Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 9 (всего у книги 18 страниц)
Karlsson ruskade på huvudet.
”Om jag skulle klippa till nåt skulle det vara din mamma, henne skulle jag vilja klippa till. Behövde hon gå och ta min spökdräkt kanske! Det är inte mer än rätt och lagom att du syr en ny. Sätt i gång nu och jämra dej inte!”
Dessutom, sa Karlsson, hade han alls inte tid att sy, han måste måla en tavla och det tvärt.
”Sånt måste man nämligen göra när man har fått inspiration, förstår du, och det fick jag alldeles nyss. Plopp sa det, det var inspirationen som kom!”
Lillebror visste inte vad inspiration var för någonting. Men Karlsson förklarade att det var en sorts sjukdom som satte åt alla tavelmålare, så att de bara ville måla och måla och måla i stället för att sy spökdräkter.
Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.
”Du har väl varit flitig och duktig i slöjden, hoppas jag”, sa Karlsson. ”För jag vill i alla fall ha en snygg spökdräkt. Lite langett kring halsen skulle jag tycka om eller kanske kråkspark.”
Lillebror svarade inte. Han bara sydde, brasan sprakade och Karlsson målade.
”Vad målar du för nånting”, frågade Lillebror.
”Det får du se när det blir färdigt”, sa Karlsson.
Till sist hade Lillebror totat ihop en spökdräkt som han trodde kunde duga. Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig.
Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.
”Nu kan Husbocken skicka bud efter gubbarna i TV”, sa Karlsson. ”För nu kommer snart Lillspöket i Vasastan, motoriserat, vilt och vackert och hemskt farligt.”
Karlsson flög runt rummet belåtet skrockande. Sin tavla brydde han sig inte om längre. Lillebror gick fram för att se vad det var Karlsson hade målat.
’Porträtt av mina kaniner’ stod det skrivet längst nere vid ramen. Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur som mest liknade en räv.
”Är det inte en räv det där”, frågade Lillebror.
Karlsson kom nersvävande och ställde sig bredvid honom. Han la huvudet på sned och kikade på sin tavla.
”Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare.”
”Ja men”, sa Lillebror, ” ’porträtt av mina kaniner’…var är kaninerna då?”
”Dom är inuti räven”, sa Karlsson.
6
Karlssons ringledning
Morgonen därpå vaknade både Bosse och Bettan med några konstiga röda utslag på kroppen.
”Scharlakansfeber”, sa fröken Bock, när hon hade synat dem. Detsamma sa doktorn som hon skickade efter.
”Scharlakansfeber! Bums iväg till epidemisjukhuset!”
Så pekade han på Lillebror.
”Och han där hålls isolerad tills vidare.”
Då började Lillebror gråta. Han ville inte hållas isolerad. Inte för att han visste vad det var, men det lät otäckt.
”Äsch”, sa Bosse, när doktorn hade gått, ”det betyder bara att du slipper gå i skolan och att du inte får träffa några andra barn. För smittans skull, förstår du.”
Bettan låg där med tårar i ögonen.
”Stackars Lillebror”, sa hon, ”vad du blir ensam! Vi borde kanske ringa efter mamma.”
Men det ville fröken Bock inte höra talas om.
”Absolut inte! Fru Svantesson behöver ha frid och ro. Kom ihåg att hon är sjuk hon också. Jag ska nog passa honom där!”
Hon nickade åt Lillebror som stod bredvid Bettans säng alldeles förgråten.
Sedan blev det inte tid att säga mycket mer, för ambulansen kom och hämtade Bosse och Bettan. Lillebror grät, visst var han arg på sina syskon ibland, men han tyckte ju så mycket om dem, och det var för sorgligt att de skulle komma på sjukhus.
”Hej då, Lillebror”, sa Bosse, när ambulansgubbarna bar iväg honom.
”Ajö, älskade lilla unge, var inte lessen! Vi kommer nog snart hem”, sa Bettan.
Lillebror stortjöt.
”Tror du ja! Men om ni dör då!”
Fröken Bock grälade på honom efteråt…hur kunde han vara så dum och tro att folk dog i scharlakansfeber!
Då gick Lillebror in i sitt rum. Där hade han Bimbo, honom tog han upp i sin famn.
