Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 6 (всего у книги 18 страниц)
Karlsson på taket flyger igen
1
Karlsson på taket flyger igen
Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson. Det tycker Lillebror också.
Lillebror, han bor med mamma och pappa och med Bosse och Bettan i ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm, men uppe på taket precis bakom skorstenen, just där ligger det lilla Karlssonhuset med sin skylt där det står:
KARLSSON PÅ TAKET
Världens bästa Karlsson
Man kan kanske tycka det är konstigt att någon bor på taket, men Lillebror säger:
”Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill.”
Mamma och pappa tycker också att folk får bo var de vill. Men först i början trodde de inte att Karlsson fanns. Det trodde inte Bosse och Bettan heller. De ville inte tro att det bodde en liten tjock farbror där uppe, som hade propeller på ryggen och som kunde flyga.
”Du ljuger, Lillebror”, sa Bosse och Bettan. ”Karlsson är bara ett påhitt.”
För säkerhets skull frågade Lillebror Karlsson om han var ett påhitt, men då sa Karlsson:
”Påhitt kan dom vara själva.”
Mamma och pappa hade för sig att Karlsson var en sådan där låtsaskamrat som en del barn skaffar sig när de känner sig ensamma.
”Stackars Lillebror”, sa mamma. ”Bosse och Bettan är ju så mycket större. Han har ingen att leka med. Det är därför han fantiserar om den där Karlsson.”
”Ja, vi måste nog ge honom en hund i alla fall”, sa pappa. ”Det har han ju önskat sej så länge. Och får han bara den, så glömmer han bort Karlsson.”
Det var så det gick till att Lillebror fick Bimbo. En alldeles egen hund fick han. Det var den dagen när han fyllde åtta år.
Just den dagen var det också som mamma och pappa och Bosse och Bettan äntligen fick se Karlsson. Jo minsann, de fick se honom! Och det gick till så här:
Lillebror hade födelsedagskalas inne i sitt rum. Han hade bjudit Krister och Gunilla. De gick i samma klass som han. Och när nu mamma och pappa och Bosse och Bettan hörde hur det skrattades och pratades inne hos Lillebror, så sa mamma:
”Kom, vi går och tittar på dom! Dom är ju så söta!”
”Ja, det gör vi”, sa pappa.
Och vad fick de se, mamma och pappa och Bosse och Bettan, när de kikade in i Lillebrors rum! Vem satt där vid födelsedagsbordet med gräddtårta över hela ansiktet och åt så att han kunde storkna, om inte en tjock liten farbror som hojtade och skrek:
”Hejsan hoppsan, mitt namn är Karlsson på taket. Ni har visst inte haft den äran att träffa mej förut, tror jag.”
Det var nära att mamma hade svimmat då. Och pappa blev så nervös.
”Tala inte om det här för någon”, sa han. ”Absolut inte för någon.”
”Varför då”, frågade Bosse.
Och pappa förklarade varför.
”Tänk, vilket liv det skulle bli om folk fick reda på det här med Karlsson. Han skulle komma i TV, förstår ni väl. Vi skulle snava på TV-sladdar och filmkameror här i trapporna, och var halvtimme skulle det komma en pressfotograf och vilja fotografera Karlsson och Lillebror. Stackars Lillebror, han skulle bli ’Pojken som hittade Karlsson på taket’ …Vi skulle aldrig få en lugn stund mer i vårt liv.”
Det förstod mamma och Bosse och Bettan, och därför tummade de allihop på att aldrig berätta för någon om Karlsson.
Nu var det så att Lillebror redan nästa dag skulle fara till mormor på landet och bli där hela sommaren. Det gladde han sig mycket åt, men han var orolig för Karlsson. Vad kunde inte Karlsson hitta på att göra under tiden! Tänk om han försvann och blev borta!
”Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert att du bor kvar där uppe på taket när jag kommer tillbaka från mormor”, sa Lillebror.
”Det vet man aldrig”, sa Karlsson. ”Jag ska också fara till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din, och hon tycker att jag är världens bästa barnbarn. Så man vet aldrig …hon var ju tokig om hon släppte ifrån sej världens bästa barnbarn, eller hur?”
