Текст книги "Karlsson på taket"

Och innan Lillebror hann knysta var han på väg från taket till piskbalkongen. Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg– och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge. Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta. Och det var tydligt att Karlsson hade rätt …arg husbock blev ännu argare när ingen fanns där utanför. Hon muttrade högt för sig själv, en lång stund stod hon kvar i dörröppningen som om hon väntade att den som hade ringt plötsligt skulle dyka upp framför henne. Men den som hade ringt stod tyst fnissande på balkongen, och det fortsatte han med ända tills den lagom tjocka hjälten kom och hämtade honom till bullkalas på sin farstubro.

Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om.

”Nu mår jag bra”, sa han, när han satt där på bron bredvid Karlsson och tuggade sin bulle och drack sin choklad och tittade ut över Stockholms tak och torn som skimrade i solskenet. Bullarna var goda, chokladen var också utmärkt god. Han hade själv kokat den inne i Karlssons spis. Allt som behövdes, mjölk och kakao och socker hade Karlsson räddat med sig från köket där nere.

”Och ordentligt betalt vartenda dugg med fem öre som ligger på köksbordet”, sa Karlsson. ”Är man ärlig, så är man, det är inget att göra åt den saken.”

”Var har du fått alla femöringarna ifrån”, undrade Lillebror.

”Från en portmonnä som jag hittade på gatan häromdan”, sa Karlsson. ”Full med femöringar och andra pengar!”

”Stackars den som tappade portmonnän”, sa Lillebror. ”Han blev nog lessen.”

”Åja”, sa Karlsson, ”är man droskchaufför får man väl hålla ordning på sina grejer då!”

”Hur vet du att det var en droskchaufför”, undrade Lillebror häpen.

”Jag såg när han tappade portmonnän, vetja”, sa Karlsson. ”Och att han var droskchaufför syntes ju på märket i mössan. Jag är väl inte dum heller.”

Lillebror tittade förebrående på Karlsson. Så där fick man verkligen inte göra med saker som man hittade, det måste han tala om för Karlsson. Men han måste inte tala om det just nu …en annan gång! Nu ville han bara sitta där på bron och njuta av solskenet och bullarna och chokladen och Karlsson.

Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron.

”A, vad jag mår bra”, sa Lillebror.

Karlsson böjde sig fram och tittade honom stint in i ögonen. ”Nej, det gör du inte. Du mår inte alls bra.”

Han la sin hand på Lillebrors panna.

”Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber.”

Lillebror såg förvånad ut.

”Vad är det för nånting …bullfeber?”

”Det får man av att äta för mycket bullar.”

”Då har väl du ändå mer bullfeber”, sa Lillebror.

”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men ser du, jag hade bullfeber när jag var tre år, och man kan bara få det en gång, precis som mässling och kikhosta.”

Lillebror kände sig inte alls sjuk, och det försökte han säga åt Karlsson. Men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron och stänkte ivrigt choklad i ansiktet på honom.

”Så att du inte ska svimma”, förklarade Karlsson. Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle.

”Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam”, sa Karlsson och åt raskt upp bullen.

”Men nu är han inte så ensam längre”, sa Lillebror.

Karlsson klappade sig belåtet på magen.

”Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!”

Lillebror trivdes han också. Han låg kvar på bron och kände hur bra han mådde trots bullfebern. Han var mätt och unnade gärna Karlsson den där bullen.

Då kom han att titta på sin klocka. Den fattades några minuter i tre. Lillebror började skratta.

”Nu kommer snart fröken Bock och öppnar åt mej. A, jag skulle önska jag kunde se henne, när hon kommer in i mitt rum och jag är borta.”

Karlsson klappade honom vänligt på axeln.

”Kom med dina små önskningar till Karlsson, så ordnar han allting åt dej. Spring bara in och hämta min kikare. Den hänger på fjortonde spiken från soffan räknat, ganska högt upp, kliv på hyvelbänken.”

Lillebror fnissade.

”Ja, men jag har ju bullfeber, måste man inte ligga stilla då?”

Karlsson skakade på huvudet.

”Ligga stilla och fnissa …det tror du hjälper mot bullfeber! Tvärtom, ju mer du skalar runt väggar och tak, dess fortare blir du frisk, det kan du läsa i varenda läkarbok.”

Och eftersom Lillebror gärna ville bli av med sin bullfeber sprang han lydigt in i huset och klättrade upp på hyvelbänken och tog ner kikaren som hängde på den fjortonde spiken från soffan räknat. På samma spik hängde också en tavla med en liten röd tupp i ena hörnet. Karlsson hade själv målat den.

