Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 4 (всего у книги 18 страниц)

6

Karlsson leker spöke

Det var inte förrän dagen därpå vid middagsbordet, som de började fråga Lillebror, hur han hade kunnat komma upp på taket.

– Gick du genom luckan på vinden, frågade mamma.

– Nej, jag flög opp med Karlsson på Taket, sa Lillebror.

Mamma och pappa tittade på varann.

– Nej, det här går inte längre, sa mamma. Den där Karlsson på Taket gör mig tokig.

– Lillebror, det finns ingen Karlsson på Taket, sa pappa.

– Finns det inte, sa Lillebror. Han fanns där i går åtminstone.

Mamma skakade på huvet.

– Det är skönt, att skolan slutar snart, så du kan få fara till mormor, sa hon. Dit hoppas jag att Karlsson inte tänker följa med.

Det där var ett bekymmer, som Lillebror hade glömt bort. Han skulle resa till mormor över sommaren och inte få se Karlsson på två månader. Det var inte det, att han inte trivdes hos mormor, han hade alltid så roligt där, men å, vad han skulle sakna Karlsson! Och tank om Karlsson inte bodde kvar på taket, när Lillebror kom tillbaka!

Med armbågarna på bordet och huvet stöttat i händerna satt han där och försökte tänka efter, hur livet skulle bli utan Karlsson.

– Inga armbågar på bordet, vet du väl, sa Bettan.

– Sköt dig själv, sa Lillebror.

– Inga armbågar på bordet, Lillebror, sa mamma. Vill du ha lite mera blomkål?

– Nä, hellre döden, sa Lillebror.

– Usch, så säger man inte, sa pappa. Man säger ’Nej tack’.

Det var då också ett sätt de hade att kommendera en hundratusenmillioners-unge, tänkte Lillebror, men det sa han inte. I stället sa han:

– Om jag säger ’Hellre döden’ så förstår ni väl, att jag menar ’Nej tack’.

– Men så säger inte en gentleman, envisades pappa. Och nog vill du väl vara en gentleman, Lillebror?

– Nä, jag vill hellre vara en sån som du, pappa, sa Lillebror.

Mamma och Bosse och Bettan skrattade. Lillebror förstod inte varför, men han fick för sig att de skrattade åt hans pappa, och det tyckte han inte om.

– Jag vill vara en sån som du, pappa, som bara är snäll, sa han med en öm blick på sin far.

– Tack, min unge, sa pappa. Hur var det, ville du verkligen inte ha mera blomkål?

– Nä, hellre döden, sa Lillebror.

– Men det är nyttigt, sa mamma.

– Det var väl det jag kunde tro, sa Lillebror. För ju illare man tycker om en mat, ju nyttigare är den. Varför måste dom proppa in alla vitaminerna i sånt som smakar illa, det skulle jag gärna vilja veta?

– Ja, är det inte konstigt, sa Bosse. Du tycker väl, att dom skulle vara i kola och tuggummi i stället?

– Det där var det förnuftigaste du har sagt på länge, sa Lillebror.

Efter middagen gick han in i sitt rum. Han hoppades av hela sitt hjärta, att Karlsson skulle komma. Snart skulle ju Lillebror resa bort, och han ville träffa Karlsson så mycket som möjligt innan dess.

Det kanske Karlsson kände på sig, för han kom flygande så fort Lillebror stack ut näsan genom fönstret.

– Har du ingen feber i dag, frågade Lillebror.

– Feber…jag, sa Karlsson. Jag har aldrig haft nån feber. Det var bara inbillning.

– Inbillade du dig bara, att du hade feber, sa Lillebror häpen.

– Nä, men jag inbillade dig, att jag hade det, sa Karlsson och skrattade förnöjt. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Karlsson var inte stilla en sekund. Hela tiden medan han pratade, snodde han omkring i rummet och pillade nyfiket på allting, öppnade så många skåp och lådor han kom åt och undersökte allt med största intresse.

– Nej, i dag har jag ingen feber, sa han. I dag är jag så kolossalt kry och upplagd för lite skoj.

Lillebror var också upplagd för lite skoj. Men först och främst ville han, att mamma och pappa och Bosse och Bettan skulle få se Karlsson, så att han slapp höra de där tjatet om att Karlsson inte fanns.

– Vänta ett litet slag, sa han hastigt. Jag kommer strax tillbaka.

