Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 18 (всего у книги 18 страниц)
9
Karlsson blir världens rikaste knös.
Dagen som kom skulle Lillebror aldrig glömma. Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.
Men det blev inga serier lästa den här dagen. Stackars Lillebror, han kom aldrig längre än till första sidan i tidningen. För där lyste emot honom en jätterubrik som fick honom att kallsvettas.
MYSTERIET LÖST – DET VAR INGEN SPION
så stod det.
Därunder såg man en bild av Västerbron och flygande över den – ja, det gick inte att ta fel – flygande över bron kom Karlsson. Det fanns en närbild också, en där han stod och med ett flin förevisade sin hopfällbara propeller och sin startknapp, den som han hade på magen.
Lillebror läste, och han grät när han gjorde det.
Vi hade ett märkligt besök på redaktionen i går. En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa är – enligt hans egen beskrivning – kom och begärde att få ut tiotusenkronorsbelöningen. Han själv och ingen annan var det flygande mysteriet i Vasastan, försäkrade han, men någon spion var han inte sa han, och vi tror honom. ”Jag spionerar bara på såna som Husbocken och Sago-Julle” sa han. Det lät ju mycket barnsligt och oskyldigt, och såvitt vi kan förstå är den här ”spionen” bara en ovanligt tjock liten skolpojke – bäst i klassen påstår han själv – men denne gosse har något som vartenda barn måste avundas honom, nämligen en liten motor som han kan flyga med, ja, ni ser själva på bilden. Motorn är gjord av världens bästa uppfinnare, påstod gossen men vägrade att berätta något mer om det. Vi påpekade att den uppfinnaren skulle bli mångmiljonär, om han satte igång masstillverkning av motorn, men då sa gossen: ”Tack så mycket, vi ska inte ha luften full med flygande ungar, det räcker med mej och Lillebror!”
Här log Lillebror lite – tänk i alla fall, Karlsson ville flyga bara med honom och ingen annan! – men sedan snörvlade han till och fortsatte att läsa.
Alldeles normal verkade gossen inte, det måste erkännas. Han pratade förvirrat och svarade så konstigt på våra frågor, ville inte ens tala om sina föräldrars namn. ”Morsan är mumie och farsan är Jon Plunt”, sa han till sist, mer gick inte att få ur honom. Plunt låter engelskt, kanske är gossens far engelsman, i varje fall tycks han vara en berömd flygare, om vi nu rätt förstod gossens pladder. Och flygintresset har tydligen gått i arv till sonen. Gossen begärde att genast få ut belöningen. ”Det är jag som ska ha den och inte Fille och Rulle eller nån annan busetjyv” sa han. Och han ville ha alltsammans i femöringar, ”för det är bara såna som är riktiga pengar” påstod han. Han lämnade oss med fickorna proppfulla av femöringar. Resten ska han komma och hämta med en skottkärra så fort han hinner. ”Och slarva inte bort mina pengar, för då kommer Skraggan och tar er”, sa han. En underhållande bekantskap var han förvisso, även om man inte förstod allt vad han sa. ”Kom ihåg att ni bara har betalt för ena stortån ungefär”, så föll hans avskedsord, och sedan flög han ut genom fönstret och försvann bort mot Vasastan. Gossen heter märkligt nog inte Plunt som sin far – hur det kommer sig vägrade han också att tala om – och han ville på inga villkor ha sitt eget namn i tidningen, ”för det vill nog inte Lillebror”, sa han, han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del. Vad gossen heter kan vi alltså inte avslöja, fast så mycket kan vi ju säga att det börjar på ”Karl” och slutar på ”son”. Men om en person nu inte vill ha sitt namn i tidningen, så har han, anser vi, rätt att slippa det. Det är därför vi här har kallat gossen för ”gossen” och inte för ”Karlsson” som han egentligen heter.
”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, mumlade Lillebror och snörvlade till igen. Men sedan gick han till ringledningen och drog argt i klocksträngen, signalen som betydde Kom hit!
