Текст книги "Karlsson på taket"
Автор книги: Astrid Lindgren
сообщить о нарушении
Текущая страница: 17 (всего у книги 18 страниц)
8
Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.
Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.
”Här var’e världens bästa Karlsson”, det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.
Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.
”Världens bästa Karlsson …hm-ti-ti-hm …värd tiotusen kronor …skrämmer tjyvar med bistolen …vilken usel spegel hä-ä-är …man ser ju inte mycket …av världens bästa Karlsson i den …men det man ser är vackert …hm-ti-ti-hm …och lagom tjockt, ja, ja …och bra på alla sätt.”
Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.
”Får jag inte mat, så är jag inte me’”, det hade han sagt ifrån ordentligt.
Fröken Bock önskade mer än något annat i världen att Karlsson inte skulle vara med, men vad hjälpte det när han hade Lillebror och farbror Julius på sin sida. Fröken Bock morrade varje gång han kom sättande och slog sig ner vid bordet just när de skulle äta, men det fanns inget hon kunde göra, och Karlsson satt där han satt.
Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock kunna neka någonting, det var väl det han tyckte.
Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.
Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar – med Bimbo bredvid sig i sängen – man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört henne göra förut och han hoppades verkligen att hon skulle sluta med det, för det lät inte bra. Av någon anledning var hon på ovanligt gott humör just i dag. Hon hade varit hemma hos Frida på Frej gatan ett slag på förmiddagen, kanske var det det som hade livat upp henne, för hon sjöng så att det dånade:
”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:
”Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där.”
Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.
”Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg”, sa han uppmuntrande.
Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop munnen.
De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, innan Lillebror hade hunnit med ens en sked av sin, och sedan sa han:
”Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!”
”Vad då för nåt”, frågade Lillebror.
”Två såna här puddingar”, sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.
”Kom ihåg att det finns somliga tjockisar här vid bordet som behöver banta. Närmare bestämt två stycken, jag nämner inga namn men det är inte jag och inte den där lilla spinkern heller”, sa han och pekade på Lillebror.
Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli. De hade 315 andra stölder som måste klaras av först, sa de, och hur mycket hade förresten blivit stulet, ville de veta.
”Men då gjorde jag klart för dem”, sa farbror Julius, ”att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls.”
Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.
”Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen”, sa han.
Farbror Julius hade minsann också blivit rädd för den där pistolen. Visserligen var han glad och tacksam att få tillbaka sin plånbok och sin klocka, men han tyckte ändå inte att småpojkar skulle gå omkring med skjutvapen, och när Fille och Rulle med sådan fart hade försvunnit utför trapporna, fick Lillebror hålla på och förklara en god stund, innan farbror Julius ville tro att det bara var en leksakspistol som Karlsson hade skrämt dem med.
Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra hennes goda humör, för hon klämde i på nytt med det där: ”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” Men så upptäckte hon plötsligt att hon inte hade några handdukar att torka med, och då blev hon arg igen.
”Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen”, sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.
”Ja, det kan någon, nämligen världens bästa handdukshittare”, sa Karlsson. ”Hur skulle det vara om du frågade honom jämt, när det är nånting som du inte vet, lilla dumming där!”
Karlsson stack iväg in i Lillebrors rum och kom tillbaka med så mycket handdukar i famnen att man inte säg något av själva Karlsson. Ena ovanligt smutsiga och dammiga handdukar var det, och fröken Bock blev ännu argare.
”Hur har handdukarna blivit så här”, skrek hon.
”Dom har varit utlånade till sagovärlden”, sa Karlsson. ”Och, sidu, där dammar dom aldrig under sängarna, sidu!”
Och så gick dagarna. Det kom kort från mamma och pappa. De hade det härligt på sin kryssning, och de hoppades att Lillebror också hade trevligt och att farbror Julius mådde bra och trivdes med bara Lillebror och fröken Bock i huset.
Karlsson på taket stod det inget om, och det retade Karlsson obeskrivligt.
”Jag skulle skicka dom ett kort, bara jag hade fem öre till ett frimärke”, sa han. ”Och då skulle jag skriva: Det är rätt, strunta i om Karlsson mår bra och trivs med Husbocken, bry er inte om det ni, fast det är han som sköter allting och skrämmer alla tjyvar med bistolen och hittar alla handdukar som har kommit bort och håller efter Husbocken åt er och allting.”
Lillebror var glad att Karlsson inte hade fem öre till ett frimärke, för han tyckte inte det skulle vara bra om mamma och pappa fick ett sådant kort. Lillebror hade tömt sin spargris och gett Karlsson allt som fanns i den, men det hade Karlsson redan gjort slut på, och nu var han arg.
