Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 13 (всего у книги 18 страниц)
”Hör du, Karlsson”, började Lillebror. Men Karlsson hörde inte på. Han hade satt igång med mera bullkalas, och just nu sörplade han saft ur en liten blå mugg som en gång hade varit Lillebrors och som Lillebror hade gett honom på hans förra födelsedag för tre månader sedan. Han höll stadigt om muggen med båda händerna, så där som små barn gör, men rätt som det var tappade han den ändå, så där som små barn också gör.
”Oj”, sa Lillebror, för det var en trevlig liten blå mugg som inte borde få gå sönder. Det gjorde den inte heller. Just när muggen kom farande förbi Karlssons fötter, fångade han den behändigt mellan stortårna. Han var i strumplästerna nämligen och stortårna stack ut ur hålen på hans rödrandiga strumpor som två små svarta korvar.
”Världens bästa stortår, gissa vem som har dom”, sa Karlsson.
Han tittade kärleksfullt på de små svarta korvarna och hade roligt en lång stund med att omväxlande låta dem få titta fram ur och försvinna in i strumphålen, allteftersom han krökte på tårna.
”Hör du, Karlsson …”, försökte Lillebror igen, men Karlsson avbröt honom.
”Du som kan räkna”, sa han. ”Om hela jag är värd tiotusen kronor, hur många femöringar tror du då att jag kan få för mina stortår?”
Lillebror skrattade.
”Det vet jag inte. Tänker du sälja dom?”
”Ja”, sa Karlsson. ”Till dej. Du ska få dom rätt så billigt, eftersom dom är något begagnade. Och…” fortsatte han eftertänksamt”…liksom lite solkiga.”
”Är du inte klok”, sa Lillebror. ”Du kan väl inte klara dej utan stortår heller?”
”Har jag sagt det då”, sa Karlsson. ”Dom ska sitta kvar på mej, men det är dina i alla fall. Jag bara lånar dom.”
Han la fötterna i Lillebrors knä för att Lillebror skulle förstå att stortårna redan var så gott som hans och sa övertalande:
”Tänk sen varje gång du ser dom, då säjer du: ’Dom där små söta stortårna är mina!’ Blir inte det gulligt?”
Men Lillebror ville inte göra några stortåaffärer. Han lovade att ge Karlsson femöringar ändå, alla som han hade i sin spargris. Och sen ville han äntligen säga det som han måste säga.
”Hör du, Karlsson”, sa han, ”kan du gissa vem som ska se efter mej, när mamma och pappa är på semester?”
”Världens bästa barn-se-eftrare, antar jag”, sa Karlsson.
”Menar du dej själv”, frågade Lillebror, fast han mycket väl förstod att det var just vad Karlsson menade. Och Karlsson nickade instämmande.
”Ja, om du kan visa mej nån bättre barn-se-eftrare, så ska du få fem öre.”
”Fröken Bock”, sa Lillebror. Han var rädd att Karlsson skulle bli arg för att mamma hade bett fröken Bock komma, när världens bästa barn-se-eftrare bodde på taket så nära till hands, men märkvärdigt nog verkade Karlsson i stället förtjust och upplivad.
”Hoj, hoj”, sa han bara. ”Hoj, hoj!”
”Vad menar du med hoj, hoj”, undrade Lillebror oroligt.
”När jag säjer hoj, hoj, så menar jag hoj, hoj”, försäkrade Karlsson och tittade på Lillebror med tindrande ögon.
”Och så kommer farbror Julius också”, sa Lillebror. ”Han ska till doktorn och få behandlingar, för han är stel i kroppen om rnornarna.”
Och han berättade för Karlsson hur besvärlig farbror Julius var och att han skulle bo i våningen hela tiden medan mamma och pappa kryssade omkring med den där vita båten och Bosse och Bettan var borta på var sitt håll.
”Jag undrar hur det ska bli ”, sa Lillebror ängsligt.