”Var bor hon, din mormor”, undrade Lillebror.
”I ett hus”, sa Karlsson. ”Trodde du att hon var ute och sprang hela nätterna?”
Mer fick Lillebror inte veta. Och dagen därpå for han till sin mormor. Bimbo hade han med sig. Det var roligt att vara på landet. Lillebror lekte hela dagarna. På Karlsson tänkte han inte så ofta. Men när sommarlovet var slut och han kom tillbaka till Stockholm, då frågade han efter Karlsson så fort han kom inom dörren.
”Mamma, har du sett till Karlsson nånting?”
Mamma skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte. Han har nog flyttat.”
”Säj inte så där”, sa Lillebror. ”Jag vill att han ska bo kvar på taket, han måste komma tillbaka.”
”Men du har ju Bimbo”, försökte mamma trösta honom. Hon tyckte det var rätt skönt att vara av med Karlsson.
Lillebror klappade Bimbo.
”Ja, det förstås. Och han är så rar. Men han har ingen propeller och kan inte flyga, och man kan leka mera med Karlsson.”
Lillebror sprang in i sitt rum och öppnade fönstret.
”Karlsson, är du där uppe”, ropade han så högt han kunde. Men det kom inget svar. Och dagen därpå började Lillebror skolan igen. Han gick i andra klassen nu. Varje eftermiddag satt han sedan i sitt rum och läste läxor. Han hade fönstret öppet, så att han skulle höra om där kom något motorsurr som lät som Karlsson. Men det enda surr han hörde var från bilarna nere på gatan och ibland från något flygplan som kom farande över hustaken, aldrig något surr från Karlsson.
”Ja, han har nog flyttat”, sa Lillebror sorgset för sig själv. ”Han kommer nog aldrig tillbaka.”
När han hade lagt sig om kvällarna tänkte han på Karlsson, och ibland grät han lite tyst under täcket för att Karlsson var borta. Så gick dagarna med skolgång och läxor och ingen Karlsson.
En eftermiddag satt Lillebror i sitt rum och pysslade med sina frimärken. Han hade redan ganska många i sitt frimärksalbum, men också en del som väntade på att bli inklistrade där. Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.
I samma stund hörde han ett surr utanför fönstret. Ett surr som lät som …ja, sannerligen, det lät som Karlsson! Och det var Karlsson. Han brakade rätt in genom fönstret och skrek:
”Hejsan hoppsan, Lillebror!”
”Hejsan hoppsan, Karlsson”, skrek Lillebror. Han rusade upp och stod där alldeles lycklig och såg hur Karlsson flög ett par svängar runt taklampan, innan han landade framför Lillebror med en liten duns. Så fort Karlsson hade stängt av motorn – det gjorde han genom att skruva på en liten knapp som han hade på magen – så fort han hade gjort det ville Lillebror rusa på honom och krama honom. Men då knuffade Karlsson till honom med sin lilla knubbiga hand och sa:
”Lugn, bara lugn! Finns det nånting att äta? Några köttbullar eller så? Eller kanske lite gräddtårta?”
Lillebror skakade på huvudet.
”Nä, mamma har inte gjort några köttbullar i dag. Och gräddtårta har vi bara när det är födelsedag.”
Karlsson fnyste.
”Vad är det här för sorts familj egentligen? ’Bara när det är födelsedag’ …men om det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader? Man kunde ju tycka att det skulle sätta fart på din mamma.”
”Ja, men vi visste inte …”, började Lillebror.
”Visste inte”, sa Karlsson. ”Ni kunde ha hoppats! Ni kunde ha hoppats att jag skulle komma i dag, och det borde ha varit nog för din mamma att börja trilla köttbullar med ena handen och vispa grädde med den andra.”
”Vi hade falukorv till lunch”, sa Lillebror skamset. ”Kanske du vill ha …”
”Falukorv, när det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader!”
Karlsson fnyste igen.
”Nåja, ska man umgås här i huset, så får man lära sej att stå ut med vad som helst …ta hit falukorven!”
