Текст книги "Karlsson på taket"

Автор книги: Astrid Lindgren

сообщить о нарушении

Текущая страница: 2 (всего у книги 18 страниц)

3

Karlsson leker tält

Lillebror fick en besvärlig stund. Mamma tyckte inte om att man använde hennes köttbullar till prydnader, och hon trodde visst, att det var Lillebror som hade dekorerat tornet så fint.

– Karlsson på Taket…började Lillebror, men då sa pappa strängt:

– Vi ska inte ha några mer Karlsson-fantasier nu, Lillebror!

Bosse och Bettan bara skrattade.

– Sicken en Karlsson, sa Bosse. Skulle han tvunget behöva sticka iväg just när vi ville hälsa på honom!

Lillebror åt sorgset upp köttbullen och plockade in sina byggklossar. Det var inte lönt att tala mer om Karlsson just nu. Men det var tomt efter honom, väldigt tomt.

– Nu dricker vi kaffe och struntar i Karlsson, sa pappa och klappade tröstande Lillebror på kinden.

De drack alltid kaffet framför brasan i vardagsrummet, det gjorde de nu i kväll också, fast det var varm, ljus vår och lindarna på gatan utanför redan hade fått små gröna löv. Lillebror tyckte inte om kaffe, men han tyckte om att sitta med mamma och pappa och Bosse och Bettan framför brasan.

– Blunda ett slag, mamma, sa Lillebror, när mamma hade ställt kaffebrickan på det lilla bordet bredvid öppna spisen.

– Varför ska jag blunda?

– Jo, för du har sagt, att du inte vill se att jag äter socker, och jag tänker ta mig en bit nu, sa Lillebror.

Han behövde något att trösta sig med, det kände han tydligt. Varför hade Karlsson givit sig iväg? Man fick verkligen inte göra så – försvinna och bara lämna efter sig en liten köttbulle.

Lillebror satt på sin älsklingsplats på spiselhällen så nära brasan han kunde komma. Den här kaffedrickningsstunden efter middan var nästan det trevligaste på hela dagen. Man fick prata med pappa och mamma, och de hörde på, vad man sa, det var inte alltid de hade tid till det annars. Det var roligt att höra på Bosse och Bettan också, hur de retades med varann och allt deras prat om ’plugget’!, ’Plugget’ var tydligen en helt annan och finare sorts skola än småskolan som Lillebror gick i. Lillebror ville gärna berätta om sitt plugg’ också, men det var ingen mer än mamma och pappa som intresserade sig för vad som hände där. Bosse och Bettan bara skrattade åt det, och Lillebror aktade sig noga för allt som kunde få Bosse och Bettan att skratta på det där retsamma viset. Det var förresten inte lönt, att de försökte retas med honom, han var en mästare i att retas tillbaka – det måste man kunna, när man hade en bror som Bosse och en syster som Bettan.

– Nå, Lillebror, kunde du läxan idag, undrade mamma.

Det var inte prat av det slaget som Lillebror tyckte om. Men eftersom mamma inte hade sagt nånting om sockerbiten nyss, så fick han väl stå ut med att hon frågade så där.

– Ja då, jag kunde visst läxan, sa han buttert.

Han tänkte hela tiden på Karlsson. Hur kunde någon människa begära, att han skulle komma ihåg något om läxan, så länge han inte visste, var Karlsson hade blivit av!

– Vad hade ni i läxa då, frågade pappa. Lillebror blev irriterad. Skulle de hålla på så där hela tiden? Det var väl inte därför man satt framför brasan och hade det skönt – för att folk skulle prata om läxor.

– Vi hade alfabetet, sa Lillebror hastigt. Hela långa alfabetet, och jag kan det – först kommer A och sen kommer alla dom andra bokstäverna!

Han tog en sockerbit till och tänkte på Karlsson igen. De fick prata och surra omkring honom bäst de ville, Lillebror tänkte på Karlsson och undrade, om han skulle få se honom mer.

Det var Bettan, som väckte honom ur hans drömmerier.

– Lillebror, hör du inte? Vill du tjäna 25 öre? Långsamt fattade Lillebror, vad det var hon sa. Han hade inget emot att tjäna 25 öre, men det berodde ju på vad det var Bettan ville att han skulle göra.