”Nu har jag bara dej”, sa Lillebror och kramade Bimbo. ”Och så Karlsson förstås.”
Bimbo begrep nog att Lillebror var ledsen. Han slickade honom i ansiktet. Det var precis som om han ville säga:
”Ja, men du har ju mej i alla fall. Och Karlsson!”
En lång stund satt Lillebror där och kände hur härligt det var att Bimbo fanns. Ändå längtade han just då mycket efter mamma. Han kom ihåg att han hade lovat skriva till henne, och han bestämde sig för att göra det nu genast.
”Kära mamma”, skrev han. ”Det ser ut som den här familjen hollde på att ta slut fullstendigt Bosse och Bettan har sjalakansfeber och är på skukhus och jag är isolerad. Det gör inte ont men jag får väl sjalakan jag också och pappa är i London om han nu lever fast jag har inte hört att han är skuk men han är nog skuk eftersom alla andra är skuka. Jag längktar efter dej hur mår du förästen är du mycke skuk? Det är nåt med Karlsson som jag skulle tala om men det gör jag inte för då blir du bara orolig och du behöver frid och ro säjer Husbåcken hon är inte skuk och inte Karlsson heller fast det blir dom nog snart. Ajö lilla mamma, vila i frid!”
”Jag skriver inte mer”, sa Lillebror till Bimbo, ”för jag vill ju inte skrämma upp henne.”
Sedan gick han fram till fönstret och ringde efter Karlsson. Ja, han ringde verkligen. Karlsson hade nämligen gjort något mycket finurligt i går kväll. Han hade ordnat en ringledning mellan sitt hus på taket och Lillebrors rum där nere.
”Man kan inte fara och spöka på en slump”, sa Karlsson. ”Men nu haver Karlsson gjort världens bästa ringledning, så nu kan du ringa och beställa spökning just när Husbocken sitter på något lämpligt ställe och spanar ut i natten efter lilla hemska mej.”
Ringledningen bestod av en koskälla som satt fast under Karlssons taknock och ett snöre som gick från koskällan till Lillebrors fönster.
”Du drar i snöret”, sa Karlsson, ”klockan ringer uppe hos mej, vips kommer Lillspöket i Vasastan och Husbocken får stora dåndimpen, är det inte underbart?”
Visst var det underbart, det tyckte Lillebror också. Inte bara för spökeriets skull. Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom när han kände att han behövde tala med honom.
Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.
”Tror du att det här är tänkt som nån sorts väckarklocka”, sa han snäsigt.
”Å, förlåt”, sa Lillebror, ”låg du och sov?”
”Det skulle du ha frågat innan du väckte mej. Du som sover som en gris jämt, du vet inte hur vi stackare har det som nästan aldrig kan få en blund i ögona. När vi nån gång har fallit i ro, å, då kunde man ju vänta sej att ens vänner skulle stå alldeles precis tysta och bara hålla andan i stället för att börja klämta i klockor som om elden vore lös.”
”Sover du så dåligt”, sa Lillebror.
Karlsson nickade surmulet.
”Ja, tänk för att jag gör det.”
Det var ledsamt att höra, tyckte Lillebror.
”Så synd om dej …har du verkligen sån usel sömn?”
”Urusel”, sa Karlsson. ”Ja, det vill säja om nätterna sover jag ju som en sten och på förmiddagarna också, nä, det är värst om eftermiddagarna, då ligger jag där bara och kastar mej.”
Han stod tyst en stund som om han sörjde över sin sömnlöshet, men sedan tittade han sig ivrigt omkring i rummet.
”Om jag skulle få nån liten present, då skulle jag kanske inte vara så ledsen för att du väckte mej.”
Lillebror ville inte att Karlsson skulle vara ledsen, och han började leta bland sina saker.
”Mitt munspel, skulle du vilja ha det?”
Karlsson högg munspelet.
”Ja, ett musikinstrument har jag alltid önskat mej, jo tack, jag tar det här …för du har väl ingen basfiol?”
Han satte munspelet för munnen och blåste några gruvliga toner. Sedan såg han på Lillebror med tindrande ögon.
”Hörde du? Nu gjorde jag genast en melodi. ’Lillspökets klagan’ heter den.”