Lillebror sprang ut i köket det fortaste han kunde. Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han kunde inte fråga henne. Men han visste att han fick bjuda Karlsson på falukorv. Där låg fem överblivna skivor på en tallrik, dem tog han med in till Karlsson. Och Karlsson kastade sig över dem som en hök. Han proppade munnen full med korv och såg rätt belåten ut.
”Nåja”, sa han, ”för att vara falukorv smakar det inte så tokigt. Inte som köttbullar förstås, men man får inte begära för mycket av somliga människor.”
Lillebror förstod att det var han som var ’somliga människor’, och därför skyndade han sig att börja prata om någonting annat.
”Hade du roligt hos din mormor”, frågade han.
”Jag hade så roligt, så det går inte att tala om det”, sa Karlsson. ”Och därför tänker jag heller inte tala om det”, sa han och bet hungrigt i sin korv.
”Jag hade också roligt”, sa Lillebror. Han började berätta för Karlsson om allt han hade gjort hos mormor.
”Hon är så snäll, så snäll, min mormor”, sa Lillebror. ”Och du kan inte tro vad hon blev glad när jag kom. Hon kramade mej det värsta hon kunde.”
”Varför då”, frågade Karlsson.
”För att hon tycker om mej, begriper du väl”, sa Lillebror. Karlsson slutade tugga.
”Och du tror förstås inte att min mormor tycker nåt vidare om mej, va? Du tror förstås inte att hon hävde sej på mej och kramade mej tills jag blev blå i ansiktet, bara för att hon tyckte så mycket om mej, det tror du inte, va? Men jag ska säja dej, att min mormor har de mest järnhårda små nävar, och om hon hade tyckt om mej ett enda hekto mer, så hade jag inte suttit här nu, då hade hon gjort slut på mej.”
”Jaså”, sa Lillebror, ”det var då en väldig mormor till att kramas.”
Så hårt hade ju inte hans mormor kramat honom, men nog ryckte hon om Lillebror, och nog var hon snäll mot honom alltid, det gjorde han klart för Karlsson.
”Fast hon kan vara världens tjatigaste”, sa Lillebror när han hade tänkt efter ett slag. ”Hon håller på och tjatar om att man ska byta strumpor och att man inte får slåss med Lasse Jansson och sånt där.”
Karlsson slängde ifrån sig tallriken som nu var tom.
”Och du tror förstås inte att min mormor var nåt vidare tjatig, va? Du tror förstås inte att hon satte väckarklockan på ringning och spratt opp klockan fem varje morron bara för att hinna tjata tillräckligt att jag skulle byta strumpor och inte slåss med Lasse Jansson?”
”Känner du Lasse Jansson”, frågade Lillebror häpen.
”Nä, tack och lov”, sa Karlsson.
”Men varför sa din mormor då …”, undrade Lillebror.
”För att hon är världens tjatigaste”, sa Karlsson. ”Kanske du äntligen begriper det nu. Du som känner Lasse Jansson, hur har du mage att komma och påstå att din mormor är världens tjatigaste? Nä, tacka vet jag min mormor, hon kan tjata en hel dag att jag inte får slåss med Lasse Jansson, fast jag aldrig har sett killen och innerligt hoppas att jag aldrig behöver se honom heller.”
Lillebror funderade. Nog var det konstigt …han hade tyckt rätt illa om när mormor tjatade på honom, men nu kändes det plötsligt som om han måste försöka bräcka till Karlsson med att göra mormor tjatigare än hon var.
”Så fort jag bara blev lite våt om fötterna, så började hon tjata om att jag skulle byta strumpor”, försäkrade Lillebror.
Karlsson nickade.
”Och du tror förstås inte att min mormor ville att jag skulle byta strumpor, va? Du tror förstås inte att hon kom sprittande genom hela byn så fort jag var ute och gick i en vattenpöl, och tjatade och tjatade ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor’ …det tror du inte, va?”
Lillebror skruvade på sig.
”Jo, det kan väl hända …”
Karlsson tryckte ner honom i en stol och ställde sig framför honom med händerna i sidorna.