Och så rusade han iväg in i vardagsrummet. Bosse och Bettan hade just gått ut, det var förargligt, men mamma och pappa satt där i alla fall, och Lillebror sa ivrigt:

– Mamma och pappa, vill ni komma med in i mitt rum nu mesamma?

Han tordes inte säga någonting om Karlsson, det var bättre, att de fick se honom utan varning.

– Kan inte du komma och sitta hos oss i stället, sa mamma. Men Lillebror drog henne i armen.

– Nej, ni ska följa med in till mig och se på en sak. Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se!

Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt – precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.

– Vad var det vi skulle få se, frågade pappa.

– Inget särskilt, mumlade Lillebror.

Som tur var ringde telefonen i samma ögonblick, så Lillebror slapp komma med förklaringar. Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande.

Men det kom ingen flygande. I stället öppnades garderobsdörren, och Karlsson stack ut sitt nytra ansikte.

Lillebror blev så förvånad.

– Vad i all sin dar har du gjort i min garderob, sa han.

– Ruvat ägg…nej! Suttit och tänkt över mina synder …nej! Legat på hyllan och vilat mig…ja, sa Karlsson.

Lillebror glömde bort att vara arg. Han var bara glad att Karlsson hade kommit tillrätta igen.

– Det där är en väldigt bra garderob att leka kurragömma i, sa Karlsson. Det gör vi, va? Jag lägger mig på hyllan igen, och du gissar, var jag är.

Innan Lillebror hann svara, hade Karlsson försvunnit in i garderoben, och Lillebror hörde, hur han klättrade för att komma upp på hyllan.

– Leta nu, skrek Karlsson.

Lillebror öppnade garderobsdörren på vid gavel och hittade utan större svårighet Karlsson på hyllan.

– Å fy, vad du är elak, skrek Karlsson. Du kan väl leta i sängen och bortom bordet och andra ställen först. Jag är inte me’, om du gör så där, fy, vad du är elak!

Just då ringde det på ytterdörren, och strax efteråt ropade mamma ute från tamburen.

– Lillebror, här kommer Krister och Gunilla.

Det behövdes inte mer för att Karlsson skulle bli på gott humör igen.

– Dom ska vi filura med, viskade han till Lillebror. Stäng dörren om mig!

Lillebror stängde garderobsdörren, och så fort han hade gjort det, kom Gunilla och Krister. De bodde på samma gata och gick i samma klass i skolan som Lillebror. Lillebror tyckte mycket om Gunilla, han brukade ofta tala med sin mamma om hur ’fenominalt gullig’ hon var. Han gillade Krister också och hade redan förlåtit honom den där bulan i pannan. Det hände rätt ofta, att han slogs med Krister, men efteråt var de lika goda vänner igen. Det var förresten inte bara med Krister Lillebror råkade i slagsmål, han hade utkämpat vilda bataljer med nästan alla ungarna på gatan. Men Gunilla gav han sig inte på.

– Hur kommer det sig, att du aldrig klår Gunilla, frågade hans mamma honom en gång.

– Nä, hon är så fenominalt gullig, så det behöver jag inte, sa Lillebror.

Men Gunilla kunde förstås retas ibland hon också. I går, när de gick hem från skolan, hade Lillebror berättat om Karlsson på Taket, och då hade Gunilla skrattat och sagt att Karlsson var en inbillning och ett påhitt. Och Krister hade hållit med henne, så att Lillebror hade blivit tvungen att lappa till honom, och det var då Krister hade slängt den där stenen i skallen på Lillebror.

Men nu kom de här, och Krister hade Joffa med sig. Och för Joffas skull glömde Lillebror till och med bort Karlsson, som låg på hyllan i garderoben. Hundar var det raraste som fanns på jorden, tyckte Lillebror. Joffa hoppade och skällde, och Lillebror hängde om halsen på honom och klappade honom. Krister stod bredvid och såg lugnt på. Han visste ju, att Joffa var hans hund och ingen annans, och då kunde Lillebror gott få klappa honom så mycket han ville.

Just när Lillebror klappade Joffa som bäst, sa Gunilla med ett retsamt fnitter:

– Var har du din gamla Karlsson på Taket då? Vi tänkte, att han skulle vara här.

Inte förrän då kom Lillebror ihåg, att Karlsson låg på hyllan i garderoben. Men eftersom han inte visste, hur Karlsson hade tänkt sig att filura den här gången, kunde han inte berätta det för Krister och Gunilla. Därför sa han bara:

– Ssss, du säger ju, att Karlsson på Taket är en inbillning. Du sa i går att han bara var ett påhitt.