Då sa Lillebror att det passade bra med klagosånger i det här huset där alla var sjuka, och han berättade för Karlsson om scharlakansfebern.
”Tänk, så synd om Bosse och Bettan”, sa Lillebror.
Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång.
Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse. Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan. Lillebror satte sig hastigt på sängen och bredde ut sin badrock över knäna, så att den skulle hänga ner och skymma Karlsson så mycket som möjligt.
I samma stund öppnades dörren och fröken Bock klev in med borste och skyffel i handen.
”Jag tänker städa här”, sa hon, ”gå ut i köket så länge!”
Lillebror blev så nervös att han började svettas.
”Nä, det vill jag inte”, sa han. ”Jag ska sitta här och vara isolerad.”
Fröken Bock tittade förargad på honom.
”Vet du vad det finns under din säng”, frågade hon.
Lillebror blev röd i ansiktet…hade hon verkligen redan sett Karlsson?
”Det…det finns inget under min säng”, stammade han.
”Tänk att det gör det”, sa fröken Bock. ”Där finns fullt med stora dammtussar som jag tänker sopa bort. Flytta dej!”
Lillebror blev alldeles vild.
”Nä, jag ska sitta här och vara isolerad”, skrek han.
Då började fröken Bock muttrande sopa i andra änden av rummet.
”Sitt där då i all sin dar, tills jag blir färdig här borta! Men sen får du vara så god och isolera dej i nåt annat hörn, envisa unge!”
Lillebror bet sina naglar och funderade, å, hur skulle det här gå? Men plötsligt ryckte han till och började fnissa. Det var Karlsson som killade honom i knävecket, och Lillebror var så kittlig.
Fröken Bock blängde på honom.
”Jojo, du skrattar du, fastän både mor och syskon ligger sjuka och lider! En del tröstar sej fort, tycks det.”
Om igen kände Lillebror hur Karlsson killade honom i knävecket, och nu fnissade han så våldsamt att han nästan ramlade av sängen.
”Kan man få veta vad det är som är så roligt”, sa fröken Bock syrligt.
”Hihi”, sa Lillebror, ”jag kom att tänka på en rolig historia …” Han funderade skarpt för att komma på någon historia.
”Den där om tjuren som jagade en häst, och då blev hästen så rädd så han klättrade opp i ett träd, har fröken Bock hört den?”
Bosse brukade berätta den historien, men Lillebror hade aldrig skrattat åt den, för han tyckte så synd om den stackars hästen som måste klättra i träd.
Fröken Bock skrattade inte heller.
”Kom inte med några gamla fåniga historier. Du vet mycket väl att hästar inte kan klättra i träd.”
”Nä, inte kan dom det”, sa Lillebror, precis som Bosse brukade säga. ”Men han hade ju en ilsken tjur efter sej, så vad tusan skulle han göra?”
Bosse hade sagt att man fick säga ’tusan’ när man berättade en historia med ’tusan’ i. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon stirrade med avsky på Lillebror.
”Här sitter du och skrattar och svär, medan mor och syskon ligger sjuka och lider. Jag måste säja att jag är förvånad …”
Precis där blev hon avbruten. Från sängen hördes plötsligt ’Lillspökets klagan’, bara ett par korta skärande toner, men nog för att fröken Bock skulle hoppa till.
”Vad i all sin dar var det?”
”Inte vet jag”, sa Lillebror.
Men fröken Bock visste, hon!
”Det var toner från en annan värld, så säkert som aldrig det.”
”Från en annan värld …vad menas med det”, frågade Lillebror.
”Från spökenas värld”, sa fröken Bock. ”I det här rummet finns bara du och jag, och ingen av oss kan få fram såna toner. Det var inte ett människoläte, det var ett spökläte. Hörde du inte …det lät precis som en själ i nöd!”
Hon såg på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Du gode Moses, nu måste jag skriva till dom i TV.”
Hon slängde ifrån sig borste och skyffel och satte sig vid Lillebrors skrivbord. Där fick hon fatt på papper och penna. En lång stund skrev hon ihärdigt. Sedan läste hon upp alltihop för Lillebror.
”Hör här, ska du få höra!”