”Nä, det tror du inte. Men hör nu på, så ska jag berätta hur det var. Jag var ute och gick i en vattenpöl …fattar du det? Och hade hur roligt som helst. Och mitt i alltihop kommer mormor sprintande och skriker så det hörs över hela byn: ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor!’ ”
”Vad sa du då”, frågade Lillebror.
”Det gör jag inte alls det, sa jag, för jag är världens olydigaste”, försäkrade Karlsson. ”Och därför så sprang jag ifrån mormor och klättrade upp i ett träd för att få vara i fred.”
”Då blev hon väl snopen”, sa Lillebror.
”Det märks att du inte känner min mormor”, sa Karlsson. ”Mormor kom efter.”
”Upp i trädet”, sa Lillebror förvånad.
Karlsson nickade.
”Du tror förstås inte att min mormor kan klättra i träd, va? Jo du, om det gäller att tjata, så äntrar hon upp hur högt som helst. ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor’, sa hon och kröp ut på grenen där jag satt.”
”Vad gjorde du då”, frågade Lillebror.
”Ja, vad skulle jag göra”, sa Karlsson. ”Jag bytte strumpor, det gick inte med mindre. Högt uppe i trädet på en liten ynklig gren och med fara för mitt liv, där satt jag och bytte strumpor.”
”Haha, nu ljög du allt”, sa Lillebror. ”Uppe i trädet hade du väl inga strumpor att byta med?”
”Du är inte lite dum du”, sa Karlsson. ”Hade jag inga strumpor att byta med?”
Han drog upp byxorna och pekade på sina små tjocka ben i randiga korviga strumpor.
”Vad är det här då”, sa han. ”Är det inte strumpor kanske? Två stycken, om jag inte ser fel. Och satt jag inte där på min gren och bytte så att jag fick vänsterstrumpan på högerfoten och högerstrumpan på vänsterfoten, gjorde jag inte det kanske? Bara för att vara min gamla mormor till lags?”
”Ja, men det blev du väl inte torrare om fötterna av”, sa Lillebror.
”Har jag påstått det”, sa Karlsson, ”har jag det?”
”Ja, men då …”, stammade Lillebror, ”då bytte du ju strumpor alldeles i onödan!”
Karlsson nickade.
”Förstår du nu vem som har världens tjatigaste mormor? Din mormor tjatar för att det är nödvändigt, när man har ett sånt förhärdat barnbarn som du. Men min är världens tjatigaste, för hon tjatar på mej alldeles i onödan, kan du äntligen få in det i din arma skalle, va?”
Men sedan slog Karlsson till ett gapskratt och gav Lillebror en liten knuff.
”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa han. ”Nu struntar vi i våran mormor båda två, nu ska vi ha lite roligt, tycker jag.”
”Hejsan hoppsan, Karlsson, det tycker jag också”, sa Lillebror.
”Har du fått nån ny ångmaskin”, undrade Karlsson. ”Minns du hur kul vi hade när vi sprängde den förra i luften? Har du inte fått nån ny, så vi kan göra om det igen?”
Men Lillebror hade inte fått någon ny ångmaskin, och Karlsson såg rätt missnöjd ut över det. Men så fick han till all lycka syn på dammsugaren som mamma hade glömt kvar i Lillebrors rum när hon dammsög där för en stund sedan. Med ett litet glädjeskrik sprang Karlsson fram och vred på strömbrytaren.
”Världens bästa dammsugarsugare, gissa vem det är?”
Och han satte i gång att dammsuga av alla krafter.
”Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’”, sa han. ”Det behöver rensas upp i det här snusket. Vilken tur för er att ni fick hit världens bästa dammsugarsugare.”
Lillebror visste att mamma hade dammsugit hela rummet så ordentligt, och det sa han till Karlsson, men Karlsson hånskrattade.
”Fruntimmer kan inte handskas med såna här apparater, det vet väl varenda människa. Nej, så här ska det gå till”, sa Karlsson och började dammsuga en av de tunna, vita gardinerna, så att den åkte halvvägs in i dammsugaren med ett litet fräsande.
”Nej, låt bli”, skrek Lillebror. ”Gardinen är för tunn, ser du inte att den fastnar i dammsugaren …låt bli!”
