlssons farstutrappa. För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar. Och Karlsson kände att mammas bullar inte liknade andra bullar.

Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe. Karlsson var som en ekorre, han proppade boet fullt. Lillebror visste inte var han fick tag i allt, och det kom ständigt nya saker. Det mesta hängde Karlsson upp på väggarna för att lätt kunna få tag på det när det behövdes.

”Grunkerna ska vara till vänster och grejerna till höger”, hade Karlsson förklarat för Lillebror. Mitt emellan grunkorna och grejorna hade Karlsson två fina tavlor också, som Lillebror tyckte om att titta på. Karlsson hade själv målat dem. Den ena tavlan föreställde en tupp och hette ”Porträtt av mycket ensam liten röd tupp”, den andra föreställde en räv och hette ”Porträtt av mina kaniner”. Man kunde visserligen inte se kaninerna, men det berodde bara på att de var inuti räven, sa Karlsson.

”När jag får tid, ska jag också måla Porträtt av ett elakt litet får som inte vill hoppa”, försäkrade Karlsson med munnen full av bullar.

Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han blev nästan yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.

”Nej, dom vet inte att jag sitter här med Karlsson och har det så bra och äter bullar”, tänkte Lillebror belåtet.

Från en vindskupa lite längre bort kom där några väldiga tjut och tjoanden.

”Hör på mina busetjyvar”, sa Karlsson.

”Vilka då…menar du Fille och Rulle”, undrade Lillebror.

”Ja, nåra andra busetjyvar har jag inte vad jag vet”, sa Karlsson.

Lillebror kände också till Fille och Rulle. Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än. Och den gången fick de inte med sig så mycket som en silversked.

Men när Karlsson nu hörde Fille och Rulle tjoa borta i sin vindskupa, då reste han sig och borstade av sig bullsmulorna.

”Jag tror det är bra att skrämma dom lite undan för undan”, sa han. ”Annars går dom bara ut och knorvar åt sej saker som inte är deras.”

Och så pilade han iväg över hustaken bort mot vindskupan. Lillebror hade aldrig sett någon med så korta, trinda ben springa så fort. Det var svårt för vem som helst att hänga med i den farten, och Lillebror var ju inte heller så van att springa på tak, men han knatade efter Karlsson så kvickt han kunde.

”Busetjyvar är hemska”, sa Karlsson, medan han sprang. ”När jag knorvar åt mej nånting, så betalar jag det genast med fem öre, för jag är världens ärligaste. Men nu är mina femöringar snart slut, och jag förstår inte var jag ska knorva åt mej nåra nya.”

Fille och Rulle hade sitt fönster öppet, men gardinerna var fördragna och där bakom kunde man höra dem skratta och skråla för full hals.

”Nu ska vi se vad det är som är så roligt”, sa Karlsson och pillade upp en liten springa mellan gardinerna att kika igenom. Lillebror fick också kika, och han såg Fille och Rulle där inne i deras snuskiga rum. De låg på magen på golvet med en tidning utbredd framför sig, och det var något de läste där som gjorde dem så uppspelta.

”Tiotusen, nä, far ända in i baljan”, skrek Rulle.

”Och han flyger omkring här i Vasastan, nä, kyss mej på torsdag”, skrek Fille, och det riktigt kluckade i honom av skratt.

”Du, Fille”, sa Rulle, ”jag känner en som tänker tjäna tiotusen kronor nu snart, hahaha!”

”Du, Rulle”, sa Fille, ”en sån känner jag också, en som tänker fånga en liten hemsk spion, hohoho!”

Lillebror blev rädd så att han bleknade, när han hörde vad de sa, men Karlsson fnissade.

”Och jag känner en som tänker filura lite nu”, sa han, och så fyrade han av pistolen. Det blev en knall som ekade över taken, och Karlsson skrek:

”Öppna, det är från polisen!”

Där inne i vindskupan flög Rulle och Fille upp från golvet som om de hade eld i byxorna.

”Sprulle, ring”, skrek Fille.

Han menade ”Rulle, spring”, men när Fille blev rädd, kunde han inte tala ordentligt.

”Fort in i radegoben”, skrek han, och så brakade både han och Rulle in i garderoben och smällde igen dörren efter sig och syntes inte till mer. Men man kunde höra Fille ängsligt ropa där inne:

”Rille och Fulle är inte hemma ska jag be att få tala om, nä, dom är inte hemma, dom har gått bort!”

Efteråt, när Karlsson och Lillebror hade kommit tillbaka till sin farstutrappa, satt Lillebror och hängde med huvudet och var inte glad alls. Han förstod vilken svår tid han hade framför sig, när han skulle vaka över Karlsson som var så oförsiktig och med människor sådana som Rulle och Fille in på knutarna. Och så fröken Bock och farbror Julius…oj, det hade han ju glömt att berätta för Karlsson!