Till Sveriges Radio-TV. Min syster Frida Bock har varit med i eran serie om andar och spöken. Jag tyckte inte att det var något bra program, sedan får Frida tycka vad hon vill. Bättre upp får det allt lov att vara, och det kan det också bli. För nu har jag själv hamnat i ett riktigt spökhus, och här har ni en lista över mina spökerier.
1. Underliga råmande läten utanför fönstret och det var ingen ko för vi bor fyra trappor upp, det liksom bara råmade.
2. Saker och ting försvinner mystiskt, till exempel bullar och små inlåsta gossar.
3. Dörrar låsas från utsidan medan jag är på insidan, förklara det om ni kan!
4. Hemsk spökskrift på köksväggen.
5. Plötslig sorgemusik under städning. Man ville liksom bara gråta då.
Kom genast hit, för detta kan bli ett program som låter tala om sig.
Högaktningsfullt
Hildur Bock
P.S. Hur kom ni på idén att ha just Frida i TV?
Sedan sprang fröken Bock full av iver ut för att posta sitt brev. Lillebror kikade ner på Karlsson. Där låg han under sängen med tindrande ögon, men nu kröp han fram, nyter och glad.
”Hoj”, skrek han, ”vänta bara tills i kväll när det blir mörkt, då ska Husbocken få nånting att verkligen skriva till TV om.”
Lillebror började fnissa igen, och han tittade ömt på Karlsson.
”Det är kul att vara isolerad bara man är isolerad med dej”, sa Lillebror.
Ett litet ögonblick tänkte han på Krister och Gunilla som han ju brukade leka med. Egentligen borde han väl vara ledsen för att han inte fick träffa dem nu på en tid.
”Men det gör detsamma, det är roligare att leka med Karlsson”, tänkte Lillebror.
Fast just nu hade Karlsson inte tid att leka mer. Han måste hem och laga sin ljuddämpare, sa han.
”Det duger inte att Lillspöket i Vasastan kommer dånande som en flygande tunna, förstår du. Nej, tyst och spöklikt och hemskt ska det vara, så att raggen reser sej på Husbocken.”
Sedan gjorde Karlsson och Lillebror upp om ett särskilt signalsystem för sin ringledning.
”Om du ringer en gång”, sa Karlsson, ”så betyder det ’Kom hit genast’ och om du ringer två gånger, så betyder det ’Kom inte hit för all del’ och tre gånger betyder ’Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson’.”
”Varför ska jag ringa om det”, frågade Lillebror.
”Jo, för man ska säja vänliga och uppmuntrande saker åt sina vänner ungefär var femte minut, och jag kan inte ränna här så ofta, förstår du väl.”
Lillebror tittade fundersamt på Karlsson.
”Jag är ju din vän, va? Men jag vet just inte att du säjer nånting sånt där åt mej.”
Då skrattade Karlsson.
”Det är väl skillnad i all sin dar. Du, du är ju bara en liten dum pojke!”
Lillebror nickade. Han visste att Karlsson hade rätt.
”Men tycker du om mej i alla fall då?”
”Ja, det gör jag minsann”, försäkrade Karlsson. ”Jag vet inte själv varför, men jag brukar grubbla på det, när jag ligger sömnlös på eftermiddagarna.”
Han klappade Lillebror på kinden.
”Visst tycker jag om dej, och nånting måste det ju bero på …kanske för att du är så olik mej, stackars lilla barn!”
Han flög upp i fönstret och vinkade adjö.
”Och om du ringer som om elden vore lös”, sa han, ”så betyder det antingen att elden är lös eller också ’Nu har jag väckt dej igen, käre Karlsson, ta med dej en stor väska och kom hit och hämta alla mina leksaker …du får dom bara för det’!”
Sedan var Karlsson borta.
Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd. Sedan kröp han ihop på Lillebrors arm och slöt ögonen.
”Du tycker allt det är bra att jag är hemma från skolan och är isolerad”, sa Lillebror. ”Du, Bimbo, du tycker visst att jag är bäst i världen.”
7
Lillspöket i Vasastan
Lillebror hade en lång, ensam dag, och han längtade innerligt efter kvällen. Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.
”Jag kan inte gå till plugget, för jag är isolerad, förstår du!”
Det lät ganska fint tyckte han, och det tyckte visst Krister också, för han blev alldeles tyst.