– 25 öre, det är for lite, sa han tvärsäkert. Det är så dyrt nu för tiden allting. Hur mycket tror du att en femtiöresglass kostar till exempel?

– Ja, vad ska jag hugga till med, sa Bettan och såg finurlig ut. 50 öre kanske?

– Ja, det är just det den gör, ser du, sa Lillebror. Och då förstår du väl, att 25 öre är för lite.

– Du vet ju inte, vad det är frågan om än, sa Bettan. Det är inget du ska göra – det är bara nånting som du ska låta bli att göra.

– Vad då ska jag låta bli?

– Du ska låta bli att visa dig här i vardagsrummet i kväll.

– Pelle kommer, förstår du, sa Bosse. Bettans nya kille!

Lillebror nickade. Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum – mot en futtig ersättning av 25 öre. En sån familj man hade egentligen!

– Hurdana öron har han, frågade Lillebror. Står dom ut lika mycke’ som på din gamla kille?

Det var sättet att reta Bettan.

– Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig.

– Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades.

– Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: ’Såna där öron gillar nog inte Bettan’. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan.

– Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig.

– Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen!

– Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom!

En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum – alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen.

Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.

– Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat.

– Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen.

– Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson.

– Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Varför stack du iväg?

Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut.

– Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus?

Han tittade sig omkring i rummet.

– Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle?

Lillebror började stamma.

– Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt.

– Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar!

Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade.

– Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om.

– Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna!

Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin.

– Jag är inte me’, sa han. Jag är inte me’, om det ska vara på det här sättet.

Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson:

– Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present.

Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.

– Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.

Karlsson högg den blixtsnabbt.

– Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall.

– Du får den, sa Lillebror.

– Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa.

– Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan.

Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret.

– Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig.

– Dom har gått på bio, sa Lillebror.

– Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen.

– Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit.

– Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom här…

– Ja, men jag har lovat, sa Lillebror.

– Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson.

Han gick fram och klappade Lillebror på axeln.

– Vad är det precis som du har lovat?

– Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen.

– Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille?

– Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya.

– Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare – det är Karlsson på Taket.

Han såg sig omkring i rummet.

– Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting.

– Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror.

– Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte.

– Nä…men…. började Lillebror.

– Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga ’nämen’, sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan!

Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.

– Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet.

– Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan.

Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på.

– Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill!

Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.

– Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord. Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

– Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre.

Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt.

– För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten.

Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt.

– Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa – så fjollig han var, den där Pelle!

– Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen.

Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg.

– Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt.

Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen.

Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet.

– Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få…

Lillebror fnissade så mycket han orkade.

– Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så!

Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss.

– Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren.

Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.

De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära.

– Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd.

Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bänkade på dörren.

– Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt.

– Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen.

Det var två som fnissade – det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.

4

Karlsson slår vad

Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pannan. Mamma var i köket, och hon blev precis så uppskakad över bulan, som Lillebror hade hoppats, att hon skulle bli.

– Älskade Lillebror, vad är det som har hänt, sa hon och slog armarna om honom.

– Krister har kastat sten på mig, sa Lillebror argt.

– Nej, vet nån vad, sa mamma, en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mig?

Lillebror ryckte på axlarna.

– Vad skulle det vara bra för ? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång.

– Å, din lilla dumbom, sa mamma. Inte tror du väl, att jag tänkte kasta sten på Krister heller!

– Vad skulle du annars kasta, undrade Lillebror. Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Mamma suckade. Det var tydligt, att det inte bara var Krister, som klippte till, när det behövdes. Hennes egen älskling var inte ett dugg bättre. Men hur var det möjligt att en liten gosse, som hade så snälla blå ögon, kunde vara en sån slagskämpe?

– Tänk, om ni kunde vänja er av med att slåss, sa mamma. Man kan väl prata om saker och ting i stället? Vet du, Lillebror, det finns faktiskt ingenting, som man inte kan klara ut, om man pratar igenom saken ordentligt.

– Det finns det väl visst det, sa Lillebror. Till exempel i går. Jag slogs med Krister då också…

– Fullkomligt i onödan, sa mamma. Ni kunde lika bra ha klarat ut vem som hade rätt genom ett vettigt resonemang.

Lillebror satte sig vid köksbordet och lutade sitt sårade huvud i händerna.