”Hoj”, sa Karlsson, ”dom kommer att få ett par veckor som dom aldrig glömmer.”
”Menar du mamma och pappa eller Bosse och Bettan”, undrade Lillebror.
”Jag menar Husbocken och farbror Julius”, sa Karlsson.
Då kände sig Lillebror ännu mer ängslig. Men Karlsson klappade honom tröstande på kinden.
”Lugn, bara lugn! Vi ska leka snälla lekar med dom, för vi är världens snällaste…åtminstone jag.”
Och så fyrade han av ett skott alldeles intill örat pa Lillebror, så att Lillebror hoppade högt av förskräckelse.
”Och inte ska stackars farbror Julius behöva gå till doktorn och få behandlingar”, sa Karlsson, ”den saken klarar jag.”
”Hur då”, undrade Lillebror. ”Du vet väl inte vad det ska vara för behandlingar, när man är stel i kroppen?”
”Vet inte jag”, sa Karlsson. ”Jag lovar dej att jag ska få farbror Julius rask och rörlig som en vinthund…det finns tre sätt.”
”Vilka då sätt”, frågade Lillebror misstänksamt.
”Tirritera och filura och figurera”, sa Karlsson, ”nån annan behandling behövs inte.”
Lillebror tittade sig oroligt omkring, för överallt i husen började folk sticka ut huvudet för att se vem det var som hade skjutit, och nu märkte han dessutom att Karlsson höll på att ladda om.
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror, ”nä, Karlsson, skjut inte mer!”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Du”, sa han sedan, ”jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?”
Innan Lillebror hann svara, höjde Karlsson jublande pistolen och sköt. Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.
”Vad bråkar dom för”, sa han. ”Vet dom inte att det är min födelsedag?”
Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.
Smälla ska det göra och roligt vill jag ha
uti bosse bisse basse bisse bom fallera
och bullar ska de va på min födelseda’
uti bosse bisse basse bom.
Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,
alla ska va snälla mot mej tycker ja’
uti hoj hoj hoj
uti voj voj voj
uti bosse bisse basse bisse bom.
3
Karlsson är bäst i klassen.
Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.
”Äntligen”, sa mamma, ”äntligen!”
Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:
”Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel.”
Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.
”Det viktigaste är vår lilla pojke”, sa mamma och fick tårar i ögonen, ”o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta.”
”Där jag är, där händer ingenting”, försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försvann i hissen…och så var Lillebror ensam med fröken Bock.
Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där. Och även om det kunde bli trassligt med henne och Karlsson i samma hus, så var Lillebror ändå tacksam mot fröken Bock för att hon hade kommit. Annars skulle mamma aldrig i livet ha låtit honom stanna hemma och vaka över Karlsson, så mycket var säkert. Därför ville Lillebror nu redan från början visa sig vänlig mot fröken Bock och han frågade artigt:
”Hur mår Frida?”
Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat henne, bara hört talas om henne. Rätt mycket hade han hört talas om henne. Av fröken Bock. Fröken Bock bodde tillsammans med Frida i en lägenhet på Frejgatan, men det verkade inte som om det var vidare roligt. Lillebror hade förstått att fröken Bock var lömsk på sin syster och tyckte att hon gjorde sig mallig och märkvärdig. Det hade börjat med att Frida fick uppträda i ett TV-program om spöken, något som hade retat fröken Bock mycket. Visserligen fick hon själv sedan i ett annat TV-program visa hela svenska folket hur hon gjorde Hildur Bocks goda kolijox, men det hade tydligen inte räckt för att kväsa Frida. Kanske fortsatte hon ändå att göra sig mallig och märkvärdig, eftersom fröken Bock bara fnös så där, när Lillebror frågade:
”Hur mår Frida?”
”Jo tack, hon mår bra tycks det”, sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. ”Hon har satt opp med fästman, det arma livet!”
Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:
”Har inte fröken Bock också någon fästman?”
Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.
”Nej, tack och lov”, sa hon. ”Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida.”
Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.
”Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!”
Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. ”Snart flyger dom väl till månen innan dom har börjat skolan”, sa hon. Och nu kallade hon Karlsson ”Den där lilla otäcka, tjocka pojken” – det tyckte Lillebror verkligen inte var snällt.
”Karlsson är inte otäck…” började han, men just då ringde det på ytterdörren.
”Oj, kommer farbror Julius redan”, sa Lillebror och sprang för att öppna.
Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.
”Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet”, undrade Karlsson.
”Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej”, försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll.”
”Du kunde ha hoppats”, sa Karlsson. ”Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt.”
”Vill du det”, frågade Lillebror ängsligt.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson och tindrade med ögonen, ”hoj, hoj, vad tror du?”
Lillebror förstod nog att han inte hur länge som helst skulle kunna hålla isär Karlsson och fröken Bock, men han var inte beredd på att de skulle drabba ihop redan första kvällen. Han kände att han måste tala med Karlsson, men Karlsson var redan på väg mot köket, ivrig som en jakthund. Lillebror rusade efter och högg honom i armen.
”Du, Karlsson”, sa han övertalande, ”hon tror att du är en av mina klasskamrater, och det kan hon gärna få fortsätta med tycker jag.”
Karlsson tvärstannade. Och så skrockade det till i honom som det alltid gjorde, när han blev riktigt förtjust över någonting.
”Tror hon verkligen att jag också går i skolan”, sa han jublande. Och sedan satte han ny fart mot köket.
Fröken Bock hörde hans galopp närma sig. Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm. En orm som hon absolut inte ville ha i sitt kök.
Fast det förstod inte Karlsson. Han var framme hos henne med ett par språng och tittade ivrigt upp i hennes ogillande ansikte.
”Och vem tror du är bäst i klassen”, frågade han. ”Gissa vem som är bäst i räkning och läsning och skrivning och all…allting?”
”Man brukar hälsa när man kommer in”, sa fröken Bock. ”Och det intresserar mej inte vem som är bäst i klassen. Inte är det då du i alla fall.”
”Jo, tänk för att det är det”, sa Karlsson, men sedan kom han av sig och det verkade som om han tänkte efter.
”Jag är bäst i räkning åtminstone”, sa han dystert när han hade funderat färdigt. Men så ryckte han på axlarna.
”Nåja, det är en världslig sak”, sa han och började muntert hoppa runt i köket. Han kretsade omkring fröken Bock, och rätt som det var stämde han upp en glad och välkänd liten sång:
”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha…”
”Nej, Karlsson”, sa Lillebror hastigt, ”nej, nej!” Men det hjälpte inte.
”Uti bosse bisse basse bisse bom fallera…”
sjöng Karlsson. Och när han kom till ”fallera” hördes där plötsligt en knall och sedan ett skrik. Knallen kom från Karlssons pistol och skriket kom från fröken Bock. Lillebror trodde först att hon skulle svimma, för hon sjönk ner på en stol och satt där tyst och blundade, men när Karlsson fortsatte med sitt bosse bisse basse bisse bom fallera, då slog hon upp ögonen och sa argt:
”Jag ska bossa och bassa dej, otäcka unge, så du aldrig glömmer det, om du gör om det där!”
Det svarade inte Karlsson på. Han bara stack ett knubbigt pekfinger under hakan på fröken Bock och pekade på en vacker brosch som hon hade där.
”Den där var fin”, sa han. ”Var har du knyckt den?”
”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror förskräckt, för han såg ju hur rasande fröken Bock blev.
”Det…det…det var det oförskämdaste”, stammade hon och kunde knappt få fram orden, men sedan skrek hon:
”Ut med dej! Ut, säjer jag!”
Karlsson tittade förvånad på henne.
”Åja, ta i lagom”, sa han. ”Jag frågar ju bara. Och när man frågar hövligt, så ska man väl kunna få ett hövligt svar tycker jag.”
”Ut”, skrek fröken Bock.