”Du kan gärna tala om det för Gunilla”, sa Lillebror.
”Har du inte långtråkigt”, frågade Krister när han fick mål i mun.
”Nähä då”, sa Lillebror, ”jag har ju …”
Sedan teg han. Han hade tänkt säga ’Karlsson’, och det fick han inte för pappa. I våras hade Krister och Gunilla visserligen träffat Karlsson flera gånger, men det var innan pappa hade sagt ifrån att man inte fick tala om honom med någon enda människa. Vid det här laget hade Krister och Gunilla nog glömt honom, och det var bara bra, tyckte Lillebror.
”För nu har han blivit min egen hemliga Karlsson”, tänkte han. Han sa hastigt adjö till Krister.
”Hej då, nu har jag inte tid mer.”
Det var dystert att äta middag ensam med fröken Bock, men hon hade gjort riktigt goda köttbullar. Lillebror åt många. Till efterrätt fick han äpplekaka med vaniljsås. Då började han tro att fröken Bock kanske inte var alldeles hopplös ändå.
”Det bästa med Husbocken är äpplekakan”, tänkte Lillebror, ”och det bästa med äpplekakan är vaniljsåsen och det bästa med vaniljsåsen är att just jag äter den.”
Ändå var det ingen rolig middag, när så många platser vid bordet stod tomma. Lillebror längtade efter mamma och pappa och Bosse och Bettan, allihop i tur och ordning. Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på.
Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken. Han väntade. Det här var värre än julafton. Då var det bara tomten man väntade på, och vad var det mot Lillspöket i Vasastan …ingenting! Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat. Då var det dags att klämta i klockan. Och sedan …du gode Moses, som fröken Bock brukade säga …du gode Moses, vad det här var spännande!
”Kommer hon inte snart, så spricker jag”, mumlade Lillebror.
Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.
Fröken Bock tittade misslynt på honom.
”Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!”
”Jag …jag ser på stjärnorna”, stammade Lillebror. ”Vill inte fröken Bock också se på dom?”
Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.
”Jag hör klockklang i rymden”, sa hon. ”Så konstigt!”
”Ja, det var konstigt”, sa Lillebror.
Sedan höll han andan. Ty i glidflykt från taket kom där nu svävande ett vitt och ganska runt litet spöke. Det kom med musik. Mycket svagt och mycket sorgligt lät det, men att det var ’Lillspökets klagan’ som hördes i höstkvällen, det kunde man inte ta fel på.
”Där …o, titta där …å, du gode Moses”, sa fröken Bock. Hon var kritvit i ansiktet och måste sätta sig på en stol. Och det var hon som hade sagt att hon inte var rädd för spöken!
Lillebror försökte lugna henne.
”Ja, nu börjar jag också tro att det spökar”, sa han. ”Men det är ju ett sånt litet spöke, det är nog inget farligt.”
Fröken Bock hörde inte på honom. Hon stirrade vilt ut genom fönstret, där spöket hade satt i gång en fantastisk flyguppvisning.
”Ta bort det! Ta bort det!” flämtade hon.
Men Lillspöket i Vasastan kunde man inte ta bort. Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken.
Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon slet tag i Lillebror.
”Vi springer in i sängkammaren och gömmer oss där!”
Familjen Svantessons våning bestod av fem rum och kök och hall och badrum. Bosse och Bettan och Lillebror hade var sitt lilla rum, mamma och pappa hade sin sängkammare, och så var det ett stort vardagsrum. Nu när mamma och pappa var borta bodde fröken Bock i sängkammaren. Den låg åt gården, Lillebrors rum låg åt gatan.
”Kom”, flämtade fröken Bock, ”kom, vi gömmer oss i sängkammaren!”
Lillebror stretade emot. Inte skulle de väl skena ifrån spökeriet, när det just hade börjat! Men fröken Bock var envis.
”Skynda dej, innan jag får dåndimpen!”
Och fastän Lillebror inte ville, lät han sig släpas med till sängkammaren. Fönstret stod öppet där också, men fröken Bock rusade fram och stängde det med en smäll. Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier. Han satt på pappas säng och såg hur hon slet, och han skakade på huvudet.
”Så där ängslig skulle nog inte Frida vara”, sa han.