Karlsson ryckte på axlarna.
”Ja, om du vill leva i snusk och orenlighet, så gärna för mej”, sa han.
Utan att stänga av dammsugaren började han slita och dra i gardinen. Men den satt hårt fast, och dammsugaren ville inte släppa taget.
”Försök inte”, sa Karlsson till dammsugaren. ”För här har du Karlsson på taket, världens bästa dragkampare.”
Han slet till ordentligt och fick ut gardinen. Då var den ganska svart och dessutom lite trasig.
”Å, titta så gardinen ser ut”, sa Lillebror olyckligt. ”Titta, den är alldeles svart!”
”Jojo, och en sån gardin tycker du inte behöver dammsugas, lilla snuskpelle där”, sa Karlsson.
Han klappade Lillebror på huvudet.
”Men var inte lessen, du kan nog bli en bra karl ändå, fastän du är så lortaktig av dej. Förresten ska jag ta och dammsuga dej lite …eller har din mamma gjort det redan?”
”Nej, det har hon verkligen inte”, sa Lillebror.
Karlsson kom med dammsugaren i högsta hugg.
”Ja, se fruntimmer”, sa han. ”Dammsuga hela rummet och så glömma bort den allra snuskigaste pjäsen! Kom, vi börjar med örona!”
Aldrig förr hade Lillebror blivit dammsugen, men nu blev han det, och det killade så att han skrek av skratt. Karlsson gjorde det ordentligt. Han dammsög honom i öronen och i håret och runtom halsen och under armarna och på ryggen och på magen och ända ner till fötterna.
”Det är sånt här som kallas höstrengöring”, sa Karlsson.
”Om du visste vad det killar”, sa Lillebror.
”Ja, det skulle du egentligen betala extra för”, sa Karlsson.
Efteråt ville Lillebror göra höstrengöring på Karlsson.
”Nu är det min tur. Kom, jag ska dammsuga örona på dej!”
”Det behövs inte”, sa Karlsson. ”För dom tvättade jag i september förra året. Här finns det som är mycket mer nödvändigt.”
Han tittade sig omkring i rummet och upptäckte Lillebrors frimärke som låg på bordet.
”Små otäcka små papper ligger och skräpar överallt”, sa han. Och innan Lillebror hann hejda honom hade han sugit in Rödluvan i dammsugaren.
Då blev Lillebror förtvivlad.
”Mitt frimärke”, skrek han. ”Nu har du sugit in i Rödluvan, det förlåter jag dej aldrig.”
Karlsson stängde av dammsugaren och la armarna i kors över bröstet.
”Förlåt”, sa han, ”förlåt att man är en snäll och hjälpsam och renlig liten människa som bara vill göra sitt bästa här i livet, förlåt för det!”
Det lät som om han tänkte börja gråta.
”Det tjänar ingenting till”, sa han och rösten darrade. ”Man får ändå aldrig något tack …bara skäll och skäll!”
”O”, sa Lillebror. ”O, var inte lessen, men du förstår, Rödluvan …”
”Vad är det för en gammal rödluva du väsnas om”, frågade Karlsson, och nu grät han inte längre.
”Hon är på frimärket”, sa Lillebror. ”Mitt finaste frimärke.”
Karlsson stod stilla och funderade. Så började hans ögon lysa och han log finurligt.
”Världens bästa påhittarlekare, gissa vem det är? Och gissa vad vi ska leka …Rödluvan och vargen! Vi leker att dammsugaren är vargen och jag är jägaren som kommer och sprättar upp magen på honom, och, hoj, kommer Rödluvan ut.”
Han såg sig ivrigt omkring.
”Har du nån yxa nånstans? Såna här dammsugare är hårda som järn.”
Lillebror hade ingen yxa, och det var han glad för.
”Man kan ju öppna dammsugaren och låtsas att man sprättar upp vargens mage.
”Om man vill fuska, ja”, sa Karlsson. ”Det är inte så jag brukar göra när jag sprättar upp vargar, men eftersom det inte finns nåra grejer i det här eländiga huset, så får vi väl låtsas då!”