”Förresten”, sa Karlsson. ”Det är en sak till jag skulle vilja veta. Är inte du också lite stel i kroppen om rnornarna, och hur tidigt vill du i så fall att jag ska börja figurera dej ?”
Fröken Bock såg sig vilt omkring efter något tillhygge att mota ut Karlsson med, och Karlsson sprang tjänstvilligt till städgarderoben och ryckte fram en mattpiskare som han stack i handen på henne.
”Hoj, hoj”, skrek han och satte av i språngmarsch runt köket. ”Hoj, hoj, nu börjas det igen!”
Men då slängde fröken Bock mattpiskaren ifrån sig. Hon kom nog ihåg hur det var när hon förra gången jagade Karlsson med mattpiskare, och hon ville inte göra om det igen.
Lillebror tyckte inte att det här började vidare bra, och han undrade hur länge fröken Bock utan att bli vansinnig skulle kunna se Karlsson skala runt och ropa Hoj, hoj. Inte så värst länge, tänkte Lillebror. Här gällde det att få ut Karlsson ur köket fortast möjligt. Och när Karlsson på elfte varvet sprintade förbi, högg Lillebror honom i kragen.
”Karlsson”, sa han bevekande, ”vi går in i mitt rum i stället.”
Och Karlsson följde med fastän mycket motsträvigt.
”Det var ju fånigt att sluta när jag lagom hade börjat få liv i henne”, sa han. ”Om jag hade fått hålla på lite till, så hade hon kommit ångande, glad och lekfull som ett sjölejon, det är jag säker på.”
Han gick fram och pillade som vanligt upp persikokärnan ur blomkrukan för att se hur mycket den hade växt. Lillebror kom också och ville titta, och när han stod där så nära Karlsson och med armen om hans axlar, då kände han hur våt Karlsson var, stackarn, han måste ha flugit omkring i regnet länge.
”Fryser du inte när du är så där våt”, frågade Lillebror.
Det verkade inte som om Karlsson hade tänkt på det förut, men nu kände han efter.
”Jo, det är klart jag fryser”, sa han. ”Men är det nån som bryr sej om det kanske? Är det nån som blir lessen när hans bästa vän kommer genomvåt och skakar av köld och som ser till att han får av sej kläderna och hänger opp dom på tork och sätter på honom en mjuk, skön badrock och går och kokar lite varm choklad åt honom och ger honom en massa bullar också och stoppar ner honom i sängen och sjunger en liten vacker, sorglig visa för honom, så att han sakta somnar in, är det det kanske?” Han tittade anklagande på Lillebror.
”Nej, det är det inte”, sa han, och rösten darrade som om han tänkte börja gråta.
Då fick Lillebror bråttom att göra allt det där som Karlsson tyckte man borde göra för sin bästa vän. Det svåraste var att få fröken Bock med på varm choklad och bullar åt Karlsson, men hon hade inte tid och ork att spjärna emot något vidare, för hon höll just på att steka en kyckling åt farbror Julius som kunde väntas när som helst.
”Du får greja det själv bäst du vill”, sa hon. Det gjorde Lillebror också. Och sedan satt Karlsson rund och rosig i Lillebrors säng, klädd i Lillebrors vita badrock, och drack choklad och åt bullar, och i badrummet hängde hans skjorta och hans byxor och hans underkläder och hans skor och strumpor på tork.
”Nån sorglig visa behöver du inte sjunga”, sa Karlsson. ”Men du kan börja tjata på mej att jag ska ligga över hos dej i natt.”
”Vill du det då”, frågade Lillebror.
Karlsson stoppade just in en hel bulle i munnen, så han kunde inte svara, han bara nickade mycket kraftigt. Bimbo skällde. Han tyckte inte att Karlsson fick ligga i Lillebrors säng. Men Lillebror tog upp Bimbo i famnen och viskade i hans öra:
”Jag kan ligga på soffan förstår du, och så flyttar vi din korg dit!”