”Det är ju inte klokt”, sa han. ”Här går man och är värd tiotusen kronor och har inte så mycket som en femöring till ett frimärke. Du tror inte att farbror Julius skulle vilja köpa mina stortår, va?”
Det trodde inte Lillebror.
”Jamen nu när han är så hemskt förtjust i mej”, försökte Karlsson. Lillebror trodde ändå inte det, och då flög Karlsson förnärmad upp till sig och kom inte tillbaka förrän Lillebror, nästa gång det var dags att äta, ryckte i ringledningen och signalerade Kom hit!
Mamma och pappa var nog oroliga att farbror Julius vantrivdes med fröken Bock i huset, eftersom de skrev så där, tänkte Lillebror, men där tog de fel. Farbror Julius trivdes minsann riktigt bra med fröken Bock, såg det ut till. Och allt eftersom dagarna gick, märkte Lillebror att de där båda hade mer och mer att prata med varann om. De satt ofta tillsammans inne i vardagsrummet, och man kunde höra farbror Julius gå på om sagovärlden och allt möjligt, och fröken Bock svarade så snällt och beskedligt så man kunde knappt tro att det var hon.
Till sist blev Karlsson misstänksam. Det var när fröken Bock tog sig för att stänga skjutdörren mellan hallen och vardagsrummet. Det fanns en sådan nämligen, fast ingen i familjen Svantesson någonsin brukade dra igen den. Kanske därför att dörren hade en liten rigel på insidan och Lillebror hade en gång när han var liten riglat igen om sig, så att han inte kunde komma ut. Efter den betan tyckte mamma det räckte bra med bara ett draperi. Men när nu fröken Bock och farbror Julius drack kaffe tillsammans i vardagsrummet om kvällarna, så ville fröken Bock plötsligt ha dörren stängd, och det ville nog farbror Julius också, för när Karlsson ändå kom instövlande, sa farbror Julius att pojkarna fick gå någon annan stans och leka, nu ville han nämligen dricka sitt kaffe i lugn och ro.
”Det vill väl jag också”, sa Karlsson förebrående. ”Hit med kaffe, bjud på en cigarr och var som folk vetja!”
Men farbror Julius motade ut honom, och då skrattade fröken Bock så belåtet. Hon tyckte nog att hon äntligen hade fått ett övertag.
”Det här tål jag inte”, sa Karlsson, ”det måste jag visa dom.”
Och nästa förmiddag, när farbror Julius var hos doktorn och fröken Bock i Hötorgshallen och köpte strömming, då kom Karlsson nerflygande till Lillebror med en stor borrsväng i näven. Lillebror hade sett den hänga på väggen uppe hos Karlsson, och nu undrade han vad Karlsson skulle ha den till. Men just då dunsade det till i brevlådan, och Lillebror sprang för att titta. Två kort låg på tamburmattan, ett från Bosse och ett från Bettan. Lillebror blev så glad, han läste sina kort länge och väl, och när han var färdig med det, då var Karlsson också färdig. Han hade borrat ett ordentligt kikhål i skjutdörren.
”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”inte fick du borra hål …varför gjorde du det?”
”För att jag ska kunna se vad dom har för sej, förstås”, sa Karlsson.
”Å, fy skäms”, sa Lillebror. ”Mamma har sagt att man inte får kika i nyckelhål.”
”Hon är så klok din mamma”, sa Karlsson. ”Hon har så rätt. Nyckelhål ska man ha nycklar i, det hörs på ordet. Men nu är det här händelsevis ett kikhål. Kan du som är så duktig höra vad man ska ha ett sånt till …ja, just det”, sa han, innan Lillebror hann svara något.
Han drog ut en kluns gammalt tuggummi ur munnen och pluggade igen hålet för att det inte skulle synas.
”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är länge sen vi hade en glad afton, men i kväll kanske det kan bli en igen.”
Sedan flög Karlsson hem med sin borrsväng.
”Jag har lite affärer jag måste sköta”, sa han. ”Men jag kommer tillbaka när det börjar osa strömming.”
”Vad då för affärer”, frågade Lillebror.
”En liten kort, snabb affär, så jag åtminstone får pengar till frimärken”, sa Karlsson. Och så flög han.
Men han kom mycket riktigt tillbaka, när det började osa strömming, och vid middagen var han på ett strålande humör. Han tog upp en femöring ur fickan och stack den i näven på fröken Bock.
”Här får du som en liten uppmuntran”, sa han. ”Köp dej något krimskrams att ha kring halsen eller så!”