Lillebror kom ihåg nu att Karlsson var världens bästa tuppmålare. Här hade han gjort ett ’Porträtt av ensam mycket liten röd tupp’ – så stod det skrivet på tavlan. Och nog var den tuppen mera ensam och liten och röd än någon annan som Lillebror hade sett i sitt liv. Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom.

Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot. Då förstod Lillebror.

”Oj, vilken bra utkiksplats, om man har en kikare och vill kika in i mitt rum!”

”Det har man, och det vill man”, sa Karlsson och satte kikaren för ögonen. Sedan fick Lillebror också låna den. Och han såg sitt rum lika tydligt som om han hade varit där. Där låg Bimbo i sin korg och sov, där var Lillebrors säng, där var bordet med läxböckerna och där var klockan på väggen. Nu slog hon tre. Men fröken Bock syntes inte till.

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Hon är på väg, för jag känner rysningar utefter ryggraden och skinnet knottrar sej.”

Han slet ifrån Lillebror kikaren och satte den för ögonen.

”Vad sa jag? Nu öppnas dörren, här kommer hon, rar och gullig som en kannibalhövding.”

Han skrockade till av skratt.

”Jojo, nu spärrar hon opp ögona! Var är Lillebror? Tänk om han har ramlat ut genom fönstret!”

Det var nog vad fröken Bock trodde, för hon kom sättande fram till fönstret alldeles förskrämd. Lillebror tyckte riktigt synd om henne. Hon lutade sig ut och kikade ner mot gatan, som om hon hade väntat att få se Lillebror där.

”Nej, där är han inte”, sa Karlsson, ”snopet, va?”

Fröken Bock såg lugnad ut. Hon gick tillbaka in i rummet.

”Nu letar hon”, sa Karlsson. ”Hon letar i sängen …och bakom bordet…och under sängen, håhåjaja …och vänta, nu går hon in i garderoben, hon tror nog att du ligger där i en liten hög och gråter.”

Karlsson skrockade till igen.

”Det är på tiden att vi börjar filura henne”, sa han.

”Hur då”, undrade Lillebror.

”Så här”, sa Karlsson. Och innan Lillebror hann knysta surrade Karlsson iväg med honom tvärs över gatan och slängde in honom i hans rum.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, var snäll mot Husbocken”, sa Karlsson. Och så flög han sin väg.

Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben. Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut.

Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.

”Var i all världen gömde du dej”, frågade hon till slut.

Lillebror tittade oskyldigt upp från sin räknebok.

”Jag har inte gömt mej. Jag sitter ju bara här och räknar mina tal. Inte kunde jag veta att fröken Bock höll på med kurragömma. Men för all del …kryp in i garderoben igen, så ska jag gärna leta.”

Det svarade fröken Bock ingenting på. Hon stod tyst en stund och tänkte.

”Jag håller väl aldrig på att bli sjuk”, mumlade hon. ”Det händer så mycket konstigt här i huset.”

Just då hörde Lillebror hur någon försiktigt låste dörren från utsidan. Lillebror fnissade. Världens bästa husbocks-tämj are hade tydligen flugit in genom köksfönstret för att lära Husbocken hur det kändes att vara inlåst.

Fröken Bock märkte ingenting. Hon stod bara tyst och såg grubblande ut. Till sist sa hon:

”Egendomligt! Nåja, nu kan du gå ut och leka, medan jag lagar middan.”

”Tack, det var snällt”, sa Lillebror. ”Då slipper jag vara inlåst mera nu då?”

”Ja, det slipper du”, sa fröken Bock och gick till dörren. Hon la handen på låsvredet och tryckte ner, först en gång, så en gång till. Men dörren ville inte gå upp. Då kastade hon sig med hela sin tyngd mot den. Det hjälpte inte. Dörren var och förblev stängd.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Vem har låst dörren”, skrek hon.

”Det har väl fröken Bock gjort själv”, sa Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Prat! Hur kan dörren vara låst från utsidan när jag är på insidan!”

”Inte vet jag”, sa Lillebror.

”Kan det vara Bosse eller Bettan”, undrade fröken Bock.

”Nä, dom är kvar i skolan än”, försäkrade Lillebror.

Då satte sig fröken Bock tungt på en stol.

”Vet du vad jag tror”, sa hon. ”Jag tror att det finns ett spöke här i huset.”

Lillebror nickade, å, så bra om fröken Bock trodde att Karlsson var ett spöke, då kanske hon gav sig iväg. För inte ville hon väl stanna i ett hus där det spökade.

”Ar fröken Bock rädd för spöken”, frågade Lillebror.