Fröken Bock skramlade med någonting ute i köket, och när Karlsson hörde det, sa han harmset:
”Hon trodde inte att jag var bäst i klassen!”
”Det var väl inte så konstigt”, sa Lillebror. Han visste minsann att Karlsson var dålig både i läsning och skrivning och räkning, allra uslast i räkning fast han hade sagt tvärtom till fröken Bock.
”Du skulle öva dej”, sa Lillebror. ”Vill du att jag ska lära dej lite addition kanske?”
Då fnös Karlsson till så att chokladen sprutade lång väg.
”Och vill du att jag ska lära dej lite hut kanske? Tror du inte att jag kan addi…ja, sånt där som du sa?”
Det blev i alla fall inte tid till någon räkneövning, för just då kom där en kraftig signal på ytterdörren. Lillebror förstod att nu måste det i alla fall vara farbror Julius, och han rusade ut för att öppna. Helst ville han vara ensam, när han mötte farbror Julius, och han trodde att Karlsson skulle stanna kvar i sängen. Men det trodde inte Karlsson. Han kom sättande efter Lillebror med badrocken slafsande om benen.
Lillebror öppnade dörren på vid gavel, och där stod mycket riktigt farbror Julius med en kappsäck i var hand.
”Välkommen, farbror Jul…” började Lillebror. Längre kom han inte. För just då hördes där en fruktansvärd knall, och i nästa ögonblick föll farbror Julius avsvimmad till golvet.
”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror förtvivlad, å, vad han ångrade att han någonsin hade gett Karlsson den där pistolen. ”Vad ska vi ta oss till, varför gjorde du så där?”
”Det ska vara salut”, försvarade sig Karlsson, ”jo, det ska vara salut när det kommer finare personer och tjänstemän av högre grad på besök.”
Lillebror stod där olycklig så att han kunde gråta, Bimbo skällde ursinnigt och fröken Bock, som också hade hört knallen, kom andfått springande och började flaxa med armarna och oja sig över stackars farbror Julius, där han låg på dörrmattan lik en fallen fura i skogen. Bara Karlsson tog allt med ro.
”Lugn, bara lugn”, sa han.
Han ryckte till sig vattenkannan som Lillebrors mamma använde, när hon vattnade sina krukväxter, och med den duschade han farbror Julius aldrig så lite. Det hjälpte faktiskt, farbror Julius slog långsamt upp ögonen.
”Det bara regnar och regnar”, mumlade han. Men när han såg alla de oroliga ansiktena omkring sig, vaknade han till ordentligt.
”Va…va…vad är det frågan om”, röt han ilsket.
”Det är frågan om salut”, sa Karlsson, ”fast på somliga är det då alldeles bortkastat, när dom bara svimmar av så där.”
Men nu tog fröken Bock hand om farbror Julius. Hon torkade av honom och ledde in honom i sängkammaren, där han skulle bo, och man kunde höra henne förklara för honom, att den där lilla otäcka, tjocka pojken var en av Lillebrors klasskamrater som borde köras ut var gång han visade sig.
”Där hör du”, sa Lillebror till Karlsson. ”Lova att du aldrig mer ger någon salut!”
”För all del”, sa Karlsson trumpet. ”Här kommer man och försöker göra lite festligt och trevligt för gästerna, men är det nån som rusar fram och kysser en på båda kinderna och ropar att man är världens lustigkurre, nähä! Snorkar och dönickar, det är vad ni är hela bunten!”
Lillebror hörde inte på honom. Han stod och lyssnade till farbror Julius klagovisor inne i sängkammaren. Madrassen var för hård, sa farbror Julius, och sängen var för kort och filtarna för tunna, jo, nu märktes det att farbror Julius hade kommit.
”Han är inte nöjd med nånting”, sa Lillebror till Karlsson. ”Bara med sej själv är han alldeles nöjd tror jag-”
”Det kan jag snart ta ur honom, om du ber mej vackert”, sa Karlsson.
Men Lillebror bad Karlsson vackert att för all del låta bli det.