Fröken Bock slängde femöringen ifrån sig.
”Jag ska krimskramsa dej så stor du är”, sa hon. Men just då kom farbror Julius, och fröken Bock ville nog inte krimskramsa Karlsson så att han såg det.
”Nä, för hon har blivit så ljuv och konstig, så fort Sago-Julle finns i närheten”, sa Karlsson efteråt till Lillebror. Då hade fröken Bock och farbror Julius redan dragit sig in i vardagsrummet för att som vanligt dricka kaffe på tu man hand.
”Nu ska vi se hur pass hemska dom egentligen kan vara”, sa Karlsson. ”Jag ska göra ett sista försök i all vänlighet, men sen börjar jag tirritera utan nåd och förskoning.”
Till Lillebrors häpnad drog han upp en cigarr ur bröstfickan. Den tände han, och så knackade han på skjutdörren. Det var ingen som ropade Varsågod, men Karlsson klev ändå in, friskt blossande på cigarren.
”Ursäkta, det här är visst rökrummet”, sa han. ”Då kanske man kan få röka sin cigarr här då!”
Men nu blev farbror Julius verkligen rasande på Karlsson. Han slet ifrån honom cigarren och bröt den mitt itu och sa att om han en enda gång till fick se Karlsson röka, så skulle han få sig en hurring så att han aldrig glömde det och inte skulle han någonsin mer få leka med Lillebror heller, det skulle farbror Julius se till, sa han.
Karlssons underläpp började darra, hans ögon fylldes av tårar och han måttade en liten arg spark åt farbror Julius.
”Och dej har man gått och varit snäll emot i flera dar, dumma dej”, sa han med ett bläng som visade vad han tänkte om farbror Julius.
Men farbror Julius föste ut honom, skjutdörren stängdes igen och till på köpet kunde man höra att farbror Julius sköt för rigeln. Det hade trots allt ingen gjort förut.
”Du ser själv”, sa Karlsson till Lillebror, ”här måste bli tirritering, det hjälps inte.”
Sedan dunkade han näven i dörren och skrek:
”Förstört en dyr cigarr för mej har du också, dumma dej!”
Men sedan stack han handen i byxfickan och skramlade med någonting. Det lät som pengar, ja, det lät minsann som femöringar en hel massa.
”Tur att man är rik”, sa han, och Lillebror blev orolig.
”Var har du fått så mycket pengar ifrån?”
Karlsson blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.
”Det får du nog veta i morron”, sa han.
Lillebror blev ännu oroligare, tänk om Karlsson hade varit ute och knyckt pengar någonstans! Då var han ju inte bättre än Fille och Rulle, ja, tänk om det inte bara var äpple-addition som Karlsson förstod sig på. Lillebror undrade verkligen. Men han hade inte tid att grubbla på det mera, för just nu pillade Karlsson tyst och försiktigt bort tuggummiklunsen ur kikhålet.
”Så där ja”, sa han och satte ögat intill. Men sedan ryggade han plötsligt baklänges som om han hade sett något förfärligt.
”Det var det oförskämdaste”, sa han.
”Vad gör dom”, undrade Lillebror nyfiket.
”Det skulle jag också vilja veta”, sa Karlsson. ”Men dom har flyttat på sej, dom rackarna!”
Farbror Julius och fröken Bock brukade alltid sitta i en liten soffa som man utmärkt bra kunde se genom kikhålet, och där hade de suttit nyss, när Karlsson var inne hos dem med cigarren. Men nu satt de där inte längre. Det kunde Lillebror själv övertyga sig om genom en blick i kikhålet. De måste ha flyttat sig till soffan framme vid fönstret, och det var förskräckligt lömskt och bak-slugt gjort, sa Karlsson. Människor med någon hut i sig sitter alltid så att man kan se dem både genom nyckelhål och kikhål, försäkrade han.
Stackars Karlsson, han damp ner på en stol i hallen och stirrade tröstlöst framför sig. För en gångs skull hade han visst tappat sugen. Hela hans fina idé med kikhålet till ingen världens nytta, det var hårt!
”Kom”, sa han till sist. ”Vi går in och letar hos dej, kanske du har nåra bra tirriteringsgrejor och grunkor bland allt ditt jox.”
Länge rafsade Karlsson omkring i Lillebrors lådor och skåp utan att hitta något som gick att tirritera med, men plötsligt visslade han till och drog fram ett långt glasrör, det brukade Lillebror ha att blåsa ärter med.
”Här är en typisk grej”, sa Karlsson belåtet. ”Kunde jag nu bara hitta en grunka också!”