”Tvärtom”, sa fröken Bock. ”Jag är glad åt dom! Tänk, nu kan kanske jag också komma i TV! Du vet, dom har en serie där med folk som berättar om sina spökerier, och det som jag har varit med om här under en enda dag, det räcker till tio TV-program.”

Fröken Bock såg innerligt belåten ut.

”Det kommer att reta min syster Frida, må du tro. För Frida har varit i TV och berättat om alla spöken som hon har sett och om spökröster som hon har hört och jag vet inte vad. Men nu ska jag bräcka av henne ordentligt.”

”Har fröken Bock hört några spökröster då”, undrade Lillebror.

”Ja, kommer du inte ihåg hur det råmade utanför fönstret nyss, när bullarna försvann. Det ska jag försöka härma i TV, så att folk får höra hur det lät.”

Och fröken Bock gav till ett råmande, så att Lillebror hoppade högt i stolen där han satt.

”Så där ungefär”, sa fröken Bock belåtet. Då hördes utanför fönstret ett ännu värre råmande, och fröken Bock blev blek.

”Det svarar mej”, viskade hon. ”Spöket svarar mej. Det ska jag tala om i TV. Du gode Moses, vad Frida ska bli arg!” Och hon berättade för Lillebror hur skrytsam Frida hade varit i TV med alla sina spökerier.

”Skulle man tro henne, så vimlar hela Vasastan av spöken, och de flesta håller visst till hemma i vår lägenhet, fast aldrig i mitt rum, bara i Fridas. Tänk, en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva”, sa fröken Bock.

”Vad var det för en varning”, frågade Lillebror.

Fröken Bock tänkte efter.

”Ja, hur var det nu igen …jo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!”

Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara.

”Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och siarns.”

”Gjorde hon det då”, frågade Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Nej, det tycker jag visst inte. Skryter gör hon då fortfarande och tror att hon är en sån TV-stjärna, fastän hon har varit med en enda gång. Men nu vet jag en som ska bräcka av henne.”

Fröken Bock gnuggade händerna. Hon gladde sig så mycket åt att äntligen få bräcka av Frida, så det gjorde henne inget att hon var inlåst med Lillebror. Hon satt där helt belåten och jämförde Fridas spökerier med sina egna, ända tills Bosse kom hem från skolan.

Då skrek Lillebror:

”Kom och öppna! Jag är inlåst med Husb…med fröken Bock!”

Bosse öppnade, och han blev mycket förvånad.

”Vem i all världen har låst in er här”, frågade han.

Fröken Bock såg bara mystisk ut.

”Det kan du få höra i TV en annan gång.”

Nu hade hon bråttom att få middan färdig. Hon marscherade iväg till köket med stora steg.

I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit.

Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen.

Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand. Fröken Bock hade fått en också. Den stod där på väggen med stora, spretiga bokstäver och syntes lång väg.

”Tag dig i akt! Dina hutlöst dyra bullar borde det vara något mera kanel i!”

5

Karlsson och TV-burken

Pappa kom hem till middan med ett nytt bekymmer. ”Stackars barn, det ser ut som om ni skulle få klara er alldeles ensamma ett par dar. Jag måste helt plötsligt flyga till London i affärer. Hur tror ni det ska gå?”

”Det går väl bra”, sa Lillebror. ”Bara du inte springer i vägen för propellern.”

Då skrattade pappa.

”Jag tänkte närmast på hur det ska gå för er här hemma utan både mamma och mej.”

Bosse och Bettan trodde att det skulle gå fint. Det kunde ju nästan vara roligt att för en gångs skull ha föräldrafritt, sa Bettan.

”Ja, men tänk på Lillebror”, sa pappa.

Bettan klappade ömt sin bror över den ljusa skulten.

”Honom ska jag vara som en mor för”, försäkrade hon. Men det trodde pappa inte riktigt på och inte Lillebror heller.

”Du är ju jämt ute och ränner med dina killar, när man som bäst behöver dej”, muttrade Lillebror.

Bosse försökte trösta honom.

”Då har du mej.”

”På Östermalms idrottsplats, ja”, sa Lillebror.

Bosse skrattade.

”Återstår bara Husbocken. Hon ränner inte med killar och kickar inte boll.”

”Nä, tyvärr”, sa Lillebror.

Han satt där och försökte känna efter hur illa han tyckte om fröken Bock. Men då märkte han någonting konstigt – han var inte arg på henne längre. Inte ett dugg arg. Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock – långtifrån – men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom. Stackarn, hon måste ju bo ihop med den där Frida! Lillebror visste nog vad det ville säga att ha besvärliga systrar. Ändå satt ju inte Bettan och skröt om spöken i TV som Frida gjorde.

”Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna”, sa pappa. ”Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här medan jag är borta.”

”Ska jag nu dras med henne både natt och dag”, sa Lillebror. Men innerst inne tyckte han det var bra med någon som vakade över dem, även om det bara var en husbock.

Och fröken Bock ville mer än gärna komma och bo hos barnen. När hon blev ensam med Lillebror förklarade hon varför.

”Det är ju om nätterna det spökar allra värst, förstår du. Och nu ska jag samla ihop till ett TV-program så att Frida ramlar av stolen, när hon får se mej i apparaten.”

Lillebror blev orolig. Tänk om fröken Bock, medan pappa var borta, började dra in en massa TV-folk i huset och någon av dem råkade få syn på Karlsson, oj, då skulle han komma i TV så säkert som aldrig det, fastän han inte var något spöke alls utan bara Karlsson. Och sedan skulle det vara förbi med husfriden som mamma och pappa var så rädda om. Lillebror förstod att han måste varna Karlsson och be honom akta sig.

Han kom inte åt att göra det förrän kvällen därpå. Då var han ensam hemma. Pappa hade redan farit iväg till London, Bosse och Bettan var ute på var sitt håll, och fröken Bock hade tagit sig en tur hem till Frida på Frejgatan för att fråga om hon hade sett några spöken nyligen.

”Jag är snart tillbaka”, sa hon till Lillebror när hon gick. ”Och kommer det några spöken, så be dom sitta ner så länge, hahaha!”

Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna.

Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, vad ska vi göra nu”, undrade han. ”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nån husbock som vi kan tirritera, vad som helst, men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’!”

”Vi kan ju titta på TV”, föreslog Lillebror.

Och tänk, då visade det sig att Karlsson inte hade en aning om TV! Han hade inte sett en TV-apparat i hela sitt liv. Lillebror tog med honom in i vardagsrummet och pekade stolt på deras nya fina 23-tummare.

”Titta där!”

”Vad är det för en burk”, frågade Karlsson.

”Det är ingen burk, det är TV”, förklarade Lillebror.

”Vad har man i såna burkar”, frågade Karlsson, ”är det bullar?”

Lillebror skrattade.

”Det är så lagom heller! Här ska du få se vad det är.”

Han knäppte på apparaten och rätt som det var kom det fram en farbror i bildrutan och talade om hurdant väder det skulle bli i övre Norrland.

Karlssons ögon blev runda av förvåning.

”Hur har ni fått in honom i burken?”

Lillebror skrattade.

”Ja, vad tror du? Han kröp in där när han var liten, förstår du väl.”

”Vad har ni honom till”, ville Karlsson veta.

”Äsch, förstår du inte att jag skojar”, sa Lillebror. ”Han kröp visst inte in där när han var liten och vi har honom inte till nånting. Han bara är där, förstår du väl, och talar om hurdant väder det blir i morgon. För han är en sån där vädergubbe, du vet.”

Karlsson fnissade till.

”Har ni en särskild gubbe instoppad i en burk bara för att tala om hurdant väder det blir i morron …det får ni ju se då! Fråga mej lika gärna …det blir åska och regn och hagel och storm och jordbävning, är du nöjd nu?”

”Längs Norrlandskusten storm och regn under morgondagen”, sa vädergubben i TV-rutan.

Karlsson skrattade förtjust.

”Ja, vad sa jag …storm och regn!”

Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.

”Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlänningar, ett sånt väder dom får! Men dom kan ju vara glada att dom får nåt väder alls. Tänk om dom skulle sitta där precis utan.”

Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.

”En sån nätt liten gubbe”, sa han. ”Mindre än jag. Det tycker jag om.”

Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.

”Vilken väg har han krupit in egentligen?”

Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande människa i rutan, men då blev Karlsson nästan arg.

”Det kan du smälla i nån annan, dummer där! Han rör ju på sej, vetja. Och vädret i övre Norrland, brukar döa människor prata om det, va?”

Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.

”Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV”, började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.

”Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel.”

Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man kunna se henne i bildrutan livs levande, försäkrade Lillebror.

”Livs levande husbock …o, så hemskt”, sa Karlsson.

”Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på.”

Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.

”Fast det förstås”, sa han. ”Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det finns mer i den här burken än man begriper från början.”

Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.

”Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej … ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.”

Plötsligt försvann hallådamen. I stället kom där två allvarliga fula herrar som bara pratade och pratade. Det tyckte inte Karlsson om. Han började skruva på alla rattar och knappar som fanns.