Han slängde sig på magen över dammsugaren och bet i handtaget.
”Dumma dej”, skrek han. ”Vad sög du i dej Rödluvan för?”
Lillebror tyckte att Karlsson var bra barnslig som lekte så barnsliga lekar, men det var ändå roligt att titta på.
”Lugn, bara lugn, lilla Rödluva”, skrek Karlsson. ”Sätt på dej mössan och galoscherna, för nu ska du ut!”
Och så öppnade Karlsson dammsugaren, och allt som fanns i den tömde han ut på mattan. Det blev en stor grå otäck hög.
”Oj, du borde nog ha tömt det i en papperspåse”, sa Lillebror.
”Papperspåse …står det så i sagan, va”, sa Karlsson. ”Står det att jägaren sprättade upp vargens mage och tömde ut Rödluvan i en papperspåse, står det det?”
”Nä”, sa Lillebror, ”det gör det förstås inte …”
”Nå, så tig då”, sa Karlsson. ”Försök inte hitta på sånt som inte står, för då är jag inte me’!”
Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.
”Titta, där är Rödluvan”, skrek Lillebror och skyndade sig att ta upp det dammiga lilla frimärket.
Karlsson såg belåten ut.
”Det är så jag gör”, sa han. ”Jag skaffar tillrätta saker i ett enda nysande. Så då kanske du kan sluta att gorma om Rödluvan då!”
Lillebror torkade av sitt frimärke och var ganska glad.
Då nös Karlsson en gång till, och ett moln av damm for upp från golvet.
”Världens bästa nysare, gissa vem det är”, sa Karlsson. ”Jag ska nysa tillbaka allt dammet på sin rätta plats, vänta ska du få se!”
Lillebror hörde inte på. Nu ville han bara klistra in sitt frimärke.
Men inne i ett moln av damm stod Karlsson och nös. Han nös och han nös, och när han hade nyst färdigt var nästan hela dammhögen bortnyst från golvet.
”Där ser du att det inte behövdes nån papperspåse”, sa Karlsson. ”Och nu ligger allt dammet där det brukar ligga. Ordning i allt, det är så jag vill ha det. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’!”
Men Lillebror tittade bara på sitt frimärke. Nu var det inklistrat, å, så fint det var!
”Ska man behöva dammsuga dej i örona en gång till”, sa Karlsson. ”Du hör ju inte på.”
”Vad sa du”, frågade Lillebror.
”Jo, jag sa att det är väl inte meningen att bara jag ska slita och släpa tills jag får bläsor i händerna. Här har jag städat och städat åt dej, nu är det inte för mycket att du följer med upp och städar åt mej.”
Lillebror slängde ifrån sig frimärksalbumet. Följa med upp på taket …Det fanns ingenting han hellre ville! Bara en enda gång hade han varit där uppe hos Karlsson i hans lilla hus på taket. Den gången ställde mamma till ett fasligt liv och skickade brandkåren att ta ner honom.
Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta. Hon var ju inte inne, så han kunde inte fråga henne. Och kanske var det klokast att låta bli.
”Nå, kommer du med”, sa Karlsson.
Lillebror tänkte efter en gång till.
”Men om du skulle tappa mej när vi flyger”, sa han oroligt.
Karlsson såg inte ängslig ut.
”Nåja”, sa han, ”det finns ju så mycket barn. En unge mer eller mindre, det är en världslig sak.”
Lillebror blev riktigt arg på Karlsson.
”Jag är inte nån världslig sak, och om jag skulle trilla ner …”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson och klappade honom på huvudet. ”Du trillar inte ner. Jag ska hålla i dej lika hårt som mormor gjorde. För visserligen är du bara en liten snuskig pojke, men jag liksom tycker om dej ändå. Särskilt nu när du har gått igenom höstrengöring och allting.”
Han klappade Lillebror en gång till.
”Ja, det är konstigt, men jag tycker om dej ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara, tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dej så att du blir blå i ansiktet, precis som mormor gjorde.”
Han vred på knappen som satt på hans mage, motorn satte i gång, och Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror. Och så flög de ut genom fönstret och ut i det blå. Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö.