Men just nu ville fröken Bock inte höra talas om Frida. Hon fortsatte att släpa fram möbler, byrån och bordet och alla stolarna och en liten bokhylla. Det blev en riktigt präktig barrikad framför dörren.
”Så där ja”, sa fröken Bock belåtet. ”Nu tror jag vi kan vara lugna.”
Då hördes under pappas säng en dov röst som sa ännu mer belåtet:
”Så där ja! Nu tror jag vi kan vara lugna! Nu är vi inspärrade för natten!”
Och upp flög Lillspöket så att det bara susade om det.
”Hjälp”, skrek fröken Bock. ”Hjälp!”
”Vad då med”, sa spöket. ”Kånka möbler, va? Man är väl inget stadsbud heller.”
Åt detta skrattade spöket själv länge och ihärdigt. Det gjorde inte fröken Bock. Hon rusade mot dörren och började vräka undan möbler så att stolarna yrde. Snart hade hon vält barrikaden och störtade med höga skrik ut i hallen.
Spöket kom efter. Det gjorde Lillebror också. Sist kom Bimbo vilt skällande. Han kände igen spöket på lukten och tyckte att det här var en rolig lek. Det tyckte visst spöket också.
”Hoj, hoj”, skrek det och flaxade kring öronen på fröken Bock. Men ibland lät det henne få ett litet försprång för att det skulle bli mer spännande. Det bar iväg genom hela våningen, fröken Bock före och Lillspöket efter, in i köket och ut ur köket, in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i Lillebrors rum och ut ur Lillebrors rum, runt, runt!
Fröken Bock skränade och skrek hela tiden, och till sist måste spöket försöka lugna henne.
”Så så så, tjut inte! Nu när vi har så roligt!”
Men det hjälpte inte. Fröken Bock fortsatte att gasta och rände iväg ut i köket igen. Där stod vattenbaljan kvar på golvet efter hennes fotbad. Spöket var henne tätt i hälarna.
Lillspöket i Vasastan
”Hoj, hoj”, skrek det rakt i örat på henne, och fröken Bock for omkull över baljan med ett brakande. Då gav hon till ett tjut som ur en mistlur, och spöket sa:
”Schsch! Du skrämmer livet ur både mej och grannarna. Snart kommer radiopolisen, om du inte aktar dej.”
Hela golvet flöt av vatten och mitt i alltihop låg fröken Bock. Men hon kravlade sig upp märkvärdigt fort och stack iväg ut ur köket med de våta kjolarna klafsande om benen.
Spöket kunde inte låta bli att ta ett par rejäla skutt i baljan, där det ännu fanns lite vatten kvar.
”Stänker bra kring väggarna det här”, sa spöket till Lillebror. ”Och alla människor tycker väl om att snava på vattenbaljor, så vad väsnas hon för?”
Spöket gjorde ett sista skutt och skulle sedan ha tag i fröken Bock igen. Hon syntes inte till. Men det var märken efter hennes blöta fötter på parkettgolvet i hallen.
”Travande husbock”, sa spöket. ”Här är färska spår. Och vart dom leder ska vi snart se. För gissa vem som är världens bästa spårhund!”
De ledde till badrummet. Fröken Bock hade låst in sig där, och man kunde höra hennes triumferande skratt lång väg.
Lillspöket dunkade på dörren.
”Öppna, säjer jag!”
Ett nytt, övermodigt skratt kom från badrummet.
”Öppna …annars är jag inte me’!” skrek spöket.
Fröken Bock hade blivit tyst där inne, men öppnade gjorde hon inte. Då vände sig spöket till Lillebror som stod där andfådd efter språngmarschen.
”Säj åt henne du! Det är väl inte roligt när hon gör på det där viset!”
Lillebror knackade försiktigt på dörren.
”Det är bara jag”, sa han. ”Hur länge tänker fröken Bock stanna i badrummet?”
”Hela natten, det kan du vara viss om”, sa fröken Bock. ”Jag ska just bädda i badkaret med alla handdukarna.”
Då tog spöket i på skarpen.
”Ja, gör det för all del! Bara förstör allting, så att vi inte kan få ha nåt roligt! Men gissa vem som i så fall tänker fara och spöka för Frida?”