Och Karlsson kom. Han surrade in genom fönstret, yr och glad som en humla.
”Står det nåt särskilt i tidningen i dag”, sa han skälmskt och rev upp persikokärnan. ”Läs för mej om det nu är så att det verkligen står nåt intressant!”
”Du har ingen hut i dej”, sa Lillebror. ”Förstår du inte att nu har du förstört allting. Vi kommer aldrig mer att få vara i fred, du och jag.”
”Vem tror du vill vara i fred då”, sa Karlsson och torkade av sina jordiga nävar på Lillebrors pyjamas. ”Det ska vara hejsan och hoppsan och bompa, annars är jag inte me’, så mycket du vet det. Nå, läs för mej nu!”
Och medan Karlsson flög fram och tillbaka framför spegeln och beundrade sig själv, läste Lillebror för honom. Han hoppade över sådant där som ”ovanligt tjock” och annat som kunde göra Karlsson ledsen, men det övriga läste han från början till slut, och Karlsson pöste av förtjusning.
”Underhållande bekantskap, det är jag det – ja, det står bara sanna ord i den här tidningen.”
”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, läste Lillebror, och så tittade han skyggt på Karlsson. ”Är det sanna ord det också?”
Karlsson stannade sin flygning för att tänka efter.
”Ja, konstigt nog”, medgav han lite motvilligt. ”Ja, tänk att någon kan bry sej om en liten dum pojke som du! Det är av min godhet förstås, för jag är världens godaste och snällaste …läs mera nu!”
Men Lillebror kunde inte läsa mer förrän han hade svalt ner klumpen som satt i halsen på honom – tänk, det var sant i alla fall att Karlsson tyckte om honom, då fick det väl gå som det ville med allt annat!
”Och det var väl bra att jag sa till det där om namnet, att dom inte fick sätta ut det i tidningen”, sa Karlsson. ”Det var bara för din skull, för du vill ju hålla mej så hemlig, så hemlig.”
Sedan grabbade han åt sig tidningen och tittade länge och kärleksfullt på de båda fotografierna.
”Det är inte klokt vad jag är vacker”, sa han. ”Och vad jag är lagom tjock, det är bara inte klokt, titta här!”
Han höll tidningen under näsan på Lillebror. Men sedan drog han den till sig igen och kysste häftigt sin bild, den där han förevisade startknappen.
”Hoj, jag har lust att ropa hurra, när jag ser mej”, sa han. Men Lillebror ryckte ifrån honom tidningen.
”Fröken Bock och farbror Julius får i alla fall inte se det här”, sa han. ”Aldrig i livet får dom se det!”
Han tog tidningen och stoppade den så långt in i sin skrivbordslåda som han bara kunde. Minuten efteråt stack farbror Julius in näsan och frågade:
”Har du tidningen, Lillebror?”
Lillebror skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte!”
Han hade den ju inte, när den låg i skrivbordslådan, förklarade han för Karlsson efteråt.
Förresten brydde sig farbror Julius inte särskilt mycket om tidningen, tycktes det. Han hade visst annat att tänka pä, något trevligt såg det ut till, för han verkade ovanligt glad. Och dessutom skulle han gå till doktorn nu. För sista gången. Om ett par timmar skulle farbror Julius fara hem till Västergötland igen.
Fröken Bock hjälpte honom på med rocken, och Lillebror och Karlsson kunde höra, hur hon förmanade honom. Han skulle ha ordentligt knäppt i halsen och han skulle akta sig för bilarna på gatan och han skulle inte röka så tidigt på morgonen.
”Vad tar det åt Husbocken”, sa Karlsson. ”Tror hon att hon är gift med honom?”
Sannerligen – detta var en dag full av överraskningar! Farbror Julius hade inte väl försvunnit, förrän fröken Bock rusade till telefon och de hörde henne ringa upp någon. Och eftersom hon talade så högt, hörde de också allt vad hon sa, både Karlsson och Lillebror.