– Trodde du, ja, sa han och blängde på sin mamma. Så här sa Krister till mig: ’Jag kan klå dig’, sa han, och då sa jag: ’Du kan så lagom heller’. Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det?

Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. Hennes slagskämpe till son såg ganska dyster ut, och hon skyndade sig att sätta fram varm choklad och färska bullar åt honom. Det var något som Lillebror tyckte om. Han hade känt den ljuvliga doften av nybakat vetebröd redan när han kom i trappan, och mammas härliga kanelbullar gjorde livet åtminstone något lättare att leva.

Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pannan. Sedan kysste hon honom lätt på plåstret och frågade:

– Vad blev ni osams om i dag då, Krister och du?

– Krister och Gunilla säger, att Karlsson på Taket är en inbillning. Dom säger, att han bara är ett påhitt, sa Lillebror.

– Är han inte det då, undrade mamma lite försiktigt. Lillebror stirrade förtrytsamt på henne över chokladkoppen.

– Kan inte du åtminstone tro, vad jag säger, sa han. Jag har frågat Karlsson, om han är ett påhitt…

– Vad sa Karlsson då, frågade mamma.

– Han sa, att om han hade varit ett påhitt, så hade han varit världens bästa påhitt. Men nu är han händelsevis inte det, sa Lillebror och tog en ny bulle.

– Karlsson tror, att det är Krister och Gunilla som är påhitt. Ovanligt fåniga påhitt, säger han, och det tycker jag också.

Mamma svarade inte. Hon insåg att det var lönlöst att komma någon vart med Lillebrors fantasier, och därför sa hon bara:

– Jag tycker du skulle leka lite mer med Gunilla och Krister och inte tänka så mycket på Karlsson.

– Karlsson kastar i alla fall inga bullerstenar på mig, sa Lillebror och kände på bulan i pannan. Så kom han att tänka på något, och han log soligt mot mamma.

– I dag ska jag förresten få se var Karlsson bor, sa han, det hade jag ju nästan glömt.

Han ångrade sig så fort han hade sagt det. Hur kunde han vara så dum att tala om det för mamma?

Men för mamma lät det inte mer farligt och oroväckande än något annat, som han berättade om Karlsson, och hon sa tanklöst:

– Jaså, ja, det var väl roligt för dig.

Fullt så lugn skulle hon nog inte ha varit, om hon riktigt hade satt sig in i vad det var Lillebror sa. Och tänkt efter var den där Karlsson bodde!

Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pannan gjorde inte ont längre, han hade fortfarande den härliga kanelbullesmaken kvar i mun, solen sken in genom köksfönstret och mamma såg så rar ut med sina runda armar och sitt rutiga förkläde. Han gav henne en hård, kort kläm och sa:

– Jag tycker om dig, mamma.

– Vad jag är glad för det, sa mamma.

– Ja…jag tycker om dig för allt det där raret som du har.

Sedan gick han in till sig och satte sig att vänta på Karlsson. Han skulle få följa med honom upp på taket – vad gjorde det då, om Krister sa, att Karlsson bara var ett påhitt!

Lillebror fick vänta länge.

– Jag kommer ungefär klockan tre eller fyra eller fem men inte en minut före klockan sex, hade Karlsson sagt.

Lillebror förstod ändå inte riktigt, när Karlsson tänkte komma, och han frågade en gång till.

– Inte senare än sju i varje fall, sa Karlsson. Men knappast före åtta. Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det!

Lillebror fick vänta en hel evighet, och till sist trodde han nästan, att Karlsson hade gått och blivit ett påhitt och ingenting annat. Men så hörde han plötsligt det vanliga surret, och in kom Karlsson, pigg och nyter.

– Å, vad jag har väntat, sa Lillebror. När var det du sa, att du skulle komma?

– Ungefär, sa Karlsson. Jag sa, att jag skulle komma ungefär, och det gör jag ju också.

Han gick fram till Lillebrors akvarium, stoppade hela ansiktet ner i vattnet och drack i djupa klunkar.

– O, akta mina fiskar, sa Lillebror ängsligt. Han blev rädd, att Karlsson skulle dricka upp några av hans små guppifiskar, som så muntert simmade omkring i akvariet.

– När man har feber, måste man dricka stup i ett, sa Karlsson. Om det slinker med en och annan liten fisk, det är en världslig sak.