– Ja, det är han väl också, sa Gunilla och skrattade så att de där groparna kom fram, som hon hade i kinderna.

– Tänk för att han inte är det, sa Lillebror.

– Det är han ju, sa Krister.

– Det är han ju inte, sa Lillebror.

Han funderade på om det var någon idé att fortsätta med ett sådant här ’vettigt resonemang’ eller om det inte var lika bra att klippa till Krister direkt. Men innan han hade hunnit bestämma sig, hördes inne från garderoben ett högt och ljudligt ’Kuckeliku’.

– Vad var det, sa Gunilla, och hennes mun, som var liten och röd som ett körsbär, gapade av förvåning.

– Kuckeliku, sa det om igen, och det lät precis som en riktig tupp.

– Har du en tupp i garderoben, sa Krister häpen. Joffa morrade. Men Lillebror skrattade, han kunde inte säga ett ord, så skrattade han.

– Kuckeliku, kom det från garderoben.

– Jag ska öppna och se, sa Gunilla.

Hon öppnade dörren och kikade in. Och Krister sprang fram och kikade han också. Först såg de ingenting annat än en massa kläder, som hängde där. Men så hörde de ett fnissande uppifrån, och när de tittade dit, fick de se en liten tjock farbror, som låg uppe på hyllan. Han låg bekvämt stödd på ena armbågen och dinglade lite med ett knubbigt ben, och han hade glada, blå ögon som lyste.

Varken Gunilla eller Krister sa ett ord först, det var bara Joffa som morrade. Men när Gunilla fick mål i mun, sa hon:

– Vem är det där?

– Bara en liten inbillning, sa den underliga figuren uppe på hyllan och dinglade ännu mer med benet. En liten inbillning, som ligger och vilar sig. Kort sagt…ett påhitt!

– Är det…är det, stammade Krister.

– Ett litet påhitt, som ligger här och gal i all enkelhet, just det, sa den lilla farbrorn.

– Är det Karlsson på Taket, viskade Gunilla.

– Ja, vad tror du, sa Karlsson. Tror du det är gamla fru Gustafsson i 92:an, som har smygit sig in här och knytit sig ett slag?

Lillebror bara skrattade, för Gunilla och Krister stod där och gapade och såg så dumma ut.

– Nu tror jag ni fick så ni teg, sa Lillebror till sist. Karlsson tog ett skutt ner från hyllan. Han gick fram till Gunilla och knep henne skälmskt i kinden.

– Vad är det här för ett barnsligt litet påhitt då, sa han.

– Vi…började Krister.

– Vad heter du mer än August, frågade Karlsson.

– Jag heter inte August, sa Krister.

– Bra, fortsätt med det, sa Karlsson.

– Dom heter Gunilla och Krister, sa Lillebror.

– Ja, det är otroligt vad folk kan råka ut för, sa Karlsson. Men var inte lessna för det ni….alla kan ju tyvärr inte heta Karlsson.

Han såg sig nyfiket omkring och fortsatte utan att hämta andan:

– Jag känner mig upplagd för lite skoj. Kan vi inte slänga ut stolarna genom fönstret eller nånting?

Lillebror trodde inte, att det skulle vara så bra, och han var säker på att inte mamma eller pappa skulle tycka det heller.

– Nej, är dom gammalmodiga, så är dom gammalmodiga, sa Karlsson, det ar inget att göra åt. Då får vi hitta på nånting annat då, för skoj ska jag ha. Annars är jag inte me’, sa han och knep tjurigt ihop munnen.

– Ja, vi kan väl hitta på nånting annat, sa Lillebror bedjande. Men Karlsson hade visst bestämt sig för att tjura.

– Akta er bara, så att jag inte flyger ifrån er, sa han. Både Lillebror och Krister och Gunilla förstod vilken olycka det skulle vara, och de tiggde och bad Karlsson, att han skulle stanna hos dem.

Karlsson satt en stund och såg fortfarande ganska tjurig ut.

– Det är inte säkert, sa han, men kanske jag stannar kvar, om hon där klappar mig och säger ’Snälla Karlsson’, sa han och pekade på Gunilla med sitt lilla tjocka pekfinger. Och Gunilla skyndade sig att klappa honom.

– Snälla Karlsson, stanna så vi kan hitta på lite skoj, sa hon.