”Nä, gör inte så där”, sa Lillebror.

”Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen”, sa Karlsson.

Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.

”Gubbarna kommer och går precis som jag vill”, sa han belåtet.

De två herrarna pratade och pratade så fort Karlsson gav dem en chans.

”Jag tycker för min del som så”, sa den ene.

”Det bryr jag mej inte om”, sa Karlsson. ”Gå hem och lägg dej!”

Han stängde av apparaten med en smäll och skrattade förtjust.

”Tänk vad det ska reta den där gubben att han inte fick tala om vad han tycker för sin del som så!”

Men nu var Karlsson trött på TV och ville ha något annat roligt.

”Var är Husbocken? Ta hit henne, så att jag får figurera henne.”

”Figurera …hur gör du då”, undrade Lillebror oroligt.

”Det finns”, sa Karlsson, ”tre sätt att tämja husbockar. Man kan tirritera dom eller filura dom eller figurera dom, ja, egentligen är det samma sak alltihop, men när man figurerar är det liksom mera närkamp.”

Lillebror blev ännu oroligare. Tänk om Karlsson gav sig i närkamp med fröken Bock, då skulle hon få se honom, och det var ju det som inte fick hända. Lillebror måste vaka över honom medan mamma och pappa var borta, hur svårt det än var. På något vis måste han försöka skrämma Karlsson, så att Karlsson själv hade vett att hålla sig undan för fröken Bock. Lillebror funderade, sedan sa han listigt:

”Du, Karlsson, du skulle väl inte vilja komma i TV?”

Karlsson ruskade häftigt på huvudet.

”I burken där? Jag? Inte så länge jag är frisk och orkar försvara mej.”

Men sedan såg han lite eftertänksam ut.

”Fast förstås …om den där lilla nussikan vore där på samma gång!”

Lillebror sa bestämt ifrån att det skulle Karlsson bara inte inbilla sig. Ånej, om Karlsson kom i TV så blev det nog tillsammans med Husbocken.

Karlsson hoppade till.

”Husbocken och jag i samma burk …hoj, hoj, har det inte varit jordbävning i övre Norrland förut, så blir det då, skriv upp det! Hur kan du hitta på nånting så befängt?”

Då berättade Lillebror alltihop om spökprogrammet som fröken Bock tänkte ha i TV för att Frida skulle ramla av stolen.

”Har Husbocken sett något spöke då”, undrade Karlsson.

”Nej, inte sett”, sa Lillebror. ”Men hon har hört ett som råmade utanför fönstret. Hon tror att du är ett spöke.”

Och Lillebror förklarade ordentligt sammanhanget mellan Frida och Husbocken och Karlsson och TV, men om han hade trott att det skulle skrämma Karlsson, så trodde han fel. Karlsson slog sig på knäna och gnydde av förtjusning, och när han hade gnytt färdigt dunkade han Lillebror i ryggen.

”Var rädd om Husbocken! Det är den bästa möbel ni har här i huset. För all del var rädd om henne! För nu ska vi verkligen börja ha roligt.”

”Hur då”, undrade Lillebror ängsligt.

”Hoj”, skrek Karlsson, ”det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!”

Lillebror blev ännu oroligare.

”Vem kommer ångande?”

”Lillspöket i Vasastan”, skrek Karlsson. ”Hoj, hoj!”

Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en annan gång när Karlsson hade varit spöke och skrämt bort tjuvar som ville ta mammas hushållspengar och allt matsilvret. Karlsson hade inte heller glömt det.

”Minns du hur kul vi hade”, sa han. ”Förresten …var är spökdräkten som jag hade då?”

Lillebror måste bekänna att mamma hade tagit den. Hon hade varit ganska arg den gången över lakanet som Karlsson hade förstört. Men sedan hade hon lagat hålen och gjort spökdräkten till ett lakan igen.

Karlsson fnyste när han hörde det.

”Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset.”

Han satte sig på en stol och tjurade.

”Ska det vara så här, så är jag inte me’. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill.”

Men sedan sprang han fram till linneskåpet och öppnade dörren.

”Som tur är finns det ju fler lakan.”

Han ryckte till sig ett av mammas finaste linnelakan, men då kom Lillebror störtande.

”O, nej, inte det! Låt bli …här finns gamla kasserade lakan, dom duger väl.”

Karlsson såg missnöjd ut.

”Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all del…det här är ju ändå inget bättre hus …ta hit lumpen!”

Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.

”Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt”, sa han.

Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.

”Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!”

Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.

”Du kunde väl klippa till åtminstone”, sa Lillebror.