– Har du feber, frågade Lillebror.

– Om! Känn, sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna.

Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm.

– Hur mycket feber har du, frågade han.

– Tja, en tretti fyrti grader, sa Karlsson. Minst! Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet.

– Jag tror inte, att du är sjuk, sa han.

– Å, vad du är skamlig, sa Karlsson och stampade med foten. Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?

– Vill du vara sjuk, sa Lillebror häpen.

– Det vill väl alla människor, sa Karlsson. Jag vill ligga i min säng och ha mycke’ mycke’ feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha …mer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller.

Karlsson tittade förväntansfullt på Lillebror, som stod där ganska handfallen och inte visste, var han så plötsligt skulle kunna få tag i allt det där Karlsson ville ha.

– Jag vill att du ska vara som en mor för mig, fortsatte Karlsson, och du ska säga, att jag måste ta nån otäck medicin …men då ska jag också få fem öre. Och så ska du svepa en varm yllehalsduk om halsen på mig, men då säger jag, att den killar…om jag inte får fem öre till.

Lillebror ville gärna vara som en mor för Karlsson. Och det betydde, att han måste tömma spargrisen. Den stod på bokhyllan, tung och präktig. Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.

Sedan sprang Lillebror ner i fruktaffären och köpte karameller och choklad för nästan alltsammans. När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.

Lillebror gick en lov genom vardagsrummet på återvägen – med alla godsakerna väl gömda i byxfickorna. De satt där allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan, och drack kaffe efter middan. Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.

Lillebror tog ett par mandelmusslor från kaffebrickan – för Karlsson hade ju sagt, att han ville ha kakor också – och så kilade han tillbaka in till sig.

– Hur länge ska man sitta här och vänta, sjuk och eländig som man är, frågade Karlsson förebrående. Febern stiger flera grader i minuten, och nu kan man koka ägg på mig.

– Jag skyndade mig det värsta jag kunde, sa Lillebror. Och jag köpte så mycket…

– Men du har väl pengar kvar, så jag kan få fem öre, när halsduken killar, sa Karlsson ängsligt.

Lillebror lugnade honom. Han hade spart ett par femöringar.

Karlssons ögon lyste, och han hoppade jämfota av förtjusning.

– Å, jag är världens sjukaste, sa han. Vi måste skynda oss att få mig i säng.

Först nu började lillebror fundera över, hur han skulle komma upp på taket, han som inte kunde flyga.

– Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag tar dig på ryggen, och, hejsan hoppsan, flyger vi opp till mig! Se bara till att du inte får fingrarna i propellern.

– Men tror du verkligen att du orkar mig, frågade Lillebror.

– Det blir det vi får se, sa Karlsson. Det ska bli ganska intressant att se, om jag orkar mer än halvvägs, sjuk och eländig som jag är. Men det finns alltid den utvägen att jag kan tippa av dig, om jag känner att det inte går.

Lillebror tyckte inte att det var någon bra utväg att bli avtippad halvvägs upp till taket, och han såg lite betänksam ut.

– Men det ska säkert gå bra, sa Karlsson. Bara jag inte får motorstopp.

– Tänk, om du får det, då ramlar vi ju ner, sa Lillebror.

– Plask, visst gör vi det, sa Karlsson glatt. Men det är en världslig sak, sa han och sprätte med handen.

Lillebror bestämde sig för att tycka att det var en världslig sak han också. Han skrev en liten lapp åt mamma och pappa och la på bordet.

Jag e ope hos Kalsån po Taket

Det bästa skulle vara, om han kunde hinna tillbaka, innan de fick se lappen. Men om de händelsevis saknade honom, var det nödvändigt att de fick veta, var han var. Annars skulle det kanske bli samma väsen som en gång, när de var hos mormor, och Lillebror tog sig för att åka tåg på egen hand. Mamma hade gråtit efteråt och sagt:

– Men, Lillebror, om du nu ville åka tåg, varför sa du inte till mig?

– För att jag ville åka tåg, sa Lillebror.

Det var likadant nu. Han ville följa med Karlsson upp på taket, och därför var det bäst att inte fråga någon. Om de upptäckte, att han var borta, kunde han alltid försvara sig med att han i alla fall hade skrivit den där lappen.