Och han hittade en grunka, en utmärkt en. Det var en gummiblåsa, en sådan där som blir till en stor ballong, när man blåser upp den.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson, och hans små knubbiga händer darrade av iver, när han snörde fast gummiblåsan över glasrörets mynning. Sedan satte han munnen till rörets andra ände och blåste upp ballongen, och han skrockade förtjust, när han såg det fula ansikte som var tryckt i svart på den gula ballongen och som svällde upp allt mer och mer, när Karlsson blåste.
”Det ska nog föreställa gubben i månen”, trodde Lillebror.
”Det får föreställa vad det vill”, sa Karlsson och lät luften gå ur ballongen igen. ”Huvudsaken är att det går att tirritera med den.”
Och det gick fint. Det gick verkligen fint, fastän Lillebror fnittrade så att han höll på att förstöra alltihop.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson och förde försiktigt in glasröret med den lilla sladdriga gummiblåsan genom kikhålet. Sedan blåste han i röret med all kraft, och Lillebror stod bredvid och fnissade, å, vad han önskade att han just nu finge sitta i soffan därinne med fröken Bock och farbror Julius och plötsligt se en stor mångubbe svälla ut i all sin prakt, inte på himlen där en mångubbe borde sitta utan någonstans i dunklet borta vid dörren. Det blev ju aldrig mörkt så här års men nog var det tillräckligt skumt i vardagsrummet för att en sådan där vilsekommen måne skulle se mystisk och otäck ut, det förstod Lillebror.
”Jag måste göra spökmorr”, sa Karlsson. ”Blås ett tag du, så att inte luften går ur!”
Och Lillebror satte munnen till glasröret och blåste lydigt, medan Karlsson hävde upp sitt rysligaste spökmorr. Det var väl det som fick de två därinne att hoppa till och äntligen bli varse mångubben, för nu kom skriket som Karlsson hade väntat på!
”Skrik ni”, sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: ”Nu får vi sätta fart!”
Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där inne och blev till en sladdrig gummiblåsa igen som Karlsson hastigt drog ut genom hålet, lika hastigt smockade han igen kikhålet med en ny kluns tuggummi, själv försvann han snabbt som en igelkott in under hallbordet till det vanliga gömstället och Lillebror följde efter så fort han bara kunde.
I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.
”Det måste väl vara barna i alla fall”, sa hon.
Men bakom henne stöd farbror Julius, och han protesterade häftigt.
”Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?”
Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra hennes kaffedrickningsstund med farbror Julius, för hon lyckades snart lirka honom med sig in i soffan igen. Och kvar i hallen satt Karlsson och Lillebror med bara en stängd skjutdörr att titta på, roligare kunde man ju ha tänkte Lillebror. Och det tänkte nog Karlsson också. Ja, det tänkte Karlsson också!
Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.
”Det är telefon till fröken Bock”, skrek han och dunkade på skjutdörren.
Men det hade han inget för.
”Säj att jag är upptagen”, skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt. Till sist sa Lillebror:
”Det är bäst att fråga henne själv om det i morron!”
Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvunnen. Lillebror letade och hittade honom i köket. Närmare bestämt i det öppna fönstret. På fönsterbrädet stod, grensle över mammas bästa långborste, färdigt till flykt något som måste vara Karlsson, fast det såg ut som en liten häxa eller trollkäring, alldeles svart i synen, med huckle på huvudet och med en blommig häxmantel över axlarna – det var mormors gamla kamkofta som hon hade glömt kvar i städgarderoben, när hon var hos dem sist.
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!”
”Det här är inte Karlsson”, sa Karlsson med dov röst. ”Det här är en skragga, vild och fasansfull!”
”Skragga”, sa Lillebror, ”vad är det, är det en häxa?”
”Ja, fast värre”, sa Karlsson. ”Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!”
”Jamen …”, sa Lillebror.
”Dom farligaste som finns i hela sagovärlden”, försäkrade Karlsson. ”Och nu vet jag nåra som ska få si på skraggan så att håret reser sej.”
Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han kunna se skraggan komma flygande lika bra som farbror Julius och fröken Bock i vardagsrummet.
Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet – ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där inne satt nu farbror Julius och fröken Bock och visste inte ens att det fanns skraggor, stackars människor, tänkte Lillebror. De var honom så nära, han kunde höra deras prat som ett mummel, vad synd att han inte kunde se dem också!
Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.
Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.
Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det …genom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en …ja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.
Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.
Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.
”Vet nån vad”, sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. ”Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset.”
”Hur då? Vad gjorde dom”, frågade Lillebror.
Karlsson skakade förargad på huvudet.
”Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!”
Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:
”Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?”