– Nåja, jag gör väl det då, sa Karlsson, och barnen drog en lättnadens suck. Men det var lite för tidigt.

Lillebrors mamma och pappa brukade ibland ta sig en promenad om kvällarna. Och nu ropade mamma utifrån hallen:

– Ajö på ett slag! Krister och Gunilla får stanna till klockan åtta, och då går du bums i säng, Lillebror. Jag kommer in och säger godnatt sen.

Och så hörde de tamburdörren smälla i.

– Hon sa inte, hur länge jag fick stanna, sa Karlsson och körde ut underläppen. Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist.

– Du får stanna hur länge du vill, sa Lillebror. Karlsson plutade ut med underläppen ändå mer.

– Varför kan inte jag bli ivägkörd klockan åtta som andra människor, sa Karlsson. Jag är inte me’…

– Jag ska be mamma, att hon kör hem dig klockan åtta, sa Lillebror hastigt. Vad tycker du vi ska hitta på för skoj?

Plötsligt var Karlssons dåliga humör som bortblåst.

– Vi kan leka spöke och skrämma livet ur folk, sa han. Ni vet inte, vad jag kan göra med bara ett litet lakan. Om jag hade fem öre för varenda en som jag har skrämt ihjäl, då skulle jag kunna köpa mig mycke’ kola då. Jag är världens bästa spöke, sa Karlsson, och ögonen lyste så glada på honom.

Lillebror och Krister och Gunilla ville gärna leka spöke, men Lillebror sa:

– Vi behöver väl inte skrämmas så förskräckligt!

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Du behöver inte lära världens bästa spöke nånting om spökeri. Jag ska bara skrämma ihjäl dom lite grann, dom kommer knappast att märka det.

Karlsson gick fram till Lillebrors säng och ryckte upp överlakanet.

– Det här kan nog bli en liten snygg spökkostym, sa han.

I Lillebrors skrivbordslåda hittade han en svart färgkrita och med den målade han ut ett gruvligt spökansikte på lakanet. Sedan tog han Lillebrors sax och klippte två hål för ögonen, innan Lillebror kunde hejda honom.

– Lakan…det är en världslig sak, sa Karlsson. Och ett spöke måste kunna se, annars kan det flaxa iväg och hamna i Bortre Indien eller var som helst.

Så kastade han lakanet över huvet som en kåpa, det var bara hans små knubbiga händer som stack ut på sidorna. Fastän barnen visste, att det bara var Karlsson, som var under lakanet, blev de lite rädda ändå, och Joffa satte i att skälla alldeles vilt. Inte blev det bättre, när spöket startade sin motor och började flyga runt omkring taklampan med lakanet svajande hit och dit av farten. Det såg riktigt hemskt ut.

– Jag är ett litet motoriserat spöke, vilt men vackert, sa Karlsson.

Barnen stod stilla och stirrade förskrämda på honom, Joffa skällde.

– Egentligen tycker jag om, att det smäller om mig, när jag kommer, sa Karlsson. Men om jag ska spöka, är det kanske bäst att sätta på ljuddämparen. Så där!

Och så svävade han fram nästan ljudlöst och verkade ännu mer spökaktig än förut. Nu gällde det bara att hitta någon att spöka för.

– Jag kan spöka iväg ut i farstun, så kommer det alltid någon och får sitt livs chock, sa Karlsson.

Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa.

Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.

Allt det där tog tid. När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan. Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma. Ifall de inte fick något svar, så skyndade de sig iväg till den våningen, som de hade ringt till, och så var det bara att fiffla upp dörrlåset och gå in och knycka allt som fanns av värde.

Lillebror blev förfärligt rädd, när han förstod, att det var tjuvar, som höll på att ta sig in, och det blev Krister och Gunilla också. Krister hade låst in Joffa i Lillebrors rum för att han inte skulle skälla under spökandet, det ångrade han nu.

Men en som inte var rädd, det var Karlsson.

– Lugn, bara lugn, viskade han. Vid såna här tillfällen är ett spöke det bästa man kan ha. Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror.

Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig. Karlsson for in i det vackra gamla skåpet, som mamma hade till linneskåp, och stängde dörren om sig så gott det gick. Han hade inte väl gjort detta, förrän tjuvarna kom tassande. Lillebror, som låg bakom soffan vid öppna spisen, kikade försiktigt fram. Mitt på golvet stod två stycken tjuvar och såg ruskiga ut. Och – har man sett på maken – det var inga andra än Fille och Rulle.