Det var tyst en lång stund inne i badrummet. Fröken Bock satt väl och tänkte över det hemska som hon hade hört. Men till sist sa hon med en liten ynklig bönfallande röst:
”Nä, gör inte det, va? Det…det tycker jag då inte!”
”Nå, så kom ut då”, sa spöket. ”Annars blir det raka spåret till Frej gatan. Och sen har vi Frida i TV-burken igen så säkert som aldrig det.”
Man kunde höra fröken Bock sucka flera gånger. Till sist ropade hon:
”Du, Lillebror, lägg örat till nyckelhålet, jag vill viska nånting.”
Lillspöket i Vasastan
Lillebror gjorde som hon bad. Han la örat till nyckelhålet, och fröken Bock viskade till honom:
”Jag trodde, förstår du, att jag inte var rädd för spöken, men det är jag. Du som är så modig, kan du inte be den där hemska skapelsen försvinna och komma igen en annan gång, när jag har hunnit vänja mej lite? Men inte fara till Frida under tiden, det måste han lova för all del!”
”Jag ska se vad jag kan göra”, sa Lillebror. Han vände sig om för att tala med spöket. Men det fanns inte längre något spöke där.
”Han är borta”, skrek Lillebror. ”Han har nog farit hem till sej. Kom ut vetja!”
Men fröken Bock tordes inte komma ut förrän Lillebror hade letat igenom hela våningen och sett efter att inget spöke fanns kvar.
Sedan satt fröken Bock länge inne i Lillebrors rum och darrade i hela kroppen. Men så småningom kvicknade hon till och det riktigt ordentligt.
”Oj, det var hemskt medan det höll på”, sa hon. ”Men tänk, tänk, vilket TV-program det ska bli! Frida har inte varit med om något som ens liknar det här.”
Hon satt där och gladde sig som ett barn. Bara ibland ryste hon, när hon tänkte på spökjakten nyss.
”Uppriktigt sagt så räcker det med spökerier nu”, sa hon. ”Måtte jag slippa se den där fulingen igen!”
Knappt hade hon sagt det så hördes inne i Lillebrors garderob ett dovt råmande, och mer behövdes inte för att fröken Bock skulle börja skrika igen.
”Hörde du! Sanna mina ord, nu har vi spöket i garderoben …å, jag tror jag dör.”
Lillebror tyckte synd om henne, men han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne.
”Ånej”, sa han till sist. ”Det är nog inget spöke …tänk om det är en liten ko …ja, vi ska hoppas att det är en liten ko.”
Men då hördes en röst från garderoben:
”Liten ko! Tänk för att det inte är det!”
Garderobsdörren öppnades, ut kom Lillspöket i Vasastan i sin vita dräkt som Lillebror hade sytt. Med dova spöksuckar steg det till väders och började kretsa kring taklampan i små korta svängar.
”Hoj, hoj, världens farligaste spöke och ingen liten ko!”
Fröken Bock skrek. Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket.
Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.
Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt. Han bara flög och flög och suckade och stönade mer spökaktigt än någonsin. Men på fjärde varvet la han plötsligt märke till det där som hängde i lampan och svajade för luftdraget när han flög förbi.
”Vad är det för ett skynke ni har hängt opp i lampan”, sa han. ”Är det nån sorts flughåv?”
Lillebror kunde bara jämra sig.
”Nej, Karlsson, det är ingen flughåv.”
Då tittade Karlsson neråt sin trinda kropp och såg olyckan, såg sina blå byxor, såg att han inte längre var Lillspöket i Vasastan utan bara Karlsson.
Han landade framför Lillebror med en liten förlägen duns.
”Nåja”, sa han, ”en olycka kan hända den bäste, det har vi fått exempel på nu …nåja, det är ju en världslig sak i alla fall!”
Fröken Bock satt vit i ansiktet och stirrade på honom. Hon kippade efter luft som en fisk på torra land. Men till sist lyckades hon pressa fram ett par ord.
”Vem …vem …du gode Moses, vem är det där?”
Och Lillebror sa med gråten i halsen:
”Det är Karlsson på taket.”
”Och vem”, flämtade fröken Bock, ”vem är Karlsson på taket?”
Karlsson bugade sig.
”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år …tänk för att jag är det!”