”Hallå, är det du, Frida”, sa hon hurtigt. ”Hur mår du, har du näsan kvar? …Säjer du det, ja, men ser du, min näsa behöver du inte bry dej om längre, för den tänker jag ta med mej till Västergötland, jag flyttar dit nu nämligen …nä, inte alls som hushållerska, jag ska gifta mej, ful som jag är, vad säjer du om det? …jo, det kan du visst få veta, med herr Julius Jansson, han och ingen annan …ja, minsann, det är så gott som fru Jansson du står här och pratar med, Frida lilla …nu blev du rörd tror jag, jag hör att du gråter …nä, nä, Frida, tjut inte, du kan väl ragga opp nån ny inbrottstjyv vetja …nu har jag inte tid längre, min fästman kommer när som helst …du får höra mer sen, Frida lilla.”
Karlsson stirrade på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Finns det ingen besk och bra medicin för såna som inte är kloka”, undrade han. ”För om det finns det, så måste vi tratta i farbror Julius en stor, stor dosis nu genast!”
Men Lillebror visste inte om någon sådan medicin. Karlsson suckade medlidsamt, och när farbror Julius kom hem från doktorn, gick han tyst fram och stack en femöring i näven på honom.
”Varför får jag den här”, frågade farbror Julius.
”Köp dej nånting roligt”, sa Karlsson tungt, ”för det behöver du.”
Farbror Julius tackade, men han var så lycklig och glad, sa han, så han behövde inga femöringar för att ha roligt.
”Fast ni pojkar blir förstås lessna, när ni får höra att jag tänker ta tant Hildur ifrån er.”
”Tant Hildur”, sa Karlsson, ”vem farao är det?”
Och när Lillebror förklarade det för honom, så skrattade han länge.
Men farbror Julius fortsatte att prata om hur lycklig han var. Han skulle aldrig glömma de här dagarna, sa han. Först detta att sagovärlden hade öppnat sig så underbart för honom! Visserligen blev man rädd ibland, när det kom häxor flygande utanför fönstret, det ville han inte förneka men …
”Inte häxor”, sa Karlsson, ”skraggor, vilda och fasansfulla alldeles hemskt!”
Men man kände i alla fall att man levde i samma värld som sina förfäder, fortsatte farbror Julius, och där trivdes han, sa han. Fast det allra bästa som de här dagarna hade gett honom, det var att han hade fått en egen sagoprinsessa, en som hette Hildur, och nu skulle det bli bröllop av!
”En sagoprinsessa, en som heter Hildur”, sa Karlsson med tindrande ögon. Han skrattade länge, sedan tittade han på farbror Julius och skakade på huvudet och sedan skrattade han igen.
Fröken Bock stövlade runt i köket och var gladare än Lillebror någonsin hade sett henne.
”Jag tycker om häxor jag också”, sa hon, ”för om inte den där otäckan hade kommit flygande utanför fönstret och skrämt oss i går kväll, så hade du Julius aldrig kastat dej om halsen på mej, och då hade det här aldrig hänt.”
Karlsson hoppade till.
”Jo, det är just fint”, började han argt, men sedan ryckte han på axlarna.
”Nåja, det är en världslig sak”, sa han. ”Fast jag tror inte vi ska ha fler skraggor här i Vasastan.”
Men fröken Bock gick där och blev gladare och gladare ju mer hon tänkte på bröllopet.
”Du, Lillebror, får bli brudnäbb”, sa hon och klappade Lillebror på kinden. ”Jag ska sy en svart sammetskostym åt dej, tänk, vad du ska bli söt!”
Lillebror ryste …svart sammetskostym, då skulle Krister och Gunilla skratta ihjäl sig!
Men Karlsson skrattade inte, han var arg.
”Jag är inte me’, om inte jag också får bli brudnäbb”, sa han. ”Och jag vill ha en svart sammetskostym och bli söt jag också, annars är jag bara inte me’!”
Då var det fröken Bocks tur att skratta.