– Tja, nu gäller det var dom har kronjuvelerna, sa Fille med låg, hes röst.

– I den där förstås, sa Rulle och pekade på den antika sekretären, som hade så många små lådor. Lillebror visste, att mamma hade hushållpengarna liggande i en av lådorna, och i en annan hade hon den dyra, fina ringen och broschen, som hon hade fått av mormor. Och pappa hade guldmedaljen, som han hade fått i prisskjutning, liggande där också. Nog var det förskräckligt, om tjuvarna skulle ta alltihop, tänkte Lillebror, och han kunde nästan inte låta bli att gråta, där han låg bakom soffan.

– Ta hand om den där pjäsen du, sa Fille. Jag går ut i köket under tiden och ser, om dom har några silverskedar.

Fille försvann, och Rulle började dra ut lådorna. Han visslade till av belåtenhet. Nu hade han nog hittat hushållspengarna, tänkte Lillebror, och han blev mer och mer ledsen.

Rulle drog ut nästa låda och visslade till om igen. För nu hade han visst hittat ringen och broschen.

Men sedan visslade Rulle inte mera. För ut genom skåpsdörren kom ett spöke farande och gav ifrån sig ett litet varnande stön. Och när Rulle vände sig om och fick se spöket, rosslade det till i halsen på honom, och han tappade hushållspengarna och ringen och broschen och alltihop. Spöket flaxade fram och tillbaka omkring honom och stönade och suckade, och plötsligt for det iväg ut i köket. Och sekunden efteråt kom Fille springande, alldeles vit i ansiktet, och han skrek:

– Spulle, ett röke!

Han menade ’Rulle, ett spöke’, men han var så rädd, så han sa ’Spulle, ett röke’ i stället. Det var inte så konstigt att han var rädd, för spöket kom tätt efter honom och stönade och suckade så förskräckligt. Och Rulle och Fille rusade mot dörren, hela tiden med spöket flaxande om öronen, och de sprang ut i tamburen och ut genom dörren. Men spöket bara kom efter och jagade dem nerför trappan och skrek efter dem med en ihålig, förskräcklig spökröst:

– Lugn, bara lugn! Jag kommer snart ifatt er, och då ska vi ha roligt!

Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.

– Världens bästa spöke, det är Karlsson på Taket, sa spöket och tog av sig spökkostymen.

Och barnen skrattade och var så glada, och Karlsson sa:

– Ingenting går opp mot ett spöke, när det gäller att skrämma tjuvar. Om folk visste, hur bra det var, så skulle dom tjudra ett litet argsint spöke vid vartenda kassaskåp i hela stan.

Lillebror var så glad, att han hoppade, för att mammas hushållspengar och ring och brosch och pappas guldmedalj och alla silverskedarna var räddade, och han sa:

– Tänk, att folk är så dumma, så dom tror på spöken! Det finns ingenting övernaturligt, det har pappa sagt.

Han nickade eftertryckligt.

– Dumma tjyvar, dom trodde, att det var ett spöke som kom fram ur skåpet, och så var det ingenting övernaturligt alls utan bara Karlsson på Taket.

7

Karlsson trollar med filurhunden Ahlberg

Nästa morgon kom en liten sömnig, rufsig figur i blårandig pyjamas tassande på bara fötter ut till mamma i köket. Bosse och Bettan hade gått till skolan och pappa till kontoret. Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det. Det gick så bra att prata då, och om de hade gott om tid, brukade mamma och Lillebror sjunga och berätta sagor för varann.

Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen och drack sitt morgonkaffe. Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt.

Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov. Han hade sparkat av sig, och när mamma skulle stoppa om honom, såg hon, att det var två fula hål på lakanet och det var så smutsigt också, någon hade ritat på det med svartkrita. Inte underligt att Lillebror hade somnat så hastigt, tänkte mamma. Men nu hade hon syndaren här i sitt knä, och hon tänkte sannerligen inte släppa honom ifrån sig utan en förklaring.

– Hör nu, Lillebror, sa hon, jag skulle bra gärna vilja veta, vem som har gjort dom där hålen på ditt lakan, kom bara inte och säg att det är Karlsson på Taket!

Lillebror teg och tänkte ihärdigt. Det var ju Karlsson på Taket, som hade gjort hålen, och så fick han inte säga det! Då var det nog bäst att hålla tyst med det där om tjuvarna också, för mamma skulle nog inte tro det heller.

– Nå, sa mamma, när hon inte fick något svar.