Nu var Karlsson startklar. Han vred på knappen, som han hade på magen, och motorn började surra.

– Hoppa opp, skrek han. Nu far vi!

Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.

Till sist landade Karlsson på deras eget tak.

– Nu ska vi se, om du kan hitta mitt hus, sa Karlsson. Jag talar inte om att det ligger bakom skorstenen, det får du ta reda på själv.

Lillebror hade aldrig förr varit uppe på något tak. Men ibland hade han sett gubbar som hölls och skottade ner snö och gick omkring på taken med ett rep om livet. Lillebror hade alltid tyckt, att de var lyckliga som fick göra det. Men nu var han själv precis lika lycklig – fast han hade inget rep om livet förstås, och det kittlade så konstigt i magen, när han balanserade fram till skorstenen. Där bakom låg mycket riktigt Karlssons lilla hus. O, det var så sött och hade gröna fönsterluckor och en trevlig trappa, som man kunde sitta på, om man ville. Men just nu ville Lillebror bara så fort som möjligt komma in i huset och se alla ångmaskinerna och tupptavlorna och allt annat som Karlsson hade.

Det satt en skylt på dörren för att man skulle veta, vem som bodde där.

KARLSSON PÅ TAKET

VÄRLDENS BÄSTA KARLSSON

stod det på skylten.

Och Karlsson slog upp dörren på vid gavel och skrek:

– Välkommen, kära Karlsson…och du Lillebror också!

Sedan rusade han före Lillebror in.

– Jag måste i säng, för jag är världens sjukaste, skrek han och plöjde på huvet ner i en rödmålad pinnsoffa, som stod längs ena väggen.

Lillebror följde efter honom in. Han var så nyfiken att han kunde spricka. Det var väldigt trevligt hos Karlsson, det såg Lillebror genast. Utom pinnsoffan fanns där en hyvelbänk, som Karlsson tydligen hade till bord också, och så fanns där ett skåp och ett par stolar och en öppen spis med ett järngaller i. Det var nog där Karlsson lagade sin mat. Men några ångmaskiner syntes inte till. Lillebror tittade sig länge omkring men kunde inte upptäcka en enda, och till sist frågade han:

– Var har du dina ångmaskiner?

– Hrrhm, sa Karlsson. Mina ångmaskiner…dom har exploderat allihop. Fel på säkerhetsventilerna, ingenting annat! Men det är ju en världslig sak och inget som man behöver sörja över.

Lillebror tittade sig omkring en gång till.

– Men dina tupptavlor då, har dom också exploderat, sa han och var riktigt spydig mot Karlsson.

– Det har dom ju inte, sa Karlsson. Vad är det där då, sa han och pekade på en pappskiva, som var uppspikad på väggen bredvid skåpet. Längst nere i ena hörnet på skivan var det mycket riktigt en tupp, en liten, liten röd tupp. För övrigt var pappskivan tom.

– ’En mycket ensam tupp’ heter den där tavlan, sa Karlsson.

Lillebror tittade på den lilla tuppen. Karlssons tusen tupptavlor – var det när allt kom omkring bara den här lilla tuppkraken?

– Mycket ensam tupp, målad av världens bästa tuppmålare, sa Karlsson med darrande röst. Å, vad den tavlan är vacker och sorglig! Men nu får jag inte börja gråta, för då stiger febern.

Han kastade sig baklänges mot kuddarna och höll sig för panna.

– Du ska vara som en mor för mig, sätt igång, sa han.

Lillebror visste inte riktigt, hur han skulle börja.

– Har du nån medicin, sa han tveksamt.

– Ja, men ingen som jag vill ta, sa Karlsson. Har du nån femöring?

Lillebror halade fram en femöring ur byxfickan.

64

– Ge mig den först, sa Karlsson. Lillebror gav honom femöringen. Karlsson höll den hårt i handen och såg mycket knipslug och belåten ut.

– Jag vet vad för en medicin jag kan ta, sa han.

– Vad då för en, undrade Lillebror.

– Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin. Det ska vara hälften karameller och hälften choklad och så rör du ihop alltsammans ordentligt med lite kaksmulor. Gör det, så kan jag ta en dosis nu mesamma, sa Karlsson. Det hjälper mot feber.