”Jo, det skulle nog bli ett roligt bröllop, om vi släppte in dej i kyrkan.”
”Det tror jag också”, sa Karlsson ivrigt. ”Jag kunde stå där bakom dej i min svarta sammetskostym och vifta med örona hela tiden och ge salut då och då, för det ska vara salut på bröllop ju!”
Farbror Julius som var så lycklig och ville att alla skulle vara glada, han sa att visst kunde väl Karlsson få vara med. Men då sa fröken Bock, att om hon måste ha Karlsson till brudnäbb, så lät hon hellre bli att gifta sig.
Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se.
Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt. Någonstans nere i Västergötland ångade ett tåg just nu in på en liten station och farbror Julius klev av. Någonstans ute på Östersjön stävade en vit båt hem mot Stockholm med mamma och pappa ombord. Fröken Bock var på Frej gatan och muntrade upp Frida. Bimbo hade krupit i sin korg för natten. Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fanns inget lugn för den som skulle vara bästa vän med Karlsson.
”Jag har försökt klara dej så gott jag har kunnat”, sa Lillebror. ”Jag har vakat över dej, det har jag faktiskt. Men nu vet jag inte hur det ska gå.”
Karlsson tog sig en ny bulle ur påsen och slök den hel.
”Vad dum du är! Nu kan dom ju inte lämna in mej på tidningen och få en massa femöringar, det har jag satt stopp för, och då tappar dom sugen, förstår du väl, Fille och Rulle och hela bunten!”
Lillebror tog sig också en bulle till och bet eftertänksamt i den.
”Nä, det är du som är dum”, sa han. ”Hela Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt möjligt.”
Karlsson myste.
”Tror du verkligen det? Tänk om du har rätt, da kanske vi kan få oss en glad afton ibland i alla fall.”
”Glad afton”, sa Lillebror harmset, ”vi får aldrig mer en lugn stund, har jag ju sagt, varken du eller jag.”
Karlsson myste ännu belåtnare.
”Tror du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt.”
Lillebror blev riktigt arg.
”Ja men hur ska du klara dej”, sa han häftigt. ”Hur ska du klara dej, om här kommer hela svärmar med folk?”
Då la Karlsson huvudet på sned och tittade under lugg på Lillebror.
”Det finns tre sätt, det vet du. Tirritera och filura och figurera. Och jag tänker använda dom sätten, alla tre.”
Han såg så illmarig ut att Lillebror måste skratta, fast han inte ville. Han fnissade till, bara ett litet tyst fniss först, men sedan bubblade det upp en hel massa fniss i honom, och ju mer han fnittrade, dess mer förtjust blev Karlsson.
”Hoj, hoj”, sa han och gav Lillebror en knuff så att han nästan ramlade utför trappan. Och då fnittrade Lillebror ännu mer och tänkte att kanske var det först nu som det roliga verkligen skulle börja.
Men Karlsson satt på trappan och tittade kärleksfullt på ett par små svarta stortår som stack ut ur hålen på hans trasiga strumpor.
”Nej, jag säljer inte dom här”, sa han. ”Tjata inte mer om det, Lillebror! Nej, för dom här stortårna sitter på världens rikaste knös, och dom är inte till salu längre.”
Han stack handen i fickan och skramlade belåtet med sina många femöringar.
”Hoj, hoj, en rik och vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, det är jag det. Världens bästa Karlsson på alla sätt, förstår du det, Lillebror?”
”Ja”, sa Lillebror.
Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan.
Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.
Men Karlsson sjöng och med två svarta små stortår vickade han takten:
Smälla ska det göra och roligt vill jag ha,v
vuti bosse bisse basse bisse bom fallerav,
voch filura ska jag göra vareviga da’v
uti bosse bisse basse bisse bom.
Det ska va hejsan och hoppsan och bompa,
valla ska va snälla mot mej tycker ja’v
uti hoj hoj hoj
uti voj voj voj
uti bosse bisse basse bisse bom.