– Kan du inte fråga Gunilla i stället, sa Lillebror listigt. Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på.

Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till. Mamma gav Lillebror en liten kram. Hon beslöt att inte fråga mer om lakanet just nu, men Gunilla skulle hon allt ta itu med på skarpen, när hon fick tag i henne.

– Du tycker allt väldigt mycket om Gunilla, va, sa mamma.

– Ja, rätt så…sa Lillebror.

Mamma började snegla lite i tidningen igen, och Lillebror satt tyst i hennes knä och tänkte. Vilka var det, som han tyckte om egentligen? Mamma först och främst…och så pappa. Bosse och Bettan tyckte han om ibland, ja, han tyckte om dom för det mesta…särskilt Bosse…men ibland var han så arg på dom, så han kunde gå i bitar! Karlsson på Taket tyckte han om. Och Gunilla tyckte han om…rätt så. Kanske han skulle gifta sig med henne, när han blev stor, för en fru måste man väl ha antingen man ville eller inte. Fast helst skulle han vilja gifta sig med mamma förstås…men det kanske inte gick.

När han hade hunnit så långt, kom han plötsligt att tänka på någonting, som gjorde honom orolig.

– Hör du, mamma, om Bosse dör, när han blir stor, måste jag gifta mig med hans fru då?

Mamma satte häpen ifrån sig kaffekoppen.

– Varför i all sin dar tror du det, sa hon.

Det lät som om hon tänkte skratta, och då blev Lillebror rädd att han hade sagt något dumt och ville inte tala om saken mer. Men mamma envisades:

– Varför tror du det?

– Jag har ju fått Bosses gamla cykel, sa Lillebror motvilligt. Och hans gamla skidor…och hanses skridskor som han hade, när han var så gammal som jag…och hans gamla pyjamas och gymnastikskor och allting.

– Men hans gamla fru ska du få slippa, det lovar jag, sa mamma. Och hon skrattade inte, som tur var.

– Kan inte jag få gifta mig med dig istället, föreslog Lillebror.

– Jag vet inte, hur det ska gå till, sa mamma. Jag är ju redan gift med pappa.

Ja, det var ju så sant…

– Vilken fenominal otur, att pappa och jag skulle bli kära i samma en, sa Lillebror misslynt.

Men då skrattade mamma och sa:

– Nej, vet du, det tycker jag var riktigt bra.

– Det säger du, ja, sa Lillebror. Men jag får väl ta Gunilla då, la han till. För nån måste man väl ha.

Han tänkte efter igen, och han tyckte inte, att det skulle vara alls roligt att bo tillsammans med Gunilla. Hon kunde nog vara marig ibland. Och förresten ville han bo med mamma och pappa och Bosse och Bettan. En fru var inte något som han längtade speciellt efter.

– Jag skulle mycket hellre vilja ha en hund än en fru, sa han. Mamma, kan jag inte få en hund?

Mamma suckade. Sisådär, nu började Lillebror prata om sin välsignade hund igen! Det var nästan lika besvärligt som det där med Karlsson på Taket.

– Vet du, Lillebror, nu tror jag du måste gå och klä på dig, sa mamma. Annars hinner du inte till skolan.

– Typiskt, sa Lillebror förgrymmad. När jag pratar om min hund, då börjar du att prata om skolan!

Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.

– Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?

– Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.

– Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?

– Gärna för mig, sa Lillebror.

Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.

– Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!

Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.

– Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!

– Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.

– Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.

Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.

– Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!

– Ä, det är det ju, sa Krister.

– Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!

Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!

– Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.

– Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.

– Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.

Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.

– Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.

Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.

– Han ville nog bo hos mig, sa han.

I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.

– Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?

– Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.

– Det är det ju inte, sa Krister.

– Du har väl ingen hund, sa Gunilla.

– Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare …

– Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.

– Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.

– Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.

Gunilla böjde sig ner över hunden.

– Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.

– Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.

– Ahlberg kanske är dö’, sa Lillebror.

Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.

– Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.

– Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!

Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.

– Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!

Gunilla fångade in valpen.

– Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.

– Hunn’ har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.

Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.

– En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: ’Det är fel nummer’. ’Vad svarar ni för då’, sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Just nu intresserade han sig inte för någonting annat än den lilla valpen, och han brydde sig inte ens om, när Karlsson sa, att han kände sig upplagd för lite skoj. Men då plutade Karlsson med underläppen och sa:

– Jag är inte me’, om du bara ska hålla på med hunn’ hela tiden. Jag ska väl också ha nånting roligt!